Innan corona tog över nyhetsflödet gick den kriminalpolitiska debatten het. Den har handlat om sprängningar, skjutningar och nu senast grova ungdomsrån. Allvarliga samhällsfrågor där lösningarna som lyfts fram från ledande politiker nästan uteslutande handlar om att signalera handlingskraft och hårdare tag. Frågan om kriminalitet har dessutom allt mer börjat kopplas samman med frågor om invandring och migration.
Det menar Leandro Schclarek Mulinari, som precis har lagt fram sin doktorsavhandling ”Race and order: Critical Perspectives on Crime in Sweden”, i vilken han undersöker kriminalpolitikens kopplingar till föreställningar om ras och etnicitet i en svensk kontext. Vilka utmålas som ett hot i dagens Sverige? Vilka ingår inte i den gemenskap som ska skyddas från kriminalitet?
Han har undersökt såväl människors upplevelser av rasprofilering och anti-terrorinsatsers effekter på svenska muslimer, som bilden av Malmö som ”Sveriges Chicago”. Han menar att den kriminalpolitiska debatten i Sverige har blivit mer auktoritär.
– Det skulle jag säga att den har blivit. Framförallt så ser vi att om högerpartier (inte bara i Sverige), på 70-talet började driva frågan om lag och ordning, så tog socialdemokrater över den agendan under 90-talet. Sedan dess har vi haft någon sorts kamp om vem som kan verka mest repressiv. På så sätt har det blivit hårdare. Men kriminalpolitiken har alltid varit omgärdad av repressiva inslag. Även behandlingstanken som var en av grundpelarna i välfärdsbygget hade också repressiva inslag, det ska man inte glömma.
Leandro Schclarek Mulinari lyfter fram att lag och ordning, under de senaste valrörelserna har spelat en allt större roll.
– Och frågorna om lag och ordning har dessutom allt mer börjat överlappa med frågor om migration och invandring och det som jag analytiskt tänker är föreställningar om ras. När vi pratar om migration så är det ju vissa gruppers migration som hamnar i fokus, all migration ses ju inte som problematisk.
Vilka grupper som har utmålats som det kriminalpolitiska problemet har ju skiftat genom åren. Men enligt vilken logik?
– Det är en jätteintressant fråga, som vi borde följa mycket närmare, vilka grupper det är som utmålas som det rasifierade hotet? På 70-talet hade man fokus på finska invandrargruppens överrepresentation i vissa brott. Då ska man komma ihåg att under den rasbiologiska eran betraktades finnar som en lägre stående ras. De ingick inte i den vita rasgemenskapen. Även om den diskursen hade förändrats, så hade den haft konsekvenser. Sedan skiftar det. Vissa grupper naturaliseras in i den vita gemenskapen och betraktas som en del i ”vi:et” och nya grupper tar platsen som ”hotet”.
– Den processen väldigt intressant, och den syns i andra delar av världen. Man ser det till och med i gangsterfilmerna. De första gangsterfilmarena handlar om italienare, sedan blev det irländare och så vidare. Det handlar om hur klass och ras samspelar i vem som utmålas som hotet.
Är det den grupp som invandrat senast som anses problematisk?
– Vid en första anblick kan man säga att det följer ett enkelt och tydligt mönster, den senaste grupp som kommit framställs som det kriminalpolitiska problemet. Men det är mer komplicerat än så, vilka fortsätter att utmålas som ett problem? Romer, till exempel, där har rasismen varit så grundläggande i århundraden. Så det finns både kontinuitet och förändring.
– Vem som pekas ut som problemet är föränderligt. Men det finns en stark tendens i samtiden att peka ut romer, muslimer och grupper som rasifieras i allmänhet. Men också hemlösa och andra som uppfattas som ordningsstörande.
Leandro Schclarek Mulinaris avhandling fokuserar på de gränsdragningar som görs inom kriminalpolitiken, mellan ett ”vi” och ett ”dem”och lyfter fram hur vissa grupper, genom exempelvis rasprofilering eller politisk retorik, utmålas som ett hot mot den föreställda gemenskapen, hur grupper förvandlas från att ingå i det ”vi” som behöver skyddas från brott, till målet för brottsbekämpande åtgärder och hur det påverkar en.
Istället för psykologer till de drabbade områdena, skickas poliser.
Vilka är de stora riskerna med rasprofilering, att vissa stoppas och kontrolleras återkommande i sina bostadsområden och så vidare?
– Det finns massa faror. Inte minst för unga män, som det främst drabbar. Det finns konsekvenser på personlig nivå som är psykologiska, man bli alienerad. Men i USA finns också studier på att skolresultat sjunker i områden med hög polisnärvaro. Det är en stress att bli stoppad och misstänkliggjord. De jag har intervjuat kan ofta gå tillbaka många år i tiden och berätta om händelser. 40-åriga personer minns händelser från 12 års ålder. Det här lever kvar i kroppen.
– Det skapas en känsla av vi och dem, man blir kriminaliserad. Det är också dubbelt. Folk i dessa områden är utsatta både för kriminaliteten som är koncentrerad, vi har haft en väldigt ojämlik brottsutveckling, exempelvis när det gäller skjutningarna. Så man blir både utsatt för grövre kriminalitet våld, men också mer utsatt för statens repressiva hantering av dessa brott. Istället för psykologer till de drabbade områdena, skickas poliser. Börjar man tänka utifrån de drabbades perspektiv så kommer man fram till andra lösningar.
Vardagligheten i att kriminaliseras och bli misstänkliggjord är något som är tydligt i intervjuerna om rasprofiliering och anti-terrorpolitik. Att ständigt stoppas på flygplatser, eller i sitt bostadsområde. En romsk informant berättar om minnen från barndomen kopplade till Örebro, en stad som för informanten betydde att familjen rutinmässigt blev stoppad om de körde igenom. En 25-årig man med bakgrund i Mellanöstern berättar hur han klär sig annorlunda när han åker in till stan, inga hoodies.
Du lyfter fram misstänkliggörandet som en återkommande och vardaglig erfarenhet. Det här vardagliga i kombination med att det är ett understuderat ämne, det blir ju ett gigantiskt osynliggörande av stora gruppers erfarenheter.
– Det är väl mitt största bidrag med avhandlingen, att jag sätter erfarenheterna i centrum för ett teoretiskt projekt. Från USA nås vi av rapporter om polisskjutningar och mord på svarta ungdomar, i det läget är vi inte i Sverige. Men det finns saker vi behöver diskutera. Jag tror att det är det här vardagliga, rutinartade och återkommande är en sådan sak.
– När exempelvis polisen i Malmö gör en jättestor operation i Rosengård, i ett land som sverige kan man kräva av polisen lite siffror över konsekvenserna av sådana här insatser. Hur många har stoppats, på vilka misstankar, har man gjort en konsekvensanalys för hur det drabbar barn? Mina informanter pekar på just de negativa konsekvenserna av det här, misstroendet som föds.
Konsekvenserna av att bli misstänkliggjord återkommer också i kapitlet om anti-terroråtgärders effekter på svenska muslimer.
– Bara att man är muslim och har blivit kontaktad av Säpo gör att man blir misstänkliggjord. Flera av de jag pratade med hade inte berättad om det för någon. Man blir stressad inför sitt eget community, att de ska tänka att nu är du infiltratör, eller att folk ska tänka att du måste ha gjort något eftersom Säpo har kontaktat dig. Båda de känslorna gör att människor inte är öppna med att de kontaktats.
Du använder begreppet repressivt samtycke i det kapitlet. Berätta om begreppet i relation till anti-terrorarbetets konsekvenser för svenska muslimer.
– Det är lite nördigt. Frågor om samtycke är grundläggande för exempelvis Gramsci, han pratar om tvång och samtycke, genom vilket hegemoni prodocueras. Det är utgångspunkten för en gramsciansk förståelse för hur makt reproduceras och bibehålls.
– Det jag upptäckte var att Säpo tog kontakt med muslimer och bad dem göra saker, spionera på människor i sitt community. Flera av de jag intervjuade var i utsatta positioner, vissa hade till exempel inte fått medborgarskap. Då försöker Säpo alstra ett samtycke, att få dem att mot sin vilja bli informatörer utan att tvång utövas. För en person som har sitt medborgarskap på spel är det här svårt. Där ser vi också crimigration – överlappningen mellan migrationslagstiftning och kriminalitet och Säpo har ju blivit en aktör i migrationsärenden. Det är ett jätteoutforskat forskningsfält.
Att titta på ordningsmakten och rättsstaten med ras som analyskategori, är det ett eftersatt område i Sverige?
– Ja, det är väldigt eftersatt. Det finns några studier som har varit viktiga. Men de är få. Sverige är ett u-land när det gäller den här typen av studier. Vi behöver lyfta fram de här frågorna på ett sätt som syftar till progressiv förändring. För om vi ska prata om debatten om överrepresentation, så vet vi ju också att det finns en överrepresentation i vilka som som stoppas och kontrolleras, parallellt med detta. Det skulle vi behöva lyfta fram. Och från polisens perspektiv, ska de lösa brott i utsatta områden behöver de grupperna som bår där förtroende. Det finns fickor av misstänksamhet mot polisen i utsatta områden. Där måste de vinna förtroende. Då skulle man behöva ha ett samtal kring rasprofilering.
– Polisen behöver erkänna det som ett strukturellt problem, som inte handlar om enskilda poliser. Det finns en hel del studier som belägger detta, och som inte är utifrån mitt raskritiska perspektiv. De visar att det finns rasism och att föreställningar kring romer är väldigt negativa bland poliser.
Vi behöver prata om det här som ett socialt problem som är på allvar.
Kriminologer som sådana har ju blivit misstänkliggjorda på senare tid. Det påstås att ni ljuger och mörklägger kriminaliteten och dess kopplingar till invandring. Vad berättar de här ifrågasättandena?
– Det är väl just det här att kriminologi är ett omtvistat ämne. Det säger mer om samhällsdebatten än om kriminologer. Universiteten är en konfliktyta, inte minst för den rasistiska högern, där de vill in och förändra för att flytta fram sin agenda. Sedan 70-talet har olika kriminologer visat att personer med utländsk bakgrund är överrepresenterade i brottsstatistik. Det är ingen hemlighet och det har vi vetat sen 70-talet, och det har sedan dess bekräftats i 20-tal studier. För mig som är marxist, är det inte förvånande. Engels och Marx skrev om detta för 150 år sedan, att segment inom arbetarklassen kommer kriminaliseras, sociala förutsättningar gör att utsatta grupper kommer vara överrepresenterade i brottsstatistiken.
Varför återkommer då kravet på att utreda detta?
– Det är ideologiskt. Akademiskt är det helt ointressant att belägga det en gång till. Däremot frågan om hur kommer det sig, vad är det för mekanismer bakom? Hur har överrepresentationen förändrats och flyttat mellan grupper och varför? Men då måste man gå bortom det här race-crime-nexus, och verkligen försöka förstå vad det beror på och titta på andra förklaringar, som ekonomi, sociala orsaker, diskriminering och rasism.
Hur ska man prata om kriminalitet, som drabbar människor så hårt, utan att spela radikalnationalistiska krafter som vill använda fältet för att flytta fram sin egen agenda, i händerna?
– Jag tror att vi behöver prata mycket mer om viktimiseringen, vilka blir offer för kriminalitet? Rasistiska högern vill prata om invandrares överrepresentation i brottsstatistik, som det finns belägg för. Men det finns också belägg för överrepresentation i viktimiseringen, det är de inte lika intresserade av. Istället har man en debatt om ungdomsrån som etnifierade, när vi vet att de som är mest utsatta är människorna som bor i de här utsatta områdena. Vi behöver prata om det här som ett socialt problem som är på allvar. Men också försöka bromsa den repressiva hårdare tag-diskursen som är väldigt farlig och inte fungerar brottsförebyggande. Vi behöver ha en diskussion utifrån andra perspektiv.
