Ensam i kosmos

Bok
Elin Lucassi sträcker fram en hand i natten med sin serieroman Ert blod på mina broddar.
Foto: Sara Lindberg
[BOK] Ert blod på mina broddar
Elin Lucassi
Galago, 2019

En snöslaskig kväll efter jobbet, på tunnelbanan ut mot familjeförorten. ”Mamma”, full av pms, håller sig i en stropp ”intryckt i nån främlings fuktiga armhåla” och planerar de timmar som återstår av dagen efter jobbet. Två barn ska ha middag medan deras pappa förbereder skypemötet som han sedan har liggande på sängen.

Elin Lucassi behöver bara ett par sidor för att dra in läsaren i just den känslan av att vara så nära explosionen att hela världen darrar. Övriga familjemedlemmar känner spänningen och mamma tar sitt ansvar och går ut på en avsvalkande promenad, ensam i mörkret.

Elin upplever sig som ensam i kosmos, hon blir rädd för sig själv och flyr från hemmet efter att hon skällt ut sin son när han frågat om hon vill ha hjälp.

Bland kyrkogårdens vita drivor och små ljuslyktor finns utrymme att tänka – tills det dyker upp en hotande gestalt.

Lucassis korta serieroman Ert blod på mina broddar fångar in den nästan psykotiska overklighet som med regelbundenhet dyker upp i många kvinnors vardag, och varje gång vara en total överraskning. Och ”pms-häxan” har sällskap på sin ensamma vandring: på en gravsten hon passerar står det ”Anna Eriksdotter, 1624–1704”. ”Sotpackan” Anna var den sista människan som avrättades för häxeri i Sverige – kanske är det hon som sträcker  ut sin hand genom århundradena, och klappar en syster på axeln.

Att vara stark, att släppa taget, att få tröst i ensam vilsenhet eller att elda under sin vrede – Elin Lucassis bok berättar om många sidor av att vara en flämtande stjärna i den stora svarta rymden.