Dinglande plastblommor och uppstoppade fjärilar trängs på väggen i kafeterian med utsikt över Tavan Tolgoi Fuel Companys brikettfabrik i Ulan Bators industriutkanter. Det är lunchdags och kökspersonal ställer fram avgiftningsvatten och buuz– klimpar fyllda med strimlat lamm, lök och peppar – till fabriksarbetarna.
Mongoliets kolbriketter – formade av kolpulver och raffinerat kol från Gobiöknen i landets södra landsände – är en statlig mångmiljardinvestering som banat väg för ett ekonomiskt uppsving och den årsproduktionen (1,2 miljoner ton) har skapat jobb i ett land som hämtar sig efter ekonomisk kris, hög arbetslöshet och utbredd fattigdom. Sedan Sovjetunionens fall är Kina primär handelspartner och handlar årligen briketter till ett värde av 30 miljarder kronor.
Med kinder sotiga av kolstoft och fingrar blå av kyla äntrar fabriksarbetarna matsalen. Tallrikar fylls, mobiltelefoner halas upp ur fickor, trötta kroppar sjunker ner runt borden. Utanför skiner solen klar och himlen är blå.
Och renare än förra vintern.
En förbättring som tillskrivs Ulan Bators förbud av råkoleldning till matlagning och uppvärmning och övergången till mer kostnadseffektiva och energisnåla kolbriketter. Råkol uppges stå för 80 procent av de senaste årens skyhöga nivåer av hälsoskadliga luftpartiklar och föroreningar.
– Den här vintern ser vi halverade nivåer, förklarar Kh. Galymbyek, chef vid Ulan Bators luftkvalitetsdepartement. Nu måste vi öka kapaciteten i brikettproduktionen och utöka förbudet.
Sex av Ulan Bators nio düüregs (distrikt) har implementerat förbudet efter ett regeringsbeslut den 21 december 2018. Beslutet har ritat om Mongoliets kolindustri: huvudstadsregionens forna Sovjetstödda gruvjuveler är på nedgång till förmån för Gobiöknen och framför allt Oyu Tolgoigruvan, med några av planetens största kol- och kopparreserver. Och trots utlovade satsningar på förnybara energialternativ som sol och vind förblir kol kung på den mongoliska steppen. Kol är landets ekonomiska hörnpelare, en av de största arbetsgivarna och merparten av invånarnas enda värmegarant under den utdragna vintern som väver in landet i extrem köld, ofta med dagstemperaturer kring -30, mellan oktober och mars.
Frågor om förnybara satsningar irriterar Kh. Galymbyek som hellre talar kol:
– Jag vet inte hur det är där du bor och vilka energikällor som används. Men här är vi offer för extrema väderförhållanden. Kol gör även Mongoliet energisjälvständigt.
Fram till 1924 hette Mongoliets huvudstad Urga, en adaption av det mongoliska ordet för palats. Därefter fick staden namnet Ulan Bator, “röd hjälte”, helt i linje med den utlovade lojaliteten med Sovjetunionen. Ulan Bator ligger i en geologisk kittel omgärdad av bergsplatåer och de första att göra halt var buddistpräster på 1600-talet. Levnadsvillkoren har alltid varit svåra i de nordliga vindarna från Sibirien.
Platsen har förblivit tillflyktsort för nybyggare: Ulan Bators befolkning (i dag 1,6 miljoner i en stad med kapacitet för 700 000) har tredubblat sedan Sovjetunionens upplösning, främst av före detta nomader som lämnat boskap, torrare somrar och strängare vintrar bakom sig. På spel står inte bara ett uråldrigt levnadssätt, det gör även en överbefolkad huvudstads förmåga att försörja invånarna i de så kallade ger-distrikten, där många lever i traditionella jurtor utan tillgång till rinnande vatten eller el.
Mongoliets medeltemperatur har stigit med 2,2 grader sedan 1940 – mot planetens genomsnittliga 0,75 – vilket har påskyndat ökenspridning, markförstöring och erosion som medfört kraftigt reducerad tillgång till betesmarker för landets boskap.
Alex Heikens, chef vid Unicefs Mongolietkontor, ser därför brikettlösningen som att bekämpa eld med eld:
– I det långa loppet riskerar råkolförbudet bli kontraproduktivt. I ett metaperspektiv är förbudet bra men bara 90 procent löser problemet med luftföroreningar.
Att förbjuda råkol var den enkla delen: den verkliga utmaningen ligger i att få bukt ut med PM 2,5-partiklarna som absorberas av lungor och blodsystem. Små barn andas dubbelt så fort som vuxna och löper dubbel risk att insjukna i andningsrelaterade sjukdomar.
– Ett ändrat narrativ och tron på att en mer hälsosam morgondag är möjlig är den verkliga och långsiktiga utmaningen. Vill Mongoliet satsa förnybart är det möjligt, men det kräver insatser och uppriktigt engagemang.
Galsantseden Badrakh, barnläkare vid distriktssjukhuset Songinokhairkhan i västra Ulan Bator, slår sig ner och hämtar andan. Vintrarna är bråda dagar för huvudstadens läkare, men det finns skäl till optimism.
– Förra vintern var korridorerna fyllda av rök utifrån. Den här vintern är det bättre, tack vare råkolförbudet.
Badrakhs patienter är barn som växer upp i Ulan Bators socioekonomiskt svagaste områden. Barn, äldre och gravida kvinnor lider mest av luftföroreningarnas hälsoeffekter. Virus och sjukdomar sprids snabbt i illa ventilerade och överfulla daghem och skolor. Luftvägsinfektioner har nästintill tredubblats under 2010-talet och lunginflammation är den enskilt största dödsorsaken bland nyfödda. Enligt Unicef är Ulan Bators yngsta rustade med 40 procent sämre lungkapacitet än jämnåriga på landsbygden.
Och trots råkolförbudets firade triumfer skedde brikettövergången knappast odramatiskt: åtta personer har dött i sömnen till följd av kolmonoxidförgiftning och drygt tusen uppsökt sjukvård för andningsbesvär och illamående i samband med briketteldning. Kritikstormar på sociala medier har gjort allmänheten misstänksam gentemot de statliga ransonerade briketterna.
– Vi vet alla att luftföroreningar är hälsovådliga, säger Galsantseden Badrakh. Därför uppmanar jag alla föräldrar att hålla sina barn inomhus under de värsta timmarna. Jag rekommenderar även alla föräldrar som kan att ta med sina barn och lämna staden minst fyra timmar varje vecka.
Samtliga rum i trevåningssjukhuset är fulla, merparten av barn med andningsbesvär. Ganchimeg väntar på att febern ska släppa taget om den ettåriga dotterns kropp. De har varit här hela dagen.
– Hon hostar mycket, säger den trötta modern. När vi kom hit såg de att det förmodligen är lunginflammation.
Dottern ler. Och hostar.
Det skymmer över rusningstrafikanterna och smogen hovrar som en ogenomtränglig filt. Otaliga PM 2,5-partiklar hindrar solen från att uppvisa sitt storslagna skådespel innan den försvinner bakom bergen.
Naranbat och Tserendolgor har inte tid att vända blickarna mot skyn. I Ulan Bators västra utkanter påbörjar rusningstrafiken till kvarterets ”brikettstationer”. Här vägs, packas och säljs kolbriketter säckvis. Båda är i 30-årsåldern och sliter sex dagar i veckan i tät dimma av kolstoft och ansiktena dolda bakom engångsmasker. Råkolförbudet må ha förbättrat luftkvaliteten, livat upp politiska utvärderingsrapporter och ökat kolproduktionen i Gobiöknen, men det enda klimat Naranbat och Tserendolgor upplever består av gräl och stress. Varje brikettsäck kostar 3 750 MNT (cirka 13 kronor) och ”brikettstationsansvariga” tvingas lyssna till folks klagomål och synpunkter om förbudet.
– Säckarna blir mindre och mindre, påpekar en dam insvept i en pälskappa. Varför är det så?
En medelålders man med en tunn cigarett mellan läpparna håller upp sin brikettkupong, det dokument som garanterar varje hushåll i Ulan Bators förbudsinkluderade distrikt sin veckoranson: sex säckar. En per dag. En ekvation många inte får ihop.
– Kan ni snälla förklara för mig vad jag ska göra när säckarna tar slut, vädjar mannen. En vecka består fortfarande av sju dagar, inte sex.
Naranbat och Tserendolgor klagar inte trots stress och tungt arbete.
– Det här är det enda jobb vi får, säger de.
En pensionerad kvinna, Badamhandi, öppnar bakluckan och staplar säckarna intill matkassar. Hon vill härifrån. Bilkön in till brikettstationen växer och hon vill undvika rusningstrafiken som blivit ett av Ulan Bators föga smickrande kännetecken.
– Något måste göras åt ransonsystemet, säger hon. Vi lever i ett hus, då räcker inte en säck om dagen. Våra barn hjälper till, de kan dela med sig. Men de utan den möjligheten – vad gör de?
En kvinna äntrar brikettstation med två små barn utan brikettkupong och frågar om hon kan köpa en säck för kvällen. Nej, förklarar Naranbat och Tserendolgor: då riskerar de 30-procentigt löneavdrag.
– Hur ska vi då värma oss? vädjar kvinnan.
Hon vänder på klacken och lämnar stationen, med barnen hack i häl. De försvinner in i en namnlös gränd i Ulan Bators västra ger-distrikt och uppslukas av röken från otaliga smala spisskorstenar.
Månen har klättrat högt på himlen ovanför Ariunsanaa och Oyuns ger i slutet av Gata 29. Geren är indelad i fyra sektioner: köket, sängar, plats för gäster och ett bord för foton, helgedomar och teven. I hjärtat står spisen och garanterar eld, värme och livsförsökring under vintern.
Ariunsanaa arbetar med brunninstallationer, Oyun är föräldraledig. Sonen ser på teve: bilder från en eskalerande konflikt långt fjärran jurten flimrar förbi. Dottern sitter på golvet medan Ariunsanaa och Oyun serverar kakor och mjölkte (suutei tsai). Brikettlösningen har presenterats som kostnadseffektiv och energisnål.
– Det är den inte, säger Ariunsanaa. Först måste du elda med ved och därefter stoppa in briketterna. Ved är inte heller gratis.
Paret har införskaffat sig ett värmeelement som kompletterar briketteldningen, en dyr investering och hög månadskostnad de inte är ensamma om att prioritera: alltfler huvudstadsbor, särskilt nyblivna föräldrar, kompletterar briketteldning med elvärme, vilket både uppmuntrar och understryker vikten av infrastruktursatsningar i nybyggarkvarteren.
– En annan grej är hälsan, säger han. Luften må ha förbättrats, men det är ändå samma gamla visa den här vintern: sjukhusen är fulla, barnen är sjuka.
Vintern innebär – med eller utan råkolförbud – skytteltrafik till akuten. Dottern har hostat, haft hög feber och slutligen lunginflammation. Sonen har haft luftvägsinfektioner och fastän läkare inte uttryckligen medger saken så är den gängse slutsatsen att ungarnas vinteråkommor bottnar i luftföroreningar. Oyun beskriver rädslan hon delar med många andra kvinnor: att bli gravid.
– Jag har varit gravid om vintern, säger hon. Jag hostade och hade andningsbesvär och var livrädd för att de skulle födas med fosterskador. Jag vill inte bli gravid igen, även om jag kan. Jag är för rädd.
Demokratins intåg 1990 medförde inte bara ett uppbrott med stagnerade sovjetsystem, det luckrade även upp industrier, födde nyrikedom och ett tydligt klassamhälle. De som kan följer därför läkares rekommendationer och lämnar Ulan Bator med sina barn eller tillbringar graviditeter annorstädes. Thailand blir allt populärare.
– Med brikettlösningen har politiker satsat allt på ett kort, anser Ariunsanaa. De måste även satsa på förbättrad infrastruktur. Få har lyxen att lämna staden under vintern.
I Förskola 63 i Gachuurt i östra Ulan Bator andas 150 barn vad som kan sägas vara huvudstadens bästa luft. Rektor Enkhtsetseg beskriver flera års målmedvetet arbete: installerade luftrenare, uppdaterade ventilationssystem och ständigt stängda fönster. Insatserna ska inte underskattas, menar hon: förbättrad hälsa, ökad koncentrationsförmåga, gladare ungar. Därför gör utsikten från storlokalen på andra våningen henne nedstämd: ett kolbränningsverk vars skorsten spottar ur sig råkol och tvingar barnen att bära skyddsmasker om de vill gunga, klättra eller leka kull.
– Dålig stadsplanering, det är allt jag kan säga, säger hon. Vi har försökt förmå myndigheter att flytta på skorstenen, men inget har hänt.
Östra Ulan Bator har ännu inte implementerats i råkolförbudet. Skorstenen spottar ur sig råkol och luftföroreningarna är både synliga och hälsofarliga, särskilt för små barn. Det smärtar Enkhtsetseg att skillnaderna mellan barn som lever på förskolans internat och barn som dagligen lämnas och hämtas är så tydliga: de senare är sjuka oftare.
FN:s barnkonvention garanterar varje barn ”rätten att åtnjuta den högsta hälsostandarden, inklusive skydd från luftföroreningar”. Kanske sitter den kommande generationen på svaren.
– Det är så sorgligt att okunskapen bland folk i min generation förblir så utbredd, beklagar Enkhtsetseg. Vi uppmuntrar föräldrar att använda skyddsmasker på sina barn, vi till och med förser dem med masker när de kommer för att hämta dem på eftermiddagarna.
Barnen somnar på nätta rader, huvud mot huvud, i behagligt solsken.
– Nästa morgon ser vi dess värre ofta inte röken av maskerna, beklagar rektorn. Och då är det bara att börja om på nytt.
Logga in för att läsa artikeln
Detta är en låst artikel. Logga in eller teckna en prenumeration för att fortsätta läsa.
Vi har bytt prenumerationssystem till Preno, därför måste du uppdatera ditt lösenord för att kunna logga in (det går bra att välja samma igen). Det är bara att mejla till [email protected] om du har några frågor!
Eller teckna en prenumeration
Om du vill stödja Arbetaren och dessutom direkt få tillgång till denna artikel och mycket mer kan du teckna en prenumeration här nedan:
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.
