– Gå upp så långt ni kan komma i tornet. Där hänger det ett rep i schaktet, som håller fast en 20-litersdunk med vatten. Den ska ni hissa upp!

Det är måndag kväll på räddningstjänsten i Ljusdal. I en tegelbyggnad som fungerar som övningsplats har fönstren immat igen i den heta luften. Kjell-Inge Wennberg arbetar som styrkeledare och instruerar lugnt och metodiskt brandmännen inför det årliga rökdykningstestet.

Testet, som brandmännen genomför i par, syftar till att ge förberedelse inför alla möjliga slags scenarier. Det kan handla om att med andningsmask och luftflaskor på ryggen byta kedja på en motorsåg i ett rökfyllt rum, eller att baxa en fyrtio kilo tung övningsdocka genom snäva labyrintiska gångar.

Två gånger om året övar drygt 14 000 brandmän runt om i Sverige varmrökdykning. Efter mer än fyrtio års arbetslivserfarenhet i yrket har Kjell-Inge Wennberg lett otaliga träningspass.

Den här måndagskvällen får samtliga brandmän godkänt på testet, men utöver träningen ska också utrustningen och brandbilarna på stationen besiktigas. Allting måste vara i ordning om ett larm plötsligt går.

Den 14 juli förra sommaren klockan 16:46 gick larmet på räddningstjänsten i Ljusdal. En blixt hade slagit ned i ett skogsområde i Ängra och de uttorkade träden hade omedelbart fattat eld. 13 minuter senare gick ännu ett larm. Den här gången hade blixten slagit ned på Nötberget, inte långt från det första nedslaget.

Sommarens skogsbränder runt om i Sverige omfattade totalt sett 25 000 hektar, vilket motsvarar ytan på en medelstor svensk stad. Ljusdal var en av de kommuner i Sverige som kom att drabbas hårdast.

Man borde få samma chans till sjukvård om man bor i Ljusdal som om man bor på Södermalm i Stockholm.
Sven-Arne Blixö, ombudsman för Brandmännens Riksförbund i Ljusdal

Sven-Arne Blixö är ombudsman för Brandmännens Riksförbund i Ljusdal. Han deltar också i övningarna den här måndagskvällen och visar mig runt bland de parkerade utryckningsfordonen.

Vi stannar till framför en stor karta över Ljusdal som sitter uppsatt på väggen. Sven-Arne Blixö berättar att de vanligaste utryckningarna för räddningstjänsten i Ljusdal är så kallade IVP-larm, som betyder ”i väntan på ambulans”. Om SOS Alarm får in ett larm om hjärtstopp och ingen ambulans finns i närheten skickas larmet automatiskt vidare till räddningstjänsten.

– I kommunen bor det knappt 19 000 personer, men området här är lika stort som hela Gästrikland. Frågan är vad som händer om du bor därborta och får hjärtstopp?

Sven-Arne Blixö pekar på en fläck utan synbar bebyggelse på kartan.

– Jo, antagligen dör du. Ingen kommer att hinna dit i tid. Man borde få samma chans till sjukvård om man bor i Ljusdal som om man bor på Södermalm i Stockholm, säger han.

Brandmännens Riksförbund, BRF, larmade långt innan sommarens skogsbränder om en kraftig underbemanning på brandstationer runt om i landet. Enligt en undersökning som gjorts av SVT:s Uppdrag Granskning och som publicerades i januari anser varannan brandman i Sverige att bristande resurser varit en bidragande orsak till skogsbrändernas omfattning.

Brandmännens Riksförbund genomförde förra året en omfattande enkätundersökning rörande räddningstjänstens operativa förmåga. Hela 90 procent av landets brandstationer deltog i undersökningen och omkring 1 500 brandmän svarade på enkäterna.

I enkäten framkom att 16 procent av deltidsbrandmännen i dag saknar grundläggande utbildning från Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, MSB, och drygt 2 800 deltidsbrandmän saknas i Sverige. Samtidigt har antalet heltidsbrandmän minskat med hela 25 procent. Det är därför svårt för räddningstjänsten i nuläget att klara av sjukskrivningar, ledighet, föräldraledighet och pensionsavgångar.

Förut hade vi en mindre ersättning för bilen, men också den förhandlades bort.
Sven-Arne Blixö, ombudsman för Brandmännens Riksförbund i Ljusdal

Sven-Arne Blixö berättar att många deltidsbrandmän valde att sluta i samband med att förra Rib-avtalet, Räddningstjänst i Beredskap, infördes, eftersom arbetsvillkoren och lönerna kraftigt försämrats.

– Man förhandlade bort OB och minskade kraftigt på semesterersättningen. Förut hade vi en mindre ersättning för bilen, men också den förhandlades bort. Att ta bort sådana basala saker sticker i ögonen på medlemmarna. Särskilt eftersom ingen här i Ljusdal jobbar med det här yrket för att tjäna pengar.

Han understryker att många brandmän på räddningstjänsten framför allt vill göra en insats för samhället.

– Dels är det lite av ett kall, men så kräver det förstås att du har möjlighet att ställa upp och är frisk. Problemet är att när du varit med i några år så kanske också din familj börjar tröttna eftersom du ofta har jour, säger Sven-Arne Blixö.

I dag har MSB, Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, inte mandat att leda räddningsarbetet. I stället är det upp till kommunerna att enskilt ansvara för räddningstjänstens resurser och insatser.

I den nyligen publicerade Skogsbrandsutredningen föreslås det att MSB självständigt ska kunna inrikta och prioritera tillgängliga förstärkningsresurser till räddningstjänsten.

De borde förstå att äldreboendena i Ljusdal i dag är kraftigt underbemannade och att det skulle vara omöjligt att sticka vid ett larm.
Sven-Arne Blixö, ombudsman för Brandmännens Riksförbund i Ljusdal

I själva verket uppdagades bristerna i räddningstjänsten redan år 2014 då en liknande utredning genomfördes efter skogsbränderna i Västmanland. Ändå har inte mycket hänt sedan dess. Sven-Arne Blixö menar att det är svårt för kommunpolitikerna att ha en övergripande lägesbild och att ansvaret bör ligga på staten.

– Räddningstjänsten hamnar lätt mellan stolarna eftersom kommunen inte har insyn i vårt arbete, säger han och fortsätter:

– Politiker snöar ofta in på kombinationstjänster, vilket innebär att du kan arbeta inom flera verksamheter inom kommunen. Det är väl inget som förhindrar det, men de borde förstå att äldreboendena i Ljusdal i dag är kraftigt underbemannade och att det skulle vara omöjligt att sticka vid ett larm.

Peter Nystedt, chef för Räddningstjänsten i Ljusdals kommun, instämmer i att det blivit allt svårare att rekrytera deltidsbrandmän. Jag träffar honom tillsammans med insatsledaren Leif Gäfvert i ett av rummen där insatserna koordinerades förra sommaren. Peter Nystedt berättar att ett mer strukturerat samarbete med andra kommuners räddningstjänster ska inledas i Hälsingland från och med den 1 april.

– Det finns ingen räddningstjänst i hela Sverige som har möjlighet att ta hand om en sådan här händelse utan hjälp, utan det bygger förstås på samverkan.

I somras när det brann var det svårt för oss att få tag på helikoptrar.
Peter Nystedt, chef för Räddningstjänsten i Ljusdals kommun

Peter Nystedt menar att staten i dag i högre grad bör stötta upp räddningstjänsten och bistå med snabbare resurser.

– Det är bra att vi har ett vardagssamarbete med länsstyrelsen, men det ska vara möjligt att göra en framställan till MSB och att de sedan sköter upphandlingarna. I dag är det vi på räddningstjänsten som måste ringa runt till olika instanser för att få tag på helikoptrar, säger han och fortsätter:

– I somras när det brann var det svårt för oss att få tag på helikoptrar. Piloterna på försvaret var på semester och Sjöfartsverket hade några inne, men då fanns det inga lyftkrokar att fästa vattenbaljorna vid.

Peter Nystedt bekräftar att personalstyrkan minskat de senaste 20 åren och att det blivit allt svårare att rekrytera deltidsbrandmän.

– I slutet på åttiotalet var vi trettio i personalstyrkan. I dag är vi 19 stycken på ett område större än hela Hallands län. I Los har vi ingenting just nu, bara ett frivilligt räddningsvärn.

Samtidigt menar han att räddningstjänsten måste ta höjd inför klimatförändringarna.

– Skogsbolagen skulle till exempel kunna hjälpa till på nya sätt för att motverka bränderna.

De senaste decennierna har teknologin avancerat och skogsmaskinerna ersatt många skogsarbetare, vilket innebär att färre personer som kan hålla uppsyn efter eventuella bränder vistas i skogarna. Peter Nystedt menar att skogen skulle kunna planteras så att korridorer bland träden utgjorde naturliga brandspärrar. Hemvärnet borde också vara bättre utrustat när de hjälper räddningstjänsten vid skogsbränder, anser han.

– I somras fick vi stor hjälp av hemvärnet, men det var räddningstjänsten som svarade för utrustningen. Uppskattningsvis användes sextio mil brandslang under bränderna i Ljusdals kommun, men vi förfogar endast över ett antal kilometer, säger Peter Nystedt.

Som en konsekvens av klimatförändringarna har skogsbränderna de senaste åren ökat runt om i världen. I Kanada, ett av världens skogrikaste länder, har de fördubblats sedan sjuttiotalet. Mycket tyder på att Sverige står inför en liknande utveckling med heta somrar och längre torrperioder.

I Sverige utgör ensartade plantager med granar och tall ett problem ur brandsynpunkt; elden sprider sig betydligt fortare än den skulle ha gjort i en varierad blandskog. Detta är också något som Hasse Berglund, biolog på Naturvårdsverket, understryker. Han menar att det i dag blir angeläget att förbättra skogens motståndskraft mot händelser som skogsbränder, stormskador och översvämningar genom att skapa en varierad skog med inslag av fler lövträd och våtmarker.

– Detta kan framför allt åstadkommas på större markägares innehav, eftersom det är svårt för en mindre skogsägare som inte har vare sig ekonomiska eller areella möjligheter att skapa sådana skogar, säger han och fortsätter:

– Dessutom bör rådgivningen till skogsägare bli bättre. Att de förstår sitt ansvar för de svenska skogarna och inte bara ges rådet att maximera fiberproduktionen på varje hektar. Detta kan ju framför allt drabba dem själva, både ekonomiskt och känslomässigt, vid en eventuell brand, storm eller liknande.

Vid lunchtid dagen därpå hoppar jag av bussen vid Laforsen, strax utanför den lilla byn Kårböle. Att resa kollektivt med buss i Hälsinglands inland är inte helt enkelt och för att ta mig tillbaka till Ljusdal måste jag vänta till morgonen därpå.

Rickard Molarin möter upp mig vid busshållplatsen. Han hälsar med ett stadigt handslag och så sätter vi oss i bilen. Det första vi kör förbi är en stor gul varningsskylt med orden ”Tillträde förbudet”. Trots att mer än åtta månader passerat sedan skogsbränderna släcktes är skogen en långt ifrån säker plats att vistas i.

Många träd är sönderbrända intill rötterna, och risken att de när som helst kan falla är överhängande. Det är ett skövlat, nästan stympat vinterlandskap som breder ut sig utanför bilens fönsterrutor.

– Du ser att det bara finns hygge kvar här… Allt är borta.

Sedan november i fjol har Rickard arbetat med att avverka skogen och ta hand om det brandskadade virket. I några veckor till har sågen i Färila möjlighet att ta emot brandskadat virke och nu pågår en kamp mot klockan för att timret ska hinna levereras i tid.

Där det ensliga snöfältet tar slut tar den brandskadade och kopparfärgade skogen vid. Rickard förklarar att också den döda skogen måste avverkas. Vi kör vidare längs med de uppgrävda brandgatorna intill vägrenen. Under sommaren fungerade de som vallgravar när de avbröt brandens förlopp och hindrade elden från att sprida sig.

– Visst kommer det nya träd, men de kommer inte vara fullvuxna förrän om en sisådär åttio till hundra år, säger Rickard Molarin.

Den lilla byn Kårböle utanför Ljusdal var omgiven av eld från fyra olika väderstreck när skogsbränderna rasade som värst i somras. Rickard Molarin har bott i byn hela sitt liv och arbetar till vardags som skogsarbetare i Kårböle. Han berättar att många till skillnad från honom de senaste åren börjat pendla till större städer.

– Du kanske arbetar med grovarbete måndag till torsdag i Stockholm och får betydligt bättre betalt än här i Ljusdal. Samtidigt är det många stockholmare som köper hus för att kunna vara här i lugn och ro på helgerna.

Räddningsvärnet har, precis som många andra i Sverige, tidigare varit nedläggningshotat på grund av besparingar från kommunens sida. Detta trots att ersättningen är låg och utrustningen inte särskilt kostsam. Rickard visar mig ett inramat foto på väggen i vardagsrummet taget under släckningsarbetet i somras.

– Jag stod många timmar i sträck och kämpade med att släcka elden på den där platsen. Att så många ställde upp i somras visade på hur viktigt vårt brandvärn är.

Att så många ställde upp i somras visade på hur viktigt vårt brandvärn är.
Rickard Molarin, frivillig brandman i Kårböle

Anna-Karin Fredriksson kommer aldrig att glömma den där fredagskvällen i juli när branden tog fart. Gräsmattorna hade gulnat av torka och temperaturen klättrade uppemot trettio grader. Hon var på väg hem från en fest när hon fick meddelandet från sin man Gunnar. Där stod ett enda ord: ”utryckning”.

Anna-Karin Fredriksson bläddrar mellan fotona på sin mobiltelefon där vi sitter i vardagsrummet.

– Här ser du rökpelaren, hur den höjer sig högt över sjön. Att den var så hög innebär att den innehåller mycket hetta.

Gunnar Fredriksson är också han med i det lokala räddningsvärnet i Kårböle. Tillsammans med andra frivilliga arbetade han 16 timmar om dygnet med att släcka elden. Då de saknade brandbilar fick de pumpa vatten från sjön och dra brandslang genom skogen.

– Vi fick dra slang över hela Nötberget. Brandvärnet här i Kårböle har ingen tung bil, eftersom så få i glesbygden har C-kort, och deltidsbrandmännen i Färila var ju fullt upptagna med att släcka Ängrabranden.

På onsdagen kom ordern om omedelbar evakuering. Anna-Karins röst brister när hon berättar om avfärden.

– Jag och tjejerna tömde huset. Vi lastade husvagnen proppfull med tillhörigheter och körde raka vägen till Ljusdal. Det sista jag såg var en jordbrukstraktor som sprutade vatten i diket och då förstod jag att det var allvar.

De till och med skalade äggen åt oss så att vi skulle slippa göra det med våra sotiga händer.
Gunnar Fredriksson, räddningsvärnet i Kårböle

Under skogsbränderna evakuerades byn och ingen fick vistas i bostäderna. Ett tältläger med sovsäckar och primuskök byggdes upp allteftersom dagarna gick. Det är med stolthet som Gunnar och Anna-Karin Fredriksson tänker tillbaka på hur människor ställde upp för varandra under de kaotiska julidagarna.

– Alla ville hjälpa till. Så småningom blev det som ett fungerade samhälle där mitt i kaoset. Vi bredde mackor och fixade skavsårsplåster. Kokade kaffe och köpte chips, säger Anna-Karin.

– Det var fantastiskt att se hur människor ställde upp. Ja de till och med skalade äggen åt oss så att vi skulle slippa göra det med våra sotiga händer, fyller Gunnar i.

Först en bit in på nästföljande vecka kom brandflyget till undsättning och man lyckades tämja elden. Det var med en hårsmån som byn klarade sig undan total ödeläggelse. På Gunnars högra ringfinger glänser en silverring med inskriptionen ”Kårböle”.

– När branden var över beställde byalaget 35 silverringar till oss i brandvärnet och alla andra frivilliga och så ställde vi till med en brakfest här i Kårböle.

När branden var över beställde byalaget 35 silverringar till oss i brandvärnet och alla andra frivilliga och så ställde vi till med en brakfest här i Kårböle.
Gunnar Fredriksson, räddningsvärnet i Kårböle

Gunnar Fredriksson visar mig räddningsvärnets brandstation i Kårböle. Längs med väggarna sitter t-shirtar uppsatta med tryck på olika språk som är gåvor från de internationella räddningsinsatserna i somras. Ovanför dörren till det lilla pentryt sitter en inramad förstasida från Ljusdalsposten daterad till 2004. Rubriken lyder ”Räddningsvärnet blir kvar i Kårböle”.

– Det rör upp mycket känslor att tänka tillbaka på den här sommaren. Men en sak är säker, vi ställde upp för varandra.

Just nu pågår förhandlingarna om att teckna ett nytt kollektivavtal för deltidsbrandmän. Dessutom har SKL, Sveriges kommuner och landsting, nyligen tecknat en avsiktsförklaring med fackförbunden inom kommunsektorn – bland annat BRF och Kommunal – om att teckna ett kollektivavtal som reglerar anställningsvillkoren vid krissituationer så som exempelvis sommarens skogsbränder. Förhandlingarna inleds i maj och avtalet beräknas vara färdigt till sommaren.

– Kollektivavtalen är helt enkelt inte anpassade för den typen av katastrofsituationer som rådde under sommarens bränder. Otydligheterna måste bort. Den som ställer upp och arbetar i ett svårt läge måste få veta vilka villkor som gäller, säger Lenita Granlund, avtalssekreterare på Kommunal.

Kollektivavtalen är helt enkelt inte anpassade för den typen av katastrofsituationer som rådde under sommarens bränder.
Lenita Granlund, avtalssekreterare på Kommunal

Jeanette Hedberg, biträdande förhandlingsschef på SKL, menar att det behövs en större anpasslighet när det gäller anställningsvillkoren vid krissituationer.

– Det krävs en större flexibilitet i avtalet, särskilt när det gäller arbetstidsförläggningen. Anställningsvillkoren behöver också var förutsägbara och enhetliga, säger Jeanette Hedberg till Arbetaren.

Men frågan är nu hur omfattande en katastrof bör vara för att det nya kollektivavtalet ska gälla. Jeanette Hedberg menar att det kommer att bli en fråga att brottas med under förhandlingarna.

– En katastrof kan vara omfattande och beröra ett stort område, men det kan också vara en isolerad händelse. Det måste vi ta i beaktande när vi formulerar avtalet, säger hon.

Vi behöver säkerställa att årets båda avtalsförhandlingar ger ett totalt sätt bra utfall som gynnar och accepteras av våra medlemmar.
Håkan Olofsson, ombudsman på Brandmännens Riksförbund 

Brandmännens Riksförbund säger att för att det nya kollektivavtalet för deltidsbrandmän ska kunna skrivas under måste villkoren för det kommande krisavtalet vara bekräftade i sina olika delar. De menar att krisavtalet endast ska kunna aktiveras av MSB och i form av en separat anställning.

– Vi behöver säkerställa att årets båda avtalsförhandlingar ger ett totalt sett bra utfall som gynnar och accepteras av våra medlemmar. De utgör en stor majoritet av landets brandmän, säger Håkan Olofsson, ombudsman på BRF och fortsätter:

– Samtidigt är Brandmännens Riksförbund positiva till ett försök att teckna ett krisavtal. Vi inser behovet och ser redan i dag vissa fördelar med idén.

I Ljusdal är tåget till Gävle försenat. På timmerterminalen på andra sidan perrongen lyfter en lastmaskin upp virke i omgångar. Orten ligger inbäddad i djup snö och först nu står det klart för invånarna att sommarens bränder helt och hållet har släckts. Långt in i november fortsatte elden att pyra på enstaka håll i skogarna. Men oron inför framtiden finns kvar och kommer att prägla samhället under lång tid framöver.