Omkring 420 miljoner barn lever i dag i krigsdrabbade områden. En siffra som motsvarar ett av fem av alla världens barn. Mellan åren 2013 och 2017 dog 870 000 barn under fem år, enligt Rädda Barnens nya rapport. Organisationen säger att våld mot barn i konfliktområden aldrig varit så utbrett som nu.
– Rapporten visar att på det sätt som krig förs idag, skapas större lidande hos barn än tidigare i modern tid. Det är förfärande att utvecklingen rör sig bakåt gällande de grundläggande principer som att barn och andra civila aldrig ska vara måltavlor i krig, säger Lena Ingelstam som är internationell chef på Rädda Barnen i ett pressmeddelande.
Enligt FN har allvarliga kränkningar mot barn i konfliktområden tredubblats sedan 2010. Bland de länder där barn drabbas allra värst finns Afghanistan, Kong-Kinshasa, Syrien och Jemen.
Logga in för att läsa artikeln
Detta är en låst artikel. Logga in eller teckna en prenumeration för att fortsätta läsa.
Teckna en prenumeration
Få direkt tillgång till denna artikel och mycket mer
Restad gård är Sveriges största mottagnings- och återvändandecenter. Trots stor trångboddhet och att många boende saknar egen dusch och toalett plockade ägarna förra året ut 30 miljoner i vinst efter att ha fått 62 miljoner i hyra från Migrationsverket. Arbetaren har varit på besök och träffat de boende.
Inbäddat bland lindar och gräsmattor ligger Restad gård. Redan 1905 invigdes Vänersborgs hospital och asyl i de röda tegelbyggnaderna. Sedan dess har fler hus tillkommit och idag är det Sveriges största mottagnings- och återvändandecenter.
Här bor både de som fått avslag och de som väntar på besked om asyl.
Nour Shafi bor i ett av husen för mottagande sedan tre år tillbaka. Under den tiden har hon hunnit lära sig svenska, att simma och att cykla.
Familjen flydde Syrien och Daesh efter att hennes man tillbringat fyra månader i Bashar al-Assads fängelse. Nu visar Nour vägen genom en lång korridor och öppnar dörren till en liten lägenhet. Här bor hon tillsammans med sin man och dotter.
– Vi bor i ett enda rum med ett litet kök och toalett. Duschar finns utanför rummet, vilket gör vår boendesituation svår, säger hon.
På ett bord ligger pusselbitar och Nour Shafi tar fram ett armband som hennes dotter gjort.
– Hon har sålt dem här och sparat till en mobil, säger hon och poängterar att hon och hennes man försöker skapa en bra miljö för dottern trots omständigheterna.
– Vi försöker skapa en trygg miljö där hon kan leka och utvecklas trots våra begränsade möjligheter.
Nour Shafi och hennes familj har eget kök. Detta finns endast i husen för de som söker asyl. Nyligen fick hon avslag på sin ansökan, vilket kan betyda att hon kommer behöva flytta till husen för återvändande.
Nour Shafi och Narges Moosavloo. Foto: Tuija Roberntz
I ett av de husen bor Narges Moosavloo tillsammans med sin man och sina tre barn i ett rum.
Efter flera år i Lerum bankade polisen på dörren till huset där familjen bodde. Hon beskriver händelsen som traumatisk, särskilt för hennes yngsta son som är åtta år. Hennes man togs därefter i förvar i två månader, vilket också var svårt för familjen.
Att återvända till Iran är inte ett alternativ så länge regimen sitter kvar, menar Narges.
– Vi har ansökt om verkställighetshinder och väntar på beslut.
Att bo med tre barn i ett rum är en utmaning. Särskilt för Narges 15-åriga dotter som behöver studiero. På golvet ligger mattor och Narges beskriver hur de delat in rummet i två delar. Det finns många lediga rum på centret och Narges har frågat Migrationsverket om det finns möjlighet att använda ett av de rum som står tomma för att dottern ska kunna studera.
– Men de sa nej, det är bara ett rum för en familj.
Narges Moosavloo har delat av rummet med gardiner. Foto: Tuija Roberntz
Anna-Karin Steneskär, enhetschef för Migrationsverket på Restad gård uppger att det generellt är ett rum per familj som gäller, men att det beror på: boendeytan bör vara minst fem kvadratmeter per person. Migrationsverket planerar att inreda läxrum för att barn och ungdomar ska få studiero.
Narges Moosavloo beskriver att det funnits mögel på toaletterna och att de ofta är smutsiga.Nu är det sommar utanför fönstret men hon beskriver att det under vintern har dragit kallt.
Både Narges Moosavloo och Nour Shafi beskriver att det är jobbigt att dela dusch med andra. Nour berättar att hon brukar låta sin man hålla vakt utanför när hon ska duscha.
– Så fort vi får vetskap om att om att det drar eller finns mögel så meddelar vi fastighetsägaren som åtgärdar det, säger Anna-Karin Steneskär. Hon berättar också att de följer Boverkets regler som innebär att det ska finnas ett duschutrymme eller bås per 10 till 15 boende, och när det gäller toalett fem till tio boende.
Restad Gård AB som fick hyresintäkter samt anpassningar för hyresgäster på 62 miljoner kronor från Migrationsverket 2025, hade samma år en utdelning på 30 miljoner till ägarna.
Hans Kristian Voldstad, ordförande för Restad Gård AB, säger till Arbetaren att det är ett antal hus som ska helrenoveras, att man gör löpande reparationer att samt värmen håller sig inom svensk standard där luften från ventilation är 18 grader och inomhusvärmen är 22 grader.
Hade inte en del av de 30 miljoner som gick till utdelning förra året kunnat gå till upprustning istället?
– Utdelningen som du nämner är inget hinder för att göra nödvändiga åtgärder i husen. Restad Gård AB har fortsatt tillfredsställende ekonomi och likviditet för att göra det. Utdelningen har heller ingen betydelse för tidpunkten och genomförandet av den planerade renoveringen.
Hade ni kunnat investera så att de boende fick tillgång till egen dusch och toalett?
– Egen dusch och WC för varje boendeenhet är en trevlig tanke, men våre hus är inte bygda för det. Det är tidigare institutionsbyggnader, mentalsjukhus, med gemensamma sanitetsrum, svarar Hans Kristian Volstad. Han menar vidare att säkerheten i toalett och dusch är viktig och att renoveringar görs i byggnaderna för såväl mottagning som återvändande.
Han framhåller även att de erbjuder verksamhetslokaler åt frivilligorganisationer och att man investerat i en egen skola där de boende kan lära sig svenska.
Brist på utrymmen
Gemensam toalett och dusch var även något som återkom när Röda korset för ett tag sedan gjorde en hälsoundersökning där 17 boenden deltog.
– Det är mycket skrik och ljud, dåliga sängar, det är brist på utrymmen, det är återkommande svar på frågorna, säger Tilda Ljungström Lignell som arbetar på Röda korset.
– Det är mycket stress och många som mår dåligt. Det är många som får avslag och det skapar mycket oro, berättar Malaz Mnawar, som är verksamhetsutvecklare på Röda korset.
Tillsammans med andra organisationer finns Röda korset på plats i en av de gamla tegelbyggnaderna. Här erbjuder de bland annat samtalsstöd, rådgivning och kontakt med myndigheter. De har även gratis klädbutik, cykelutlåning och nu under sommaren även simskola.
Malaz Mnawar och Tilda Ljungström Lignell från Röda korset i allrummet i hus 20. Foto: Tuija Roberntz
I Röda korsets kök lagas mat vid särskilda tillfällen. Tillsammans med en vän dukar Nour Shafi upp en hel buffe med ris, fisk, kyckling och linssoppa.
En av de som slagit sig ned vid bordet är Narges Moosavloo. Hon berättar att det är svårt att få barnen att äta de matlådor som de får av Migrationsverket, att det blir mycket smörgåsar med sylt. För att barnen ska äta lagar hon ibland om maten på nytt och lägger till kryddor.
– Men ibland förstår barnen och säger: Nej, du lurar oss, säger hon och gruppen runt bordet skrattar.
I köket på Restad gård. Foto: Tuija Roberntz
Narges Moosavloo beskriver hur reglerna kring ersättning är hårda. De har fått erbjudande om att låna några vänners hus i Lerum, så barnen kan träffa sina kompisar. Men har fått beskedet att om de sover någon annanstans blir de av med sin dagersättning.
När Arbetaren pratar med Anna-Karin Steneskär beskriver hon att nya lagändringar innebär att det finns ett boendevillkor för att få ekonomisk ersättning. Asylsökande har rätt dagersättning under förutsättning att han eller hon enbart bor på asylboendet.
– Det vill säga bor du här på Restad gård ska du bo här och ingen annanstans. Sedan är det klart att i ett särskilda fall och någon enstaka dag kan vi göra undantag, men då måste de informera oss. Men inte under längre perioder, då uppfyller man inte boendevillkoret.
Piteå: En man i 60 års-åldern avled natten till måndagen efter att ha kört in i en stenhög med lastbil, polisen utreder det som en arbetsplatsolycka.
Det var klockan 01:06 natten till måndagen som Polisen i Norrbottens län fick larm om singelolycka i Piteå hamn. Föraren, en man i 60-års åldern, ska ha kört in i en stenhög med lätt lastbil. Det är ännu okänt exakt hur olyckan gick till. Mannen fördes med ambulans till sjukhus men hans liv gick inte att rädda.
– Vi utreder det som en arbetsplatsolycka och har samlat in kameraövervakning och hållit förhör på platsen, säger Elis Brännström, RLC-befäl på polisens ledningscentral till svt Norrbotten.
Anhöriga är underrättade.
Hittills i år har minst 17 personer i Sverige dött på sina arbetsplatser, enligt Arbetsmiljöverkets statistik.
”Samtidigt som personens integritet som informatör ifrågasätts blir personen den enda källan till spektakulär information om den autonoma vänstern.” Foto: Oscar Olsson / TT / Annie Hellquist / Montage: Arbetaren
Det senaste året har ETC publicerat artiklar som skapat diskussion om både Palestinarörelsen och den utomparlamentariska vänstern, inte minst vad gäller informationssäkerhet. Gabriel Kuhn och Ninïan Sassarinis-McGowan menar att artiklarna baseras på tvivelaktiga grunder och undrar om sensationalism borde få styra narrativ inom vänsterns medielandskap.
Under de senaste månaderna har ETC – en tidning som kallar sig för ”röd, grön och oberoende” – publicerat två artiklar som vi gärna vill kommentera. Artiklarna väcker flera frågor: Vem är det som ETC skriver för? Vad betyder det att vara en ”röd, grön och oberoende” tidning? Och vad är egentligen bra journalistik?
Den första artikeln publicerades den 10 mars 2026. Titeln är ”Mystiska mannen förföljde ministern – utpekas som israelisk infiltratör”. Enligt ingressen handlar artikeln om en person vars ”bakgrund skapar splittring och oro i rörelsen”. Problemet är att artikeln skapar betydligt mer oro i palestinarörelsen – och den oberoende vänstern – än den porträtterade personen eller dess bakgrund.
Det finns en väldigt enkel regel inom alla politiska rörelser när det gäller misstänkta infiltratörer: Antingen har en bevis på att de är infiltratörer, och då ska en gå ut med det så fort det bara går för att skydda rörelsen. Eller så har en inga bevis, bara misstankar, och då ska en efterforska diskret, just för att inte skapa oro inom rörelsen.
Artikeln undersöker inte, som ETC påstår, ”vad som är sant, vad som är rykten”, utan den bidrar bara till ännu mer ryktesspridning. Det finns inte ett enda bevis på eller ens ett övertygande argument för att den misstänkta personen är en infiltratör. Det som läsaren får veta är att personen har ändrat sina politiska åsikter under åren, att den har raderat tidigare innehåll på sina sociala medier, att artikelns författare inte förstår sig på personens ekonomi och att det tydligen finns anonyma röster inom rörelsen som säger saker som ”Om du frågar mig så är han en infiltratör”. Det kan anses vara anledningar att titta närmare på personen, men ingenting av detta är tillräckligt för att hänga ut den. Personen nämns visserligen inte vid namn i artikeln men är lätt att identifiera för alla som är aktiva inom palestinarörelsen.
Det som blir särskilt problematiskt är att vissa av de misstankar som riktas mot personen kan kopplas till dennes bakgrund. Det handlar om en person vars föräldrar kommer från utanför Europa, som är uppvuxen i en förort och som inte har fostrats i en vänstermiljö. Om en sådan bakgrund bidrar till att bli misstänkliggjord i en röd, grön och oberoende miljö, så borde denna miljö granska sina kriterier för att misstänkliggöra personer; annars reproducerar den mönster av politiska miljöer den påstår att rikta sig emot.
Denna artikel blandar två saker som inte ska blandas. Om ETC vill publicera en berättelse om hur det går till när en blir Säpo-informatör, så är det en sak. Om ETC vill skriva om den autonoma vänstern utifrån vad som en Säpo-informatör berättar, så är det en annan sak. Men här görs både och i en och samma text. Samtidigt som personens integritet som informatör ifrågasätts blir personen den enda källan till spektakulär information om den autonoma vänstern. ETC väljer till och med att peka ut en organisation vid namn. Bortsett från att det kan anses som ansvarslöst verkar valet godtyckligt. Bara för att en SÄPO-informatörer haft kontakt med en viss grupp blir den inte till statens fiende nummer ett. Hela artikeln präglas av en klichéartad beskrivning av den autonoma miljön. ”Sammandrabbningen blir brutal och i kaoset får två poliser röd färg kastat i ansiktet”, står det om en demonstration i Stockholm – en märklig tolkning av brutalitet.
Att ETC:s artiklar inte är bra för palestinarörelsen och den oberoende vänstern råder det inga tvivel om hos oss. Men ETC kan naturligtvis lätt säga att det inte är någonting de bryr sig om; att det där med ”röd, grön och oberoende” bara indikerar en viss värdegrund, att de inte alls är en rörelsetidning, och att de i stället vill ägna sig åt hederlig, objektiv journalistik. Fine. Men då får de också göra det. Att sudda gränserna mellan rykten och sanning, att blanda äpplen och päron och att använda sig av opålitliga källor för lite sensationalism och klickbete duger inte. Det blir fel, oavsett anspråk.
Ninïan Sassarinis-McGowan och Gabriel Kuhn
Ninïan Sassarinis-McGowan studerar lingvistik och journalistik. Gabriel Kuhn är skribent och översättare. Båda är medlemmar i SAC:s internationella kommitté.
Det finns såväl etiska som strategiska skäl att inte rösta i höstens riksdagsval, skriver författaren och aktivisten Jonas Lundström.
Senast jag stod vid urnan var i riksdagsvalet 2002. Då röstade jag fortfarande borgerligt, om än med tvekan. Närmare bestämt på Kristdemokraterna. Men en politisk ommålning av mitt liv hade börjat. Röda, gröna och svarta färger tog över, och några år senare skulle jag känna skam över mitt val.
Nu är jag knappast unik, vi är säkerligen många som ångrat vårt stöd till ett specifikt politiskt parti. Avsevärt färre är de som fått kalla fötter inför röstningen som sådan.
Mitt huvudargument för riksdagsvalsbojkott är etiskt. Att rösta på något av riksdagspartierna utgör ett direkt stöd till våld, förtryck och ekologisk utarmning. De är alla i olika utsträckning nationalister som vill jaga oönskade migranter, en gränspolitik som dödar tusentals människor på haven varje år. De kommer alla hålla en svensk djurindustri under armarna som plågar och dödar över 100 miljoner landlevande djur årligen för profit. De inte bara lutar sig mot patriarkala och rasistiska våldsapparater som polis, militär och kriminalvård, de vill också bygga ut vapenmakten. De godtar alla nödvändigheten av kapitalism och ekonomisk tillväxt som exploaterar arbetare och förstör den livsmiljö vi alla är beroende av. Genom sin röst backar man därför aktivt den rådande ordningen och den styrande klassens utsugning.
Jonas Lundström är aktivist och författare till bland andra avväpna människan och Batongerna slår nedåt
Ett motargument från vänster är att vi måste rösta på det minst dåliga alternativet, och inte lämna fältet fritt för högerkrafternas härjningar. Det är stora skillnader mellan SD och V, mellan M och MP, och den förda politiken har konkret betydelse för verkliga liv. Vi måste mota fascismen och försvara demokratin. Gott så, men hur långt kan man gå i sin support för ”The Lesser Evil”? Även i en diktatur går det typiskt sett att rösta.
När det gäller att hejda fascismen via valsedeln är det en strategi som både historiskt och i nutid varit mindre framgångsrik. Denna ideologi växer fram ur den liberal-demokratiska kapitalistiska ordningen, och är från ett vänsterperspektiv snarare en förstärkning av auktoritära drag i detta samhälle än en verklig motkraft. Redan 2002 hörde jag många säga att man måste rösta för att stoppa SD. Och som vi har röstat…
Men någon direkt skada kan det väl ändå inte göra? Många av oss som har djupgröna, vänsterkants eller anarkistiska sentiment tror, oavsett om vi röstar eller ej, att genomgripande samhällsförändring kommer underifrån. Historien antyder att vi behöver sociala rörelser som är tillräckligt starka och spetsiga i sitt motstånd för att tvinga fram radikal förändring. Men ska det vara möjligt behöver individer, grupper och rörelser en viss distans till de styrande. Då röstande utgör en så helig praktik i vårt samhälle är det naivt att tro att denna handling inte skulle påverka oss. Valengagemang och partipolitik tar energi och uppmärksamhet, skapar lojaliteter, och riskerar att distrahera, splittra och försvaga radikala rörelser. Samtidigt legitimerar det makten.
Nu föreslår jag inte något absolutistiskt röstmotstånd. Att öka röstdeltagandet bland underrepresenterade grupper är exempelvis lovvärt. 2022 röstade jag i kommun- och regionvalet, och skulle ett politiskt parti dyka upp som utgör en verklig opposition mot den rådande ordningen lovar jag dessutom att omvärdera mitt val att inte rösta även till riksdagen. Men tills vidare föreslår jag att vi som arbetar för något helt annat undanhåller dessa politiker vårt bifall.
Klimatforskare som annars brukar uttrycka sig återhållsamt erkänner sig nu vara i chock. Samtidigt befinner sig det offentliga samtalet långt ifrån den katastrofala verklighet vi lever i, skriver Alexandra Urisman Otto.
Europa kokar och brinner på samma gång. Hettan har stängt Eiffeltornet och lågorna står höga strax utanför den franska huvudstaden. Hundratals människor har dött i drunkningsolyckor och den senaste värmeböljan (vi går redan in i sommarens tredje) kopplas till tiotusentals för tidiga dödsfall.
Har du också panik i hettan? Känns det som en mardröm? Bra, allt annat vore fullständigt orimligt.
Klimatforskaren Zeke Hausfather skrev på måndagen att han brukar vara ganska återhållsam när han diskuterar klimatdata. Bara en enda gång – i september 2023, när de globala temperaturerna för månaden visade sig vara hela 0,5 °C varmare än någon tidigare septembermånad – har han blivit chockad.
”Fram till i dag”, skriver han.
Årets El Niño kan bli den starkaste som uppmätts
Zeke Hausfather är chockad igen efter att ha analyserat hur de olika klimatmodellerna bedömer läget för hur den begynnande El Niño-händelsen ska utveckla sig. El Niño är ett återkommande väderfenomen som uppstår när havsvattnet i delar av Stilla havet blir ovanligt varmt. Det påverkar vädret över stora delar av världen och under våren har forskare allt oftare varnat för att den här El Niñon kommer att bli extrem.
Det verkar vara en underdrift, menar nu Zeke Hausfather.
”Det ser ut som att årets El Niño inte bara med stor sannolikhet kommer att bli den starkaste sedan tillförlitliga mätningar inleddes – den kan till och med bli den starkaste med en verkligt häpnadsväckande marginal”, skriver han.
Styrkan i El Niño går att förutspå genom att mäta avvikelser i havsytans temperatur i ett specifikt område i den tropiska delen av Stilla havet. När alla klimatmodeller nu har analyserats ligger medianvärdet på 3,6 grader Celsius, omkring 0,8 grader högre än det tidigare rekordet från 2015-16.
”För att sätta detta i sitt sammanhang”, skriver Zeke Hausfather och sedan förklarar han: Skillnaden mellan den starkaste och den femte starkaste El Niño-händelsen under de senaste 150 åren är endast omkring 0,5 grader.
Han avslutar:
”Modellerna förutspår något som ligger utanför ramen för allt vi någonsin har observerat.”
Skäl till panik? Ja.
Gaslightande debattklimat om klimatet
Men värst i denna mardröm är ändå hur långt ifrån den här verkligheten som vårt offentliga samtal befinner sig. Ingenstans säger någon som det är. Till och med det så kallade ”progressiva” Sverige fokuserar på att legitimera sina egna och andras flygresor, i stället för att bidra till – och kräva – den verkliga, genomgripande omställning som vi vet krävs.
Ett exempel: Sverige har klimatmål som aldrig nås men som framför allt i sig är gravt otillräckliga. Bara omkring en tredjedel av svenskarnas utsläpp räknas med när klimatmålen utvärderas – ändå hörs inte ett enda parti i valrörelsen kräva att alla utsläpp ska omfattas av klimatmålen. Ingenstans, förutom från vissa aktivister, kommer krav på verklig, genomgripande systemförändring.
Vad fan ska man göra, då?
Det är inget fel med att ha panik vare sig över hettan eller det gaslightande debattklimatet. Tvärtom är det en fullt rimlig reaktion på det oerhörda hot som hänger över oss. Använd paniken och påminn dig om att det finns fler som känner som du. Lyssna på dem, läs vad de skriver. Organisera dig tillsammans med dem.
För det här är ingen mardröm. Det är den nya verkligheten.
Sverige pekas ut för att i flera regioner ha behandlat EU-migranter sämre i jämförelse med andra utsatta grupper, samt för indirekt diskriminering på etnisk grund. Foto: Magnus Hjalmarson Neideman SVD/TT
Sverige diskriminerar när EU-migranter vägras vård
Europeiska kommittén för sociala rättigheter har fastslagit att Sverige kränkt EU-migranters rättigheter genom att neka till vård. Jonatan Michaneck tycker att det borde oroa oss alla att staten tar så lättvindigt på uppenbar diskriminering och kränkningar av mänskliga rättigheter.
Kritiken är svidande från Europeiska kommittén för sociala rättigheter som enhälligt slår fast att Sverige begått allvarliga människorättskränkningar när staten och regioner nekat EU-migranter sjukvård, eller tagit betalt för nödvändig sjukvård.
I uttalandet står det skrivet att Sverige anses ha kränkt personernas rättigheter genom nekande av vård och särbehandling på grund av deras status som sårbara EU-migranter. Därutöver pekas Sverige ut för att i flera regioner ha behandlat EU-migranter sämre i jämförelse med andra utsatta grupper, samt för indirekt diskriminering på etnisk grund.
Många tror nog att Sverige behandlar romer och EU-migranter bättre än andra europeiska länder där rasismen är mer uttalad. Kommitténs yttrande vänder på många sätt upp och ner på idén om den svenska givmildheten och blottlägger en stat som givit upp på sitt ansvar gentemot europeiska medborgare och de mänskliga rättigheterna.
Undviker vård av rädsla för kostnader
En kvinna från Bulgarien som gör akut kejsarsnitt i Gävle faktureras 179 251 kronor. Kostnaderna är förstås omöjliga för en person i marginaliserad tillvaro att betala. Även för en heltidsarbetande skulle summan vara överdådig. Personer har också blivit fakturerade för akutbesök i samband med stroke och hjärtproblem, samt efter rån, misshandel, och bilolycka. Barnafödande och mödravård är andra vårdbesök som lett till fakturor på 3000 kronor och uppåt och det finns fler exempel. Amnesty international nämner dessutom att många ur gruppen undviker att söka vård av rädsla att drabbas av höga utgifter.
Jonatan Michaneck är socialarbetare på räddningsmissionens härbärgen för EU-migranter. Foto: Privat.
EU-migranter är en särskilt utsatt grupp av många skäl. I sina hemländer nekas de ofta tillgång till det egna landets välfärdssystem på grund av utbredd och systematisk diskriminering som också har andra förödande konsekvenser. Fattigdomen hos gruppen är utbredd och nödställdheten stor.
Sveriges hinder för vård riskerar liv, och förutom att det är landets plikt att leva upp till skrivelserna om rätten till vård borde det oroa oss alla att staten tar så lättvindigt på uppenbar diskriminering och kränkningar av mänskliga rättigheter.
Sverige måste ta åt sig av kritiken och förutom att se till att ingen människa berövas rätten till vård anser jag att vi borde ersätta i fullo de personer som drabbats av kostnader i samband med vårdbesök. I framtiden hoppas jag att staten och regionerna prioriterar människorna, framför försöken att hitta kryphål.
Vila nu, lilla proletär. Tids nog får du slava. Den ljuva sommartid är här. Häll i dig lite cava.
Tacka mormorsmors och farfarsfars strid som denna din ledighet givit dig genom att stå upp, som de på sin tid, för rätten att lata sig.
Eller ligg still i gräset, ljuvligt slö och ge blanka fan i alla måsten. Robot ska flyta på rygg i en sjö. Säg hej och välkommen till rosten.
Och du som slavar genom dagen så het, utan semester sommaren som julen, sno dig en rast när ingen ser, för alla vet att frihet smakar ännu bättre stulen.
