Inför valet 2014 sattes kabarén Europa Europa upp utav Konstgruppen Ful. Nu är uppföljaren här – Mödrars Manifest. En sorgeritual där unga ensamkommande i Sveriges längtan efter sina föräldrar kopplas samman med mödrar i Mexikos sorg efter att ha förlorat sina barn som migrerat.

Ett flera meter högt och uppblåsbart lila tält reser sig över Fagerlidsparken i Hökarängen. Solen gassar på och då och då hörs ett ”bang” på percussion – ett slaginstrument – tätt följt av tjutande barnskratt inifrån tältet. Jag och Nasim Aghili, regissör och manusförfattare, slår oss ner på gräset i skuggan en bit längre bort.

Varför har ni valt att spela föreställningen i ett tält?

– Det handlar om att vi vill åt det autonoma. Vi vill kunna skapa ett rum där de osynliggjordas sorg får ta plats. En plats som vi kan ha med oss och sätta upp där vi tycker att det känns viktigt och värdigt att skapa det rummet.

Mödrars Manifest är ett internationellt samarbete mellan konstnärer och musiker i Mexiko, USA och Sverige. Föreställning är uppbyggd som en interaktiv och meditativ sorgeritual där publiken bjuds in att lyssna till erfarenheter av migration, samt reflektera över sin egen roll.

Tältet har tagits fram tillsammans med medkonstnärerna Aminullah Rezai, Khalid Atta och Naim Mohammadi. Alla ensamkommande unga i Sverige som själva har erfarenhet av en asylprocess.

– För alla tre var det väldigt viktigt att få skapa ett tryggt rum som de själva skulle lockas av att gå in i. Ett rum som kan dra till sig människor som ofta är exkluderade från de konstnärliga institutionerna, skapade av och för den vita konstblicken, säger Nasim Aghili.

När vi pratar om politikers agerande sedan valet för fyra år sedan uttrycker hon en stor besvikelse. Nasim Aghili förklarar varför hon nu ser ett behov av att sörja.

– Då, under valrörelsen 2014, valde vi att fokusera på retoriken kring hur det pratades om migranter som börda, kriminella och lögnare, och därför blev Europa Europa en kabaré som lyfte fram migranter som de hjältar de faktiskt är. Men nu inför det här valet och med en i princip icke existerande asylrätt ser vi istället ett behov av att få samlas i sorg, som en helande process där en kan hitta kraft i att vi är fler som delar på den bördan.
Det är så otroligt mycket som händer i USA som påminner om det som händer i Europa.
Nasim Aghili, konstgruppen Ful
Idén till Mödrars Manifest föddes för två år sedan när konstgruppen Ful var på turné med Europa Europa i Mexiko och USA. Under resan och i samtal med människor där slog det Nasim Aghili hur lik Europas och USA:s flyktingpolitik kommit att bli varandra.

– Det är så otroligt mycket som händer i USA som påminner om det som händer i Europa, men här vill vi gärna slå ifrån oss det som händer där som något superrasistiskt och något vi absolut inte ställer oss bakom. Hon fortsätter;

– I Sverige finns det fortfarande den här bilden av det ”goda” Sverige med en human flyktingpolitik så vi ser inte att när vi skickar tillbaka unga ensamkommande, exempelvis till Afghanistan, är det samma sak som det som händer i familjesplittringar, deportationer och förvar på gränsen mellan USA och Mexiko. Många ser inte att det är ”samma” barn som här blir misstrodda, kallade för lögnare och våldtäktsmän.

FAKTA Mödrars manifest
Ett internationellt konstprojekt av Konstgruppen Ful, den mexikanska musikern och konstnären Paulina Lasa, transboarderbandet Quiquiriquí Coyotas med medlemmar från USA och Mexiko
Medkonstnärer från mödrarnas karavan i Mexiko och unga ensamkommande i Sverige
Språk: Svenska, spanska, persiska, engelska
Längd: cirka 80 minuter

Europa har de senaste åren sett en rejäl åtstramning av migrationspolitiken. I Sverige har det lägsta antalet asylsökande registrerats på över åtta år och familjeåterförening villkoras nästan alltid av försörjningskrav – alltså att du måste kunna uppvisa inkomst och möjlighet att försörja de som kommer hit. Av de unga ensamkommande som bedömts fylla 18 år har knappa tio procent fått uppehållstillstånd. Stark kritik har väckts mot att så många skrivits upp i ålder och inte längre räknas som barn.

Enligt Nasim Aghili är det viktigt att förstå hur det ekonomiska systemet verkar med maktstrukturer som tjänar på att inskränka asylrätten.

– Det finns en överordnad makt som tjänar på den här typen av rasism och det är kapitalismen. Hur mycket pengar görs det inte på förvar och gränser? Deportationer kostar ofta mer än vad det skulle kosta att bara låta människor få stanna och få ett värdigt liv, säger hon och ser en aning uppgiven ut.

– Så jag tänker att medborgarskap hänger väldigt mycket ihop med att en del personer tjänar på klassamhället. Politiker har sett till att skapa lagar som gör att du som tvingas fly är skyddslös och rättslös, vilket också gör det lättare att hamna i beroendeställning eller bli utnyttjad. Just nu är det till exempel väldigt vanligt i USA att migranter sätts i förvar och får göra slavarbete istället för att deporteras och i Centralamerika försvinner migranter i organtraficking eller sexslavarbete.

Nasim Aghili menar att det i en polariserad värld där politiker knyts samman av att peka på människors olikheter, är det extra viktigt med en sorgeritual som Mödrars Manifest. Eftersom den, tvärtom, är ett sätt att synliggöra människors likheter – det som håller oss samman och för oss ihop över geografiska avstånd.

Inspirationen till att jobba med en sorgeritual fick Nasim Aghili i mötet med ”Caravana de madres migrantes mesoamericanas” i Mexiko City. Mödrar som manifesterade genom att vandrar genom Centralamerika och Nordamerika för att leta efter sina barn som försvunnit under migration.

– Jag slogs av att de var så otroligt generösa i att dela sin sorg, och den kraften det gav att samlas tillsammans och ge varandra tröst. Att få vara med om ett sådant kollektivt sorgearbete i ett större sammanhang än det privata, jag hade aldrig upplevt något liknande förut.

FAKTA Medverkande 
Cristina Cruz Herrán, Cristina Juárez García, Paulina Lasa, Sandra Ruíz, Nasim Aghili, Aminullah Rezai, Khalid Atta och Naim Mohammadi.
Musik: Quiquiriquí Coyotas och Paulina Lasa
Scenbild: Johanna Ekström, Aminullah Rezai, Khalid Atta och Naim Mohammadi.
Kostym: Mödrars Manifest
Sömnad och broderi: Dona Mauri
Ljuddesign: Malin Holgersson
Grafisk design: Hanne Lindberg
Manus och regi: Nasim Aghili

Det var i mötet med karavanen av mödrar som Nasim Aghili också började se sambanden i det absurda med en global migrationspolitik där det i Mexiko finns så många föräldrar utan barn, och i Sverige så många barn utan föräldrar.

– De här mödrarna vill påminna samhället om att det finns människor bland oss vars öden osynliggörs i majoritetssamhällets berättelse om vår tid. Jag tänker att vi i Sverige behöver påminna oss om exakt samma sak. För av de unga ensamkommande som deltagit i projektet hade ingen tidigare fått frågan ”vad tycker du om din situation?”. En massa frågor om hens ålder och hur hen kommit hit, men aldrig en fråga om hur hen känner eller tänker kring sin asylprocess.

I september är det dags att gå till valurnorna och Nasim Aghili hoppas att människor kommer våga stå upp emot den normalisering av rasistiska strömningar som sker i samhället.

– Jag upplevde 90-talet och det jag kommer ihåg är skinheads som gjorde så att mina grannar vände mig ryggen i skarpa lägen. Människor som inte tog mig i försvar när jag blev misshandlad eller sexuellt påhoppad av nazister. Det var ett extremt våldsamt offentligt rum, så jag tror att det är viktigt att göra motstånd nu mot all typ av rasism. Allt ifrån kostymklädda Sverigedemokrater och Kristdemokrater till någon som står och pratar raskrig. Att vara modiga, ta hand om varandra och komma ihåg att vi är så otroligt många fler än vad rasisterna är.