Följetong #60/2018

Sommarföljetongen: Snart är det 1968 – Del 15

"Det är socialdemokraternas splittringstaktik. U-landsdemonstranterna är minsann fina ungdomar, i motsats till kårhusockupanterna." Foto: TT

29 Hon var mitt inne i en dröm där hon klättrade uppför en hal klippvägg och ständigt halkade ner två steg för varje steg hon tog uppåt. Under brusade havet. I drömmen var hon finklädd i lackskor med spetsiga klackar, precis som på födelsedagsmiddagen igår. – För helvete, du måste vakna. Klockan är tolv. Vi […]

29

Hon var mitt inne i en dröm där hon klättrade uppför en hal klippvägg och ständigt halkade ner två steg för varje steg hon tog uppåt. Under brusade havet. I drömmen var hon finklädd i lackskor med spetsiga klackar, precis som på födelsedagsmiddagen igår.

– För helvete, du måste vakna. Klockan är tolv. Vi måste tillbaka till Kårhuset. Du kan sova hela livet sen, men nu måste du vara med. Det har varit ett bombattentat mot Pålsundsgatan i natt.

Det har varit ett bombattentat, hördes rösten inne i drömmen. Hon öppnade ögonen. Det var inget halt berg, utan de vanliga blårandiga påslakanen. Bernhard satt på sängkanten och läste tidningen.

– Titta, jag ser dina ögon. Här kan du läsa. ”Sprängattentat mot FNL-kontor väckte Södermalm.”

Han la tidningen över hennes ansikte och hon vaknade av lukten från trycksvärtan, eller om det var från pappret. Hon satte sig upp. Rullgardinen var uppe och solen vräkte in över sängen.

– Vet du att vi har sovit i samma lakan sen påsk, sa hon när Bernhard kom in med teet.

– Vem bryr sig om litet skit på lakanen när revolutionen står för dörren?

Hon såg på honom. Han var egentligen en varannandagsrevolutionär. Varannan dag trodde han att revolutionen var nära och att den skulle förändra världen på ett makalöst och oförklarligt vis. Varannan dag, i synnerhet när han grälat med Nils-Åke om proletariatets roll efter revolutionen, trodde han inte på den.

– Skynda dig! Läs inte tidningen en timme är du snäll! Du ska inte förstöra din tid med att läsa om revolutionen, du ska vara med och göra den. ”Detta är bara början” säger Berggren här på första sidan och det har han förbannat rätt i. Världen är till för att förändras och vi ska göra det. Jag känner mig som om jag skulle kunna besegra USA-imperialismen alldeles ensam idag.

– Den i Sverige eller den i Vietnam?

– I hela jävla världen! Spränga USA i luften så vi blir av med hela skiten.

– Vätebomb kanske. Vi bombar USA tillbaka till stenåldern?

De skrattade tillsammans.

– Medge att det här är en otrolig tid. När vi får barn och dom växer upp, då kommer dom att fråga: Pappa, hur var det när ni gjorde revolution i Sverige?

Hon bredde sig en smörgås med citronmarmelad och hörde Bernhard läsa.

– Se vad Berggren säger i tidningen: ”Vi står inför en utveckling som i mycket kommer att likna den som skakat Frankrike den senaste tiden. En socialistisk förändring genom parlamentsbeslut tror jag är i det närmaste omöjlig. Och det är möjligt att våld inte går att undvika.”

Han la ifrån sig tidningen och hon läste på förstasidan. ”Trehundra sårade i nattens strider i Paris mellan polis och studenter. Inne på Sorbonnes stora gård brinner en eld, studenterna bränner sina sopor. Filosofiska fakulteten har förvandlats till fältsjukhus. En del skadade har legat hela natten på gatorna, för att inga fordon kan komma fram. Gatorna är spärrade av barrikader. Det är ännu en revolutionsmorgon.”

Den svenska natten tedde sig väldigt svensk i jämförelse. ”Tåget gick från Holländargatan genom Kungsträdgården till Gustav Adolfs torg och så småningom tillbaka till Kårhuset, där studenterna sent på kvällen fortsatte att debattera. Studenterna försökte på vägen att inta Centralen, Operan och Folkets Hus, men ett bastant polisuppbåd om femhundra man hindrade detta.”

– Nu måste vi sticka direkt. Bernhard var irriterad. Vi får inte missa u-landsdemonstrationen. Dom börjar i Vasaparken och går till Kungsan.

– Vasaparken. Minns du när vi åkte buss tillsammans den gången?

– Just det. Den dagen ska vi fira. Dagen då vi åkte buss från Vasaparken. Där ser du hur viktigt det är att gå på möten.

– Och att gå ifrån dom.

Hon tog tag om honom och kysste hans nacke.

– Just så här kramade du mig första gången. Du överföll mig när jag stod försvarslös och skulle koka te åt dig.

– Men du ville gärna bli överfallen. Och jag ville ha dig. Numera vet jag ibland inte riktigt om det var dig eller revolutionen jag fick. Vi ligger ju knappt i sängen ens på nätterna. När vi ligger i sängen bara sover vi.

Bernhard gjorde inget motstånd när hon öppnade hans bälte och drog ner blixtlåset i gylfen.

– Kom nu. Ingen märker att vi inte är i Vasaparken. Vi åker direkt till Kungsan.

Han tog två steg bakåt och överlade hastigt med sig själv. Kanske hon hade rätt. Ingen skulle sakna dem. Men han ville vara med!

– Jag ser vad du tänker, sa hon. Du vill ut och vara ett med kollektivet. Bara idag, tänker du, inte sant?

Han satte sig ner på sängkanten och lutade huvudet i händerna. Hon tog av sig nattlinnet.

– Se inte ut så där, vädjade hon. Jag vill ju bara ligga med dig! Om det är alldeles omöjligt så kan du gå i förväg medan jag stannar här och onanerar.

– Du säger aldrig att du älskar mig, svarade han. Du bara gör det. Inte sant? Jag känner att du älskar mig.

– Du frågar aldrig. Det värsta jag vet är killar som frågar hela tiden. Var det skönt, gick det för dig? Nu ligger du här och kommer inte härifrån!

Han sträckte handen mot bokhyllan där hennes pessar låg bakom en trave med böcker som växte för varje dag.

Hon hade dragit ner honom i sängen och satt tvärs över hans mage för att försäkra sig om att han låg kvar. Han sträckte upp händerna mot hennes bröst och drog henne mot sig och slickade med tungspetsen runt ena bröstvårtan. Den blev liten och tappade all känsel. Hans händer som höll fast henne med tummarna inne i hennes armhålor, sände däremot långa strömmar av värme inåt kroppen. Hennes hår hängde som en kupa över hans huvud. Där inne var det varmt och mörkt. Han släppte taget.

– Jag ger mig. Han tittade på klockan. Helst inte mer än en timme? Snälla? Så att vi kommer i väg någonstans i tid.

Han steg upp och stod på golvet när han klädde av sig. Lemmen gungade en aning i sitt uppresta tillstånd. Han drog in magen och revbenen tecknade sig skarpare nederst på bröstkorgen. Han satte händerna mot höfterna och svängde runt som en mannekäng under uppvisning.

Han kröp ner bredvid henne. Hon önskade att det inte hade varit bråttom, att de kunde ligga med armarna om varandra i lugn och ro och somna om. Han blev varmare i hennes armar. Han kysste henne i nacken och drog tungan långsamt upp mot örat. När han förde in tungspetsen i örat kändes det som om den fortsatte rakt ner genom hennes kropp, genom brösten, ner i livmodern, ut genom slidan och ner över låren. Det gnistrade ända ner i hälarna.

Han sträckte handen mot bokhyllan där hennes pessar låg bakom en trave med böcker som växte för varje dag.

– Det behövs inte, jag har mens.

– Då så. Det gör detsamma. Det känns som om jag skulle vilja ha tio barn med dig.

Hon önskade ibland att människor skulle kunna älska i total tystnad, att ordens fyrkantighet inte skulle störa de strömmar av känslor som löpte genom kropparna. När han smekte henne var det som om något överfördes genom huden, något som var starkare och varmare än det han sa. Idag var en sådan dag när hon önskade sig tystnad.

Hon gled upp ovanpå honom och satt med ryggen mot honom nerböjd över hans underkropp. Hans fingrar gled fram och tillbaka mellan hennes ben. Hon njöt av hans mjuka fingertoppar, tills hon plötsligt blev orolig över hur hon såg ut. Framåtböjd över hans kropp med alla de annars osynliga vecken blottade för hans ögon, tänk om han tittade?

Hon reste sig och sjönk ner igen, rakt ner över hans lem. Den stora upphetsningen hade gjort henne så varm och våt att han försvann helt omärkligt därinne. Hon förde ner handen för att känna efter och där fanns han, hon kunde ta om penisroten som kändes fastare än någonsin och pungen som redan dragit ihop sig, som den brukade göra när hans orgasm var nära.

Om man inte kunde tänka alls, skulle man lättare kunna njuta av sex, tänkte hon, där hon satt och kände allting svalna. När hon rörde sig kunde hon vagt uppfatta att han var inuti henne. Inte mycket, men något kändes det, åtminstone vid öppningen. Hon förde hans pung uppåt och märkte att hon kunde smeka sig själv genom den lösa huden mellan hans testiklar. Hon kunde smeka sig själv samtidigt som hon smekte hans pung.

Jag tror att all kamp har störst utsikt till framgång om man hämningslöst blandar personliga och politiska motiv.

Då kom hans orgasm. Hon pressade sig neråt, hon ville hålla honom kvar i sig, hon ville inte att det skulle vara slut redan. Hon lutade sig fram och kysste hans knän. Då tappade hon greppet om hans lem, hon kände den mot lårets insida, varm och våt.

– Det finns bara ett fel med dig som älskarinna, sa han. Du är alldeles för skön. Kom. Lägg dig här bredvid mig.

– Det har aldrig känts så mycket för mig som det gjorde nu, sa hon lögnaktigt. Nu stiger vi upp. Om jag kan stå på benen. Jag känner mig alldeles darrig. Och väldigt kissnödig.

– Hur är det, för att tala om något helt annat, sa Bernhard. Har du satt upp dig på svältlistan?

– Vilken lista?

– Den för hungerdemonstrationen för u-länderna vid Riksdagshuset. Nils-Åke har legat där utan att äta i två dygn nu, han tar det verkligen på allvar.

– Det gör väl alla, sa Nina. Det är en skam att vi inte redan ger en procent i u-hjälp. Vi som är så rika. jag kanske skulle sätta upp mig på listan. Jag kunde ta det som en bantningskur, det skulle inte skada om jag gick ner tre eller fyra kilo.

– Sådana personliga motiv ska man inte blanda in i kampen mot världssvälten, undervisade Bernhard.

– Jag tror att all kamp har störst utsikt till framgång om man hämningslöst blandar personliga och politiska motiv. Om en rund svensk flicka både kan magra ett par kilo och visa solidaritet med u-länderna har hon givetvis ett starkare motiv för att visa sin solidaritet.

– Men det har inte med saken att göra.

– Det bryr jag mig inte om. Man måste se det praktiskt. Då blir kampen mer effektiv, det är jag övertygad om, vad du än anser.

De steg av bussen vid Riddarhuset och gick i kanslihusets pelargång mot Riksdagshuset. Där låg u-landsaktionens svältdemonstranter i sina lådor. Nils-Åke låg också där bland ett tiotal andra, litet tärd men vid gott mod.

– Folk är otroligt uppmuntrande, berättade han. Alla vill göra något. Vi hade inte tänkt ha någon insamling, men vi var tvungna att skicka en till Klarapolisen och begära tillstånd för folk nästan tvingar på oss pengar.

– Dom vill göra sig av med övervikten i plånboken, sa Bernhard.

– Dom flesta ger sedlar. Om vi ligger här en månad, får vi ihop en miljon, det lovar jag. Palme gav en tia i fredags kväll.

– Jag läste i tidningen att han varit här, sa Bernhard. Det är socialdemokraternas splittringstaktik. U-landsdemonstranterna är minsann fina ungdomar, i motsats till kårhusockupanterna.

– Det är inte mitt fel att Palme gillar vår demonstration, sa Nils-Åke. Att han kom hit är ju naturligt, han jobbar ju i huset. Det är därför vi ligger just här, för att alla politiker ska märka oss. Men vår demonstration blir inte mindre nödvändig för att han ger en tia.

Utanför Kårhuset stod åskådarna tätare än tidigare, långt upp i Spökparken. Några journalister från Aftonbladet skrek för att de inte fick komma in. Vi kommer från arbetarrörelsens egen tidning, ropade de och viftade med presskort som ingen brydde sig om. Den för dagen nybildade ordningsgruppen hade till uppgift att sortera bort provokatörer, alliansare och journalister som skrivit alltför lögnaktigt i dagens tidningar.

– Jag tror inte det är en klok taktik, sa Bernhard när de väl kommit in. Pressen håller ihop. Om somliga blir utestängda riskerar man att de andra skriver negativt. Journalister gillar inte censur.

– Dom där svinen ska inte tro att dom kan komma hit och ljuga ihop vad som helst om oss, svarade en ordningsvakt i Lao-Tse-kläder, jacka och byxor i mönstret Flygande fågel, och föste än en gång ut journalisterna från Aftonbladet. Ändå fungerade inte kontrollen vid entrén. Den som verkligen ville in, försökte gång på gång och lyckades till slut.

Det var lika mycket folk i stora salen som igår, men mattare stämning. Den formella debatten gällde hur kampen skulle gå vidare, vilka medel som skulle vara effektivast, hur man skulle undvika blodsutgjutelse, hur man skulle uppträda mot stora polisuppbåd, hur man skulle få kontakt med arbetarna, vilka som skulle få komma in i Kårhuset.

Representanter för studentkåren, som till vardags förvaltade huset, hade krävt att mötet skulle öppnas för alla utom Demokratisk Allians. Om mötet öppnades för alla skulle det i gengäld få pågå hur länge som helst. Men inne i lokalen var det en överväldigande majoritet som ville ha fortsatt strikt sållning av besökare vid ingången. Det stal för mycket tid och krafter från de viktiga frågorna om man hela tiden skulle behöva kämpa mot typer som ville riva ner podiets röda flaggor.

– Vi måste först bygga upp en solid plattform här inne, sedan kan vi gå ut, sa Berggren och såg mycket trött ut. Vi måste förbereda oss på polisens attack. Den kan komma när som helst. Det håller inte att släppa in en massa okända i det läget. Det kan vara civilsnutar bland dom, som förbereder deras attack här inifrån.

När polisstyrkan var uppe i tusen man fick Nina en känsla av att ryktena mest avspeglade ockupanternas önskedrömmar.

En grupp människor som väntar på ett angrepp blir på ett automatiskt sätt hopsvetsade av sin väntan, även om den endast varar några timmar. Rykten gick om att polisuppbådet samlades. De kom med bussar, hästar och kanske hundra man. Huset genomblåstes av rykten. När polisstyrkan var uppe i tusen man fick Nina en känsla av att ryktena mest avspeglade ockupanternas önskedrömmar. Ju fler poliser, desto större vikt tillmätte samhället detta uppror. Nina tvivlade på att det fanns tusen poliser i Stockholm en söndag, men samtidigt blev hon nervös. Tänk om poliserna skulle göra attack med batongerna i högsta beredskap? Det skulle innebära stora risker. Hon la märke till att några höll på att göra egna batonger av stolsben.

Stämningen blev nervösare under en timme, tills det blev lugnt igen. Polisuppbådet hade anlänt. Men poliserna ställde sig bara på gatan och blockerade ingångarna. Först gick ryktet att de väntade förstärkning, innan den stora attacken skulle starta. Men efter hand spred sig sanningen. Polisen tänkte överhuvudtaget inte gå till angrepp. Polisen lät meddela att de tänkte stänga lokalen men bara för dem som ville komma in. Alla fick passera ut fritt, men sen fick de inte komma in igen.

– Håll ut kamrater, ropades det käckt från podiet. Vi har vatten och mat för minst två veckor. Vi har räknat med allt.

Den som stod i talarstolen lät sig inte störas. Han höll ett entonigt anförande om kommunistisk teori.

– Mao säger: ”Det finns bara ett slag av sann teori i denna värld, teori som härletts ur den objektiva verkligheten och sedan bekräftats av den objektiva verkligheten, ingenting annat är värt namnet teori i vår mening.”

Mitt under anförandet såg Nina Siri Holm stå bredvid ingången. Nina skyndade dit för att hälsa på henne.

– Tänk att du hann in, innan dom stängde!

– Min kära vän, sa Siri och tog om Ninas hand med båda sina. Jag trodde väl att jag skulle träffa någon bekant. Jag har varit här en timme nu. Det finns fortfarande väldigt många människor som jag inte känner, som jag inte ens har sett i någon demonstration. Men här är du alltså. Och där borta ser jag Mikaela Ljung.

Nina ställde sig frågande.

– Folk har kommit och gått. Men varför är du här, du sa att du inte trodde på någon revolution eller ideologi överhuvudtaget?

– Jag är här av nyfikenhet, jag ska inte stanna länge. Jag litar inte på tidningarna och radion och TV. Jag ville se om det går lika våldsamt till som det påstås och det ser jag att det inte gör. Här verkar det stilla och lugnt. Bara en massa prat, som vanligt, höll jag på att säga.

– Vi måste enas om en gemensam plattform innan vi kan gå till aktion.

– Just. Det är bra. Då blir det inte så mycket aktioner. Att enas är svårt.

– Men det är väl naturligt att man skaffar sig en gemensam grund att stå på? Gör inte socialdemokraterna det?

– Jo, men under mer organiserade former. Det är nästan omöjligt att komma överens om man inte har en fast ledning, som kan ena de stridande viljorna.

– Vad tycker du om det här?

De lyssnade och tittade sig omkring.

– Om du vill veta vad jag tror, så tror jag att de unga män som idag attackerar det bestående samhället mycket väl kan vara ministrar i en borgerlig regering om tjugo år. Den där Berggren blir socialdemokrat, för han är en man i karriären. Den snabbaste politiska karriären gör man i det partiet.

– Du skojar? Han är ledare för VUF, Vänsterns Ungdomsförbund, ungkommunisterna.

– Det har ofta hänt att kommunister byter parti. Man kan uträtta så litet som kommunist i ett land som Sverige. De som vill uträtta något byter parti. Men jag är glad att jag träffade dig. Jag har hittat något åt dig. Det är tre uttalanden som Kafka gjorde om revolutionen, när han mötte en skara arbetare som marscherade på gatorna i Prag med fanor och standar på väg till ett möte.

”Dessa människor är så självmedvetna, självsäkra och på så gott humör. De behärskar gatan och tror därför att de behärskar världen. Men de misstar sig. Bakom dem finns redan sekreterarna, ämbetsmännen, yrkespolitikerna, alla dessa moderna sultaner som de hjälper till makten.”

”Jag ser den, denna massans formlösa, skenbart obändiga kraft, som längtar efter att tyglas och formas. Vid slutet av varje verkligt revolutionär utveckling träder en Napoleon Bonaparte fram.”

”Ju mer en översvämning breder ut sig, desto grundare och grumligare blir vattnet. Revolutionen dunstar bort, och kvar blir bara en ny byråkratis gyttja. Den plågade mänsklighetens fjättrar består av kansliskrivelser.”

– Jo, men om det är så? Nina försökte försvara sig mot Kafka, vad tjänar det då till att kämpa?

– Det är inte givet att det tjänar något till, sa Siri.

– Men varför sitter inte du hemma i så fall? Varför är du med och demonstrerar och kämpar?

– Jag kämpar för det som jag tror är rätt. Det är inte rätt att USA ska mörda Vietnams kvinnor och barn och förstöra landets jordar.

– Men det gäller Vietnam. Här i Kårhuset handlar det mer om Sverige.

– Säger du det? Det låter som om det handlar om Kina, tycker jag. Nej, men allvarligt talat. jag är här på ett kort besök, för att förvissa mig om att allt är lugnt och stilla, att revolutionen är långt, långt borta. Precis som jag trodde.

– Men jag förstår inte vad du menar. Se hur det är i resten av världen! Överallt är det studentrevolt, upplopp, i Paris verkar det nästan som inbördeskrig.

– Jo, men Paris är Paris, där finns det revolutionära traditioner, det saknas här. Man kan betrakta denna sal, dessa lugna stillasittande människor som då och då går ut för att röka eller ta en kopp kaffe. Det är revolution på svenska, håller du inte med om det? Stillsamt och fridfullt, knappast märkbart. Jag säger inte det för att nedvärdera dina revolutionära kamrater. Jag konstaterar det med lättnad, det är en sak vi ska värdera högt i Sverige. Vår långa historia av fred med andra länder och frid inom landets gränser.

Men lyssna på debatten här. Jag vill allvarligt varna för den censurmentalitet som jag märker hos era talare redan.

Från talarstolen diskuterades hur massmedia beskrev händelserna i Kårhuset. Hur skulle man styra informationen så att den blev mer lik verkligheten och mindre lik journalisternas drömmar om ett våldsamt uppror? Siri lyssnade uppmärksamt.

– Det finns bara en hållbar linje, viskade hon. Total öppenhet. Journalisterna är lika ledsna som ni över att Stockholm inte är Paris, att ni bara kan bjuda på ett litet fredligt möte att skriva om. Litet måste de nog få lägga till.

– Har du arbetat på tidning, frågade Nina.

– Inte som anställd. Men jag har lämnat många rapporter i mina dagar, om facket och kvinnorörelsen. Och den första juni nittonhundranitton var jag Socialdemokratens utsända vid det stora festmötet i Uppsala universitet till den kvinnliga rösträttens ära. Då fick Ellen Hagen och Selma Lagerlöf tala i aulan, som de första kvinnorna någonsin. Men lyssna på debatten här. Jag vill allvarligt varna för den censurmentalitet som jag märker hos era talare redan.

– Vi har i den nybildade presskommittén diskuterat vilka åtgärder vi kan vidta för att få journalisterna att hålla sig till fakta, sa Agneta Persson-Palm från Clarté.

Hon krävde att journalisterna skulle portförbjudas, med undantag av dem som inte ljugit ihop sina artiklar.

– Vi protesterar till exempel kraftigt mot det inslag som sändes i gårdagens Aktuellt, där man klippte fram två minuter svordomar från ett debattinlägg som gjordes klockan sex på morgonen, av en person som bad om ursäkt för sina svordomar i meningen därpå. Den ursäkten hade Aktuellt klippt bort.

– Vi kräver att journalister som inte redan frivilligt lämnat Kårhuset ska underställa sig våra krav.

En journalist från Dagens Nyheter begärde ordet och frågade om också andra skulle stå till svars om de berättade något felaktigt från Kårhuset eller om den regeln enbart gällde journalister.

– Vi litar inte på er objektivitet, svarade Agneta. Varje reportage bygger på ett subjektivt urval, grundat på era personliga värderingar och ni journalister representerar i allmänhet borgerliga värderingar.

Nina följde med Siri som tänkte gå hem. I trappan satt ockupanter och lyssnade på radion, där Tage Erlander intervjuades i Ekot.

”De grupper som ansluter sig till våldet ska veta att den överväldigande delen av Sveriges folk är berett att försvara de värden som vi gemensamt byggt upp i fredlig samverkan. Ordningen kommer också i fortsättningen att upprätthållas.”

– Som om han kunde bestämma det, ropade en blek flicka som såg ut som högst femton år. Hon förklarade att någon på mötet måste hjälpa henne att organisera aktioner i gymnasierna i morgon, vem skulle hon vända sig till? Ingen lyssnade på henne, alla lyssnade på statsministern i radion.

”Samhället kan inte tillåta någon grupp att med våld diktera lösningar utan hänsyn till andra medborgares intressen. Frågan om våld eller fredlig utveckling har länge varit en stridsfråga. Vi mötte den i svensk arbetarrörelse från begynnelsen. Särskilt häftig stod striden under nittonhundratrettiotalets världskris, då kampen fick föras såväl mot hitlerinspirerad nazism som mot stalindyrkande kommunism. Vi valde den gången demokratins väg. På den vägen har Sverige uppnått den högsta levnadsstandarden i Europa.”

– Högsta levnadsstandarden i Europa, det bevisar väl bara att vi är ett av världens värsta utsugarländer, sa Danne.

– Är Marie-Louise här? frågade Nina.

– Hon vaktar ungarna. Vi öppnade barnrum idag, visste du inte det?

När Nina kom tillbaka till mötessalen läste Agneta Persson-Palm upp ytterligare ett uttalande från presskommittén. Det var ett svar till Olof Palme, som hade klagat över att han inte hade fått möjlighet att debattera utbildningsfrågor vid sitt besök.

– Olof Palme har uppgivit att debatten inte rörde utbildningsfrågor, han har framställt oss som en liten isolerad grupp som ensidigt talar för våldsaktioner, han har framställt oss som ett hot mot demokratin. Detta är inte med sanningen överensstämmande. Palme fick flera frågor om utbildning.

Det måste ha varit innan jag kom, tänkte Nina, för hon hade bara uppfattat de starka buropen strax innan utbildningsministern lämnade mötet. Presskommittén ansåg att Palme borde ha märkt att hela debatten rörde en utbildningsfråga, nämligen Ukas, och det samhälle som hade kunnat föda ett sådant förslag som Ukas.

– Slutet lyder så här, fortsatte hon efter en kort andningspaus: Palme upplystes också om att hans demokrati inte är vår demokrati, att vi eftersträvar en reell demokrati, inte en apparat för Wallenberg och Erlander.

Applåder igen. Nina applåderade med. Berggren meddelade att högtalare hade monterats upp på Kårhusets fasad mot Spökparken, så att mötet inte skulle hindras av att polisen hade stängt ingången. Polisen tänkte inte storma den ockuperade byggnaden, men polisledningen var orolig för att motdemonstranterna tänkte göra det. Trettio poliser till häst stod på parad framför fasaden för att hålla folkmassan på avstånd.

Studenter från andra länder överbringade hälsningar från kamrater runt om i världen som deltog i samma slags aktioner. Inne i möteslokalen berättade en ljusbrun ung man med nattsvarta ögon på bruten svenska att hans kamrater hemma i Guatemala i Latinamerika också hade ockuperat sitt universitet.

Ute i Spökparken började folkmassan ropa när han talade. Motdemonstranterna skrek mest när utländska talare hördes i högtalaren. Talkörerna dånade: Tala svenska! Tala svenska! Tala svenska! Kårhuset – dårhuset! Kårhuset – dårhuset! Kårhuset – dårhuset! Lämna Kårhuset! Lämna Kårhuset! Lämna Kårhuset!

Lisbeth Granberg från Folkpartiets Ungdomsförbund föreslog på renaste svenska att man skulle låta utlysa nyval till studentkåren, så att studentopinionen kunde komma till uttryck i demokratiska val. Men Berggrens motförslag vann. Som vanligt, tänkte Nina. Hans förslag var att ockupationen skulle fortsätta, men att man skulle inbjuda alla intresserade studenter, arbetare och skolungdomar att komma och diskutera och rösta om Ukas. Det var som om Berggren inte riktigt hade godtagit att alla nytillkomna av omständigheterna skulle bli tvingade att stanna utomhus.

Någon klappade Nina på axeln. Det var Marit. Hon ville att Nina skulle komma med ut till cafeterian så att de kunde prata i fred. Hon verkade ivrig och upphetsad.

– Har det hänt något hemskt, frågade Nina.

– Det har hänt något. Det kan vara viktigt för dig.

Marit drog i den smala ärmen på Ninas klänning, den modell som hette Sunnan och som var Lao-Tses vackraste plagg hittills. Nina hade lagt märke till att den redan förekom i många upplagor bland publiken trots att den bara funnits att köpa i tre veckor. Lao-Tses försäljning verkade vara på väg upp. Marit höll ett stadigt tag i den extra ärmvidden vid handen och drog Nina utåt hallen.

– Det har kommit telegram från New York, berättade hon när de hittat ett lugnt hörn. Dom beställer tretusenetthundra klänningar till Sachs Fifth Avenue. Kan du föreställa dig! Nästan tvåhundrasjuttiotusen kronor på ett bräde. Vi får nittiosjutusen i förskott telegrafiskt redan nästa vecka. Så fort vi undertecknat kontraktet. Jag begriper inte hur vi ska hinna få fram så många plagg, men Rebecca har tydligen lovat att det går bra.

– Men kan Lao-Tse sälja till Amerika? Jag trodde inte att det var något beslutat om den saken, invände Nina.

– Det var det väl inte heller, men det här avgjorde saken. Vi har inte råd att tacka nej. Jag undrar om inte du kunde fundera på att stanna kvar hos oss, nu när vi får grunden till en stabil ekonomi helt plötsligt. Jag har diskuterat med Rebecca och Hanna om vi inte kunde ge dig något slags procent på den här affären. Vem vet, om inte du hade gått till posten den där dagen kanske vi inte hade fått denna order. Du har jobbat så länge för underbetalning, det vore inte mer än rätt om du fick en engångssumma i extralön, en bonus. Säg att du fick tretusen extra och tvåtusen i månaden om du accepterade att stanna kvar som butikschef ?

– Jag vet inte. Pengar från USA. Här är vi och revolutionen väntar runt hörnet.

– Vi driver ett företag. Vi försöker hålla det på ett politiskt acceptabelt plan, men som andra företag måste vi sälja för att överleva. Här öppnas chansen för oss att nå ut till en av världens största marknader. Vi kan äntligen få frihet att göra experiment, att investera i nya butiker, att arbeta länge med varje plagg och förbättra kvaliteten.

– Vilka modeller har dom valt?

– Den här gick bäst. Marit pekade på Ninas klänning. Sunnan i alla färgställningar. Mycket rött och blekrosa och lila. Inget grönt. Nästan inget blått. Den koboltblå med veronagröna slingor är den enda blå. Jag ser framför mig hur kläderna exponeras, det kommer att bli fint. Rött med inslag av rosa, orange, cerise och violett. Smala byxor till ungefär hälften av klänningarna. Den blekrosa med slingor i krapplack tog dom tvåhundra stycken av. Den är fin tycker jag, det vattnas i munnen när man ser den. ”Frosted pink” vill dom att färgen ska kallas. Det är väl bra? Det kom en hel lista med färgerna på engelska. ”Flaming orange”, ganska vackert namn också, va?

Men det är som att få lön direkt av dom som mördar kvinnor och barn i Vietnam.

Nina betraktade Marit. Vad hade hänt? Inga betänkligheter, bara ren och skär entusiasm. Frosted pink.

– Ni kanske ska leverera några modeller med silverpaljetter också, sa Nina.

– Det kanske vore en tanke, sa Marit på allvar.

– Jag tycker inte det här verkar riktigt klokt.

– Okej, jag förstår dina invändningar. Men du är ung, du har inga barn att försörja, inget hus att betala av.

– Men det är som att få lön direkt av dom som mördar kvinnor och barn i Vietnam.

– Men Nina, så kan du inte tänka.

– Hur skulle jag tänka då? Eftersom jag inte har barn och hus tänker jag som jag vill.

– Jag förstår hur du tänker, sa Marit. Vi har inte velat oroa dig. Vi ville så gärna ha dig kvar, vi har förskönat läget litet. Ekonomin alltså. I klartext har vi att välja på det här eller att gå i konkurs.

– Du har sagt förut att en konkurs inte är någon katastrof.

– Nej, men det är inget man önskar sig heller. Tänk på saken en gång till. Tala med Bernhard. Det är mycket pengar. Du har sagt att du drömmer om en gammal skola på landet. Tretusen räcker nog till handpenningen för de flesta skolor på landet. Lova att du talar med Bernhard. Jag såg honom här nyss.

Plötsligt hördes nya och kraftigare rop från motdemonstranterna. Ned med flaggan! Ned med flaggan! Ned med flaggan! Poliserna nere på gatan började titta uppåt taket. Röda tygtrasor singlade ner genom luften och landade i parken, där de för ett ögonblick såg ut som blodfläckar i snön. Det närmaste blod vi kommer här, tänkte Nina, medan hon letade efter Bernhard.

Han var irriterad och trött, han sa bara ja, ja, vad väntade du dig? Så många motståndare, så många poliser och provokatörer, förr eller senare måste de väl lyckas med någonting. Nu hade de lyckats få ner den röda flaggan från skorstenen.

Bernhard ville inte bli störd. Han koncentrerade sig. Han tänkte gå upp i talarstolen. Nina funderade ett ögonblick på att låta hela saken stanna mellan henne och Marit. Hon kunde säga att hon hade talat med Bernhard och han var helt negativ.

Dels vill dom bli framgångsrika i det kapitalistiska samhället, dels vill dom göra revolution och avskaffa privatkapitalet.

Hon berättade ändå till slut. Att Marit hade bett henne tänka över butikschefsanbudet en sista gång och dessutom krävt att Bernhard skulle informeras.

– Dom har fått en stor order från ett varuhus i New York. Jag ska få tretusen kronor i extralön. Bonus tror jag att hon kallade det.

– Från New York?

–Ja.

– Amerikanska pengar. Det är blod på dom. Doppa nästa kollektion i det.

– Så du tycker inte heller att jag ska ta det?

– Jag tycker att du måste besluta själv om det som gäller ditt liv. Men jag har litet svårt att fatta hur dom får en sån affär att gå ihop med det anti-imperialistiska arbetet i FNL-grupperna.

– Firman hotas av konkurs.

– Jag vet inte om det är någon ursäkt egentligen. Då kunde man skylla alla tveksamma affärer på att man har dålig ekonomi. Vem har inte dålig ekonomi? Det är något personlighetskluvet över dom där tjejerna. Dels vill dom bli framgångsrika i det kapitalistiska samhället, dels vill dom göra revolution och avskaffa privatkapitalet.

Nina funderade. Skulle ingen socialist eller kommunist ha rätt att starta ett företag ifall revolutionen nu inte kom?

– Dom får bilda sin egen FNL-grupp, sa han surt. En FNL- grupp för miljonärer som blivit förmögna på affärer med USA.

– Dom blir aldrig förmögna. Dom kommer bara att skaffa nya butiker, göra bättre kläder, sänka priserna, du vet, sånt som kommer folket tillgodo.

– Tror du på det?

– Låt oss säga att jag tror på det ungefär på samma sätt som du tror på revolutionen när Berggren föreläser om den. Du skulle vilja att han hade rätt, att hela världen kunde förändras genom politisk kamp, att orättvisorna kunde utplånas. Men du tvivlar på att det överhuvudtaget går att förändra världen en enda jävla millimeter. Det har jag själv hört dig säga.

Han svarade inte. Men han log.

– Med dig vågar man i alla fall le åt både övertygelsen och tvivlet, sa han efter en stund. Det är skönt. En del kamrater här är så inihelvete allvarliga att jag blir rädd. Titta, där kommer en tjej i likadan klänning som du. Har du lagt märke till hur mycket Lao-Tse-kläder som är ute och går här? I Dagens Nyheter står det att kårhusockupanterna bär Lao-Tse-uniform.

– Världens snyggaste uniform i så fall. Vårens kollektion finns i åtta modeller och i sammanlagt femtiosju färgställningar. Mer variation än i de flesta arméer jag hört talas om.

– Ja, om uniformeringen blir hundraprocentig kommer det att gå jävligt bra för er. Tänk på saken. Tretusen är mycket pengar. Du kan köpa en egen ateljé.

– Det är väl det som är charmen med dig, sa Nina. Du är full av motsättningar. Du skulle alltså kunna tänka dig att leva med en kvinna som köper en ateljé för pengar som är doppade i döda vietnamesers blod.

– Man måste vara öppen för livets möjligheter.

Han kramade henne. Hon lutade huvudet mot hans bröst och kände värmen från hans kropp. De var mycket trötta. Det var vilsamt och mjukt att hålla om honom och hållas om av honom. Hon ville inte att han skulle gå. Men han böjde sig ner och blåste luft i hennes öra och viskade att han måste tillbaka till debatten.

– Jag älskar dig vad du än bestämmer dig för.

Han försvann och hon stod kvar och räknade Lao-Tse-klädda personer som gick förbi. Fyrtiotvå stycken. När de råkade stå intill varandra såg de mycket vackra ut, eftersom hela färgskalan var gjord så att årets och fjolårets kollektioner gick ihop både inbördes och med varandra.

Hon följde strömmen tillbaka in till den evigt pågående debatten. Det blev liv och rörelse på podiet. Den bleka flickan som ville ha hjälp att starta aktioner ute i Stockholms gymnasier krävde besked. Hon stod upp mitt i salen och talade om behovet av omedelbara åtgärder ute i skolorna. Då svarade Berggren med att tala om vikten av tålamod och långsamt organisatoriskt uppbyggnadsarbete.

– Tålamod och tålamod, ropade hon som tänkt sig att i morgon bitti leda gymnasisternas ockupation av stadens skolor. Vi måste ha konkreta råd nu, så vi kan sätta igång direkt i morgon bitti. Det är nu det finns ett revolutionärt läge, det är nu genast vi måste sätta igång. Vem vet, i morgon klockan tre kan kontrarevolutionen vara här och då är det för sent. Då har ni missat chansen. Vill ni verkligen inte ge oss ute på gymnasierna konkret stöd, nu genast?

En kort konferens utbröt på podiet.

– Vi har uppdragit åt Agneta Persson-Palm att konferera med ledningen för gymnasierna och diskutera igenom förslag till omedelbara åtgärder. Du och Agneta kan mötas i cafeterian om en timme, sa Berggren och sträckte ut händerna mot salen, som om han gav Agneta i present till gymnasisterna.

Bernhard var missnöjd med Berggrens svar. Omedelbara åtgärder. Vilket jävla byråkratspråk. Vi kunde ju dela upp oss i grupper och leda ockupationen av alla skolor i Sverige i morgon bitti! Ska vi hålla liv i det här behöver vi nya lokaler, den saken är klar!

Han gick upp i talarstolen och pekade på nödvändigheten av att man skaffade nya lokaler, i synnerhet nu när polisen hindrade människor från att komma in i denna. Men Berggren och hans grupp gick emot Bernhard. Det behövdes inga nya lokaler.

– Vi siktar in oss på att hålla Kårhuset. Visar det sig att vi behöver större lokaler, skaffar vi oss det!

Kraftiga applåder från publiken.

Sympatitelegram anlände från arbetare i Göteborg och från turkiska föreningen. Undrar vad de som står ute i parken säger om våra turkiska sympatisörer, tänkte Nina.

Hon hade satt sig med ryggen mot väggen. Det var svårt att hålla ögonen öppna. En lång tids spänning började gå ur kroppen. Den som ändå låg i sin säng.

Hon blundade och lyssnade, talen blev allt mer lika ett radioprogram som står på i bakgrunden medan man sysslar med något viktigare. Det mal och mal, uppfyller tystnaden utan att någon tar till sig ljudet. Som i en dröm kom Franz Kafka förbi, men hon hann inte fråga varifrån han hade fått sin uppfattning om revolutionen. Varför trodde han att förändring inte var möjlig? Varför ansåg han att kansliskrivelserna är de bojor som fjättrar mänskligheten? Hon ville fråga, men han syntes inte till. Han hade redan försvunnit nedför trappan. Från talarstolen fortsatte de mässande orden.

– En kommunist bör betrakta revolutionens intressen som sitt liv och underordna sina personliga intressen dem som hör revolutionen till, talade Danne. Han bör alltid föra en outtröttlig kamp mot alla felaktiga idéer och handlingar, i syfte att befästa partiets kollektiva liv och stärka banden mellan partiet och massorna. Han bör bry sig mer om partiet och massorna än om någon privatperson och mer om andra än om sig själv.

Nina funderade över om hon någonsin kunde bli en god kommunist eller ens en god FNL-aktivist. Hon var inte med i något politiskt parti och hon tyckte att privatpersonen Bernhard var det viktigaste i hennes liv nu.

Men sådana som jag behövs, tänkte hon, jag kan samla in pengar och skriva ut stenciler och posta utskick. Jag har prydlig handstil och lätt för att prata med folk. Jag kan snabbt lära mig skjuta och annat som de vietnamesiska kvinnorna kan. Gräva kan jag. I senaste Vietnambulletinen fanns bilder i genomskärning av FNL:s underjordiska system av gångar och rum och vapenförråd. Särskilt utgångarna under vatten var imponerande. Gräva långt och djupt, det kan jag.

Ockupera skolor kan jag nog, fast jag inte gjort det förut. Att leda de uttråkade elevernas revolt mot det orättvisa skolsystemet, att ögonblickligen starta en ny sorts undervisning, inte behöva utreda, det är bara att börja genast och jag vet precis hur det ska gå till. Jag skulle säga till eleverna att börja studera vad som helst som intresserade dem, rymdfärder eller kriget i Vietnam eller USA-imperialismen eller modebranschen eller hur man skriver och ger ut en tidning. Eleverna skulle göra sina egna läroböcker och ingen skulle vilja gå hem när det ringde ut för sista lektionen. Lärarna kunde få delta i undervisningen på villkor att de inte störde, att de höll sig i lärarrummen och bara kom när eleverna kallade på dem.

Hennes tankar fortsatte som maskrosfrön som flyger upp i en häftig vindpust. De befriade eleverna viftade med sina latinska grammatikböcker och algebraböcker och böckerna om kungarnas historia och någon rev ut ett blad och vinden tog tag i bladet och luften blev full av utslitna skolboksblad, porträttet av Gustav II Adolf, de fyra stora floderna i Frankrike, brinnande bunsenbrännare, allt sögs uppåt och försvann mot solen.

Hon hade bara varit ung just denna tid, just när revolterna kom närmare och närmare, hon kunde inte jämföra med någon annan tid och kunde bara känna att idag var det en enastående tid, möjligheterna var oändliga och förändringen oemotståndlig. Förändringens vindar svepte över jorden och poliserna nere på gatan trodde att de kunde stoppa framtiden genom att kalla in extrapersonal från Skåne. ”Ärr det haur Kaurhused?” Men de kan inte stoppa rättvisa och framsteg i Stockholm och bomber och napalm kan inte stoppa rättvisa och framsteg i Vietnam. Vietnam är nära, nära som en saga. Nära som en saga.

Bernhard väckte henne för att höra hur hon mådde. Hon försökte övertala honom att de skulle åka hem, men han ville inte.

– Då sitter jag här, sa Nina. Om jag somnar får du väcka mig. Hon tittade mot podiet. ”Kårhuset är ockuperat” stod det med stora röda bokstäver på ett plakat som tejpats fast på talarstolen, där Berggren upprepade vänsterns synpunkter.

– Var och en utom ungliberalerna har begripit att vi för att stoppa Ukas måste sätta denna så kallade utbildningsreform i sitt politiska sammanhang. Man måste se på det samhälle som storfinansen har skapat. Idag svarar femtio av dom största företagen för hälften av all produktion och dom fyra största bankerna för sextio procent av alla förmögenheter. Två miljoner svenskar är direkt beroende av sjutton mäktiga finansfamiljer. Ukas är ett led i denna maktkoncentration. Vi för en revolutionär kamp för rättvis fördelning av tillgångarna i samhället och produktionens överförande till det arbetande folket.

Napalm rinner över människorna. Ägg rinner över människorna. Äggen väcker större uppståndelse än bomberna.

Vietnam är nära som en saga. En saga och en daglig katastrofrapport. Bilder av barn med kropparna brända av napalm, barn som springer för livet, Saigons polischef som lyfter sin pistol och skjuter en tillfångatagen FNL-officer i huvudet mitt på gatan, inför televisionens filmkameror och samma bild frusen i tidningssvärta gång på gång på gång. En mamma simmar över en flod med barn i famnen, en vietnamesisk mamma med vietnamesiska barn. Esso Shell Gulf som vill borra efter olja utanför Vietnams kust tvekar inte att använda våld. De som klagar över ofriheten i öst, har de räknat vem som dödar flest människor, öst eller väst? Vem flyger tusentals mil över haven för att bomba civila i ett främmande land?

Napalm rinner över människorna. Ägg rinner över människorna. Äggen väcker större uppståndelse än bomberna. Bomberna är en del av vardagen, det är fullt normalt att några ton bomber släpps varje dag, men att kasta ägg på herrar i kostym är fruktansvärt onormalt, rena ligistfasoner, men hur skulle någon ha fått veta något om vi inte hade bränt flaggor, kastat ägg, sprutat rödfärg.

Våra små olagliga snabba aktioner har solkat ner bilden av USA. Jag hoppas att bomberna ruinerar USA innan de förstör Vietnam. Vietnameserna gräver bara djupare och längre gångar under jorden och Ho Chi Minh-leden läggs i ständigt nya sidoleder över och under marken och ingen amerikan kommer någonsin att kunna stoppa cykelkonvojerna mellan nord och syd.

Studentledaren Rudi Dutschke får en kula i huvudet i Berlin, men överlever. I Paris, i Quartier Latin, misshandlar polisen studenter till döds och kastar deras kroppar i Seine.

Hon hade somnat, för nu märkte hon att Rebecca satt bredvid henne.

– Har du hört det senaste? Om Sachs Fifth Avenue?

– Ja, Marit berättade.

– Är det inte fantastiskt?

– Jo, det är det väl.

– Ingen entusiasm?

– Litet konstigt är det också. Samtidigt.

– Jag förstår vad du menar. Men summan. Vilken skillnad mot våra vanliga beställningar. Arton klänningar till Modeshopen i Åmål. Fjorton till Bissys mode i Sollefteå. Tio till Lilly i Borås och så mycket krångel som det är med var och en. Det vet ju du, som har packat dom. Här ska vi sända obrutna lådor från fabriken. Administrationen blir obetydlig i förhållande till varje sålt plagg. Ingen returrätt, bara det. När vi har skeppat iväg plaggen är det en affär.

– Men just till USA?

– Jag håller med dig om att Frankrike hade varit mer smakligt politiskt. England var bra, men engelsmännen har fortfarande inte betalt. Tur att vi inte hann få iväg hela deras leverans innan vi fattade misstankar om att det var något skumt med dom.

Nina förstod att läget var sämre än hon hade vetat om.

– Den klär dig bra, Sunnan i granit, sa Rebecca. Den är vacker mot huden. Den är vår mest framgångsrika modell hittills, precis som jag gissade när jag ritade den. Den säljer jättebra. Sachs vill ha över femhundra Sunnan.

– Vad händer med Lao-Tse om det verkligen blir revolution, undrade Nina. Ska staten ta över ägandet då?

– Ja, så måste det bli. Då ska ingen privatperson äga företag. Det är ju meningen med revolutionen. Att överföra produktionsmedlen i folkets händer. Vi får väl bli anställda tillsammans med sömmerskorna. Framförde Marit vårt nya erbjudande till dig?

–Ja.

– Vad säger du om det?

– Jag funderar.

– Bra. Vietnameserna har aldrig krävt någon bojkott av USA. Vi kommer att få större möjligheter att delta i kampen om vi slipper oroa oss sjuka för ekonomin.

Stokely Carmichael stod lutad över henne.

– När det vita Amerika dödade Martin Luther King förklarade man krig mot oss, sa han. Vi kommer att hämnas avrättningen av King och vi kommer inte att söka vår hämnd i rättssalarna, utan på Amerikas gator. Många av oss, många i vår generation känner att de, de vita, håller på att göra sig redo att utrota oss. Förenta Staterna föddes genom massmordet på indianerna och det finns ingen anledning att tro att de vita kommer att visa större hänsyn till negrerna, nu när de inte längre behövs som billig arbetskraft.

Ur människomyllret lösgjorde sig en man i hög hatt som närmade sig med dansande steg. Han var svartvit som i en gammal film. Fred Astaire, tänkte hon, mammas ungdomsidol. Han hade en hatt som Uncle Sam. På steppande steg kom han fram och bugade djupt.

– Det är jag som är direktör Sachs. Jag är mycket glad att ha dig med på Young Europe. Det är en chans som ingen kan tacka nej till. Tänk efter. Jag ska personligen se till att du får resa vart du vill vid sidan av dom städer där kläderna ska presenteras. Hittills är det klart med New York, San Francisco, Seattle och möjligen Chicago. Jag står för alla utgifter. Du kommer att avancera på kuppen, från butikschef till exportchef med hela världen som arbetsfält. Höga inkomster och ett fritt och omväxlande liv med ständigt nya chanser.

– Jag är inte ens butikschef. Jag är bara praktikant.

– Seså, seså. Falsk blygsamhet är inte nödvändig oss emellan. Du är det du vill vara. Butikschef, exportchef, koncernchef, alla möjligheter är öppna. Ta vara på dom. Jag önskar dig allt väl, good luck baby.

Han kysste henne galant på kinden och svävade bort.

Helena slog sig ner på golvet intill Nina och la armen om hennes axlar.

– Jag kom nog hem i rätt tid. Tänk om jag hade varit i Aylesbury nu och missat det här. Eller om jag missat Eugeniahemmet. Eller om jag hade missat Båstad. Det var otroligt, Båstad. Du skulle ha varit med där Nina, vi har ju knappt hunnit ses sen dess. Jag hade en plastpåse fylld med matolja som jag kastade ner på plan, en av många påsar som gjorde att matchen måste inställas för att planen blev för hal.

– Blev du genomvåt av vattenkanonerna som jag såg i TV, frågade Nina och klippte med ögonen.

– Våt, det låter för mjukt. Beskjuten. Vattnet kommer med sån kraft att det gör ont. Vi försökte sitta ner på gatan och hålla i varandra, men dom sköt bort oss med vattenstrålarna. Och med tårgasen. Den kände jag i ögonen en hel vecka efteråt. Det ska bli film, Widerberg var där med en massa folk och kameror och filmade. Om det inte hade varit så många kameror på gång vet jag inte vad polisen hade tagit sig till.

En våldsam applåd avbröt deras samtal. Ingen av dem visste vad den gällde. De klappade ordentligt i händerna i alla fall och Helena skrattade sitt nästan tysta skratt, som mest märktes genom att axlarna hoppade.

Ibland fick Nina en känsla av att hon vaknade, alltså måste hon ha sovit. Hon märkte inte om hon var vaken. Man borde skriva dagbok. I morgon börjar jag, i morgon, i morgon. En detaljerad redovisning av upplevelser från Kårhuset i Stockholm, precis som det var, från en som var med och kan berätta. Hon ser de fyra amerikanska desertörerna komma nerför flygplanstrappan på Arlanda och efter dem miljoner studenter som sjunger USA- ut-ur-Vietnam, fortare och fortare, alla snurrar runt, flickorna har plisserade kjolar som står ut som raka skivor från midjan horisontalt ut i luften.

Hon övertalar Bernhard att de ska flytta till ett u-land. Han kör taxi och är daghemsfröken lika bra där som i Sverige och hon kan sy och skriva, hon ser boken framför sig, femhundra sidor, Dagbok från ett fattigt land av Nina Broman, med illustrationer av Nina Broman, en anspråkslös men fantastiskt bra bok som berättar om nöden och svälten så att alla förstår allt om utsugningen och genast inser att de själva måste ställa sig i de fattiga folkens tjänst, inte bara ligga i lådor framför Riksdagshuset och få beröm av Olof Palme.

Det var inte fråga om att bli butikschef eller fortsätta som praktikant, ingen ville ha henne som praktikant längre och hon ville inte heller vara praktikant längre. Hon kunde allt om kaffekokning och posttaxor vid det här laget. Hon kunde allt om besökande socialister och kommunister. Dessa som talade om allas lika värde men aldrig lärde sig vad hon hette fast de gång på gång kom upp och drack kaffe. De kallade henne praktikanten eller lilla du. Om hon talade, kunde de resa sig mitt i en mening som hon sa och försvinna ut ur rummet. När de talade själva var det som om hon inte fanns.

Hur kunde det vara möjligt att ett och samma uppror pågick överallt dessa majdagar?

Pengar är ett tungt argument. Tretusen i bonus. Tvåtusen i månaden. Hon kände en överrumplande övertygelse om att det var hon själv som hade makten att avgöra vad hon ville. Hon kom ihåg känslan från ända långt ner i barnkammaren, från den dag när hon besegrat sin mamma genom att kategoriskt vägra bära en ny ylleklänning med grå och vita rutor. Den var i strid med hennes sjuåriga personlighet och hon tänkte inte bära den. Mamma grät och talade bevekande om de fina sömmarna, de vackra stickningarna, den eleganta röda rosetten i kragen. Men Nina var obeveklig. Klänningen hängde sedan många år i garderoben som ett dolt monument över hennes rätt att själv bestämma över sitt liv.

Hon saknade Tore Svärd. Han var en bättre ledare än Berggren. Men Tore hade inte satt sin fot härinne, eftersom ledningen för FNL-grupperna arbetade med Vietnamfrågor och endast med Vietnamfrågor, ingenting annat. Den svenska revolutionen stod inte på deras program. Det var synd, för han var den bästa organisatören. Hon fick för sig att hon skulle tala till alla trötta just nu och förklara att det var viktigt att Tore kallades hit.

– Adieu de Gaulle, adieu! Adieu de Gaulle, adieu! Adieu de Gaulle, adieu! Det dånar mäktigt ur Marie-Louises lilla batteriradio. Nyhetsuppläsaren berättar att hundratusentals demonstranter i Paris krävde presidentens avgång. Vid Peugeotfabriken i Sochaux har en arbetare skjutits till döds. De tvåtusen arbetarna vid flygplansfabriken Sud-Aviation i Toulouse fortsätter sin ockupation av fabriken. Över Sorbonne och Odéonteatern vajar fortfarande de röda fanorna. Blodiga sammanstötningar utkämpas i kväll mellan studenter och polis i Väst-Berlin, Frankfurt, Hamburg, München, Esslingen, Essen och Hannover där studenterna försöker stoppa distributionen av Springerkoncernens tidningar. I hela femtiosju japanska städer demonstrerar japanska studenter mot förekomsten av amerikanska baser i Japan.

Hur kunde det vara möjligt att ett och samma uppror pågick överallt dessa majdagar? Detta var våren då allting händer, då allting vänder, Paris-våren, Berlin-våren, Prag-våren och våren i Peking där de röda gardena fortsätter kampen för proletariatets diktatur. Vad skulle man inte kunna uppnå om kampen fortsatte ett år eller två?

Man skulle uppnå lika lön för alla. Det var hennes ideal, precis som på Lao-Tse. De som har lång utbildning måste tjäna mer resten av livet för att kunna betala sina skulder, hette det. Men ge då alla lön under studierna, eller ännu bättre, ge alla lön ända från födseln, då skulle hemmafruar och sjuka och spädbarn och gamla få samma ekonomi som läkare och arkitekter och advokater. Taxichauffören som hade nekat att köra dem i går kväll skulle gå över till deras sida om han insåg att det kunde betyda trettiosex procents löneökning som i Frankrike.

Det är för det arbetande folkets skull som villkoren ska bli mer rättvisa i samhället. Ingen vill ha ett tungt arbete med dåligt betalt, men de tyngsta arbetena var sämst betalda. De borde åtminstone ha hög lön, de som hade de tråkigaste jobben. Medan direktörer och riksdagsmän kunde ha lägre lön, eftersom deras arbete var omväxlande och intressant.

Hon borde börja skriva sin dagbok redan i natt, så skulle tiden inte vara bortkastad. Om hon åtminstone kunde skriva ner vad hon kände inför detta som antingen var början eller slutet. Medan hon mindes allt. Hon kunde börja med den jättelika tvåveckorsrättegången mot FNL-aktivisterna i november förra året, sjuttionio åtalade, som rannsakades och dömdes i grupper om tre och tre och fyra och fyra för en demonstration i april.

Kanske måste hon börja i andra änden, börja med att anteckna dagens känslor och dagens händelser, men det skulle ta månader och år att skildra hennes eget och världens läge bara under dessa dagar, hon skulle aldrig komma längre. Kanske var det inte heller nödvändigt. Kanske kunde världen lika gärna sluta här.

***

 

Efterord

Mitt eget liv har varit utgångspunkt i det mesta jag skrivit, långt före självbiografin Livet som kom i augusti 2017. Ibland tydligt, som i Adams bok 1999, skriven tillsammans med min dåvarande sambo Adam Inczèdy-Gombos, om hans liv, hans bipolära sjukdom och vår gemensamma kamp mot en dysfunktionell psykiatrisk vård, eller inflätat i ett debattinlägg som i Lustpunkten – en bok om inlärning utan utbildning, 2006. Där finns den skolkritik jag burit med mig genom åren, kombinerad med berättelsen om hur jag själv lärt mig det jag kan utan formella studier. Även den boken blir en skildring av mitt liv. Det gäller också de två inledande romanerna i trilogin om Nina Broman, Andra resan till Folkestone 1981 och Familjen som exploderade 1982 (båda återutgivna av Constant reader, 2015 och 2016).

Denna tredje del, Snart är det 1968, utkom första gången 1984. Den är den i särklass minst självbiografiska av mina böcker. Huvudpersonen Nina Broman var i motsats till mig FNL-aktivist, en av många som demonstrerade och protesterade mot USA:s krig i Vietnam. Själv deltog jag inte. Den delen av historien har jag kunskap om i andra hand genom aktivister som jag kände då och genom samtida medierapporter. Jag gjorde också intervjuer under arbetet med romanen. På det sättet fick jag veta mycket som jag inte hade en aning om när det begav sig, bland annat om främlingshatet i Kina på 1960-talet och om kulturrevolutionens fruktansvärda grymhet. Allvaret i den svenska revolutionära vänsterns våldsromantik gick inte upp för mig förrän långt senare.

Nina Bromans politiska liv har alltså ingenting med mitt eget vid den tiden att göra. Skildringen av modefirman Lao-Tse är en blandning av samtal och möten på den legendariska modefirman Mah-Jong, där jag var anställd som praktikant hela det magiska året 1967, och senare upplevelser på Aftonbladet, där jag blev fast krönikör i mars 1968. Den avgörande våren 1968 var jag upptagen med att förverkliga min personliga dröm: jag skulle börja arbeta självständigt som fri textilkonstnärinna, men blev i stället krönikör i den näst största kvällstidningen. Som krönikör kunde jag inte vara demonstrant och aktivist. Jag tror det passade mig bra att få vara med och betrakta skeendet från sidan. Så blev det bokstavligen under kårhusockupationen i Stockholm i maj, där det var så fullt i samlingssalen i kårhuset att jag fick stå lutad mot en vägg, eller sitta i ett fönster.

En paranoid atmosfär rådde bland människor som var politiskt aktiva till vänster om socialdemokratins mittfåra. Paranoian var berättigad. Åsiktsregistrering förekom i en skala som förvånade mig när jag så småningom förstod att det var allvar. Länge trodde jag att de som ansåg sig övervakade skämtade, eller överdrev sin egen betydelse.

Jag tror att Snart är det 1968 ger en bra bild av en tidsanda. Det jag också ser nu är hur den präglas av mina ambitioner att beskriva och bevara kvinnors verklighet. I boken sammanför jag min egen generation, den andra vågens feminister, med en kvinna från den första generationen, rösträttskvinnorna och aktivisterna kring den kvinnliga medborgarskolan Fogelstad. Något sådant möte var jag aldrig med om i verkligheten, men jag hade turen att komma nära en av dem när jag träffade Sigrid Hultare i den stora Almstriden i Stockholm. Hon var pensionär när vi träffades, men hon hade yrkesarbetat på Televerket där hon också varit fackligt aktiv.

Siri Holm är en fritt utbroderad skönlitterär figur, delvis byggd på Sigrid, som kom att bli en inspirerande väninna fast hon tillhörde min mormors generation. Att äldre kvinnor kunde utgöra en förtrupp som polisen inte skulle våga ge sig på ser jag i dag som en förträfflig idé, även om den inte hämtades från 60-talets svenska verklighet utan från 80-talets Latinamerika. I Siri Holms betoning av vikten av ett privatliv känner jag också igen min dåvarande sambo och kloke rådgivare Tor-Ivan Odulfs röst.

Kärlek och sexualitet har en stor roll. I motsats till mig bröt Nina Broman upp ur en relation. Det var Tor-Ivan som bestämde att hon måste göra det. Vi hade varit tillsammans i 20 år när jag skrev romanen och skulle förbli ett par fyra år till, till hans död 1988. Men han ansåg att det skulle bli för tråkigt för läsarna om Nina Broman var kvar i samma förhållande i tre romaner. Sexualitet har, i denna romanfigurs liv, förhållandevis lite med lust att göra, däremot mycket med smärta. Hon sökte hjälp och hamnade hos en gynekolog som ansåg att hon borde opereras: slidans öppning skulle göras större. Bokens skildring från Allmänna BB i Stockholm tillhör det självupplevda, liksom vårdpersonalens monumentalt moraliserande bemötande av den unga kvinnan i sängen bredvid. Det var en sen abort, i sjunde månaden. Världen har blivit mycket bättre för kvinnor. Sådana onödiga lidanden utsätts ingen för i dag i Sverige.

1960-talet var p-pillrens och den fria kärlekens tid, företeelser som unga män skickligt vände till sin egen fördel.

När jag slog på måfå i boken hamnade jag i det avsnitt där en av Nina Bromans chefer berättar för alla på kontoret att hon råkat ut för ”drypan”, gonorré, med smittspårningsplikt enligt ”lex veneris” – ett begrepp som antagligen inte är vanligt i skönlitteratur. Jag misstänker att det finns med som resultat av att jag 1983 hade fått mitt första fasta uppdrag som frilansskribent; jag var sex- och samlevnadsrådgivare i Vecko-Revyn på uppdrag av Amelia Adamo. Det blev inledningen på en lång arbetsrelation och en fantastisk väninnerelation.

Under de sex år jag svarade på frågor om sex och samlevnad i Vecko-Revyn förvandlades sex i medierna från ett lustområde till ett fält för ren dödsångest; aids dök upp och ingen visste vad det var som dödade. I frågebreven, som nästan bara kom från unga kvinnor, blev sjukdomsskräcken under 80-talet allt tydligare. 1960-talet var p-pillrens och den fria kärlekens tid, företeelser som unga män skickligt vände till sin egen fördel. Om en kvinna sa nej till samlag kunde det före p-pillret förklaras med skräck för att bli med barn, sedan blev det en personlig förolämpning mot mannen.

Att läsa sina egna böcker är obehagligt, tycker jag, i motsats till exempelvis Simone de Beauvoir. När jag motsträvigt läser Snart är det 1968 i januari 2018 blir jag positivt överraskad: jag fick med mycket mer än jag kom ihåg. Ambitionen att ”anteckna dagens känslor och händelser”, ”hennes eget och hela världens läge” lyckades någorlunda, även om antecknandet är en litterär rekonstruktion: Hur var det till exempel med ”den jättelika tvåveckorsrättegången mot FNL-aktivisterna” som nämns i slutet, med ”sjuttionio åtalade, som rannsakades och dömdes i grupper om tre och tre och fyra och fyra för en demonstration”? Det låter som något som jag inte hittat på. Samhället satsade stora resurser på att knäcka den unga vänstern. Många av de bråkigaste var kreativa människor. De som märkts senare är förstås de som inte knäcktes av maktens motåtgärder utan stärktes.

Det gläder mig att Snart är det 1968 nu finns i nytryck och därmed får bli en del i firandet av den löftesrikt turbulenta våren för femtio år sedan.

Lerberget, februari 2018
Åsa Moberg

Publicerad Uppdaterad
2 days sedan

Inrikes #24/2024

Vårdarbetare tar ställning för Palestina – startar nytt fack

Sjuksköterskorna Erika Holm och Paula Castro, har deltagit i mötet för det nya vårdfacket.
– Hoppfullt, säger sjuksköterskan Erika Holm. Foto: Tuija Roberntz

Vårdarbetare kritiserar sina fackförbund för att inte engagera sig tillräckligt för situationen i Gaza. Nu bildas ett nytt fack inom SAC Syndikalisterna som ska samla vårdpersonal från hela Sverige. 

På bordet står kaffe och en bullängd har delats i bitar. Runt bordet sitter ett antal sjuksköterskor och läkare, en personlig assistent och en psykolog. Via länk deltar ytterligare vårdarbetare som är intresserade av att vara med och starta upp en ett nytt vårdsyndikat inom SAC Syndikalisterna. De som dyker upp på skärmen deltar från såväl Gävle som Eskilstuna och Uppsala. 

På mötet föreslår SAC:s generalsekreterare Gabriel Kuhn ”Vårdarbetare från nord till syd” som namn för syndikatet, eftersom upptagningsområdet ska stå med i namnet. Att bilda ett syndikat med medlemmar över hela landet är ovanligt, men går inte emot SAC:s stadgar, berättar han.

En av de som deltar i mötet är Singoalla Tiroler, ST-läkare i gynekologi och obstetrik. Hon har lämnat Läkarförbundet och har varit en drivande kraft för att få till ett nytt vårdsyndikat.

– Vi är vårdarbetare som vill se en annan vård och en annan värld, säger hon och får nickande medhåll från andra mötesdeltagare.

Att det bildas ett nytt fack inom vården just nu är inte en slump. Många vårdarbetare, läkare och psykologer anser att deras förbund inte tagit tillräcklig ställning mot Israels agerande i Gaza.

Singoalla Tiroler, deltar i mötet från ett tåg på väg till sin nattjour, var en av 44 läkare som skrev under ett brev till Läkarförbundet som publicerades i Dagens arena i början av februari. Brevet omfattade bland annat krav på att Läkarförbundet skulle fördöma Israels attacker mot sjukvårdspersonal, vårdinrättningar och vårdfordon i Gaza.

Tidigare samma dag har Arbetarens reporter ringt upp henne för att höra hennes tankar om att bilda en ny fackförening.

– Det var många av oss som kände att vi inte kan vara med i ett läkarförbund som skiljer på folk och folk, som inte har en tydlighet i att arbeta mot apartheid, rasism och inte ens kan säga eldupphör.

Anser att många vårdfack är “tandlösa”

Singoalla Tiroler jämför hur Läkarförbundet reagerat på Rysslands invasion av Ukraina med hur de reagerat när det gäller Israels attacker mot Gaza. 

– När Ryssland invaderade Ukraina var Läkarförbundet väldigt tydliga. De beskrev Ryssland som aggressor, de skrev att de stöttade Läkarförbundet i Ukraina och skickade pengar. Vi hade önskat en liknande tydlighet för våra palestinska kollegor.

Hon tycker att de uttalanden som kommit varit intetsägande, och påpekar att i det uttalandet som gjordes tillsammans med Vårdförbundet nämndes inte Israel en enda gång.

– Man skulle kunna tro att bomberna faller från klar himmel. Om man inte beskriver vem som gör fel blir det tandlöst.

SACs generalsekreterare svarar på frågor om vad det innebär att vara fackligt organiserad i SAC. Foto: Tuija Roberntz

Att vara organiserad i ett fack är trots allt viktigt för Singoalla Tiroler.

– Flera av oss känner vikten av att vara organiserade. Läkarförbundet har varit en trygghet om det skulle uppkomma problem på arbetsplatsen, och många är rädda att lämna pågrund av det. Därför känner många av oss att vi måste gå med i någon annan sammanslutning för att ha tryggheten och kollektivet, och inte vara så ensamma. 

Arbetet kommer både att fortsätta via det nya syndikatet men också genom ett nätverk av vårdarbetare som vill engagera sig för Palestina. 

– Vi håller på att producera skriftligt material. Vi hoppas kunna vara en tung röst i debatten och eftersom vi har en inblick i hur det är att arbeta i en ansträngd vård så kan vi förklara hur omöjligt det är att sätta sig in i hur vårdarbetarna har det nu i Gaza.

Tvingas amputera utan bedövning

Singoalla Tiroler beskriver hur läkare, eftersom Israel hindrar införsel av sjukvårdsmaterial och läkemedel, tvingas utföra vad hon kallar för ”medeltida krigskirurgi” för att rädda personer som skadats i attackerna. 

– De tvingas amputera barn eller utföra kejsarsnitt utan bedövning. De räddar liv trots nästan omöjliga förutsättningar och utför sådana ingrepp som vi andra, vana vid alla apparater, prover, hjälpmedel inte skulle klara av.

Hon lyfter även att palestinier nu dör av enkla infektionssjukdomar som egentligen är lätta att behandla när de tvingas dricka förorenat vatten, inte har latriner och sophantering.

– Det finns inte antibiotika att behandla enkla sårinfektioner, säger Singoalla Tiroler.

Samtidigt understryker hon att möjligheten till vård i Palestina varit svår även tidigare när personal och patienter exempelvis behövt spendera lång tid i köer vid checkpoints.

– Många palestinier i Gaza behöver vård utanför Gaza, de behöver då söka tillstånd hos israeliska myndigheter. Det finns flera fall där vi vet att patienter dött i väntan på tillstånd.

Kritisk mot Läkarförbundet

Singoalla Tiroler menar att det länge funnits en växande frustration mot Läkarförbundet.

– Läkarförbundet som fackförbund har gång på gång visat vilkas intressen de går, det har inte varit hälsa och sjukvårdspersonalen i stort, inte de stora patientgrupperna och inte de förfördelade patienter, som rasifierade eller kvinnliga patienter.

Singoalla Tiroler lyfter även att studier visar på att vården i Sverige inte är jämlik, att den som bor på landet, rasifieras eller inte kan svenska får sämre tillgång till hälso- och sjukvård. Dessutom pekar hon på hur den som har pengar kan få bättre vård genom att söka privat vård eller för att de har privata sjukvårdsförsäkringar.

På mötet diskuteras vad medlemmar och blivande medlemmar vill fokusera på i det nya facket: Universell och offentlig vård, samt intersektionalitet och dekolonialitet är några punkter gruppen vill lägga vikt vid. 

När mötet lider mot sitt slut säger sjuksköterskorna Erika Holm och Paula Castro att de är intresserade av att gå med i SAC Syndikalisterna och det nya syndikatet.

– Det känns hoppfullt, säger sjuksköterskan Erika Holm efter det nästan två timmar långa mötet.

Bredvid henne står Paula Castro som håller på att sätta på overall på sonen Isaac.

– Det känns viktigt att vara med i ett fack och därför är det skönt med ett alternativ till de andra vårdfacken.

Arbetaren har sökt Läkarförbundet.

Publicerad Uppdaterad
2 days sedan

Signerat #24/2024

Mot meningslös repression och rättsosäkerhet – för allsvenskans publik

Sara Karlén inklippt framför stor fotbollspublik som firar med fyrverkerier och flaggor.
Sara Karlén är doktorand i idrottsvetenskap, hängiven fotbollssupporter och ny krönikör i Arbetaren. Foto: Privat / Andreas Hillergren / TT

“Repression och kollektiva bestraffningar leder aldrig till långsiktiga lösningar”, skriver Sara Karlén som menar att supportrarna löser problemen bättre utan meningslösa pekpinnar.

Jag önskar att jag kunde skriva en peppig krönika inför den allsvenska säsongen 2024, men de senaste veckornas polisiära uttalanden och ingrepp driver mig till vansinne. Trots det ser jag fram emot en säsong med höga publiksiffror, tifon i världsklass, snygga pyrotekniska arrangemang och en allsång som får den trötta betongen på arenorna att eka. Vad jag tappat tilltro till är polisens arbete – med kollektiva bestraffningar för supportrar och rättsosäkerhet för den enskilda.

Polisen Per Engström, sektionschef för Noa, har i medier pratat om drastiska åtgärder vid ordningsstörningar i samband med fotbollsmatcher. De ska avbrytas så fort någon maskerar sig. Klubbarna ska överväga att tömma arenorna vid sådana ”ordningsstörningar”.

Uttalandet möttes av kritik och Engström har förklarat sig, men ändrar inte inställning. 

Tidigare framgångsrikt lagspel

Rop på högre straff och drastiska åtgärder har inte stor effekt på varken brottslighet, subkulturer eller fotbollen. Repression leder aldrig till långsiktiga eller konstruktiva lösningar. 

Under säsongen 2023 nyttjades 11 300 pyrotekniska pjäser och flera matcher fick kort pausas på grund av röken som följde. Det hände att pyroteknik kastades mellan läktare och in på planen. Och vid några tillfällen brukades våld inne på arenorna. Det finns alltså problem som inte går att sopa under mattan. Även hotet utifrån, att någonting kan hända vid stora evenemang, är ständigt närvarande. 

Fotboll är ett lagspel. Ett lagspel där Sverige varit i framkant och utbildat andra europeiska länder i hur man kan arbeta för att minska konflikter och ordningsstörningar vid fotbollsmatcher. Nyckeln har varit: dialog och samverkan. I arbetet har poliser, förbund, klubbar och delvis supportrar haft samtal och försökt hitta vägar framåt.

Kontraproduktiv kollektiv bestraffning

Det betyder inte att pyrotekniken minskat. Innan har den legat på samma nivå, och förra året ökade den. Våldsamma incidenter inne på arenorna, de som tidigare arbetats bort, såg vi tyvärr vid några tillfällen. Men de åtgärder som polisen skriker efter är kollektiv bestraffning – och sådan är kontraproduktiv och meningslös.

Till klubbarnas ansökningar om att få arrangera offentliga tillställningar, som en fotbollsmatch, har polisen ibland ställt krav om insynsskyddad visitering – bland annat på min egen klubb, IF Elfsborg. Publiken som ska in till ståplatsläktaren visiteras utan att andra får insyn, i syfte att hitta pyroteknik. Det är en kollektiv bestraffning utan rättssäkerhet för individen. Det är lätt att ropa att ”Alla måste sluta bränna bengaler”. Men varför ska jag som individ ta konsekvensen?

Jag tänker även ta tillfället i akt med att hata på väskförbudet. Trots att det berör alla människor är jag inte långt ifrån att klassa det som kvinnohat. 

Supportrarna är lösningen

I februari gjorde ultrasgrupperingar (de som bränner bengaler) över laggränserna ett gemensamt uttalande: pyroteknik ska bara användas i stämningshöjande syfte och inte kastas mot någon annan som är på eventet. Ett konstruktivt sätt att ta ansvar och makt över situationen, både gentemot kulturen och polisen, även om pyrotekniken är olaglig. Hur våldet ska minska återstår att se, men tidigare har gemensamma krafter sett till att det hållit sig utanför arenorna. 

En subkultur kan genomgå förändringar om den vill, men inte om pekpinnen kommer utifrån. Och jag har tilltro till den svenska supporterkulturen. Det går att komma framåt utan meningslösa åtgärder. 

Publiksiffrorna till allsvenskan ökar och en stor tillströmning av ungdomar har skett. Medan idrottsrörelsen har svårt att behålla ungdomar har supporterkulturen växtvärk av all ny publik. 

Jag står kvar vid min tro. Det kommer att bli en säsong med höga publiksiffror och en vibrerande atmosfär. Det vore på sin plats att låta dessa ungdomar och medborgare få möta en arena utan kollektiv bestraffning eller rättsosäkerhet för individen, samt med sina väskor. Stämningen, sången, tifona, pyrot och peppen kommer i alla fall vara på plats! 

Publicerad Uppdaterad
6 days sedan

Kommentar #23/2024

Miljö- och arbetarrörelsen för gemensam kamp i norska Sápmi

Gabriel Kuhn är frilansskribent och generalsekreterare för fackföreningen SAC Syndikalisterna. Han är författare till boken Liberating Sápmi: Indigenous Resistance in Europe’s Far North. Foto: Alf Simensen, Kollage: Arbetaren

”När det hävdas att urfolksrörelsen, miljörörelsen och arbetarrörelsen har olika intressen faller man offer för doktrinen ’söndra och härska’. Det är uppenbart att det finns gemensamma intressen”, skriver Gabriel Kuhn i en kommentar till den nyligen avslutade rättegången mot samiska aktivister i Norge.

Den 18 mars slutade rättegången i Oslos tingsrätt mot 18 aktivister som var med och ockuperade Norges olje- och energidepartement i februari 2023. Ockupationen var höjdpunkten för de största samiska protesterna sedan motståndsrörelsen mot Alta-dammen i slutet på 1970-talet. Återigen stod energipolitiken i centrum, men den här gången handlade det om vindkraft.

I oktober 2021 slog Högsta domstolen i Norge fast att två vindkraftsanläggningar som hade driftsatts på halvön Fosen väster om Trondheim två år tidigare utgör ett brott mot samernas mänskliga rättigheter som urfolk. Men Norges regering verkade inte bry sig särskilt mycket. Vindkraftverken snurrade vidare. Det var därför aktivisterna ockuperade olje- och energidepartementet 500 dagar efter domen.

Vägrade betala böter

Efter fyra dygn bars de ut av poliser mitt i natten. De följande dagarna blockerades ingången till ministeriet utifrån. Greta Thunberg var med. Protesterna slutade när Norges statsminister, Jonas Gahr Støre, lovade att man skulle föra en dialog med alla berörda och hitta en lösning.

De 18 anklagade som infann sig i rätten i Oslo förra veckan var de som hade vägrat att betala de böter som aktivisterna hade fått. De var inte särskilt höga (3 000 till 5 000 norska kronor), men det handlade om principen. Fem av dem blev frikända, de andra får sina domar i april. Under tiden nådde renskötare på Fosen en överenskommelse med regeringen som skulle ordna alternativa betesmarker och betala skadestånd. Vindkraftsanläggningarna blir kvar.

De flesta samer är arbetare

I Norge samarbetar samiska aktivister tajt ihop med unga miljöaktivister. De samlas främst i organisationen Natur og ungdom. Där lyckades man med att bygga upp ömsesidig respekt och förtroende. Det borde arbetarrörelsen ta till sitt hjärta.

Det är uppenbart att det finns gemensamma intressen: en planet som överlever, ett arbete som känns värdigt, och inflytande över de ekonomiska och politiska strukturerna som råder över våra liv.

När det hävdas att urfolksrörelsen, miljörörelsen och arbetarrörelsen har olika intressen faller man offer för doktrinen ”söndra och härska”. Det är uppenbart att det finns gemensamma intressen: en planet som överlever, ett arbete som känns värdigt, och inflytande över de ekonomiska och politiska strukturerna som råder över våra liv.

Att renskötare ses som småföretagare är en påtvingad formalitet, det har ingenting med själva verksamheten att göra. De flesta samer jobbar inte heller inom renskötseln. De säljer sin arbetskraft precis som icke-samiska arbetare. En bättre framtid för alla säkras genom gemensam kamp, inte genom att grupper ställs emot varandra.

Tydligare politisk koppling i Norge

I Norge står samisk politik närmare landets politiska partier än i Sverige. År 1906 var socialdemokraten Isak Saba den första same som valdes in i Stortinget. År 2005 blev Helga Pedersen den första samiska ministern i Norges regering (hon ledde fiskeri- og kystdepartementet).

Nu för tiden röstar många samer på Rødt, vänsteralliansen som först tog plats i Stortinget år 2017. Aslak Heika Hætta Bjørn, sångaren för Sápmis hyllade hardcore-band Ondt Blod, är politisk rådgivare för partiet. Han kommer från Kirkenes, staden i Norges yttersta nordöstra hörn, precis vid den ryska gränsen. År 1906 grundades en av Norges första fackföreningar, Nordens Klippe, i Kirkenes. Får man ihop de rätta historiska trådarna kan det bli stora förändringar i Norden.

Publicerad Uppdaterad
7 days sedan

Reportage #23/2024

Ryska oberoende medborgargrupper arbetar vidare trots makthavarnas påtryckningar

illustration med hus och fyrtorn utspridda över en karta över Ryssland
Oberoende medborgarinitiativ i Ryssland har attackerats särskilt hårt sedan den fullskaliga invasionen av Ukraina. Foto: Anna Ivantsova, 7x7

Ända sedan början av Vladimir Putins presidentskap har alla [ryska] oberoende medborgargrupper och initiativ varit utsatta. Sedan den fullskaliga invasionen av Ukraina inleddes har repressionen mot dessa grupper, särskilt sådana som kritiserar makten, blivit grövre. Många har förbjudits och fått lägga ner, eller stämplats som utländska agenter. Andra har upphört med verksamheten för att framtiden är för dyster. Men några fortsätter arbeta och stötta varandra. Den ryska medieplattformen 7×7 har pratat med representanter för några projekt som fortfarande lyckas hålla sig kvar på det ryska civilsamhällets karta.

Arbetaren publicerar i samarbete med Barents press och det ryska, oberoende nyhetsmediet 7×7 ett reportage inifrån Ryssland.

Sacharovcentret: likvidering innebär inte slutet

Det Moskvabaserade museet och kulturcentret, uppkallat efter den ryske fysikern och dissidenten Andrej Sacharov, utsattes för repressioner redan medan dess grundare levde: människorättsaktivisten, skribenten och dissidenten Jelena Bonner. På 00-talet gjorde centret utställningarna “Akta, religion!”, 2003, och “Förbjuden konst”, 2006. Dit kom regimtrogna aktivister och försökte sabotera utställningsrummen, medan så kallade siloviki, representanter för ordningsmakten, åtalade arrangörerna.

Sedan 2014 och Rysslands annektering av Krim har repressionen hårdnat. Rysslands Justitiedepartement stämplade Sacharovcentret till “utländsk agent” och enligt vice direktör Polina Filippova har centret systematiskt utsatts för påtryckningar under hela den här tiden på grund av dess stöd till den oberoende samhällsdiskussionen. Polina själv menar att det första projektet som ledde till påtryckningar var “Memorial”, som stängdes ned 2021.

Många av centrets medarbetare, inklusive Filoppova och chefen Sergej Lukasjevskij, lämnade Ryssland efter den 24 februari 2022. De har fortsatt stötta projektet från sin exil. Erfarenheten från pandemins lockdown, där de anställda, liksom följarna, tvingades lära sig ett webbaserat format, har varit till hjälp. I början av 2023 togs centrets lokaler i beslag av Moskvamyndigheterna, och i januari 2024 stängdes slutligen Sacharovcentret, som funnits sedan 1990.

Vissa av centrets projekt – utbildningar inom mänskliga rättigheter och mediekritik, utbildning för försvarsadvokater – genomförs fortfarande. Webbsidan sakharov.space är ett virtuellt museum i Andrej Sacharovs namn. Tidigare medarbetare digitaliserar biblioteket, som innehåller berättelser och memoarer från människor som överlevt Gulag. I framtiden kommer dessa att kunna läsas online. Det volontärbaserade centret har kommit att bli ett volontärteam åt Andrej Sacharov. Dit söker sig folk som vill hjälpa ryska människorättsorganisationer. 

Andrej Sacharovs virtuella museum. Foto: Skärmdump: sakharov.space

På Youtubekanalen Strana i mir (Landet och världen) lägger centrets medarbetare ut podcasts, föreläsningar, rundabordssamtal och diskussioner, liksom intervjuer med människorättsförsvarare, statsvetare, sociologer, forskare och journalister. Varje vecka sänds programmet Razgovory o glavnom (Samtal om det viktiga), som fokuserar på information och analys och där Sergej Lukasjevskij och Kirill Rogov analyserar veckans viktigaste politiska händelser.

Polina Filippova jobbar med projektet Radio Sasjarov, en webbaserad kanal och podcast för dem som bryr sig om intellektuell frihet och vill få tillgång till objektiv information om allt som pågår i form av nyhetsanalys, föreläsningar, intervjuer och annat, och den går att lyssna på genom den egna hemsidan.

Under samma paraply finns flera podcasts om bland annat Jelena Bonners liv, om politisk och dokumentär teater och hur den mår i dagens Ryssland liksom i exil, och flera föreläsningspoddar. 

Radio Sacharov samarbetar med andra poddar också. I februari 2024 kom exempelvis ett specialavsnitt av den biografiska podden ”Sovjet-divor”, skapad av feministerna Dasja Tjerkudinova och Nastia Kurganskaja. 

– En av de viktigaste känslorna som allt som skett under Sacharovs flagg har gett människor, och även oss själva, är ju det att mitt i all galenskap i landet finns det rum för normalitet. Platser där vi träffar dem som står oss nära, som är viktiga för oss, vars värderingar vi delar. Just nu är det viktigare än någonsin att enas, stötta varandra och få korrekt information utan hat, vilket i dag blir mer och mer sällsynt, säger Polina Filippova.

George Orwell-biblioteket i Ivanovo: redan två filialer

Biblioteket uppkallat efter George Orwell i Ivanovo startades av entreprenören Dmitrij Silin och juristen Anastasia Rudenko under sommaren 2022. De träffades i en avtozak – den typ av gallerförsedd buss polisen i Ryssland forslar gripna i, efter att de båda hade deltagit i en demonstration mot kriget.

Under våren delade de ut George Orwells verk 1984, liksom den sovjetkritiske Jevgenij Zamjatins och tillika dystopiska och samhällskritiska Vi. Sammanlagt gav de bort sjuhundra böcker. Biblioteket blev en fortsättning på denna aktion och fick en fysisk plats på Dmitrijs eget kontor. Aktivister samlade ihop både skön- och facklitteratur och vem som helst får låna en bok därifrån i två veckor.

Dmitrij Silin och Anastasia Rudenko vid ingången till Orwellbiblioteket i Ivanovo. Foto: Dmitrij Silin 

Dmitrij Silin åtalades tre gånger på grund av sina uttalanden mot kriget. Första gången för att han “diskrediterat armén” efter en kommentar i en lokal Telegramkanal.  Den andra för att ha “förolämpat” Ryska Federationens emblem, och den tredje, enligt Silin själv, för ett påhittat brott om att han ihop med ett gäng skulle ha stulit 300 000 rubel (motsvarande över 300 000 kronor).

Dmitrij har sedan dess lämnat Ryssland. Sedan november 2022 bor han i Tbilisi och engagerar sig i antikrigsaktioner och trycker t-shirts med antikrigsbudskap som han delar ut till likasinnade.

I Tbilisi har Silin öppnat en andra biblioteksfilial uppkallad efter Orwell. Där kan man låna böcker mot att man lämnar något i pant. Där planerar han även att visa antikrigsfilmer och starta ett icke-kommersiellt kontor för co-working.

Orwell-biblioteket i Ivanovo fortsätter sin verksamhet. Anastasia Rudenko har hoppat av som ansvarig för projektet men fortsätter att hjälpa till med events och att bjuda in gäster och press.

Den östryska rörelsen Majak i Vladivostok: aktiv trots förbud

Rörelsen Majak (“Fyr”) i Rysslands östra, asiatiska del, har funnits sedan 2015. De har jobbat med hbtq+-personer och fram till 2023 även med kvinnor utsatta för olika typer av våld, inklusive i hemmet. Men resurserna har blivit knappa och nu fokuserar man på icke-heterosexuellas situation.

Majak har samarbetat med psykologer, läkare och lärare och arrangerat utbildningar för att skingra myterna kring hbtq-personer. 2020 blev de den första organisationen att genomföra en konferens i Ryssland om hur man kan förebygga förtryck och mobbning utifrån människors sexualitet och genusidentitet.

Myndigheterna har pressat Majak sedan 2017. Det var då polisen började närvara vid en idrottsfestival med hbtq-tema som anordnas två gånger om året och ägnade sig åt att skrämma, kränka och förminska deltagarna och organisatörerna. Dessutom skickades klagomål, eller anmälningar, till människors arbetsplatser. En som drabbades av det var aktivisten Regina Dzugkojeva, som jobbade administrativt i regionen. 

– Polisen kom med påtryckningar, de vände sig till vår administration och sa ungefär såhär: “En av era anställda, Dzugkojeva, är en hbtq-aktivist, ni bör granska henne.” De hittade så klart inget särskilt under granskningen men jag bestämde mig för att säga upp mig för jag hade börjat känna av en kognitiv dissonans hos mig själv – att jag arbetade för människor som själva kämpar emot mig eller rentav hatar mig. 2018 lämnade jag jobbet och blev aktivist på heltid, säger Regina Dzugkojeva.

Hbtq-aktivisten Regina Dzugkojeva utsattes för anklagelser och förföljelse på arbetsplatsen så hon bestämde sig för att sluta och bli aktivist på heltid. Foto: Regina Dzugkojeva

I slutet av december 2021 lade Justitiedepartementet till Majak på listan över utländska agenter, och i slutet av 2023 fick hbtq-rörelsen benämningen extremistisk, vilket praktiskt sett ledde till ett förbud mot allt som rör hbtq+. Men organisationen hade tidigare, redan innan den fullskaliga invasionen av Ukraina, flyttat mycket av sitt arbete online. På webben finns grupper för att stötta kvinnor, män och icke-binära, men även för dem som mår dåligt av annat som pågår i Ryssland. 

Majak genomför också onlineföreläsningar om internetsäkerhet och feminism för människor som är emot kriget. Genom dem bekantar sig också den vanliga målgruppen med andra hbtq+-personer, och mer än så. Det förekommer också underhållande inslag: queer-frågesporter, engelska språkklubbar, korta och anonyma Zoomträffar.

Offline-evenemangen pågår fortfarande, men anonymt. De annonseras inte i sociala medier utan folk berättar om dem för varandra.

Zjivoje slovo från Tver: vi har kvar vår publik, och utvidgat den 

Den populärvetenskapliga gruppen Zjivoje slovo (Det levande ordet) grundades i Tver 2018. I deras fysiska rum har ryska vetenskapspersoner och skribenter föreläst i biologi, astrofysik, antropologi, litteratur och andra ämnen. Bland föreläsarna kan nämnas Grigorij Judin, Jekaterina Sjulman, Boris Sjtern, Natalja Zubarevitj, Asia Kazantseva, Michail Gelfand, Lev Sjlosberg, Tamara Ejdelman och Sergej Guriev.

Föreläsningen Zjivoj gorod (Den levande staden), Tver, 6 mars 2024. Foto: Ljubov Kukusjkina

Verksamheten har under sina sex år lockat tusentals åhörare och blivit en plats för intellektuell frihet för många. Det var förmodligen därför som också Zjivoje slovo stämplades som utländska agenter i januari 2024. Grundaren Ljubov Kukusjkina berättar att den lokala grenen av det regimlojala medienätverket VGTRK i princip genast inledde ett drev mot dem. Programledarna sände ett klipp där de sa att Zjivoje slovos föreläsningar kämpar mot regimen under en vetenskapens och folkbildningens flagg.

Ljubov Kukusjkina döljer inte sitt motstånd mot kriget, “Jag hade inte kunnat respektera mig själv annars”, säger hon själv. Hon utesluter inte att Zjivoje slovos status som utländsk agent kom i samband med en föreläsning av historikern Tamara Ejdelman, som själv redan hade hamnat på samma lista.

– Någon la ut en notis om hennes framträdande från vår egen grupp i den regimtrogna kanalen Readovka. Det ledde till ett enormt hatdrev och det började skrivas om att vi närde fiender. Jag var gravid i tionde veckan då och okända människor ringde och hotade mig, bad mig dra åt helvete. Det lustiga är att föreläsningen handlade om godhet och humanism med utgångspunkt i medeltida föreställningar. Inte politik. 

Flera offentliga personer har gått ut och stöttat Zjivoje slovo sedan de i princip stängdes ner. Det gjorde också att många andra i Ryssland stöttade dem ekonomiskt, enligt Kukusjkina.

Zjivoje slovo fortsätter sitt arbete och har dessutom gått vidare med ett mer storskaligt projekt, Zjivoj gorod (Levande stad), med syftet att tillgängliggöra självorganiserad folkbildning. Utöver det redan välbekanta föreläsningsformatet genomförs också standup, frågesporter, guidade turer i Tver och resor i centrala Ryssland, vilket stöttas av vänner och kollegor från andra regioner.

Kukusjkina själv säger att hon kommer fortsätta att driva verksamheten så länge det är möjligt.

– Vi har alltid planerat för två månader i taget framåt, och så är det nu också. Ingen har någonsin tackat nej till att föreläsa hos oss, och allt blir alltid utsålt. Jag ångrar ingenting, inte ett ett ord, inte ett enda framträdande. Jag vägrar att förödmjuka mig och kommer aldrig ta avstånd från våra föreläsare.

FemKyzlar i Kazan: om balansen mellan tystnad och risker

Den feministiska gruppen FemKyzlar (kyzlar betyder “flickor” på tatariska) har varit verksamma i Tatarstan sedan 2018 och ordnat evenemang för kvinnor: fester, open mics, föreläsningar och performance. Aida Gusmanova, en av aktivisterna, berättar att det varit väldigt olika tillställningar, men funnits något för alla kvinnor. Under pandemin gick de över till att svara i telefon på Kazans hjälplinje och att hjälpa lokalborna med att hantera den dåvarande krissituationen. 

Aktion med FemKyzlar i Kazan. “Bruden” fick några hinkar blod hällt över sig och drogs längs med gatan. På så sätt uppmärksammades våld i hemmet. Foto: Helena Douglas

2022, efter den fullskaliga invasionen av Ukraina, genomförde polisen husrannsakningar hos några av FemKyzlars aktivister. Också hos Dina Nurm, som berättar att det var chattar i grupper som Protestnyj Kazan (Kazan protesterar) som hade spelats in, trots att ingen egentligen var medlem där. 

– I princip alla i Kazan som hade deltagit i någon form av aktivitet blev på så sätt indragna i det här, inklusive djurrättsaktivister. De tog ifrån oss all vår teknik och tvingade oss att skriva under ett dokument där vi intygade att vi blivit förvarnade om påföljderna om vi genomför offentliga aktioner.

Sin tekniska utrustning fick de tillbaka efter några veckor, men händelserna hade en negativ effekt på gruppens arbete. 2023 nekade Tatarstans nationalbibliotek FemKyzlar plats för att anordna en föreläsning på 8 mars, trots att deras samarbete gick långt bakåt i tiden. Detta skedde dagen innan det planerade evenemanget, och enligt Dina Nurm hade biblioteket fått för många påtryckningar av Tatarstans kulturdepartement.

Nu riktar FemKyzlar in sig på sociala medier och enstaka kvällar och föreläsningar för kvinnor. Alla känner dock av de nya begränsningarna, som ständigt blir fler med varje ny lagändring, händelse eller skrämseltaktik från myndigheterna, vilket också leder till att aktivisterna utövar självcensur.

– Jag kan inte ens föreställa mig hur mycket mer tid vi skulle ha om vi inte tvingades ha evighetslånga diskussioner om vad som just nu är farligt eller ofarligt för oss att göra. Vi balanserar hela tiden mellan risker och vad som är värt att göra och när det är bättre att bara vara tyst, berättar Aida Gusmanova. 

Gruppen samarbetar också med psykologer och försöker stötta sin publik. De är övertygade om att “en varm relation mellan oss systrar är det som är viktigast just nu”.

Översättning Katarina Lindqvist, Barents Press Sverige

Publicerad Uppdaterad
1 week sedan

Ledare #23/2024

Andra arbetarrörelser är möjliga

Amalthea Frantz, tillförordnad chefredaktör på Arbetaren. Foto: Volodya Vagner. Kollage Arbetaren

Syndikalisterna blir fler och kamperna mer synliga – särskilt de frågor som facket Solidariska byggare driver. Ibland märks detta dock mer i statliga utredningar än i de stora medierna. Och LO-ledningarna fortsätter att motarbeta fristående fackföreningar.

Ibland säger styltiga formuleringar i statliga utredningar mer än de största medierna tillsammans. Som i delbetänkandet om arbetslivskriminalitet, SOU 2024:14: 

”Det finns vissa arbetstagarorganisationer som bedriver ett aktivt arbete med att nå arbetstagare i riskgrupperna för arbetslivskriminalitet. Den organisation som kanske kommit längst i detta är Solidariska byggare som är en del av SAC, Sveriges arbetares centralorganisation. Det typiska ärendet (…) är att en utländsk arbetstagare vänder sig till organisationen när arbetsgivaren har brustit i sin skyldighet att betala ut lön. Organisationens företrädare använder sig också i stor utsträckning av lag (2018:1472) om entreprenörsansvar för lönefordringar, något som uppmärksammas av Utredningen om utvärdering och översyn av entreprenörsansvaret.”

De som valt att organisera sig inom ramen för SAC Syndikalisterna är inte många om vi jämför med medlemstalen för de största fackförbunden. Men till skillnad från dem, så blir syndikalisterna just nu fler. Och de gör jämförelsevis stora avtryck.

Uppgivna fackförbund med floskler

Över de största fackförbunden vilar däremot en uppgivenhet, hur mycket de än säger sig kämpa för sin svenska modell. Trots IF Metalls storlek är deras strejk på Tesla mer utdragen, och i relation till det mindre framgångsrik, än någon syndikalistisk strejk i modern tid i Sverige. 

En orsak till detta är att LO-förbunden bygger på toppstyre, inte medlemsdemokrati. Det är helt enkelt inte de berörda medlemmarna på Tesla som fattat beslutet om att strejka. Därför är det kanske inte så konstigt att många av dem heller inte gör det.

Men det grundläggande bakom hopplösheten är förstås att LO-topparna faktiskt inte vill ha någon förändring av samhället. Det viktiga är att behålla inflödet av medlemsavgifter och därmed sina egna inkomster, och samtidigt hålla dörrarna öppna för fortsatta karriärer i politik eller näringsliv. Detta passar fint ihop med att baktala och motarbeta fristående fack som SAC eller Hamnarbetarförbundet.

Andra arbetarrörelser är möjliga

Uppgivenheten verkar ungefär lika utbredd bland LO-medlemmarna i allmänhet. Hur arga och missnöjda majoriteten än är, så stannar de flesta i sina förbund. Eller så väljer de att inte vara med i någon fackförening alls. Vilket förstås lika lite det skapar bättre faktiska förhållanden för arbetare.

Andra arbetarrörelser är möjliga – men vi måste våga tro det. 

Det betyder inte att den enda lösningen är att alla går med i en facklig organisation som är knuten till SAC. Kamp kan ju föras på många olika sätt (även om SAC har de bästa förutsättningarna, både praktiskt och teoretiskt). Men faktum är att SAC just nu växer för första gången på mycket länge. 

Detta märks dock sällan i de större medierna. Det verkar nästan pågå någon sorts pinsam tävling i att undvika att nämna SAC eller Arbetaren, även när det är syndikalister som driver en fråga. Eller när denna tidning är först med ett avslöjande – något som annars hör till normalt mediehyfs. Ett exempel är förra årets nyhet att statssekreteraren PM Nilsson utreddes för artskyddsbrott. Ett färskare är Kristdemokraternas ifrågasatta resor till Israel. Bland andra ”oberoende socialdemokratiska” Aftonbladet verkar ofta ovillig att nämna Arbetaren.

Mer synliga syndikalister

Beror detta osynliggörande på okunnighet och arrogans – eller på missunnsamhet och rentav rädsla för att det börjar gå bättre för syndikalisterna? Antagligen alltihop, förhoppningsvis mer av det senare. Just Solidariska byggare börjar bli svåra att ignorera.

För att återvända till torra statliga rapporter: i mars gick Jämställdhetsmyndigheten ut med att det, föga förvånande, finns stora risker för fortsatt exploatering av utsatta grupper eftersom samhället inte upptäcker brottsoffer inom prostitution och människohandel.

En av utredarna säger i ett pressmeddelande: ”Barn och unga riskerar att utnyttjas sexuellt mot betalning på allt fler arenor och på flera håll i landet sker ett cyniskt utnyttjande av utländska arbetstagare på arbetsmarknaden. Kunskapsluckorna är fortsatt stora (…).”

Kom ihåg vilka som enligt staten (!) kommit längst i att nå utländska arbetstagare som cyniskt utnyttjas på arbetsmarknaden. Inte är det LO. 

Publicerad Uppdaterad
1 week sedan

Signerat #22/2024

Visitationszoner kommer öka rädslan, misstron och ilskan

Shababe Barot om visitationszonerna som införs den 25 april i år.
Shabane Barot är krönikör i Arbetaren och arbetar som läkare. Foto: Jessica Gow/TT, Julia Lindblom. Kollage: Arbetaren.

”Polisen kommer att få befogenhet att kroppsvisitera alla som befinner sig inom ett visst område – inklusive barn – utan att det föreligger någon konkret brottsmisstanke.” Shabane Barot om Tidöregeringens visitationszoner som införs den 25 april.

”Varför är det poliser i centrum?” Sonens bästa kompis tittar osäkert på mig när vi vadar genom snömodden på väg hem från skolan. ”De vill visa upp sig” svarar jag efter en stunds tvekan. Jag får känslan av att han redan vet vad det är som har hänt – några kvällar tidigare sköts en ung man till döds på en våra favoritplatser, vid ljusskulpturen ”de glödande kottarna” bakom fotbollsplanen.

”Varför vill de visa upp sig då?” Jag svarar inget på det. Fegt känns det, men att förklara polisens roll i samhället och i områden som våra för en vetgirig och vidöppen sjuåring är för svårt. Av allt att döma kommer det snart att bli ännu svårare.

Visitationszoner: Ett av regeringens mest ingripande förslag

Bredäng, där vi bor, är med på polisens lista över ”utsatta områden” och det finns en stor risk att det införs en säkerhetszon här efter att Tidöpartiernas nya lag träder i kraft om en dryg månad, den 25 april. Förslaget skickades på remiss över julhelgerna i ett uppenbart försök att begränsa remissinstansernas utrymme att analysera och kritisera det – något som påpekats av bland annat Lagrådet och Justitiekanslern.

Den vårdslösa beredningen av förslaget säger något om hur likgiltig Gunnar Strömmer är inför remissinstansernas synpunkter. Då ska man ha klart för sig att detta är ett av de mest ingripande lagförslag regeringen har lagt fram. Polisen kommer att få befogenhet att kroppsvisitera alla som befinner sig inom ett visst område – inklusive barn – utan att det föreligger någon konkret brottsmisstanke. När en säkerhetszon införs börjar lagen gälla momentant och det är oklart vilka – om några – kontrollmekanismer som finns för att reglera dess implementering.

För att citera JKs remissvar: ”Klart är att regleringen lämnar ett mycket stort utrymme för subjektiva bedömningar som i efterhand kommer att vara svåra att ifrågasätta.” 

Oklart varför polis ska massvisitera personer

Redan i dag har polisen rätt att kroppsvisitera när brottsmisstanke föreligger och ribban för vad som utgör en misstanke är lågt satt, det kan räcka med att någon ”är jävligt muntorr” för er som minns polisens uppmärksammade ingripande mot journalisten Jesper Nilsson år 2011.

Varför det skulle vara påkallat att massvisitera personer utan att brottsmisstanke föreligger är oklart. Sverigedemokraterna har länge förespråkat en militarisering av svenska förorter, där särskilt utsatta områden ”ska pacificeras av de båda myndigheterna [polisen och militären]” som Björn Söder skriver i en artikel länkad från partiets hemsida. Söder talar i samma text om ”inrikes konflikthärdar” i det svenska samhället.

När Gunnar Strömmer tillsammans med Tidöpartiernas rättspolitiska talespersoner (Rickard Jomshof, ”Gucci-keps”-Martin Melin och en Torsten från KD) försvarar lagen om säkerhetszoner i Dagens nyheter den 5 mars är det med svepande resonemang om gängbrottslighetens allvarlighetsgrad.

Lagen sägs vara ett sätt att garantera ”tryggheten och rörelsefriheten för alla hederliga människor”. Underförstått: vi som lever i framtidens säkerhetszoner får göra avkall på trygghet och rörelsefrihet för att de hederliga ska få uppleva en större säkerhet. 

Jag får kalla kårar av att läsa om vad som får och inte får förekomma i ”zonen” – polisen ska ha en skyldighet att dokumentera sina ingripanden, men som Lagrådet påpekar i sitt remissvar är det oklart hur väl detta kommer att fungera som skydd mot godtycke.

Ökad otrygghet – snarare än tvärtom

Riskerna för diskriminering och rasprofilering är uppenbara. En polis på Nationella operativa avdelningen (NOA) resonerar i en intervju med DN den 15 mars kring lagens möjliga effekter: ”om man får reda på att vi har större rätt att visitera kanske man inte är så dum att man går dit med en pistol i fickan. I den bästa av världar har vi då gjort området tryggare”.

Det låter ganska tunt i mina öron, att införa en lag som innebär långtgående inskränkningar av den personliga integriteten – även för barn – för att eventuellt, i den bästa av världar, kunna avskräcka någon från att bära vapen. Polisen på Noa förklarar också hur viktigt det kommer vara att kungöra för de boende i säkerhetszonen vad som gäller. “Vi tittar på om vi ska dela ut flyers och sätta upp affischer i trapphusen.”

Tanken på att mina och andras barn ska behöva läsa på anslagstavlorna i sina trappuppgångar att de kan visiteras av polis utan att några uppenbara skäl föreligger får mig att må illa. Alla som någon gång blivit utpekade eller visiterade av polis, vet hur kränkande det är och hur utsatt man känner sig. Att våra barn ska behöva lära sig att de och alla andra som befolkar deras värld utan vidare kan bli föremål den typen av åtgärd är helt oacceptabelt. Det kommer bara att föda rädsla, misstro och ilska. 

Publicerad Uppdaterad
1 week sedan

Inrikes #22/2024

Industrisyndikat i Skåne: ”Människor har arbetat i upp till 330 timmar i månaden”

Jordbruk i Skåne och Malmö LS förhandlare Christoffer Ståhl.
Malmö LS har fått in allt fler medlemmar som arbetar inom den skånska jordbrukssektorn, berättar Christopher Ståhl från Malmö LS. Foto: Johan Nilsson/TT, privat. Kollage: Arbetaren

Malmö LS har fått flera nya medlemmar det senaste året, många av dem jordbruksarbetare som inte har fått sina löner utbetalda. Nu planeras det för ett nytt industrisyndikat. Arbetaren ringer upp Christopher Ståhl, Malmö LS, som sitter i industrisyndikatets styrelse.

Hur kommer det sig att ni vill starta ett industrisyndikat?

– Ärenden kopplade till jordbruk har växt till en stor del av det totala antalet ärenden. Vi har fått ett 20-tal nya medlemmar under det senaste året. Därför känns det som ett bra läge att starta ett syndikat. Då kan vi som arbetar med det här och de som påverkas ta beslut kring hur vi ska tackla de problem som uppenbarligen finns i den här branschen.

– 2022 tog vi oss an ett ärende som blev ganska uppmärksammat. Där var det en ukrainsk man som fick salpetersyra och frätskador på foten då han arbetade på en jordgubbsodling i Klagshamn. Sedan dess har flera arbetare inom jordbruket sökt sig till oss, flera har dessutom samma arbetsköpare, eller andra arbetsköpare som är associerade med just den här arbetsköparen.

Innan syndikatet formellt sätt är på plats måste det godkännas på Malmö LS kommande årsmöte i april. Godkänns syndikatet kommer alla Malmö LS medlemmar som arbetar inom industrisektorn att bli medlemmar i industrisyndikatet.

– Att starta syndikat går i linje med SACs organisationsplan. När syndikatet startas får det konflikträtten i stället för LS, vilket ger mer självbestämmande för medlemmarna.

Vilka problem ser ni inom jordbruksindustrin?

– Framför allt att folk jobbar långt mycket mer än arbetslagen tillåter. Vi har träffat människor som har arbetat uppåt 330 timmar i månaden. Dessutom har många inte ens fått betalt för all tid de arbetat. Ofta får man bostad i samband med arbetet vilket gör att man blir väldigt utsatt och kanske inte vågar säga upp sig för då står man utan bostad. Eller så tänker man att lönen kommer sen – tills man inser att den inte gör det. Då vänder sig folk till oss för att driva in den stora löneskulden man har.

– Utöver det är det vanligt med bristfällig arbetsutrustning. Ofta saknas det skyddsutrustning och många hanterar syror i samband med att man blandar gödningsmedel. Syror som är farliga och frätande när man får dem på sig.

Vad har ni för planer för hur ni ska organisera er?

– Först ska vi ta oss an de ärenden som kommit in. Det verkar som att det finns en ganska stor andel utländsk arbetskraft med många som kommer från Ukraina och längre österut ifrån. De fångas inte upp av andra fackföreningar och därför har vi tagit på oss de här fallen och gör undantag från vår huvudregel om att man inte kan få hjälp med saker som har uppstått innan man blev medlem i facket. Gör vi inte det undantaget så kommer man inte få bukt med problemen i den här branschen. Vi vill satsa på att tillmötesgå de här människorna, se till att ha den tolkhjälp som behövs och se till att vinna förhandlingar och ärenden. I samband med att Skåne Factory Workers Section startade 2019 tog vi fram en del ryskt material som vi har användning för nu.

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan

Inrikes #21/2024

QR-system används för att stänga av vårdarbetare

9 personer stängdes av från sitt arbete i hemtjänsten i Göteborg. Montage: Arbetaren, Skärmdump Google Maps

Personalen inom hemtjänsten i Göteborg ska använda ett QR-system varje gång de kommer hem till en omsorgstagare. Under förra året förhandlade Göteborgs LS för en medlem som blev avstängd från sitt arbete och misstänkt för att ha fuskat med in- och utcheckningar i systemet.

– Det började med att en medlem kom in och hade blivit avstängd från arbetet och anklagad för fusk, utan att veta exakt vad det handlade om, säger Alexander Westerberg som var en av de från Göteborgs LS som förhandlade i konflikten.

Under förra året var det en arbetsplatskonflikt med Göteborgs stad där Göteborgs LS förhandlade. Nio anställda inom hemtjänsten stängdes av och utreddes för misstänkt fusk med QR-kod systemet. Ett system som innebär att du ska scanna in dig och scanna ut dig varje gång du är hos en vårdtagare. 

– Det enda beviset var att de hade tittat i loggarna och tyckt att det inte såg rimligt ut. Men ibland är det teknikstrul, krångel med telefon, eller att vårdtagaren behövt snabb hjälp och att man släppt inscanningen. Då kanske man har gått in i efterhand och lagt en ungefärlig tid, men det är ju varken grund för uppsägning eller avsked, säger Alexander Westerberg. 

Alexander Westerberg berättar att de efter två förhandlingstillfällen fick möta en jurist från Göteborg Stad som säger att kommunen inte har något som ger dem rätt att avskeda personerna och ber om ursäkt. 

Alexander Westerberg Foto: Solveig Betnér

– Då trodde vi att vår medlem skulle få komma tillbaka till jobbet, säger Alexander Westerberg.

Så blev det inte.

Omplacerade på vård- och omsorgsboende

Arbetaren pratar med Margareta Larsson, verksamhetschef i hemtjänsten i Göteborg, som berättar att anledningen till att de nio personerna stängdes av var att man gjorde en utredning där man tittade på justeringar gällande check in och check ut. Att fråga omsorgstagarna var enligt Margareta Larsson inte aktuellt eftersom de är i beroendeställning och i flera fall även har en kognitiv nedsättning, och kanske inte minns om någon varit på plats.

Av de nio som utreddes blev fem personer varslade om avsked och blev då avstängda utan lön. Sedan blev en avskedad och fyra omplacerade till annat arbete. Även den LS-medlem som ville stanna kvar på hemtjänsten på Stigbergets hemtjänst blev omplacerad.

– Jag tog beslutet att omplacera fyra personer för att jag inte kände förtroende och tillit för dessa medarbetare. Jag är ytterst ansvarig och jag behöver kunna lita på att medarbetarna ger omsorgstagarna den vård och omsorg som de är i behov av. I hemtjänsten arbetar man oftast ensam och då behöver jag lita på att de följer de rutiner som finns, säger Margareta Larsson.

De fyra medarbetarna blev omplacerade till ett vård och omsorgsboende där de jobbar i lag och inte har så mycket ensamarbete, enligt Margareta Larsson.

– I ett fall var det tydligt men i de övriga fallen finns flera felaktigheter och brister i hanteringen av det mobila arbetssättet, det vill säga QR-koderna. Det är fortfarande oklart om omsorgstagarna fått den vård och omsorg de är i behov av, säger hon.

Tror du att resultatet av utredningen, där det kom fram att det inte fanns grund för avsked, hade blivit det samma om inte SAC gick in och drev frågan?

– Ja, det är så jag uppfattar det, säger Margareta Larsson.

Alexander Westerberg har en annan bild, han tror att alla nio hade blivit av med arbetet om inte Göteborgs LS engagerat sig i fallet. Förhandlarna på Göteborgs LS gick igenom mycket material i samband med förhandlingarna.

Han tycker även att det var fel att fyra personer omplacerades. Dessutom anser han att det finns förklaringar till att personal ibland varit på hemtjänstlokalen samtidigt som de varit incheckade hos en omsorgstagare. Det kan exempelvis handlat om att man gått tillbaka och hämtat blöjor.

– Vi hade förklaringar, men de ville inte lyssna, de vill inte prata, säger Alexander Westerberg.

Kan ni förstå om en ansvarig chef väljer att placera en anställd på ett vård- och omsorgsboende om man är osäker på om den anställde utför sitt jobb korrekt?

– Hon sitter ju inte på rätt information, säger Alexander Westerberg som anser att verksamhetschefen är felinformerad av cheferna under henne som skapat en dålig bild av de anställda.

– Det var verkligen karaktärsmord, tillägger han.

Alexander Westerberg från Göteborgs LS är också kritisk till hur Kommunal har agerat i situationen.

– Kommunal har skrivit under ett sånt extremt dåligt avtal som ger arbetsköparen rätt att omplacera arbetaren efter eget huvud. Därför kunde vi inte driva det rättsligt.

Företagshälsovården kopplades in

Flera av de anställda som inte blivit anklagade för fusk skrev under på att de gjort samma sak som den LS-anslutna blivit anklagad för, berättar en av de tidigare anställda på arbetsplatsen som vill vara anonym. Vidare berättar hen att Företagshälsovården kopplades in. Citat från medarbetare till medarbetare, som var trötta på att prata om konflikten, plockades ut till chefens fördel. Att de anställda uttryckte åsikter om att kollegorna skulle omplaceras beskrevs som ett arbetsmiljöproblem, säger Arbetarens källa. 

– De gav oss som råd att vi skulle släppa det vi inte kan förändra och gå vidare, säger den tidigare anställda som till slut bestämde sig för att sluta på arbetsplatsen.

Utredningen inleddes våren 2023 och företagsvården kopplades in under sensommaren, berättar Margareta Larsson.

– Det skapade stor oro i arbetsgruppen. Som arbetsgivare ville jag måna om medarbetarnas arbetsmiljö och återskapa tilliten till kollegor emellan och till ledningen. Därför tog jag in företagshälsovården. Hur kan vi jobba vidare och återupprätta tillit och förtroende.

Hon anser att det inte var en uppmaning utan ett citat från en medarbetares upplevelse; den ville att man skulle ville gå vidare. 

– Ingen tystades, jag hade möten med medarbetarna och de kunde uttrycka frågor eller känslor kring detta. Det är ingen som har tystats kring att tycka något kring det.

Hur säkerställer ni att liknande situationer inte uppkommer i framtiden?

– Vi fortsätter alltid att utreda. Vi tittar alltid djupare på det och det händer alla att de gör fel någon gång. Alla som börjar jobba i hemtjänsten får också en utbildning i det mobila arbetssättet. Det hade vi även gjort på den här enheten vid flera tillfällen. 

In- och utcheckning bestämmer omsorgstagarens faktura

Att införa QR-kod-systemet var enligt verksamhetschefen Margareta Larsson ett politiskt beslut. Det är kopplat till tanken att man ska betala för tiden vi utför och inte för den tid som är biståndsbedömd. Tiden som registreras när man checkar in och ut hos en omsorgstagare lägger grunden för den faktura som omsorgstagaren sedan får hem. 

– Vi gör stickprov för att se hur det sköts, eftersom det skett oegentligheter i ett annat område i Göteborg. För att se om medarbetare gör rätt och om det behövs ytterligare utbildning, säger hon.

Alexander Westerberg anser att QR-kod systemet inte funkar bra när det gäller vårdarbete.

– Du tar bort möjligheten för personal att använda sin kompetens för att göra ett bra jobb. Du har utbildad personal som du ska detaljstyra ovanifrån, säger Alexander Westerberg.

Dessutom ser han en risk när omsorgstagarens faktura bestäms av hur länge personalen är där, att det kan innebära att hemtjänstpersonal uppmanas stanna längre än omsorgstagaren önskar. Att man infört QR-kod systemet anser Alexander Westerberg beror på att man behöver ett sätt att kontrollera privata aktörer. Han befarar att lättare vård, som utförs via vårdcentral och hemtjänst, i allt högre utsträckning kommer att utföras av underentreprenörer och att vi kommer se en ny form av arbetslivskriminalitet växa fram.

– Det blir ett lopp mot botten när man privatiserar och försöker minska kostnaderna.

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan

Arbetaren 100 år #21/2024

Moa Martinson: Feministisk debattör och arbetar­författare

Författaren Moa Martinsson, i bakgrunden en moln och äppelkvistar.

Moa Martinsons drift med patriarkatet är sylvass och på största allvar. Moa stred både i litteraturen och i livet: rättfram, men inte utan att stundom trasas sönder. Hon ser de förändringar som måste till, där en klasskamp och anarkism som inkluderar kvinnor är vägen framåt”, skriver författaren Anna Sanvaresa som möter Moa Martinson (1890–1964) genom hennes litterära verk.   

Texten är tidigare publicerat i Arbetarens jubileumsbok från 2022. 

Från början var hon Helga Maria Swartz. Född av en nittonårig mamma, Kristina, som arbetade som piga utanför Linköping. ”Fader okänd”. Kristina trodde att han emigrerat, och Helga vävde fantasier kring honom: att han var rik och köpt sig fri från ansvar. Egentligen var han en dräng som flyttat ihop med en annan kvinna, fick två barn utom äktenskapet innan han drog, för att aldrig återfinnas.

Kristina tog Helga med sig till Norrköping för att arbeta på ylleväveriet; usel lön, långa arbetsdagar. Helga blev tidigt van att klara sig ensam, och när mamman, 1895, gifte sig med en trädgårdsarbetare som söp och hamnade i konflikter på arbetsplatser, blev hon även van att flytta omkring. Kristina tog dubbla arbeten; städade på fabriker och hos borgare. Helga fick lägsta betyg i ordning och uppförande, men högsta i modersmål (hon fick läsa dikter högt inför klassen, som ett sätt för lärarinnan att tygla henne).1905 tog mamman och styvpappan hand om en flicka från ett barnhem, men då var Helga på väg bort från statarlängor och kyffen. ”Hur dagarna gick är inte gott att minnas, ty svält och svårigheter är så enahanda att dar, veckor och år går utan att man kan särskilja dem”.

Från Helga Maria Swartz till Moa Martinson

Jag väljer hädanefter att konsekvent använda namnet Moa, även om hon under lång tid fortsätter heta Helga. Det är ändå författaren Moa Martinson den här texten handlar om, och Moa bär den unga Helga med sig under hela sitt liv. 

Mitt första möte med Moa Martinson, och huvudpersonen Mia i trilogin som börjar med romanen Mor gifter sig (1936), var i Malmö i slutet av 90-talet. Jag hade precis upptäckt anarkismen, eller snarare förstått att den synen på samhälle och mänskor alltid varit min – hade bara inte haft ett ord för den. Kanske eftersom jag liksom Moa inte växte upp bland intellektuella, politiskt medvetna (eller för att anarkism alltid varit ett fult ord). Moa såg solidariteten hos sin mamma, som alltid bjöd in luffare, fast de själva knappt hade något. 

Under Moas barndom befann de sig på Vikbolandet och andra platser runt om i Östergötland. Statarlivet brände fast i Moa. Förnedringen i att vara ägd, men också gemenskap mellan grannar. Moa var nyfiken på andra människor, och hennes brådmogna blick uppfattade detaljer, sinnesstämningar. Hon uttryckte sin ilska mot förtryckare av alla slag, försvarade dem som inget hade, inte ens en röst. ”Jag kände mig upprorisk i mitt nioåriga sinne mot landets förordningar och allting överhuvud (…) Jag hade inte fått begreppet klasskillnad klart för mig ännu, jag visste bara att en del hade mat och kläder, en del inte.” Hon såg normerna som styrde och orättvisan i det. Klarsynen och modet kom från mammans ryggrad, hennes ovillkorliga stöttande av sin dotter. Alltid är det Kristina som rycker in när Moa har det svårt (fast hon inte ens bett om det, som om de har en telepatisk kontakt). 

Malmö sommaren 1998 läser jag om Mia och hennes uppväxt och från första raden till den sista är jag fångad, och inspirerad. Modet att skriva så rakt och osentimentalt om erfarenheter av att växa upp i fattigdom, ständigt söka mat, det tidiga medvetandet om klasskillnaderna. Mia lika levande nu som i det förflutna. Efter den boken: hennes andra romaner, och dikter, kåserier, radio- och teveklipp.

Hennes uttryck, mitt intryck av hennes självförtroende och kompromisslöshet. Cigarettröken omkring henne. Svåra erfarenheter bygger upp en viss sorts mänska som inte räds konflikter, andras svårigheter, men kändisskapet måste ändå till viss del format henne? För Moa Martinson blev en kändis på sin tid. Tjusig och med ett nästan överlägset drag kring munnen.

Jag tänker det som både skydd och självklarhet. Få författare som blev framgångsrika hade den bakgrund som Moa hade. Få orkar driva sin politiska övertygelse i skrift och tal utifrån en utgångspunkt som hennes: där självförtroende måste grävas upp som från under fötterna. Författaren Eva Adolfsson skriver i sin essäsamling Hör, jag talar! att Moa hade en komplex relation till litteratur: ”järnhårda skrivna och oskrivna lagar”. Kristinas ord i bakhuvudet: ”skrive om allting… då får en ju skäms ögena ur skallen”. Det fanns i Moa en vilja att förena det muntliga med det skrivna ordet.

Moa Martinsons bok Jag möter en diktare (1950) börjar med orden: ”Det var den sjunde november artonhundranittio. Det var då hon föddes. Dimman låg tät kring morfaderns knekttorp (…) När mor berättade om knekttorpet, där både hon och jag var födda, och då hon drog sig till minnes historier hennes mormor som var född på sjuttonhundratalet hade berättat, så fick jag intrycket att det var knekthustrurna, knektsystrarna och knektmödrarna som var armén.” Kvinnors kamp var central i Moas liv, från en privat plats och därifrån utdragen till en stor väv föreställande stridandet för ett värdigt liv. Men detta stridande togs, tas, inte på allvar. ”Det var en överklassak ansåg man.” Moa såg det i stället från de fattiga, utsatta kvinnornas perspektiv. 

Redan i småskolan skrev hon ner sådant hon hörde och såg runtomkring sig. ”I tolv-, trettonårsåldern blev min skrivklåda plötsligt något hemlighetsfullt (…) Jag hade nämligen börjat skriva kärleksdikter och underliga utopier om en ny jord som skulle vara ljusgrön (…) och en himmel som skulle vara så nära att man kunde kliva in dit och sitta där och vila lite ibland.” När mamman hittar de hemliga dikterna, sliter Moa boken ur mammans hand, slänger ut den genom fönstret för att sedan riva sönder den. Men Kristina sparar delar, stolt över sin dotter.

”Hösten 1906 reste jag från Norrköping till Stockholm i den stolta förhoppningen att bli något”. Hon drömmer om att kunna försörja sin mamma, så hon slipper slita och flytta omkring med styvpappan. Hon är femton år, den stolta förhoppningen går i spillror, men det innebär ingen skam att återvända hem och gå till pantbanken. Det är livet hon var van vid. Hon skriver att unga flickor i dag gynnas av att se både bakåt och framåt i tiden: ”Det är inte allt man lär sig i skolor och universitet.” Snart nog återvänder hon dock till Stockholm, får plats som kallskänka på en liten restaurang. Hon konstaterar där att arbetet är en gemensam fiende ”som man måste hålla ihop mot för att rå på”. Om storstrejken i Sverige 1909 skriver Moa: ”Jag visste att arbetarnas paroller var: intet våld. Lön så vi kan leva, men inte våld.” 

Moa gifter sig

Hon gifter sig motvilligt med en stenarbetare som bor i torpet Johannesdal nära Ösmo. Hon föder fem söner. Det är maken, fackligt aktiv, som gör att Moa börjar engagera sig politiskt, men Karl Johansson är sällan hemma; på arbete, försupen eller inkallad. Det är världskrig (det första) och hon sitter under stjärnorna på Korpberget och tänker på sina egna barn, och krigets alla barn, utlämnade, värnlösa. ”Ett intensivt hat, brinnande hat drog genom mitt sinne. Hat mot krig, mot arbetslöshet, brännvin (…) Vad tänkte mor om kriget, tro? Var var de, alla barndomens släkt och bekanta? Skingrade, som fattigdom kan skingra.” Hon tänker kring svårigheter och ensamhet, och tystnaden kring det: ”Man kanske borde tala om hur man hade det. Hur elak mannen var. Men man gör inte det när man är tjugotre år och gift mot alla råd och förmaningar.” Barnen sover, och hon längtar efter sin mamma. ”Fattigdom var ingen skam för henne som för folket häromkring. Fattigdom var något man klarade upp på ett eller annat sätt. Men när man inte kunde, jag hade ju försökt?” Ett oväntat besök av mamman får det att gnola inom Moa: Det finns barmhärtighet, och allt har sitt ursprung i individens handlande mot sina medmänniskor, hur fattigfolk ofta varit föregångare. 

Folk utanför samhällsgränsen. Jag tyckte till sist att alla människor var ointressanta som inte hade något otalt med myndigheterna eller fattigvården. (…) Jag blev uppnosig mot varje besutten människa (…) En vinter gick jag och tiggde på listor åt de arbetslösa, där även makens namn stod, gick upp i fullmäktige och bråkade om arbete åt folk (…) Jag riktigt njöt av att huta åt socknens dryga pampar.

Moa Martinsson

Hon väljs in i kommunfullmäktige (för socialdemokraterna) och strider för ett bibliotek i bygden. Ilskan fortsätter bränna mot de som inte förstår ”att halva landet höll på att svälta sig fördärvade på grund av en klass’ snikenhet (…) Måste den barmhärtighet som har med förnuft att göra snart komma till människorna”. 

I den nyligen startade Arbetaren läser Moa om behovet av en särskild kvinnosida. ”I ett anfall av högmod satte jag mig ner och skrev ett brev till tidningen och belyste mina synpunkter på både kvinnofrågan och barnagan”. Arbetaren publicerar brevet, utan Moas vetskap. Brevet är ämnat till redaktionen och hon skäms över att det som tryckts inte är vackert och sovrat. Tidningen efterfrågar fler texter och när hon skriver tillbaka att hon varken har råd med porto eller någon lust att ”skylta i tidningar” får hon en tia på posten. En smärre förmögenhet! ”Jag skrev många artiklar, innan jag fick någon mer tia. Men fången var jag. För övrigt blev det min räddning. Inte ekonomiskt, men andligt”. 

Första texten i Arbetaren: “Kvinnan och syndikalismen”

Den första redigerade publicerade texten: i Arbetaren, den 18 november 1922, rubriken lyder ”Kvinnan och syndikalismen”. Elise Ottesen-Jensen, Ottar, har fått igenom kvinnosidan, eftersom ”arbetarna ha syndat när de glömt lära kvinnorna förstå sin rörelse.” Ottar presenterar Moa som en kvinnlig kamrat, artikeln är signerad H.J. Arbetarens redaktionssekreterare Edvard Ramström beskrev Moa som ”en litterär etterspruta”. I sina texter rasar hon mot militarism, prästvälde och könsdiskriminering. I en minnesbok av Ramström står det att Moa inledningsvis hade problem med rättstavning och grammatik, men att hon använde bokstäverna ”som slagträn mot fattigdomen och förtrycket”. I ett publicerat brev till Ottar, signerat Helga, ställs frågan: ”Kan du säga mig, varför det alltid skall visas på kvinnans svagheter?” 

När det som inte får ske sker

Sedan händer det mest fruktansvärda som kan hända en människa, en mamma: två av hennes söner drunknar. Det är april 1925 och barnen går igenom isen. Moa bykar, hänger upp tvätt, när en granne kommer med budet. Sönerna läggs döda på golvet i kammaren. Hon vägrar tro att de inte längre lever. Vägrar bära svart på begravningen. ”Jag var vansinnig i ett par veckor utan att någon såg det.” Karl anklagar Moa, och hon får höra på omvägar att det är ett rättvist straff åt ”bolsjeviken”. Deras baktalande förvandlar sorgen till hat. ”Kanske dock att vänlighet från oväntat och omöjligt håll skulle mildrat den bitterhet som för alltid tog en plats i sinnet”. Och kanske är det den bitterheten jag tolkar som högdragenhet när jag ser klippen från hennes torp, då när hon är känd författare och antagligen i min ålder. ”Ofta ser jag två svarta hål i solgnistrande vårisar. Ofta, även då jag ror över sjön i ljum sommar.” 

Ett år passerar, hon går på möten i kommunfullmäktige där det pratas om arbetslöshet och enighet om att inte ge pengar till de icke arbetande, ty det skulle demoralisera dem. Efter barnens död kan hon inte längre finna vardagens små ljuspunkter utan behöver nya, djupa aspekter på livet: det handlar om att kämpa eller dö. ”Livet fodrade strid mot samhällslögnen i första hand. Mot lögnen om äktenskapets helgd, lögnen om lyckan att ha barn” – i en tid då barn svalt. Hon har provat sig fram politiskt och fastnat för syndikalismen då den tilltalar hennes sinne för det praktiska och vidsynta. 

Moa skriver mängder av artiklar i Arbetaren, Brand, Tidevarvet. Hennes första roman, Pigmamma – som bygger på mammans svåra liv under Moas första levnadsår – refuseras av förlagen. Hon tillhör Nynäshamns LS som är en av de äldsta i landet. Vid den här tiden betraktas syndikalisterna av många som förrädare. Själv menar hon att de obesuttna bäst vet vad som fattas dem. Moa fastnar för Kropotkin men ryggar tillbaka när hon begriper att han kom från en adlig familj och hade haft titeln furste, misstänksam mot all överhet som hon är. 

Ungsocialisten Ada Schiött

En central och tämligen bortglömd svensk kämpe kommer in i Moas liv. När det begav sig var hon en omtalad ungsocialist, ”värd en hel bok”, Ada Schiött. I Kiruna drev hon en tidningskiosk med socialistiska skrifter, reste på agitationsturnéer, arbetade en period som uppskattad lärare och hissade röd flagga före den blågula. Ada skriver till Moa från SAC:s avdelning i Gävle. Ada är sjuk och behöver hjälp och självklart ska Moa få lön! Ada sänder respengar och Moa ordnar så gott hon kan för familjen innan avresa. 

En text om Moa kan inte frångå vänskapen med Ada, och deras gemensamma engagemang – med fokus på antifascismen. Om Moa var orädd så var Ada skoningslöst modig. Mussolinis marsch i Rom, understödd av makthavare i USA och i Europa, fick fascistanhängarna att sprida sig i Sverige som helvetets ohyra. Ada pekar ut dem och är inte rädd att på möten säga sitt ord om dess livsfarliga smitta. Givetvis inspirerar hon Moa. Två fattigbarn som växt upp och tar plats. Två systrar i samma kamp. Ada förser Moa med kläder till de arbetslösas konferens i Stockholm. På denna är Moa inte tillåten att tala. Men så reser sig Ada, som fått ordet, säger att hon inte känner sig kry och vill lämna ordet till ”fru Johansson”. Moa håller ett oförberett brandtal om fattigdom och kvinnornas situation. Det blir knäpptyst i salen. Hon säger att arbetarrörelsen backat bakåt. När ordföranden slår klubban i bordet, ropar folk att hon måste få fortsätta tala. Men Moa anbefalles lämna lokalen, varpå Ada ropar att då följer hon med. Åter höjs Moas röst: ”Vem fjäskar ni för? (…) Ni är kräk, ni tycker det är lagom att ha avlagda kläder, att vi ska tigga, att vi ska vara idioter som bugar och bockar.” Hon avslutar med att hon inte ska störa deras ”bönemöte” längre. 

Uppviglande arbetarkamp

Moa inbjuds till flera konferenser, med betalda resor. En gång blir hon bjuden till kaffe och sång på IWW:s avdelning i huvudstaden. En trång lokal. Mest sjöfolk. Joe Hill-sånger. Det talas om Emma Goldman. Moa drar sig till minnes sin (styv)farmor som spöat upp en godsägare. ”Hela livet hade varit en förolämpning mot oss (…) men jag visste ingen råd hur jag skulle få utlopp för mitt hat, min förtvivlan”. Hon fortsätter skriva. På köksbordet i torpet samlas artiklar, noveller. Hon brinner för att organisera arbetslösa, tiggare. I Arbetare-Kuriren publicerar hon en dikt inspirerad av Joe Hill som handlar om hur han fortfarande väntar på befrielsens dag (1929). 

I trakten är hon känd som ”den där Helga som uppviglar folk”. I romanen Jökeln av Johannes V. Jensen faller hon för karaktären Moa som är mer sympatisk och betydande än männen. Hon bestämmer sig då för att byta namn till Moa. Den nya signaturen används första gången i tidningen Tidevarvet. Med namnet Moa vill hon nå en större publik. Hon skriver till Elin Wägner, anställd på Tidevarvet, om att få tjugo kronor, och arvodet kommer direkt. 

Titeln Jag möter en diktare anspelar inte på Harry Martinson utan på mötet med en okänd diktare, en av styvpappans arbetskamrater. Inget omvälvande möte, men en iakttagelse, en beröringspunkt: en annan som skriver, och inte skäms för att säga det. Mötet med Harry är inte heller det särskilt omvälvande. Han uppehåller sig med tiggeri i Göteborg, dit Moa är inbjuden för ett möte med en redaktör. Det visar sig dock att redaktören vill anlita Moa som hushållerska (aldrig mer, tänker hon, ska hon passa på en man). Moa och Harry får kontakt, berömmer varandras dikter (Harrys dikt, i tidningen Brand, handlade om Sacco och Vanzetti). De bestämmer att hålla kontakt och innan de skiljs åt sticker han en lapp i hennes hand på vilken det står att Moa är en ”Tamarisk i verklighetens gråa öken”. Tamarisken: en växt med små vita eller rosa blommor som kan bli åtta meter hög, men Moa tror – förolämpad och försiktigt smickrad – att det är en kaktus. 

Pigmamma köps för trettio kronor som följetång i Brand, men Moa skäms för den. Den skrevs innan sönernas död. ”Var det sorgen som kommit mig att skriva bättre? Var det ångesten, de sömnlösa nätterna, gråten, förtvivlan?” Hennes make blir ”nervsjuk”, hallucinerar, vägrar gå till läkare. Januari 1928 begår han suicid några kilometer från torpet. Moa konstaterar, långt i efterhand: ”Ingenting är vanligare i denna socken än självmord, men att döden drabbade just mig så tätt i följd satte tungorna igång (…) Det är en av människornas suveränaste privilegier att hon själv kan välja om hon vill leva eller dö. Jag har själv erfarenhet av att det kan vara långt svårare att låta bli att gå över den eviga gränsen än att stanna i livet.” 

Torpet, sönerna och depression

Hon får, i samma veva, en inbjudan från Elin Wägner om att komma till Medborgarskolan Fogelstad (som enbart är för kvinnor). Samtidigt som hon uppskattar hur hjärnan tas i bruk, och nya vänskapsband knyts, så ligger ångesten på lut. Hon längtar efter torpet, sönerna, och vill inte visa hur dåligt hon mår ”för att inte verka otacksam och sjåpig (…) en konstlad munterhet stod som ett knippe vasst grus omkring mig.” 

Moa vårdas för depression, inskriven, för mycket död i hennes liv. När hon återvänder till torpet tittar Harry Martinson oväntat förbi, med orden: ”Du ser så förfärligt ledsen ut, jag trodde du skulle bli glad att jag kom nu när du är ensam, du som jag.” Hon ser hur förfärligt ledsen han också ser ut. Moa blir med barn men gör en abort. Harry åker in och ut på sanatorier, men hans böcker försörjer dem båda. De gifter sig 1929. Han blir kvar i torpet i elva år. 

När hon skriver Jag möter en diktare, tjugotvå år efter dagen då Harry kom till torpet, registrerar hon tvätten som hänger på långa linor i trädgården: ”Där fladdrar en urmodig, maläten kappa som jag bar en   fasansfull påskdag på Sorunda kyrkogård då mina barn begrovs (…) Där fladdrar en klänning, urblekt och trasig, som jag fick av Ada Schiött att vara fin i på de arbetslösas konferens (…) och som jag var ”fin” i första gången jag mötte Martinson.” 

Romandebuten: Kvinnor och äppelträd

1933 debuterar den då 43-åriga Moa med romanen Kvinnor och äppelträd på Bonniers förlag. Den kritiseras för dess sexuella frispråkighet, och Ebba Witt-Brattström konstaterar att nästan alla recensenter jämför henne med sin skrivande make. Endast en kvinnlig recensent ser Moa som en självständig författare. Witt-Brattström berättar att Moa ville ge ut boken med sitt flicknamn Swartz, men att såväl förlaget som maken propsade på Martinson. 

I recensioner ges Moa en ”antiintellektuell framtoning” och det anspelas ofta på hennes moderskap, som om det skulle vara en ”brist”, något som tar ifrån – i stället för ger – hennes litteratur tyngd. Ivar Lo-Johansson är en av Moas största kritiker. Men Moas upplyftande av – och grundläggande förståelse för – arbetarkvinnan gör att hon vinner allt mer litterär mark och får många läsare. Moa menar dessutom att Lo-Johansson fick idén att skriva om statare hos henne. 

Torpet står öppet för alla, många författare kommer på besök. När hon säger att den svenska nöden inte behöver vara tyst och att det är de anonyma som behöver få röst, skakar männen på huvudet, men Moa vet vilket viktigt material, vilka erfarenheter och vilken ambition, hon förfogar över. Det är därtill hon som främst hjälper Harry. När han tvivlar, när hans diktmanus behöver redigeras. Hon leder ut honom i naturen och in i hennes fantasi. Harry ser Moa som ”en av jordens ädlaste och radikalaste kvinnor. En kvinnlig intelligens som jag ej sett maken till”. 

Kvinnor och klasskamp

Sallys söner (1934) ställs frågor kring huruvida moderskap och revolutionär aktivitet kan förenas, eller snarare hur. Moa försvarar proletärförfattarna och kritiken om ett ”enkelt” språk med att det är ord från folkdjupen, ett levande språk, som måste bevaras.

I förordet till Pigmamma vänder hon sig till läsaren: ”Jag har i ensamma stunder skrivit den som en hyllning till alla proletärmödrar, som i armod och kval lever sina liv, fördömda av all världens skenhelighet och glömda och förrådda av sina älskade.” I trilogin om Mia – som förutom Mor gifter sig också innefattar Kyrkbröllop (1938) och Kungens rosor (1939) – tar sig Moa an de ”kvinnoproblem” som inte räknas in, som de borde, i klasskampen: låga löner, preventivmedelsförbud, spädbarnsdödlighet. Eva Adolfsson skriver: ”En kamp för talet som åter och åter måste utkämpas, på dess mångskiftande fronter: proletären mot överheten, kvinnan mot husbönderna (…) barnets kamp mot de vuxnas rätt att ensamma tolka världen.” Kungens rosor handlar, enligt Witt-Brattström, om ”motsättningen mellan kvinnomedvetande och (manligt bestämd) klasskamp (…) stora proletärflickor kan prostituera sig, organisera sig eller gifta sig.” I trilogin skildras också en, för litteraturen, ovanligt positiv relation mellan mamma och dotter. 

Moa Martinsons drift med patriarkatet är sylvass och på största allvar. Moa stred både i litteraturen och i livet: rättfram, men inte utan att stundom trasas sönder. Hon ser de förändringar som måste till, där en klasskamp och anarkism som inkluderar kvinnor är vägen framåt. Hon vill ocensurerat gestalta kvinnliga drifter och begär, och väver in sina karaktärer i den förintande struktur som vi fortfarande lever i – men i dag än mer förblindade av kapitalismen. Ett land utan krig är inte ett land utan fattigdom och förnedring, fascism och förtryck. Moa Martinsons texter är fortfarande högaktuella. 

Moa Martinson avled 1964 och är begravd på Sorunda kyrkogård.  

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan

Inrikes #21/2024

Vårdarbetargruppen Göteborg sätter omsorg i centrum

I Göteborg samlas vårdarbetare för gemenskap och arbetsplatskamp. Bild: Skärmdump Google Maps, Montage: Arbetaren

Hösten 2021 tog sjukgymnasten Daniel Mang initiativ till en politisk vårdarbetargrupp. Det är i dag Vårdarbetargruppen Göteborg (VAGG), som väver samman arbetsplatsorganisering och fokus på omsorg och reproduktivt arbete.

– Jag ville göra något praktiskt som sydde ihop mitt arbete med politik, säger Daniel Mang till Arbetaren.

Under 80-talet började sjukgymnasten Daniel Mang intressera sig för socialistisk feministisk teori, men det skulle dröja innan han knöt samman det feministiska tankesättet med sitt arbete. Det var efter en tvärfacklig omvårdnadskonferens hösten 2021 som han bestämde sig för att dra ihop en grupp i Göteborg.

Daniel Mang. Foto: privat

– Vi har haft utbildning i arbetsrätt och arbetsplatsorganisering. Ibland i samarbete med SAC, ibland på egen hand. Vi har även bedrivit självstudier och läst boken The Care Manifesto. Dessutom har vi haft stort fokus på sociala aktiviteter.

Daniel Mang är kritisk mot hur vården drivs inom den offentliga sektorn i Göteborg och en idé har varit att VAGG skulle sammanställa exempel på det och driva en kampanj för att trycka på.

Medlemmar från Vårdarbetargruppen Göteborg har varit aktiva i en arbetsplatskonflikt, men gruppens fokus har även riktats mot politiskt arbete bortom arbetsplatskamp.

– Syndikalismen handlar mycket om att arbetaren ska ta över arbetsplatsen och att det ska leda till socialism. Det är bra, men vi vill också lyfta fram reproduktivt arbete.

Omsorgs- och reproduktivt arbete i fokus

Daniel Mangs beskriver att det finns en tendens att hålla det reproduktiva arbetet utanför politisk organisering. 

– Det är andra som gör mat, lyssnar på de som mår dåligt. Det är en begränsning om man alltid förväntas vara frisk, självsäker och fylld av energi för att delta.

I VAGG har man bland annat börjat möten med att gå en runda och prata om hur man mår. Framförallt på arbetsplatsen, men också utanför. Innan varje möte har de som är på plats knytkalas och äter tillsammans. Sedan har de hybridmöten för att man ska kunna delta även om man är trött eller behöver vara hemma med sina barn. Till sommaren kommer Daniel Mangs flytta från Göteborg, men han vill fortsätta att organisera vårdarbetarträffar, fast online. 

– Tanken är att vi ska ses online en gång i månaden, ventilera våra problem och dela kunskap om exempelvis vilken hjälp som finns att få via SAC.

Publicerad Uppdaterad

Prenumerera på Arbetarens nyhetsbrev

Box 6507
113 83 Stockholm
Tel: 08-522 456 70 (redaktionen)
[email protected]

Följ oss på MastodonFölj oss via rss

Tidningen Arbetaren behandlar dina personuppgifter i enlighet med allmänna dataskyddsförordningen, (EU) 2016/679. Du hittar vår dataskyddspolicy här.

Prenumerationsärenden
Tel: 08-522 456 80
(måndagar kl 10-13)
[email protected]

Organisationsnummer: 556542-8413
Swishnummer för gåvor: 1234 809 984