Ösa med hink ur ett hav av brottslighet

Den allmänna bilden av svensk arbetsmarknad stämmer inte längre överens med verkligheten. Förslumningen befinner sig inte längre i periferin. Men samtidigt som kriminaliteten i arbetslivet växlar upp, växlar staten ned på arbetsmiljöarbetet.

Ledare
Emil Boss är författare och facklig aktivist.
Foto: Eva Bergström

Gå en kort promenad längs Sveavägen i Stockholm, förbi Hötorget, Handelshögskolan, Stadsbiblioteket. På vägen kommer du att passera restauranger, kaféer, butiker, byggarbetsplatser och kontor där människors rättigheter på jobbet kränks varje dag, arbetsplatser där människors liv och hälsa riskeras i strid med lagar och regler.

MER FRÅN ARBETARENS LEDARREDAKTION:
Missa inte Arbetarens chefredaktör Toivo Jokkalas medverkan i ”Panelen” i Sveriges Radio P1:s ”Godmorgon, världen!” i söndags – lyssna i efterhand HÄR.

Den allmänna bilden av svensk arbetsmarknad stämmer inte längre överens med verkligheten. Förslumningen befinner sig inte längre i periferin utan är numera fast förankrad i etablerad verksamhet på de finaste adresserna, i de kapitalstarkaste värdekedjorna. Som medborgare och konsumenter är de flesta av oss i närkontakt med den varje dag.

Det handlar inte om skumma bilmeckar och sunkiga krogar, utan om de trendigaste kaféerna, de femstjärniga restaurangerna, de största butikskedjorna, myndighetskontoren, prestigebyggena, underhållet av våra hyres- och bostadsrätter och hushållsnära rut- och rot-tjänster.

Sverige har en av världens största kollektivavtalstäckning. Det är verkligen ingen garanti för lagenliga villkor. På tusentals arbetsplatser där människor utnyttjas hänsynslöst finns det kollektivavtal. Det som däremot nästan alltid saknas är människor som organiserar sig på jobbet och säger ifrån när avtalen inte följs.

Vi måste våga tala klarspråk: LO har inte rått på den här utvecklingen. Och inte SAC Syndikalisterna. Och inte staten genom Arbetsmiljöverket. Varför? Beror det på att de fackliga verktygen är för ineffektiva eller lagstiftningen för tandlös? Säkert till viss del. Det vore till exempel önskvärt med ett större fokus på organisering, på facklig närvaro ute på arbetsplatserna.

Men detta är inte grundproblemet. Grundproblemet är förslumningens omfattning, att skurkarna är för många, utvecklingen för snabb och att otryggheten just nu i stor skala visar upp sin förödande förmåga att skapa tystnad.

Samtidigt som kriminaliteten i arbetslivet växlar upp, växlar staten ned på arbetsmiljöarbetet. Förra året dog minst 55 personer på jobbet och politikerna talar högstämt om nolltolerans mot dödsolyckor.

Tro dem inte. För samtidigt som de lovar och bedyrar bedömer Arbetsmiljöverket att myndigheten saknar tio miljoner kronor för att kunna bedriva en rimlig verksamhet. Det enda förslaget i linje med verkligheten kommer från Vänsterpartiet som i sin budgetmotion föreslagit en statlig kriskommission för att vända utvecklingen.

Så gott som alla nya migrantmedlemmar i Syndikalisterna i Stockholm har blivit lurade på löner, jobbat evighetslånga arbetspass eller blivit grovt utnyttjade på andra sätt.

Så gott som alla nya migrantmedlemmar i Syndikalisterna i Stockholm har blivit lurade på löner, jobbat evighetslånga arbetspass eller blivit grovt utnyttjade på andra sätt.

Tro mig, vi ska jaga de kriminella företagen. Vi ska driva in de uteblivna lönerna. Vi ska stoppa arbetsmiljöbrotten. Vi ska komma med våra megafoner och banderoller och exponera skurkarnas byggen, restauranger och verkstäder.

Men faktum kvarstår: Även om vi hade tio gånger så mycket resurser så skulle vi inte behöva gå sysslolösa. Vi öser med hink ur ett hav av brottslighet.