Avtalsshopping, gula fack…och sedan?

Regeringen föreslår inskränkningar av den fackliga konflikträtten redan i sommar. Juristen Rasmus Hästbacka lyfter tre möjliga scenarier på vad ett eventuellt strejkförbud skulle innebära. Lagförslaget angriper särskilt de fristående fackens stridsrätt, och frågan är vad som kommer hända med föreningsfriheten?

Kommentar
Med den nya lagen blir det olagligt med stridsåtgärder i de fall facket kräver att ett kollektivavtal ska efterlevas eller tillämpas på ett visst sätt, skriver Rasmus Hästbacka. Bild från när fack och Svenskt Näringsliv föreslog inskränkt strejkrätt i juni 2018.
Foto: Jessica Gow/TT

Vad garanterar goda löner och anställningsvillkor? Kollektivavtal, tänker kanske någon, eller arbetsrättslig lagstiftning. Nej avtal och lagar saknar värde om inte löntagarna hävdar sina intressen.

I Sverige sker det genom att löntagarna tillhör fackföreningar som förhandlar och vid behov vidtar strejk, blockad eller andra stridsåtgärder. Medan strejk är att lägga ned arbetet innebär blockad att man avbryter vissa moment, till exempel vägrar övertidsarbete.

Rätten att fritt välja fackförening är en mänsklig rättighet enligt artikel 11 i Europakonventionen. Denna föreningsfrihet innefattar även facklig förhandlingsrätt och stridsrätt. Det vore helt enkelt meningslöst att tillhöra fackföreningar om de inte kan förhandla och sätta tyngd bakom kraven genom stridsåtgärder. Europakonventionen gäller som lag i Sverige.

En gul fackförening kan vara startad av arbetsgivaren, av ägarens släkting eller fungera ungefär som ett företag.

Regeringen föreslår nu inskränkningar av stridsrätten (genom promemorian Ds 2018:40). Dörren öppnas för att dumpa löner och anställningsvillkor genom ”avtalsshopping” och ”gula fackföreningar”. Avtalsshopping innebär att arbetsgivare väljer billiga kollektivavtal framför dyra, alltså dåliga löner och villkor framför goda villkor. Gula fack är organisationer som är lojala med arbetsgivaren på bekostnad av löntagarnas intressen. Avtal med gula fack kan innehålla i princip hur dåliga villkor som helst.

Gula fack är sällsynta i Sverige men förekommer i olika varianter i övriga Europa. En gul fackförening kan vara startad av arbetsgivaren, av ägarens släkting eller fungera ungefär som ett företag. Gula fack kan också vara produkten av att seriösa fackföreningar har förfallit och korrumperats. Arbetsgivare kan ingå avtal med gula fack utan att dessa har några medlemmar på arbetsplatsen.

Professorn i sociologi Anders Kjellberg varnar för att gula fackföreningar kan bli riksomfattande om stridsrätten inskränks. Mats Glavå, docent i arbetsrätt, ser också risken.

På vilket sätt öppnar regeringens förslag dörren för avtalsshopping och gula fack? För att förstå det måste vi jämföra stridsrätten i dag med hur den skulle regleras om lagen antas. I dag är utgångspunkten fri stridsrätt. Huvudregeln är att fackföreningar som ej är part i kollektivavtal är fria att vidta stridsåtgärder. För avtalsbundna parter råder däremot fredsplikt, alltså förbud mot stridsåtgärder. När avtalet löper ut råder fri stridsrätt igen. Det framgår av paragraf 41 i medbestämmandelagen, MBL.

Den fria stridsrätten medför att det inte är lönsamt för arbetsgivare att avtalsshoppa och anlita gula fack. Ty seriösa fackföreningar som inte är avtalsbundna kan genast utsätta en sådan arbetsgivare för stridsåtgärder och kräva bättre avtal. Därför är avtalsshopping och gula fack sällsynta i Sverige.

Ett exempel på avtalsshopping behandlades i Figeholmsdomen.

Ett exempel på avtalsshopping behandlades i Figeholmsdomen. Där hade arbetarna jobbat under avtal som träffats av LO-förbundet Pappers, men arbetarna kom att i stället jobba under IF Metalls billigare avtal. Pappers vidtog stridsåtgärder mot arbetsgivaren och krävde att deras avtal återigen skulle tillämpas på Pappers medlemmar. Det är tillåtet enligt Arbetsdomstolens, AD:s, tolkning av MBL.

Regeringens nya förslag innehåller svårtillgänglig juridik som dessutom har marknadsförts på ett vilseledande sätt. Det påstås att alla fackföreningar även fortsättningsvis är fria att vidta stridsåtgärder om syftet är att ingå kollektivavtal. Påståendet upprepas gång på gång.

I själva verket utvidgas fredsplikten på arbetsplatser där det finns kollektivavtal, så att fredsplikten inte bara omfattar de fackföreningar som för stunden har avtal med arbetsgivaren utan även omfattar fackföreningar utan avtal. Fredsplikten för de sistnämnda facken blir inte total men nästintill. Det enda som tillåts i denna situation är stridsåtgärder för kravet att arbetsgivaren ska ingå kollektivavtal. Men striden blir olovlig om facket också kräver att avtalet ska efterlevas eller tillämpas på ett visst sätt. Det följer av regeringens förslag till tillägg i MBL: 41 d § punkt 4.

Arbetsgivaren kan alltså omedelbart ingå det nya avtalet, slippa stridsåtgärder och vägra tillämpa även detta avtal. Då är det fritt fram för avtalsshopping och gula fackföreningar.

Enligt ordalydelsen förbjuder punkt 4 att en fackförening vidtar stridsåtgärder för krav som ”avser vilken rättslig verkan ett kollektivavtal mellan parterna kommer att få”. Det innebär att arbetsgivaren kan ingå avtalet men sedan vägra tillämpa det utan att drabbas av stridsåtgärder. När avtalet löper ut har fackföreningen förvisso rätt att ta strid för ett nytt avtal men är återigen förbjuden att i denna strid kräva att avtalet ska tillämpas. Arbetsgivaren kan alltså omedelbart ingå det nya avtalet, slippa stridsåtgärder och vägra tillämpa även detta avtal. Då är det fritt fram för avtalsshopping och gula fackföreningar. Därmed äventyras även arbetsmiljön och säkerheten.

Men vänta, kan inte facket vända sig till AD för att tvinga arbetsgivaren att följa avtalet? Nej inte om arbetsgivaren ägnar sig åt avtalsshopping. I en sådan situation har arbetsgivaren ingått ett billigt avtal om löner och anställningsvillkor. Om sedan ett dyrt avtal träffas för samma arbete, talar man om konkurrerande avtal. I den situationen gäller som huvudregel det först träffade avtalet, alltså det billiga avtalet nr 1 gäller framför det dyra avtalet 2. Det framgår av gammal AD-praxis, till exempel domarna år 1974 nr 14 och 1978 nr 111.

Poängen med dagens fria stridsrätt är att facket i praktiken kan tvinga arbetsgivaren att tillämpa det dyra avtalet 2. Så skedde i Figeholmsfallet. Men nu föreslår regeringen alltså förbud mot sådana strider.

Den främsta arkitekten bakom lagförslaget är Erland Olausson, jurist och privat medlare inom industrisektorn. Olausson och vissa andra jurister har försvarat lagförslaget med att det ”kodifierar rättspraxis”. Förslaget påstås bekräfta vad som redan gäller. Det är förvisso sant att AD har fastslagit principer som öppnar för avtalsshopping och gula fack. Dock, medan dessa gamla principer öppnar en liten dörrspringa, ställer det nya förslaget dörren på vid gavel.

AD har närmare bestämt fastslagit två principer som kan utnyttjas för avtalsshopping. Den första principen är ett förbud mot strid i syfte att undantränga ett kollektivavtal. Det innebär att om det redan finns ett avtal 1 får inte en fackförening ta strid och kräva att ett avtal 2 ska tillämpas generellt och istället för avtal 1. Det framgår av den så kallade Britanniadomen. Den andra principen som AD har fastslagit är ovan nämnda huvudregel: att om avtal 1 och 2 reglerar samma arbete gäller avtal 1.

Hur kan dessa två principer gynna avtalsshopping i dag? För det första är facket förbjudet att vidta stridsåtgärder i syfte att undantränga ett billigt avtal. För det andra gäller ett billigt avtal 1 framför ett dyrt avtal 2 om saken prövas i domstol.

Trots denna AD-praxis är dagens fria stridsrätt ett värn mot avtalsshopping och gula fack. Det är nämligen tillåtet att ta strid för ett dyrare avtal om stridens syfte inte är undanträngande. Hur kan en fackförening lyckas med det? Återigen är Figeholmsdomen belysande. Pappers krävde att det dyrare avtalet skulle tillämpas på deras medlemmar, inte på medlemmar i IF Metall. Därför var syftet inte att undantränga IF Metalls avtal. Därför var striden lovlig.

Pappers förmådde också arbetsgivaren att tillämpa Pappers dyrare avtal. Detta är den fria stridsrättens stora poäng: i praktiken får arbetsgivaren starka incitament att tillämpa ett dyrt avtal 2 framför ett billigt avtal 1. Detta är ett faktum även om AD i en rättstvist skulle ge arbetsgivaren rätt att tillämpa avtal 1.

Det har påståtts att vi kritiska jurister övertolkar regeringens förslag, att vi inte håller oss till föreslagen lagtext. Det är i själva verket arkitekten Erland Olausson som går en bra bit utanför ordalydelsen när han uttalar hur förslaget bör tolkas av AD i framtiden. Olaussons tolkning lämnar faktiskt ännu mindre utrymme för stridsåtgärder.

Särskilt intressanta är Olaussons uttalanden om Hamnarbetarförbundets aktuella strid för ett eget kollektivavtal. Hamn kräver ett avtal samtidigt som det finns ett avtal i branschen mellan LO-förbundet Transport och arbetsgivarsidan. Hamn har tidigare föreslagit ett gemensamt trepartsavtal men Transport avböjer. Hamn kräver därför ett eget avtal med samma innehåll som Transports avtal.

Hittills har vi haft ganska tydliga spelregler för konflikter på arbetsmarknaden. Nu planterar regeringen en juridisk snårskog.

Syftet med Hamns strid är inte att undantränga Transports avtal. Olausson hävdar dock att Hamns vilja att ingå avtal inte är trovärdig och därför skulle AD efter lagändringen bedöma sådana strider som olovliga. Det saknar alltså betydelse att Hamn tar strid för ett avtal och i denna strid avstår från krav på tillämpning. Striden skulle ändå bedömas som olovlig om AD anammar Olaussons tolkning.

Vad blir kvar av stridsrätten om lagförslaget antas? Vi ser ut att hamna nära en total fredsplikt så snart en arbetsgivare ingår avtal med en fackförening – ett seriöst fack eller gult fack, ett fack med många medlemmar eller inga medlemmar på arbetsplatsen.

Hittills har vi haft ganska tydliga spelregler för konflikter på arbetsmarknaden. Nu planterar regeringen en juridisk snårskog. Lagförslaget stöds av ledarna för LO, TCO och Saco. Det har väckt starka protester från fackliga gräsrötter. LO:s avtalssekreterare Torbjörn Johansson har kommenterat situationen med: ”Om jag hade varit kvar på golvet så hade jag också varit emot det här förslaget”.

Låt mig återvända till föreningsfriheten. Regeringens förslag har en särskild udd riktad mot de fristående facken utanför LO, TCO och Saco. Dessa består i dag av Hamnarbetarförbundet, SAC Syndikalisterna och olika förbund för brandmän, bussförare, ambulansförare med flera grupper. Stridsåtgärder som är typiska för de fristående facken blir enligt regeringens förslag förbjudna på ett bräde. Det är stridsåtgärder utan krav på kollektivavtal och strider i rättstvister. Vanliga stridsfrågor för de fristående facken är arbetsmiljö, uppsägningar och diskriminering.

Medlemmar i fristående fackföreningar har tydligen valt fel fack enligt regeringen, varför de ska straffas genom inskränkt stridsrätt. Därmed undergrävs även förhandlingsrätten och föreningsfriheten. Risken är då att många arbetare pressas över till LO-förbunden. Det är toppstyrda förbund som är lojala med det statsbärande s-partiet. Ska självständiga och medlemsstyrda fackföreningar som SAC Syndikalisterna och Hamnarbetarförbundet inte få existera? Ska vi endast ha statligt godkända monopolfack?

I förlängningen drabbar lagändringen även förbunden inom LO, TCO och Saco. Risken är som sagt att dessa förbund berövas sin stridsrätt då arbetsgivare väljer avtalsshopping och gula fack.

Kanske gör fler som svenska sjuksköterskor och använder hot om uppsägning som stridsåtgärd. Kanske krymper de fristående facken, kanske lockas fler löntagare till dessa mer stridbara fack.

Hur kan svenska fackföreningar och löntagare förväntas bete sig om lagen träder i kraft? Ingen kan med säkerhet förutsäga framtiden. Det vore därför dumt att ta för givet att alla löntagare kommer att rätta sig efter en strängare lagstiftning.

Man kan lika gärna spekulera kring risken för fler olovliga konflikter. Om inte facken kanaliserar personalens missnöje utbryter kanske utomfackliga strejker, så kallade ”vilda” strejker. Kanske gör fler som svenska sjuksköterskor och använder hot om uppsägning som stridsåtgärd. Kanske krymper de fristående facken, kanske lockas fler löntagare till dessa mer stridbara fack.

En av få forskare som har studerat den svenska lagstiftningens inverkan på strejkbenägenheten är historikern Christer Thörnqvist, främst i avhandlingen Arbetarna lämnar fabriken (1994). Thörnqvist menar att de stora strejkvågorna har haft en stor inverkan på lagstiftningen, men att lagstiftningen har liten eller ingen inverkan på strejkbenägenheten.

Den senaste vågen av ”vilda” strejker pågick åren 1969–1991. Det var ca hundra strejker per år i Sverige. Mitt i vågen antogs strängare regler mot strejker genom MBL år 1976, dock utan märkbar effekt. Christer Thörnqvist har även reflekterat kring regeringens nya lagförslag. Svenska lagstiftare uppvisar ett slags hybris när de väntar sig att verkligheten ska anpassa sig efter den karta de ritar upp.

Strejker och andra stridsåtgärder är symptom på grundläggande intressemotsättningar mellan anställda och arbetsgivare. Dessa motsättningar kan ingen lagstiftning i världen trolla bort.

Medan 1976 års MBL inte kunde garantera arbetsfred, så har de föreslagna tilläggen i MBL rentav potential att underblåsa konflikter. Låt oss betrakta prognosen att alla fackföreningar och löntagare fogar sig efter den strängare lagstiftningen. Låt oss också anta att arbetsgivare börjar avtalsshoppa och anlita gula fack. Denna prognos skulle i så fall innebära följande: att alla fristående fack låter sig avväpnas och tynar bort, att alla fackföreningar accepterar dumpning av löner och andra villkor samt att alla löntagare avstår från olovliga stridsåtgärder även om deras villkor dumpas. Det är knappast sannolikt. Fler konflikter framstår som troligare.

Risken för avtalsshopping och gula fackföreningar har avfärdats med hänvisning till att det är sällsynt i det rådande rättsläget. Poängen är dock att det plötsligt kan bli lönsamt efter lagändringen; arbetsgivare kan välja billiga avtal och freda sig mot stridsåtgärder. I den kritiska debatten har man varnat för att avtalsshopping och gula fack kan breda ut sig i nya branscher och på företag som saknar fackliga traditioner. Jag kan dock inte se varför fenomenet skulle stanna där.

Jag vill avrunda denna text med tre tänkbara scenarier för dumpning av villkoren. Ett första scenario är extremt och orealistiskt. Det går ut på att alla arbetsgivarföreningar låter riksavtalen löpa ut och ingår nya avtal med gula fack överallt. Då skulle villkoren dumpas både formellt och materiellt.

Ett mer realistiskt scenario är att etablerade fackförbund och avtal består formellt men undergrävs materiellt. Ponera att inte en enda arbetsgivare väljer avtalsshopping och gula fack men hotar med att göra detta när nya avtal ska förhandlas fram, lokala avtal eller riksavtal. Det är inte svårt att föreställa sig hur arbetsgivarsidan skulle uttrycka sig i en sådan situation, med argumentet ”Som arbetsgivare kan vi avstå från gula fack och fortsätta erkänna er som avtalspart om ni dämpar era krav.”

Sådana uppgörelser kan rentav säljas in som en räddning av den svenska modellen. ”Kritikerna hade fel! Parterna samarbetar för att hålla gula fack borta.” Samtidigt försämras avtalens innehåll.

Å andra sidan kan situationen betraktas som ett gyllene tillfälle för facklig förnyelse och organisering.

Ett tredje scenario är en mix av scenario ett och två. I många branscher kan det antas att de etablerade fackförbunden och avtalen består formellt men kanske undergrävs materiellt. Hit hör stora delar av den offentliga sektorn och exportindustrin. I andra branscher kan gula fackföreningar mycket väl slå igenom på bred front. Några givna kandidater är byggbranschen, hotell- och restaurangbranschen, städning och fastighetsskötsel.

Företag med gula avtal får en konkurrensfördel genom billig arbetskraft. Det kan tvinga även ovilliga företagsledare att följa samma spår för att klara konkurrensen och vinstkraven. I så fall inleds en nedåtgående spiral.

Om stridsrätten inskränks kan det innebära ett dråpslag mot fackföreningsrörelsen. Å andra sidan kan situationen betraktas som ett gyllene tillfälle för facklig förnyelse och organisering. Det handlar i så fall inte om någon romantisk klasskamp, utan om långsiktigt arbete under antifacklig lagstiftning.