Kommentar #13/2019

Avtalsshopping, gula fack…och sedan?

Med den nya lagen blir det olagligt med stridsåtgärder i de fall facket kräver att ett kollektivavtal ska efterlevas eller tillämpas på ett visst sätt, skriver Rasmus Hästbacka. Bild från när fack och Svenskt Näringsliv föreslog inskränkt strejkrätt i juni 2018. Foto: Jessica Gow/TT

Regeringen föreslår inskränkningar av den fackliga konflikträtten redan i sommar. Juristen Rasmus Hästbacka lyfter tre möjliga scenarier på vad ett eventuellt strejkförbud skulle innebära. Lagförslaget angriper särskilt de fristående fackens stridsrätt, och frågan är vad som kommer hända med föreningsfriheten?

Vad garanterar goda löner och anställningsvillkor? Kollektivavtal, tänker kanske någon, eller arbetsrättslig lagstiftning. Nej avtal och lagar saknar värde om inte löntagarna hävdar sina intressen.

I Sverige sker det genom att löntagarna tillhör fackföreningar som förhandlar och vid behov vidtar strejk, blockad eller andra stridsåtgärder. Medan strejk är att lägga ned arbetet innebär blockad att man avbryter vissa moment, till exempel vägrar övertidsarbete.

Rätten att fritt välja fackförening är en mänsklig rättighet enligt artikel 11 i Europakonventionen. Denna föreningsfrihet innefattar även facklig förhandlingsrätt och stridsrätt. Det vore helt enkelt meningslöst att tillhöra fackföreningar om de inte kan förhandla och sätta tyngd bakom kraven genom stridsåtgärder. Europakonventionen gäller som lag i Sverige.

En gul fackförening kan vara startad av arbetsgivaren, av ägarens släkting eller fungera ungefär som ett företag.

Regeringen föreslår nu inskränkningar av stridsrätten (genom promemorian Ds 2018:40). Dörren öppnas för att dumpa löner och anställningsvillkor genom ”avtalsshopping” och ”gula fackföreningar”. Avtalsshopping innebär att arbetsgivare väljer billiga kollektivavtal framför dyra, alltså dåliga löner och villkor framför goda villkor. Gula fack är organisationer som är lojala med arbetsgivaren på bekostnad av löntagarnas intressen. Avtal med gula fack kan innehålla i princip hur dåliga villkor som helst.

Gula fack är sällsynta i Sverige men förekommer i olika varianter i övriga Europa. En gul fackförening kan vara startad av arbetsgivaren, av ägarens släkting eller fungera ungefär som ett företag. Gula fack kan också vara produkten av att seriösa fackföreningar har förfallit och korrumperats. Arbetsgivare kan ingå avtal med gula fack utan att dessa har några medlemmar på arbetsplatsen.

Professorn i sociologi Anders Kjellberg varnar för att gula fackföreningar kan bli riksomfattande om stridsrätten inskränks. Mats Glavå, docent i arbetsrätt, ser också risken.

På vilket sätt öppnar regeringens förslag dörren för avtalsshopping och gula fack? För att förstå det måste vi jämföra stridsrätten i dag med hur den skulle regleras om lagen antas. I dag är utgångspunkten fri stridsrätt. Huvudregeln är att fackföreningar som ej är part i kollektivavtal är fria att vidta stridsåtgärder. För avtalsbundna parter råder däremot fredsplikt, alltså förbud mot stridsåtgärder. När avtalet löper ut råder fri stridsrätt igen. Det framgår av paragraf 41 i medbestämmandelagen, MBL.

Den fria stridsrätten medför att det inte är lönsamt för arbetsgivare att avtalsshoppa och anlita gula fack. Ty seriösa fackföreningar som inte är avtalsbundna kan genast utsätta en sådan arbetsgivare för stridsåtgärder och kräva bättre avtal. Därför är avtalsshopping och gula fack sällsynta i Sverige.

Ett exempel på avtalsshopping behandlades i Figeholmsdomen.

Ett exempel på avtalsshopping behandlades i Figeholmsdomen. Där hade arbetarna jobbat under avtal som träffats av LO-förbundet Pappers, men arbetarna kom att i stället jobba under IF Metalls billigare avtal. Pappers vidtog stridsåtgärder mot arbetsgivaren och krävde att deras avtal återigen skulle tillämpas på Pappers medlemmar. Det är tillåtet enligt Arbetsdomstolens, AD:s, tolkning av MBL.

Regeringens nya förslag innehåller svårtillgänglig juridik som dessutom har marknadsförts på ett vilseledande sätt. Det påstås att alla fackföreningar även fortsättningsvis är fria att vidta stridsåtgärder om syftet är att ingå kollektivavtal. Påståendet upprepas gång på gång.

I själva verket utvidgas fredsplikten på arbetsplatser där det finns kollektivavtal, så att fredsplikten inte bara omfattar de fackföreningar som för stunden har avtal med arbetsgivaren utan även omfattar fackföreningar utan avtal. Fredsplikten för de sistnämnda facken blir inte total men nästintill. Det enda som tillåts i denna situation är stridsåtgärder för kravet att arbetsgivaren ska ingå kollektivavtal. Men striden blir olovlig om facket också kräver att avtalet ska efterlevas eller tillämpas på ett visst sätt. Det följer av regeringens förslag till tillägg i MBL: 41 d § punkt 4.

Arbetsgivaren kan alltså omedelbart ingå det nya avtalet, slippa stridsåtgärder och vägra tillämpa även detta avtal. Då är det fritt fram för avtalsshopping och gula fackföreningar.

Enligt ordalydelsen förbjuder punkt 4 att en fackförening vidtar stridsåtgärder för krav som ”avser vilken rättslig verkan ett kollektivavtal mellan parterna kommer att få”. Det innebär att arbetsgivaren kan ingå avtalet men sedan vägra tillämpa det utan att drabbas av stridsåtgärder. När avtalet löper ut har fackföreningen förvisso rätt att ta strid för ett nytt avtal men är återigen förbjuden att i denna strid kräva att avtalet ska tillämpas. Arbetsgivaren kan alltså omedelbart ingå det nya avtalet, slippa stridsåtgärder och vägra tillämpa även detta avtal. Då är det fritt fram för avtalsshopping och gula fackföreningar. Därmed äventyras även arbetsmiljön och säkerheten.

Men vänta, kan inte facket vända sig till AD för att tvinga arbetsgivaren att följa avtalet? Nej inte om arbetsgivaren ägnar sig åt avtalsshopping. I en sådan situation har arbetsgivaren ingått ett billigt avtal om löner och anställningsvillkor. Om sedan ett dyrt avtal träffas för samma arbete, talar man om konkurrerande avtal. I den situationen gäller som huvudregel det först träffade avtalet, alltså det billiga avtalet nr 1 gäller framför det dyra avtalet 2. Det framgår av gammal AD-praxis, till exempel domarna år 1974 nr 14 och 1978 nr 111.

Poängen med dagens fria stridsrätt är att facket i praktiken kan tvinga arbetsgivaren att tillämpa det dyra avtalet 2. Så skedde i Figeholmsfallet. Men nu föreslår regeringen alltså förbud mot sådana strider.

Den främsta arkitekten bakom lagförslaget är Erland Olausson, jurist och privat medlare inom industrisektorn. Olausson och vissa andra jurister har försvarat lagförslaget med att det ”kodifierar rättspraxis”. Förslaget påstås bekräfta vad som redan gäller. Det är förvisso sant att AD har fastslagit principer som öppnar för avtalsshopping och gula fack. Dock, medan dessa gamla principer öppnar en liten dörrspringa, ställer det nya förslaget dörren på vid gavel.

AD har närmare bestämt fastslagit två principer som kan utnyttjas för avtalsshopping. Den första principen är ett förbud mot strid i syfte att undantränga ett kollektivavtal. Det innebär att om det redan finns ett avtal 1 får inte en fackförening ta strid och kräva att ett avtal 2 ska tillämpas generellt och istället för avtal 1. Det framgår av den så kallade Britanniadomen. Den andra principen som AD har fastslagit är ovan nämnda huvudregel: att om avtal 1 och 2 reglerar samma arbete gäller avtal 1.

Hur kan dessa två principer gynna avtalsshopping i dag? För det första är facket förbjudet att vidta stridsåtgärder i syfte att undantränga ett billigt avtal. För det andra gäller ett billigt avtal 1 framför ett dyrt avtal 2 om saken prövas i domstol.

Trots denna AD-praxis är dagens fria stridsrätt ett värn mot avtalsshopping och gula fack. Det är nämligen tillåtet att ta strid för ett dyrare avtal om stridens syfte inte är undanträngande. Hur kan en fackförening lyckas med det? Återigen är Figeholmsdomen belysande. Pappers krävde att det dyrare avtalet skulle tillämpas på deras medlemmar, inte på medlemmar i IF Metall. Därför var syftet inte att undantränga IF Metalls avtal. Därför var striden lovlig.

Pappers förmådde också arbetsgivaren att tillämpa Pappers dyrare avtal. Detta är den fria stridsrättens stora poäng: i praktiken får arbetsgivaren starka incitament att tillämpa ett dyrt avtal 2 framför ett billigt avtal 1. Detta är ett faktum även om AD i en rättstvist skulle ge arbetsgivaren rätt att tillämpa avtal 1.

Det har påståtts att vi kritiska jurister övertolkar regeringens förslag, att vi inte håller oss till föreslagen lagtext. Det är i själva verket arkitekten Erland Olausson som går en bra bit utanför ordalydelsen när han uttalar hur förslaget bör tolkas av AD i framtiden. Olaussons tolkning lämnar faktiskt ännu mindre utrymme för stridsåtgärder.

Särskilt intressanta är Olaussons uttalanden om Hamnarbetarförbundets aktuella strid för ett eget kollektivavtal. Hamn kräver ett avtal samtidigt som det finns ett avtal i branschen mellan LO-förbundet Transport och arbetsgivarsidan. Hamn har tidigare föreslagit ett gemensamt trepartsavtal men Transport avböjer. Hamn kräver därför ett eget avtal med samma innehåll som Transports avtal.

Hittills har vi haft ganska tydliga spelregler för konflikter på arbetsmarknaden. Nu planterar regeringen en juridisk snårskog.

Syftet med Hamns strid är inte att undantränga Transports avtal. Olausson hävdar dock att Hamns vilja att ingå avtal inte är trovärdig och därför skulle AD efter lagändringen bedöma sådana strider som olovliga. Det saknar alltså betydelse att Hamn tar strid för ett avtal och i denna strid avstår från krav på tillämpning. Striden skulle ändå bedömas som olovlig om AD anammar Olaussons tolkning.

Vad blir kvar av stridsrätten om lagförslaget antas? Vi ser ut att hamna nära en total fredsplikt så snart en arbetsgivare ingår avtal med en fackförening – ett seriöst fack eller gult fack, ett fack med många medlemmar eller inga medlemmar på arbetsplatsen.

Hittills har vi haft ganska tydliga spelregler för konflikter på arbetsmarknaden. Nu planterar regeringen en juridisk snårskog. Lagförslaget stöds av ledarna för LO, TCO och Saco. Det har väckt starka protester från fackliga gräsrötter. LO:s avtalssekreterare Torbjörn Johansson har kommenterat situationen med: ”Om jag hade varit kvar på golvet så hade jag också varit emot det här förslaget”.

Låt mig återvända till föreningsfriheten. Regeringens förslag har en särskild udd riktad mot de fristående facken utanför LO, TCO och Saco. Dessa består i dag av Hamnarbetarförbundet, SAC Syndikalisterna och olika förbund för brandmän, bussförare, ambulansförare med flera grupper. Stridsåtgärder som är typiska för de fristående facken blir enligt regeringens förslag förbjudna på ett bräde. Det är stridsåtgärder utan krav på kollektivavtal och strider i rättstvister. Vanliga stridsfrågor för de fristående facken är arbetsmiljö, uppsägningar och diskriminering.

Medlemmar i fristående fackföreningar har tydligen valt fel fack enligt regeringen, varför de ska straffas genom inskränkt stridsrätt. Därmed undergrävs även förhandlingsrätten och föreningsfriheten. Risken är då att många arbetare pressas över till LO-förbunden. Det är toppstyrda förbund som är lojala med det statsbärande s-partiet. Ska självständiga och medlemsstyrda fackföreningar som SAC Syndikalisterna och Hamnarbetarförbundet inte få existera? Ska vi endast ha statligt godkända monopolfack?

I förlängningen drabbar lagändringen även förbunden inom LO, TCO och Saco. Risken är som sagt att dessa förbund berövas sin stridsrätt då arbetsgivare väljer avtalsshopping och gula fack.

Kanske gör fler som svenska sjuksköterskor och använder hot om uppsägning som stridsåtgärd. Kanske krymper de fristående facken, kanske lockas fler löntagare till dessa mer stridbara fack.

Hur kan svenska fackföreningar och löntagare förväntas bete sig om lagen träder i kraft? Ingen kan med säkerhet förutsäga framtiden. Det vore därför dumt att ta för givet att alla löntagare kommer att rätta sig efter en strängare lagstiftning.

Man kan lika gärna spekulera kring risken för fler olovliga konflikter. Om inte facken kanaliserar personalens missnöje utbryter kanske utomfackliga strejker, så kallade ”vilda” strejker. Kanske gör fler som svenska sjuksköterskor och använder hot om uppsägning som stridsåtgärd. Kanske krymper de fristående facken, kanske lockas fler löntagare till dessa mer stridbara fack.

En av få forskare som har studerat den svenska lagstiftningens inverkan på strejkbenägenheten är historikern Christer Thörnqvist, främst i avhandlingen Arbetarna lämnar fabriken (1994). Thörnqvist menar att de stora strejkvågorna har haft en stor inverkan på lagstiftningen, men att lagstiftningen har liten eller ingen inverkan på strejkbenägenheten.

Den senaste vågen av ”vilda” strejker pågick åren 1969–1991. Det var ca hundra strejker per år i Sverige. Mitt i vågen antogs strängare regler mot strejker genom MBL år 1976, dock utan märkbar effekt. Christer Thörnqvist har även reflekterat kring regeringens nya lagförslag. Svenska lagstiftare uppvisar ett slags hybris när de väntar sig att verkligheten ska anpassa sig efter den karta de ritar upp.

Strejker och andra stridsåtgärder är symptom på grundläggande intressemotsättningar mellan anställda och arbetsgivare. Dessa motsättningar kan ingen lagstiftning i världen trolla bort.

Medan 1976 års MBL inte kunde garantera arbetsfred, så har de föreslagna tilläggen i MBL rentav potential att underblåsa konflikter. Låt oss betrakta prognosen att alla fackföreningar och löntagare fogar sig efter den strängare lagstiftningen. Låt oss också anta att arbetsgivare börjar avtalsshoppa och anlita gula fack. Denna prognos skulle i så fall innebära följande: att alla fristående fack låter sig avväpnas och tynar bort, att alla fackföreningar accepterar dumpning av löner och andra villkor samt att alla löntagare avstår från olovliga stridsåtgärder även om deras villkor dumpas. Det är knappast sannolikt. Fler konflikter framstår som troligare.

Risken för avtalsshopping och gula fackföreningar har avfärdats med hänvisning till att det är sällsynt i det rådande rättsläget. Poängen är dock att det plötsligt kan bli lönsamt efter lagändringen; arbetsgivare kan välja billiga avtal och freda sig mot stridsåtgärder. I den kritiska debatten har man varnat för att avtalsshopping och gula fack kan breda ut sig i nya branscher och på företag som saknar fackliga traditioner. Jag kan dock inte se varför fenomenet skulle stanna där.

Jag vill avrunda denna text med tre tänkbara scenarier för dumpning av villkoren. Ett första scenario är extremt och orealistiskt. Det går ut på att alla arbetsgivarföreningar låter riksavtalen löpa ut och ingår nya avtal med gula fack överallt. Då skulle villkoren dumpas både formellt och materiellt.

Ett mer realistiskt scenario är att etablerade fackförbund och avtal består formellt men undergrävs materiellt. Ponera att inte en enda arbetsgivare väljer avtalsshopping och gula fack men hotar med att göra detta när nya avtal ska förhandlas fram, lokala avtal eller riksavtal. Det är inte svårt att föreställa sig hur arbetsgivarsidan skulle uttrycka sig i en sådan situation, med argumentet ”Som arbetsgivare kan vi avstå från gula fack och fortsätta erkänna er som avtalspart om ni dämpar era krav.”

Sådana uppgörelser kan rentav säljas in som en räddning av den svenska modellen. ”Kritikerna hade fel! Parterna samarbetar för att hålla gula fack borta.” Samtidigt försämras avtalens innehåll.

Å andra sidan kan situationen betraktas som ett gyllene tillfälle för facklig förnyelse och organisering.

Ett tredje scenario är en mix av scenario ett och två. I många branscher kan det antas att de etablerade fackförbunden och avtalen består formellt men kanske undergrävs materiellt. Hit hör stora delar av den offentliga sektorn och exportindustrin. I andra branscher kan gula fackföreningar mycket väl slå igenom på bred front. Några givna kandidater är byggbranschen, hotell- och restaurangbranschen, städning och fastighetsskötsel.

Företag med gula avtal får en konkurrensfördel genom billig arbetskraft. Det kan tvinga även ovilliga företagsledare att följa samma spår för att klara konkurrensen och vinstkraven. I så fall inleds en nedåtgående spiral.

Om stridsrätten inskränks kan det innebära ett dråpslag mot fackföreningsrörelsen. Å andra sidan kan situationen betraktas som ett gyllene tillfälle för facklig förnyelse och organisering. Det handlar i så fall inte om någon romantisk klasskamp, utan om långsiktigt arbete under antifacklig lagstiftning.

Publicerad Uppdaterad
15 timmar sedan

TV #43/2023

”Leran försvinner inte av sig själv”

Översvämningarna i norra Italien har slagit hårt mot lokalbefolkningen. I den lilla staden Forli har fackföreningen ADL Cobas öppnat upp sitt kontor och organiserar nu hjälparbetet tillsammans med tillresta aktivister från hela Italien. 
– Vi har lärt oss att naturkatastrofer drabbar på människor på olika sätt, säger den fackliga aktivisten Federico Colomo.

Publicerad Uppdaterad
17 timmar sedan

Opinion #43/2023

Öppet brev till regeringen: Sänk inte mediemångfalden!

Snart läggs lagförslaget till det nya mediestödet fram, som riskerar att omöjliggöra utgivningen av flera små och medelstora nationella tidningar utanför de stora mediehusen. Foto: Helena Landstedt/TT

Det nya mediestödssystemet riskerar att sänka mångfalden bland svenska medier och bidra till tidningsdöden. Det skriver företrädare för 12 små och medelstora, rikstäckande tidningar i ett öppet brev till regeringen.

Inom kort kommer regeringens förslag till nytt mediestödssystem. En mångfald av olika medier är av stor vikt för en levande demokrati. Men tidningsbranschen är hårt pressad, med vikande annons- och prenumerationsintäkter för många. Därför behöver ett nytt mediestöd ge faktiska och realistiska förutsättningar för utgivning också av små och medelstora rikstäckande nyhetstidningar – med olika perspektiv, kvalificerad nyhetsrapportering och vass men högkvalitativ opinionsjournalistik.

Mediestödsutredaren Mats Svegfors vill att det nya mediestödssystemet inriktas primärt på lokalmedia. Men det är viktigt att det nya systemet även ger små och medelstora nationella nyhetstidningar, som inte hör till de stora kommersiella mediehusen, förutsättningar att fortsätta utgivningen. Tyvärr skulle Svegfors förslag omöjliggöra fortsatt utgivning av flera små och medelstora rikstäckande nyhets- och samhällspolitiska nischtidningar, som med dagens presstöd ändå är livskraftiga.

Nästan allt stöd föreslås gå till lokaltidningar. Svegfors talar förvisso om en liten ”rännil” som ska kunna gå till ett fåtal rikstäckande tidningar som är ”av särskild vikt för demokratin”. Det är för otydligt, otillräckligt och osäkert för små och medelstora nationella tidningar som inte hör till de stora mediehusen och som behöver mediestöd för att kunna komma ut. Regeringen bör därför tydliggöra att mediestöd även ska gå till dessa tidningar, och att det finns tillräckligt med pengar för dessa stöd.

Utredningens krav att varje enskild tidning måste vara ett ”allmänt nyhetsmedium”, med en ”allsidig” nyhetsförmedling, och ”ett brett utbud av perspektiv” riskerar att redan från början exkludera flera små och medelstora nationella tidningar som idag har stöd från att få det framöver.

Risken är stor att sådana formuleringar diskvalificerar nationella dagstidningar som utgår från vissa perspektiv i sin nyhetsrapportering. NU, det liberala nyhetsmagasinet rapporterar exempelvis om svensk politik utifrån ett liberalt perspektiv, Hemmets vän utifrån ett kristdemokratiskt, Aktuellt i Politiken utifrån ett arbetarrörelseperspektiv, Sändaren utifrån ett kristet perspektiv, Flamman, Internationalen och Arbetaren utifrån olika socialistiska perspektiv, Fempers Nyheter utifrån feministiska, Dagens ETC utifrån röda och gröna och Syre samt Global utifrån ett frihetligt gröna perspektiv. Dessa och andra liknande tidningar har funnits i många årtionden och uppbär presstöd idag. De har sammantaget en särskild betydelse för mediemångfalden och det demokratiska samtalet, eftersom demokrati till syvende och sist handlar just om samhällsfrågor och politik, där det är helt naturligt att ha olika perspektiv.

Nischtidningar riskerar att diskvalificeras

Svegfors skrev förvisso även att ”ett medium som rapporterar brett om samhällsfrågor men gör det utifrån ett livsåskådningsperspektiv mycket väl kan vara stödberättigat.” Men risken är ändå stor att nyhetsrapportering som utgår från ett specifikt samhällspolitiskt perspektiv skulle nekas stöd om inte regering och riksdag tydliggör att dessa typer av samhällspolitiska nisch- och nyhetstidningar inte bör diskvalificeras.

Men även om en liten nationell tidning skulle uppfylla kriterierna, så är nivåerna på utredarens förslag till stöd betydligt lägre och mer osäkra än tidigare. Svegfors har själv erkänt att det inte låg några noggrannare beräkningar bakom de föreslagna stödnivåerna. Det duger inte. En mängd kostnader täcks inte av utredningens förslag till nytt mediestöd: administration, marknadsföring, frilans, tryck- och distribution, opinionsjournalistik (t ex debattredaktör eller politisk redaktör), med mera.

Dessutom är Svegfors förslag om så kallat övergångsstöd för tidningar som har varit beviljade presstöd hittills inte alls så generöst som han har gett sken av. Tvärtom skulle det innebära en kraftfull neddragning av det redan högst begränsade stödet. Ett konkret exempel är att en av våra tidningar skulle få sitt mediestöd sänkt med 40 procent, från 5 till 3 miljoner kronor/år. Det gör fortsatt utgivning i praktiken omöjlig.

Till detta kommer att det nya mediestödet har föreslagits gå från att vara rättighetsbaserat till att utgå från en fast summa pengar som anslås av riksdag och regering. När de anslagna pengarna har gått åt, så finns det inte mer, även om fler tidningar skulle ha varit berättigade. Det skapar mycket dåliga planeringsförutsättningar för tidningsutgivare.

Utredaren anger budgetskäl för de sänkta och smalare stöden. Men idag utgör stödet till de små och medelstora rikstäckande nyhetstidningarna mindre än 18 procent av det totala presstödet som betalas ut under 2023 (endast 126 av 717 miljoner kronor). Den allra största delen av presstödet går redan idag till lokalmedia. Det kan inte rimligtvis finnas statsbudgetmässiga skäl att strypa stödet till just nationella nischtidningar som har en särskild betydelse för mediemångfalden och demokratin.

Det är demokratisk betänkligt att det föreslagna nya mediestödssystemet är så otydligt beskrivet, och uppdelat på en proposition nu och en förordning senare i höst. Det gör att det är svårt att få en tydlig bild av konsekvenserna. Om inte regering och riksdag gör reglerna tydligare och mer överblickbara, så kommer konsekvenserna av förslaget att stå klart för alla först när vi ser den nya mediestödsnämndens beslut. Då kan det för många tidningar vara för sent.

Förvärrar tidningsdöden

Sammantaget är det nu därför viktigt att regeringen och riksdagen säkerställer att det nya mediestödet fungerar även för små och medelstora nationella nyhetstidningar. Det går inte att ha ett system som bygger på att man behöver komma igenom det ena snäva nålsögat efter det andra, bara för att slutligen finna att pengarna ändå är slut, eller att den nya mediestödsnämnden gör en tolkning av otydliga regler som inte gick att förutse.

Det finns ett stort värde i att denna typ av frågor, som har stor betydelse för demokratin, beslutas med mycket bred majoritet i riksdagen. Vi utgår från att regeringen och riksdagen inte aktivt bidrar till att förvärra tidningsdöden, utan värnar och stärker en mångfald av röster och perspektiv. Om regeringen ändå går vidare med Svegfors förslag, så kan vi inte tolka det på annat sätt än att man inte vill att våra tidningar ska kunna komma ut framöver, och är beredd att använda staten för att minska mediemångfalden. Om det är så, så bör regeringen vara tydlig med det. För det vore skadligt för svensk demokrati.

Daniel Färm, VD och politisk redaktör för socialdemokratiska nyhetstidningen Aktuellt i Politiken
Bertil Östberg, VD för Tidningen NU – det liberala nyhetsmagasinet
Åke Hällzon, chefredaktör och ansvarig utgivare för kristdemokratiska tidningen Hemmets vän

Annika Waldenström, VD för kristna nyhetstidningen Sändaren
Lennart Fernström, chefredaktör och ansvarig utgivare för frihetligt gröna tidningen Syre
Anna-Klara Bratt, chefredaktör och ansvarig utgivare för feministiska Fempers Nyheter

Marco Jamil Espvall, chefredaktör för socialistiska tidningen Internationalen
Jan-Åke Eriksson, chefredaktör och ansvarig utgivare för frihetligt gröna tidningen Global
Andreas Gustavsson, chefredaktör för oberoende röda och gröna Dagens ETC
Leonidas Aretakis, chefredaktör och ansvarig utgivare för oberoende socialistiska Flamman
Annie Hellquist, tf chefredaktör för syndikalistiska Arbetaren
Peter Eller, grundare och politisk redaktör för Miljömagasinet

Publicerad Uppdaterad
4 dagar sedan

Reportage #42/2023

Turkiet: ”Merve” misshandlades i vallokalen – övertalades av polis att inte anmäla

Valet i Turkiet är över. Den sittande presidenten Recep Tayyip Erdoğan har än en gång utropat sig till segrare. Men under valdagarna trakasserades människor som begett sig till vallokalerna för att rösta av regeringspartiet AKP:s partimedlemmar.

En kvinna i 20-årsåldern skriker inne i vallokalens korridor på en skola i Sariyer, Istanbul. Ett tiotal storväxta män har omringat henne. En av dem drar henne i håret och en annan slår henne. Folk försöker avbryta bråket. Det råder kalabalik i lokalen. Valsedlarna singlar från lådan ned på golvet.

Burcu Goknar var på plats för att rösta när allt detta hände. Hon hade sin dotter med sig, som blev rädd och började att gråta. Burcu ville hjälpa tjejen och komma till undsättning, men hon blev orolig för barnet och lämnade lokalen.

Burcu är en journalist och fotograf som bor i Sariyer och stöttar oppositionen. Hon har upplevt hot under valet på grund av sitt politiska engagemang. När hon ville skriva om trakasserierna kunde hon inte hitta någon tidning som ville ge utrymme åt berättelsen. Hon undrade varför och pratade med sina kollegor. Då insåg hon att alla var rädda för att publiceringen kunde leda till ännu större konflikter i landet, där polariseringen redan är stor.

– Man är rädd för att reagera. Alla är nervösa och rädda. Det finns en lynchkultur i det här samhället. Ingen vill bli stämplad, säger Burcu till Arbetaren.

Blev slagen i vallokalen

Den misshandlade kvinnan kallar vi i det här reportaget ”Merve”. Hon är 26 år gammal. Merve var röstkontrollant under valet i vallokalen Sariyer Grundskola. Under valdagen den 28:e maj ville hon säga till en man som gick runt i korridorerna med några män intill sig och pratade med väljare med hög röst. 

Merve märkte att han gick ut och in i varenda klassrum, visade upp sig och skapade en känsla av otrygghet. 

– Jag gick fram till honom och sade till honom att det är olagligt att gå runt sådär i vallokalerna. Han frågade mig om jag visste vem han var. Han heter Adem Yildirim och är parlamentariker i Recep Tayyip Erdoğans parti AKP. Sedan frågade han mig om vem jag var. Och jag sa till honom att jag är kontrollant från Turkiska arbetarpartiet TIP. Han sade att det här partiet inte får vara här och försökte kasta ut mig från lokalen, berättar Merve.

TIP är ett av de vänsterpartier som Erdoğan kallar för terroristorganisationer. Många av medlemmarna är kurder och kommunister. Enligt journalisten Mehmet Güç som är expert på frågor som rör kurdisk politik i landet, är detta Erdoğans valstrategi sedan 2015.

– På det här sättet kan han skrämma bort oppositionen och marginalisera den, säger Mehmet Güç.

Det var när Merve vägrade att lämna vallokalen som Yildirim och hans partimedlemmar började slå henne. 

Inom kort stund befann sig polisen och en advokat i lokalen. Merve ville anmäla Ahmet Yildirim men polisen övertalade henne att inte göra det.

Film från misshandeln i vallokalen. Foto: Privat

När Arbetaren intervjuar Merve sitter hon på ett kafé i Sariyer. Ett kafé som numera blivit en mötesplats för de människor som utsätts för hat och hot av det styrande partiet under valperioden. 

Arbetaren ville ha en bild infrån kaféet men fick ett blankt nej från Merve. Människor är livrädda att stämplas och bli måltavlor för nya förföljelser.

Partimedlemmar patrullerar vallokaler

Sariyer är ett distrikt i Istanbul där oppositionen har störst inflytande bland folk. Förra valet röstade nära 60 procent av befolkningen för oppositionspartiet CHP. 

Aras Bayraktar är medlem i oppositionspartiet CHP. Han berättar om gruppen som patrullerade runt vallokalerna i Sariyer.

– De var ungefär 50 till 60 personer och jobbade för AKP. De fanns överallt i området. De besökte vallokalerna och pratar med folk. De säger inte till dem direkt att de ska rösta för AKP, men alla vet vem de är och deras närvaro skapar en viss otrygghet och stress.

Det är numera ganska vanligt i Turkiet att politiker försöker påverka valprocessen genom att befinna sig fysiskt på plats i vallokalerna.  

Människor går längs med Galatabron, där ett turkiskt krigsskepp ligger förankrat i storstaden Istanbul. Foto: Emrah Gurel/TT

De patrullerade korridorerna i skolan där omröstningen hölls hela dagen. Gång på gång gick de in i klassrummen av logistiska skäl.

Tansu Yesilkir, student och volontär från Oy ve Ötesi

Tansu Yesilkir är student och volontär från Oy ve Ötesi, en förening som observerar valprocessen i Turkiet. Enligt henne var AKP:s närvaro i vallokalerna mycket framträdande under valet. Hon har själv varit valobservatör  i Kagithane, en förort i Istanbul, och berättar om männen i kostym som fanns där på plats.

 – De hade orange kulspetspennor som stack upp ur skjortornas fickor, och kände igen varandra på det sättet. De patrullerade korridorerna i skolan där omröstningen hölls hela dagen. Gång på gång gick de in i klassrummen av logistiska skäl. De skulle ständigt bära te, kaffe, vatten, smörgåsar, mat och byta vakt sinsemellan. Detta gjorde det mycket svårt för tjänstemännen som fanns på plats att utföra sitt jobb, berättar Tansi Yesilkir.

Erdoğan har en total dominans över medierna i Turkiet. På den statliga tv-kanalen fick Kilicdaroglu som exempel 32 minuter medan Erdoğan fick 32 timmar inför den första valomgången. Foto: Emrah Gurel/TT

Retoriken präglas av hat

Nu är det turkiska presidentvalet över. Erdoğan får sitta kvar som president i ytterligare fem år. Han är, enligt egen utsago, Turkiets enda vinnare. 

Sanam Ozturk, sociolog och aktivist Foto: Privat
Sanem Ozturk, sociolog och aktivist Foto: Privat

I Turkiet växer polariseringen och särskilt utsatta blir kvinnor, migranter och minoriteter. Det är inte bara det styrande partiet som använder en retorik som präglas av hat, utan även oppositionen.

Under valet var oppositionens största löfte att skicka hem de syriska flyktingarna, medan Erdoğan kallade det kurdiska vänsterpartiet HDP för en terroristorganisation. Politiska strategier som stärker segregationen och delar upp samhället.

Sanem Öztürk är sociolog och projektledare på ett kvinnocenter i Istanbul, som hjälper migranter i Turkiet. Hon tycker att Turkiets politik är mycket problematisk.

– På grund av den ekonomiska krisen har situationen för de syriska flyktingarna förvärrats. Folk skyller krisen på dem och säger att de kostar för mycket för samhället. Å andra sidan är Erdoğan inte lika kritisk till de syriska flyktingarna som oppositionen, men han använder dem istället som en spelbricka gentemot Europa. Erdoğan hotar att öppna gränserna mot Europa om han inte får som han vill.

Öztürk säger att många i oppositionen upplever flyktingarna som en effekt av Erdoğans politik, vilket skapar ilska. Flyktingarna är utsatta för hat och hot. Något som också blev tydligt under jordbävningen i Turkiet, då flera människorättsorganisationer larmade om ökade rasistiska attacker mot migranter. Erdoğan har i sin tur genomfört sin politik på ett auktoritärt och fientligt sätt gentemot kurder. 

En man går förbi förstörda byggnader I Kahramanmaras i sydöstra Turkiet den 23 maj 2023. Foto: Metin Yoksu/TT

HDP:s kontor utsatt för nya hatattacker

Erdoğans hatretorik i valet har fått hans hejaklack att gå ut på gatorna och kasta stenar på det kurdiska vänsterpartiet HDP:s lokaler. En HDP-medlem i Sariyer berättar för Arbetaren att människor försökte bränna ned partiets kontor i Istanbul. Erdoğan har i samband med valsegern gjort flera uttalanden där han säger att partiets tidigare ledare Selahattin Demirtas, som han kallar för ”terrorist”, inte kommer att frisläppas under hans regeringstid.

Journalisten Mehmet Güç säger att det inte är ett nytt fenomen, utan att HDP nästan vant sig vid den här typen av attacker. Under en tvåårsperiod har mer än 400 attacker mot kurder anmälts.

– Erdoğan använder alltid en hotfull retorik gentemot kurderna under valperioden, men han brukar tona ned den något efter att han blivit vald. Men det är första gången som Erdoğan fortsatt med den hårda retoriken även efter valresultatet. Jag tycker att det är väldigt oroväckande.

Publicerad Uppdaterad
4 dagar sedan

Ledare #42/2023

Försörjningskravets konsekvenser: Kvinnorna utvisas, männen får stanna

Emil Boss, facklig aktivist och författare. Foto: Axel Green

Regeringens panikåtgärd med ett plötsligt lönekrav på 26 500 kronor i månaden för arbetskraftsinvandrare får en enda tydlig konsekvens.

Arbetskraftsinvandring har varit en viktig del av Sveriges ekonomi i sekler. Arbetare från andra länder slet här under stormaktstiden, de deltog i bygget av välfärdslandet och de jobbar här i vår förvirrande samtid som fortfarande söker sitt namn. 

I modern tid har det sett ut såhär: Fram till år 2008 reglerades arbetskraftsinvandringen av brist på arbetare. De branscher där det saknades folk hjälptes helt enkelt upp genom invandring. Detta system, den så kallade behovsprövningen, revs upp av en borgerlig regering och ersattes av ett nytt system, ett som byggde på den svenska modellen. 2008 blev det fritt fram för alla företag att anställa arbetare till vilket jobb som helst, så länge villkoren inte var sämre än villkoren i svenska kollektivavtal.  

Det uppstod snabbt ett litet problem: Företagen i arbetaryrkena struntade blankt i de kollektivavtalsenliga villkoren och skapade i stället en massiv våg av social dumpning. Ingen samhällsaktör klarade av att rå på företagens fusk, inte facken, inte myndigheterna. Ett nytt ord skapades: Arbetslivskriminalitet. Svenska folket gillar inte arbetslivskriminalitet. 

Man vill att politikerna agerar och det har nu den borgerliga regeringen gjort. Å ena sidan vill man förstås försvara 2008 års modell, men pressas ändå att göra någonting nytt, inte minst av deras nya samarbetspartner SD, som ju helst vill att så många som möjligt ska utvisas. Så vad gör man? Bildligt talat kan man säga att Regeringen har tagit fram ett trubbigt verktyg och börjat banka på 2008 års modell för att se om maskineriet kan vakna till liv och fungera. 

Märkligt svar på arbetslivskriminalitet

Alla arbetstillstånd i Sverige i dag utlovar på pappret kollektivavtalsenliga villkor. Men villkoren i LO-yrkena är könade. En byggnadsarbetare tjänar oftast över 30 000 kronor i månaden, en städerska oftast mindre än 25 000 kronor. I enlighet med kollektivavtalen. Jamen, behöver vi inte fler byggare än städare då? Tja, ingen vet, behovsprövningen togs ju bort. 

Regeringen har nu infört ett allmänt krav på en lägstalön på 26 500 kronor i månaden för arbetstillstånd. Oavsett yrke. Inom de klassiska kvinnoyrkena som vården, lokalvården och handeln är lönerna i allmänhet lägre än dessa nya krav. Inom de klassiska mansyrkena som bygg, transport och logistik är de i allmänhet högre. Reformen motiveras med att ”människor måste klara att försörja sig”. Det sätter fingret på någonting intressant. Regeringen tycker att lönerna i de klassiska kvinnoyrkena i Sverige alltså är så låga att de knappt går att leva av.

Reformen är ett märkligt svar på arbetslivskriminaliteten. Problemet är alltså att tiotusentals företag bryter mot lagar och regler. Att då ställa högre krav på papperet är en underlig åtgärd. Det sägs heller ingenting om vad som ska hända när alla städare, diskare och vårdanställda utvisas. Vilka ska göra jobben? Vilka arbetsmarknadsåtgärder ska möta upp de nya behoven?  

Lönegolvet drabbar människor som byggt sina liv här

Detta vore ändå kanske inte hela världen om reformen bara påverkade människor i andra länder som är intresserade av att jobba i Sverige. Så är inte fallet. Regeringens tilltag innebär att tiotusentals människor som har etablerat sig här, människor som investerat sina liv i Sverige, vars barn har gått flera år i svensk skola, människor som kanske har sparat och köpt bostadsrätter och villor, ja de ska helt plötsligt utvisas, trots att de hela tiden haft samma jobb och samma villkor.

Det enda rimliga vore väl att de arbetare som redan är här ska omfattas av de gamla reglerna.

De kom hit i arbetsför ålder med löften om att få bygga en framtid här. De har betalat lika mycket skatt som alla andra, trots att de inte har kostat en krona för Sverige under uppväxten. 

Nu hörs röster från både höger och vänster om att alla som kritiserar regeringens reform försvarar lönedumpning. Det är en dumhet gränsande till grymhet. Det är fullt möjligt att vara för behovsprövning och samtidigt se att den här reformen är ett populistisk slag i luften, framhetsat av SD. 

Politikerna vågar inte sätta åt de kriminella företagen, men de förväntar sig applåder för utvisningarna, trots att de vet att de troligen inte löser problemen. Det är en skrämmande utveckling.

Publicerad Uppdaterad
6 dagar sedan

Analys #41/2023

Nya terrorlagen skapar stor osäkerhet för politiskt aktiva

Den 1 juni börjar nya terrorlagen att gälla. En lag som utrikesminister Tobias Billström tidigare i år till en turkisk nyhetsbyrå uppgav skulle göra det förbjudet att vifta med PKK-flaggor, något han senare förnekade. Johan Nilsson/TT, Lo River Lööf

På torsdag börjar den nya terrorlagen att gälla. Advokaten Silas Aliki går igenom vad den kan komma att innebära för politiskt aktiva.

För fyra år sedan ville den dåvarande socialdemokratiska regeringen stifta en lag som visade sig strida mot grundlagen.

För att ändra en svensk grundlag krävs två riksdagsbeslut, med ett val emellan. Föreningsfriheten hade fram till dess bara fått inskränkas för sammanslutningar som ägnar sig åt rasistisk förföljelse av någon folkgrupp. I april lades förslaget att också få inskränka föreningsfriheten för sammanslutningar som ägnar sig åt terrorism.

I november i år, efter valet, röstade riksdagen återigen igenom grundlagsändringen. Därefter var det fritt fram. Den 1 juni blir det olagligt att delta i verksamheten i en terrororganisation.

När en domstol ska bedöma om någon gjort sig skyldig till brott enligt den nya lagen, har den en svår uppgift framför sig.

Först kommer domstolen att behöva bedöma om organisationen det gäller faktiskt är en terroristorganisation. Att en organisation förekommer på FN:s eller EU:s sanktionslistor ska vara något som starkt talar för att det rör sig om en terroristorganisation, men det är inte ett krav. Det som avgör om en sammanslutning är en terroristorganisation enligt den nya lagen är i stället om den begår terrorbrott.

Nästan alla brott kan vara terrorbrott

Många som hör ordet terrorbrott ser framför sig händelser som lastbilsattacker, sprängladdningar i tunnelbanan eller skjutningar inne på arenor eller köpcentrum.

Men nästan alla brott kan vara terrorbrott. Mordbrand, misshandel, olaga hot och grov skadegörelse, till exempel. Avgörande är om brottet har begåtts antingen med syfte att injaga fruktan i en befolkningsgrupp, eller allvarligt stabilisera strukturerna i en stat eller mellanfolklig organisation. Med andra ord kan det kanske, enligt den nya lagen, vara ett terrorbrott att hota att bränna ner Natohögkvarteret.

Det här innebär att svenska domstolar, när de ska tillämpa den nya lagen, kommer att tvingas göra politiska bedömningar av vilka organisationer som är terroristorganisationer, utifrån vilka brott de som är engagerade i den har begått.

Om domstolen kommer fram till att organisationen faktiskt är en terroristorganisation, ska den gå vidare och bedöma vilken sorts deltagande personen ägnat sig åt. Att laga mat eller passa barn, ordna aktiviteter och bedriva propaganda är sådant som anges som exempel på olagligt stöd. Det enda som anges som straffritt är att uttrycka personliga åsikter till stöd för organisationen, så länge det inte glider över till att vara propaganda.

Vad som kommer att tolkas som propaganda är dock inte tydligt. I förarbetena anges att det ”krävs att det är fråga om i någon mån organiserad verksamhet inom ramen för terroristorganisationen som syftar till att påverka människors åsikter, värderingar eller handlingar i en bestämd riktning.” Detta har vissa remissinstanser tolkat som att deltagande i en demonstration inte kommer kunna utgöra propaganda, medan exempelvis Säkerhetspolisen ansåg att det deltagande i demonstration visst skulle kunna utgöra ett så aktivt deltagande att det är straffbart.

Lagrådet, som har till uppgift att analysera lagförslag innan de faktiskt blir verklighet, har sagt att engagemanget i de folkrörelser som fanns i Sverige till stöd för anti-apartheidrörelsen i Sydafrika, och för FNL i Vietnam, sannolikt hade varit olagligt om lagen funnits då. Det beror på att lagen kriminaliserar handlingar, utan att titta på vilket syfte organisationen har med sin verksamhet. Det gör det omöjligt att förutspå hur lagen kan komma att tillämpas på stöd till motståndsrörelser i totalitära stater, som begår brott för att störta diktaturen. Tidningen Dagens ETC har till exempel visat att den svenska säkerhetspolisen redan börjat förhöra personer som tillhör grupper som Turkiet tycker inspirerats av PKK, oavsett vad de själva säger om saken.

Det handlar inte om Turkiet och Nato

Advokatsamfundet skrev i sitt remissyttrande att kriminaliseringen är för omfattande, och att den skulle kunna användas för att förhindra delaktighet i legitima verksamheter om Sverige skulle få ett auktoritärt styre. I förarbetena nämns också den autonoma vänstern som en extremistmiljö som gör att den nya lagen behövs.

Repression är inte bara fällande domar, det är också självcensur och övervakning. Den nya lagen skapar stor osäkerhet för politiskt aktiva. Eftersom en organisation enligt lagstiftningen inte behöver ha några medlemsregister, utan kan vara en mer eller mindre varaktig sammanslutning, så behöver framtida organiserade kanske hålla koll på alla andra man organiserar sig med, för att säkerställa att de inte kommer att begå något brott som är kan anses vara ett terrorbrott. Det sår split och skapar misstro.

I debatten har den nya lagen kallats en eftergift till Turkiets president Recep Tayyip Erdogan, som krävt att Sverige ska ta i med hårdhandskarna mot terrorism. Det är sant att den svenska regeringen hänvisat till lagen som ett argument för att vi ska få bli medlemmar i Nato. Men arbetet med att stifta lagen påbörjades åratal innan kriget i Ukraina bröt ut och Natofrågan blev aktuell. Det är vår egen svenska stat som inskränker våra fri- och rättigheter, inte Erdogan. Det är mot den svenska staten vår kritik måste riktas.

Publicerad Uppdaterad
6 dagar sedan

Inrikes #41/2023

Mörkertalet: De svenska strejkerna som inte syns

Nikolai Olishevskii (t.v.) har strejkat utan fackets inblandning. Emil Boss (t.h.), förhandlingssekreterare på Stockholms LS berättar att de känner till flera fall av strejker utanför offentlighetens radar.

Den svenska arbetsmarknaden brukar beskrivas som väldigt fredlig med få konfliktdagar. Men det strejkas mer än vad som syns i Medlingsinstitutets siffror. Arbetaren går på jakt efter strejkerna utanför konfliktstatistiken.

Sverige anses vara ett fredligt land inom arbetsmarknaden. Enligt Medlingsinstitutet har Sverige lägst siffror i Norden på förlorade arbetsdagar till strejker och lockouter. Men ett mörkertal ökar, där osynliga strejker inte räknas in i statistiken. Arbetaren har intervjuat lettiska arbetare som strejkat på flera håll i Stockholm efter uteblivna löner och bristande arbetsförhållanden inom byggbranschen i Stockholm.

Medlingsinstitutets siffror visar att Sverige i genomsnitt förlorat 8 100 arbetsdagar per år medan våra nordiska grannar förlorat över 110 000 arbetsdagar. Var och en, de senaste tio åren.

Men det är inte hela sanningen. Det finns ett mörkertal, som inte syns i statistiken, då strejkerna sker utanför facken. Inom mörkertalet finns bland annat byggarbetare med rötter i rysktalande länder som strejkat på grund av utebliven lön och plötsliga avskedanden inom flera byggbolag i Stockholm.

På grund av bristande kunskap om det svenska systemet så vet de inte alltid vilka rättigheter de har som arbetare i Sverige. Det har gjort att många migrantarbetare inom byggbranschen arbetar till sämre villkor och lägre lön än vad man kommit överens om.

Nikolai Olishevskii strejkade mot obetalda löner, utan fackets inblandning. Foto: Samantha Aramayo

Nikolai strejkade utan facklig inblandning

Nikolai Olishevskii kommer från Lettland och var anställd inom ett byggbolag när han anordnade en strejk tillsammans med sina dåvarande kollegor. Flera anställda hade fått sen eller utebliven lön i flera månader. Strejken genomfördes med en blockad på flera byggarbetsplatser i bland annat Mörby Centrum och på Lidingö, utan en facklig inblandning i strejken.

– Mina kollegor är missnöjda med sina chefer. Men de undrar vad de ska göra, de vill ju inte bli av med jobbet och förlora en inkomst som är nödvändig. De förstår delvis sina rättigheter, men litar inte på hjälpen de kan få här i Sverige.  

Nikolai berättar att han samma dag efter strejken blev fackmedlem och tog en mängd broschyrer för att dela ut till sina kollegor för att de skulle lära sig om arbetares rättigheter i Sverige.  

– Cheferna sade ingenting under strejken. De flesta av mina kollegor gick tillbaka till arbetet efteråt. Men jag och en annan kollega stannade kvar betydligt längre.  

Dagen efter fick han ut den obetalda lönen, men blev avskedad, tillsammans med fyra andra.  

– De kunde inte förklara varför jag blev avskedad. Förutom att de påstår att de sagt till mig flera månader före att min sista anställningsdag var just den där dagen efter strejken. Vilket jag vet att de inte har sagt och inte stämmer. När facket ringde upp dem och frågade om anledningen till min uppsägning, så sa de att jag inte dykt upp på jobbet under en period, även fast de visste att jag tagit semester den perioden och vi varit överens om det, säger Nikolai Olishevskii.  

Emil Boss är förhandlingssekreterare på Stockholms LS. Foto: Axel Green

Spontana strejker som sällan uppmärksammas

Den medlemsdrivna fackföreningen Stockholms LS av SAC Syndikalisterna menar att ingen vet hur många strejker som sker utanför offentlighetens radar. Det är först nu som de börjar få viss inblick i den rysktalande arbetsvärlden, men hur det ser ut med strejker för arbetare som talar andra språk inom andra arbetsområden vet man inte.  

– Vi känner till ett tiotal fall där rysktalande byggare i Stockholm genomfört korta strejker för att få ut sin lön. Men enbart de strejker vi känner till är fler än fackföreningsrörelsens samlade strejker under ett år, berättar Emil Boss, förhandlingssekreterare på Stockholms LS av SAC. 

– Vi är alltså i en situation på arbetsmarknaden där strejker främst förekommer utan facklig inblandning. Det är intressant. 

Publicerad Uppdaterad
6 dagar sedan

Veckovers #41/2023

Om suspekta sympatier

Sveriges statsminister Ulf Kristersson (M) och Turkiets president Recep Tayyip Erdoğan under en gemensam pressträff i Ankara, i november 2022. Foto: Henrik Montgomery/TT, Tove Eriksson/TT

I morgon den 1 juni börjar den nya terrorlagen, som blivit en bricka i spelet kring Sveriges Natoansökan, att gälla. Niklas Qvarnström skriver veckovers om lagen.

Den 1 juni får vi en ny lag,
men än så länge denna sista dag
i maj då flaggan hissats på halv stång
på grund av en rent sorglig valutgång,

då står det var och en helt fritt att ge
sitt stöd till PYD och YPG,
med stöd i en snart bleknad paragraf
på yttrandefrihetens epitaf,

Och trots att en viss Erdoğan har vunnit
och varje uns av erkänsla försvunnit
för samma kurder som helt nyligen
blev hyllade för att de tog igen
de landområden där ett kalifat
var tänkt att bli till en islamisk stat,

så är det ännu lagligt att här hemma
i stort sett liksom förut själv bestämma
var man gör av sin egen sympati, 
om än det sårar Erdoğans parti.

Publicerad Uppdaterad
1 vecka sedan

Satir #41/2023

Stryp bidragen! Havregryn är bra för magen!

Alla i Sverige har råd med havregryn och äter man gröt kan man inte gå hungrig. Om barn inte kan äta sig mätta handlar det alltså om föräldrars ”vanvård”. Det menar författaren Lena Andersson som skyller problemet på fattiga föräldrar. Tecknaren Nino Come med anledning av hennes havregrynsberäkningar.

Publicerad Uppdaterad
2 veckor sedan

Signerat #40/2023

Har vi blivit dummare eller är det bara kapitalismen?

Dumhet beskrivs i debatten som en vällevnadssjukdom. Foto: Axel Green

Under våren blossade en debatt upp om den samtida människans dumhet som en konsekvens av vår tids bekvämlighet. Men är bekvämlighet verkligen en rättvis beskrivning av den tid vi lever i, där vi jobbar allt längre? Och varför förs diskussionen om sjunkande kunskapsnivåer på moralens område, snarare än fördelningens?

Vi människor blir allt dummare, om man får tro Ulf Danielsson, författare och professor i teoretisk fysik. I det första avsnittet av SVT:s nystartade program Idébyrån (26/4) återkommer Danielsson till idén om ”dumhet som en vällevnadssjukdom”, en konsekvens av den bekvämlighet som präglar det moderna samhället där människor inte längre behöver anstränga sig för att överleva.

I programmet refereras Stanfordforskaren Gerald Crabtrees kontroversiella teori om det ”fragila intellektet” till stöd för Danielssons linje. I korthet bygger denna teori på antagandet att den krävande tillvaron som jägare-samlare satte den mänskliga populationen under ett hårt evolutionärt tryck, där egenskaper som intelligens selekterades fram.

Övergången till det mer bekväma livet i bofasta jordbrukssamhällen minskade selektionstrycket för intelligens – det vill säga förändrade urvalskriterierna för överlevnad – och sedan dess har det bara gått utför. Varje gång jag hör någon förklara ett komplext mänskligt fenomen med hänvisningar till livet under jägar-samlartiden tänds en stor röd varningslampa i huvudet: oftast saknas belägg för de påståenden som förs fram.

Crabtrees teorier om intelligens har kritiserats på en rad punkter av såväl genetiker som vetenskapsjournalister för att vara spekulativa. Som Guardianskribenten Andrew Brown påpekat bär föreställningen om den moderna människan som degenererad också på en hel del otrevligt ideologiskt bagage.

Kulturskribenten Greta Schüldt plockar upp Danielssons boll i Dagens Nyheter den 29/4, när hon beskriver den tilltagande fördumningen som en följd av samhällets moraliska förfall. Vi har blivit ”förslöade”, kapitulerat inför skärmarna och outsourcat vår fantasi till den artificiella intelligensen. Schüldt verkar främst syfta på den försämrade läsfärdigheten och läsförståelsen hos barn, som alltså skulle ha sin grund i en bristande moral hos föräldrar och i förlängningen hos hela samhället, som förlorat sina ideal.

Hur bekväm är samtiden?

Gemensamt för Danielsson och Schüldt är att de betraktar vårt nuvarande levnadssätt som alltför bekvämt, en vällevnad som är intellektuellt korrumperande. Det är en föreställning som går stick i stäv mot idén om att befrielse från det tunga och nedbrytande dagliga arbetet kommer att frigöra tid och energi åt var och en av oss att utveckla våra intressen och förmågor, med andra ord, den idé som genomsyrat arbetarrörelsens kamp för uthärdliga arbetsförhållanden, kortare arbetsdagar och på sikt lönearbetets avskaffande.

Den förslappade samtidsmänniska Schüldt ondgör sig över, lönearbetar dock intensivt och långt upp i åldrarna, skickar sina barn till en söndermarknadiserad skola och är ständigt jagad av reklam i sin genomkommersialiserade vardag. Är slöhet verkligen en rättvisande beskrivning av det samtida tillståndet?

Det verkar rimligt att anta att den individuella variationen i de förmågor vi förknippar med intelligens är genetiskt betingad till viss del. Det är dock uppenbart att miljöfaktorer spelar en avgörande roll för hur de förmågorna utvecklas. Intelligens är inte bara en egenskap som man har olika förutsättningar att tillägna sig, utan också en produkt av samhällets resurser och organisering.

Ulf Danielsson lyfter i en DN-artikel på tema fördumning, publicerad 14/2, fram Beethoven, James Watt och Albert Einstein som exempel på det mänskliga kreativitetens höjdpunkter. Det får mig att tänka på den amerikanska evolutionsbiologen Stephen Jays Goulds berömda citat från 1980: ”I am, somehow, less interested in the weight and convolutions of Einstein’s brain, than in the near certainty that people of equal talent have lived and died in cottonfields and sweatshops”.

Vi distraheras ständigt av våra skärmar – eller är det de sociala mediernas innehåll som är problemet? Mobiltelefonen har kommit att fungera som ett bärbart skyltfönster och företagens försäljningsstrategier blir alltmer raffinerade.

Kunskap och fördelning av samhällets resurser

Skildringar av vardagen och den levda erfarenheten har visat sig fungera utmärkt som reklamyta hos influencers. Parallellt med detta har högern blivit alltmer antiintellektuell i sin instrumentalisering av en slags utstuderad dumhet, en strategi som förknippas främst med Donald Trump.

I Sverige har den utstuderade dumheten en av sina starkaste politiska företrädare i Liberalernas partiledare, arbetsmarknads- och integrationsminister Johan Pehrson.

Det är ironiskt med tanke på att Folkpartiet tidigare profilerat sig som ett lärar- och akademikerparti som håller det borgerliga bildningsidealet högt. Pehrson – eller hans sociala mediestab – har de senaste månaderna levererat en rad häpnadsväckande dumma uttalanden.

Ett exempel: följande Twitterkommentar om Kalla faktas avslöjande av att Sverigedemokraternas chefsideolog Mattias Karlsson sprider den högerextrema folkutbytesteorin: ”Konstigt. Konspirationsteorier ska man akta sig för. På alla håll och kanter. Alla dagar i veckan”. Ett annat exempel, följande citat ur en intervju i DN 20/4: ”om man kommer till Sverige ska man assimileras till den svenska grundlagen”. Här kan man snacka fördumning.

Folkbildning var en central del av den tidiga vänsterns och arbetarrörelsens politiska tradition. Tillgången till kunskap skulle inte villkoras av klassposition eller inkomst och folkbildning var ett vapen i kampen mot ekonomiskt och socialt förtryck.

Folkbildning var en central del av den tidiga vänsterns och arbetarrörelsens politiska tradition. Tillgången till kunskap skulle inte villkoras av klassposition eller inkomst och folkbildning var ett vapen i kampen mot ekonomiskt och socialt förtryck.

Att bekämpa analfabetismen var ett av den globala arbetarrörelsens viktigaste mål – låt vara att det också kunde missbrukas som maktmedel, som när den sovjetiska ockupationsmakten tvingade afghanska bybor till skolan med våld i framstegets namn.

Dagens debatt om intelligens och AI intresserar sig knappt för frågan om kunskap i relation till fördelningen av samhällets resurser, utan överför symptomatiskt nog diskussionen till moralens område. Att utgå ifrån att alla bara lata och fördummade är knappast en fruktbar position för den som vill förstå kunskapens samhälleliga fördelningsmekanismer.

Publicerad Uppdaterad
2 veckor sedan

Inrikes #40/2023

Familjer riskerar slås sönder av nya försörjnings­kravet

Vanessa Fuentes och Jessica Borch vill skaffa barn men har nu fått svårt att planera inför framtiden. Foto: Julia Lindblom

Personer som arbetar i Sverige med arbetstillstånd organiserar sig nu mot det höjda försörjningskravet för arbetskraftsinvandrare. I helgen höll föreningen Work Permit Holders ett första möte. Snarare än att leda till att löner höjs, befarar man att det kommer innebära deportationer av människor som byggt sina liv här.
– Bakom siffrorna finns barn och familjer vars liv riskerar att slås sönder, säger Viktoria Surguladze till Arbetaren. 

– I fem år har jag arbetat inom städbranschen i Sverige och byggt upp ett liv här. Min framtid förstörs om lönegolvet blir verklighet.

Viktoria Surguladze, 30 år, kommer från Tbslisi i Georgien och har bott i Stockholm sedan våren 2018. När Arbetaren intervjuar henne har hon svårt att hålla tillbaka tårarna. 

Hon är en av tiotusentals personer i Sverige som riskerar deportation om den nya lagen om förhöjt försörjningskrav för arbetstillstånd går igenom. När regeringen presenterade förslaget tillsammans med Sverigedemokraterna i maj, kom det för många anställda som en chock.

Föreningen Work Permit Holders organiserar anställda med arbetstillstånd i Sverige. I helgen höll de ett första möte för att förbereda en stor demonstration mot det höjda försörjningskravet. Mötet på Sveavägen i Stockholm har hastigt tillkallats av föreningen.

Det kan tyckas kontraproduktivt att arbetare organiserar sig mot högre löner, men få av de berörda tror att effekten av kravet kommer att bli att lönerna i branscherna där de arbetar höjs. I stället riskerar tusentals personer deportation eller att tvingas återvända till hemlandet mot sin vilja.

Föreningen Work Permit Holders Association höll i helgen ett möte på Sveavägen i Stockholm. SAC Syndikalisterna upplät sina lokaler till föreningen. Foto: Julia Lindblom

Nytt lönegolv riskerar att drabba tusentals

Föreningen Work Permit Holders Association, WPHA, har funnits sedan 2010 och samlar människor från hela världen som fått arbetstillstånd i Sverige. Den här helgen har facket SAC Syndikalisterna lånat ut lokalerna till föreningen. På mötet deltar människor från Bangladesh, Pakistan, Filippinerna, Georgien och flera andra länder.

Det här lönegolvet är diskriminerande. Varför ska det specifikt gälla personer som kommer från länder utanför EU?

Viktoria Surguladze, städare

Lagförslaget “Ett höjt försörjningskrav för arbetskraftsinvandrare” klubbades igenom av riksdagen i november förra året. Nu har regeringen remitterat en promemoria som föreslår att arbetskraftsinvandrare ska ha en lön som uppgår till minst 80 procent av den medianlön som Statistiska centralbyrån publicerar för Sverige. Det innebär ett försörjningskrav på 26 650 kronor. I Tidöavtalet står det att 100 procent av medianlönen ska gälla på sikt, vilket kommer att medföra ytterligare en höjning.

Lagen ska börja gälla redan den oktober i år och omfattar framför allt personer med utomeuropeisk bakgrund. För arbetstillstånd inom EU gäller helt andra regler.

– Det finns fortfarande full möjlighet att ta emot arbetskraftsinvandrare från EU. Det här handlar om de som kommer från länder utanför EU. Jag är övertygad om att det är många i Sverige som kan ta de jobb som finns, säger migrationsminister Maria Malmer Stenegard (M) till Svt.

Men Viktoria menar att lönegolvet är diskriminerande.

– Varför ska det specifikt gälla personer som kommer från länder utanför EU? Det är inte rättvist, säger Viktoria Surguladze.

Precis som många andra som deltar i helgens möte hoppas Viktoria på att så småningom få permanent uppehållstillstånd i Sverige. Hon ser ingen framtid i Georgien.

– Min pojkvän är svensk och vi har nyss köpt en lägenhet. Vi håller på att planera vårt bröllop nu. Men lagen kom som ett slag i magen, fortsätter hon.

Migrationsminister Maria Malmer Stenergard, Camilla Mårtensen, arbetsmarknadspolitisk talesperson (L), Magnus Persson, arbetsmarknadsutskottets ordförande (SD) och Ingemar Kihlström, migrationspolitisk talesperson (KD) presenterade lagändringen vid en pressträff i regeringskansliet den 4 maj. Foto: Jessica Gow/TT

Viktoria är utbildad inom straffrätt och arbetade tidigare som jurist i Georgien, bland annat inom rättsväsendet. I Sverige ansågs hennes utbildning inte anpassad efter arbetsmarknaden, så Viktoria sökte jobb inom städbranschen istället. 

– Det är ironiskt att regeringen skyller på att de vill få fler högutbildade till Sverige. De kanske kan se sig om i stället? Vet de ens vilka utbildningar många migranter sitter på, men som de nekas användning för i Sverige?

Viktoria flyttade till Sverige för att bygga ett bättre liv. Situationen i Georgien har de senaste åren försämrats och det blev omöjligt för henne att stanna kvar. 

– Jag kommer från en familj som på grund av den svåra politiska situationen i Georgien fått utstå förföljelse och stora problem. Det finns ingen framtid för mig i det landet, säger hon. 

Viktoria Surguladze är utbildad advokat och arbetade tidigare inom rättsväsendet i Georgien, men blev tvungen att lämna landet. Nu arbetar hon inom städbranschen i Sverige. Foto: Julia Lindblom

Hon arbetar i dagsläget 80 procent på ett städföretag i Stockholm. Dessutom barnvaktar hon flera dagar i veckan. Men även om Viktoria arbetade heltid skulle lönen landa på endast 24 500 kronor, 2000 kronor under lönegolvet i regeringens nya lagförslag. 

Det är inte många företag i städbranschen som erbjuder hundraprocentiga anställningar till sina anställda. Samtidigt har Viktoria nu fått extra tid att studera svenska vid sidan av jobbet.

– Nu står vi med arbetstillstånd inför flera problem. Dels handlar det om det omöjliga lönegolvet som regeringen presenterat. Många av de här städföretagen vägrar erbjuda välbetalda heltidsanställningar. Samtidigt blir det på grund av lönekravet svårt att hinna att studera svenska vid sidan av jobbet, då arbetet inom städbranschen är slitsamt och fysiskt krävande, säger Viktoria.

”Den nya lagen är inhuman”

Krisnendu Mahalder kom till Sverige från Bangladesh för fyra år sedan, som student i företagsekonomi. Han tog examen vid universitetet när pandemin nådde sin peak år 2021, men lyckades till sist få arbete inom servicesektorn. 

Idag är han gift och har en dotter på 1,5 år som är född i Sverige och går på förskolan. Hans fru har genomgått flera års SFI-utbildning och är halvvägs igenom undersköterskeprogrammet.

– Den nya lagen är inhuman. Det är omöjligt för oss att skapa en hållbar framtid i Bangladesh i det här skedet i livet. Vi har investerat den viktigaste tiden av livet i Sverige. Vi kan inte tänka oss en framtid någon annanstans, säger han.

Krisnendu Mahalder kom till Sverige från Bangladesh för fyra år sedan. Foto: Julia Lindblom

På mötet deltar andra migrantarbetare från Bangladesh.

– Vi kräver att det nya lönegolvet åtminstone inte ska omfatta de personer som redan kommit hit och byggt upp sina liv här, säger Krisnendu Mahalder.

Får inte byta jobb under en tvåårsperiod

I mötet deltar även Vanessa Fuentes tillsammans med sin flickvän Jessica Borch. Vanessa Fuentes kom från El Salvador till Stockholm för sju år sedan och är i grunden utbildad grafisk designer. 

En av anledningarna till att jag kom till Sverige var just för att kunna skaffa barn och leva med den jag älskar.

Vanessa Fuentes, restaurangbiträde

Hon har de senaste åren arbetat inom restaurangbranschen, och tjänar 19 000 kronor innan skatt. Vanessa och Jessica vill bilda familj, men lagförslaget har fallit som ett mörker över deras framtidsplaner. 

– Jag kan inte ens byta till ett mer välbetalt arbete, eftersom Migrationsverket inte tillåter arbetskraftsinvandrare att byta jobb under en tvåårsperiod. Jag har kämpat hårt för att ta mig in i det svenska samhället och hoppas på att en dag få fast uppehållstillstånd. En av anledningarna till att jag kom till Sverige var just för att kunna skaffa barn och leva med den jag älskar. I mitt land är det inte möjligt att leva fritt om du är queer-person, säger Vanessa Fuentes.

Vanessa Fuentes och Jessica Borch vill skaffa barn men har nu fått svårt att planera inför framtiden. Foto: Julia Lindblom

Den här sommaren har Vanessa och Jessica inte kunnat åka på semester utomlands. Vanessa får inte lämna landet medan beslutsprocessen pågår. Nu hoppas de innerligt på att Vanessa ska få ett fast uppehållstillstånd.

– Det är så tydligt att lönekravet är en attack på arbetarklassen. Människor som betalar skatt och bidrar till samhället, som skapar relationer och bygger sina liv i Sverige anser man inte vilja ha kvar, på grund av att det saknas några tusenlappar i lönekuvertet. Samtidigt undrar man ju vilka som ska arbeta i vården, stå i kassan i mataffären eller städa människors hem? Säger Jessica Borch.

Landsomfattande demonstration väntar i juni

Mötet på Sveavägen pågår i flera timmar. I veckan har föreningen WPHA skickat in ett remissvar på regeringens förslag. Debattartiklar skrivs och en landsomfattande demonstration planeras i juni. 

Det höjda försörjningskravet kan få allvarliga konsekvenser för välfärden, varnar Sveriges kommuner och regioner, SKR. Välutbildad personal inom vården kommer enligt SKR ofta in på en lägre lönenivå innan legitimationen är klar. 

Även flera arbetsköparorganisationer tolkar förslaget som att staten vill blanda sig i lönebildningen. Visita, branschorganisationen för besöksnäringen, påpekar att det redan nu i Sverige råder brist på till exempel kockar, bartendrar och hotellpersonal.

– Det här kan betyda att kompetensbristen förvärras ytterligare, säger organisationens vd Jonas Siljhammar till Dagens Nyheter.

Flera representanter för WPHA planerar att resa till politikerveckan i Almedalen för att skapa opinion mot lagförslaget. Även i Facebookgrupper och på sociala medier pågår mobiliseringen mot lönekravet för fullt.

Föreningen Work Permit Holders har funnits sedan 2010 och samlar migranter från många länder. Foto: Julia Lindblom

Lagändringen riskerar att slå mot kvinnor

Anton Hultberg är aktiv i SAC Syndikalisterna och deltar i planeringsmötet. Även han är bekymrad över utvecklingen.

– Jag tror inte regeringen förstått vilka katastrofala konsekvenser det här lagförslaget får för människor som rotat sig i Sverige. Det är totalt ansvarslöst att Moderaterna först öppnar slussarna för låglönemigranter 2008 för att nu tvärvända för att fjäska för SD. Detta handlar inte om siffror, det handlar om människors liv.

Anton Hultberg, ombud på Stockholms LS. Foto: Privat

Han menar att lönegolvet särskilt kommer att slå hårt mot kvinnor.

– På SAC Syndikalisterna organiserar vi många migrantarbetare. De som jobbar i byggbranschen tjänar bättre, de kommer att få stanna. De kvinnor som jobbar inom städ och restaurang får det svårare, då de tjänar mindre pengar, säger han.

Viktoria Surguladze hoppas på ett stort stöd från allmänheten i kampen mot det nya lönekravet. 

– Jag har kollegor i städbranschen som blir sjuka och måste uppsöka läkare, eftersom de mår så dåligt av lagen och är rädda inför framtiden. Folk förstår inte att bakom siffrorna döljer sig människor med drömmar och framtidsplaner. Barn och familjer vars liv nu riskerar att slås i bitar. Det är allas ansvar att agera nu, säger hon.

Arbetaren har sökt migrationsminister Maria Malmer Stenergard. Pressekreterare Erik Engstrand skriver att de avstår intervju, men tackar för förfrågan.

Publicerad Uppdaterad

Prenumerera på Arbetarens nyhetsbrev

Box 6507
113 83 Stockholm
Tel: 08-522 456 70 (redaktionen)
[email protected]

Följ oss på MastodonFölj oss via rss

Tidningen Arbetaren behandlar dina personuppgifter i enlighet med allmänna dataskyddsförordningen, (EU) 2016/679. Du hittar vår dataskyddspolicy här.

Prenumerationsärenden
Tel: 08-522 456 80
(måndagar kl 10-13)
[email protected]

Organisationsnummer: 556542-8413
Swishnummer för gåvor: 1234 809 984

Missa inte 👇
→  Det står på spel i rättegången mot Anderssons städbolag