Val 2018: Bygg facket och erövra städerna!

Artikelförfattaren Edvin Dahlgren är medlem i Umeå LS av SAC Syndikalisterna.

Det är valcirkus år 2018. Valfriheten regerar! Vart fjärde år får vi välja vilka politiker som ska bestämma över oss. Året runt får vi underkasta oss arbetsköpare. Vårt arbete berikar direktörer och företagsägare, offentliga byråkrater och politiker. Ibland kan vi välja en ny arbetsköpare att lyda och berika.

Det fanns en gång en rörelse som sa att det inte behöver vara så här, utan att vanliga människor kan ta makten över sina liv och erövra frukterna av sitt arbete. Den rörelsen hette arbetarrörelsen och dess flaggskepp var fackföreningarna.

Om det fanns en stark rörelse skulle inte fackbyråkrater sälja ut strejkrätten till Svenskt Näringsliv.

Olle Sahlström, tidigare ledare för LO Idédebatt, utbrister i en krönika från år 2008: ”Arbetarrörelsen är död”. Är gubben galen? Vi har ju bjässarna LO, TCO Saco! Nåja. Vi syndikalister framhåller att arbetsmarknaden domineras av fackliga byråkratier, inte en facklig rörelse. Om det fanns en stark rörelse skulle inte fackbyråkrater sälja ut strejkrätten till Svenskt Näringsliv, vilket de gör i skrivande stund. Åtminstone skulle en sådan överenskommelse snabbt svepas bort av en generalstrejk underifrån.

Redan år 2006 borde en strejk ha stoppat den borgerliga regeringens angrepp på A-kassan. Den gången manade SAC till generalstrejk medan flera LO-förbundstoppar förkastade strejk som ”odemokratiskt”.

”Arbetarrörelsen är död”, skriver Sahlström och fortsätter: ”för mig är det en insikt fylld av hopp och framtidsmöjligheter”. Javisst! Rörelsen kan återuppbyggas om dess grundläggande insikter sprids på nytt. Vår kollektiva minnesförlust behöver botas.

Som tonåring på 1990-talet hade jag en nära-facket-upplevelse på en konferens i Norrbotten. En åldrad arbetare från Älvsbyn sa: ”Oavsett vilka som vinner riksdagsvalet så är det kapitalet som styr – om inte vi organiserar en direkt konfrontation med kapitalet där det bildas, det vill säga på arbetsplatserna.”

”Oavsett vilka som vinner riksdagsvalet så är det kapitalet som styr – om inte vi organiserar en direkt konfrontation med kapitalet där det bildas, det vill säga på arbetsplatserna.”

Åldringen kallade sig anarkist men orden kunde lika gärna ha kommit från Karl Marx’ 1800-talsskrifter. Marx förstod samhällets struktur på så vis att ”den materiella basen bestämmer överbyggnaden”. I termer av aktörer så är den klass som kontrollerar produktionsmedlen också samhällets härskande klass. Den ekonomiska utvecklingen sätter ramarna för den politiska utvecklingen.

Marx’ perspektiv var allmängods i arbetarrörelsen. Därav kunde man kanske tro att alla instämde i syndikalismens fokus: låt oss organisera på arbetsplatserna, i basen, ekonomin! Där kan vi förbättra livsvillkoren och ytterst erövra produktionsmedlen! Nja. Olika varianter av ”statssocialism” blev i stället dominerande.

Under hela 1900-talet citerade socialdemokratiska och kommunistiska partier Marx’ ord om samhällets bas, men de var märkvärdigt fixerade vid överbyggnaden. Både reformister och revolutionärer presenterade tidigt en två-stegs-strategi: först ta den politiska makten, sedan omstöpa det ekonomiska livet varvid arbetarna skulle bli herrar i eget hus. Steg två kom aldrig.

Socialdemokratin fastnade i ett samförstånd med kapitalet som numera är uppsagt. I Aftonbladet den 4 september 2018 skriver Olle Svenning: “Den stora övergripande socialdemokratiska formeln om kompromiss med näringslivet, är numera passerad. Det privata kapitalet behöver inte förhandla eller ingå sociala kontrakt; det härskar över Marknaden, vår tids religion: primitiv, antiintellektuell, endimensionell men disciplinerande och mäktig.”

Medan statssocialismen gick i graven med 1900-talet, uppvisar fackföreningsrörelsen ett trevande liv efter döden.

Medan statssocialismen gick i graven med 1900-talet, uppvisar fackföreningsrörelsen ett trevande liv efter döden. Sverige är dock, än så länge, ett u-land i facklig kamp. Oavsett vilken fackförening vi tillhör behöver vi alla lära oss bygga levande fackklubbar och arbetsplatssektioner på nytt. Facket måste vila på direkt demokrati, solidaritet över yrkesgränserna och direkt aktion. Facket ska välkomna alla löntagare men exkludera alla partier. Det är syndikalismens recept.

På hela den europeiska kontinenten har den fackliga byråkratin, ”Servicefacket”, råkat i kris. I en intervjubok från 2008 belyser Olle Sahlström hur gräsrötterna uppfinner självorganiseringen igen. Samma tendens finns i Nordamerika. Jänkarna framstår som ledande. Du kan googla på det tvärfackliga nätverket Labor Notes och läsa boken A Troublemakers’ Handbook. Jänkarna gör detta att organisera till stor konst och vetenskap.

Alla som idag organiserar på arbetsplatserna återuppbygger ryggraden i det som statsvetaren Mats Dahlkvist kallar ”rörelsesocialism”. Dahlkvist har gjort en tillbakablick på 1900-talets första hälft, men jag tror att rörelsesocialismen har framtiden för sig. Det är alternativet till både parlamentariska eftergifter och utomparlamentarisk sekterism. Det är arbetarklassens solidaritet i praktiken.

Härnäst tänker jag blicka bakåt för att hitta vägar framåt. Jag belyser de bärande elementen i den gamla rörelsesocialismen och skissar på en ny upplaga för 2000-talet i syndikalistisk tappning.

Arbetarrörelsen föddes ur arbetarnas gemensamma intressen mot kapitalägarna och deras statsmakt.

Den kapitalägande klassen spelar många roller: den är arbetsköpare, varuförsäljare, hyresvärd, bankir och politisk makthavare. Kapitalet är också medieägare och kulturproducent. I Sverige brukar man tala om arbetarrörelsens “två grenar”: Partiet i staten och Facket i produktionen. Det är ett snävt synfält.

Arbetarrörelsen byggdes utifrån främst tre sociala roller: arbetarens roll som producent, konsument och “medborgare” eller samhällsmedlem. På arbetsmarknaden bildades fackföreningar. På varumarknaderna inrättades konsumentföreningar. På bostadsmarknaden bildades hyresgäst- och bostadsrättsföreningar. Facken inrättade också arbetsförmedlingar och kamporgan för arbetslösa. Därutöver skapades studieförbund, Folkets hus, Folkets park, rörelsestyrda tidningar, förlag, teatrar, bibliotek och andra forum.

En fjärde social roll var nedtonad men den ignorerades inte: rollen som privatperson med familje- och släktskapsband. Denna privata sfär lyftes upp som samhällsfråga av arbetarrörelsen och ännu mer av kvinnorörelsen. Hit hör kampen för sexualupplysning, preventivmedel, barnomsorg, skydd mot mäns våld i hemmet med mera.

I grannskapen, på arbetsplatserna och i urbana centra sammanstrålade floran av föreningar. Detta civilsamhälle utgjorde en proletär offentlighet, en arena av mötesplatser och oberoende medier. Det var en motvikt till överhetens röst. Överheten ägde statsapparaten och företagen. Men i det civila samhället pulserade en motkultur som ägdes av folket. Det var en reell motmakt. Den kapitalägande klassen konfronterades i alla sina roller. Så förändrade människor sina liv.

Den kapitalägande klassen konfronterades i alla sina roller. Så förändrade människor sina liv.

I fackföreningarna och det civila samhället såg syndikalisterna fröna till ett nytt samhälle. I SAC:s principförklaring från år 1922 avtecknas en framtida brytpunkt då arbetarnas organ ska ”undantränga, övervinna och ersätta kapitalismens organ” och ”de statliga maktorganen”.

De nya organen skulle bestå av lokala stormöten som utsåg någon form av arbetarråd, konsumentråd och medborgarråd. Råden skulle förenas i allt större branschvisa och geografiska federationer. Så avsåg man att erövra arbetsplatser, bostadsområden och hela städer. Realismen i detta projekt bevisades i den storslagna spanska revolutionen 1936–39. Arbetarnas självförvaltning stupade förvisso mot yttre angrepp, men den föll inte på någon inre orimlighet. Revolutionen krossades av världens alla totalitära och liberala regeringar som hade möjlighet att påverka utgången.

I Sverige har arbetarrörelsens föreningar förlorat förmågan att mobilisera. De har marginaliserats och försvunnit eller integrerats med kapitalägarna och staten. Det en gång progressiva civilsamhället är borta. Det offentliga rummet domineras av maktens lögner och kommersens brus. Vad händer i frånvaron av levande folkrörelser? Jag vill beskriva det så att vi alla reduceras från samhällsvarelser till privatmänniskor. Vi blir isolerade atomer: i hemmet, på varumarknaderna, i karriären eller kneget. Vi blir maktlösa entiteter av köpkraft och arbetskraft.

Såvitt jag kan se är idéerna i 1922 års principförklaring fortfarande giltiga. De fackliga organisationernas fokus bör ligga på arbetsplatserna, men de behöver också sträcka ut sina tentakler i det civila samhället. Vi borde bygga en ny offentlighet, en motoffentlighet. På en sådan arena kan dagens spridda öar av arbetarkamp förenas i bred klassolidaritet. Där kan en ny motkultur stärka vår känsla av värdighet och kapaciteten för kollektiv handling. Med utgångspunkt i produktionen kan vår fackliga kamp gå i bräschen för samhällsförändringar.

Personligen är jag hoppfull. Vi lever inte under våldet, svälten eller de långa arbetsdagar som tyngde fackföreningsrörelsens pionjärer. Vi lever på deras landvinningar. Vi utgår från ett samhälle på en högre utvecklingsnivå. Å andra sidan har våra rörelser halkat tillbaka till ett primitivt stadium. Första steget är att erövra själva begreppen.

I Sverige har vi knappt några begrepp för att tala om fackets roll i det civila samhället. I exempelvis USA talar de fackliga organisatörerna om ”community unionism” eller ”social movement unionism”. De organiserar civilsamhället på ett medvetet sätt.

Det svenska språket har inga motsvarande termer. Om vi översätter ”community” landar vi i ”samhället”, men i Sverige associeras samhället med staten. Socialdemokratin har förstatligat begreppet. Ett progressivt civilsamhälle är en motvikt till både staten och kapitalet. Men om vi talar om ”civilsamhället” landar tanken i kapitalets skugga. I Sverige har konservatismen och sedermera nyliberalismen lagt beslag på idén om vad det civila samhället är och kan vara.

Låt oss vara klara över vad nyliberalismen går ut på. Politiken stadfäster kapitalägarnas ställning som samhällsklass. På det retoriska planet ställer nyliberalismen ”individens frihet” och ”civilsamhällets omsorg” mot ”statens tvång”. I praktiken eftersträvas ett civilsamhälle för patriarker som leder företag och familjer. Den hyllade individen är en privilegierad man som lever på arbetares underbetalda arbete och på kvinnors obetalda arbete. Undersåtarna ska hänvisas till den rikes välgörenhet och marknadens disciplin. Det är ett reaktionärt civilsamhälle som eftersträvas.

Nyliberalismen bygger dessutom en stark välfärdsstat för rika män. Politiken är inte marknadsliberal. Den innehåller alltid statlig subventionering av stora företag och rika hushåll. Under Ronald Reagans presidenttid (1981–89) blev den amerikanska staten allt större, mer protektionistisk och militariserad. Den enda marknad som ligger nära den liberala retoriken är den globala finansmarknaden, men även där gör staten massiva räddningsaktioner. Sammanfattningsvis kan sägas att nyliberalismen flätar samman ett auktoritärt civilsamhälle med en auktoritär stat.

Hur kan vi fackliga organisatörer bygga en ny offentlighet? Vilka föreningar i civilsamhället kan facket samarbeta med? Hur bygger vi nya nätverk för självorganisering? Nu är goda (arbetar)råd dyra.

Jag har inga säkra svar men fyra saker står klara. För det första behöver gräsrötterna i olika fackföreningar liera sig med varandra. Det måste ske direkt och horisontellt, alltså utan att vi går via förbundstopparna. Vi behöver lokala tvärfackliga forum.

Manifestation mot planerna på inskränkt strejkrätt i centrala Stockholm i augusti 2018.
Manifestation mot planerna på inskränkt strejkrätt i centrala Stockholm i augusti 2018. Foto: Fanny Hökby

För det andra borde fackföreningarna söka samarbete med andra typer av klass- och intresseorganisationer, t.ex. hyresgästföreningar, brukar- och konsumentföreningar.

Det är irrelevant att göra som den politiska vänstern stundom försöker: ena alla organisationer som har en vänsteridentitet. Politiska etiketter säger inget om vad folk står för, vad de vill eller hur de agerar. En ”bred vänster” är väldigt snäv när den exkluderar arbetare som inte har en vänsteridentitet.

För det tredje måste vi undvika den globaliseringskritiska rörelsens slagsida mot gatuprotester, mediala utspel och lobbyverksamhet. Sådan verksamhet är ett viktigt komplement till kampen på arbetsplatserna, men aldrig ett substitut.

Den fjärde saken är att en ny offentlig arena bara kan byggas genom kampen för breda klassintressen. Nu menar jag inte att den enskilda fackföreningen ska klubba ett allomfattande politiskt program. Då skulle facket förmodligen bli en uppblåst liten sekt. Ett fåtal viktiga fronter måste väljas med omsorg.

 Jag ser följande fronter för fackliga organisatörer. Den första fronten går ut på att förbättra välfärdsstaten i fackligt avseende. Det handlar om att anställda i den skattefinansierade sektorn tillvaratar sina intressen i samarbete med brukarsidan (patienter, åldringar, föräldrar till skolbarn etc.). Det viktiga är att vi förbättrar arbetsvillkoren, inflytandet och kvalitén på servicen. Vi bör undvika principkrig om drifts- och ägandeformer. Den andra fronten gäller det som brukar sammanfattas under ”social lön”: högre A-kassa, sjukpenning, studiebidrag, pension, bostadsbidrag, barnbidrag etc.

Båda dessa fronter är beroende av en tredje front, en offensiv lönekamp i den privata sektorn. Högre löner ger mer skatteintäkter till den offentliga välfärden. Högre löner gör också att arbetare kan konsumera mer, att företag kan producera mer och anställa fler.

De tre föreslagna fronterna kan samla arbetarklassen och en stor del av mellanskiktet. Då blir ytterligare två mål realistiska: full sysselsättning och 6-timmars arbetsdag. Så byggs en folklig motmakt, tänker jag, som kan gå ännu längre.

Jag är tveksam till idén att facket skulle kräva en allmän medborgarlön. En sådan linje utestänger alla som vill slåss för högre ersättningsnivåer men är skeptiska till medborgarlön (eller inte har tagit ställning till idén). Det viktiga är att vi driver upp alla ersättningar. Inte heller ivrar jag för lagstiftning om 6-timmars arbetsdag. Vi ska genomdriva kravet direkt på arbetsplatserna. I förlängningen kan det medföra att staten bekräftar segern i en ny lag. Så vanns 8-timmarsdagen.

De tre fronterna har en feministisk dimension i det att förbättrad offentlig välfärd gynnar många kvinnodominerade yrken. Det mildrar också kvinnors obetalda reproduktiva arbete i hushållen. Dimensionen förstärks om vi värvar fler kvinnor i privat handel och service som driver upp sina löner och förkortar arbetstiden, till en början på enskilda arbetsplatser.

På de föreslagna fronterna ser jag en stor potential för allianser. Här kan arbetarklassen agera inte bara i egenskap av lönearbetare. Jag har redan nämnt brukarsidan och det obetalda hemarbetet. Även studenter, personer i arbetsmarknadsåtgärder och egenföretagare utan anställda bör ingå. Kampen för ”social lön” skulle också gynna arbetslösa, sjukskrivna och pensionärer.

Helt avgörande för våra segrar är att fackföreningarna utvecklar styrkan i produktionen av varor och tjänster.

Helt avgörande för våra segrar är att fackföreningarna utvecklar styrkan i produktionen av varor och tjänster. Såvitt jag kan se är fackliga stridsåtgärder trumfkortet i både snävt fackliga frågor och övriga samhällsfrågor.

På de tre fronterna kan vi tränga tillbaka SD och andra fascistiska tendenser. Det behövs ett klassperspektiv för att förklara fascismens framfart, det krävs särskilt kamp på arbetsplatserna för att tränga tillbaka fascismen. Det är ju arbetsköparnas trettioåriga offensiv och en krisande kapitalism som försämrar arbetsvillkoren, driver upp arbetslösheten, ställer billig ”utländsk” arbetskraft mot dyr ”svensk” arbetskraft och samma offensiv som via nyliberal politik raserar välfärden.

Företagens vinster har i 30 år ökat på löneandelens bekostnad. Det drabbar skatteintäkterna eftersom vinster beskattas mycket mildare än löner. Sackande löner medför också överproduktionskriser (företagens alla produkter kan inte köpas av arbetarna) och arbetslöshet. Det medför övervinster som inte kan plöjas ned i produktiva investeringar. I stället används pengarna till finansiell spekulation, bubblor och krascher. De sackande lönerna har tillfälligt kompenserats av att bankerna sprutar ut lån, men det utmynnar i samma ekonomiska kollaps.

Allt fler arbetare letar fiender inom den egna klassen, ”vi svenskar” ställs mot ”de främmande arbetarna”. Fackliga organisatörers uppgift är att vända frustrationen mot arbetsköparna och den krisande kapitalismen. Vi ska visa att arbetare har samma klassintressen och vinner på att hålla ihop. På 1930-talet understödde arbetsköparna fascismen för att krossa arbetarrörelsen och kvinnorörelsen. I vår tid tjänar arbetsköparna på fascismens splittring av arbetare. SD och deras gelikar i övriga Europa stödjer också den nyliberala politiken.

För att summera mitt förslag: i det civila samhället kan facket gå i bräschen för bättre välfärd, offensiv lönekamp, full sysselsättning och 6-timmars arbetsdag.

I det civila samhället kan facket gå i bräschen för bättre välfärd, offensiv lönekamp, full sysselsättning och 6-timmars arbetsdag.

Det civila samhället är fullt av möjligheter men också fällor. En uppenbar fälla är när välfärdstjänster överlåts på ideella krafter. Hit hör inte bara den rikes välgörenhet. Hit hör också situationer då vanliga människor tvingas jobba gratis, exempelvis för att barnens dagis ska fungera eller för att äldreomsorgen inte ska kollapsa. En annan fälla är att försöka förverkliga utopier inom kapitalismen. Jag tänker på kooperativa företag och föreningar som isolerar sig i subkulturer eller börjar fungera som vilka profitdrivna marknadsaktörer som helst.

Hur undviker vi civilsamhällets fällor? Jag tror nyckeln är att inte betrakta det civila samhället som en förvaltningsapparat inom kapitalismen, utan att organisera civilsamhället till en rörelse som kan överskrida systemet. Då formar vi det civila samhället till en gigantisk förhandlingskommitté, snarare än ett utopiskt kooperativ.

Om vi bygger ett starkt civilsamhälle så blir dess omedelbara uppgift att tvinga staten att vara en välfärdsstat. Kanske måste folket även tvinga staten att vara en liberal rättsstat och parlamentarisk demokrati. Inget kan tas för givet i bruna tider.

Under de närmsta åren måste fackliga organisatörer förmodligen prioritera det mest basala: starta nya klubbar och sektioner, väcka liv i gamla, värva och skola in fler medlemmar etc. Det lägger grunden för större ambitioner.

Något vi dock inte behöver vänta med är tvärfackliga forum. I skrivande stund finns det nätverk till försvar av strejkrätten på sju orter i landet. Dessa kan omvandlas från enfrågekampanjer till permanenta forum för erfarenhetsutbyte. Genom sådana forum kan löntagare hjälpa varandra att bygga bättre fackföreningar överallt.

Snart är 2018 års valcirkus slut. Om fackföreningsrörelsen utvecklar en ny slagkraft så kanske löntagarna inte måste bli valets förlorare igen, helt enkelt därför att vi börjar vinna på våra arbetsplatser året runt.

 

Edvin Dahlgren, medlem i Umeå LS av SAC Syndikalisterna

 

 

FOTNOT:

En så kallad ”materialistisk historiesyn” som Marx blev känd för var egentligen inte hans uppfinning. Den formulerades av arbetarrörelsens pionjärer före honom. Synsättet förekommer i olika varianter. En variant betonar strukturernas och ekonomins tvingande verkan. En annan variant betonar aktörernas handlande och statens relativa autonomi. Syndikalister brukar inta det senare perspektivet.

Styrkeförhållandet mellan arbete och kapital sätter ramarna för politiken.

 

KÄLLOR OCH LÄSTIPS:

Olle Svenning

https://www.aftonbladet.se/kultur/a/qnB9Be/rosornas-kris

 

Olle Sahlström

http://www.ollesahlstrom.se/index2.php?page=1&ar_id=121

http://libris.kb.se/bib/12077771

 

SAC, Fackligt program 2006

https://www.sac.se/Om-SAC/Historik/Arkiv/Styrdokument/Stadgar/SACs-stadgar-2006/Fackligt-program-f%C3%B6r-SAC-Syndikalisterna

 

SAC, Principförklaring 1922

https://www.sac.se/Om-SAC/Historik/Arkiv/Styrdokument/Principf%C3%B6rklaringar/SAC-s-Principf%C3%B6rklaring-1922

 

Labor Notes
http://www.labornotes.org/

 

A Troublemaker’s Handbook

http://www.labornotes.org/store/troublemakers-handbook-2

 

Mats Dahlkvists bidrag i Civilsamhället som demokratins arena (SOU1999:112):

https://www.regeringen.se/49bb78/contentassets/d3ae6db588ae49d58ff3b54365b2ec8c/civilsamhallet-som-demokratins-arena

 

Anders Ek, Arbetarklassens kampproblem, ny utgåva (tryckt)

http://syndikalistisktforum.se/webshop/bocker/arbetsplatskamp-fackligt/arbetarklassens-kampproblem/

Äldre utgåva (digitaliserad)

https://www.sac.se/cat/content/download/29622/224128/file/Arbetarklassens%20kampproblem%20del%2001.pdf

 

Nätverk till försvar av strejkrätten

https://forsvarastrejkratten.wordpress.com/kontakta-oss/

Publicerad Uppdaterad
5 days sedan
Grovsnusmumriken betraktar världen.

Grov mumrik vill ha rätt visa

Grovsnusmumriken om alla som mimar med i Internationalen: ”Förena er!”

Bild: Kattis M, text: Crille M

Grovsnusmumriken spelar Kjell Höglund "Från alla håll så manar man till krig och kamp och utanför mitt fönster hör jag ofta stöveltramp", bredvid sig en gitarr med "This machine kills fascists"

Grovsnusmumriken säger … desertera!

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
6 days sedan
Anarchist front Iran och Afganistan i ett uttalande inför 1 maj.

Leve anarkismen!

”Anarkismen menar att arbetarnas befrielse från kapitalismens ok inte uppnås genom parlamentarisk representation, utan genom horisontell självorganisering och direktdemokrati.” Anarchist front Iran och Afghanistan i ett uttalande inför 1 maj där de utvecklar sin kritik av den nuvarande ekonomiska ordningen.

Den 1 maj är inte enbart ett historiskt minnesdatum, utan en påminnelse om en levande tradition av klasskamp, global solidaritet, omprövning av arbetets natur och strävan efter befrielse från kapitalismens auktoritet och dominans samt från alla former av stat och parlament. För arbetare är denna dag en möjlighet att reflektera över organisationsformer, kollektiv makt och alternativa horisonter bortom den ”rådande ordningen”.

Den 1 maj är mer än ett symboliskt tillfälle; den speglar vardagen för miljontals arbetare som lever under trycket av inflation, otrygga anställningar och begränsningar i rätten att organisera sig. Frågan handlar inte enbart om ”löneförbättringar” utan den centrala frågan är: Vem bestämmer över arbete, produktion och liv?

Om det kapitalistiska systemet

Dagens värld präglas av sammanflätade och återkommande kriser. Däribland brist på frihet, jämlikhet och rättvisa, trygghet i arbete och miljöförstöring, krig, auktoritarianism och växande dominanssträvanden.

Den samtida kapitalismen, med stöd i finansialisering, plattformisering av arbete och globala leveranskedjor, har befäst nya former av exploatering. ”Arbete” har blivit allt mer fragmenterat, tillfälligt och instabilt, samtidigt som kontrollen och övervakningen av arbetare har intensifierats.

Under dessa förhållanden är byråkratiska fackföreningar, tillsammans med hierarkiska och representativa institutioner, ofta oförmögna att svara mot arbetarklassens verkliga behov och intressen. Många av dessa institutioner har antingen integrerats i statligt-kapitalistiska strukturer eller nöjer sig med begränsade förhandlingar inom den rådande ordningen.

Strävan efter det anarkistiska samhället

Anarkismen menar att arbetarnas befrielse från kapitalismens ok inte uppnås genom parlamentarisk representation, utan genom horisontell självorganisering och direktdemokrati. Råd, allmänna församlingar och oberoende fackföreningar kan bli verkliga krafter endast när de växer fram underifrån, är ansvariga och hålls fria från alla former av hierarki och byråkrati.

Under de senaste decennierna har kapitalets globalisering, tillsammans med privatisering, avreglering och flexibilisering av arbetsmarknaden, lett till ökad otrygghet och försvagning av arbetarnas organisationer. Tillfälligt, plattformsbaserat och informellt arbete har blivit norm, och klassklyftorna har fördjupats i många länder. Dessa processer är inte ”avvikelser” utan systemets naturliga funktion, där vinst prioriteras över allmän välfärd.

I motsats till reformistiska perspektiv som ser staten som en reglerande och skyddande kraft för arbetare, betraktar anarkismen staten som en institution som i slutändan upprätthåller den kapitalistiska ordningen, även när den talar i välfärdens språk. Arbetslagar, minimilöner och försäkringar kan lindra lidande på kort sikt, men verkar ofta inom ramar som reproducerar ojämlikhet.

Situationen för och lärdomar av Irans arbetarklass

I Iran möter arbetare en kombination av strukturella kriser och politiskt förtryck: kronisk inflation, löner under fattigdomsgränsen, klientelistisk privatisering, otrygga anställningar och hårda begränsningar av fri och oberoende organisering. Försök att bilda syndikalistiska fack eller organisera strejker möts av säkerhets- och rättsliga påtryckningar samt hårt och brutalt förtryck.

Trots detta har, under senare år, olika former av arbetarmotstånd vuxit fram, såsom strejker bland industriarbetare, protester från chaufförer, sjuksköterskor, lärare och pensionärer. Utöver det har solidaritets- och ömsesidiga hjälpnätverk mellan arbetare, kvinnor, etniska grupper, miljörörelser, studenter och hbtqia+-personer med flera bildats. Dessa rörelser, även om de är splittrade och under press, visar att möjligheter till självorganisering och självförvaltning gradvis växer fram.

Strejker — särskilt generalstrejker — är i denna tradition inte bara verktyg för krav, utan övningar i social självförvaltning. Genom kamp lär sig arbetare att kollektivt organisera produktion och livets reproduktion — en kapacitet som kan lägga grunden för en ny libertär samhällsordning.

Spridda erfarenheter av arbetarråd, självstyrande kooperativ och lokala solidaritetsinitiativ runt om i världen, inklusive Iran, visar att möjligheter till horisontell organisering finns även under svåra förhållanden.

Att återta kontroll över livet

Utvidgningen av tillfälliga kontrakt och entreprenadföretag har placerat arbetare i en situation där de i praktiken saknar anställningstrygghet och förhandlingsstyrka. Inom sektorer som petrokemi, vägbyggen och kommunala tjänster möter entreprenadarbetare försenade löner, långa arbetsdagar och brist på skyddsnät. Detta är inte ett fel, utan ett medel för kontroll och försvagning av organisering.

Exempel som Haft Tappeh sockerkomplex i Iran, och vissa privatiserade industrienheter, visar att privatisering i praktiken leder till lönesänkningar, försenade utbetalningar och minskad produktion. Som svar har arbetare organiserat protester, strejker och till och med föreslagit idéer om ”rådsstyrning” för att återta kontrollen.

Vi befinner oss nu i många avseenden i ett känsligt historiskt ögonblick, men klasskampen mellan arbetare och kapitalister har alltid pågått. Att uppmärksamma den 1 maj får mening när det kopplas till bred kollektiv handling genom allmänna församlingar, gemensamma krav, solidaritetsfonder och stärkta horisontella nätverk.

I detta sammanhang betonar den anarkistiskt-syndikalistiska ansatsen direkt självorganisering:

  • arbetsplats- och bostadsråd som horisontella beslutsenheter,
  • arbetarkontroll över produktionen i stället för byråkratisk eller statlig-privat styrning,
  • kooperativa solidaritetsnätverk för att minska beroendet av marknad och stat,
  • strejker och direkt aktion som påtryckningsmedel underifrån.

Målet är inte bara att ”reformera” arbetsvillkor, utan att omvandla sociala relationer kring produktion och makt. Arbetarnas befrielse sker inte genom statens och parlamentets löften, utan genom horisontell självorganisering och återtagande av kontrollen över livet.

Leve anarkismen!

Den 1 maj i Iran påminner också om att arbetare inte bara står inför ekonomiska problem, utan även begränsningar i att bestämma över sina arbetsvillkor. Samtidigt visar strejker, informella nätverk och solidaritetspraktiker på möjligheten till horisontell organisering. Frågan kvarstår: hur kan dessa erfarenheter utvecklas till breda och hållbara strukturer?

Leve den globala arbetarsolidariteten!
Leve anarkismen!
Nej till Mullah! Nej till Shah! Nej till krig!
Kvinna–Liv–Frihet!

Anarchist Front Iran och Afghanistan

Amalthea Frantz:
Techbolagen får elrabatt – arbetarna betalar

Mattias Karlsson, Sverigedemokraterna

SD:s chefsideolog bjuden till hov­kopplad herrklubb

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
6 days sedan
Poeten Jesper Lundby skriver veckoverser i tidningen Arbetaren.   Foto: Arkiv / TT Montage: Arbetaren

Veckovers: Vart vi ska får vi lära oss på vägen

Det är lätt att vara kritisk.
Svårt att säga vad som är bra.
Det är lätt att vara negativ.
Svårt att säga vad man vill ha.

Vi känner vad som skaver,
det som gör ont och är svårt.
Lidande kan, om det enda vi känner,
bli det enda som riktigt är vårt.

Allt annat är ännu det främmande,
kräver av dig en obekant insats.
Det krävs mod att börja formulera
ett namn på en okänd plats.

Att börja gå mot ett okänt mål,
det är svårt, men kan vara det rätta.
Och vem vet? När väl du gått några steg
blir det svåraste kanske det lätta.

Så låt dig inte skrämmas från början
av att inte se slutet på din färd.
Vart vi ska får vi lära oss på vägen.
I ditt hjärta bor en ny värld.

Veckovers: Ensam pappa

Jesper Lundby: ”Livet i sig är ganska politiskt”

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
6 days sedan
Arbetarens chefredaktör Amalthea Frantz om hur Socialdemokraterna lockade hit techbolagsjättar med elrabatt – medan de utlovade jobben blev till usla villkor hos utländska bolag. Foto: Ylva Bergman, Johan Apel Röstlund

Amalthea Frantz:
Techbolagen får elrabatt – arbetarna betalar

”Politiska och ekonomiska makthavare agerar globalt i sina egna intressen. Internationell solidaritet mellan arbetare är inte bara ett gammalt slagord – det är en av få saker som kan utmana världsordningen på riktigt”, skriver Arbetarens chefredaktör Amalthea Frantz.

Den senaste tiden har vi rapporterat hur byggarbetare vid Microsofts enorma serverhallar enligt dem själva ”blir behandlade som slavar”. Och hur syndikalister är på plats för att sprida information och värva arbetare till facket. 

De flesta av byggarbetarna kommer från andra länder. Situationen hade setts som extrem med svenska mått för ett par decennier sedan. Men nu har det blivit vardagsmat.

Sossarna lockade techjättar till Sverige – med billig el

Här är det läge för en kort påminnelse om de här enorma byggprojekten. S-regeringen Löfven lade för snart tio år sedan stor prestige i att få techjättar som Microsoft, Amazon, Google och Facebook till Sverige. Man bokstavligen bönade dem om att komma hit. 

Dessa företags skatt på el reducerades med 97 procent. Elkostnaderna för vanliga invånare sköt i höjden under åren som följde. 

Regeringen ställde heller inga miljökrav alls på serverhallarna, enligt en granskning av Riksrevisionen. Anläggningarna drar enorma mängder energi. Ofta lika mycket som närliggande hela städer. Det bidrar i sin tur till överbelastning av elnäten – och värre lär det bli. Redan 2020 varnade Svenska kraftnäts förre generaldirektör Mikael Odenberg för detta och kallade det för ”idioti att etablera serverhallar i Mälardalen”. Ändå fortsätter etableringarna.

Usla villkor för migrantarbetare

Mellan raderna i S-regeringens fjäskande är det lätt att läsa in: Vi ska ha hit riktigt coola amerikanska storföretag. Det måste vara framtiden. Titta bara hur vi tvättar bort den tråkiga sossestämpeln! Jobb ska det bli också.

Så hur blev det med arbetstillfällena? Ganska snart stod det klart att expertis ofta flögs in från utlandet. I exempelvis Luleå skulle Facebook skapa runt 30 000 nya jobb, påstod organisationen Business Sweden, som ägs gemensamt av staten och kapitalet. När man senare räknade visade det sig vara under 100 jobb, enligt bland andra Tillväxtverket.

Och så är det själva byggena. Generellt har 80 procent av arbetskraften varit utstationerad från utländska bolag. I somras skrev LO en debattartikel i Aftonbladet som känns rätt yrvaken. Om usla villkor och Microsofts antifacklighet. 

Sådant har syndikalister länge arbetat hårt med att uppmärksamma, för det mesta i medieskugga. Det har ju som sagt blivit vardagsmat i Sverige: migrantarbetare med dåliga villkor. 

En påminnelse på 1 maj

Techjättarnas etablering är extra belysande. Politikens, och inte minst just Socialdemokraternas, försök att leka näringsliv blir en förlustaffär. För lokalsamhällen, för arbetares rättigheter, för skatteintäkter, för miljön och energiförsörjningen. 

Kapitalet får 97 procents skatterabatt. Som tack får skattebetalarna inte ens chans till jobb. Företagen ser det som helt självklart att lägga ut det på underbetalande underleverantörer som dessutom försöker motarbeta facklig organisering.

Låt det bli en påminnelse inför arbetarrörelsens högtidsdag 1 maj. Politiska och ekonomiska makthavare agerar globalt i sina egna intressen. Internationell solidaritet mellan arbetare är inte bara ett gammalt slagord – det är en av få saker som kan utmana världsordningen på riktigt. 

Microsoft i Gävle: ”De behandlar oss som slavar”

Framgång i Gävle: Microsoft­arbetare går med i facket

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
1 week sedan
Nino Come har tecknat ett syndikalistiskt 1 majtåg.
Vad händer på 1 maj runt om i landet?   Foto: Nino Come

Det händer på 1 maj 2026

Vill du tåga, mötas eller festa med kamrater på 1 maj? Kanske alltihop? Arbetaren listar demonstrationer och evenemang runt om i landet.

Gävle

Syndikalistisk 1 maj på Joe Hill-gården
Klockan 12.00, Nedre Bergsgatan 28
”Joe Hill-gården slår upp portarna i år igen för ett Syndikalistiskt 1 maj!. Det kommer i vanlig ordning bjudas på mat och fika, allt veganskt. Och på scenen blir det livemusik och tal, allt i Joe Hills anda! Klockan 12.00 öppnar portarna och grillen, 13:00 öppnar scenen.”

Göteborg

Svenska Spanien frivilliga
Klockan 11:00, Masthuggstorget
”Gemensam manifestation för arbetarrörelsen på 1 maj kl 11.00 på Masthuggstorget till minne av de svenska frivilliga under spanska inbördeskriget 1936-1939.”

Syndikalistisk 1 maj
Klockan 12:30, Masthuggstorget
”Ingen är fri förrän alla är fria.

Vi lever i oroliga tider där demokrati inte längre respekteras, både i världen som här i Sverige. Vi måste nu därför mer än någonsin göra kampen gemensam, att både politiskt som socialt ta vårat ansvar för att tillsammans säkra den rättvisa framtid som vi vill se. Tillsammans är vi starka och vi uppmanar er åter igen att gå med oss på 1a maj!

Ta också tillfälle i akt då det även infaller på en fredag att då vi tågat färdigt stanna och häng med kamrater. Vår vänskap och de band som vi har till varandra är något av det viktigaste som vi måste ta vara på för vi är alla syskon i den gemenskap som vi bildat och livet är vårat att ta vara på och värna om därefter.

Parti- och nationalstatssymboler undanbedes.”

Årets enda första maj-fest
Klockan 18.00, Skeppet

Syndikalistiskt Forum presenterar stolt Klubb Klasslös, årets enda 1 maj fest.
Nu kan vi inte hålla oss längre utan här kommer både akterna och biljetterna för årets 1 maj fest! Bjud in alla du känner!

Dörrar öppnar kl. 18 på Skeppet och vi håller igång till stängning vid 01. Kom och dansa, sjung, släpp loss med goda kamrater. Kan knappast bli bättre än så här! Vi ses på Skeppet. Köp din biljett här:

Norrköping

Första maj-firande med Norrköpings LS
Norrköpings LS bjuder på fika vid lokalen kl 11.00
Klockan 12.00, Samling Tyska Torget
Den 1 maj är det dags att fira arbetarrörelsens internationella högtidsdag och vi samlas klockan 12.00 på tyska torget. Tåget avgår sedan mot Norrköpings konstmuseum klockan 12.30. Efteråt träffas vi vid lokalen för att umgås och grilla tillsammans.

Varmt välkomna och vi hoppas att vi ses där!

Nyköping

1 maj-tåg
Klockan 11.30, Teaterparken
Första maj närmar sig och det blir en fullspäckad dag: Vi samlas kl 11.30 i Teaterparken för att tåga tillsammans till Gripsholmsparken där tal och musik väntar, därefter blir det soppa och filmvisning kl 15 i Propellerteaterns lokal på Behmbogratan 16.

Fest (inställd)
Kulturhuset Magasinets 1 maj-fest i Nyköping är tyvärr inställd, skriver arrangörerna på Facebook

Malmö

Revolutionär 1 maj 
Klockan 15.00, Möllevångstorget

”Vi lever i en tid där mycket känns mörkt. Fascismen härjar allt friare varje dag, såväl på gatan som i finrummen. Övervakningen ökar och sprids genom de institutioner människor lärt sig lita på. Möjligheterna att protestera begränsas. Det som generationer av arbetare har kämpat fram monteras ned bit för bit. Samtidigt ser vi hur de rikaste blir rikare medan fler människor får det svårare att klara vardagen.

Kamrater – sörj inte. Organisera er. Ge inte upp. Prata med varandra. Bygg gemenskap. Fyll inte bara mötesplatserna. Bygg nya. För varje gång vi organiserar oss så får vi mer makt. För varje gång vi står tillsammans blir vi starkare.”

Stockholm

Högtidlighållandet av de spanienfrivilliga
Klockan 9.30, La Mano
Till minne av de svenskar som reste som frivilliga till Spanien under inbördeskriget. LO Stockholms län arrangerar, talare från bland andra Stockholms LS av SAC.

Anarkistisk 1 maj
Klockan 10.30, La Mano
140 år sedan massakern på Haymarket. 140 år av klasskamp.

Syndikalistisk 1 maj
Klockan 11:00, Sergels torg
”Välkomna att fira syndikalistisk 1a maj med Stockholms LS, SUF Stockholm och Allt åt Alla Stockholm.
Vi ses som vanligt på Sergels Torg, 11:00, för att gå till Stortorget.
Avtåg från Sergels Torg 12:00.
Beräknad ankomst till Stortorget ca 13.00.
Partisymboler och nationsflaggor undanbedes”

Arbetarens 1 maj-fest: Äkta party – utan partier

Det blir dryck, mat, musik, bokbord, sång och hålligång natten lång! Klockan 13.30 öppnar vi dörrarna – direkt efter Stockholms LS 1 maj-tåg.

När: 1 maj 2026. Klockan 13.30–01.00.
Var: Bacchi Syre, Järntorgsgatan 5, Gamla stan, Stockholm.
Frivilligt inträde, fullständiga rättigheter

Fest på Cyklopen
Tid: 17.00 Cyklopen.
”Vi firar kollektivets styrka med livemusik inne och ute, djs, dans, folkkök, livepodd, kampsånger, gemenskap, solidaritetstorg, brinnande brasor och den där stämningen som bara kan uppbringas på årets finaste dag.

Dörrarna öppnas 17.00 Föranmälan krävs! Skriv upp dig här. Rekommenderat inträde: 150 kr (utan Brand) eller 200 kr (med Brand) 18+, men barn är välkomna med sin målsman. Mat finns, så det går bra att komma hungrig. Barnaktiviteter i trädgården mellan 15.00 och 17.00!”

Uddebo

1 maj-firande
16:00 Bröt (Uddebo gamla vävfabrik)
Samling kl. 16:00 vid Bröt (Uddebo gamla vävfabrik). Marsch till Gula Huset i Uddebo. Ukuleleorkestern värmer upp innan Johan Johansson äntrar scenen vid 18:30. Samarrangemang tillsammans med Miljöpartiet, Rebellmammorna och Sjuhärad för Palestina.

Umeå

Frihetlig första maj
Klockan 11:30, Vänortsparken
”Frihetligt Första Maj 2026 i Umeå fortsätter bygga på samarbetet med Bokkafe Angbett.
Samlig 11:30. Vänortsparken.

I år:
– Mer fika i parken (hoppas på soligt väder) med intäkterna vikta åt Ingen Människa är Illegal.
– Längre demonstrationsrutt. Alla klagomål har lyssnats på: det blir mer demonstration!
– Fler talare! Inte alltid det som framkallar jubel: men när ambitionen är att fler röster som spränger gränser ska höras, snarare än samma gamla röster om och om igen, så måste man ändå säga att det är nåt positivt!

Vi ses på första maj!”

Uppsala

Revolutionär Brunch.
Klockan 10–14 Kafé Mumrik, Kungsgatan 61
”Ingen vill demonstrera på tom mage. Se därför till att starta arbetarklassens dag på bästa möjliga vis: med lyx, bröd och socialism. Alla intäkter under dagen går oavkortat till Ingen Människa är Illegals arbete.

En sådan viktig och festlig dag inleds självklart med revolutionär frukostbuffé för fjortonde gången. Även i år fixar Ingen Människa är Illegal Uppsala frukosten i samarbete med Bokkafé Projektil.

Kören Röda Lågan kommer att uppträda under förmiddagen, tid kommer. Denna gång på Kafé Mumrik vid Uppsala centralstation!

Öppet 10-14, frukostbuffé med nygräddade scones och mycket mer serveras hela dagen. 50-500 kr, du betalar efter förmåga. Allt är veganskt.”

13:30 Syndikalistisk 1 maj
Klockan 13:30, Carolina Rediviva
”Med vårens vindar så nalkas första maj och vi förbereder oss nu för att åter ta gatorna och höja den syndikalistiska andan. Vi samlas vid Carolina Rediviva kl. 13:30 och har en gemensam picknick. Vi kommer ha med enkelt fika, ta gärna med eget som kan delas runt. Därefter börjar vi marschera kl. 14:30 och går ner emot Stadshuset. Tillsammans ska vi få gatorna att eka med en glödande arbetarklass-kör. Vi har ett tydligt krav, en socialism i frihet!”

Visby

1 maj-fest
Klockan 16–20, Langska huset (Kopparsviksgatan 7, Visby)
”Live musik. Fritt inträde! Gött häng, billig mat, fika och dryck.
Alkohol- och drogfritt! Festen är inomhus i Langska huset.

Välkomna på en 1 maj fest efter dagens demonstrationer och firande. Kom och njut av live musik och trevligt umgänge i den mysiga miljön av Langska huset.

På scen: Smell the tulips, Jocke och Nellie, Hedvig Hellgren

Arrangeras av SAC Syndikalisterna (Gotland) och Ung vänster”

Har du tips på något som händer i din stad? Mejla [email protected] så lägger vi till!

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
2 weeks sedan
Filip Hallbäck menar att S borde fokusera på arbetstidsförkortning i stället för språkkrav i välfärden. Foto: Björn Larsson Rosvall/TT

Låt arbetstids­förkortning bli den stora valfrågan!

Socialdemokraterna meddelade i början av april att de vill införa nationella språkkrav i välfärden. Tågvärden Filip Hallbäck frågar sig varför ett parti med rötter i arbetarrörelsen inte fokuserar på att förbättra de anställdas arbetsvillkor och rättigheter i stället.

Till vardags arbetar jag som tågvärd och det innebär oregelbundna scheman då man jobbar vid olika avgångar. Det är ett givande yrke, eftersom man får en ansvarsfull roll med fokus på trygghetsskapande och serviceinriktade insatser. Ofta upplever vi tågvärdar att vi gör skillnad för resenärer genom att synas och förmedla information.

Det finns egentligen ingen ”vanlig dag” på jobbet, eftersom varje resa innebär möte med nya passagerare. Sedan finns självfallet också mindre roliga inslag, oväntade händelser med trasiga tågfordon och konflikthantering med arga resenärer.

Jag följer dagligen den politiska debatten och häpnade över ett av Socialdemokraternas mediala utspel inför valrörelsen. Partiets integrationspolitiska talesperson Lawen Redar meddelade på en pressträff i riksdagen den 7 april att man vill införa nationella språkkrav i välfärden.

Nyliberalismen skadar välfärden mer än dålig svenska

Filip Hallbäck arbetar till vardags som tågvärd. Foto: privat.

Bakgrunden är att många saknar tillräckliga kunskaper i svenska språket för att jobba, samtidigt som Sverige står inför enorma rekryteringsbehov de kommande åren. Avsikten med åtgärden sägs vara att stärka trygghet och kvalitet.

Allvarligt talat, är det verkligen språkfrågan som är det stora problemet gällande arbetsmarknadspolitiken? Jag känner inte alls igen mig i den problembeskrivning som Socialdemokraterna formulerar, åtminstone inte i mitt vardagliga arbete.

Ett parti med historiska rötter i arbetarrörelsen borde rimligen kämpa för att förbättra de anställdas arbetsvillkor och stärka våra rättigheter.

Ja, det är viktigt att kunna det svenska språket om man ska ha ett socialt orienterat yrke, men det finns betydligt mer graverande problem i välfärdssystemet. Det råder massarbetslöshet, social nedrustning och ökade klassklyftor i de heliga privatiseringarnas spår. I egenskap av tågvärd märker jag dagligen hur avregleringarna av järnvägssystemet påverkar min arbetsmiljö och jag märker hur de växande socioekonomiska skillnaderna i samhället, liksom nedskärningar på sociala insatser, påverkar ett flertal resenärer som är beroende av kollektivtrafiken.

Att det största oppositionspartiet då väljer att upphöja språkfrågan till ett paradnummer blir bara patetiskt.

Bättre att fler jobbar sex timmar än att färre jobba åtta

Jag önskar att arbetstidsförkortning blev den centrala arbetsmarknadspolitiska frågan.

Där finns två tydliga ställningstaganden: Antingen vill man befästa arbetsgivarnas makt och låtsas som att 40 timmars arbetsvecka är hugget i sten (som högern förespråkar) eller så vill man frigöra mer tid åt anställda utifrån insikten att tid är en resurs (som vänstern gör). Flera fackförbund, särskilt inom LO-kollektivet och vissa akademikerförbund, väljer att driva den frågan – vissa med krav på lagförändringar. 

Utgångspunkten är samhällsekonomisk: Det är bättre att fler jobbar sex timmar än att färre fortsätter jobba åtta timmar medan många står utanför arbetsmarknaden. Personligen skulle jag gärna vilja ha fler kollegor och slippa den ständiga frågan om jag kan jobba extra de dagar när det saknas personal. Men framför allt behöver jag bättre balans mellan jobb och privatliv, vilket en 30 timmars arbetsvecka kan erbjuda.

Som det ser ut i dag känns det som att all min vakna tid tillbringas på min arbetsplats och jag hinner inte alltid återhämta mig. Jag vill tro att många andra yrkesgrupper befinner sig i en liknande sits på sina arbetsplatser.

Vems fel är splittringen inom vänstern?

Amalthea Frantz:
Håll inte andan i väntan på LO:s arbetstids­förkortning

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
2 weeks sedan
– Det här är en attack på strejkrätten, säger Martino Puppo från det italienska facket SI Cobas. Foto: SI Cobas

Italien attackerar fackliga aktivister med nytt säkerhets­dekret

Fyra fackmedlemmar inom logistikbranschen är de första att anklagas för brott enligt Italiens nya säkerhetsdekret. De fackliga aktivisterna riskerar upp till 10 000 euro i böter efter att ha organiserat oanmälda demonstrationer. ”Det är sensationellt att det första fallet som det nya säkerhetsdekretet riktar in sig på är en facklig strejk bland arbetare”, säger Martino Puppo, en av de utpekade fackmedlemmarna till Arbetaren.

Gräsrotsfacket SI Cobas anordnade den första av flera demonstrationer den 27 februari 2026, bara tre dagar efter att Italiens säkerhetsdekret skärpts ytterligare sedan det trädde i kraft förra året. En ny artikel i säkerhetslagen riktar sig mot just organisatörer av icke aviserade manifestationer.

Nu anklagas fyra fackmedlemmar, som pekades ut som organisatörer av manifestationerna, vilka ägde rum utanför logistik- och transportföretaget Arceses grindar i provinsen Alessandria – en i landet växande hub för logistik cirka en timme norr om hamnstaden Genua i norra Italien.

– Det här är en attack på strejkrätten och de väljer att rikta den mot landet strategiska logistiksektor, säger den fackliga aktivisten Martino Puppo till Arbetaren.

Det ironiska i det hela, menar han, är att anklagelserna handlar om att de fackliga protesterna har ”orsakat betydande ekonomisk skada för företaget” samt har ”möjliggjort att facket har tillskansat sig en bättre förhandlingsposition”. 

– Det var ju precis vad vi alltid har för avsikt att göra med våra strejker, säger Martino Puppo.

SI Cobas om Melonis säkerhetslagar: ”Väljer att attackera prekära arbetare”

Han beskriver hur facket SI Cobas varit mycket aktiva inom logistikbranschen den senaste tiden för att uppmärksamma de prekära arbetsförhållanden som råder där. Fackmedlemmarna vittnar om långa arbetsdagar, övertid som regel snarare än undantag, men framför allt osäkra anställningsvillkor.

– Vi har tagit den fackliga kampen för bättre arbetsvillkor och mot de korta kontrakten och osäkra anställningsvillkoren, som bidrar till att arbetarna hela tiden pressas till ännu sämre villkor med rädsla för att annars förlora jobbet, säger Martino Puppo och fortsätter:

– Samtidigt vet vi att logistiksektorn, särskilt i området runt Alessandria, är strategiskt viktig för Italien, och det finns starka politiska- och företagsintressen som önskar dämpa protesterna.

Den 29 maj planeras en landsomfattande manifestation i protest mot regeringen Melonis fackfientliga politik. Foto: SI Cobas

Martino Puppo och de andra utpekade fackmedlemmarna riskerar böter på mellan 1 000 och 10 000 euro. De får heller inte komma tillbaka till kommunen de närmaste tre åren, efter att de delgivits ett så kallat ”utvisningsbeslut. Detta för att förhindra deras fackliga aktivitet i området. Utvisningsbeslutet från kommunen, som på italienska kallas ”foglio di via” och ges till personer som anses ”socialt farliga”.

– Melonis regering argumenterar för sina nya säkerhetslagar genom att hävda att det innebär större säkerhet för italienarna, men de väljer att attackera prekära arbetare när säkerhetsdekretet används första gången, konstaterar Martino Puppo och är orolig för den fortsatta utvecklingen. 

Begränsningar i strejkrätten kan utökas

I Italien finns begränsningar i strejkrätten när det kommer till så kallade kritiska branscher, såsom hälso- och sjukvården och skolan. Dessa har nyligen kritiserats från Europeiska kommittén för sociala rättigheter (ECSR) för att vara alltför inskränkande. Nu vill Melonis extremhögerregering ändå gå fram med tillägg till de bestämmelserna och bland annat inkludera logistiksektorn.

– Vi lever i en tid av så kallad krigsekonomi, där logistiken har en central roll, och just nu pågår även diskussioner om att inskränka strejkrätten ytterligare inom denna sektor, säger Martino Puppo.

I lördags anordnades en lokal stödmanifestation för de fyra fackmedlemmarna där ett par hundra personer deltog. Den 29 maj planeras en större landsomfattande manifestation i protest mot regeringen Melonis fackfientliga politik.

Italien vill kriminalisera arbetarprotester och civil olydnad

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
3 weeks sedan
Hur ska man se på hopp i en tid av massiv kris? Bild från klimatmarschen i Stockholm den 16 april.

Det kom ett mejl och vårkvällen blev som bara en vårkväll kan bli

Det var barn och blöta handdukar och promenad hem från simhallen när jag snabbt kollade in i mejlen en kväll tidigare i veckan. Bara ett par dagar tidigare hade Ahmed Mohammed – som jag (Alexandra) har skrivit en hel del om tidigare – fått besked om att hans förvarsplacering hade förlängts i ytterligare två månader. Trots att både han och Migrationsverket varit medvetna om att statslösa palestinier inte tas emot av Irak, dit han har sitt utvisningsbeslut.

Men nu kom mejlet och det stod:

”Hej Alexandra. Jag är på väg hem. De släppte ut mig!”

Texten fortsatte med varma ”tack så jättemycket för allt”, ”ta hand om dig” och tre emojis av röda rosor. Jag stannade upp och måste ha helt fastnat i telefonen för jag märkte inte att ett barn ropade på mig.

– Mammaaaaaa!!!!

Vi gick vidare hemåt och plötsligt noterade jag vårkvällen omkring mig. Ljuset. Doften som på något sätt måste ha kommit till när resterna av det bortsopade gruset virvlade runt uppe bland de allra tidigast utspruckna knopparna. Den ljumma vinden.

En märklig känsla smög sig in i bröstet, bekant men så ovanlig i dessa tider.

Kan det ha varit en förnimmelse av hopp?

Jo, kanske.

När man jobbar med att skriva om klimatkrisen och, tja, förutsättningarna för mänskligt liv som vi känner det på planeten – då dyker frågan om hopp upp mest hela tiden.

Hur ska man se på hopp i en tid av massiv kris? Bild från klimatmarschen i Stockholm den 16 april. Foto: Alexandra Urisman Otto

”Men ni måste ju skriva om något hoppfullt också”, sägs det och jag kan bara hålla med. Längtan efter något som inte är nattsvart är konstant närvarande. I vår bok ”Att låta världen få veta” har Lisa Röstlund och jag intervjuat kollegor över hela världen och många beskriver hur deras redaktörer efterfrågar “konstruktiva nyheter” och uppmanar dem att sätta ljuset på “lösningarna”.

Men hur ska vi se på “hoppet” i tider av existentiell kris och där svensk och internationell rättsordning är i fritt fall? Om hoppet ens finns, hur ser det i sådana fall ut?

Hoppet i fallet Ahmed är ganska lättdefinierat. Lite andrum och en ljusning för en familj som levt i panik under lång tid. Känslan av att det finns vissa gränser kvar i systemet och att granskande journalistik fortfarande har potential att påverka åtminstone på marginalen.

Men ofta – inte minst i klimatsammanhang – används begreppet “hopp” lite hafsigt, beskriver flera av journalisterna vi intervjuade i boken. Som att tunga ämnen behöver lättas upp, till vilket pris som helst. För att kunna skildra hoppet behöver vi komma ihåg att definiera det, om inte annat för oss själva.

Syftar vi på ett hopp om att personer i den välbeställda, trygga medelklassen i ett land som Sverige ska kunna fortsätta leva lika bra som tidigare – eller till och med bättre?

Eller syftar vi på att de mest utsatta personerna på de mest utsatta platserna ska få ett mer värdigt liv med tillgång till grundläggande saker som sjukvård, skolgång och elektricitet? Samtidigt som vi gemensamt klarar de enorma utmaningar – på rekordtid – som krävs för att undvika att vägen ut ur livets korridor blir dramatisk och oåterkallelig?

Klimatpsykologen Frida Hylander fick också uttala sig i boken och hon menade att ett verkligt hopp har utgångspunkt i acceptansen av hur läget är. I det ingår att förstå den falska föreställningen om att vi bara kan fortsätta som tidigare utan att det leder till skada. Idén om ett ”fiktivt status quo” som man ställer upp potentiella samhällsförändringar mot.

Så länge det finns en möjlighet att kunna fortsätta ha det bra utan att genomföra förändringar, framstår i princip alltid förändringar som mer ”besvärliga” och negativa än ett status quo, beskriver Frida Hylander.

– Men det finns inget scenario där vi i den rika delen av världen fortsätter leva som vi gör i dag och på sikt också fortsätter att ha det bra som vi har det i dag. Att fortsätta som vi gör i dag är det som är instabilt, otryggt och förknippat med det stora lidandet.

Klimatpolitikforskaren Mathias Fridahl vid Linköpings universitet påminner om samma sak: att det krävs en samhällsomställning av aldrig skådat slag. Och att det ska gå fortare än någon tidigare förändring vi känner till.

– Det kommer kräva systemförändringar, tekniska förändringar, politiska förändringar. Men också stora livsstilsförändringar, säger han och fortsätter:

– Det finns ingen väg där vi kan fortsätta vara ungefär som vi är i dag. Om vi struntar i klimatomställningen, så kommer vi tvingas till förändring i alla fall. På grund av effekterna av ett förändrat klimat. Det handlar bara om ifall vi vill försöka ta kommandot över den här förändringsprocessen och göra den till något så bra som vi kan. Eller om vi låter det skena iväg och tvingas till förändringarna istället.

Vad är då det hoppfulla i ett sådant läge? Många av de intervjuade i handboken resonerar på samma sätt som jag gör: Människor som agerar, som försöker, som kämpar. Som använder sin demokratiska rätt, som organiserar sig, säger ifrån och kräver den nödvändiga förändringen. Som läser på, informerar vidare, ser igenom lögner, inspirerar, förändrar vanor och inte ger sig. Det är hoppfullt. Människor som utgår från omtanke i det lilla i livet hela vägen ut i det stora geopolitiska, som förstår att tystnad inte alltid (utan tvärtom sällan) är neutralt utan ett ställningstagande i sig.

Ett meddelande från Lotta i Murjek

Det kom förresten ett annat meddelande också. Minns ni Lotta som Greta och jag träffade i Murjek? I Väljarintervjun sa hon att hon tyckte att vi svenskar skulle behöva bli lite mer som fransmännen. Ställa traktorer på gatorna och stoppa trafiken och inte ge sig förrän någon faktiskt lyssnar.

– Jag kan tycka att många av oss känns lite trötta. Vi har det för bra tror jag, vi är inte vana vid att behöva säga ifrån. Men man måste ju säga ifrån och inte bara räkna med att alla andra gör det. Det är svårt att ta sig ut när man aldrig har gjort det, men jag tror att det skulle kännas otroligt bra att visa vad man tycker, sa hon.

Efter att intervjun publicerades hörde hon av sig med ett kort sms:

”Har bestämt mig för att demonstrera på onsdag. ✌️”

Klimatdemonstration Stockholm

Stor uppslutning när tusentals samlades för klimatet

Beatrice Rindevall från Naturskyddsföreningen är med och ordnar torsdagens klimatmarsch i Stockholm

Inför klimat­marschen: ”Högern accepterar inte längre fakta”

Kritik Klimatpolitiska rådet klimatpolitik regeringen Alexandra Urisman Otto

Situationen långt värre än Klimat­politiska rådet säger – målen otillräckliga

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
3 weeks sedan
Leonard Andersson menar att splittringen uppstår när partier som säger sig vara vänster inte längre bedriver vänsterpolitik. Foto: TT, wikimedia commons. Montage: Arbetaren.

Vems fel är splittringen inom vänstern?

Beror oenigheterna inom Vänsterpartiet på bråkiga individer eller partiets politiska svängningar? Leonard Andersson anklagas för att bidra till splittringen, men menar att han inte vill rösta på ett parti som säger vänster men gör höger.

Jag är aktiv i Solidaritet och var tidigare medlem i Vänsterpartiet. Under det senaste året har jag gång på gång fått höra att det är sådana som jag som splittrar vänstern, saboterar för arbetarrörelsen och går högerns ärenden. Men är det verkligen jag som bär skulden för det?

Jag lämnade Vänsterpartiet och tänker inte rösta på något av riksdagspartierna därför att de inte längre för en politik som jag kan stå för. Är det mitt fel att de helt har ändrat sin politik?

Jag ser mig själv som socialist. Jag har en moralisk och ideologisk kompass som pekar klart åt vänster. Då tänker jag inte rösta på partier som gång på gång sviker just de värderingar de säger sig företräda. Det borde inte vara särskilt svårt att förstå. Ändå verkar många inom vänstern tycka att det är väljaren som ska böja sig, hålla tyst och rösta rätt, oavsett hur långt partierna har rört sig bort från sin egen grund.

Vad ska vänstern enas kring?

Det sägs att vänstern måste stå enad inför valet för att vi ska få bort högern. Men enade kring vad? Krigsupprustning, Nato, visitationszoner, hårdare migrationspolitik och fortsatt anpassning till en samhällsutveckling som vänstern borde bekämpa? Är det verkligen att stå upp för vänstern?

Vänsterpartiet vill inte längre lämna Nato. De skriver under på att lägga hundratals miljarder på upprustning. De rödgröna partierna tävlar om att låta hårdast i migrationsfrågan. De accepterar i större eller mindre utsträckning samma politiska riktning som regeringen redan slagit in på.

Leonard Andersson var tidigare medlem i Vänsterpartiet och är nu aktiv i Solidaritet. Foto: privat.

När det gäller Israel klarar de inte ens att tydligt och otvetydigt ta ställning mot det som pågår. De utesluter eller utmanövrerar dessutom de folkvalda inom partierna som säger emot. Som om det inte vore illa nog sker det inte ens för att de brutit mot några principer, utan för att andra partier eller lobbyorganisationer sätter press.

För mig är det inte en sidofråga. Det handlar om grundläggande moral. Om ett parti inte tydligt kan fördöma folkmord, ockupation och förtryck, då har det också lämnat den internationella solidaritet som vänstern en gång stod för.

Då är frågan vem det egentligen är som har lämnat vem. Är det jag som sviker vänstern när jag
vägrar rösta på partier som övergett sina principer? Eller är det partierna som svikit sina väljare?

Politiken viktigare än färgen på regeringen

Nästa argument brukar vara att alternativet är en ny Tidöregering. Men för mig spelar det väldigt liten roll vilken färg nästa regering har om politiken i avgörande delar ändå är densamma. Om de rödgröna partierna vet att väljarna alltid kommer tillbaka av rädsla för högern, då finns det heller inget som tvingar dem att ändra kurs. Då kan de fortsätta glida högerut val efter val och ändå räkna med att väljarna okritiskt accepterar deras agerande.

Det är inte jag som har skapat splittringen inom vänstern genom att vägra rösta mot min egen övertygelse. Splittringen uppstår när partier som säger sig vara vänster inte längre bedriver vänsterpolitik.

Den uppstår när deras väljare förväntas svälja vad som helst i enhetens namn. Den uppstår när lojalitet med partiapparaten blir viktigare än lojalitet med grundläggande mänskliga rättigheter.

Det måste kosta att förråda sina ideal

Så innan någon ännu en gång anklagar oss som lämnat för att vara förrädare borde de kanske ställa en enklare fråga till sig själva: Representerar partiet jag tänker rösta på fortfarande mina värderingar, eller röstar jag bara av gammal vana, rädsla eller lydnad? Bekämpar jag eller möjliggör jag en människofientlig högerpolitik?

För egen del tänker jag inte lägga min röst på partier som säger vänster men gör höger. Jag hoppas att tillräckligt många gör samma sak så att de nya partierna får reell makt. Men även om de inte får det så är det värt det, för det måste kosta att förråda sina ideal.

Amalthea Frantz:
Varje val, inget val – eller?

Publicerad
Läs hela artikeln
4 weeks sedan

Bakom kulisserna: Väljarintervju från Ljungbyhed

Medan Greta har varit iväg och gjort annat har jag (Alexandra) varit på besök i Ljungbyhed, en skånsk ort historiskt känd som fäste för en militär övningsplats. Nu ligger här ett förvar, alltså en plats där människor som ska utvisas ur Sverige blir inlåsta i väntan på att skickas iväg.

Det regnade den här dagen och hela känslan när jag klev fram mot stängslet var… dyster. Minst sagt. Som en tung och mörk sen höstdag kändes det och det var innan jag ens hade kommit in.

Det fanns en persondörr men när jag närmade mig stängslet öppnades bilutfartsgrinden och jag fortsatte in genom den, mot själva byggnaden. En man kom ut med walkie talkie och sträckte upp handen till stopp. Han pekade mot sin walkie talkie:

– Han säger där inifrån att nästa gång porten öppnas så där får du inte bara gå in.

Jag såg förvirrat på honom men nickade för säkerhets skull.

– Okej, sa jag.

Väl inne dök det upp ett helt gäng ytterligare personer, alla i samma typ av uniform och alla vänliga men mycket allvarliga. Jag fick skriva mitt namn och några andra uppgifter på ett papper (!) och vägleddes förbi dörrar som öppnades med blippar från vakternas gummiarmband.

– Då går vi och hämtar honom, sa en av dem och jag fick slå mig ner i soffan som var mycket hårt stoppad och klädd i något som liknade en grå vaxduk.

I den i övrigt mycket sterila doften fanns ett sting av cigarettrök, som om lokalerna hade sanerats efter inomhusrökning men utan riktig framgång. På besöksbordet låg en Pippi Långstrump-bok.

Ahmed leddes in i rummet och vakterna lämnade oss ensamma. Han nickade mot mig och jag tror att han försökte le men det syntes på hela hans uppenbarelse att han inte kunde.

Jag frågade hur han mådde.

– Inte bra.

Vi är nästan jämnåriga, Ahmed och jag. Och i ungefär samma fas i livet. Den när ens små barn är viktigare än något annat. Men där slutar i princip likheterna, eftersom slumpen gav våra liv helt olika förutsättningar.

Medan jag spelade bandy hela eftermiddagarna på betongskolgården vid Hornstull i Stockholm växte Ahmed upp som statslös palestinier i Bagdad. Samma år som jag började i tvåan på Östra Reals gymnasium (läs om Östra Real-killarna som Greta och jag träffade vid Karlaplan här) flydde Ahmed först till Jordanien och därefter till Syrien där han levde i flyktingläger i flera år. År 2012 hade jag just slutfört min skattefinansierade universitetsutbildning – Ahmed flydde vidare till Turkiet. Och 2015 – när dåvarande statsministern Stefan Löfven (S) sa att hans Europa inte bygger murar, “vi hjälps åt” – kom Ahmed till Sverige.

Hur reste du från Turkiet?

– Jag åkte båt.

Till Grekland?

– Ja.

Och sen från Grekland till Sverige?

– Ja.

Var det en okej båt?

– Nej, dålig båt. Plast eller… Vad heter det?

Gummi?

– Ja, gummi. Det stämmer.

Det måste ha varit fruktansvärt läskigt.

– Vad skulle jag göra? Jag måste.

Ja. Var du ensam?

– Jag hade min bror med mig också.

Hela intervjun med Ahmed kommer inte här på bloggen, den finns istället som Väljarintervju här – hoppas att ni vill läsa. Jag har också gjort en granskning av Ahmeds fall och hur det kan komma sig att han sitter i förvar, trots att Migrationsverket vet (det finns papper på det!) att Irak inte tar emot statslösa palestinier som varit borta från Irak så länge som han har varit. Den granskningen finns här.

Ahmed mådde väldigt dåligt under intervjun, hade svårt att berätta sin historia. Extra svårt var det att prata om den tvåårige sonen Ali som enligt Ahmed vaknar varje natt och skriker efter sin pappa. Jag fick faktiskt höra hans röst en stund när familjen ringde till Ahmed under intervjun. De talade arabiska med varandra och Ali kallade mig för “doktorn” för att jag tydligen lät som läkaren på BVC.

Hur som helst. Känslan av att säga hej då till Ahmed och sedan komma ut på andra sidan stängslet för att kunna åka hem till mina barn, påminde mig om hur det var att lämna flyktinglägret Moria i Grekland år 2019. Skam, tacksamhet. Sorg.

Jag hade varit där och gjort ett reportage för Dagens Nyheter inför EU-valet, tillsammans med fotografen Alexander Mahmoud. Då hade vi intervjuat småbarnsmamman Zainab Nazari.

– Framtidslöshet är det värsta som kan drabba en. Vi har ingen aning om vad som kommer att hända om några dagar eller om någon vecka, sa hon.

– Vi har många drömmar. Men de främsta handlar om mina barn. Min äldsta dotter som är 15 år, drömmer om att bli fysiker, atomfysiker. Min son vill bli pilot, min andra dotter vill bli läkare. Jag försöker mitt bästa för att deras drömmar ska gå i uppfyllelse.

När jag lämnade Moria, var Zainab fast i familjens UNHCR-tält. Nu var det Ahmed som var kvar när jag gick. Han fördes ut ur besöksrummet för en timme på rastgården klockan 12.30. Och sedan: en enda lång väntan.

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln