Eftermiddags-dj och lummig uteservering. En tallrik grillat kött med sadza, zimbabwisk majsgröt, som tillbehör. Tre vänner ur den zimbabwiska medelklassen talar om hur allt har blivit.

– Visst har livsstilen förändrats det senaste året, säger Sally, som jobbar i Harares reklambransch. Betty och Hope håller med. Alla har de haft löner som fram tills för inte så länge sedan räckte till en helt okej levnadsstandard. Middagar ute, bio och någon semesterresa till Moçambique.

– Vi tjejer brukade ha våra sammankomster nästan varenda helg, men nu får vi begränsa oss, säger Sally. Tidigare kunde jag gå in i en mataffär och plocka ned vad jag kände för i korgen, chips, vad som helst. Nu kan jag bara köpa det nödvändigaste, mer räcker inte lönen till med den extrema inflation som är, fortsätter hon. De höjer priserna nästan varenda dag.

– Men det jag saknar allra mest är att vara hemma med fungerande el, säger Hope. Jag saknar det så otroligt mycket. Jag kan ju betala för den, bara ge mig min el!

– Märkte ni i morse förresten, att vattnet hade kommit tillbaka? säger Betty. Men det var helt brunt.

Nu kan jag bara köpa det nödvändigaste, mer räcker inte lönen till med den extrema inflation som är, fortsätter hon. De höjer priserna nästan varenda dag.
Sally, anställd i reklambranschen i Harare

Zimbabwe hösten 2019 är ett land där nästan inget fungerar och där ekonomin är i fritt fall. Men medan medelklassen får ställa in semesterresan till kusten och klara sig utan elektricitet om kvällarna, så balanserar de fattiga miljonerna på landsbygden och i de tättbefolkade kåkstäderna livet på en knivsegg. För en del är regelrätt svält nästa steg. 

Det var dock inte detta som regeringspartiet ZANU-PF lovade folket hösten 2017, när president Robert Mugabe efter ett 37 år långt maktinnehav tvingades stiga åt sidan. Vissa kallade det en militärkupp, även om det inte är den termen som använts från officiellt håll. 

Bakom kulisserna i partiet hade maktkampen pågått mellan två rivaliserande fraktioner. På ena sidan fanns Lacoste, en grupp ledd av vicepresidenten Emmerson Mnangagwa, nära bundsförvant till Mugabe ända sedan frihetskampen mot den rhodesiska kolonialmakten på 1970-talet och med starka kopplingar till militären. På andra sidan fanns G40, en grupp yngre politiker med band till presidenthustrun Grace Mugabe. 

I november 2017 gav Robert Mugabe sin vicepresident Mnangagwa sparken, vilket ansågs gynna Grace Mugabe i kampen om vem som skulle ta över efter den åldrige presidenten. Men en vecka senare tog militären, där Mnangagwa hade starkt stöd, kontroll över en rad statliga institutioner samtidigt som Mugabe sattes i husarrest. Den 21 november avgick han, efter hot om riksrätt. 

Kuppen – eller vad man nu väljer att kalla det – var fullbordad och Mnangagwa kunde sväras in som Zimbabwes andre president. Ett val sommaren 2018, där han besegrade oppositionspartiet MDC:s kandidat Nelson Chamisa, befäste hans makt, även om valets legitimitet till viss del har ifrågasatts.

Mnangagwas plan var att vinna folkets förtroende genom löften om politiska reformer och att en gång för alla lyfta landets sargade ekonomi, märkt av årtionden av vanskötsel under Mugabeeran. Zimbabwe var ”open for business” deklarerade Mnangagwa.

En del begränsningar för utländska investerare togs bort. Lagstiftning som hindrar en fri press och rätten att demonstrera skulle reformeras. Mnangagwa vidtog också bland annat åtgärder för att utreda brott begångna av landets säkerhetsstyrkor under Mugabe.

Men det utlovade lyftet för landet har, två år efter maktskiftet, helt uteblivet. Tvärtom är den ekonomiska situationen nu värre än på mycket länge. Många minns hyperinflationen i Zimbabwe för ett decennium sedan, då man tryckte upp sedlar med valörer på hundra triljoner dollar.

Nu är landet på väg tillbaka till ett liknande scenario. Staten har slutat att publicera inflationsstatistik men enligt bedömare ligger den nu på mellan 230 och 570 procent på årsbasis. 

Vattenförsörjningen har nästan helt slutat att fungera, främst som en effekt av torkan som drabbat landet, men även på grund av att det inte finns utländsk valuta för att importera nödvändiga kemikalier till vattenverkens rening. För majoriteten av Harareborna fungerar kranvattnet bara någon gång i veckan, i stället får de köa för vatten från brunnar.

Köa får även den göra som vill ha tag i bränsle till bilen. Många timmar, ibland flera dygn. Sedan början av året har det överallt i landet varit kilometerlånga köer till bensinstationerna. Ett tungt vägande skäl till det är bristen på utländsk valuta att köpa in bränsle för. 

Också sjukvården går på knäna. Läkare har under hösten strejkat i protest mot stagnerade löner och det är brist på mediciner. Till råga på allt har förra säsongens torka gjort att det en bit in på 2020 kan bli akut brist på mat. Redan under hösten gapade mataffärernas brödhyllor emellanåt tomma. 

Kort sagt, Zimbabwe faller fritt.

Jag gick för att köpa bröd, men en limpa bröd kostar 10 dollar nu. Hur ska jag få tag på 10 dollar?
Peddia Chigwada, pensionär i Harare.

Söndag i byn Muda några mil utanför huvudstaden Harare. Vinden susar i det höga, gulnade gräset. På avstånd hörs psalmsång från gudstjänster. Peddia Chigwada, en Hararebo några år över de 60, har kommit ut från stan för att hälsa på sin bror, småjordbrukaren Wellington Kwenda och hans familj.

Peddia är själv uppväxt här ute, men det blir inte så ofta hon kan komma och hälsa på nuförtiden. Biljettpriserna till bussen har mångdubblats. Det har de flesta andra priser också gjort. För något år sedan räckte Peddias pension på 80 zimbabwiska dollar åtminstone till det nödvändigaste, men så är det inte längre. 

– Jag gick för att köpa bröd, men en limpa bröd kostar 10 dollar nu. Hur ska jag få tag på 10 dollar? frågar hon sig.

I stället blir det sadza, den tjocka majsgröten som äts mycket i Zimbabwe. Det är det billigaste sättet att fylla magen, en spann med majs kostar 50 dollar och kan vara länge.

– Vi äter ett mål sadza vid 11 på förmiddagen och så ett till på kvällen. Två mål sadza om dagen, det är allt vi äter.

Och ska hon ha ett glas vatten att dricka till sin sadza, då måste hon köa vid någon brunn i Harare, det var länge sedan det kom något vatten i kranen.

Till råga på allt har förra säsongens torka förvärrat situationen i landet ytterligare. FN:s särskilde rapportör för rätten till mat, Hilal Elver, konstaterade efter ett besök i slutet på november att nära 60 procent av befolkningen i nuläget saknar tillräckligt med mat och att krisen kan bli akut i början av 2020. Detta berodde, enligt Elver, inte bara på torkan utan även på ekonomisk misskötsel av landet.

Det har varit svårt länge, situationen startade egentligen redan år 2000, med landreformerna och när de kompenserade krigsveteranerna med pengar som inte trycktes på ett normalt sätt.
Wellington Kwenda, småbrukare i byn Muda

Ute på landet är livet något lite enklare och Peddia hade helst velat flytta till sin brors familj, om hon bara hade haft råd med flytten och de hade haft plats för henne. På landsbygden är befolkningen inte lika beroende av den monetära ekonomin och kan förlita sig på det jorden ger, i alla fall till viss del.

Wellington Kwenda och hans familj odlar tio hektar med majs och jordnötter. Men även jorden sviker, torkan som drabbade landet förra säsongen gjorde att en stor del av skörden gick om intet. Om några månader kan det vara slut i matförråden. Vattnet är även det ett problem, brunnen närmast där de bor är trasig, men myndigheterna har inga möjligheter att laga den.

– Det har varit svårt länge, situationen startade egentligen redan år 2000, med landreformerna och när de kompenserade krigsveteranerna med pengar som inte trycktes på ett normalt sätt, säger Wellington Kwenda. Men efter att Mugabe avsattes har det blivit ännu mycket värre. 

Hur kunde det gå så här illa? För att försöka förstå åker vi tillbaka till centrala Harare. Under ett av stadens väldiga, lilablommande jakarandaträd står Walter Supiga, en kille i 20-årsåldern. Han är valutaväxlare på den svarta marknaden och därigenom en av få som tjänar på den ekonomiska krisen. Men det har sitt pris, han lever i ständig oro för polisen, som ofta gör räder mot växlarna. Själv har han blivit gripen ett tiotal gånger men alltid sluppit hamna bakom lås och bom.

– Polisen vill bara ha pengar. Och du betalar dem, så du ska slippa sova i cellen och hamna i rätten. 

Senast häromdagen fick han springa och gömma sig när polisen kom. Men han blev hittad.

– Jag hade pengarna i sockan, men inga mindre valörer än 20- och 100-lappar, så jag fick ge honom en tjuga. 

Penningsystemet i Zimbabwe är svårt att förstå för en utomstående. Efter den världsberömda hyperinflationen 2008 övergavs den inhemska valutan. Länge användes istället amerikanska dollar (USD) som främsta betalmedel och många fick även sina löner utbetalda i USD.

Parallellt fanns så kallade bond notes, en sorts ställföreträdande amerikansk dollar som staten började trycka upp 2016, och elektroniska pengar på mobilen, Ecocash. Men i februari i år introducerade staten en ny inhemsk valuta och i somras förbjöds användningen av USD. Skälet var att man ville återfå de styrmedel över ekonomin som en egen valuta ger.

Men inflationen tog genast fart och Walter Supiga, som erbjuder mycket bättre växlingskurser än bankerna, tjänar på dem som vill säkra sina pengar genom att växla till USD eller använda pengar som de har i USD. De inhemska pengarna tappar i värde varenda vecka på svarta marknaden.

20 amerikanska dollar är vad Walter Supiga i genomsnitt tjänar på en dag, i alla fall de dagar då polisen inte kommer och kräver mutor. Det är inte mycket men ändå mer än vad han hade dragit in på ett vanligt jobb. Helst hade han velat göra något annat, något mer produktivt. Som att satasa på sitt musikskapande eller måleriet. Men det går inte så som det ekonomiska läget i landet är nu. Då är enkla men riskfyllda pengar på gatan det bästa alternativet, i alla fall för tillfället.

– Vi är vana vid den här livsstilen nu, en del av oss spenderar allt samma dag eftersom vi alltid tror vi ska få mer nästa. Men i morgon kan det vara över, om de bestämmer sig för att gå tillbaka till USD som betalmedel.

Det är svårt att förstå hur folk klarar sig. Utan tillgång till amerikanska dollar är inte lätt att ha ett anständigt liv.
Prosper Chitambara, ekonom på det fackliga forskningsinstitutet Ledriz i Harare. 

Roten till problemet är ”brist på finansiell disciplin” hos ZANU-PF-regeringen. Det menar Prosper Chitambara, ekonom på det fackliga forskningsinstitutet Ledriz i Harare. Utländskt kapital är en bristvara och när regeringen åter skaffade sig en sedelpress kunde de inte hantera den på ett ansvarsfullt sätt.

– Regeringen har inte pengarna men har ändå en enorm aptit på att spendera. Därför trycker de upp pengar, både fysiska och elektroniska. Men samtidigt kan inte ekonomin svälja en sådan enorm ökning av tillgång på pengar, säger han.

Det produceras helt enkelt inte tillräckligt mycket varor och tjänster i Zimbabwe i förhållande till alla nya pengar som regeringen skickar ut på marknaden. Därför blir dollarn dyrare för var dag som går under valutaväxlaren Walter Supigas jakarandaträd. Därför räcker Peddia Chigwadas pension bara till två mål sadza om dagen.

– Det är svårt att förstå hur folk klarar sig. Utan tillgång till amerikanska dollar är inte lätt att ha ett anständigt liv, säger Prosper Chitambara.

Att spendera mer än man har råd med är lite förenklat samma sak som Mugaberegeringen gjorde under decennier och som, tillsammans med de kaotiska landreformerna runt 2000, ledde till att den zimbabwiska ekonomin hölls paralyserad år ut och år in.

Mugabes beslut var oftast snarare politiskt bekväma än ekonomiskt rationella, säger Prosper Chitambara. Så är det även i dag, menar han. Vissa samhällsgrupper, tillika väljargrupper, ska hållas nöjda och glada genom att pengar satsas på dem.

– Mycket av statens utgifter är kopplat till sådant, säger han.

Tre timmars bilfärd nordost från Harare, på väg upp mot gränsen till Zambia, ligger Wamambo farm, en jordbruksegendom ägd av Kindness Paradza. Han är parlamentsledamot för regeringspartiet ZANU-PF och ordförande för parlamentets utrikesutskott.

ZANU-PF-anhängare så länge han kan minnas och en av de som fick mark i samband med de kaotiska landreformerna runt millennieskiftet, då vita jordägare kördes bort. I bostadshusets vardagsrum, på andra våningen med stora ljusa fönster ut över egendomen, återberättar han gärna episoden från mitten av 1990-talet då han påstår sig ha frågat Mugabe om denne inte skulle gå i pension snart. Men svaret blev nekande. 

– Mugabe trodde att han ägde det här landet, att han ägde ZANU-PF och att vi stod i tacksamhetsskuld till honom, säger Kindness Paradza.

Nu är Mugabe borta sedan två år tillbaka och Paradza räknar upp alla de reformer som den nya ZANU PF-regeringen har genomfört eller ska genomföra. Begränsningar för utländska investerare slopas, presslagar lättas upp, rätten att demonstrera stärks. Men ändå. Trots reformer är det ekonomiska läget i landet sämre än på många år.

Kindness Paradza har en och samma förklaringsmodell för alla problem. Den yttre fienden, det koloniala spöket. Storbritannien, USA och några andra länder. Det är de som fortfarande stoppar Zimbabwes utveckling.

– Nu för tiden är det mer subtilt. Det kommer på andra sätt, så att de kan säkerställa att de kan fortsätta utnyttja oss så att vi inte utvecklas, säger han.

Denna subtila kolonialism yttrar sig, enligt Paradzas sätt att se på världen, på flera sätt. Dels genom att väst stöttar oppositionspartiet MDC eftersom de, hävdar han, skulle stå nära den vita minoriteten i landet. Dels genom ekonomiska sanktioner, som direkt och indirekt stoppar tillväxten. 

Sanktionerna infördes runt millennieskiftet och sedan dess har de blivit kvar, om än i mindre omfattning. De är dock inte riktade mot landet Zimbabwe utan mot vissa individer och företag. USA upprätthåller ekonomiska sanktioner och reserestriktioner mot åttiotalet personer samt ett femtiotal företag. EU riktar sanktioner mot ett mindre antal individer med kopplingar till ZANU-PF.

Men både EU och USA menar att detta påverkar Zimbabwes ekonomi i mycket liten omfattning. Det angivna skälet till sanktionerna är brist på reformer när det gäller demokrati, mänskliga rättigheter och pressfrihet, saker som regeringen menar att man redan har tagit tag i.

– Bara sanktionerna tas bort så kommer allt att bli normalt igen i Zimbabwe, säger Kindness Paradza.

Menar du att till exempel inflationen helt och hållet beror på sanktionerna?

–  Vi får inte in några nya pengar i landet, bankerna kan inte ta upp lån utomlands på grund av sanktionerna, företagen växer inte.

Vad säger du till en vanlig Hararebo på gatan som inte bryr sig om politik alls, som bara vill kunna leva på sin lön, ha vatten i kranen och kunna köpa bensin?

– Alla drabbas av situationen. Men det beror på sanktionerna som lagts på den här regeringen. Väst har en agenda där man vill byta regering i landet.

ZANU-PF har gjort ett stort nummer av sanktionerna och i oktober utlyste regeringen en nationell helgdag för att hålla protestmarscher runtom i landet. Prosper Chitambara, ekonomen på Ledriz, suckar när sanktionerna kommer på tal.

– Det är bara en syndabock som de använder. Ta Rhodesia som exempel (föregångaren till Zimbabwe), eller Sydafrika. De var under sanktioner i många år, men ekonomin kollapsade inte. 

– 90 procent av våra problem är interna. Resten är externa faktorer, såsom torkan och, i begränsad omfattning, sanktionerna, fortsätter han. Brist på finansiell disciplin och korruption, det är de stora problemen. Inte sanktioner.

Det finns många som protesterar mot sakernas tillstånd i landet. Vissa blir kidnappade. Som den regeringskritiske komikern Samantha Kureya. I somras förde maskerade och beväpnade män bort henne från bostaden. Hon misshandlades och tvingades dricka avloppsvatten innan hon dumpades i bushen. Eller läkaren Peter Magombeyi, som ledde en strejk för högre löner inom vården.

Under fem dagar i september ska han ha hållits fången i en källare där han säger att han utsattes för elchocker. Eller Obert Masaraure, ledare för en facklig lärarorganisation, som i juni fördes bort av maskerade och beväpnade män, piskades och rullades i lera för att till sist släppas utanför en militärbas.

Vilka som ligger bakom händelserna är höljt i dunkel. 

– Jag kan inte med hundra procents säkerhet säga att staten ligger bakom, men historiskt sett så har det varit så, säger Okay Machisa, som leder människorättsorganisationen Zimrights i Harare.

– Det här kan misstänkas vara taktiska sätt att se till att delar av fackföreningsrörelsen tystas. Det är de som trycker på för högre välfärd för sina medlemmar.

Men det behöver inte vara aktioner som hela ZANU-PF-ledningen står bakom, säger han. 

– Det finns sprickor i regeringen. Det finns människor som nog inte är så nöjda med vissa saker. 

Kindness Paradza ler lite när bortförandena kommer på tal.

– Jag hörde att den där läkaren nu visst hade fått ett stipendium för att studera i USA. Eller kanske Kanada.

– Du förstår, det där bortförandet var bara ett trick från oppositionen. Presidenten skulle till FN och de ville skapa en situation där det skulle pratas om Zimbabwe i säkerhetsrådet. Ett trick av oppositionen, med hjälp från amerikanerna. En CIA-operation!

Det finns inga som helst belägg för hans påstående. Men samtidigt tror han ändå att andra bortföranden faktiskt kan ha utförts av ZANU-PF-folk.

– En del görs av oppositionen, andra av en tredje kraft i våra egna led. Folk som var pro-Mugabe och som inte gillar förändringen.

Tillbaka i byn Muda. 

– Klagar man i det här landet skär de halsen av en, skrockar Peddia Chigwada.

Brodern Wellington skrattar till och hämtar upp en ödesmättad röst ur strupen.

– De för bort en och du kommer aldrig att synas till igen.

Syskonen är på väg för att titta på en kalv som Wellington Kwenda kanske ska köpa. Det mesta av familjens boskap strök med i sjukdomar förra vintern. 

– Det var precis den här vägen som Rhodes färdades när han kom och tog vårt land, säger Wellington Kwenda.

I slutet av 1880-talet anlände affärsmannen och gruvmagnaten Cecil Rhodes från söder i jakt på guld och med drömmar om ett brittiskt imperium ”från Kap till Kairo”. Han kom, han erövrade och 1895 skapades Rhodesia i dagens Zimbabwe och Zambia.

De följande decennierna blev grymma, antalet vita invandrare steg snabbt och för att hålla den svarta befolkningen på mattan användes liknande metoder som i Sydafrika. Reservat för ursprungsbefolkningen, passlagar, etnisk åtskillnad på offentliga platser.

Först i början på 1950-talet organiserades det svarta motståndet och några år senare skapades frihetsrörelserna ZANU och ZAPU, de som på 1970-talet ledde den väpnade kampen mot det rasistiska Rhodesia och dess premiärminister Ian Smith.

1969 flyttade Peddia Chigwada från Muda in till Salisbury, den stad som efter självständigheten kom att bli Harare. Det var en stad präglad av rasförtryck, men det är inte det hon främst minns i dag. Hon minns rinnande vatten i kranen och en lön som gick att leva på.

– Smith var mycket bättre, säger hon.

Wellington nickar instämmande.

– Ja, vi var förtryckta. Men på den tiden fick vi i alla fall det vi behövde. 

[email protected]

Fotnot: Sally, Betty och Hope
är fingerade namn.