Fjättrade vid sockerfälten

Nittioårige Nelson Benito halvligger på farstun till tvårumsbaracken i en sliten arbetarlänga där han bor med elva familjemedlemmar utanför staden Yaguate i Dominikanska republiken. Han orkar knappt röra sig. Hans kropp är hårt tärd efter 50 års slit på kringliggande sockerrörsfält.

– Nu är jag för svag för att arbeta. Förra året blev jag uppsagd. Jag får ingen pension, men bolaget ger mig lite pengar till mat en gång i veckan, säger han.

Med ”bolaget” syftar han på ett sockerbolag som tillhör Vicini-familjen, den rikaste familjen i Dominikanska republiken. De äger kringliggande sockerrörsfält och längorna med cirka 40 baracker. Platsen kallas La Jabin och är en av över 420 arbetarbosättningar, så kallade bateyes, i Dominikanska republiken. De är inte utmärkta på kartor, men har runt 200 000 invånare.

– Jag lämnade min familj i Haiti 1967 för att få ett bättre liv här, men jag fick ett värre liv. Trots att jag har slitit på fälten i 50 år kan jag inte äta mig mätt, säger Nelson Benito.

När Dominikanska republikens sockerindustri blomstrade på 1950- och 1960- talen skrek landet efter arbetskraft, något som det fanns gott om i dess fattiga grannland Haiti. De dominikanska och haitiska regeringarna ingick ett avtal, som förnyades årligen fram till 1986, om att Haiti skulle förse de dominikanska sockerrörsfälten med arbetskraft i utbyte mot pengar. Vid varje säsong strömmade mellan 10 000 och 15 000 arbetare in i landet och placerades i bateyes i närheten av fälten.

– När jag kom hit ägdes fälten av den dominikanska regeringen. Då fick vi ingen lön, endast mat och husrum för vårt arbete, säger Nelson Benito.

Det var bara män som anställdes, men nu bor flera generationer kvinnor, män och barn av haitisk börd i bosättningarna. Nelson Benito minns inte när han började avlönas, men i mitten av 1990-talet minskade den internationella efterfrågan på dominikanskt socker. 1999 arrenderade regeringen ut nästan alla sockerrörsfält till privata investerare. De fick även tillgång till poolerna med billig arbetskraft i landets bateyes.

– Vår situation blev bättre efter privatiseringen, men inte mycket. Lönen är fortfarande så låg att vi aldrig kan köpa nya kläder eller tillräckligt med mat. Dessutom lurar bolaget oss ofta på pengar, hävdar han.

Arbetarna får betalt utifrån hur mycket sockerrör de hugger, men de får sällan vara med under vägnings- eller räkenskapsprocedurerna. En bra vecka kan de tjäna cirka 180 kronor för 40 timmars arbete. Rent vatten saknas. En 1,5-liters flaska dricksvatten kostar cirka nio kronor.

– Därför dricker många smutsigt vatten och får magsjukdomar, säger Nelson Benito.

Toalettskjul står utplacerade här och var. Kvinnor diskar bestick i baljor utanför barackerna medan barn leker på den solspruckna marken mellan längorna. Invånarna existerar egentligen inte. Åtminstone inte på papper. Nelson Benito och hans fru har inte haitiska medborgarskap, trots att de är födda i Haiti. Liksom många andra haitier blev de inte registrerade när de föddes. Eftersom de inte ”existerar” har de aldrig kunnat söka dominikanska arbets- och uppehållstillstånd eller medborgarskap.

– Det är omöjligt att ens ansöka. Vi har inte råd att betala ansökningsavgiften och chansen att bli dominikansk medborgare är liten, säger Nelson Benito.

Uppskattningar av antalet haitier i Dominikanska republiken sträcker sig från några hundratusen till över en miljon. Många fick en tillfällig fristad där 2010 efter ett kraftigt jordskalv på Haiti som dödade minst 220 000 människor. Haiti är dessutom västra halvklotets fattigaste land medan Dominikanska republiken är en av de starkast växande ekonomierna i Latinamerika. Det lockar mängder av haitier att ta sig över gränsen illegalt för att söka jobb där. Många är, liksom Nelson Benito, papperslösa.

– Alla våra sju barn är födda i Dominikanska republiken, men eftersom vi är papperslösa har inte de heller fått födelsecertifikat, säger Nelson Benito.

Faktum är att alla barn som föddes i Dominikanska republiken tidigare kunde få medborgarskap, såvida födseln gick att bevisa. Merparten av papperslösa kvinnor födde dock sina barn i hemmen, inte på sjukhus. Dessutom drog sig många för att registrera sina barn eftersom det skulle avslöja familjens illegala närvaro. 2010 ändrades konstitutionen och barn med papperslösa föräldrar exkluderades från rätten till medborgarskap.

Det följdes av en ny lag 2013, som retroaktivt förvägrade medborgarskap till alla som hade fötts i landet efter 1929 – såvida inte en av föräldrarna redan hade medborgarskap. Cirka 210 000 personer miste sina medborgarskap. Efter internationell kritik fick de möjlighet att ansöka medborgarskap under begränsad tid. Ungefär en tredjedel av dem fick bifall.

Mellan juni 2014 och juni 2015 kunde papperslösa migranter även ansöka om uppehålls- och arbetstillstånd. Endast några hundra ansökningar beviljades. Efter det har över 300 000 personer med haitiska rötter deporterats eller återvänt till Haiti.

– Folk är rädda. Polisen gör räder i hus där det bor personer med haitiskt utseende och deporterar dem. En av mina söner deporterades 2015, men han har
lyckats ta sig tillbaka hit, säger Nelson Benito.

Med ”haitiskt utseende” menar Nelson Benito svarta eller personer med blandat afrikanskt och europeiskt ursprung. Den absoluta majoriteten av haitierna är ättlingar till de hundratusentals människor som kidnappades och förslavades i Haiti under den franska kolonialtiden (1697–1804), medan de flesta dominikaner är spanskättlingar.

I grannbaracken bor 23-årige Jackenson Pierre Profet med sina föräldrar och fyra syskon. Han började jobba på sockerrörsfälten när han var 16 år. Han vantrivs.

– Jag vågar inte söka annat arbete för att jag är papperslös. Jag är rädd för att gå utanför La Jabin. Jag har flera vänner som har blivit deporterade till Haiti sedan 2015, säger han.

Det finns även annat som kedjar fast honom vid sockerrörsfälten:

– Det är bolaget som äger bostäderna. Om vi slutar arbeta måste vi lämna bostaden, säger han.

Sockerrörssäsongen sträcker sig från december till augusti. Under de andra månaderna jobbar de flesta med röjning av fälten och plantering. Till skillnad från i en del andra bateyes har arbetarna i La Jabin skrivna kontrakt. Där anges en del rättigheter, som till exempel gratis sjukvård.

– Men bolaget följer inte alltid kontraktet. Vi ska till exempel få ersättning om vi mister jobbet innan kontraktet går ut, men jag känner en del som har sparkats utan ersättning, säger han.

44-årige sjubarnspappan Rene Michel säger att de måste svälja oförrätter om de vill behålla jobben. De skyddas inte av arbetslagstiftningen och har inte rätt att bilda eller ansluta sig till fackföreningar.

– Cheferna vet att vi är papperslösa och därmed inte har några rättigheter. En gång diskuterade vi att organisera oss och kräva förbättringar. Tre personer blev utsedda som våra talespersoner och konfronterade ägarna när de kom till fältet. En av dem sparkades direkt. Då höll de andra två käften och återgick till arbetet, säger han.

Cheferna vet att vi är papperslösa och därmed inte har några rättigheter.

Rene Michel, arbetare på sockerrörsfälten

Rene Michels 39-åriga fru, Judelka Martinez, arbetar från och till som hushållerska hos bolagscheferna.

– Min dröm är att starta en liten livsmedelsbutik, men jag saknar kapital, säger hon.

Alla parets barn har gått eller går i grundskolan.

– Men eftersom de inte har medborgarskap tillåts de inte studera vidare efter grundskolan. Enda alternativet är att börja arbeta, säger Judelka Martinez.

Ytterst få kvinnor arbetar på fälten. Det är även svårare för dem än för män att hitta svartjobb utanför bosättningarna. Många tvingas därför in i prostitution vilket är lagligt i Dominikanska republiken. Parets 17-åriga dotter, Judelie Martinez, berättar att hennes vardag är en lång väntan, men hon vet inte på vad.

– Min dröm är att studera till läkare på universitetet. Det är givetvis omöjligt, men jag hoppas ändå att det en dag blir möjligt. I annat fall måste jag hitta ett jobb, men det är svårt utan personliga dokument. Helst vill jag resa utomlands och arbeta, men det går ju inte utan pass och pengar, säger hon.

I den dominikanska huvudstaden Santo Domingo huserar frivilligorganisationen Batey Relief Alliance, BRA. Den är en av få organisationer som arbetar för att förbättra förhållandena i bateyes, framförallt när det gäller hälsa. BRA:s ordförande, Ulrick Gaillard, säger att trots den eländiga situationen i La Jabin så är det värre ställt i många andra bateyes.

– Förhållandena är bättre i privatägda bateyes än i statligt ägda. Staten har inte samma resurser att förbättra förhållandena, säger han.

Det handlar även om att visa goodwill. Vicini-familjen, som äger La Jabin, har bland annat fått hård kritik i dokumentärfilmen The Price of Sugar från 2007 som belyser sockerrörsarbetarnas förhållanden.

– Vicini-familjen vill slippa dålig publicitet. Det är inte bra för deras affärer, säger Ulrick Gaillard.

Det har aldrig varit möjligt för haitier att bilda eller gå med i fackföreningar. En del har gått samman och höjt sina röster, men det har aldrig lett någonvart.

Ulrick Gaillard, ordförande, Batey Relief Alliance

Inhemska arbetsorganisationer och fackförbund har visat mycket lite – eller ingen – solidaritet med de haitiska sockerrörsarbetarna. Däremot fick den Internationella arbetsorganisationen, ILO, upp ögonen för deras slavlika situation i början av 1980-talet. Fram till början av 00-talet övervakade ILO deras arbetsförhållanden i samarbete med de dominikanska och haitiska regeringarna. En del förbättringar skedde.

– Men det har aldrig varit möjligt för haitier att bilda eller gå med i fackföreningar. En del har gått samman och höjt sina röster, men det har aldrig lett någonvart, säger Ulrick Gaillard.

Det har gått drygt femton år sedan ILO överlämnade ansvaret för arbetsinspektioner på sockerrörsfälten till dominikanska myndigheter. Även om socker alltmer mist sin betydelse för dominikansk export och ekonomi arbetar tiotusentals haitier fortfarande på sockerrörsfälten. Ulrick Gaillard berättar att många jobbar utan kontrakt. En del får betalt i kuponger som bara kan användas i butiker knutna till arbetsköparna.

– Men många haitier har börjat flytta till städerna för att arbeta inom till exempel byggindustrin. Samtidigt har allt fler fattiga dominikaner flyttat till bateyes eftersom det är billigt att bo där, säger han.

Sedan senaste deportationsvågen drog igång lever haitierna en ljusskygg tillvaro. Många tvingas acceptera usla arbetsvillkor för att överleva. En del återvänder ”frivilligt” till Haiti, men enligt människorättsorganisationer är det i många fall hot, påtryckningar, hatiska offentliga tal från nationalistiska politiker och rädsla för att attackeras av folkmobbar som driver dem att återvända.

– För att släppas in i Haiti så måste de ha pass, men den dominikanska regeringen har ändå lyckats hitta ett sätt att deportera papperslösa personer till Haiti, säger Ulrick Gaillard.

Utan personliga dokument väntar en rättighetslös tillvaro även i Haiti. De flesta hamnar i slumområden, tillfälliga bosättningar eller hos släktingar. Många har aldrig tidigare satt sin fot i Haiti. En del deporteras trots att resten av deras familjer finns kvar i Dominikanska republiken.

– För att lösa problemet måste man hitta en juridisk procedur som löser medborgarfrågan, säger Ulrick Gaillard.

Några mindre organisationer har försökt lösa problemet.

– Men det har inte gått bra. För att det ska funka krävs uppbackning av stora organisationer och regeringar, men situationen är väldigt luddig. Även 23 procent av dominikanerna saknar till exempel födelsecertifikat. Det är ett stort problem här, säger han.

Ulrick Gaillard tror inte att det internationella samfundet kommer att pressa den Dominikanska republiken att hitta en human lösning.

– Haiti har inte gett mycket till omvärlden ekonomiskt, men Dominikanska republiken bidrar med mycket pengar genom utländska investeringar här. Jag tror inte att något land vill riskera de investeringarna för ett par hundra tusen haitiers skull, säger Ulrick Gaillard.