Efter terrordådet i slutet av Chanuka, där en antisemitisk mördare bröt sig in i hemmet hos en rabbin i Monsey norr om New York och högg ner fem chassidiska judar med en machete, skrev Shimon Rolnitzky, själv chassidisk jude från Monsey en artikel som i stort fokuserade på två saker.
Det första var att minoriteterna som lever sida vid sida med den chassidiska minoriteten är deras närmsta allierade, och att angripa andra minoriteter med rasism kommer bara att skada chassidiska judar. Det andra var att uppmaningar att judar nu måste beväpna sig inte på något sätt kommer att hjälpa chassidiska judar, som ofta vägrar beväpna sig. Hans lösning är istället starkare relationsbyggande mellan chassidiska judar och andra minoriteter och starkare trohet till den judiska traditionen.
Spontant låter det kanske inte som en särskilt kontroversiell text. Chassidiska judar är en av de absolut fattigaste grupperna i USA. Kiryas Joel, en stad i samma delstat som i princip bara bebos av chassidiska judar har USA:s högsta andel fattiga, och högsta andel av befolkningen som lever på statliga matkuponger. Hälften av befolkningen har grundläggande kunskaper i engelska. Det är inte representativt för amerikanska chassidiska judar i stort, men det säger något om vilken position många av dem har. De har god grund att bygga solidariska samarbeten med andra förtryckta minoriteter. Och även om man sätter teologin åt sidan är det svårt att tro att de skulle ha råd med särskilt många vapen.
Fejkanvändarna som ansluter organiseras ofta enligt administratören av ett högerextremt forum och mycket av agendan bygger på att skriva rasistiska kommentarer.
Kombinationen att judiska röster förfalskas och idén att god politik bygger på att lyssna på den drabbade individen gör det svårt för politiker att agera mot antisemitism. Om man som politiker eller opinionsjournalist blir kontaktad av flertalet personer som utger sig för att vara judar och säger att det enda sättet att hjälpa judar är att slänga ut svarta ur landet och ytterligare avreglera vapenlagarna kan det vara svårt att veta vad man ska göra. Och för de politiker som hela tiden velat driva sådan politik finns det nu ett utmärkt svepskäl.
Om den processen skriver Joshua Leifer i The Guardian, om hur ”söndringens logik” lever på vår rädsla och smärta. Den bryter ner den empati och solidaritet som annars skulle kunna hålla ihop oss. Vi kan inte stå emot söndringens logik, skriver han, genom militariserad polis, våldsglorifiering, upprustning med skjutvapen eller att anstifta mer hat eller misstänksamhet i pressen. Det är inte alltid lätt att trotsa ryggmärgsrädslan, men för att vi ska kunna blomstra måste vi hitta till solidariteten. Om Shimon Rolnitzkys beskrivning av hur de lyckats bygga djupa solidariska band med andra minoriteter i Monsey stämmer har den församlingen långt bättre chanser att blomstra än många andra judiska gemenskaper.
