Jättebebisar som faller i slow motion

Oförmågan att på ens ett ungefär klara av att räkna ut hur många nätter man tillbringat i den där bidragsfinansierade sommarstugan medan resten av familjen hängt kvar i den betydligt bekvämare bostaden hemma i Stockholm är obetalbar tv-komik.

Signerat
Johan Apel Röstlund, reporter.
Foto: Jan-Åke Eriksson

Förutom den uppenbart så tvivelaktiga moralen finns det något djupt tragiskt, ja till och med osexigt, i de borgerliga riksdagsledamöternas trixande med boendeersättningar.

Det är inte främst girigheten jag tänker på. Mycket vill ofta ha mer, det är sedan gammalt. Kan man sticka ner lite extra i fickorna är det kanske svårt att motstå, vad vet jag.

Skon klämmer i stället på så många ställen att jag lämnar det här med ekonomin till de som räknar bättre än mig.

Att se liberaler, kristdemokrater, en 62-årig före detta centerpartistisk landsbygdminister och ett gäng toppmoderater, som flera gånger krävt skärpta straff för just bidragsfusk, försöka förklara sina dubbla boenden är som att se en grupp jättebebisar falla i slow motion.

De skruvar på sig, flackar så där oroligt med blicken. Svetten som droppar och det rödflammiga från halsen vidare upp mot kindbenen. Känslan när man blivit påkommen med fingrarna i syltburken. Den har vi nog alla haft. Fullt förståerlig och högst mänsklig. Ett game over i direktsändning. Schack matt och god natt. Åtminstone för en del.

Men. Oförmågan att på ens ett ungefär klara av att räkna ut hur många nätter man tillbringat i den där bidragsfinansierade sommarstugan medan resten av familjen hängt kvar i den betydligt bekvämare bostaden hemma i Stockholm är obetalbar tv-komik.

Rävsaxen har egentligen slagit igen för länge sen men i en sista desperat kamp slingrar de sig framför kamerorna.

Det är svårt att inte ta fram skämskudden. Efter varje tafatt svar fyller de duktiga reportrarna på med nya frågor och fakta. Rävsaxen har egentligen slagit igen för länge sen men i en sista desperat kamp slingrar de sig framför kamerorna. Ibland, som sagt, med turen att backas upp av partiledningen. Ibland inte.

Det är rynkande pannor och besvärande miner. Jämmer, elände och tusen miljarder förklaringar. En snabb titt på armbandsuret och tysta men tydliga vädjanden mot den stressade pressekreteraren. Miner som skriker ”ta mig hem, hem till mamma” och just där någonstans byts det tragiska mot just osexighet. Hur vuxna människor, med löner många av oss bara kan drömma om, försöker få oss att tro att de bor där i uthuset eller pojkrummet en halv trappa upp.

Mitt i all röra, det finns säkert fler än de redan avslöjade, ryms ändå en förhoppning. Det är att bostadspolitiken lyfts fram och att vi på allvar börjar diskutera behovet av schysta och billiga hyresrätter. Ingen över 20, som inte nödvändigtvis vill, ska behöva slagga hos morsan. Oavsett inkomst eller bidrag.