Om vi människor delar ett enda intresse så tycks det vara intresset för kön. Vilket kön andra människor har är det första vi lägger märke till och det sista vi glömmer om dem. Könsindelningen ligger till grund för en rad samhällsinstitutioner och kulturella uttryck, och kön anförs ständigt som förklaring till många av de skillnader i status och arbetsfördelning som finns bland artens medlemmar.
[BOK] Testosteron rex. Myten om våra könade hjärnor
Cordelia Fine
Daidalos, 2018
Trots våra jämställdhetsideal står tanken om att könet är något djupt skillnadsskapande fortfarande stark. Denna könsessentialism – tanken att könet utgör en fundamental kärna i våra personligheter som bestämmer och begränsar vår utveckling – cirkulerar överallt i populärkulturen, i medierna, i leksaksbutikerna och i vardagslivet. Ständigt påminns vi om att det finns två sorters människor. Män är si och kvinnor är så. Män gillar sånt här och kvinnor gillar sånt där.
Kanske är det ändå bättre än förr. Dagens rättviseideal godtar trots allt inte diskriminering på godtyckliga grunder som könstillhörighet. Kön anses inte längre vara ett hinder för människors yrkes- eller karriärval. Men ändå.
Är det inte ett vetenskapligt faktum att män och kvinnor är olika? Är det inte så att män och kvinnor är naturligt lagda för olika sysslor? Och om naturen redan har dikterat hur samhället måste se ut, hur kan vi ändra detta utan att göra våld på vad människor är?
Denna argumentationskedja förekommer ännu på sina håll inom politiken. Den finner också stöd i en viss genre av populärvetenskap som insisterar på att framhäva könets betydelse. Denna litteratur har länge fyllt bokhandelns hyllor med försäkringar om att ”Män är från Mars, kvinnor från Venus”, förklaringar till ”Varför män vill ha sex och kvinnor behöver kärlek”, samt lösningar på mysterier som ”Varför män inte lyssnar och kvinnor inte kan läsa kartor”.
Även inom den mer respektabla biologiska forskningen finns en lång tradition av att betrakta kön som en kil som klyver mänskligheten i två delar. Inom detta forskningsparadigm har en särskild könets skapelseberättelse utkristalliserat sig. Det är en berättelse om hur könskromosomer och hormoner under evolutionens obönhörliga tryck kommit att stöpa människor i två helt olika formar.
Det är just denna skapelseberättelse som är föremål för kritik i psykologen Cordelia Fines senaste bok, den uppmärksammade Testosteron rex. Myten om våra könade hjärnor.
Eftersom olika fortplantningsstrategier premieras för herrar respektive damer kommer fler barn att avlas av konkurrensinriktade män med tendenser till runtknulleri.
Berättelsen Fine önskar problematisera lyder i korthet så här: Män och kvinnor gör barn tillsammans, men inte på samma villkor. Att ge upphov till ett barn kräver nämligen mindre investering av en man än av en kvinna. En man som har samlag med många kvinnor kan potentiellt sett få väldigt många barn – i teorin upp emot 100 stycken per år – till en väldigt låg kostnad för honom själv.
För en kvinna är läget annorlunda. Hennes reproduktiva framgång befrämjas inte nämnvärt av att hon har många sexpartners. Vad hon behöver är i stället resurser för att ta hand om sin avkomma. Ur hennes geners perspektiv är det därför mer troligt att de förs vidare om kvinnan gör ett klokt partnerval. Genom att välja en frisk och resursstark man ökar hon sina barns överlevnadschanser. Denna urvalsstrategi tvingar i sin tur männen att konkurrera med varandra om de resurser som krävs för att fånga kvinnornas intresse.
På så sätt tycks den evolutionära spelplanen från början riggad för att ge upphov till två olika människotyper. Eftersom olika fortplantningsstrategier premieras för herrar respektive damer kommer fler barn att avlas av konkurrensinriktade män med tendenser till runtknulleri. På samma sätt kommer de mer selektiva och omvårdande kvinnorna att få fler barn än sina medsystrar.
Med tiden kommer de två reproduktiva strategierna att ge avtryck i människors arvsmassa och biokemi, vilket i sin tur påverkar samhället i stort. Mäns orientering mot aktivitet, konkurrens och dominans kommer till exempel att manifesteras i att de helst vill leka med bilar och andras hustrur, samtidigt som de leder företag och tar risker med andras pengar. Kvinnor kommer däremot att premiera familjen, välja omvårdande yrken och ägna betydande tid åt att se unga och fertila ut.
Detta är i alla fall den bild som upprepas i den vulgärbiologistiska litteraturen. Samtidigt är det förstås ingen orimlig tanke att våra gener och hormoner skulle påverka vilka vi blir. Faktum är att det är ett enda hormon – det manliga könshormonet testosteron – som avgör vilka könsorgan ett foster kommer att utveckla. Likaså är det flödet av testosteron under puberteten som sätter fart på utvecklingen av manliga särdrag som ökad muskelmassa och skäggväxt.
Kanske gäller samma regel för Kung Testosteron som för alla andra kungar, det vill säga att han bara är kung så länge andra människor tror att han är det?
Från dessa observationer är steget kort till tanken att testosteronet är själva nyckeln till maskuliniteten som sådan – dess ”hormonella essens” om man så vill. För om ett enda hormon kan ge upphov till sådana skillnader i mäns och kvinnors fortplantningssystem och yttre attribut, varför skulle det inte kunna ge oss olika hjärnor och olika psyken?
Det är just dessa antaganden som Cordelia Fine kallar för Testosteron rex: den där välbekanta berättelsen som väver samman en rad påståenden ”om evolutionen, hjärnan, hormoner och beteende och ger en så prydlig och övertygande förklaring till våra samhällens ihållande och till synes obevekliga brist på jämställdhet”.
Men att en berättelse är kraftfull gör den inte riktig. Kanske gäller samma regel för Kung Testosteron som för alla andra kungar, det vill säga att han bara är kung så länge andra människor tror att han är det? Att detronisera Testosteron rex är i alla fall vad Fine vill uppnå med sin bok.
Cordelia Fine avvisar dock inte tanken att det finns biologiska skillnader mellan könen. Tvärtom menar hon att Testosteron rex måste avsättas just för att den biologiska vetenskapen inte längre stöder det perspektivet.
Ta till exempel grundantagandet att ”kvinna” och ”man” är två stabila kategorier som härrör ur våra gener. Det är en binär syn på kön där kromosomkombinationen XX är lika med hona medan XY är lika med hanne.
I de flesta fall är det så att en person med XX-kromosomer utvecklar kvinnliga könskörtlar och könsdelar medan en person med XY-kromosomer utvecklar manliga motsvarigheter. Hos sådana personer finns en tydlig linje mellan gener, gonader och genitalier.
Men denna prydliga ”3G”-konstruktion gäller inte för alla. Hos en till två procent av befolkningen saknas den förväntade överensstämmelsen mellan kromosomer, könskörtlar och könsorgan. Denna intersexuella grupp uppvisar både ”manliga” och ”kvinnliga” kännetecken och passar därför inte in i något av de två givna könsfacken.
Ändå är de lika verkliga som alla vi andra. De är inga könsmässiga ”misslyckanden”. Tvärtom är det våra essentialistiska kartor som för oss vilse när de kräver att vi lägger ned ett raster med bara två kategorier över den slående mångfalden av mänskliga kroppar, könsidentiteter och sexuella begär.
Ta vidare påståendet att män och kvinnor har utvecklat markant skilda attityder till sex. Dessa antaganden, menar Fine, bygger inte sällan på feltolkade djurstudier. Dessutom stämmer inte den evolutionära matematiken. Även om en man i teorin kan avla 100 barn med 100 olika kvinnor på ett år så skulle det vara praktiskt omöjligt för honom att pricka alla nödvändiga fertilitetsfönster.
Enligt Fines beräkningar är sannolikheten faktiskt betydligt större för att en man ska träffas av en meteorit än att han lyckas med detta konststycke. Omvänt har det visat sig att det visst kan vara reproduktivt gynnsamt för kvinnor att hålla sig med många sexpartners. De undersökningar som Fine går igenom visar genomgående att kvinnors och mäns sexuella beteenden är mer lika än vad vi ofta tror.
Testosteron rex-perspektivet ignorerar också det allra viktigaste med den mänskliga sexualiteten, nämligen att sexet ytterst sällan syftar till fortplantning. Jämfört med andra djur har människor kopiösa mängder improduktivt sex (om mänskligheten hade varit en barnalstrarfabrik, konstaterar Fine, hade vi alla fått sparken). Människans sexualitet är sedan länge åtskild från hennes reproduktiva aktivitet. För människor tycks sex i första hand fylla andra behov som att skapa närhet och tillit och stärka sociala band.
Vill man förstå människans sexualitet, menar Fine, kan man inte rensa bort mänskliga egenheter som språk, självreflektion, politiska idéer, ekonomiska förutsättningar, samhälleliga normer och påbjudna identiteter. Tvärtom måste man lyfta fram att människor i varje del av sina liv – inklusive sexlivet – är reflexiva och meningsskapande varelser, djupt försänkta i kulturella betydelsesystem.
Meningsskapandet tycks också avgörande på risktagandets område. Att män är mer riskbenägna än kvinnor har i många undersökningar kopplats till mängden testosteron. Samma hormon som i ökad dos ger dig hår på överläppen skulle alltså också göra dig mer sugen på att spela på hästar eller hoppa fallskärm.
Fine påpekar dock att dessa undersökningar ofta har ställt fel frågor. I stället för att mäta huruvida kvinnor och män skiljer sig i riskbeteende rent generellt har studierna ofta utgått från aktiviteter där män är överrepresenterade. De har alltså tittat på farliga saker som män gör – och funnit att det är vanligtvis är män som gör dem! Samtidigt har forskningen ofta ignorerat den sor-tens risker som kvinnor regelbundet tar – som att rida på hästar, gå i högklackade skor, prioritera familj före karriär eller att föda barn (det sistnämnda utgör åtminstone i USA en tjugo gånger större risk för ditt liv än att hoppa fallskärm).
Mot antagandet om att könsskillnaderna är essentiellt grundmurade ställer Fine genomgående tesen att kön bör förstås som en komplicerad mosaik av många olika egenskaper och faktorer
Fines poäng är att det inte finns en enda skala för ”riskbeteende” där vi antingen placerar oss som nervösa panelhönor eller som dödsföraktande våghalsar. Människor uppvisar helt enkelt olika riskbeteenden på olika områden. Personer som spelar om pengar kan mycket väl vara livrädda för att köra för fort – och tvärtom.
Det som ytterst styr vårt risktagande tycks inte heller vara någon testosteronladdad drift att skratta faran i ansikten, utan hur vi subjektivt uppfattar farorna omkring oss. Och här finns faktiskt stora skillnader mellan människor. Men skiljelinjen går inte i första hand mellan män och kvinnor utan mellan majoriteten av befolkningen och en liten grupp av huvudsakligen vita och välbärgade män som upplever en betydligt större trygghet än andra – och därför ofta fnyser åt tanken på att det skulle behövas några samhälleliga säkerhetsnät. Bortsett från denna avvikande grupp tycks emellertid skillnaderna i mäns och kvinnors risktagande vara små.
Detta är bara några av poängerna som görs i Testosteron rex. Mot antagandet om att könsskillnaderna är essentiellt grundmurade ställer Fine genomgående tesen att kön bör förstås som en komplicerad mosaik av många olika egenskaper och faktorer – inklusive vår kulturella och sociala omgivning. Biologiska könsskillnader finns förvisso, men variationen inom varje kön och överlappningen mellan grupperna är stor.
Bokens mest fascinerande tes är kanske att mäns och kvinnors skillnader inte alls syftar till att skapa könsdifferentierade beteenden utan till att göra oss mer lika. Här är tanken att människor i grunden är samhällsvarelser som har större behov av beteenden som låter dem samverka än de har av att lajva kyska jungfrur och kåta dothrakier.
De identifierbara skillnaderna i våra hjärnor skulle med detta synsätt i många fall inte vara uttryck för våra inneboende könsessenser utan tvärtom olika sätt att kompensera för det faktum att vi har olika kroppar och fortplantningssystem.
Som mordförsök på en mäktig tyrann betraktat tillhör Fines bok ett av historiens mer lyckade. Ändå lär det dröja innan gravstenen reses över Kung T. Sociala konstruktioner är trögrörliga och självreparerande, och människans dragning till de enkla, essentialistiska förklaringarna är en av hennes stora förbannelser. Att över huvud taget existera i vårt samhälle innebär att kliva ned i en ström av likriktande krav på att uppvisa ”rätt” kön. Och de flesta av oss sveps med i den strömmen, om inte annat för att det så sällan finns fast mark att ta spjärn mot för att konstruera andra sätt att leva och göra kön.
Fines bok syftar förstås till att destabilisera dessa tendenser och visa att saker och ting kan vara annorlunda – ja, att vi aktivt kan göra dem annorlunda. Men samtidigt som Fine understryker vikten av att fortsätta bråka om förändring går hennes bok på andra sätt inte så långt som man skulle kunna önska.
Fines kritik skjuter in sig på biologistiska teser som säger att kvinnor och män är förutbestämda att hamna på olika nivåer i samhällets hierarkier. Hennes svar är genomgående att könsskillnaderna, även om de finns, är otillräckliga för att förklara skillnaderna i social ställning. Vårt evolutionära arv samverkar alltid med en mångfald av kulturella och kontextuella faktorer – och inte sällan är det kulturen som sitter i förarsätet och levererar svar på de politiska grundfrågorna om vem som ska få vad, när och hur.
Morgondagens mäktiga män kommer inte att ha några problem att hitta andra motiv till sin makt när Testosteron rex väl vilar i jorden.
Så långt är allt gott och väl. Samtidigt stannar argumentationen upp efter att Fine har fastslagit att Testosteron rex inte alls är en envåldshärskare på könsrollernas område utan bara en bland många röstberättigade i den demokrati av naturkulturella faktorer som reglerar människors lott i livet.
Det jag framför allt saknar är ett ifrågasättande av den fond mot vilken hela detta resonemang utspelar sig. Låt vara att män och kvinnor inte alls är så olika när det gäller benägenhet att armbåga sig fram här i världen. Men borde inte följdfrågan vara varför det ens finns saker som man måste armbåga sig fram till? Varför har vi ett hierarkiskt och ojämlikt samhälle till att börja med? Om Testosteron rex inte ger någon förklaring till detta tillstånd måste vi söka en på annat håll.
Det som behöver betonas mer, menar jag, är att Testosteron rex inte är något enkelt feltänkande som kan korrigeras med en större känslighet för samspelet mellan hormoner och kultur. Som ideologi betraktad är Testosteron rex en integrerad del av svaret på en outtalad fråga om hur samhällets fördelar och bördor i allmänhet ska fördelas.
Kung T:s insisterande på att konkurrens, aggressivitet och dominans är inneboende manliga egenskaper rör inte bara frågan om relationerna mellan könen – det handlar också om just de värden som måste odlas för att ge legitimitet åt det kapitalistiska marknadssamhället. Testosteron rex är därför inte bara en tes om att individens reproduktiva biologi bestämmer hennes sociala öde – den ingår också i en större berättelse som gör en viss historisk samhällsform till hela mänsklighetens öde.
Cordelia Fine visar övertygande att Kung T är död. Men vi bör hålla i minnet att kungamakt går i arv. Testosteron rex var inte alltid kung. Mäktiga mäns makt har inte alltid motiverats med hänvisning till hormoner. Och morgondagens mäktiga män kommer inte att ha några problem att hitta andra motiv till sin makt när Testosteron rex väl vilar i jorden.
Utmaningen handlar därför inte bara om att genomskåda hur skev vetenskap lätt förvandlas till myter i maktens tjänst. Ytterst handlar den om hur vi kan bygga samhällen som inte erbjuder fåtalet den sortens makt och privilegier som kräver mytologiskt understöd.
