3

En månad senare låg jag i Görans säng och läste [112] medan han stod ute på farstubacken och gjorde ved av vindfall med en sliten gammal vedklyv. Vi hade älskat, sedan ätit frukost och älskat igen. Som andetag in och ut, oavbrutet, självklart. Så flöt vårt liv.

När jag först hade knackat på Görans dörr förstod han till en början inte vem jag var. Trodde väl att jag var en svampplockare som gått vilse eller en av De nyfikna. Jag minns hur förvånad, närmast häpen jag själv blev över hans utseende, själva hans uppenbarelse. Vi hade aldrig brytt oss om att skicka några foton, över huvud taget hade jag inte tänkt så mycket på det yttre, även om jag självklart hade någon sorts mental bild, en bild som visade sig stämma rätt illa med verkligheten. I min föreställningsvärld var brevbärare korta och smidiga små män som likt en gång statsanställda jockeyer kilade upp och ned för trapporna i våra hus. Göran var i själva verket grovt byggd och över medellängd. Inte direkt satt, men fast.

Hans ansikte gick åt rakt motsatt håll, vilket skapade en inte oangenäm kontrast. Det var mjukt och milt, med två stora, brett sittande bruna ögon som verkade se och registrera precis allt. I sin rutiga skjorta och sina praktiska byxor var han sinnebilden för »en rejäl karl«, men när han öppnade munnen lät han både vän och lärd.

Den där första dagen började en aning stelt, det är nog både Göran och jag villiga att erkänna. Först när jag stod där på tröskeln insåg jag hur närmast burdust jag trängde mig på, hur jag ställde honom inför fullbordat faktum och lämnade få valmöjligheter, även om vi brevledes nämnt både en och två gånger att jag borde komma på besök nån gång. Göran kämpade för att vara artig och spontan, men var märkbart obekväm. Medan han visade mig runt i stugan och de närmaste omgivningarna var det som om hans hjärna jobbade på högvarv, han undrade vad jag ville, hur länge jag tänkt stanna, och han svarade allt mer slö och disträ på mina många frågor.

På kvällen stekte han några abborrar från den närbelägna sjön, till det potatis ur odlingsransonen och en flaska äppelvin. Vinet fick oss att slappna av och vi började prata med varandra som i breven, fritt, djupt, associativt. Göran visade sig ha lagt det mesta jag skrivit på minnet. Det var som att möta en gammal vän, ja mer därtill. Våra händer fann varandra under fleecefilten och snart låg vi tätt omslingrade i Görans knarrande åbäke till säng.

Den första gången var ärligt talat inte fantastisk, Göran var lite för öm, för villig att vara till lags, vilket resulterade i att jag låste mig och blev stel. Jag har alltid haft svårt för den där typen av män som är överdrivet snälla och omtänksamma i sängen och som fyller hela rummet med ett outtalat krav på att man ska njuta varenda sekund och få orgasm efter orgasm. Men det där blev bättre med tiden, jag visade Göran hur jag ville ha det, och han var en läraktig elev. Han själv var ganska okomplicerad, framför allt fokuserade jag på att få honom att slappna av och inte vara så där stoiskt stel som många män är. Tysta pumpar de på som av pliktkänsla snarare än hängivelse. Jag smekte honom över hela hans håriga brevbärarkropp, fnissigt kittlig först, snart stönande efter mer. Jodå, karlar visste jag nog fortfarande hur de skulle tas. Efter ett par dagar som tillbringats mer i horisontalläge än stående kändes allt så självklart och okomplicerat. »Det är klart du är välkommen«, sa Göran och kysste min nacke. »Stanna så länge du vill. Helst för alltid«.

 

3.1

Men att få tillträde till Gemenskapen, att bli en del av Kolonin, var egentligen en rätt så invecklad process. Till att börja med krävdes ett läkarintyg från en av få medicinare i landet som utfärdade sådana åt elöverkänsliga, Ulrika Hovberg i Skövde. [113] Intyget och ett personligt brev skulle sedan skickas till Ledningen för övervägande. Om man bedömdes som seriös, och framför allt om det fanns plats, kunde man möjligtvis få komma på intervju, bevittnad av Stormötet, som sedan röstade om man var välkommen eller ej. Innan inflyttning hölls ett förhör där man skulle kunna huvuddragen i Lagen [114] utantill och kunna svara på frågor av allmänbildningskaraktär kring strålning från elektromagnetiska fält. [115] Därefter tilldelades man bostad och arbetsuppgifter inom antingen odling, skogsbruk eller administration.

Därför var det med viss nervositet som Göran tog med mig till den helgens Stormöte. Dittills hade han bara berättat om mig för sin närmaste granne, den gamla hippien Jon Måne. Jon hade nickat införstått, »Jag kände på energierna att det var kvinnfolk i närheten«.

Det blev alldeles tyst när vi kom in i den gamla lärosalen, där det luktade tjära och fuktig ylle.

Till en början gick det inte bra alls. Det blev alldeles tyst när vi kom in i den gamla lärosalen, där det luktade tjära och fuktig ylle. På den gråsvarta tavlan stod det skrivet »Dagordning«. Göran skrattade kort åt den närmast gravallvarliga stämningen innan han la en överdrivet självklar hand på min axel och presenterade mig som Lotta, före detta lärare, elsjuk och en förbannat bra person som hemskt gärna blir en del av Gemenskapen.

En kvinna med vitt hår i en tjock fläta och ribbstickad tunika stod lutad mot katedern, varpå tronade diverse pappershögar och en uppstoppad ormvråk. Det var Stina, ordföranden för Kolonin. Hon harklade sig och undrade med len men samtidigt parant stämma om Göran fått en gren i huvudet när han jobbat i skogen eller varför han annars blivit så glömsk att han inte kom ihåg den fjärde paragrafen i Lagen, den om reglerna kring anslutning och uteslutning.

Det var den första skärmytslingen i en batalj som skulle pågå halva kvällen och tvinga en rad punkter kring sådant som parasitangrepp och behovet av dräneringar att skjutas upp till nästa möte, fastän de var nog så akuta. Magnussons, en vitblond familj där både vuxna och barn var svårt elsjuka, och Jayne, Stinas sambo, var de som var mest negativa. »Emil tål inte plötsliga förändringar, bara se hur orolig han är«, sa mamma Magnusson och höll fram en sjuårig lintott, som stel som en pinne mumlade en autistisk ramsa om och om igen.

Jayne, kortklippt i glasögon med chockrosa bågar fräste föraktfullt ur sig »Hur vet vi att hon ens är sjuk, det kanske är en ny lögnare som ska komma hit och snoka«, syftande på den reporter från Kanal 5:s program Outsiders som tältat i utkanten av Kolonin för ett par år sedan och tolererats fram till att Kenny Nicklasson upptäckt hennes dolda kamera och jagat i väg henne kvickt som ögat. Efter den incidenten hade säkerheten skärpts och Lagen formulerats strängare.

Jag erbjöd mig bevisa att jag var sjuk, bara fram med ett batteri eller vad som helst så ska ni få se på reaktioner, men insåg lika snart som jag sagt det hur dumt det var. Men Stina var faktiskt diplomatisk den där kvällen, det får jag ge henne. Hon menade att man haft nog av bråk och oroligheter den senaste tiden och att det lugn som äntligen lagt sig inte borde störas i onödan. Hon förstod invändningarna, men lyfte också fram Görans långa och trogna engagemang, och tryckte särskilt på hur han uppoffrat sig för cancersjuke Bengt-Åke Forsell och överlåtit sin tidigare täta och välbyggda stuga med sjöutsikt till förmån för »det där rucklet ute i terrängen«. Göran nickade med emfas, han hade redan haft flera utläggningar för mig om sin saknad efter sitt gamla hem, där hans själ och hjärta fanns och dit han en gång hoppades få flytta tillbaka.

Leif Tobisson begärde ordet och sa på sitt okonstlade bondska vis att det behövdes fler händer till den förestående skörden, och så vitt han kunde se hade jag två sådana. Så det kom till votering och med knapp marginal fick jag tillstånd att bo kvar hos Göran, men på sikt skulle en formell ansökningsprocess ske. Jayne muttrade något och blängde på mig, men Leif Tobisson kom fram och hälsade och klämde mina små händer i sina stora, skrovliga nävar och Jon Måne gav mig en lite för lång kram.

Jag var så glad att jag ville skrika rakt ut, men jag höll tillbaka där i lärosalen, i stället skrek jag senare på natten, i sängen efter att Göran och jag firat med kanelkryddade pinnbröd och fyra flaskor äppelvin.

Den första tiden i Kolonin vilade som i ett närmast paradisiskt skimmer. Det var verkligen som att komma till en ny värld, ett annat universum. Frånvaron av strålning gjorde att jag kände mig bättre än på evigheter, i både kropp och själ. Det kändes nästan bättre än innan jag blev sjuk. Visst, det var ett hårt slit med skörden, vi drog upp mängder av betor av alla de slag på de stora lotterna öster om skolan, och så var det alla frukter och bär som skulle plockas och ansas och saftas och syltas, korn som skulle rensas och skalas och malas och separeras och så var det allt det torkade och saltade småviltet som skulle läggas ned i jordkällarna. Dessutom nappade det av bara tusan nere i sjön, och med vårt nykonstruerade jätterökeri (stort nog att röka en hel människa i, skojade jag med Leif Tobisson som log lite forcerat som alltid) skulle fisken räcka till långt in på vintern.

Det var ett hårt men härligt arbete.

När jag inte arbetade på fälten var jag ibland med Göran i skogen och sågade ned stora granar och fällde tallar och högg av grenar och kapade ned till ved och virke. Det var ett hårt men härligt arbete. Nöjd rörde jag vid mina valkar och blåsor med nötta fingertoppar, förundrat stirrade jag på mitt nya smalare och mer muskulösa jag i spegeln med guldinfattad ram, den Göran fick i present av jobbarkompisarna inför förtidspensioneringen. [116]

När vi inte jobbade så älskade vi eller lagade så goda middagar vi förmådde i det spartanska köket, eller så gick vi ned till sjön och badade eller låg alldeles underbart tysta bredvid varandra med var sin bok, förstrött smekande den andres arm eller panna. Göran läste mest romaner. Han hade tagit itu med de ryska klassikerna, när jag anlände var han halvvägs igenom Anna Karenina. Själv kände jag mig rätt så färdig med det påhittade, det var som om mitt eget liv på senare tid blivit dramatiskt nog. I stället tog jag mig an Görans bokhyllor som dignade av facklitteratur med vänsterpolitisk slagsida.

För mig som aldrig sträckt mig längre i mitt engagemang än att utan större entusiasm rösta rött varje val [117] blev nedsjunkandet i en över hundra år gammal tradition av radikalt tänkande både en ögonöppnare och en skolgång i höghastighetsformat. Snart hade jag plöjt allt från Bakunin till Lukács, från Albanien i kamp mot Chrusjtjov-revisionismen till Socialismens liv efter döden. Och ändå kändes det som att alla sköt över målet, som om de pratade om hönan i stället för ägget, det som måste knäckas.

Det var först i teorin om elektrokapitalismen som jag hittade hem, i läran om hur något fundamentalt i de ekonomiska och sociala mellanmänskliga relationerna förändrades i och med elektrifieringen av världen. Hur elektriciteten inte bara möjliggjorde en industrialisering på bred front utan på sikt också var fröet till civilisationens slutgiltiga kollaps, där vi står i dag med en utarmad planet och en annalkande klimatkatastrof. Behovet av en omställning är skriande, men det handlar inte om några »gröna« modifieringar, små justeringar av det existerande, det handlar inte ens om att driva vidare tekniken under den så kallade arbetarklassens kontroll, det skulle bara vara lika destruktivt som i dag. Nej, det är själva elektriciteten vi måste stoppa. Det är när vi stänger av den, när vi trycker på knappen och det blir mörkt som vi i dunklet kan söka oss fram till de nya levnadsformer som kanske, men bara kanske, kan vara räddningen för vår utdöende mänsklighet.

Detta, och så mycket annat, diskuterade Göran och jag under oändliga koppar te, ändlösa flaskor äppelvin. Det var underbart att lära känna en människa på djupet, att få veta hans innersta hemligheter, svagheter och smärtpunkter. Det slog mig, när Göran berättade om sitt komplexa hatkärleksförhållande till sin överbeskyddande, bekräftelsetörstande och labila mor som gått bort häromåret, att han var den första person som mötte mig helt oförställd. Ingen människa, inte Klas, inte mamma, absolut inte Kerstin, hade mött mig så innan. Det var som om alla tänkte sig för innan de talade, som om de vägde sina ord: kan det jag säger nu komma att användas mot mig? Göran var inte sån, där fanns en tillit som gjorde att även jag släppte på garden och blev ärlig, ibland brutalt så. Men vi hanterade det också, vi hanterade allt.

Fint var det också att lära känna alla unika individer i Kolonin. Alla hade sina livsöden, de var som kringvandrande säregna böcker som berättade om sjukdom och nederlag, kamp och upprättelse. Där fanns den före detta väktaren Kenny Nicklasson, Kolonins egen »polis« som bodde i ett ombyggt utedass mitt bland odlingarna, där han med bössan i hand vakade över planteringarna mot både rådjur, fåglar och mer mänskliga fridstörare. Där fanns Marika Mäntylä, en legend i elöverkänsliga kretsar, som en av de allra första bildskärmsskadade i landet fungerade hon nu som något av Kolonins orakel och andliga vägvisare, den som Stina konsulterade inför stora, avgörande beslut.

Och så var där Susanna Karlén, Kolonins egen lilla intrigmakerska.

Och så var där Susanna Karlén, Kolonins egen lilla intrigmakerska som ständigt låg i fejd med åtminstone en annan medlem av Gemenskapen och ibland lyckades vända sina kontrahenter mot varandra i förödande trianguleringar. Susanna var en av Resarna, de som var friska nog att klara små doser av liv utanför bommen. Två gånger i veckan tog hon bussen in till Vänersborg där hon hyrde in sig på en wellnessalong dit hennes klienter kunde gå för att få inmundiga små koppar med kolloidalt silver eller få uppleva en seans medelst myrra och kristaller.

Det var en alldeles speciell känsla att sitta på Stormötena och blicka ut över församlingen och känna denna rent fysiska gemenskap. Där satt vi, närmare trettio själar som alla bar på liknande erfarenheter, samma sjukdom. Det räckte med att röra sig ett par kilometer ut i världen för att vi skulle möta spott och spe, men här inne hörde vi samman, förstod varandra och hjälptes åt med en förtröstan om att fler är starkare än en. Det kändes som en hemkomst.

 

3.2

Långsamt smög sig vardagen på, som den alltid gör. Göran och jag gled närmast omärkligt över i en ny fas, från den lyckligt dumkåta förälskelsen in på mer osäkert territorium. Vi hade vårt första bråk, om något så meningslöst som snarkningar.

En morgon märkte jag att Göran var instängd och sur, ovillig att småprata om ditt och datt som vi brukade medan vi väntade på att vedklabbarna skulle ta fyr och tekitteln tjuta. Till slut fick jag ur honom att han inte sovit, knappt en blund, inte på hela veckan. Tydligen hade jag börjat snarka efter att jag slutat använda min bettskena som ett led i ett stadigt tillfrisknande. Jag hade själv känt hur min tunga liksom klistrade fast sig i gommen, kanske förslappad av att ha legat i press natt efter natt i så lång tid. Det var väl inget att bråka om, Göran fes ju till exempel i tid och otid, och varje gång han varit i regnduschen genomfors han av en närmast manisk hostattack, inte höll jag på att klaga på det.

Men Göran framhärdade, han var alldeles slut, i åtta timmar hade han legat vaken och lyssnat på »det där sågverket« och snart skulle han ut och fälla flera stora tallar bortanför Marika Mäntyläs torp. Hur skulle han orka? Då vart det jag som slöt mig, ja, jag blev tvärilsk. Jag ogillade Görans skuldbeläggande, dessutom fick han mig att känna mig precis så oattraktiv och okvinnlig som det varit en befrielse att inte känna sig som ända sedan jag kom till honom.

I tre hela dagar gick vi runt som dödstysta dödsfiender i huset.

I tre hela dagar gick vi runt som dödstysta dödsfiender i huset, slog undan blicken, tålde knappt att vara i närheten av varandra. På nätterna tog Göran med sig sovsäck och liggunderlag och låg och huttrade ute i vedboden. Där, i sängens ensamhet, funderade jag faktiskt på att sticka, dra vidare, oklart vart, men i detta dårhus ville jag inte bli kvar. Kanske kunde jag ta över ett av ödehusen ute vid kalhygget, de som Magnussons ungar påstod att det spökade i. De hade varit där ute och lekt sent en eftermiddag och plötsligt fått syn på en mörk gestalt som stod i ett av fönstren och iakttog dem. Usch nej, det vågade jag inte, och det skulle vara att ta sig för stora friheter, det kändes redan som om min tillvaro i Kolonin var på nåder.

Till slut insåg jag att jag fick ta mitt ansvar som kvinna och därmed socialt kitt och rycka upp den envist förstockade gubben ur hans surande, som annars hade kunnat pågå i en evighet. Vi hade ett trevande samtal vilket efter timmar av onödig positionering och nya anklagelser ledde fram till ett sammanbrott, utsträckta händer, omfamningar och konstruktiva förslag. Göran skulle stoppa små tygbollar i öronen och jag skulle göra tunggymnastik morgon och kväll för att bli mitt gamla snarkfria jag. Efteråt ville jag förenas, ha honom i mig, full av längtan och abstinens efter flera dagars frånvaro, men han var fortfarande avig. Där och då insåg jag att vår ungdomliga kärleksfas var över. Nu var vi vuxnare och lite tråkigare men förhoppningsvis förståndigare.

Problemen med parasitangreppen på Kolonins grödor fortsatte under hösten. Vetemyggor hade angripit säden och lagt ägg och larver i axen, vilket resulterade i skrumpna och missbildade kärnor. Enligt Leif Tobisson hade mycket kunnat förhindras om man använt sig av kemiska bekämpningsmedel, men Stormötet hade med stor majoritet röstat för biodynamiska odlingsmetoder. I stället fick man nu köpa in tonvis med mjöl från utomstående grossister, vilket plågade en redan ansträngd ekonomi.

Systemet med tionde för de Resande fungerade dessutom mindre tillfredsställande, små var inkomsterna och stora utgifterna. Man misstänkte att det fanns de som undanhöll pengar och redovisade en mindre mängd, frågan hade tidigare varit uppe till debatt där bland annat Susanna Karlén fört fram det orättvisa i att vissa var närande och andra tärande.

Tanken med Kolonin var att skapa en självständig enhet vid sidan om elsamhället, möjliggöra en ficka av motstånd genom att visa på ett annat sätt att leva. Det var en vacker tanke som tyvärr var svår att realisera rent praktiskt. Hur oberoende man än ville vara smög sig omvärlden alltid på. Ibland subtilt, ibland med full kraft. Familjen Magnusson låg exempelvis i en segsliten konflikt med både kommunen och Skolverket sedan de förgäves försökt få hålla sina barn hemma med hänvisning till deras diagnos och erbjudit sig att själva undervisa dem. Efter det senaste avslaget var de enligt bestämmelsen om skolplikt [118] skyldiga att låta sina barn gå i skola som alla andra, annars hotade vite och i värsta fall hämtning av polis för omhändertagande enligt LVU. Familjen hade fått ge med sig, vilket resulterade i två slutkörda och söndermobbade killar som kom tillbaka med skolbussen från Ljungskile varje eftermiddag.

Det läskiga med den elektromagnetiska strålningen är att den finns överallt och att systemet ständigt kommer på nya sätt att exponera oss för den.

Det läskiga med den elektromagnetiska strålningen är att den finns överallt och att systemet ständigt kommer på nya sätt att exponera oss för den. Hot från luften har varit kända sedan länge, det finns elsjuka som kan känna av ett lågflygande flygplan eller en helikopter med alla dess apparater och blinkande lampor. Men när vi en dag var ute och plockade bär med Jon Måne och han plötsligt föll ihop som en kasperdocka som lossnade från sina trådar förstod vi först ingenting.

Göran rusade fram till Jon och tryckte in sina fingrar i hans mun, som var vitskummig av fradga. Med viss möda pressade han ned tungan så att Jon inte skulle svälja den. Om det inte varit så obehagligt, om det inte varit som om Jon var på väg att dö ifrån oss där i lingonriset hade jag kanske dragit något skämt om tungor och snarkningar och så. Sedan hörde vi väsandet, och då kände även jag en varmstickig oangenäm våg i min kropp som jag trodde jag var kvitt.

Tjugo meter upp i skyn svävade en drönare. Svart och grön och knappt en halvmeter i diameter. Jag blev alldeles tokig. Såg mig omkring, försökte få syn på var idioten som styrde den där jäkla farkosten befann sig, men överallt bara buskar och sly. Jag plockade upp en grov trädgren och slungade den med full kraft mot den svävande manicken, men nådde bara halvvägs. Bakom mig hörde jag Jon rossla.

Efter att ha hovrat rakt ovanför oss for drönaren plötsligt i väg rakt söderut och försvann bortom trädtopparna. Långsamt kom Jon till sans igen, alldeles genomblöt i panna och skrev. Vi lämnade våra halvfulla näverkorgar bakom oss och påbörjade det mödosamma stöttandet mot hans stuga.

 

FOTNOTER:

112) Förmodligen någon av de otaliga skrifter om elektrokapitalismen som Göran prackade på mig i början, kanske El-baronerna av Manfred Hauptman, Fri tanke förlag, 1989, eller standardverket Beyond Electricity: Marxism Post Civilization av Tony Andersen, Verso, 2001.

113) »Struntar i socialstyrelsen«, Göteborgs-Posten 2012-05-26

114) Lagen § 1: »Att överkänslighet mot elektriska och magnetiska fält existerar är en bevisad sanning som inte ska ifrågasättas.« Lagen § 2: »De elkänsligas skyddsbehov går före allt annat i form av bekvämlighet eller effektivitet.«

115) Exempel på några frågor: Hur skiljer sig elektriska och magnetiska fält åt? Vilket år bildades Föreningen för El- och Bildskärmsskadade? Nämn minst en myndighet i vars ansvarsuppdrag det ingår att skydda medborgarna från riskerna med elektromagnetisk strålning.

116) Ett internskämt enligt Göran: »Gubbarna på Posten skojade alltid om att jag var så fåfäng och jämt stod och hängde framför spegeln i omklädningsrummet. Men egentligen beundrade jag inte mig själv, jag försökte få syn på vem jag var, vad jag egentligen var.«

117) Loesjeaktivismen var mer för spänningen och kamratskapet, oftast brydde vi oss knappt om vad som stod på affischerna, ibland förstod vi dem inte ens.

118) Enligt skollagen (1995:1248 10 kap. 4 §) var hemundervisning tidigare tillåtet om det rådde synnerliga skäl, men efter en lagändring 2010 har det blivit svårare att hålla sitt barn hemma av exempelvis religiösa eller ideologiska skäl.