I Anna Remmets Arbetarenartikel ”Frigjord – på någons bekostnad” nämns Jane Eyre i Charlotte Brontës roman bland de vita kvinnor som når frihet och lycka på svarta kvinnors bekostnad. Jane Eyre buntas ihop med slavägardottern Scarlett O’Hara i Borta med vinden – trots att den inlåsta västindiska kvinnan i Brontës roman är vit och dotter till en slavplantageägare.
Jag vill invända mot denna läsning som förminskar både Charlotte Brontë, en abolitionist med egna erfarenheter av rasism och lidande, och den revolutionära kraften i hennes roman.
Romanen Jane Eyre genomsyras av slaverimotstånd. ”Ingen vet hur många uppror vid sidan av de politiska som jäser bland alla de människor som befolkar jorden”, konstaterar titelpersonen. När Rochester säger ”Jag skulle inte vilja byta den här lilla engelska flickan mot storvesirens hela turkiska seralj med gasellögon och houriformer och allt!” svarar Jane uppbragt ”Om ni drömmer om något av det slaget, sir, så ge er genast iväg till Istanbuls basarer och inhandla en ordentlig hop slavinnor för en del av de där pengarna som ni inte tycks veta hur ni ska göra av med här. Jag ska göra mig beredd att ge mig ut som missionär och predika frihet för de fångna – era haremsdamer bland andra. Jag skaffar mig tillträde dit och uppviglar dem till myteri.”
Romanen börjar med att Jane slår tillbaka när hennes äldre manliga kusin överfaller den föräldralösa och undernärda tioåringen. När så hennes elaka moster skickar iväg henne till internatskolan Lowood protesterar Jane envetet mot dess drakoniska regim. ”Om hon slog mig med riset skulle jag rycka det ifrån henne och bryta sönder det mitt för näsan på henne”, säger hon till sin bästis Helen Burns sedan denna blivit pryglad av en lärarinna.
Samtida recensenter avfärdade Jane Eyre som en oanständig maning till uppror, ett vådligt föredöme för alla gudfruktiga kvinnor.
Samtida recensenter avfärdade Jane Eyre som en oanständig maning till uppror, ett vådligt föredöme för alla gudfruktiga kvinnor. Exempelvis skrev Elizabeth Rigby i The Quarterly Review 1848 ” Jane Eyre är rakt igenom boken förkroppsligandet av en oförbätterlig och odisciplinerad själ (…) Jane Eyre är stolt och därför är hon också otacksam. Det behagade Gud att göra henne föräldralös, utan vänner och pengar – ändå tackar hon ingen och minst av allt Honom.”
Charlotte Brontë hade själv erfarenhet av rasism. ”Så ni satt där på stättan och väntade på de era?” frågar vid ett tillfälle Rochester Jane. ”De små grönklädda”, förtydligar han. Den retsamma kommentaren härrör till det faktum att Brontë var andra generationens irländsk invandrare i ett England där rasismen mot irländare var utbredd.
Irländare ansågs vara svagbegåvade, alkoholiserade och skrupelfria undermänniskor. Charlottes far Patrick hade vid sin ankomst till England ändrat efternamn från Pronty till Brontë i hopp om att utsättas för mindre rasism. 1850 beskrev författaren Charles Kingsley Irlands befolkning som ”mänskliga schimpanser”.
Eftersom familjen Brontë levde så isolerat talade döttrarna med sin fars breda irländska dialekt tills de började på internatskola. På internatskolan dog de två äldsta döttrarna Maria och Elizabeth av svält och prygel när Charlotte var nio år gammal. Deras mor hade dött fyra år dessförinnan.
Familjen rasifierades ständigt. Under en valtribun retade Patrick och sonen Branwell upp lokalbefolkningen I Haworth. Efteråt brände byborna Branwell in effigie med en potatis i ena handen och en sill i den andra.
När Patrick tog ögondroppar som luktade sprit blev byskvallret så illasinnat att han nödgades bära med sig läkarintyg överallt för att motbevisa sina begabbare. Dagstidningarna innehöll skräckrapportering om ”massinvandring” av smutsiga trashankar från potatissvältens Irland. Många opinionsbildare menade att för så ociviliserade varelser var det bättre att svälta ihjäl än att få biståndspengar.
Precis som svarta kvinnor betraktades irländskor som arbetsdjur skapta för att betjäna högre stående anglosaxer. ”Den afrikanska ne***ssen, som sliter bredvid sin make på fälten i söder, och Bridget, som tvättar och skrubbar i våra hem i norr, åtnjuter vanligtvis god hälsa, och är jämförelsevis immuna mot livmoderssjukdomar”, hävdade Lucien Warner, prominent amerikansk läkare och korsettkonstruktör 1874.
Charlotte såg slaveriets avskaffande som en självklar förutsättning för kvinnans frigörelse.
Familjen Brontë hade nära kontakt med amerikanska abolitionister. Med största sannolikhet hörde Charlotte den före detta slaven Moses Roper föreläsa. Charlotte såg slaveriets avskaffande som en självklar förutsättning för kvinnans frigörelse. Hennes idol var abolitionisten och feministen Harriet Martineau.
Det upproriska språkbruket i Jane Eyre är tydligt inspirerat av Frederick Douglass En amerikansk slavs liv: berättelsen om Frederick Douglass. Som nämnts innefattar Jane Eyre ett kapitel där Helen tvingas klä av sig och blir pryglad. I ett annat ställer Lowoods rektor Jane på en stol och förklarar för hela skolan hur rakt igenom syndig hon är. Dessa avsnitt är båda influerade av första kapitlet i Douglass självbiografi, där en slavägare tvingar en kvinna att klä av sig, ställer henne på en stol och piskar henne.
Nämnas bör att Frederick Douglass engagerade sig för Irlands rätt till självstyre. Han såg tydliga paralleller mellan slaveriet och det brittiska förtrycket av Irland.
Vad representerar då Bertha Mason Rochester, den inlåsta västindiska frun? I sin banbrytande bok The Madwoman in the Attic beskriver Sandra M. Gilbert och Susan Gubar den inspärrade Bertha som ett uttryck för Janes egna farhågor inför det ojämlika giftermålet med den rika och mäktiga Rochester: ”Det Bertha nu gör är det Jane vill göra. Jane Eyre ogillar Jane Rochesters ’skira slöja’ och vill i hemlighet slita sönder plagget. Bertha gör det åt henne. Jane fruktar den obönhörliga ’bröllopsdagen’ och skulle vilja skjuta upp den. Bertha gör det åt henne också.”
Till slut jämnar Bertha ut spelplanen för Jane genom att bränna ner Rochesters herresäte Thornfield Hall samtidigt som hon tar sitt eget liv; därefter kan den nu blinda samt enhandade Rochester och Jane mötas som jämlikar. Det rör sig inte om något romance-slut, där en lycklig Jane äntligen får ”prinsen och slottet”. Hon har aldrig drömt om att bli slottsfru och prinsens maka; hon har tvärtom värjt sig för den underkastelse det innebure.
Det må vara möjligt att ersätta Gilberts och Gubars tolkning av den galna kvinnan på vinden med en postkolonial tolkning, där den vita slavägardottern Bertha Mason representerar det exotiska ”andra”. Men när det resulterar i att denna revolutionära kvinnoroman ställs jämsides med Ku Klux Klan-pamfletten Borta med vinden blir det bedrövligt fel. Det är att förminska Charlotte Brontë till en sipp och omedveten mamsell i bahytt. Det är att förminska hennes erfarenheter av lidande och rasism.
Det är att ogiltigförklara hennes eget ställningstagande mot slaveriet.
