Det ska vara gott att bli gammal. I alla fall om du är rik.
Det är kontentan av ett reportage i Expressen (den 23 september 2018) om ett planerat lyxboende för äldre i Nacka. Det handlar om företaget Silver Life som just nu bygger ett femtiotal omsorgslägenheter med alla tänkbara bekvämligheter för seniorlivet.
Förutom aktivitetsrum, gym och bemannad lounge erbjuds de grånande hyresgästerna lägenheter med justerbara japanska toaletter och automatiska larm som kallar på personal om någon kissar i sängen.
Inget fel i det förstås. Vem önskar inte sina medmänniskor – och sig själv – en så behaglig ålderdom som möjligt?
Tre saker med projektet ter sig dock synnerligen stötande. Den första gäller att lägenheterna förbehålls ett fåtal rika. Enligt Expressen beräknas boendekostnaderna för en omsorgslägenhet på 30 kvadratmeter till 15 644 kr per månad (inklusive mat- och omsorgsavgifter).
Bara det utesluter en stor del av den äldre befolkningen. Medelpensionären i Stockholm skulle behöva lägga 70 procent av sin inkomst på att bo hos Silver Life. Och för de 245 000 fattigpensionärer som har mindre än 11 800 kronor i nettoinkomst varje månad är ”silverlivet” förstås bara något att drömma om.
Det andra som ger dålig smak i munnen är de klassföraktande attityderna hos företagsledarna bakom projektet. Att de flesta äldre inte har råd att bo hos Silver Life avfärdar en av delägarna, Leif Östling, med en hänvisning till det naturliga urvalet:
– Jag brukar säga att naturen inte är jämlik heller. Vi har olika genetiska förutsättningar och det har naturen utrustat oss med. Så hela det begreppet är ett teoretiskt begrepp – det är mot Darwin och Darwins teorier, säger Östling till Expressen.
Medfödda, biologiska fördelar är nämligen inget som någon har gjort sig förtjänt av.
Detta är nu inte första gången mångmiljonären Östling ger uttryck för ett svagt intresse i välfärd och omfördelning. I samband med paradisläckan förra året avslöjades att Östling hade kringått svenska skatteregler genom att placera delar av sin förmögenhet i bolag på Malta.
Hans arroganta uttalande i skattefrågan – ”vad fan får jag för pengarna?” – ledde den gången till att han fick lämna sin post som ordförande i Svenskt näringsliv.
Egoismen och girigheten i det uttalandet kan tyckas svårt att övertrumfa, men Östling tog ändå chansen när Expressen tillfrågade honom om den ekonomiska ojämlikhetens orsaker:
– Det är inte bara en social fråga. Det ligger nedärvt i vår biologi.
Detta är ett spektakulärt uttalande, som hämtat direkt ur 1800-talets mest marknadsfundamentalistiska strömningar. Och det utgör en lika vulgär feltolkning av Darwin nu som när Herbert Spencer och hans lärljungar saluförde kapitalistisk konkurrens och social utslagning som en sorts välgörande samhällelig evolutionsprocess.
Östling har förvisso rätt i att människor har olika biologiska förutsättningar. Men det är just av det skälet som politiska filosofer i dag avvisar naturen som rättesnöre i fördelningsfrågor. Medfödda, biologiska fördelar är nämligen inget som någon har gjort sig förtjänt av, lika lite som någon kan klandras för att de fötts med ett mindre mått av begåvning.
Att belöna eller straffa människor för att de råkar ha vissa medfödda egenskaper ter sig ur den synvinkeln lika bisarrt som att fördela samhällets resurser utifrån hudfärg eller skallform.
Dessutom är det fel i sak att samhällets ojämlikhet kan förklaras med en variation i människors nedärvda egenskaper. Individens biologiska arv har i själva verket en minimal påverkan på hennes livschanser i jämförelse med hennes materiella tillgångar.
Som ekonomen Thomas Piketty har visat är avkastningen på kapital så gott som alltid större än avkastningen på arbete. Det gör att klyftan mellan dem som föds in i ägarklassens familjer och de som bara har sin begåvning att lita till tenderar att växa av sig själv över tid. I valet mellan pappas pengar och pappas gener vinner aktieportföljen över arvsmassan nästan varje gång.
I samma sekund som arbetarna går hem stannar allt det ”produktiva” kapitalet.
Ännu viktigare är dock att Östling helt bortser från de biologiska egenskaper som faktiskt formar samhällets ekonomi.
För det första: Allt värde skapas av mänskligt arbete. I samma sekund som arbetarna går hem stannar allt det ”produktiva” kapitalet. (Om du inte tror mig, vänta bara till nästa strejk och lyssna på Svenskt Näringslivs klagosånger.)
För det andra: Den mänskliga arbetsförmågan är begränsad. Visst kan en och annan person arbeta dubbelt så mycket som genomsnittet, ja kanske till och med tre eller fyra gånger så mycket. Men sedan tar det stopp. Alla inkomster någon tjänar därutöver måste komma från något annat håll än den egna ansträngningen – det vill säga från exploatering av andra.
Om något ligger nedärvt i människans biologi så är det detta: ingen blir någonsin rik på sitt eget arbete. Detta vet förstås Leif Östling och hans likar mycket väl. Men deras egen ställning är beroende av att vi fortsätter se världen upp-och-ned.
Just här ligger den tredje och mest stötande aspekten av hela historien. Nämligen att vi framhärdar i att låta makten över samhällets resurser och investeringar utövas av människor med oförblommerat fördemokratiska ideal.
