När professor Göran Therborn i början av 1980-talet gav sig ut i världen för att inleda sin akademiska karriär visste han inte att Sverige då var som mest jämlikt.
När han 40 år senare återvänder har något hänt. Landet som på 1970-talet blev känt som ett socialdemokratiskt mönstersamhälle finns inte längre kvar. Något är ruttet i Landet Lagom. Frågan är vad som har hänt under de här åren.
[BOK] Kapitalet, överheten och alla vi andra. Klassamhället i Sverige – det rådande och det kommande
Göran Therborn
Arkiv förlag, 2018
Kapitalet, överheten och alla vi andra är ett ambitiöst försök att ta ett grepp om samhällsutvecklingen sedan början av 1980-talet. Boken är en del av den fackliga tankesmedjan Katalys projekt ”Klass i Sverige”. Därför utgör klassamhället referensramen, och Therborn tar sig an problemet med en modern marxistisk analys.
Resultatet är en hisnande berättelse om överklassens revansch, och om finanskapitalets kapning av samhället och invasion av välfärdsstaten.
Therborn tecknar en dramatisk bild av skiftet från ett välfärdssamhälle dominerat av industrikapitalet i förbund med socialdemokratin till ett nyliberalt samhälle i händerna på finanskapitalet.
På sida efter sida serveras vi statistik, berättelser och analyser som beskriver vad som har skett. Professor Therborn har gjort sin research noga. Visst är Kapitalet, överheten och alla vi andra ett inlägg i en debatt, men det är tyckande djupt förankrat i verkligheten.
Siffrorna är svindlande och det är stundtals svårt att riktigt begripa deras omfattning. Det känns som när någon försöker förklara astronomiska mått.
Vad innebär det egentligen att 187 personer äger halva vår BNP? Eller att den dagliga omsättningen på de svenska finansmarknaderna är 544 miljarder kronor, det vill säga tio procent av BNP?
Men Therborn är skicklig på att kombinera sifferexercisen med hållpunkter och nedslag i verkligheten för att vi ska förstå.
1980 behövdes exempelvis nio industriarbetare för att avlöna en direktör. 2014 krävdes femtiofyra. Det innebär att hela inkomstutjämningen som åstadkommits under efterkrigstidens folkhemsbygge raderades under mitten av 1990-talet.
Hela inkomstutjämningen som åstadkommits under efterkrigstidens folkhemsbygge raderades under mitten av 1990-talet.
Särskilt träffande är berättelsen om en pensionerad bibliotekarie som ska klara sig på 11 500 kronor i månaden samtidigt som Handelsbankens förre vd kan njuta av sin pension på 600 000 kronor i månaden i resten av livet.
Göran Therborn åskådliggör hur Sverige numera är ett extremt land – extremt ojämlikt.
Foto: CLACSO TV/Wikimedia Commons
Therborn åskådliggör hur Sverige numera är ett extremt land. Extremt ojämlikt. Vi är i vissa avseenden tillbaka på förindustriella nivåer.
Vem som är boven i dramat råder det ingen tvekan om: finanskapitalet och den nya överklassen. Det är de som har skapat en enorm kasinoliknande ekonomi som ger oss återkommande kriser. Det är de som har invaderat och plundrat den offentliga välfärden, och skapat ett ideologiskt narrativ som upphöjer den individuella friheten och själviskheten till ideal. Entreprenören är den obestridlige hjälten. Det kollektiva är förlegat.
De många skandalerna, där turerna kring Nya Karolinska intar en särställning, är det nya normala i det nyliberala samhället. Överheten kan numera sko sig själva, strunta i folkopinionen och flertalets intressen och alltjämt hyllas för sin entreprenöriella skicklighet.
Therborn visar hur kalaset har betalats av underklassen. De två senaste finanskriserna har kostat varje medborgare runt 100 000 kronor i inkomstförlust. Ju längre ner på inkomststegen, desto hårdare har kriserna träffat. Samtidigt har den extrema fattigdomen ökat markant.
En viktig del av berättelsen som är värd att lyfta fram är socialdemokratins centrala roll i tragedin. Det är i det närmaste obegripligt att partiet som byggde upp folkhemmet är samma parti som släppte lös finanskapitalet och bidrog till invasionen av välfärdsstaten.
Göran Therborn sopar visserligen inte socialdemokratins ansvar under mattan, men partiets svekfulla agerande reduceras till nidbilden av Kjell-Olof Feldt och Erik Åsbrink som mer eller mindre lurar den godtrogne Palme till att avreglera kreditmarknaden. ”Gör som ni vill, jag begriper ändå inte det där,” ska statsministern ha sagt 1985 när Feldt föreslog att slopa regleringarna.
Huruvida skrönan är sann eller inte spelar mindre roll. Viktigare är att den skymmer de bakomliggande materiella förhållandena som förklarar varför socialdemokratin sprang finanskapitalets ärenden, nämligen partiets symbios med kapitalet. Välfärdsstaten byggdes upp på grundval av kapitalackumulationen.
När kapitalismen började stagnera på 1970-talet hade socialdemokratin för länge sedan upphört att vara en verkligt samhällsomdanande kraft. Därmed skakades också grundvalen för folkhemmet om, och lösningen på problemet blev för partiet detsamma som för kapitalet: att frigöra finansmarknaden från den produktiva ekonomin för att kunna suga upp allt överskottskapital och fortsätta ackumulationen.
Kapitalet, överheten och alla vi andra är ett facit över vad som hände sedan. Därför är det viktigt att betona att de djupa kriserna, den skenande ojämlikheten, och den nya överheten på många sätt är konsekvenserna av socialdemokratins äktenskap med kapitalet. Detta kunde Therborn varit tydligare med.
En viktig diskussion i boken är arbetarklassens förändrade sammansättning. Prekariatets återkomst är kanske ingen nyhet. Och att välutbildade grupper inom mellanskikten, som sjuksköterskor, lärare och socionomer, tycks genomgå en slags degraderings- eller proletariseringsprocess har det också skrivits en hel del om tidigare. Therborns förtjänst är att han sätter saker i sitt sammanhang och beskriver hur prekariatet och professionerna har utvecklats till en radikal förändringspotential av kapitalet själv.
Potentialen ligger dels i gruppernas förvisso försiktiga och latenta tendens till radikalism, och dels i det faktum att de i större utsträckning är en viktig förutsättning för kapitalackumulationen. Särskilt när det gäller professionerna, som allt oftare återfinns inom den privata snarare än den offentliga sektorn, är proletariseringen också en källa till möjligt inflytande och makt. Privatiseringen betyder ju att de anställda producerar mervärde för kapitalet, vilket skärper strejkens ekonomiska inverkan.
Prekariatets vrede kan slå åt olika håll, och samhällets mest marginaliserade har inte sällan i historien lockats över till den fascistiska saken.
Men ökad exploatering betyder inte nödvändigtvis radikalisering, vilket Therborn är noga med att påpeka. Prekariatets vrede kan slå åt olika håll, och samhällets mest marginaliserade har inte sällan i historien lockats över till den fascistiska saken.
I stället handlar det om att se möjligheterna och ta vara på dem genom att organisera och bygga sociala och progressiva rörelser. Svaret på hur detta bygge ska ske står inte att finna i Kapitalet, överheten och alla vi andra, vilket är ett medvetet drag från författarens sida.
Göran Therborn har bidragit med en genomarbetad och övertygande lägesbeskrivning. Vägen fram måste vi själva finna.
