Reportage #98/2019

Zimbabwe faller fritt

Vattnet har slutat rinna i kranarna, bensin­köerna varar i dygn och lönerna äts upp av hyper­inflation. Det har gått två år sedan Robert Mugabe avsattes och en ny regering lovade en omstart för Zimbabwe efter årtionden av misskötsel. Men nu pekar alla kurvor åt fel håll igen.

Eftermiddags-dj och lummig uteservering. En tallrik grillat kött med sadza, zimbabwisk majsgröt, som tillbehör. Tre vänner ur den zimbabwiska medelklassen talar om hur allt har blivit.

– Visst har livsstilen förändrats det senaste året, säger Sally, som jobbar i Harares reklambransch. Betty och Hope håller med. Alla har de haft löner som fram tills för inte så länge sedan räckte till en helt okej levnadsstandard. Middagar ute, bio och någon semesterresa till Moçambique.

– Vi tjejer brukade ha våra sammankomster nästan varenda helg, men nu får vi begränsa oss, säger Sally. Tidigare kunde jag gå in i en mataffär och plocka ned vad jag kände för i korgen, chips, vad som helst. Nu kan jag bara köpa det nödvändigaste, mer räcker inte lönen till med den extrema inflation som är, fortsätter hon. De höjer priserna nästan varenda dag.

– Men det jag saknar allra mest är att vara hemma med fungerande el, säger Hope. Jag saknar det så otroligt mycket. Jag kan ju betala för den, bara ge mig min el!

– Märkte ni i morse förresten, att vattnet hade kommit tillbaka? säger Betty. Men det var helt brunt.

Nu kan jag bara köpa det nödvändigaste, mer räcker inte lönen till med den extrema inflation som är, fortsätter hon. De höjer priserna nästan varenda dag.
Sally, anställd i reklambranschen i Harare

Zimbabwe hösten 2019 är ett land där nästan inget fungerar och där ekonomin är i fritt fall. Men medan medelklassen får ställa in semesterresan till kusten och klara sig utan elektricitet om kvällarna, så balanserar de fattiga miljonerna på landsbygden och i de tättbefolkade kåkstäderna livet på en knivsegg. För en del är regelrätt svält nästa steg. 

Det var dock inte detta som regeringspartiet ZANU-PF lovade folket hösten 2017, när president Robert Mugabe efter ett 37 år långt maktinnehav tvingades stiga åt sidan. Vissa kallade det en militärkupp, även om det inte är den termen som använts från officiellt håll. 

Bakom kulisserna i partiet hade maktkampen pågått mellan två rivaliserande fraktioner. På ena sidan fanns Lacoste, en grupp ledd av vicepresidenten Emmerson Mnangagwa, nära bundsförvant till Mugabe ända sedan frihetskampen mot den rhodesiska kolonialmakten på 1970-talet och med starka kopplingar till militären. På andra sidan fanns G40, en grupp yngre politiker med band till presidenthustrun Grace Mugabe. 

I november 2017 gav Robert Mugabe sin vicepresident Mnangagwa sparken, vilket ansågs gynna Grace Mugabe i kampen om vem som skulle ta över efter den åldrige presidenten. Men en vecka senare tog militären, där Mnangagwa hade starkt stöd, kontroll över en rad statliga institutioner samtidigt som Mugabe sattes i husarrest. Den 21 november avgick han, efter hot om riksrätt. 

Kuppen – eller vad man nu väljer att kalla det – var fullbordad och Mnangagwa kunde sväras in som Zimbabwes andre president. Ett val sommaren 2018, där han besegrade oppositionspartiet MDC:s kandidat Nelson Chamisa, befäste hans makt, även om valets legitimitet till viss del har ifrågasatts.

Ända sedan början av 2019 har bensinköerna ringlat långa i Zimbabwe. Stationerna får bara in bränsle någon gång ibland. Långtradarchauffören Eusapai Dumbaza har väntat i tre dagar i kön och det påverkar hans möjligheter till försörjning. Körningen till kuststaden Beira i Moçambique får vänta.
Ända sedan början av 2019 har bensinköerna ringlat långa i Zimbabwe. Stationerna får bara in bränsle någon gång ibland. Långtradarchauffören Eusapai Dumbaza har väntat i tre dagar i kön och det påverkar hans möjligheter till försörjning. Körningen till kuststaden Beira i Moçambique får vänta. Foto: Torbjörn Wester

Mnangagwas plan var att vinna folkets förtroende genom löften om politiska reformer och att en gång för alla lyfta landets sargade ekonomi, märkt av årtionden av vanskötsel under Mugabeeran. Zimbabwe var ”open for business” deklarerade Mnangagwa.

En del begränsningar för utländska investerare togs bort. Lagstiftning som hindrar en fri press och rätten att demonstrera skulle reformeras. Mnangagwa vidtog också bland annat åtgärder för att utreda brott begångna av landets säkerhetsstyrkor under Mugabe.

Men det utlovade lyftet för landet har, två år efter maktskiftet, helt uteblivet. Tvärtom är den ekonomiska situationen nu värre än på mycket länge. Många minns hyperinflationen i Zimbabwe för ett decennium sedan, då man tryckte upp sedlar med valörer på hundra triljoner dollar.

Nu är landet på väg tillbaka till ett liknande scenario. Staten har slutat att publicera inflationsstatistik men enligt bedömare ligger den nu på mellan 230 och 570 procent på årsbasis. 

Vattenförsörjningen har nästan helt slutat att fungera, främst som en effekt av torkan som drabbat landet, men även på grund av att det inte finns utländsk valuta för att importera nödvändiga kemikalier till vattenverkens rening. För majoriteten av Harareborna fungerar kranvattnet bara någon gång i veckan, i stället får de köa för vatten från brunnar.

Köa får även den göra som vill ha tag i bränsle till bilen. Många timmar, ibland flera dygn. Sedan början av året har det överallt i landet varit kilometerlånga köer till bensinstationerna. Ett tungt vägande skäl till det är bristen på utländsk valuta att köpa in bränsle för. 

Också sjukvården går på knäna. Läkare har under hösten strejkat i protest mot stagnerade löner och det är brist på mediciner. Till råga på allt har förra säsongens torka gjort att det en bit in på 2020 kan bli akut brist på mat. Redan under hösten gapade mataffärernas brödhyllor emellanåt tomma. 

Kort sagt, Zimbabwe faller fritt.

Jag gick för att köpa bröd, men en limpa bröd kostar 10 dollar nu. Hur ska jag få tag på 10 dollar?
Peddia Chigwada, pensionär i Harare.

Söndag i byn Muda några mil utanför huvudstaden Harare. Vinden susar i det höga, gulnade gräset. På avstånd hörs psalmsång från gudstjänster. Peddia Chigwada, en Hararebo några år över de 60, har kommit ut från stan för att hälsa på sin bror, småjordbrukaren Wellington Kwenda och hans familj.

Peddia är själv uppväxt här ute, men det blir inte så ofta hon kan komma och hälsa på nuförtiden. Biljettpriserna till bussen har mångdubblats. Det har de flesta andra priser också gjort. För något år sedan räckte Peddias pension på 80 zimbabwiska dollar åtminstone till det nödvändigaste, men så är det inte längre. 

– Jag gick för att köpa bröd, men en limpa bröd kostar 10 dollar nu. Hur ska jag få tag på 10 dollar? frågar hon sig.

I stället blir det sadza, den tjocka majsgröten som äts mycket i Zimbabwe. Det är det billigaste sättet att fylla magen, en spann med majs kostar 50 dollar och kan vara länge.

– Vi äter ett mål sadza vid 11 på förmiddagen och så ett till på kvällen. Två mål sadza om dagen, det är allt vi äter.

Och ska hon ha ett glas vatten att dricka till sin sadza, då måste hon köa vid någon brunn i Harare, det var länge sedan det kom något vatten i kranen.

Till råga på allt har förra säsongens torka förvärrat situationen i landet ytterligare. FN:s särskilde rapportör för rätten till mat, Hilal Elver, konstaterade efter ett besök i slutet på november att nära 60 procent av befolkningen i nuläget saknar tillräckligt med mat och att krisen kan bli akut i början av 2020. Detta berodde, enligt Elver, inte bara på torkan utan även på ekonomisk misskötsel av landet.

Det har varit svårt länge, situationen startade egentligen redan år 2000, med landreformerna och när de kompenserade krigsveteranerna med pengar som inte trycktes på ett normalt sätt.
Wellington Kwenda, småbrukare i byn Muda

Ute på landet är livet något lite enklare och Peddia hade helst velat flytta till sin brors familj, om hon bara hade haft råd med flytten och de hade haft plats för henne. På landsbygden är befolkningen inte lika beroende av den monetära ekonomin och kan förlita sig på det jorden ger, i alla fall till viss del.

Wellington Kwenda och hans familj odlar tio hektar med majs och jordnötter. Men även jorden sviker, torkan som drabbade landet förra säsongen gjorde att en stor del av skörden gick om intet. Om några månader kan det vara slut i matförråden. Vattnet är även det ett problem, brunnen närmast där de bor är trasig, men myndigheterna har inga möjligheter att laga den.

– Det har varit svårt länge, situationen startade egentligen redan år 2000, med landreformerna och när de kompenserade krigsveteranerna med pengar som inte trycktes på ett normalt sätt, säger Wellington Kwenda. Men efter att Mugabe avsattes har det blivit ännu mycket värre. 

På det prydliga Africa Unity Square i centrala Harare syns inte krisen. Men under ytan faller mycket av Zimbabwe samman just nu.
På det prydliga Africa Unity Square i centrala Harare syns inte krisen. Men under ytan faller mycket av Zimbabwe samman just nu. Foto: Torbjörn Wester

Hur kunde det gå så här illa? För att försöka förstå åker vi tillbaka till centrala Harare. Under ett av stadens väldiga, lilablommande jakarandaträd står Walter Supiga, en kille i 20-årsåldern. Han är valutaväxlare på den svarta marknaden och därigenom en av få som tjänar på den ekonomiska krisen. Men det har sitt pris, han lever i ständig oro för polisen, som ofta gör räder mot växlarna. Själv har han blivit gripen ett tiotal gånger men alltid sluppit hamna bakom lås och bom.

– Polisen vill bara ha pengar. Och du betalar dem, så du ska slippa sova i cellen och hamna i rätten. 

Senast häromdagen fick han springa och gömma sig när polisen kom. Men han blev hittad.

– Jag hade pengarna i sockan, men inga mindre valörer än 20- och 100-lappar, så jag fick ge honom en tjuga. 

Penningsystemet i Zimbabwe är svårt att förstå för en utomstående. Efter den världsberömda hyperinflationen 2008 övergavs den inhemska valutan. Länge användes istället amerikanska dollar (USD) som främsta betalmedel och många fick även sina löner utbetalda i USD.

Parallellt fanns så kallade bond notes, en sorts ställföreträdande amerikansk dollar som staten började trycka upp 2016, och elektroniska pengar på mobilen, Ecocash. Men i februari i år introducerade staten en ny inhemsk valuta och i somras förbjöds användningen av USD. Skälet var att man ville återfå de styrmedel över ekonomin som en egen valuta ger.

Men inflationen tog genast fart och Walter Supiga, som erbjuder mycket bättre växlingskurser än bankerna, tjänar på dem som vill säkra sina pengar genom att växla till USD eller använda pengar som de har i USD. De inhemska pengarna tappar i värde varenda vecka på svarta marknaden.

20 amerikanska dollar är vad Walter Supiga i genomsnitt tjänar på en dag, i alla fall de dagar då polisen inte kommer och kräver mutor. Det är inte mycket men ändå mer än vad han hade dragit in på ett vanligt jobb. Helst hade han velat göra något annat, något mer produktivt. Som att satasa på sitt musikskapande eller måleriet. Men det går inte så som det ekonomiska läget i landet är nu. Då är enkla men riskfyllda pengar på gatan det bästa alternativet, i alla fall för tillfället.

– Vi är vana vid den här livsstilen nu, en del av oss spenderar allt samma dag eftersom vi alltid tror vi ska få mer nästa. Men i morgon kan det vara över, om de bestämmer sig för att gå tillbaka till USD som betalmedel.

Det är svårt att förstå hur folk klarar sig. Utan tillgång till amerikanska dollar är inte lätt att ha ett anständigt liv.
Prosper Chitambara, ekonom på det fackliga forskningsinstitutet Ledriz i Harare. 

Roten till problemet är ”brist på finansiell disciplin” hos ZANU-PF-regeringen. Det menar Prosper Chitambara, ekonom på det fackliga forskningsinstitutet Ledriz i Harare. Utländskt kapital är en bristvara och när regeringen åter skaffade sig en sedelpress kunde de inte hantera den på ett ansvarsfullt sätt.

– Regeringen har inte pengarna men har ändå en enorm aptit på att spendera. Därför trycker de upp pengar, både fysiska och elektroniska. Men samtidigt kan inte ekonomin svälja en sådan enorm ökning av tillgång på pengar, säger han.

Det produceras helt enkelt inte tillräckligt mycket varor och tjänster i Zimbabwe i förhållande till alla nya pengar som regeringen skickar ut på marknaden. Därför blir dollarn dyrare för var dag som går under valutaväxlaren Walter Supigas jakarandaträd. Därför räcker Peddia Chigwadas pension bara till två mål sadza om dagen.

– Det är svårt att förstå hur folk klarar sig. Utan tillgång till amerikanska dollar är inte lätt att ha ett anständigt liv, säger Prosper Chitambara.

Att spendera mer än man har råd med är lite förenklat samma sak som Mugaberegeringen gjorde under decennier och som, tillsammans med de kaotiska landreformerna runt 2000, ledde till att den zimbabwiska ekonomin hölls paralyserad år ut och år in.

Mugabes beslut var oftast snarare politiskt bekväma än ekonomiskt rationella, säger Prosper Chitambara. Så är det även i dag, menar han. Vissa samhällsgrupper, tillika väljargrupper, ska hållas nöjda och glada genom att pengar satsas på dem.

– Mycket av statens utgifter är kopplat till sådant, säger han.

Under ett jakarandaträd i Harare står Walter Supiga, valutaväxlare på svarta marknaden.
Under ett jakarandaträd i Harare står Walter Supiga, valutaväxlare på svarta marknaden. Foto: Torbjörn Wester

Tre timmars bilfärd nordost från Harare, på väg upp mot gränsen till Zambia, ligger Wamambo farm, en jordbruksegendom ägd av Kindness Paradza. Han är parlamentsledamot för regeringspartiet ZANU-PF och ordförande för parlamentets utrikesutskott.

ZANU-PF-anhängare så länge han kan minnas och en av de som fick mark i samband med de kaotiska landreformerna runt millennieskiftet, då vita jordägare kördes bort. I bostadshusets vardagsrum, på andra våningen med stora ljusa fönster ut över egendomen, återberättar han gärna episoden från mitten av 1990-talet då han påstår sig ha frågat Mugabe om denne inte skulle gå i pension snart. Men svaret blev nekande. 

– Mugabe trodde att han ägde det här landet, att han ägde ZANU-PF och att vi stod i tacksamhetsskuld till honom, säger Kindness Paradza.

Nu är Mugabe borta sedan två år tillbaka och Paradza räknar upp alla de reformer som den nya ZANU PF-regeringen har genomfört eller ska genomföra. Begränsningar för utländska investerare slopas, presslagar lättas upp, rätten att demonstrera stärks. Men ändå. Trots reformer är det ekonomiska läget i landet sämre än på många år.

Kindness Paradza har en och samma förklaringsmodell för alla problem. Den yttre fienden, det koloniala spöket. Storbritannien, USA och några andra länder. Det är de som fortfarande stoppar Zimbabwes utveckling.

– Nu för tiden är det mer subtilt. Det kommer på andra sätt, så att de kan säkerställa att de kan fortsätta utnyttja oss så att vi inte utvecklas, säger han.

Denna subtila kolonialism yttrar sig, enligt Paradzas sätt att se på världen, på flera sätt. Dels genom att väst stöttar oppositionspartiet MDC eftersom de, hävdar han, skulle stå nära den vita minoriteten i landet. Dels genom ekonomiska sanktioner, som direkt och indirekt stoppar tillväxten. 

"Det är svårt att förstå hur folk klarar sig. Utan tillgång till amerikanska dollar är det inte lätt att ha ett anständigt liv", säger Prosper Chitambra, ekonom på det fackliga forskningsinstitutet Ledriz i Harare. Foto: Törbjörn Wester

Sanktionerna infördes runt millennieskiftet och sedan dess har de blivit kvar, om än i mindre omfattning. De är dock inte riktade mot landet Zimbabwe utan mot vissa individer och företag. USA upprätthåller ekonomiska sanktioner och reserestriktioner mot åttiotalet personer samt ett femtiotal företag. EU riktar sanktioner mot ett mindre antal individer med kopplingar till ZANU-PF.

Men både EU och USA menar att detta påverkar Zimbabwes ekonomi i mycket liten omfattning. Det angivna skälet till sanktionerna är brist på reformer när det gäller demokrati, mänskliga rättigheter och pressfrihet, saker som regeringen menar att man redan har tagit tag i.

– Bara sanktionerna tas bort så kommer allt att bli normalt igen i Zimbabwe, säger Kindness Paradza.

Menar du att till exempel inflationen helt och hållet beror på sanktionerna?

–  Vi får inte in några nya pengar i landet, bankerna kan inte ta upp lån utomlands på grund av sanktionerna, företagen växer inte.

Vad säger du till en vanlig Hararebo på gatan som inte bryr sig om politik alls, som bara vill kunna leva på sin lön, ha vatten i kranen och kunna köpa bensin?

– Alla drabbas av situationen. Men det beror på sanktionerna som lagts på den här regeringen. Väst har en agenda där man vill byta regering i landet.

ZANU-PF har gjort ett stort nummer av sanktionerna och i oktober utlyste regeringen en nationell helgdag för att hålla protestmarscher runtom i landet. Prosper Chitambara, ekonomen på Ledriz, suckar när sanktionerna kommer på tal.

– Det är bara en syndabock som de använder. Ta Rhodesia som exempel (föregångaren till Zimbabwe), eller Sydafrika. De var under sanktioner i många år, men ekonomin kollapsade inte. 

– 90 procent av våra problem är interna. Resten är externa faktorer, såsom torkan och, i begränsad omfattning, sanktionerna, fortsätter han. Brist på finansiell disciplin och korruption, det är de stora problemen. Inte sanktioner.

Det finns många som protesterar mot sakernas tillstånd i landet. Vissa blir kidnappade. Som den regeringskritiske komikern Samantha Kureya. I somras förde maskerade och beväpnade män bort henne från bostaden. Hon misshandlades och tvingades dricka avloppsvatten innan hon dumpades i bushen. Eller läkaren Peter Magombeyi, som ledde en strejk för högre löner inom vården.

Under fem dagar i september ska han ha hållits fången i en källare där han säger att han utsattes för elchocker. Eller Obert Masaraure, ledare för en facklig lärarorganisation, som i juni fördes bort av maskerade och beväpnade män, piskades och rullades i lera för att till sist släppas utanför en militärbas.

Okay Machisa, ledare för människorättsorganisationen Zimrights i Harare.
Okay Machisa, ledare för människorättsorganisationen Zimrights i Harare. Foto: Torbjörn Wester

Vilka som ligger bakom händelserna är höljt i dunkel. 

– Jag kan inte med hundra procents säkerhet säga att staten ligger bakom, men historiskt sett så har det varit så, säger Okay Machisa, som leder människorättsorganisationen Zimrights i Harare.

– Det här kan misstänkas vara taktiska sätt att se till att delar av fackföreningsrörelsen tystas. Det är de som trycker på för högre välfärd för sina medlemmar.

Men det behöver inte vara aktioner som hela ZANU-PF-ledningen står bakom, säger han. 

– Det finns sprickor i regeringen. Det finns människor som nog inte är så nöjda med vissa saker. 

Kindness Paradza, parlamentsledamot för ZANU-PF, bär en skjorta med ett tygmärke –
Kindness Paradza, parlamentsledamot för ZANU-PF, bär en skjorta med ett tygmärke – "Proudly Zimbabwean". Här på sin gård tre timmar nordväst om Harare. Foto: Torbjörn Wester

Kindness Paradza ler lite när bortförandena kommer på tal.

– Jag hörde att den där läkaren nu visst hade fått ett stipendium för att studera i USA. Eller kanske Kanada.

– Du förstår, det där bortförandet var bara ett trick från oppositionen. Presidenten skulle till FN och de ville skapa en situation där det skulle pratas om Zimbabwe i säkerhetsrådet. Ett trick av oppositionen, med hjälp från amerikanerna. En CIA-operation!

Det finns inga som helst belägg för hans påstående. Men samtidigt tror han ändå att andra bortföranden faktiskt kan ha utförts av ZANU-PF-folk.

– En del görs av oppositionen, andra av en tredje kraft i våra egna led. Folk som var pro-Mugabe och som inte gillar förändringen.

Tillbaka i byn Muda. 

– Klagar man i det här landet skär de halsen av en, skrockar Peddia Chigwada.

Brodern Wellington skrattar till och hämtar upp en ödesmättad röst ur strupen.

– De för bort en och du kommer aldrig att synas till igen.

Syskonen är på väg för att titta på en kalv som Wellington Kwenda kanske ska köpa. Det mesta av familjens boskap strök med i sjukdomar förra vintern. 

– Det var precis den här vägen som Rhodes färdades när han kom och tog vårt land, säger Wellington Kwenda.

På Harare Club, en gång i tiden ett vattenhål för den vita eliten i Rhodesia, blickar Cecil Rhodes ner från en vägg.
På Harare Club, en gång i tiden ett vattenhål för den vita eliten i Rhodesia, blickar Cecil Rhodes ner från en vägg. Foto: Torbjörn Wester

I slutet av 1880-talet anlände affärsmannen och gruvmagnaten Cecil Rhodes från söder i jakt på guld och med drömmar om ett brittiskt imperium ”från Kap till Kairo”. Han kom, han erövrade och 1895 skapades Rhodesia i dagens Zimbabwe och Zambia.

De följande decennierna blev grymma, antalet vita invandrare steg snabbt och för att hålla den svarta befolkningen på mattan användes liknande metoder som i Sydafrika. Reservat för ursprungsbefolkningen, passlagar, etnisk åtskillnad på offentliga platser.

Först i början på 1950-talet organiserades det svarta motståndet och några år senare skapades frihetsrörelserna ZANU och ZAPU, de som på 1970-talet ledde den väpnade kampen mot det rasistiska Rhodesia och dess premiärminister Ian Smith.

1969 flyttade Peddia Chigwada från Muda in till Salisbury, den stad som efter självständigheten kom att bli Harare. Det var en stad präglad av rasförtryck, men det är inte det hon främst minns i dag. Hon minns rinnande vatten i kranen och en lön som gick att leva på.

– Smith var mycket bättre, säger hon.

Wellington nickar instämmande.

– Ja, vi var förtryckta. Men på den tiden fick vi i alla fall det vi behövde. 

[email protected]

Fotnot: Sally, Betty och Hope
är fingerade namn.

Publicerad Uppdaterad
2 days sedan

Redaktionellt

Pressmeddelande från ATAB: Kajsa Ekis Ekman fullför sin andra stämning

Pressmeddelande från Tidningen Arbetarens ägare ATAB.

Tidningen Arbetarens ägare uttalar sig angående veckans nyhet att Kajsa Ekis Ekman lämnat in en ny stämningsansökan.

I höstas förhandlade tidningen Arbetaren med Kajsa Ekis Ekman angående hennes nya krav på en dryg halv miljon till utöver det hon redan vunnit i domstol under 2023. I stämningsansökan som Stockholms tingsrätt tagit emot står hon fast vid alla krav hon framfört under förhandlingen.

Kärnan i Ekmans stämning handlar om att hon inte anser att tidningen rättat sig efter tingsrättens dom att upphäva uppsägningen och menar på att hon inte fått arbeta som chefredaktör.

Tidningens styrelse är av motsatt uppfattning och står fast vid att hon tilldelats korrekta arbetsuppgifter inom tjänsten hon haft, passande för den korta tid på en arbetsvecka som hon hade på tidningen.

Josefin Jalhed, för ATAB, tidningen Arbetarens bolagsstyrelse

Publicerad
2 days sedan

Ledare #17/2024

De tekniska framstegen har någonting gemensamt

Emil Boss och bakgrundsbild med Velove-logga
Emil Boss om Arbetarens senaste läsarbackade gräv som blottlägger hur ännu ett företag inom budbranschen utnyttjar migrantarbetare. Foto: Axel Green, Julia Lindblom

”Jag känner mig trött. Trött på att ännu en granskning av den svenska arbetsmarknaden landar i samma slutsats: Utvecklingen byggs på migrantarbetares ryggar”, skriver Emil Boss.

Leveransbranschen har genomgått en enastående utveckling. Äntligen kan vi beställa i princip vilka varor som helst från världens alla hörn och få dem hemlevererade med en osannolik hastighet. Nya tekniska lösningar och skickliga entreprenörer har skapat transportsystem som gör leveranserna globala och snabba. Ungefär så brukar det låta från näringslivshåll. Plus lite prat om algoritmer. Det låter nytt och unikt, nästan som ett språng i den mänskliga utvecklingen. Mindre nytt är att de fiffiga systemens grundförutsättning tycks vara gammaldags exploatering av utsatta grupper.

Över hela Europa har det bildats stora logistiknoder, enorma lagerbyggnader där varor paketeras om och skickas ut. På Zalandos logistiknod i Brunna tycks ledningen ligga i framkant när det gäller arbetsmiljödumpning. I söndags träffade jag arbetare som berättade att ambulans har kommit ut till lagret tre gånger bara i februari för att hämta arbetare som kollapsat på jobbet. Jag har nu träffat över ett hundra anställda på lagret som alla säger att de upplever denna högteknologiska och revolutionerande plats mer som ett fängelse än en arbetsplats. Den som vill ha uppehållstillstånd i Sverige måste som bekant kunna uppvisa en anställning och en inkomst och har svårt att klaga över en osund arbetsmiljö. Det arbetar få infödda svenskar på Zalandos lager.   

Från de stora lagren skickas varorna vidare, till lokala noder och den förgrening som kallas ”sista milen”, alltså till själva hemleveransen. Arbetarens granskning visar att den sista milen i Stockholm rymmer en grupp prekära migrantarbetare som hunsas runt på tunga lastcyklar). Utländska studenter från Indien, Pakistan eller Bangladesh saknar studiestöd, betalar dyra terminsavgifter och är i desperat behov av en flexibel inkomst. De måste ofta studera och arbeta heltid för att få ekonomin att gå ihop. Detta är inte svenska entreprenörer sena att utnyttja. Algoritmerna trampar dåligt själva.

När jag läser Arbetarens skildring av ”den sista gröna milen” och Velove i Stockholm kommer jag att tänka på Mikael Nybergs granskning av de självkörande taxibilarna. En förutsättning för detta tekniska mirakel är sweatshops av asiatiska arbetare som varje dag sitter och matar in data om Londons trafikläge och väderförhållanden. Vore det inte fantastiskt om ny teknik gjorde människor friare? Om den minskade stress och ekonomisk utsatthet? Tänk om den ständigt ökande produktiviteten kunde omsättas i livskvalité för andra än de med mycket pengar? Tänk om teknikutvecklingen kunde bygga på någonting annat än på exploatering av arbetare?

Velove marknadsför sig som ett grönt och hållbart företag. Buden är anställda på ett helt annat företag, nämligen Frilans Finans. Många av mina vänner i kulturbranschen använder sig av samma företag för att fakturera sina uppdrag. De vet inte att företaget samtidigt driver ett företag där leveransbuden på Wolt och Velove arbetar under svåra villkor för låga löner.

Hållbarhet och koldioxidminsking i all ära, men precis som en arbetare säger i reportaget: “vad är meningen med gröna mål om vi som levererar paketen lider?”. Amazons leveranser ligger också och skvalpar i dubbla containrar på ellastcykeln. Det är Airmee som levererar paketen åt Velove. Kedjan ser alltså ut såhär: Frilans finans – Velove – Airmee. Och i toppen ett anställningsavtal med fem garanterade arbetstimmar i veckan under svåra förhållanden. Är det såhär vi ska ha det?

Kapitalismen är en stark kraft för innovation och tillväxt. Den är också helt samvetslös. Att den starke förtrycker den svage är sällan något problem ur ekonomiskt perspektiv, problemet är mänskligt, moraliskt. Regleringar, lagreformer och facklig motmakt håller så att säga det kapitalistiska monstret stången. Kanske är det därför varje ny betydande teknisk innovation innebär en ökad risk för exploatering – kapitalismen sliter sig ur kopplet. Social dumpning slutar inte vid asylsökande eller internationella studenter. Den stiger uppåt i de sociala lagren ända till den dag då den motas tillbaka.

Publicerad Uppdaterad
3 days sedan

Reportage #17/2024

Den sista gröna milen: Ohållbart arbete på ”hållbara” leverans­företaget

Velove har marknadsfört sig som ett hållbart och miljövänligt alternativ i budbranschen. Men Arbetarens granskning visar på ohållbara villkor. Foto: Julia Lindblom

Velove har de senaste åren marknadsfört sig som ett grönt och miljövänligt alternativ inom budbranschen. Buden är anställda genom Frilans Finans systerbolag men anställningsavtalet bryter enligt arbetsrättsexperter mot lagen. Bakom kulisserna på det hållbara företaget hittar Arbetaren låga löner, svåra arbetsvillkor utan kollektivavtal och leveransbud som utsätts för säkerhetsrisker.

Det här är del ett av Arbetarens läsarfinansierade granskning Den sista gröna milen.

Det trendiga kontorskvarteret Garnisonen på Östermalm i Stockholm ligger alldeles öde den här lördagseftermiddagen i februari. Golven är nyskurade och restaurangerna och kaféerna håller stängt. Endast några enstaka personer som är försenade till eftermiddagspasset på gymkedjan Nordic Wellness blippar skyndsamt sina brickor i entrén. 

I garaget, några våningar ner under marken, råder dock en helt annan stämning. Här har ett hektiskt helgskift på budföretaget Velove precis satt igång. Hundratals paket i färggranna rosa burar ska scannas och sedan lastas in i fyrkantiga containrar på Veloves ellastcyklar. 

Den här eftermiddagen är det framför allt Airmees leveranser som står på schemat. I lasten ligger tunga paket tillhörande djurfoder från Arken zoo och Amazons prime-leveranser i alla möjliga storlekar. 

Arbetet pågår för fullt i hubben under Garnisonen-gallerian på Östermalm. Foto: Julia Lindblom

Amazon är Airmees största kund, och utgör även en stor del av Veloves utkörningar i innerstan. Budföretaget Velove har fyra stora så kallade ”hubbar” – eller logistikterminaler – i Stockholm: på Östermalm, på Kungsholmen, i Solna och i Västberga (men som enligt företagets kanaler officiellt ligger på Södermalm).

Hundratals bud, merparten migrantarbetare och studenter från länder utanför EU, arbetar dagligen med leveranserna från de här platserna. Arbetet koordineras med hjälp av applikationer och budens privata telefoner.

Hashtaggen för Velove är #beatvans. Ellastcyklarna är enligt företaget mer miljömässigt hållbara än till exempel budbilar som drivs på diesel. 

Men bakom de grälla färgerna och glättiga orden om hållbarhet och miljöansvar döljer sig en annan verklighet. För när Arbetaren granskar budbolaget närmare hittar vi låga löner och svåra arbetsvillkor utan kollektivavtal, bristande säkerhet i arbetsmiljön och dålig datasäkerhet. 

Ett av buden som jobbar den här dagen är Ali. Han kom till Sverige för tre år sedan, och Velove var hans första jobb på den svenska arbetsmarknaden. 

– Jag har jobbat på det här företaget i över två år, och det är ingen överdrift om jag säger att företaget leker med människors hälsa, säger han.

En av leveranscyklarna i garaget på Östermalm. Foto: Julia Lindblom

Velove och den gröna sista milen

Velove samarbetar med en mängd bolag och leveransföretag i Sverige. Bland kunderna återfinns kända varumärken som Airmee, Bring, Fruktbudet, Sellpy, Voi, Amoi och Apotea. Bolaget tog för några år sedan ett språng i den svenska sista milen-branschen. De är i dag verksamma i Göteborg, Malmö och Stockholm, men även i danska Köpenhamn. 

Trots att Airmee granskats både i Arbetaren och Dagens Industri – och tidningarna avslöjat dåliga arbetsvillkor för buden, arbetskriminella samarbeten med konkursupplägg och att majoriteten av Airmees budbilar drivs av diesel – hyllar Velove bolaget Airmee på sin Linkedin-sida. 

De skriver att Dagens Industri lyft fram en ”missledande bild om Airmee” och att företaget ”alltid haft fokus på hållbara leveranser”.

Velove hyllar Airmee på sin Linkedin-sida. Foto: Privat

Velove Bikes grundades 2015 och när deras eldrivna cykeln ”Armadillo” lanserades så hyllades den ur miljösynpunkt, blev omskriven i media och vann prestigefyllda utmärkelser internationellt. 

Velove saknar i dagsläget trafiktillstånd hos Transportstyrelsen. Detta eftersom ellastcyklar enligt svensk lag inte räknas som yrkesmässig trafik. 

Bolagets vd heter Jonatan Schwamberg och ordförande är den etablerade affärsmannen Henrik Sund, som är gift med vd:n för det statliga Svenska rymdaktiebolaget. Velove fick över 10 miljoner i investeringar från statliga Almi i november 2019. De senaste tre åren har Veloves ekonomi dock rasat. Enligt den senaste årsredovisningen 2022 gjorde de en förlust på drygt 40 miljoner kronor. 

Men Breakit avslöjade i december att Velove dock är på väg att ta in uppemot 50 miljoner kronor i nytt kapital, också genom att erbjuda sina tjänster som en så kallad ”white label-lösning” till e-handlare. Det innebär att aktörer som exempelvis Apotea både kan ”äga sin kundresa” och synas både genom mjukvara och skyltning på cyklar, rapporterar Breakit.

Men om Veloves ekonomi går allt sämre, så har bolaget som anställer leveransbuden på bolaget i stället spurtat som en raket mot börshimlen. De senaste året har nämligen Invoicery Business AB – ett systerbolag till Frilans Finans – mer än tiodubblat sin omsättning. Frågan är på vems bekostnad?

Velove har de senaste åren marknadsfört sig som ett miljömässigt hållbart företag. Foto: Julia Lindblom

Frilans Finans vd driver budfirma utan kollektivavtal 

Arbetaren träffar Sami på ett kafé i Gamla stan i Stockholm. Han har precis varit på SFI-undervisning, och jonglerar just nu tre jobb för att få vardagen i Sverige att gå ihop. När Sami tog emot sitt anställningskontrakt från Velove i oktober blev han förvirrad. På pappret stod det nämligen inte ”Velove”, utan ”Invoicery Business AB”. 

Frilans Finans är ett av företagen som i dag är Sveriges största egenanställningsföretag – men driver vid sidan av bolaget Invoicery Business AB, ett bolag som anställer leveransbud för bland annat Velove och Wolt. 

Invoicery Business AB har dock inte tecknat kollektivavtal och drivs, precis som Frilans Finans, av vd:n Stephen Schad.

Sirin Celik, utredare på fackförbundet Transport, tycker att Frilans Finans upplägg med ett separat företag för budverksamhet är högst problematiskt.

– De här människorna som arbetar för Invoicery Business AB borde ha kollektivavtal. Nu blir de i stället uthyrda som bemanningspersonal åt Velove, som i sin tur hyr ut dem till exempel Airmee och Bring. Bring har överlag många underåkerier som saknar kollektivavtal. 

– Det här företaget leker med människors hälsa, säger Ali. Foto: Julia Lindblom

Förstörda knän och tunga laster

Sami, som kom till Sverige 2021, minns tillbaka på sin första tid på Velove. I början var han en av de snabbaste förarna enligt sin rating. Men arbetet blev allt stressigare och kroppen började ta stryk av den fysiska ansträngningen. De så kallade ”semi-cyklarna” på Velove består av dubbla containrar, och är enligt honom svåra att kontrollera.

Veloves ”semi-bikes” innebär dubbla containrar på Armadillo-cykeln och dubbel last för leveransbuden. Sami förstörde sina knän efter ett pass där han körde frukt. Foto: Privat

–  Det var några morgonskift som resulterade i att jag fick en arbetsskada. Jag lastade hundratals kilo frukt på en semi-lastcykel. I stället för 4,5 timmar varade skiftet dubbelt så länge och jag förstörde mina knän. Det är flera av mina kollegor som har fått förstörda knän, säger han. 

Han säger att flera kollegor lämnat semi-cykeln i mitten av vägen eftersom de inte orkade cykla med den dubbla lasten. Tunga containrar har enligt anställda som Arbetaren talat med fallit av under leveranser och riskerat att skada människor i trafiken.

Samis knän skadades, och hans produktivitet i appen sjönk. Han började få ”feedback” i form av klagomål från ledningen, och under skiftet ringde ständigt en ”dispatcher” på den privata telefonen och bad honom att snabba på. 

Samtidigt blev det allt svårare att färdas med lastcykeln på väglaget under vintern. 

Trots att buden vissa dagar trampade i femton minusgrader och djup snö, erbjöds varken kläder, handskar eller utrustning från företaget. Endast en tunn jacka och byxor med Veloves logga erbjöds, men enbart till utvalda riders som arbetat på företaget under en längre tid.

– De använder människor i nöd. De som saknar arbete, pengar och som kommit till Sverige utan någonting, säger han. 

Veloves hubb på Östermalm. Velove kör genom skandalföretaget Airmee många av Amazons leveranser. Foto: Julia Lindblom

Ingen träning eller introduktion

Trots att arbetet med lastcykeln är tungt och innebär stora säkerhetsrisker i trafiken får personalen på Velove ingen ordentlig utbildning den första dagen. 

Flera anställda Arbetaren intervjuar beskriver det som att de “kastas” in i jobbet.

– Utbildningen var snabb och gick på cirka 15 minuter före det första skiftet. Den bestod av några powerpoint-bilder och personerna som förklarade allt var stressade och hade samtidigt sina egna arbetsuppgifter att sköta. Inte ens våra managers ville vara där, berättar Sami.

Michael Delfini, 42, fick inte ens ett utbildningspass eller en genomgång av appen. Han säger att somliga skift är tyngre än andra på Velove. 

– Vi får information om våra arbetspass via en app utan några ytterligare detaljer och vi måste träna själva via appen utan att få betalt för det, säger Michael Delfini.

Han beskriver det som att buden “kastas” in i jobbet utan ordentlig utrustning.

– Vi får bara en ”uniform” som består av en lätt jacka och vattentäta byxor, vilket inte är lämpligt för mycket tuffa vinterförhållanden. Det innebär att arbetarna måste komma med sina egna kläder och köpa ordentliga kläder, handskar och skor på egen bekostnad om de inte redan har denna utrustning, säger Michael Delfini. 

Leveransbuden arbetar även med sina privata mobiltelefoner.

– Det innebär att de anställda faktiskt inte kompenseras för den intensiva användningen av sina telefoner, som i slutändan skulle behöva bytas ut tidigare än vid normal användning, säger Michael Delfini.

Han säger att vissa skift på Velove är tyngre än andra.

– Nattskiftet på Airmee varar mellan 17 och 23 i kyla och mörker. De tre första timmarna är okej, men när när du blir fysiskt och mentalt utmattad, vill du bara gå hem.

Han berättade att han cyklat nästan 50 kilometer under tuffa förhållanden för Amoi.

– Jag valde nästan att släppa lastcykeln en gång i Solna. Det var faktiskt farligt att köra fordonet när jag var så trött. Och ingen informerade mig om att resan skulle bli så lång. Jag slutade faktiskt ta de där skiften helt och hållet. Jag kunde göra det eftersom jag har ekonomiskt stöd från min partner som betalar hyran. Men jag kan föreställa mig arbetare som måste ta dem för att överleva…

Michael Delfini tycker att kunder ska vara medvetna om arbetsvillkoren för leveransbuden när de väljer att handla online.

– Har de verkligen tänkt på arbetsvillkoren för de som levererar varorna? Vill de verkligen stödja den här typen av verksamhet? Och jag har hört att förhållandena i andra leveransföretag ibland är ännu värre. Vissa företag ber till och med sina anställda att tillhandahålla sin egen cykel.

Han säger att han ofta kände sig som en robot när han arbetade för Airmee.

– Kunderna öppnar sällan dörren, du är hela tiden på din telefon och skannar produkterna. Det känns som om det inte finns någon mänsklig känsla. Alla de här sista milen-företagen är stolta över att visa sitt engagemang för de globala målen för hållbar utveckling. Hållbarhet handlar också om att erbjuda hållbara arbetsvillkor för de anställda. Jag hoppas att arbetsvillkoren förbättras för alla riders, så att de kan utföra sitt arbete på ett anständigt sätt, säger Michael Delfini.

Michael Delfini tycker att Velove ska tillhandahålla arbetskläder och utrustning till leveransbuden. Foto: Julia Lindblom

Dålig datasäkerhet och tystnadskultur

Sami visar hur han genom ett Google-dokument loggar in i hubben, där han ska registrera sitt pass. Han kan välja mellan flera städer, såsom Stockholm, Göteborg, Malmö och Köpenhamn. När Sami väljer stad dyker det upp en lista med namnen på samtliga anställda, och han klickar då i sitt namn. 

Google-dokumentet kan en utomstående utan problem öppna i en webbläsare, och hitta namnen på exakt alla personer som arbetar på företaget i Sverige.

Buden använder meddelandeappen Slack för att koordinera sina frågor i olika trådar inom Velove. 

– I Slack känns datasäkerheten ännu sämre. Vi loggar in med samma lösenord men med olika mejladresser, och alla inloggade kollegor kunde från början se mina privata mejladress och mitt privata telefonnummer. Jag fick mejla Velove flera gånger och be dem ta bort de här uppgifterna. Det här är ett jobb där människor ständigt kommer och går. De flesta är studenter från länder utanför Europa som orkar stå ut på Velove i max några månader, men det känns inte som att datasäkerheten existerar för oss. 

Kritiska kommentarer raderas – ”arbetsutrustning är dåligt för miljön”

En konversation mellan ett leveransbud och en manager på Velove i det interna forumet Slack. Kommentaren är numera borttagen. Foto: Privat

På forumet Slack kan anställa på Velove diskutera arbetsmiljöfrågor i olika trådar, men obekväma frågor om arbetsmiljö i de öppna trådarna på forumet raderas ofta av ledningen.

Arbetaren har av flera källor, oberoende från varandra, tagit del av konversationer från det slutna forumet. Senast för två veckor sedan, den 16:e februari, efter en dag med ihållande ösregn, skriver ledningen på engelska att de anställda ska tänka på att klä sig efter vädret. Ett leveransbud svarar i den öppna tråden och frågar om Velove kan bistå med regnponchos, handskar och fodral till mobiltelefonerna. 

Han får till svar av en manager att Velove undersökt att bistå leveransbuden med regnponchos, men att det inte passar bolagets ”gröna mål”. 

Managern ber därefter leveransbudet att skriva feedback direkt till managern i stället, och inte i fortsätta konversationen i det öppna forumet. Kort därpå raderas hela konversationen och går i dagsläget inte längre att läsa i Slackforumet. 

Men även om kritiska kommentarer raderas och datasäkerheten hos Velove brister – och det för en utomstående är lätt att få tillgång till anställdas forum – är själva anställningskontrakten belagda med sträng sekretess. 

Rigoröst kontrakt – utan insyn

I Samis anställningskontrakt med Frilans Finans-bolaget Invoicery Business kallas han för arbetstagare och är formellt anställd på en tillsvidareanställning som ”rider”. 

Anställningen innebär fem garanterade arbetstimmar i veckan, och övrig tid i enlighet med ”variabel tjänstgöringsgrad”. Minimilönen ligger enligt kontraktet på endast 101 kronor. Jurister och arbetsrättsexperter som Arbetaren talar med menar att avtalet strider mot lagen på ett flertal punkter, bland annat mot semesterlagen.

Michael Delfini har flera gånger haft problem med lönen på Velove. När han påpekade det för företaget blev han hänvisad till Frilans finans och Invoicery Business AB. Flera anställda Arbetaren talar med berättar att de haft problem med att få ut korrekta löner. 

– Jag har ännu inte fått svar varken från Business Invoicery eller Velove. Varför jag inte kan få ett vanligt lönebesked med uppgifter om avgifter för skatt och pension? Det dokument jag fått nämner bara det belopp jag får. Det finns inga detaljer om hur många timmar jag faktiskt arbetade eller vilka skift jag utförde, säger han.

– Att vara rider skulle kunna vara ett trevligt och hälsosamt jobb, om de rätta villkoren respekterades. Anständig lön, rimliga arbetstider och avstånd samt hållbara produkter att leverera, säger Michael Delfini. Foto: Julia Lindblom

Internationella studenter – en bortglömd grupp i gigekonomin 

Många av buden Arbetaren pratar med är internationella studenter. I dag studerar över 40 000 internationella studenter på svenska universitet. Studieavgiften för en betalande helårsstudent landar ofta på över 150 000 kronor per läsår, och många hamnar i en utsatt situation där de tvingas ta jobb inom gigekonomin. De internationella studenterna som Arbetaren intervjuar säger att jobbet på Velove var relativt enkelt att få, eftersom bolaget inte krävde kunskaper i svenska eller cv. 

En av dem är Acay, 26, som kom till Sverige från Indien för att studera en masterutbildning i datateknik på Uppsala universitet. När Arbetaren intervjuar honom är han på väg till ett sent söndagsskift i hubben på Kungsholmen. Han berättar att han fått punktering på lastcykeln dagen dessförinnan och tvingats byta hjul ensam under skiftet med tunga djurfoderspaket i lasten.

– Jag bröt nästan handlederna och de gör fortfarande ont, men jag har inga lektioner imorgon, så jag tänkte att jag kan jobba en dag till och vila kroppen imorgon, berättar han. 

Acay blev förvånad över att säkerheten på arbetsplatsen inte var högre i Sverige.

– Jag är själv utbildad civilingenjör och har arbetat mycket med säkerhet. Jag förväntade mig något helt annat av ett företag i Norden, inte att säkerheten skulle vara eftersatt på det här sättet.  

Acay säger att han tycker om sina kollegor på Velove, men att det nästan är omöjligt för internationella studenter att hitta andra typer av jobb. 

– Det är generellt tufft för oss studenter i Sverige och vi borde behandlas bättre.

Li kom till Sverige från Kina i september 2020, för att studera en masterutbildning på KTH. Han berättar att många av hans kurskamrater även arbetar på Uber Eats, Foodora och Wolt för att tjäna extra pengar.

– De kan inte få stöd från CSN och måste betala höga universitetsavgifter. Det är svårt att hitta lokal arbetskraft för tungt arbete i Sverige. Men det är så orättvist att man utnyttjar oss internationella studenter enbart på grund av vår bakgrund, och eftersom vi inte vet hur vi ska stå upp för våra rättigheter. En svensk student skulle inte ta det här jobbet, utan kanske hellre jobbar på kafé, säger Li.

Åter till Velovehubben på Östermalm, där Ali precis blivit klar med sitt skift för Airmee. Han har på sex timmar inte tagit en enda rast, eftersom han inte vill att produktiviteten i appen ska sjunka.

– Jag ser nya ansikten på jobbet hela tiden, eftersom ingen rent fysiskt klarar av att stanna på Velove en längre tid. Jag hoppas att de ändrar så många saker på företaget. Gröna mål är endast tomma ord om vi som levererar paketen lider. 

Ali, Sami och Li heter egentligen något annat men vill vara anonyma av rädsla för repressalier.

Läs alla delar av Arbetarens läsarfinansierade granskning Den sista gröna milen:

Del ett: Den sista gröna milen: Ohållbart arbete på ”hållbara” leveransföretaget
Del två: ”Frilans finans avtal bryter mot lagen”
Del tre: Företagens vd:ar svarar på kritiken: ”Schyssta villkor”
Del fyra: ”Velove frångår all form av arbetsgivaransvar”

Publicerad Uppdaterad
4 days sedan

Ledare #16/2024

Högerns miljardärs­myt kan lätt mot­bevisas

Kollage: Skribenten Per-Anders Svärd står framför en bilindustri och Elon Musk står till höger i bakgrunden
Per-Anders Svärd om miljardärer, klassklyftor och Ingrid Robeyns nyutkomna bok Limitarianism: The Case Against Extreme Wealth. Foto: Magnus Hjalmarson Neideman /TT ,Benjamin Fanjoy TT/AP

“Låt oss säga att du jobbar hårt, femtio timmar i veckan, från att du är 20 år tills du går i pension vid 65 års ålder. Vad skulle du behöva för timlön för att bli lika rik som Musk under ditt 45-åriga yrkesliv?” Per-Anders Svärd om ett samhälle som systematiskt tillverkar miljardärer och hur det kan motverkas.

År 2022 rankades Tesla- och Space X-ägaren Elon Musk som världens rikaste man, god för 219 miljarder dollar. För att förstå den summan i vardagliga termer kan vi jämföra den med ett vanligt arbetsliv: Låt oss säga att du jobbar hårt, femtio timmar i veckan, från att du är 20 år tills du går i pension vid 65 års ålder. Vad skulle du behöva för timlön för att bli lika rik som Musk under ditt 45-åriga yrkesliv?

Svaret är 19 223 324 svenska kronor i timmen. Det betyder att om du börjar jobba klockan åtta på morgonen så tjänar du in en svensk barnmorskas livslön redan till klockan kvart i nio. Vid halv tio har du tjänat lika mycket som en läkare gör under sin karriär. Och då har du ändå hunnit med en kaffepaus.

Exemplet är lånat från den nederländska filosofen Ingrid Robeyns nyutkomna bok Limitarianism: The Case Against Extreme Wealth (Astra House, 2024). Bokens centrala fråga är om det är acceptabelt att sådana enorma rikedomar samlas i enskilda människors händer. Robeyns svar är förstås nej.

Ett tak för rikedom

Ändå har vi inrättat samhället som en maskin som systematiskt tillverkar miljardärer. Nästan lika illa är att vi fått en politisk kultur där det anses opassande att ifrågasätta saken. Det är nästan omöjligt att säga det uppenbara, det vill säga att ingen behöver så mycket pengar och att vi borde sätta en gräns för hur mycket enskilda individer får äga.

Men det är precis vad Robeyns gör. För ett land som Nederländerna föreslår hon ett politiskt satt rikedomstak på tio miljoner euro. Den siffran är förstås godtycklig. Det finns inget objektivt sätt att fastställa var ett sådant tak ska ligga.

Robeyns poäng är att siffran är tillräckligt hög för att alla ska inse att man kan leva ett mycket gott liv på den rikedomen. Samtidigt kan taknivån fungera som ett riktmärke för praktiska politiska åtgärder. Ser vi i stället till den etiska gränsen för hur mycket enskilda personer kan göra anspråk på, så menar Robeyns att den ligger mycket lägre – kanske två miljoner euro eller ännu mindre.

Klyftan mellan de superrika och alla andra

Men vadå – ett tak på rikedom? Är det inte något hutlöst i själva tanken? Invändningarna låter knappast vänta på sig.

Ofta avfärdas sådana förslag som uttryck för avundsjuka. Men det argumentet håller förstås inte. Även om avundsjuka är oklädsamt är det irrelevant för frågan om det är rimligt att ett halvdussin ultramiljardärer kontrollerar mer rikedom än hälften av planetens befolkning tillsammans.

Invändningen förbiser också att det finns gott om superrika som bekymrar sig över de växande klyftorna och kräver högre skatter på stora tillgångar. Ska vi verkligen tro att multimiljardärer som Bill Gates och Warren Buffett vill betala mer i skatt för att de är avundsjuka på – ja, vilka finns ens kvar som är rikare? Framgångsexemplaret Elon Musk? Statsplundraren Vladimir Putin?

Att behandla fattigdomen och rikedomen som skilda frågor är att spela dum.

En annan invändning är att det är viktigare att bekämpa fattigdom än att begränsa rikedom. Och det stämmer att behovet av åtgärder mot fattigdomen är brådskande. Men att behandla fattigdomen och rikedomen som skilda frågor är att spela dum. Det säger sig självt att de enorma resurser som i dag samlats hos ett fåtal skulle göra mer nytta hos de många fattiga. Lika självklart är det att många fattiga förblir fattiga just för att frukten av deras arbete kanaliseras till de rika.

Men folk blir ju stormrika på olika sätt. Finns det inget sätt att ärligen förtjäna en superförmögenhet? Låt oss börja med dem som bara haft tur. Kungabarn och arvtagare till företagsimperier, till exempel, behöver varken talang eller ansträngning för att fylla sina bankkonton. Deras förmögenheter är helt uppenbart inte deras eget verk.

Hur är det då med talang? Vissa verkar ju få skruv på inkomstflödet genom att sätta sin begåvning i bruk på rätt plats och vid rätt tillfälle. En artist eller författare som når rätt publik vid rätt tidpunkt kan nå viral framgång och kamma hem storkovan. Tänk på J.K. Rowling, som tack vare Harry Potter-böckerna blivit författarvärldens första dollarmiljardär. Eller tänk på den sydkoreanske artisten Psy. Han lär i dag vara god för omkring 700 miljoner kronor, varav 200 miljoner kan tillskrivas superhiten ”Gangnam Style” från 2012.

J.K. Rowlings och Psys pengar

Men frågan är inte om Rowling eller Psy är talangfulla nog för att förtjäna sina pengabingar. Sådana resonemang tycks också förutsätta att talang i sig borde belönas, men det är inte alls klart varför det skulle vara så. Den som har en naturlig fallenhet för en viss syssla behöver ju faktiskt anstränga sig mindre än alla andra för att nå ett bra resultat.

På sin höjd finns här ett argument för att det är effektivt att sätta mänsklighetens begåvningar i jobb med uppgifter som de excellerar i. Men det är inget argument för att underbarnen måste överösas med pengar. Tvärtom. Frågan om det är rimligt och försvarbart att Rowling och Psy äger så mycket som de gör är helt enkelt oberoende av frågan om de är talangfulla eller ej.

Andra grupper ansamlar stora förmögenheter över längre tid. En lyckosam företagare kan få se sin lilla verksamhet växa till en stor och pensionera sig med mångmiljonbelopp på banken. Andra visar sig skickliga i att klättra genom företagshierarkierna till de välbetalda toppjobben.

När dessa grupper slutar som stormrika sägs det att marknaden belönat dem. Men det vore rättare att säga att de dragit fördel av marknadsmisslyckanden. Under perfekt konkurrens skulle ingen firma gå med vinst och ingen skulle kunna utverka dagens skyhöga direktörsarvoden. Kapitalismen som sådan skulle omedelbart upphöra att existera under sådana förhållanden.

Det kan låta som en apart vänsteråsikt, men insikten har delats av många av kapitalismens mer insiktsfulla försvarare. Den nyliberala ikonen Friedrich Hayek, till exempel, motsatte sig helt tanken att marknaden är en apparat som belönar människor efter förtjänst. Tvärtom insisterade han på att vi borde möta marknaden som en sorts ”öde” och acceptera de vinster och förluster som den tvingar på oss.

Hayek föreställde sig förstås att alternativet – att försöka styra ekonomin i rättvisans namn – skulle leda till tyranni och träldom. Och ser man saken på det sättet är det kanske bättre att underkasta sig marknadens nycker. Poängen är att Hayek inte hade några som helst illusioner om att marknaden delar ut belöningar och bestraffningar efter förtjänst. Av det följer att företagarelitens och klättrarnas egna bedrifter blandas ut med så stora mängder av marknadsslump att det inte alls framstår som någon kränkning att begränsa deras ägande.

Det är dags att dela med sig

Ingrid Robeyns delar förstås inte Hayeks fasa för marknadsingripanden. Samtidigt föreslår hon ingen kommunistisk brytning med det kapitalistiska produktionssättet. Hela hennes verktygslåda för att införa ett rikedomstak ligger i linje med den blandekonomiska traditionen. Alla instrument hon rekommenderar för att begränsa privatrikedomen ingår redan i vad stater gör till vardags. Problemet är bara att de inte gör vad de kan.

Man kan diskutera om Robeyns åtgärdsförslag räcker, liksom vilken sorts folklig mobilisering som skulle krävas för att pressa staterna till handling. Samtidigt har hon rätt i sak: Vissa grupper har mer resurser än de behöver. De äger mycket mer än de rimligen kan ha förtjänat. Deras ägande kommer ofta till priset av andras fattigdom eller ekologisk förödelse. De utövar, i kraft av sitt ägande, ett orimligt stort politiskt inflytande.

Och – kanske viktigast av allt – deras pengar behövs för att fylla andra, akuta behov.
Det är fortfarande svårt att säga det rakt ut till de rika, men vi måste börja öva oss på saken:

Ni har för mycket. 


Det är inte rimligt.


Det är dags att ni delar med er.

Publicerad
1 week sedan

Debatt #16/2024

Svensk människo­rättsaktivist fängslad i Israel

Svensk människorättsaktivist fängslad i Israel.
Människorättsförsvararen är Samira Khoshbakht har fängslats i Israel efter att ha försökt ta sig till International Solidarity Movement team på Västbanken. Foto: Thibault Camus/TT, privat. Kollage: Arbetaren

“Israeliska myndigheter på Tel Avivs flygplats Ben Gurion har godtyckligt nekat en svensk medborgare och människorättsaktivist inresa i landet. Nu hålls svensken inspärrad i en fängelsecell”, skriver International Solidarity Movement – Sweden.

De israeliska myndigheterna förklarar beslutet om inreseförbud och förvarstagning med hänvisning till “överväganden gällande allmän säkerhet eller allmän ordning”.

Har inlett en hungerstrejk

Människorättsförsvararen är Samira Khoshbakht, 42, en textilkonstnär och slöjdlärare som arbetar med barn, som nu har inlett en hungerstrejk i protest mot frihetsberövandet efter att ha fått sin telefon beslagtagen och nekats kontakt med Sveriges ambassad.

I ett uttalande förmedlat via en kontaktperson i Sverige säger Samira Khoshbakht:

– I skuggan av det pågående folkmordet i Gaza utsätter israeliska bosättare och soldater dagligen palestinier på Västbanken för brutala övergrepp. Bara under de senaste månaderna har invånare i sexton byar fördrivits. Journalister hindras från att göra sitt arbete, medierna rapporterar inte i tillräcklig utsträckning om det här. Att Israel fängslar och deporterar internationella människorättsaktivister som om vi vore terrorister är oförsvarligt. Israel är i enlighet med FN:s deklaration om människoförsvarare förpliktigade att skydda och befrämja vårt arbete. Vår uppgift är att finnas på plats för att observera och dokumentera det som händer på marken och det är vi fast beslutna att fortsätta göra.

Israel kontrollerar alla infarter till de ockuperade palestinska områdena. Att nekas inresa av ockupationsmyndigheterna innebär förhör, tvångsutvisning och oftast förbud att återvända.

FN-personal nekas tillträde

Israel har nekat FN:s särskilda rapportörer för de ockuperade palestinska territorierna (oPT) tillträde sedan 2008. Man har även vägrat att förlänga visumen för FN:s invånarsamordnare och humanitära samordnare.

Utöver människorättsbrotten mot den palestinska befolkningen fortsätter israeliska myndigheter att sikta in sig på människorättsaktivister som uppmärksammar detta agerande, vilket bryter mot internationell lagstiftning.

I november 2023 greps människorättsaktivisten Allison Russell, en skotskfödd belgisk medborgare, och deporterades sedan på grund av sitt arbete med att rapportera om de pågående attackerna från den israeliska ockupationsmakten på Västbanken.

Israel genomför dödliga attacker

Ännu brutalare är ockupationsmakten mot de Gazabor som Israel vill tysta. I Gaza har Israel under pågående, fullskalig invasion genomfört riktade, dödliga attacker på journalister, frispråkiga akademiker, människorättsförsvarare och deras familjer.

Vi kräver att Samira Khoshbakht omedelbart friges och att våldet och trakasserierna mot människorättsaktivister och lokalbefolkning upphör.

International Solidarity Movement – Sweden

Publicerad Uppdaterad
1 week sedan

Kommentar #15/2024

Namnet som skrämde Putin

Minnesceremoni för Aleksej Navalnyj utanför Ryska ambassaden i Stockholm
Alexej Navalnyjs död kom som en chock för den ryska oppositionen, skriver Volodya Vagner Foto: Volodya Vagner

För Rysslands opposition kom nyheten om Alexej Navalnyjs död som en chock. Många påmindes om känslan efter 24 februari 2022, när ryska stridsvagnar rullade in i Ukraina. Alexej Navalnyj var en levande symbol för att det fortfarande fanns politiska alternativ i ett alltmer totalitärt Ryssland. Hans död blev ytterligare ett tecken på det Putinistiska systemets urartning.

För regimmotståndare står det klart att Navalnyj mördades. Att hans hälsa hade lidit av fångenskapen var känt. Under 2023 blev han dömd till 161 dagar i isoleringscell, en straffåtgärd inom det ryska fängelseväsendet.

Runt årsskiftet blev han förflyttad till ett avlägset straffläger i Charp, i norra Sibirien. Anstalten är ökänd för sina vidriga förhållanden. 47-åringen såg, i en rättegångsförhandling dagen innan sin död, ut att trots allt må relativt bra. Det har väckt misstankar om att han blev förgiftad. Misstankarna har stärkts av att myndigheterna förhalat utlämningen av hans kvarlevor till familjen.

Vem var Navalnyj?

Alexej Navalnyj var en motsägelsefull figur, och det fanns goda skäl att vara kritisk mot honom. Han började sin bana i det liberala Jabloko-partiet, men blev utesluten när han mot slutet av 2000-talet, efter delvis grovt rasistiska utspel, försökte knyta band till nationalisterna. Under protesterna mot valfusket 2011 och 2012 blev han, med sin humoristiska karisma, en av oppositionens ledargestalter.

Såväl hans styrka och svaghet som politiker bestod i att hans egentliga ideologiska hemvist alltid förblev vag.

Under åren som följde svängde han alltmer in på en vänsterpopulistisk linje: mobiliserade mot antisociala reformer och satsade tidvis på uppbyggnaden av oppositionella fackföreningar. Såväl hans styrka och svaghet som politiker bestod i att hans egentliga ideologiska hemvist alltid förblev vag.

Men Navalnyj var mer än bara politiker. Som grävande bloggare och antikorruptionskämpe avslöjade han elitens hemliga rikedomar och undergrävde regimens legitimitet. Att det retade Putin in i märgen illustrerades av att autokraten vägrade att offentligt uttala Navalnyjs namn, och i stället endast omnämnde honom som ”den där personen”, eller liknande omskrivelser. Den landsomfattande rörelse av hängivna följare som Navalnyj byggde under 2010-talet saknade motstycke inom den ryska politiken, men kretsade kring honom som ledarfigur.

Hans varumärke var en kombination av de sovjetiska dissidenternas symbolik, där enskilda individer som Andrej Sacharov ansågs representera nationens samvete, och den postmoderna västerländska valrörelsens logik, där politiker som Barack Obama vann genom att ersätta konkreta politiska program med inspirerande medial karisma.

Det var en innovativ, men riskfylld, strategi som 2021 ledde till Navalnyjs ödesbeslut att återvända till Ryssland och fångenskapen, efter att han återhämtat sig i Tyskland från giftattentatet året innan. Det byggde på en förhoppning om att kunna omsätta sin principfasta självuppoffring till politisk makt, om inte på kort sikt, så åtminstone i längden.

Ville starta fackförening för fängslade

Att han inte skulle kunna fortsätta verka i frihet var uppenbart. Men även i fångenskapet vägrade han att lägga ned. Via sina advokater höll han kontakt med omvärlden, bland annat på plattformen X (tidigare Twitter). Sommaren 2022 meddelade han där att han skulle starta landets första fackförening för fängslade personer.

”Om livet har gett mig en citron i form av ett fängelsestraff, får jag omvandla det till en lemonad av nyttig verksamhet för samhället”, skrev han.

Tvångsarbete är vanligt förekommande inom den ryska kriminalvården, och facket skulle kämpa för bättre villkor. ”Länge leve arbetarsolidariteten! ;)”, avlutade han sitt meddelande.

Även om skruvarna drogs åt allt hårdare, och flera av hans advokater så småningom själva hamnade i fängelse, hoppades han att regimen åtminstone skulle hålla honom vid liv. Att han likt Abdullah Öcalan, som i åratal suttit i ett turkiskt fängelse men vars ord än i dag har stor vikt inom den kurdiska rörelsen, skulle förbli en kraft att räkna med. Och att han någon dag, som en rysk Nelson Mandela, kanske till och med skulle flytta från strafflägret till Kreml. Det visade sig vara en felkalkylering.

Nya repressiva lagar – antalet politiska fångar ökar

Spelreglerna i Putins Ryssland har förändrats. Enligt nya och skärpta lagar riskerar till och med fredliga protester och kritiska kommentarer sedan början på kriget leda till mångåriga fängelsestraff.

I november dömdes exempelvis den feministiska konstnären Aleksandra Skotjilenko till 7 års fängelse för att hon ersatte prislappar på en mataffär med budskap om ryska krigsbrott. Den 13 februari dömdes den 65-årige marxistiska sociologen och kommentatorn Boris Kagarlitskij till 5 års fängelse för ”rättfärdigande av terrorism”. Den liberala politikern Ilja Jasjin sitter sedan 2022 av ett 8-årigt fängelsestraff för kritik mot kriget.

Sedan 2022 handlar det om runt 20 000 personer som har anhållits i samband med antikrigsprotester, varav hundratals åtalats för brott.

Den 16 februari ströks namnet som Putin aldrig vågade uttala från den långa listan över Rysslands politiska fångar. Att det kommer leva vidare som symbol för drömmen om ett bättre framtida Ryssland är sannolikt. Om hans änka Julija Navalnaja, som tagit på sig att fortsätta hans gärning, kommer lyckas bättre med att omsätta det, får tiden utvisa.

Publicerad Uppdaterad
1 week sedan

Kommentar #15/2024

”Akelius vill montera ner den allmänna skolan”

Roger Akelius (på bild från 2002) vill avskaffa den allmänna skolan genom att montera ner den, såsom han gjort med allmännyttiga bostäder, skriver Arbetarens krönikör. Men det blev inget köp av Academedia. Foto: Jessica Gow / TT, Anders Holmström/TT, Julia Lindblom

Roger Akelius framställde sig själv som filantrop och skrämde ägarna med att vilja dra in aktieutdelningen i Academedia. Så det blev inget köp för hans del. Men det hela handlade inte alls om att Akelius skulle sakna vinstintresse, skriver Martina Engman. Tvärtom vill han avskaffa den allmänna skolan på samma sätt som han gjort med kommunalt ägda bostäder: genom att montera ner bit för bit.

I ett grådisigt Malmö, mitt emot Folkets park, tornar de så kallade skilsmässohusen upp sig. De kallas så i folkmun för att när relationer tar slut börjar folk om här. Byggda alldeles för höga i en ilsken tegelbrun färg liknar de en ytterst liten kinesisk mur. Men folk blir sällan långvariga här. Den höga hyran och bullret från de eviga hyreshöjnings-renoveringarna av enstaka lägenheter gör att de som kan söker sig vidare.

Så skapade Akelius Fastigheter lägenheter där ingen egentligen vill bo.

Retade plötsligt borgerligheten

När Roger Akelius berättade att han skulle köpa en stor del av friskolekoncernen Academedia gav han friskolevärlden kollektiv hjärtattack med uttalanden om indragen aktieutdelning, donerade läromedel och mindre barngrupper. Värdet på Academedias aktier sjönk som en sten. Många småsparare och fonder sålde i panik.

Skulle hotet mot friskolorna komma från näringslivet? Det vore inte otänkbart. Handelshögskolans rektor, Lars Strannegård, har debatterat studenternas sjunkande kunskapsnivåer och friskolornas glädjebetyg. En outbildad arbetskraft är trots allt en fara för Sverige som kunskapsnation, alltså svenska företag. 

I samband med köpet passade Roger Akelius på att reta gallfeber på samtida borgerlighet genom att kalla betyg för ”äcklig militaristisk tradition”. Sedan trampade han nervösa aktieägare på tårna med uttalanden som ”kvartalsekonomi är för amatörer” och att ”generellt är utdelning en brist i matematik-kunskaper”. Akelius försatt inte en chans att tjuvnypa friskolesverige. Miljardären verkade inte vara i behov av nya vänner, för när affären avbröts passade han på att deklarera i tidningen Affärsvärlden: ”Fann mig snart i att aktieägare var viktigare än barn”. 

Målet att avskaffa den allmänna skolan

Det finns dock ingen anledning att gå på den rosenskimrande Disney-berättelse Akelius berättar om sig själv. Köpet av Academedia skulle inte avskaffat vinstjakt inom Academedia, målet var ett helt annat. Nämligen att avskaffa den allmänna skolan.

Det vore lätt att avskriva Akelius om det inte vore så att han brutalt omformat Sverige förut.

Den 78-åriga mångmiljardären som bor i Spanien benämner sig gärna som filantrop och sade att han som storägare skulle värna elever och personal. Det är dock ingen generell omsorg om alla elever och all personal det är tal om. Akelius plan är tydlig: kommunerna kommer om ett par år inte klara av att betala vad det kostar att utbilda barnen. Då, spår han, kommer proppen gå ur för privata skolor och då vill han att Academedias skolor är dit föräldrarna vänder sig. Så ska han bygga ett värdefullt bolag. Akelius dystra prognos är att var tionde unge kommer gå i en privatskola så småningom.

Privatskolor i Sverige på bred front är just nu science fiction för gemene man, dramatik i stil med ultraliberalens Ayn Rands roman Och världen skälvde. Det vore lätt att avskriva Akelius om det inte vore så att han brutalt omformat Sverige förut.

Akelius bostadsföretag knäckte hyresregleringen

Det var Roger Akelius bostadsföretag som knäckte hyresregleringen för svenska hyresrätter. I början av 2000-talet ansågs hyreslägenheter generellt vara en dålig investering eftersom hyrorna var låga och möjligheterna till vinst magra. Akelius såg en möjlighet och knäckte regleringen med sina standardhöjningar. Tillsammans med politikernas utförsäljning av allmännyttan banade det väg för renovräkningar och ockerhyror. Det var en privatekonomisk atombomb släpptes över Sverige.

I podden Investera på höjden från 2019 beskriver storspelaren inom svenska fastighetsbolag Jan-Erik Höjvall stolt hur han som vd för Akelius fastighetsbolag utvecklade en modell för att ta sig runt de reglerade hyrorna. Metoderna tar sedan anställda i bolaget med sig till andra bostadsföretag när de byter jobb och hyreshöjningarna sprider sig som ringar på vattnet. Själv fortsatte Jan-Erik Höjvall med samma strategi senare i SBB:s dåvarande bostadsbolag Amasten, nu avknoppade Neobo.

De miljarder Akelius ville använda för att omforma svensk skola kommer i mångt och mycket från vinster när han omstöpt bostäder som skilsmässohusen i Malmö. De fastigheterna har sedan sålts vidare till investerare som varit övertygade om att mer pengar funnits att pressa ur hyresgästerna. I dag ägs skilsmässohusen i Malmö av skandalomsusade Heimstaden som fortsätter på den utstakade vägen. Nästan alltid sitter det en lapp uppe i hissen där de ber om ursäkt för ljudet från renoveringar. 

Akelius ambition var att göra samma sak med svensk allmän skolgång som han gjort med allmännyttiga bostäder: montera ner bit för bit.

Målet är att införa ”riktiga privatskolor”

Roger Akelius hymlar inte när han säger att ”om Sverige får utvecklas till att ha riktiga privatskolor, så kan näringslivet och börsen höja kunskapsnivån markant. Sverige behöver det.” Det vill säga, de som betalar kan få tillgång till kunskap. Att han i media blir kallad för filantrop, alltså någon som utan vinstintresse verkar för förbättring av människors livsvillkor, är minst sagt märkligt.

Den avbrutna försäljningen kan vara ett första tecken på en ny skolpolitisk karta om ett par år. Löses inte underfinansieringen av svensk skola kan vänstern snart tvingas försvara det fria skolvalet och skolpengen. Det oavsett vem den går till, eftersom det kan bli enda sättet att hitta bred politisk enighet om skolgång för alla – annars kan Roger Akelius bistra vision bli verklighet.

Den här gången försvarade aktieägarnas vinstintresse den allmänna skolgången och försäljningen av Academia till Roger Akelius avblåstes. Varannan vecka-barnen i skilsmässohusen kan tillfälligt pusta ut, till ljudet av hantverkare som bilar bort kakel i ännu en badrumsrenovering.

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan

Utrikes #14/2024

30 000 döda men USA stoppade resolution om eldupphör i Gaza

USA stoppade en resolution om eldupphör i Gaza
USA:s FN-ambassadör Linda Thomas-Greenfield vägrade skriva under resolutionen om omdelbart eldupphör i det svårt sönderbombade Gaza. Foto: Hatem Ali och Seth Wenig/TT

För tredje gången på kort tid stoppade USA under tisdagskvällen en resolution om omedelbart eldupphör i Gaza. Det här under ett möte vid FN:s säkerhetsråd. 

Förslaget om eldupphör lades fram av Algeriet och backades av 13 länder i FN:s säkerhetsråd. Storbritannien avstod från att rösta medan USA lade in sitt veto. Samtidigt fortsätter de blodiga attackerna mot Gaza där uppemot 30 000 människor, varav omkring en tredjedel barn, har dött sedan Hamas attack på Israel den 7 oktober.

Hård internationell kritik

USA:s FN-ambassadör Linda Thomas-Greenfield menar att ett eldupphör skulle få negativa konsekvenser på de pågåede fredsförhandlingarna men beslutet att blockera möjligheten till eldupphör har fått hård internationell kritik.

Läget i det sönderbombade Gaza beskrivs som allt mer akut. Sjukvården har i det närmaste helt kollapsat och det råder stor brist på allt från mediciner till livsmedel.

“Explosion av barnadödlighet”

FN har tidigare i veckan varnat för att omkring en miljon barn i Gaza upplever akut hungerkris och att risken är stor för en ”stor explosion av barnadödlighet” som skulle kunna förhindras om striderna upphörde.

Samtidigt ökar också oron för den planerade israeliska markinvasionen av överbefolkade staden Rafah i södra Gaza dit hundratusentals civila sökt skydd.

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
Porträttbild av författaren Elin Anna Labba.

Intervjun #14/2024

Elin Anna Labbas nya bok: Storslagen skildring om dolda händelser vid vatten

Elin Anna Labba i intervju om romandebuten Far inte till havet. Foto: Sara Lansgren

Samtidigt som Elin Anna Labbas första bok, Herrarna satte oss hit, om tvångsförflyttningarna av samerna, sätts upp på teaterscenen kommer hennes romandebut Far inte till havet. En skildring av hur tre kvinnor försöker överleva, anpassa sig och göra motstånd mot vattenkraftsutbyggnaden som gör att sjön reser sig. Christin Sandberg har pratat med författaren om tystnad, trauman och sjöns betydelse utifrån tre kvinnors perspektiv.

Öppningsscenen i Elin Anna Labbas romandebut Far inte till havet är en sådan som etsar sig fast i minnet. Tre kvinnor kommer fram till sitt sommarhem till fjälls och möts av att byn på sommarlandet är översvämmad. Sjön har stigit så till den grad att kåtor och björkar helt eller delvis har dränkts. De vadar och ror fram och tillbaka mellan det som en gång var deras sommarkåta och torra land för att försöka rädda så många saker de kan. 

Trots att Far inte till havet, till skillnad från Elin Anna Labbas Augustprisbelönade debut, är en skönlitterär bok är den ändå en naturlig uppföljning av Herrarna satte oss hit, om tvångsförflyttningar av samer. Den här gången ligger fokus på utvinningen av naturresurser och vattenkraftsbyggandet i Sápmi, vilket orsakade vattennivåhöjningar och översvämningar med katastrofala följder.

Elin Anna Labbas egen släkt på faderns sida är från Vájsáluokta vid sjön Akkajaure – ett av de drabbade områdena för 1900-talets stora kraftverksdammsbyggen. Kvinnan som klär omslaget på boken är hennes farfars syster. 

Utgångspunkten för berättelsen är just bilder från den tiden som Labba har tagit del av. 

– Jag har sett de där bilderna på byn som har dränkts under uppväxten. Kåtor som har begravts i vattnet och människor som ror ut på sjön för att försöka rädda sina saker. Jag har ritat upp det och föreställt mig hur det var, berättar Elin Anna Labba på telefon från hemmet i Saltdal i norska Sápmi. 

Det och många människors berättelser ligger till grund för den här boken.

Tre kvinnor förenar berättelsen

Huvudpersonerna är alltså tre kvinnor. Rávdná, ensamstående mor, eller egentligen mamma tillsammans med systern tillika moster Ánne, och så dottern Iŋgá, berättaren. Iŋgá är i trettonårsåldern när man träffar henne första gången.

Att det blev just tre kvinnor är inte en slump. 

– Det finns många sådana starka kvinnoberättelser hemikring och jag har också haft den typen av kvinnor runt mig. Det var fint att få skriva en berättelse som utgår från dem, säger Elin Anna Labba.

Det finns också en stark koppling mellan kvinnor och vatten utifrån en urfolks- och samisk förståelse som Labba ville laborera med. 

– I Sápmi, och på många andra platser också, är vatten ett kvinnligt väsen. Det kändes som självklart att de sitter ihop med sjön på ett väldigt starkt sätt och jag ville leka med det i fiktiv form. Undersöka vad som hände med dem när sjön går sönder, däms och förstörs, säger Elin Anna Labba.

Dessutom fanns det många kvinnor i Labbas förra bok Herrarna satte oss hit, som hon på något sätt ville spinna vidare på i den här boken. 

– I romanformen kunde jag ta mig friheten att föreställa mig den hemlöshet som beskrevs i den boken. Det är en annan typ av tvångsförflyttning jag skriver om nu, men det är egentligen samma tematik. Och ramberättelsen följer ett faktiskt förlopp, även om personerna är fiktiva, säger Elin Anna Labba och fortsätter: 

De enskilda kvinnorna är inte baserade på verkliga personer utan är en blandning av många kvinnor. Även om en kvinna, den lite argare mamman, hade en förebild i min farfars mor Risten.

Mycket mer än så vet hon inte om Risten, utan har fått bygga på med andra kvinnor från omgivningen. Det ligger mycket research, framför allt insamlande av intervjuer och berättelser, bakom den här boken också. 

– Men jag har inte behövt åka så långt, eftersom jag bor på en sådan här plats där det har funnits nära till hands. Jag har kunnat plocka fram barndomsminnen hemmavid. Gå runt i de närmaste stugorna och fråga om saker. 

Rávdná frågar sig i boken medan hon stirrar ut över sjön om det hade varit annorlunda ”om kvinnorna hade bestämt”. 

– Jag tänker att det är en fråga man kan ställa sig om världen i allmänhet. Både vad gäller krigen i Ukraina och Gaza – vad hade varit annorlunda om det hade varit kvinnor som styrde? Rávdná i boken trodde det, att det hade sett annorlunda ut. 

Labba berättar att den detaljen i boken kommer från männen i byn där hon är uppväxt. 

– Enligt männen var deras mammor mycket starkare motståndare till intrången och kraftverksbyggena än männen, men hade inte den självklara rösten att ställa sig upp och säga det. Mammorna var väldigt arga över att man lät det ske. 

En annan förklaring till att kvinnorna kanske var, och än i dag är, de största motståndarna till övergrepp på naturen är att kvinnor, särskilt de som fått barn, som familjebärare är mycket mer knutna till en plats. 

– Framför allt inom renskötseln så blir kvinnorna när de får barn mycket mer varande vid sjön. Och mycket mer beroende av vattnet.

Efter tvångsförflyttningarna: romanformen ett sätt att fylla tomrummen

Att skriva i fiktiv form gjorde att Labba kände en frihet att försöka förstå mer, och på ett djupare plan, vad som hände kring tvångsförflyttningarna i ett senare historiskt skede än under perioden hon skriver om i Herrarna satte oss hit

– I romanen kan du få fylla i tomrummen som du vet att du aldrig någonsin kommer att få svar på på något annat sätt. Samisk historia är så lite nedtecknad och så lite arkiverad, systematiserad och organiserad, och många gånger är man därför beroende av en muntligt levande kultur, att det finns folk som kan berätta vad som hände. 

Och Elin Anna Labba tror att hon kommer närmare en känslomässig sanning kring vad som hände i sin debutroman.

Men samtidigt som den samiska berättartraditionen är stark och en viktig del av bakgrundsinformationen till boken Far inte till havet så finns det också mycket som inte kan uttalas högt. Tystnaden spelar en stor roll i berättelsen.

– Det är en tystnad. För samtidigt som många är duktiga på att berätta finns det en massa saker som man inte kan tala om. Så det blir på något sätt ett samtal där man vet att det ligger saker under ytan hela tiden. 

– Men på samma gång som det är så extremt mycket som man inte säger, så finns det en natur, som kanske är den som är mest talande. I naturen finns det fortfarande spår av ett samiskt liv, samisk historia och en samisk berättelse. Medan det i böcker och skrifter är extremt tyst. Det är inte bara tyst, utan det är präglat av en hård historia och mycket motgång som har skapat den där tystnaden, och saker man inte kan prata om. 

Elin Anna Labba tittar ut över sjön Akkajaure i Vájsáluokta. Foto: Sara Lansgren

Just en sådan sak är trauman, likt det Moster Ánne bär på i boken. Hon har fött ett barn, som hennes egen mor tvingade henne att lämna bort. Det var något som Labba tyckte var viktigt att berätta. 

– Det återkommer i de berättelser som jag har lyssnat på, från en tid när man verkligen inte kan få ta för givet att ett barn man får är ett barn man kommer få ha kvar, säger Elin Anna Labba. 

– Jag har hört många sådana berättelser om kvinnor som inte har kommit tillbaka till sig själva efter att ha blivit fråntagna ett barn. Ofta skedde det på grymma vis, och du fick ofta inte bestämma själv, utan det kanske var ens mamma som kom och sade att du inte fick behålla barnet.

Hon säger att det var viktigt att det inte skulle bli en glorifierande historia. För romantisk, för vacker. Utan en historia som också skildrar det som är trasigt och fult. Som livet är.

– Man kan lätt hamna där, när man vill skriva om något man är väldigt lojal mot som jag är mot Sápmi, och därför börjar utelämna delar. Men då blir det osant.

I nästan varje detalj i boken finns det en gammal berättelse som ligger i botten. En sådan är en familjeberättelse om en syster som hade gått bort, och familjen därefter brände precis allting som har tillhört henne. Precis på samma sätt bränner Rávdná allt efter att moster Ánne dött.

Och så är det där med bristen på närhet och fysisk beröring. Lever det kvar eller kommer det med berättelserna, är det så att när man berättar mer så blottar man sig och blir mer sårbar och känslomässig?

– Jo, avståndet, det fysiska håller ihop med tystnaden och när den luckras upp och man börjar bryta upp den så påverkar det hela en. 

– För varje bok man ger ut, som i mitt fall, så är det som att kroppen slappnar av. Man vågar närma sig själv och andra. 

Motstånd – en röd tråd genom den samiska historien

Motståndet mot vattenkraftsprojekten, som i verkligheten kom att bli en global urfolksrörelse, skildras också i boken. Labba, som är född 1980, beskriver det som något som har påverkat hennes uppväxt.

– Det var viktigt att skriva den tiden som ligger före mitt liv. Vad skapade att jag fick växa upp med samisk skola, samisk språkundervisning, samiska program, samiska barnböcker? Allt sådant som min pappa inte fick eftersom man inte skulle lära sig samiska när han växte upp. Det händer så mycket under de här åren, säger hon och tillägger: 

– Samtidigt är de i min bok ganska dåliga på att göra motstånd. De är inga mästare, de är ganska taffliga. Även om Rávdná försöker. 

Däremot är dottern Iŋgá, som bär berättelsen, mest undflyende, inte intresserad av att följa i moderns spår och svår att få något riktigt grepp om.

– Hon blir kvar och bara är. Hon blir väldigt passiviserad av sitt liv. Hon är dock en sådan kvinna som finns där och som jag har sett i min närhet. 

– Det svårt att skriva fram den här typen av karaktärer. Det är lättare att skriva om någon som är tydlig och förbannad som hennes mamma, som har tydligare konturer.

Elin Anna Labbas bok har beskrivits som mörk och hon har fått frågan var hon ser hopp.

– Jag har själv inte tänkt på det som en mörk berättelse, utan har till och med haft riktigt kul när jag har skrivit.

Men om hon ska peka ut mörkret, som boken i så fall är präglad av, så är det den pågående klimatkrisen. Den som alla i Sápmi befinner sig mitt i.

Boken är dessutom skriven under en tid när Labba och hennes familj, man och tre barn, flyttade från Jokkmokk till Saltdal i norska Sápmi.

– Så vi har stödmatat våra renar och vi har sett att ingenting händer. Åren går och politiken förändras inte. Den hopplösheten måste man ändå säga är närvarande. 

Elin Anna Labba drömmer om att sjön, havet och naturen en dag ska få sina egna rättigheter, sin egen röst. Såsom floder och mark har fått i bland annat Nya Zeeland.

– Jag tänker att någon dag kommer vi att komma dit även i Sverige, säger hon.

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan

Inrikes #13/2024

Sista milen utan lön: Nya skandaler hos Airmees under­leverantörer

Airmee använder sig av en uppsjö av underleverantörer i Sverige för att hålla verksamheten igång. Foto: Julia Lindblom

Förra året avslöjade Arbetaren omfattande missförhållanden bland Airmees underleverantörer. Strax därefter avgick bolagets vd. Nu kan Arbetaren avslöja ytterligare missförhållanden och det som framstår som nya planerade konkurser bland flera andra av Airmees underleverantörer. 

Det här är del ett av Arbetarens läsarfinansierade gräv: Sista milen utan lön.

Det är en kall eftermiddag i februari i en söderförort till Stockholm när Arbetaren möter upp Andrij.

Andrij kom till Sverige i samband med att kriget i Ukraina bröt ut våren 2022. Genom en kontakt från en vän fick han omgående arbete inom budbranschen på en underentreprenör till gigföretaget Airmee, nämligen Amek Entreprenad. 

Han är nu en av många arbetare som Arbetaren varit i kontakt med och som sedan snart ett år fortfarande väntar på sina löner. 

Andrij berättar att arbetet på Airmee var hårt och slitsamt, och att buden på företaget fick betalt per stopp. Det bekräftas också i flera anställningsavtal, där det står att förare fick mellan 9 till 12 kronor per stopp. 

– Svenskarna skulle aldrig ta den här typen av arbete. De kan möjligen vara chefer på företagen i budbranschen. Om en svensk arbetade på jobbet jag haft en vecka skulle hen säga “det här gör jag aldrig om”, säger han.

Men efter att Andrij hade arbetat i över ett år på företaget slutade plötsligt lönen att komma. Den sista lönen betalades aldrig ut, och nu är Amek skyldig honom över 21 000 kronor.

Tidigare problem med underleverantörer och konkurser

Arbetaren har i flera reportage rapporterat om omfattande missförhållanden på budföretaget Airmee. 

Airmee använder sig av en uppsjö av underleverantörer i Sverige för att hålla verksamheten igång. De har formellt inget arbetsköparansvar, utan erbjuder endast en plattform för tjänster. 

I stället är det underleverantörerna som har det formella ansvaret. 

En av dessa underleverantörer, skandalföretaget Ripro Holding, kastades ut från såväl Airmee som Budbee. Företaget var indraget i en utredning om grova skattebrott, bokföringsbrott, svartarbete och penningtvätt.

Arbetaren kunde som första tidning i somras avslöja att bolaget gått i planerad konkurs, för att sedan åter uppstå under liknande företagsnamn. Något som senare även Dagens industri rapporterade om. Granskningarna i media ledde till att Airmee bröt kontraktet med Ripro Holding. Några dagar efter avslöjandet avgick även Airmees vd Julian Lee och ersattes med Elin Morales Härén.

Andrij är en av många leveransbud som fortfarande väntar fortfarande på månadslönen från Amek. Foto: Julia Lindblom

Nya skandaler hos Airmees underleverantörer

Nu kan Arbetaren avslöja ytterligare missförhållanden och det som framstår som nya planerade konkurser bland flera andra av Airmees underleverantörer. Samtidigt hopar sig betalningsförelägganden hos Kronofogden.

Flera av Arbetarens källor menar att Amek, företaget som inte betalade ut Andrijs lön, var en underentreprenör till Tranda Transport AB.

Tranda Transport AB är en av logistikjättarna Airmees och Budbees största underleverantörer och tvingades, vilket Dagens Industri rapporterade om, förra året till rekonstruktion. Därmed riskerar skattebetalarna en förlust på nästan 10 miljoner kronor.

Buden på Tranda Transport arbetar nu på provision. Det bekräftar anställningskontrakt som Arbetaren tagit del av och som visar att buden erbjuds endast 12 kronor per utkörning.

Andrij berättar att kollegorna skrev till chefen på Amek för att be om de uteblivna lönerna, men inte fick något gensvar.

– Vi var underleverantörer till Tranda. Redan den 20 maj, några dagar innan löningsdagen, kände vi på oss att vi inte skulle få ut våra löner. Vi skrev till chefen på Tranda, som skrev till chefen på Amek. Han sa att han skulle betala lönerna. Chefen på Tranda delade upp betalningarna i två. Först förde hon över en mindre summa, och chefen på Amek betalade en del av lönerna med de pengarna. Men den andra större summan som Tranda förde över behöll han själv och stack, berättar Andrij.

Trandas ägare Cora Boreaux bekräftar att Tranda AB tidningar har anlitat Amek som underentrepenör, men har enligt henne uppfyllt sina skyldighet i avtalet.

– Vi har inte överfört pengar till något bolag, utan betalat fakturor. När vi anlitar någon som en underentreprenör så får vi betala för den tjänsten. I förlängningen utgår vi från att vår kund i sin tur följer den svenska lagen och betalar sina kostnader. Vi har uppfyllt våra skyldigheter enligt avtalet och betalat fakturorna, säger hon.

Enligt Cora Boreaux sade de upp avtalet med Amek för att de anade missförhållanden.

Chefen svarar under falskt namn

När Arbetaren når en ansvarig på Amek genom ett telefonnummer, som flera anställda tidigare använt sig av, säger personen att den varken känner till Amek eller Tranda. Personen säger att han inte är anställd för tillfället och utger sig i stället för att heta “Steven”.

– Det här numret kanske tillhörde någon annan tidigare, säger personen i telefonen.

Anställda Arbetaren talar med bekräftar dock att det är deras gamla chefs röst i telefonen.

Fordon flyttades över i samband med konkurs

Förra våren berättade Arbetaren om Mohammed som arbetade på en annan av Airmees underleverantörer, Amrra. Han fick inte fick ut sin lön trots att han under slavliknande villkor arbetade fem dagar i veckan, sju timmar om dagen i en och en halv månad. 

Amrra gick i konkurs i maj 2023, och hade vid tidpunkten skulder på 4 722 230 kronor. 

Utdrag ur fordonsregistret som visar hur bilar flyttats över mellan bolagen. Foto: Privat

Arbetaren har granskat hur fordon som tidigare ägts av Amrra, tagits över av Amek Entreprenad bara några månader innan företaget gick i konkurs. Det här visar flera utdrag ur fordonsregistret. I dagsläget äger dock inte Amek längre några fordon och lastbilarna har i många fall blivit avställda. 

En fortsatt granskning av alla inblandade företag har bland annat visat följande kopplingar mellan Amek, Amrra och Tranda:

I Amrras bolagsstyrelse satt en kvinna som styrelsesuppleant sedan november 2021, som senare tillträder som styrelseledamot i Amek AB i december 2022, endast några månader innan Amrras konkurs. 

Samma sommar, i juni 2023, bildas ytterligare ett företag, Arcabo Transport. I styrelsen sitter personer som Arbetarens källor menar haft arbetsledande positioner på Amek och Amrra. Flera bilar i bolaget har tidigare tillhört Amrra och Amek. 

Tranda, Amrra och Amek och skatteskulderna 

Enligt Arbetarens källor har Tranda inte bara kopplingar till Amek och Amrra. De har också varit knutna till ett annat budbolag som nyligen gick i konkurs, Occada AB. 

I bolagsstämman vid Occada deltog en annan person som sitter i Trandas bolagsstyrelse som justerare av protokollet. Occada gick i konkurs i april förra året.

En av Airmees alla underleverantörskedjor. Här med företaget Tranda som utkontrakterat arbete till Amrra, som gått i konkurs för att sedan uppstå som företaget Amek Entreprenad.

Enligt förvaltningsberättelsen från konkursen skulle bolaget bedriva bud- och kurirverksamhet åt Airmee, men var även underentreprenör för Bird och samlade in elsparkcykar åt bolaget. 

Personalomsättningen på bolaget var hög. Mellan 2020 och 2023 hade Occada cirka 100 olika anställda och som mest ungefär 13 anställda samtidigt. Bolaget var aktivt i drygt tre år och är i dag skyldiga närmare 2,5 miljoner i skattepengar. 

Uteblivna löner

Andrij letar i dagsläget efter ett nytt jobb. Han har ont om pengar och behöver den innestående lönen för att försörja sin familj. 

– Sverige sträcker ut en hand för att hjälpa, men har två händer från att ta ifrån en allt. Det har gått snart tre år men jag kan inte säga att det blivit bättre för oss migrantarbetare som kom till Sverige från Ukraina, säger han.

Arbetaren kommer att fortsätta att följa utvecklingen inom budbranschen.

Andrij heter egentligen något annat men vill vara anonym av rädsla för repressalier.

Läs de andra delarna av Arbetarens läsarfinansierade gräv: Sista milen utan lön 

Del ett: Nya skandaler hos Airmees underleverantörer 
Del två: Slavliknande villkor på Amek 
Del tre: Ägaren tar avstånd från tidigare partnerbolag

Publicerad Uppdaterad

Prenumerera på Arbetarens nyhetsbrev

Box 6507
113 83 Stockholm
Tel: 08-522 456 70 (redaktionen)
[email protected]

Följ oss på MastodonFölj oss via rss

Tidningen Arbetaren behandlar dina personuppgifter i enlighet med allmänna dataskyddsförordningen, (EU) 2016/679. Du hittar vår dataskyddspolicy här.

Prenumerationsärenden
Tel: 08-522 456 80
(måndagar kl 10-13)
[email protected]

Organisationsnummer: 556542-8413
Swishnummer för gåvor: 1234 809 984