Representerade – av en digital avatar

Den virtuella modellen Shudu är ett skolboksexempel på exotisering av svarta kvinnor och en kapitalisering av deras kroppar. Och jo, det spelar roll. Män och kvinnor tjänar pengar på andra kvinnors kroppar och de tjänar pengar på kvinnors försök att ändra sina kroppar så att de uppfyller digitalt manipulerade ideal.

Ledare
Anna Maria Saxgård, ledarskribent, Arbetaren.
Foto: Julia Lindblom

Skribenterna och föreläsarna Lovette Jallow och Victoria Kawesa riktade i slutet av förra veckan skarp kritik mot det svenska modeföretaget Nelly för att de använder sig av en virtuell svart modell. Modellen Shudu, som alltså är en helt igenom digital skapelse, har 180 000 följare på Instagram och har setts i samarbeten med stora namn som Balmain och Rihannas Fenty beauty.

Shudu är skapad av Cameron James Wilson, en brittisk modefotograf som sagt att han inspirerades av sydafrikanska Prinsess-Barbie när han skapade Shudu.

I anslutning till Nellys lansering av användandet av Shudu ”intervjuas” Shudu i magasinet Damernas värld. I ett riktigt kafkaeskt stycke frågar tidningen vad skönhet betyder för Shudu och får svaret ”Vi är vana vid att se skönhet bli representerat på bara ett vis, som ofta inte är på riktigt. För mig är det just dessa brister som representerar skönhet. Det finns en autenticitet i att kunna älska sig själv och sina brister.” I intervjun beskrivs Shudu som utomjordiskt vacker.

Shudu är ett skolboksexempel på exotisering av svarta kvinnor och en kapitalisering av deras kroppar. Shudus skapare har själv sagt att han började se en efterfrågan på större representation i modevärlden och därför skapade sin virtuella modell.

Alltså, när det på grund av svarta kvinnors hårda och slitsamma kamp för representation börjar ske en efterfrågan på svarta modeller inom en kapitalistisk logik, går en vit man in och tar förtjänsten. Hade det inte varit så vidrigt hade det kunnat vara skrattretande. Cameron James Wilson skrattar i alla fall säkert ganska gott åt sitt bankkonto vid det här laget.

Hade det inte varit så vidrigt hade det kunnat vara skrattretande.

På lanseringseventen för Nellys samarbete med Shudu användes en svart modell vars ansikte och kropp sedan skrevs över av Shudus på alla bilder. På bilder från eventet finns bara Shudu, den andra modellen har raderats. En individ har raderats för att ge plats åt en fantasi.

Och jo, det spelar roll. Det spelar roll för att män och kvinnor tjänar pengar på andra kvinnors kroppar och de tjänar pengar på kvinnors försök att ändra sina kroppar så att de uppfyller digitalt manipulerade ideal. Det spelar roll därför att när representation sker utifrån nyliberala logiker är det fortfarande vita människor som tjänar pengar på svarta kroppar. För att de kroppar, de människor, som rasifieras har mindre värde, bokstavligt talat, i det kapitalistiska systemet. För att de diskrimineras av de system som våra samhällen bygger på som premierar vithet.

En annan virtuell modell i ropet är Lil Miquela som POC- och LGBTQ-person. Lil Miquela kan nu ses i en reklamfilm för underkläder, kyssandes en kvinnlig supermodell som i alla fall i det offentliga är hetero. Reklamfilmen är döpt till ”Lil Miquela and Bella Hadid get surreal”. Modellens sexualitet behöver inte ifrågasättas eftersom hon kysser en avatar, det är overkligt, kyssen räknas inte.

Representation kan inte bara vara bildlig. Ersättandet av faktiska kroppar, av personer, med avatarer innebär inte ett brott mot de maktstrukturer som fördelar resurser; ekonomiska, sociala och politiska.

Det är brödsmulor till alla som vill se sin existens representerad och därmed erkänd, även om det är av kapitalistiska storföretag.