I århundraden har diasporor visat sig vara viktiga faktorer i statsbyggande, revolution och politisk omstörtning. Garibaldi, Lenin, Gandhi och Ho Chi Minh är bara några exempel på revolutionärer och politiska ledare som tillbringade långa perioder utomlands och där byggde upp sina rörelser. Ledare för flera nutida statslösa diasporor arbetar för sin sak i exil. Anledningarna till detta är många: högre grad av organisations- och yttrandefrihet, samt bättre tillgång till utbildning, information och ekonomiska resurser.
Diasporapolitiken tenderar dock, i frånvaron av hemlandets vardag med alla dess gråskalor, att bli mer polariserad, mer svartvit. Tillämpade i hemlandet kan de åtgärder som i exilens politiska diskurs tedde sig rättmätiga och effektiva, visa sig antingen verkningslösa eller få oförutsägbara och ibland ödesdigra konsekvenser.
Även i fallet Finland kom personer i diasporan att spela avgörande roller i skeendet under de dramatiska åren 1917 och 1918. Här är berättelsen om några av dem.
Den finska emigrationen till USA skilde sig i viktiga avseenden från utvandringen från övriga Norden.
Norden upplevde under andra hälften av 1800-talet och början av 1900-talet en massemigration utan motstycke. Omkring en fjärdedel av dess befolkning emigrerade till framför allt Nordamerika.
Men den finska emigrationen till USA skilde sig i viktiga avseenden från utvandringen från övriga Norden. Den inleddes betydligt senare än i övriga länder och den finskamerikanska diasporan bestod i större utsträckning av arbetarklass och var mer politiskt radikal än övriga nordiska invandrargrupper. Det sistnämnda berodde delvis just på att utvandringen inleddes så sent; den bästa jorden var redan tagen, och de arbetstillfällen som återstod var industriarbeten. Tsarregimens tilltagande repression i det ryskkontrollerade storfurstendömet Finland från slutet av 1880-talet gjorde också att många radikala och aktivister såg sig tvungna att lämna landet. Många finländare sökte sig till den expanderande gruvindustrin i den så kallade ”Iron Range” – en kedja av gruvdistrikt i norra Michigan, Wisconsin och Minnesota, runt Lake Superior.
Staden Duluth i delstaten Minnesota ligger vid Lake Superiors västra spets, och i och med dess läge mitt i gruvregionen Iron Range. Som stor hamn, med en mängd olika arbetstillfällen, blev den snabbt ett viktigt centrum för den finska diasporan, som växte snabbt: från 415 personer år 1885, 705 år 1900, 2 770 år 1910, till 3 120 år 1920.
Under denna tid utgjorde andelen män mellan 75 och 65 procent. Dessa bodde i regel under undermåliga förhållanden på ungkarlshotell utmed stadens St. Croix Avenue, som snart fick öknamnet Rottakatu – Råttgatan. Arbetet för den manliga arbetskraften i Duluth utgjordes under sommarhalvåret av hamn- och sågverksjobb och järnvägsbyggen. När vintern nalkades tog många arbetslösa arbete i något av regionens många skogshuggarläger.
Duluths ställning som transportnav – från staden kunde både Chicago, New York och Toronto enkelt nås med både järnväg och båt – och dess placering mitt i Iron Range-regionen, där tiotusentals finländare bodde och arbetade i början av 1900-talet, gjorde att staden blev centrum för den finska socialismen i exil. 1904 bildades i Duluth-Finnish-American Labor League som 1906 bytte namn till Finnish Socialist Federation (FSF), och anslöt sig till American Socialist Party (ASP). Där utgjorde man den enskilt största gruppen icke-engelskspråkiga.
År 1907 inrättades också en finskspråkig socialistisk folkhögskola i Duluth – Work People’s College eller Työväen Opisto. På denna skola (”run by workers for workers”) kunde man studera marxistisk teori, sociologi, arbetarrörelsens historia, organisationsmetoder, arbetarjournalistik och agitation – samt, inte minst, engelska.
Området med de stora fyndigheterna av järnmalm i norra mellanvästern, runt Lake Superior, kom efter att de exploaterats under 1800-talets andra hälft alltså att gå under namnet Iron Range. Området stod under första halvan av 1900-talet för hela 70 procent av USA:s järnmalmsproduktion och 25 procent av världsproduktionen. Den mängd finländare som arbetade i dessa gruvor och bebodde områdets gruvsamhällen kom därför att få samlingsnamnet ”Finns on the Range”.
Malmfyndigheterna var koncentrerade i flera huvudområden, av vilka tre av de största var Mesabi, Vermilion och Cuyuna. Bara i Mesabi bodde och arbetade mellan 8 500 och 9 000 finländare vid första världskrigets utbrott.
Dödsolyckor var så vanliga att de engelskspråkiga tidningarna inte ens publicerade namnen på omkomna.
Gruvsamhällena var råa och avskalade och levnadsförhållandena undermåliga. Besökare beskrev stanken från avlopp och sopor i rännstenen. Arbetsmiljön i gruvorna var dock om möjligt ännu värre, och dödsolyckor var så vanliga att de engelskspråkiga tidningarna inte ens publicerade namnen på omkomna, utan endast skrev ”a Finn”, ”an Italian” eller ”a Slav”. 1905–1907 inträffade 177 dödsolyckor på Iron Range, där 77 av de omkomna var finländare. Förolyckades efterlevande familjer drabbades av en nästan omedelbar finansiell katastrof.
De usla arbetsförhållandena resulterade i strejkaktioner. Finska gruvarbetare deltog i flera spontana strejker i Mesabi mellan 1893 och 1905, under vilka tre strejkande sköts till döds av polis. År 1903 hade också en stor del av de finska socialisterna i området anslutit sig till fackföreningen Western Federation of Miners (WFM). Fyra år senare organiserade WFM en två månader lång storstrejk. Då huvuddelen av de deltagande tillhörde den finska gruppen ledde det efter konflikten till att gruvbolag svartlistade många finländare. Även om de strejkande inte direkt fick gehör för sina krav hade de uppmärksammat de grava missförhållandena och 1905 genomdrevs en lag i Minnesotas delstatskongress som syftade till att öka säkerheten i gruvorna.
Omkring 1910 uppstod en splittring inom den finskamerikanska socialismen. Radikala finländare i övre mellanvästern ställde sig i regel bakom den mer aktivistiska linje som drevs av den med den europeiska syndikalismen närbesläktade fackliga organisationen Industrial Workers of the World (IWW eller ”Wobblies”), medan deras landsmän på amerikanska östkusten i regel stödde socialdemokratin.
Duluth kom att bli känt som hemvist för två av IWW:s viktigaste institutioner, den finska socialistiska folkhögskolan och tidningen Industrialisti, sedermera Sosialisti*. Staden blev centrum för den radikala delen av den finska arbetarrörelsen i exil. År 1910 träffades här två män som skulle få stor påverkan på Finlands dramatiska år 1917 och inbördeskriget 1918. De hette Yrjö Sirola och August Wesley.
Prästsonen Yrjö Sirola (förfinskat från Sirén) anslöt sig efter gymnasie- och universitetsstudier (han utbildade sig till folkskollärare) till socialdemokraterna 1904. Samma år blev han redaktör för tidningen Kansan Lehti, som utkom i Tammerfors. Året efter, under storstrejken i Finland 1905, blev han det socialdemokratiska partiets partisekreterare. År 1907 blev han lantdagsman, det vill säga ledamot i den finska parlamentariska folkrepresentationen under tsartiden, och gruppledare för socialdemokraterna där.
I lantdagen drev han, vid sidan av utvidgade befogenheter för denna församling, rösträtt vid 21 års ålder, reform av den kommunala rösträtten, förbättring av kvinnans ställning och, som viktigaste kulturfråga, folkskolan som en hela folkets skola. År 1909 var han också lantdagens förste vice talman.
År 1910 reste Sirola med hustru och son till USA. Vid sidan av en allmän Amerikafeber var en orsak till resan familjens dåliga ekonomi, och övertygelsen att ”en socialist, som inte känner kapitalismen, är en dålig socialist”. Hans barndomsvän Aappo Kärmekangas hade erbjudit honom en plats som lärare vid Work People’s College i Duluth.
Väl installerad på sin nya arbetsplats träffade han en 23-årig landsman som var elev vid skolan. Hans namn var August Wesslin, men han hade efter flytten till USA anglifierat sitt efternamn till Wesley. Denne var född i Tammerfors och hade som sjuttonåring emigrerat till USA, blivit medlem i Socialist Party of America och börjat agitera bland finsk-amerikanska arbetare. Sedermera hade han börjat studera vid den relativt nystartade finska arbetarfolkhögskolan i Duluth.
Kollega till Sirola och lärare till Wesley – som 1914 också började undervisa vid skolan – var en person som skulle komma att utgöra en stark påverkan på dem. Den var den hårdföre och radikale Leo Laukki. Laukki (tidigare Lindquist) hade flytt Finland efter storstrejken 1905 och sitt deltagande i upproret mot tsarregimen i Viborg. Väl i USA blev han redaktör på den finskspråkiga socialistiska tidningen Työmies, baserad i Hancock i delstaten Michigan. Därifrån rekryterades han till folkhögskolan i Duluth. Där kom att han bli en av de mest tongivande lärarna och en ledare bland de finsk-amerikanska socialisterna. Han beskrevs som en oförsonlig radikal och en duktig agitator. En av hans elever berättade följande om Laukki:
”Han var en brilliant talare, han kunde beröra sin publik, jag minns en gång då han talade i sex timmar och folk ville inte gå, men hans röst blev så hes att han måste sluta (…) Han talade väldigt enkelt så att man kunde förstå honom, han talade folkets språk, inte högtravande.”
Sirola och Wesley befann sig nu alltså i vad som skulle kunna kallas ett skolexempel på en radikaliserande diasporamiljö. De bodde och verkade i en isolerad del av Nordamerika, långt från hemlandet och dess vardag. Båda två reste och agiterade – nu obehindrade av tsarrysk säkerhetspolis och censur – regelbundet i gruvsamhällenas arbetarhus (så kallade ”Halls”). Där mötte de en entusiastisk publik och kunde också med egna ögon se de fruktansvärda förhållanden deras landsmän levde och arbetade under.
Den finska diasporan i detta område hade också två andra förtecken som förstärkte karaktären av ”bubbla”: de finskspråkiga finnarna hade relativt andra invandrargrupper svårt att lära sig engelska, samtidigt som läskunnigheten var extremt hög. De var därför hänvisade till finskspråkiga tidningar, och då framför allt Industrialisti, på vilken Wesley efter avslutad utbildning på Work People’s College börjat arbeta som journalist.
En mikroversion av hemlandets politiska antagonism förelåg också: det gällde motsättningen med en annan del av den finländska invandrargruppen – konservativa och kyrksamma finländare, i regel från de svenskspråkiga delarna av Österbotten, så kallade Church Finns. Företrädare för den senare gruppen beskrev de finska gruvarbetarnas strejker som uttryck för ”östasiatisk barbarism” och agitationen bland dem som ”hätsk och skamlig”. Konflikten med ”the Church Finns” blev en tydlig, men mer renodlad och svartvit, version av den hemlandets konflikt mellan arbetarrörelsen och borgerligheten som slutligen skulle leda till inbördeskrig.
LITTERATUR:
Finns in Minnesota
Arnold R. Alanen
Minnesota Historical Society Press, 2012
Scandinavians in the State House. How Nordic Immigrants Shaped Minnesota Politics
Klas Bergman
Minnesota Historical Society Press, 2017
Communism in Finland. A History and Interpretation
John H. Hodgson
Princeton University Press, 1967
Communism in Scandinavia and Finland. Politics of Opportunity
Anthony F. Upton
Anchor Press, 1973
Challenge Accepted. A Finnish Immigrant Response to Industrial America in Michigan’s Copper Country
Gary Kaunonen
Michigan State University Press, 2010
”Language Shift and Changes in Community Structure. A Case Study of Oulu, Wisconsin”
Mirva Johnson
I Scandinavian-Canadian Studies Journal, 25.1, 2019
”The Role of Finnish Settlers from North America in the Nationality Question in Soviet Karelia in the 1930s”
Reino Kero
I Scandinavian Journal of History, Vol 6, ss. 229–241, 1981
”Work People’s College. An American Immigrant Institution”
Auvo Kostiainen
I Scandinavian Journal of History, Vol 5, ss. 295–309, 1980
En schism mellan socialdemokraterna och mer de syndikalistiskt orienterade inom den finsk-amerikanska diasporan hade alltså uppstått redan 1910, men 1913 blev splittringen total; detta efter en konflikt om strategin för den stora hamnstrejk – ”Ore Dock Strike” – som organiserades i Duluth samma år.
Den syndikalistiska sidan gick segrande ur denna strid, och både Work People’s College och Industrialisti, som kom att byta namn till Sosialisti, knöts tydligt till IWW. Sirola, som redan tidigare tagit parti för IWW, blev nu folkhögskolans chef. Hans bildliga resa från återhållsam, socialdemokratisk parlamentarist med fokus på rösträtts- och skolfrågor till syndikalistisk ideolog och agitator var fullbordad. Ett år senare, 1914, återvände han med sin familj till Finland. Han menade själv att han varit på en utmärkt studieresa.
Väl hemkommen till Finland blev Yrjö Sirola redaktör på tidningen Työmies och blev snart också ledamot av den socialdemokratiska partistyrelsen. Där representerade en förändrad Sirola nu partiets vänsterflygel. Lantdagsvalet 1916 blev en stor framgång för socialdemokraterna och Oskari Tokoi – som också bott i USA, där han typiskt nog varit gruvarbetare – lyckades bilda världens första socialdemokratiska regering, dock i koalition med liberalerna. Sirola, nu motståndare till ”ministersocialism”, motsatte sig skarpt koalitionsregeringen och kritiserade den öppet.
Samtidigt hade Sirolas vän från den amerikanska diasporan också återvänt till Finland. August Wesley hade hunnit bli amerikansk medborgare och ville undvika att kallas in i första världskriget. Han flyttade till sin hustrus hemstad Joensuu och blev där socialdemokratisk distriktsledare för Nordkarelen.
Yrjö Sirola förespråkade, i stället för att verka i lantdagen, att använda arbetsmarknadskonflikter för att genomdriva socialdemokratiska reformkrav. Detta rörde främst allmän kommunal rösträtt och åtta timmars arbetsdag. Under sommaren och den tidiga hösten 1917 organiserades också närmare 500 strejker i Finland. Dessa inriktades i huvudsak på att störa skördearbetet och jordbruksproduktionen och koncentrerades därför till landets sydvästra delar.
Strejkerna utmynnade ofta i våldsamheter och lokala så kallade skyddskårer började bildas på borgerlig sida. Sirola tycks ha tolkat detta delvis i ljuset av vad som skett i Iron Range-gruvorna året innan, då företaget U.S. Steel tilllåtits skapa en tusen man stark privatarmé för att kväsa en två månader lång strejk. Han förespråkade därför bildandet av ett rött garde enligt rysk modell för att möta det som uppfattades som en borgerlig utmaning. Så skedde också i början av oktober 1917.
Efter att de borgerliga i Finland med den ryske regeringschefen Aleksandr Kerenskijs hjälp lyckats få lantdagen upplöst förstärktes Sirola i sin övertygelse. Det därpå följande socialdemokratiska valnederlaget ansåg han orsakats av partiet självt. Enligt hans mening var det nu endast en lös massrörelse, med ineffektiv organisation och svag partidisciplin. Under generalstrejken i november 1917 satt han i det centralråd som ledde strejken, och förordade i likhet med majoriteten i rådet att man skulle gripa makten. I och med att enighet inte kunde uppnås avstod man och försökte istället bilda en socialdemokratisk regering.
Yrjö Sirolas ställningstaganden under sommaren, hösten och vintern 1917 speglade den förändring som politisk aktör han genomgått under åren i USA. Problemet var dock att det som hade varit effektiva åtgärder i diasporan visade sig få andra följder tillämpade inom ramen för hemlandets politiska kris.
I finskbygderna i Iron Range var statsmakten svag och avlägsen och vägen till bättre levnads- och arbetsförhållanden för gruvarbetarna och deras familjer gick genom direkta krav på arbetsgivarna, krav som ibland ledde till strejker. Det var en tydlig och avgränsad konflikt. Sirola hade visserligen rätt i att lantdagens borgerliga gjort allt för att förhala, förhindra och fördröja de reformer som socialdemokraterna krävt, men hans lösning, massiva arbetsmarknadskonflikter, skapandet av ett rött garde och generalstrejken i november 1917 fick också andra konsekvenser. Motståndarsidan lyckades beskriva det som att detta var ett agerande mot nationellt självbestämmande, och att de ryska trupper som ibland deltog i de oroligheter som uppstod bara var kvarvarande ockupanter i annan skepnad.
Socialdemokraternas systerparti i grannlandet Sverige, nu i regering, stödde utifrån nationella hänsyn informellt den vita sidan.
Därtill kom Finlands roll som strategisk region under ett pågående världskrig, ett område den tyska ledningen gärna såg en anledning att ta kontroll över. Socialdemokraternas systerparti i grannlandet Sverige, nu i regering, stödde utifrån nationella hänsyn informellt den vita sidan.
Slutligen bröt det inbördeskrig som blivit oundvikligt ut. Tack vare sina språkkunskaper och sin internationella erfarenhet blev Yrjö Sirola den röda regeringens utrikeskommissarie. August Wesley utnämndes till stabschef för Röda gardet. De två vännerna från Amerika var nu återförenade i det röda högkvarteret.
Sedan tyskarna i inbördeskrigets slutskede landstigit i Hangö och närmade sig Helsingfors följde båda med folkkommissariatet till Viborg. Därifrån tog de sig, strax innan stadens fall, över Ladoga till Petrograd.
Sovjetryssland blev både Sirolas och Wesleys nya hemland. Den senare anslöt sig efter att ha tagit sig till Ryssland till den så kallade Murmansklegionen i ryska inbördeskriget, medan Sirola fortsatte sitt politiska arbete. Han kallade redan sommaren 1918 tillsammans med Otto Wille Kuusinen de finska socialdemokraterna till Moskva, där Finlands kommunistiska parti (FKP) föddes. Sirola blev ordförande för dess centralkommitté, och var vid sidan av Kuusinen dess ledande kraft fram till sin död. Från Sovjetunionen planerade och erbjöd han en gemensam front med Finlands socialdemokratiska parti (SDP), eftersom han ansåg att arbetarklassens splittring i två läger möjliggjort den fascistiska Lapporörelsens framgång i Finland.
FKP var en av den kommunistiska internationalen Kominterns grundarpartier och Sirola medlem av dess exekutivkommitté. Inom Komintern skötte han förbindelserna med Skandinavien och Amerika och var en central gestalt inom organisationen. Väl i Sovjetunionen återförenades Sirola också med Laukki, som tagit sig dit efter att ha flytt USA under en villkorlig frigivning från fängelset. Han hade dömts till frihetsstraff i de stora rättegångarna mot IWW i Chicago hösten 1918. Tillsammans skulle de båda senare organisera flytten av tiotusentals finskamerikaner till sovjetiska Karelen.
Men det är, som det brukar heta, en annan historia.
Fotnot: Den finskspråkiga tidning som återkommer i texten är känd under många namn: Den hette först Industrialisti, bytte namn till Sosialisti 1914, till Teollisuustyoläinen 1916 och därefter slutligen tillbaka till Industrialisti.
