Om man får tro kapitalismens försvarare skulle planekonomi leda till katastrof. Statskommunismens misslyckande, menar de, har för alltid avskrivit storskalig ekonomisk planering som en realistisk möjlighet. Marknaden uppfattas numera som den givna utgångspunkten för all diskussion om ekonomins utformning.
Men om marknaden är det bästa sättet att organisera all ekonomisk aktivitet – varför ägnar sig kapitalisterna själva åt planekonomi?
För det är nämligen precis vad de gör.
Att driva företag handlar förvisso om att konkurrera med andra företag på marknaden. Men innanför företagets väggar är det planekonomi som gäller. Styrelser, direktörer och ledningsgrupper bestämmer hur verksamheten ska se ut och skickar sedan ut order till de anställda om vad som ska göras. Det är planering från början till slut.
Kapitalister må hata att utsättas för planering, men de älskar att utöva planekonomi.
Varför?
För att de tjänar på det.
Intern planering fyller nämligen behov av information och kontroll som en marknadsstruktur aldrig kan möta. Att splittra upp fungerande företag i självständiga enheter som konkurrerar med varandra vore dårskap (som den amerikanska varuhusjätten Sears blev varse när en VD frälst av nyliberala idéer införde intern marknadsstyrning och omedelbart körde kedjan i botten).
Men inte nog med att storföretagen planerar. De har blivit riktigt bra på det. Kanske så bra att det är dags för oss andra att ta över deras planeringsverktyg.
Det är i alla fall tesen i boken People’s Republic of Walmart: How the World’s Biggest Corporations are Laying the Foundation for Socialism (Verso, 2019). Författarna, Leigh Phillips och Michal Rozworski, visar här hur moderna megaföretag som Walmart och Amazon fungerar som jättelika, högeffektiva planekonomier.
Förutom den detaljen att Walmart är en genomplanerad ekonomi. Här finns inga marknader och ingen konkurrens mellan olika aktörer. Allt är planerat och koordinerat på ett sätt som skulle ha gjort kalla krigets sovjetiska planerare gröna av avund.
Walmart, bokens centrala exempel, är ett av världens största företag. Som arbetsgivare betraktad är det bara USA:s försvarsdepartement och Kinas armé som är större. Om Walmart hade varit ett land skulle dess ekonomi vara jämförbar med Sveriges.
Förutom den detaljen att Walmart är en genomplanerad ekonomi. Här finns inga marknader och ingen konkurrens mellan olika aktörer. Allt är planerat och koordinerat på ett sätt som skulle ha gjort kalla krigets sovjetiska planerare gröna av avund.
Detta betyder förstås inte att Walmart är något paradis, lika lite som Sovjetunionen var det. Tvärtom bygger dess framgång på hänsynslös exploatering av lågavlönade arbetare. Men det är inte poängen här. Det viktiga är att Walmart – liksom Amazon, General Motors och hundratals liknande jättekoncerner – faktiskt fungerar.
Det borde nämligen inte vara möjligt, i alla fall om man får tro de borgerliga ideologer som länge avfärdat ekonomisk planering som omöjlig.
I debatten om planekonomin har marknadsförespråkarnas invändningar länge kretsat kring vad som kallas ”beräkningsproblemet”. Med detta avses svårigheterna med att kalkylera alla resursbehov och överblicka all aktivitet som behövs för att producera vad samhället behöver.
I mycket småskaliga samhällen är detta kanske görbart, har man sagt. Men i större ekonomier – med hundratusentals företag, miljoner konsumenter och oräkneliga produkter och tjänster – exploderar informationsbehovet och antalet beräkningar snabbt bortom gränserna för vad människor kan hantera.
Anledningen till att den sovjetiska planekonomin var så ineffektiv var just att den inte kunde lösa beräkningsproblemet. Ett stående skämt bland sovjetiska planerare var att det skulle ta hela mänskligheten många miljoner år att åstadkomma en fullständig ekonomisk plan. Bara för delrepubliken Ukraina. Och bara för ett enda år.
I en marknadsekonomi, däremot, löses hela problemet i spelet mellan utbud och efterfrågan. Här behövs inga order från centralt håll, eftersom som den fria prisbildningen ger både konsumenter och investerare all information de behöver för att göra så goda affärer som möjligt.
En planerad ekonomi, hur önskvärd den än kan vara av till exempel jämlikhetsskäl, måste därför förbli en dröm. Marknaden må ha sina skönhetsfläckar, men den förblir ändå det enda gångbara alternativet. Game, set och match till den härskande klassen.
Men som sagt – vad kapitalismens försvarare säger är en sak, vad kapitalisterna gör är något helt annat.
Bossarna på Walmart och Amazon verkar i alla fall ha missat att högerekonomer som Ludwig von Mises och Friedrich Hayek omöjligförklarade deras planeringssystem för flera generationer sedan. Istället har de med hjälp av datorer och informationsteknologi byggt upp väloljade och automatiserade resursallokeringssystem där information om produkter blixtsnabbt förmedlas mellan butikshyllor och tillverkare.
Naturligtvis handlar det inte bara om att ta över de existerande planeringssystemen och utropa ”folkrepubliken Walmart”.
Och om detta är möjligt för Walmart – varför kan det inte fungera för andra delar av ekonomin? Varför ska vi nöja oss med marknaden, som alltid sätter vinst före mänskliga och miljömässiga hänsyn, om vi redan från början kan planera för att tillfredsställa våra behov på ett hållbart sätt? Varför ska vi nöja oss med att arbeta för att berika ett litet fåtal när vi kan arbeta för oss själva? Ja, varför ska vi i förlängningen arbeta alls när närmast helautomatiserade tillverknings- och distributionssystem finns inom räckhåll?
Naturligtvis handlar det inte bara om att ta över de existerande planeringssystemen och utropa ”folkrepubliken Walmart”. Tekniska och organisatoriska system är inte neutrala (fråga bara Walmarts och Amazons personal vad de tycker om den ständiga effektiviteringshetsen och detaljkontrollen av varenda rörelse.)
Vad som krävs är en långtgående demokratisering som ställer den kapitalistiska produktionsapparaten under folklig kontroll och använder den för att fylla behov istället för att skapa profit.
Socialister har alltid sagt att en sådan utveckling önskvärd. Walmart och Amazon visar att den kanske också är möjlig.
