En av mina viktigaste insikter som feminst har varit att allt har en historia. Även sådant som framstår som naturligt och självklart för oss, som vi upplever vara så grundläggande att det inte behöver ifrågasättas: släktskap och familjeband, romantisk kärlek och relationen till våra barn.

Detta innebär inte att det finns en historisk lag som reglerar dessa fenomen eller att de sker av nödvändighet. Tvärtom: det hade förmodligen kunnat se ut på en rad andra vis om våra samhällen utvecklats längs andra linjer. 

Det är nog få som skulle förneka att relationen mellan män och kvinnor har förändrats genom historien. Ändå är förhållandet mellan könen ett av de fenomen som ofta omtalas i nästan metafysiska, allmängiltiga termer: hur kvinnor och män är, vad kvinnor och män vill och hur kvinnor och män förhåller sig till varandra sexuellt, känslomässigt och socialt framställs ofta som givet av respektive köns ”sätt att fungera”.

Ibland låter det som om könen vore indragna i en evig kamp, där gränserna mellan kärlek och hat är flytande. Kvinnors yttre, deras skönhet, kan i en sådan tankemodell fungera som ett medel för inflytande och makt över män. I kraft av sin skönhet kan unga kvinnor välja och vraka bland männen och därmed utöva ett avgörande inflytande över deras möjligheter att uppfylla sina begär. Om allt detta låter diffust kan jag konkretisera med några exempel såhär i post-#MeTootider. 

Under våren intervjuade journalisten Erika Hallhagen sin före detta kollega Fredrik Virtanen i Svenska Dagbladet, med utgångspunkt i dennes bok Utan nåd – en rannsakning. Ett uppmärksammat inslag i intervjun är den diskussion som uppstår när Hallhagen redogör för sina minnen av Virtanen från tiden de arbetade ihop i början av 00-talet.

Hon berättar för honom om en kväll då han bänkade sig utanför hennes hotellrum och tjatade om att de skulle ha sex utan att kunna ta ett nej. De kommer in på ämnet tjatsex och Virtanen förklarar varför män ibland behöver tjata: ”Det är ju kvinnor som är åtråvärda och bestämmer över ens bekräftelse. (…) Kvinnorna ser patriarkatet – de som bestämmer, männen ser snarare att det är ni som har makten.” 

Liknande tankegångar framförs i Horace Engdals uppgörelse med #MeToo, aforismsamlingen De obekymrade som publicerades i maj. I bokens första del är det den mystiska figuren Mahuro som har ordet. Ett återkommande ämne är förstås relationen mellan män och kvinnor och Mahuro verkar särskilt fixerad vid kvinnors kosmetika. Här behöver jag citera två längre stycken:

”En kvinna är två olika personer sminkad och osminkad, och det är den konstgjorda varelsen som får hjärtat att klappa” säger Mahuro. Skönt målad, ja redan med det oumbärliga ögonsminket, erbjuder hon sig till beskådande. Hon är redan halvt naken och redo att underkasta sig den begärandes önskningar. Hon har satt ett pris på sig själv, om så bara symboliskt. Någon kan ge ett bud, festen kan börja.”

Det är tydligt att Mahuro betraktar kvinnors uppträdande som beräknande och manipulativt och att utseendet utgör det viktigaste vapnet i kvinnoarsenalen.

Här låter det som att Mahuro företräder en ståndpunkt motsatt Virtanens: genom att göra sig vacker blir kvinnan svag, hon prisger sig själv. Men det tycks också finnas ett element av list i detta. I en annan aforism heter det:

”Kvinnor älskar sitt anseende för kyskhet, fast de inte erkänner det, fast de ibland inte ens vet det” säger Mahuro. ”På något annat sätt kan man inte förklara deras upprördhet när de efter att omsorgsfullt ha gjort sig åtråvärda genom sin klädsel och sin målning och sitt uppträdande framkallar övertramp från männens sida. Tyvärr ibland oönskade män: de andra övertrampen glöms ju eller blir kära minnen.”

Det är tydligt att Mahuro betraktar kvinnors uppträdande som beräknande och manipulativt och att utseendet utgör det viktigaste vapnet i kvinnoarsenalen.

Föreställningen om kvinnlig skönhet som maktmedel är knappast ny. Engdahls Mahuro refererar ständigt till olika kanoniserade författare och är uppenbart mån om att ansluta sig till en sexistisk högkulturell tradition. Virtanens resonemang ligger närmare den uppmärksammade subkulturen incels: att kvinnor ”bestämmer över [mäns] bekräftelse” genom att välja eller avvisa en partner (en självklarhet kan man tycka, hur skulle det annars se ut?) tycks legitimera tjatsex och andra mikroaggressiva handlingar från mäns sida.

I sin bok Down Girl undersöker moralfilosofen Kate Mann, som jag ofta referar till, vad hon menar är en av misogynins centrala tankefigurer: att män har rätt att få uppmärksamhet, kärlek, sex och vad hon kallar moraliskt stöd från kvinnor. Det är just en sådan hållning som kommer till uttryck i intervjun med Virtanen: han medger att det är ”ett dåligt beteende” att tjata till sig sex men menar samtidigt att Hallhagen berättar om kvällen på hotellet ”från en bekväm position”, den åtråvärdas får man anta, hon som kan välja och vraka. 

Synen på kvinnlig skönhet som ett maktmedel återfinns dock inte bara på den misogyna planhalvan. Att se vackra kvinnor som ”mäktiga” kan också vara ett sätt att affirmera den kvinnliga sexualiteten. I avsnittet ”Åldras – åh fan!” i ”En varg söker sin pod”, publicerat i maj, diskuterar Liv Strömqvist och Caroline Ringskog Ferrada-Noli kvinnligt åldrande.

Strömqvist minns roat hur livet var i tjugoårsåldern, då hon månade om att bli tagen på allvar av män och bli sedd för annat än sin kropp. I backspegeln beklagar hon att hon inte förstod den ”maximala kraft och jättestora makt” hon var i besittning av i egenskap av ung vacker kvinna med erotiskt kapital: en makt som fick männen att bjuda på mat, resor och tjänster. 

Om man betraktar unga kvinnors skönhet som ett slags kapital som byts mot mäns uppmärksamhet, gåvor och tjänster kan man, för att parafrasera Marx, konstatera att det på ett formellt plan rör sig om en relation mellan två fria och jämlika parter.

Strömqvists och Ferrada-Nolis samtal utspelar sig i en helt annan kontext än Virtanens och Engdahls Metookritik, men de hamnar ändå förvånansvärt nära varandra. Stämmer det verkligen att vackra kvinnor befinner i en maktposition gentemot män?

Om man betraktar unga kvinnors skönhet som ett slags kapital som byts mot mäns uppmärksamhet, gåvor och tjänster kan man, för att parafrasera Marx, konstatera att det på ett formellt plan rör sig om en relation mellan två fria och jämlika parter. Ingen tvingar vackra kvinnor att låta sig bjudas på middag och vice versa. Men där kvinnan enbart är i besittning av sin skönhet är det mannen som kontrollerar de materiella tillgångarna. På vilka villkor sker utbytet och vad får parterna i slutändan?

Det är svårt att se kvinnan ställa krav eller sätta agendan i en relation som bygger på hennes mottagande av gåvor. Man kan såklart argumentera för att kvinnan borde bortse från relationens premisser och bara dra fördel av sitt utseende och det som så att säga kommer på köpet. Jag har inga moraliska synpunkter på det, men skulle knappast kalla det för att befinna sig i en maktposition.

Det går inte att skriva om kvinnlig skönhet idag utan att beröra kopplingen till konsumtion. I texten ”Hellre Blondinbella än Zara Larsson och Kakan” publicerad i Expressen i början av juni skriver Valerie Kyeyune Backström om ”femvertising”, den framgångsrika marknadsföringsstrategi som knyter feministisk kamp för frigörelse till konsumtion av olika varor, allt från skönhetsprodukter till bilar.

Att kritisera detta, skriver Kyeyune Backström, har blivit synonymt med att ”skamma” kvinnor. Att vilja se vacker ut är inget att skämmas för, tvärtom är det ett sätt att vara hälsosam, oberoende, stark, självständig, ja rent av mäktig om man ska tro reklamen. Och det gör vi ju alla, på någon nivå. 

Riskerar man då inte att hamna i en position där kvinnlig skönhet och sexualitet reduceras till sin exploatering och blir synonymt med underordning om man tänker som jag gör? Engdahl är inne på en sådan linje när han skriver ”det finns ett inslag av gammalt könsäckel i #metoorörelsen, som med häpnadsväckande framgång har återupplivat tanken att sex är någonting kvinnor utsätts för. Det är som om man hade hamnat i en pilsnerfilm där unga kvinnor ”råkar i olycka”. Med förvåning ser man durkdrivna karriärister, som väl vet hur man använder sin attraktionskraft, spela hjäplösa”.

Engdahls resonemang bygger på att män och kvinnor träder in i en sexuell relation som jämlika parter, där de väljer att spela sina roller som över- respektive underordnad. Båda är med på det och båda drar fördel av relationen: mannen vill ta kvinnan i besittning och kvinnan vill underordna sig. Den kvinna som i efterhand hävdar att hon utsatts för ett övergrepp är inget annat än en hycklare.

Själv är jag övertygad om att kvinnlig skönhet och sexualitet rymmer positiva, skapande aspekter som går att affirmera och stärka som led i ett feministiskt projekt. Men ett sådant projekt är inte genomförbart utan en kritisk granskning av de ”sanningar” om kvinnligt och manligt som cirkulerar i samhället och så ofta lyckas framstå som självklarheter.