Hjärta och jävlar anamma

Det var organiserade nazister som gick hem till pacifisten Björn Söderberg och sköt honom. Han hade visat civilkurage och larmat när en kollega och förtroendevald inom Handels visade sig vara en känd aktiv nazist. Inget blir vanligt när minnena knyts till ett mord. Allt som sker ligger liksom i en annan låda, ibland väger de tyngre, ibland känns de overkliga.

Signerat
Anna Morin, skribent.
Foto: Axel Green

Den 12 oktober minns vi Björn Söderberg. Själv bär jag med mig tre bilder: Björn Söderberg i Stockholms LS lokaler, vänligt leende när han gick igenom för oss, deltagare på facklig grundkurs, vad en barfotaförhandlare gör. Köket där morgonnyheterna meddelar att en man aktiv i Syndikalisterna skjutits ihjäl i Sätra.

Och så trappan med utsikt över Medborgarplatsen som fylls med människor. Jag håller i en fana och lyssnar till de antirasistiska talen, blir berörd av orden om människan Björn; aktivisten, kamraten och vännen. 20 000 samlades på torget den dagen.

Det var organiserade nazister som gick hem till pacifisten Björn Söderberg och sköt honom. Han hade visat civilkurage och larmat när en kollega och förtroendevald inom Handels visade sig vara en känd aktiv nazist.

Det har gått 20 år och en mängd människor och institutioner tar inte det inbyggda våldet i nazismen på allvar.

1999 dog Björn Söderberg. Ett decennium senare uppmärksammar Petter Larsson i Aftonbladet att demokratiminister Nyamko Sabuni säger att hoten från höger och vänster är lika allvarliga. En skrämmande analys med tanke på de våldsdåd som begås av högerextrema, både då och nu. En alltför vanlig analys.

Det har gått 20 år och en mängd människor och institutioner tar inte det inbyggda våldet i nazismen på allvar.

Samtidigt ekar fascismen i kommuner och över landet. En aggressiv nationalism kräver stopp för degenererad konst, det införs tiggeriförbud. Det blir inget medborgarskap för många unga som rotat sig här, det sker utvisning från Sverige till länder med krig. Folkvalda SD-politiker delar nazipropaganda. Listan över mord utförda av nazister i Sverige blir stadigt längre.

Där och då. Att vänner och bekanta kom till Medborgarplatsen efter mordet var viktigt för mig. Känslan att vi har varandra i kampen mot vansinnet. Det kan få en att orka streta emot.

Varje år delas Civilkuragepriset ut till Björn Söderbergs minne. Pristagaren 2018 Daniel Asplund skrev ned och spred kritiken mot LKAB efter olyckan som tog Julia Marklunds liv på kulsinterverket i Svappavaara den sommaren. Efter 20 år finns en lång listar på hjältar som orkat säga ifrån. De som har både hjärta och jävlar anamma.

Inget blir vanligt när minnena knyts till ett mord. Allt som sker ligger liksom i en annan låda, ibland väger de tyngre, ibland känns de overkliga.

Jag blir sorgsen när jag tänker på Björn Söderbergs vänliga leende, där på kursen 1999. Jag har hört att han kunde vara barsk och principfast, med stadgehäftet i hand på årsmötet, men jag mötte en lugn och glad individ. Jag tog över som barfotaförhandlare i en av Björns fackliga förhandlingar efter hans död, jag pratade med ett ex till honom på telefon i ett helt annat ärende. Inget blir vanligt när minnena knyts till ett mord. Allt som sker ligger liksom i en annan låda, ibland väger de tyngre, ibland känns de overkliga. Jag minns när jag såg hans familj på rättegången och fäller fortfarande tårar för dem.

Björn Söderberg och den fackliga kommittén tipsade om arbetsrätt men spred också annan kunskap än det formella. Som att du kan vara ett stöd genom att sitta ned och lyssna. Att vi kan organisera oss genom att prata om hur vi har det på jobbet, vad vi har gemensamt och vad vi vill förändra. Börja enkelt, börja där. Säg ifrån när du orkar.

Tack Björn för metoder och civilkurage. Vi är många som minns och berättar om dig. Vi kallar den 12 oktober Civilkuragets dag.