Så här i jultider påminns vi ofta om religiösa ideal. Oavsett om vi är troende eller ej är det svårt att undgå laddningen i julens budskap. Även vi som saknar gudstro kan lätt drabbas känslomässigt av högtidens mäktiga teman: Jesu lidande och syndernas förlåtelse. Frälsningen och återlösningen. Det eviga livet och den himmelska friden.
Under dessa omständigheter behöver man, om kätteriet ursäktas, inte tro på det heliga för att förnimma dess närvaro. Själv har jag, i alla fall på detta plan, inga problem att förstå religionens hänförande kraft.
Samtidigt är det något i allt detta som skaver ur sekulärt perspektiv. Allt detta fokus på det som finns hinsides, bortom döden, i himlen, för lätt med sig känslan av det verkliga livet – det liv vi lever här och nu – måste reduceras i betydelse.
Mot detta invänder förstås den religiöst sinnade att utan en tro på en högre makt så finns det inget som kan skänka värde och värdighet åt våra liv i denna jämmerdal.
Här uppstår ett dilemma. Religionen utger sig för att erbjuda den enda källan till beständiga värden. Att förkasta den skulle vara att förkasta alla garantier för ett meningsfullt liv. Men samtidigt tycks koncentrationen av allt värdefullt till en makt utanför oss själva eller till en plats bortom detta liv dränera vår dödliga existens på all verklig betydelse. Vi tycks alltså stå inför ett påtvingat val: Välj gud och förringa människan. Välj människan och förlora det heliga.
Å andra sidan kanske vi bara har tänkt fel om saken. Det menar i alla fall den svenske Harvard-filosofen och litteraturvetaren Martin Hägglund som i sin senaste bok, This Life: Secular Faith and Spiritual Freedom (Pantheon Books, 2019), försöker upplösa hela problemet genom att utveckla en “sekulär tro” som alternativ till den religiösa. Och som om detta inte var ambitiöst nog passar Hägglund på att driva tesen att den sekulära trons värden bara kan förverkligas under en form av frihetlig, demokratisk socialism.
Hägglunds utgångspunkt är mycket enkel. Människor lever tidsliga och ändliga liv med en potential för andlig frihet.
Att vi är andligt fria betyder att vi inte bara kan styra våra egna handlingar, utan att vi också kan reflektera kritiskt över våra vägval.
Att våra liv är tidsliga och ändliga betyder att våra liv avgränsas av döden och att vi alltid löper en risk att saker och människor som är viktiga för oss kan gå förlorade. Ja, det är just själva risken att våra liv eller det vi älskar kan gå förlorat som gör att vi värderar dem till att börja med.
Att vi är andligt fria betyder att vi inte bara kan styra våra egna handlingar, utan att vi också kan reflektera kritiskt över våra vägval. Vi har med andra ord möjlighet att formulera och hänge oss åt olika projekt som ger livet mening.
Hägglunds argument bygger helt på dessa postulat. För religionens del betyder detta att gud plötsligt har mycket lite att erbjuda. Ett gemensamt drag hos alla stora religioner är nämligen att de försöker göra oss immuna mot all förlust. Genom att visa total förtröstan i gud utlovas vi fullständig frid, genom att uppnå nirvana kan vi lämna världens lidande bakom oss – och så vidare. Men om det är just risken att lida en förlust som gör att vi kan värdera ting, människor och relationer till att börja med – vad skulle den himmelska friden kunna erbjuda oss annat än evig tomhet?
Om detta resonemang räcker för att upplösa religionens dilemma kan vi låta teologerna diskutera vidare. Mer intressanta är de politiska slutsatser som Hägglund drar av människolivets ändlighet.
Till skillnad från de många nyateister i internets sumpmarker som de senaste åren har dragit vanära över gudsförnekandet genom att knyta ateismen till konservatism, rasism och kvinnoförakt vänder sig Hägglund ogenerat till Karl Marx som politisk vägvisare.
Även hos Marx spelar människolivets tidslighet och ändlighet en central roll. Man skulle till och med kunna säga att dessa aspekter bildar basen för Marx tänkande. Hela den materialistiska historiesynen utgår ju från att människors existens är beroende av hur de producerar det de behöver och hur de återskapar sig själva – det vill säga hur de lyckats hålla sin egen ändlighet stången.
Lika centralt är det tidsliga i människans produktiva aktivitet, som hos Marx kommer till uttryck i en omformulering av de klassiska ekonomernas arbetsvärdelära. Vad Marx säger är i korthet att värdet på en vara bestäms av den socialt nödvändiga arbetstid som krävs för att framställa den. Anledningen till att ett hus är värt mer än en bil, och att en bil är mer värd än en cykel, är helt enkelt att det kräver mer arbetstid att bygga ett hus än att skruva ihop en bil, på samma sätt som det kräver mer arbetstid att skruva ihop en bil än att sätta ihop en cykel.
Enkelt uttryckt skulle man kunna säga att den kapitalistiska ekonomin bara är ett system där vi byter olika mängder av vår tid (förkroppsligade i varor och pengar) med varandra på olika marknadsplatser.
Men den marxistiska bilden är inte komplett utan att man redovisar systemets grundläggande orättvisa. Det finns nämligen en vara som skapar mer värde än den kostar att köpa – arbetskraften själv. Under en del av dagen arbetar arbetaren ihop till sin egen lön, men under resten av dagen använder hen sin arbetskraft till att skapa profit åt företagets ägare. Det är just denna exploatering av arbetskraft som möjliggör kapitalistens profit.
Kapitalismen är med andra ord fundamentalt alienerande och ett hinder för arbetaren att utöva sin andliga frihet.
Men denna ekonomiska utsugning är också en exploatering av arbetarens (livs)tid. Kapitalisten gör, i kraft av sitt exklusiva ägande av produktionsmedlen, anspråk på delar av arbetarens (enda, ändliga) liv. Arbetaren tvingas alltså ägna sin ändliga existens åt en aktivitet – profitskapande för profitskapandets skull – som hen inte skulle ha valt själv. Kapitalismen är med andra ord fundamentalt alienerande och ett hinder för arbetaren att utöva sin andliga frihet.
Hägglund skjuter särskilt in sig på skillnaden mellan kapitalismens måttstock för värde – det vill säga det Marx kallar för “den socialt nödvändiga arbetstiden” – och den värdemåttstock som föreskrivs av en sekulär tro. Som en andligt fri varelse med begränsad livstid ligger det inte i arbetarens intresse att bidra till en oändlig kapitalackumulation för ackumulationens egen skull. Tvärtom ligger det i arbetarens intresse att minska arbetstiden så mycket som möjligt, eller, med Marx ord, att i största möjliga utsträckning inträdda i “frihetens rike” och lämna “nödvändighetens rike” bakom sig.
En sådan minskning av arbetstiden skulle också vara möjlig om ekonomin var organiserad så att arbetaren hade ett inflytande över vad tekniken och den ständiga produktivitetsökningen skulle användas till. Men dessa beslut ligger i dag i ett fåtal privatägares händer, och det enda de har för ögonen är att använda teknologin till att hävda sig i den inbördes konkurrensen med andra kapitalägare.
Hägglund menar att en sekulär tro – det vill säga en tro som respekterar människans begränsade tid och befrämjar hennes andliga frihet – skulle sätta upp helt andra principer för organiseringen av ekonomin. Den viktigaste av dessa principer skulle vara att vi börjar mäta vår individuella och kollektiva rikedom i termer av socialt tillgänglig fri tid. Teknologiska innovationer skulle inte längre användas bara för att öka profiten utan för att skära ner på det nödvändiga arbetet till ett minimum.
En sådan ökning av människors fria tid skulle också vara det enda sättet att bringa ekonomin i harmoni med den sekulära tron på människan som tidsligt ändlig och andligt fri. Men en sådan utveckling är omöjlig att tänka sig under kapitalismen. Den är bara möjlig att tänka sig i en socialistisk ordning där produktionsmedlen ägs gemensamt och förvaltas demokratiskt med en successivt utvidgad mänsklig frihet som främsta mål.
Den religiöse kanske kan finna styrkan att fördra kapitalismen genom att blicka hinsides mot en annan värld. Men för oss andra – vi som inte tror på ett liv efter detta eller inte kan finna någon förtröstan, bara tomhet, en evighet av hallelujarop – är det betydligt mer som står på spel. Det gäller bokstavligen våra liv. Våra enda liv.
