26
På Lao-Tse hade Hanna slutligen lyckats övertala Marit om att en egen butik var företagets enda möjlighet att överleva. Nina tittade på lokaler varje dag och fick lära sig mycket om stadens marknad för affärslokaler. Centrum var inte att tänka på, där kunde en liten lokal kosta mer än femtiotusen kronor.

På Kungsholmen, Södermalm och Norrmalm var det helt andra priser på gamla nerslitna tobaksaffärer, konditorier, sybehörsbutiker och charkuteriaffärer. Hyrorna var också rimliga. Nina tittade på en nedlagd bio på Folkungagatan, men femtio kvadrat plus pentry var ungefär allt de trodde sig om att kunna klara. Biografen var på fyrahundrafemtio.

Den mest lockande lokalen låg på Brahegatan, inte så långt från Lidingötågens slutstation i Humlegården. Den hade varit en delikatessaffär. Den var inte alltför sliten. Det skulle räcka med att måla om. Innanför affären fanns ett kök och ett kontorsrum som kunde fungera som lager. Det fanns inte varmvatten, eftersom förre ägaren hade tagit med sig den gaseldade varmvattenberedaren.

– Vi behöver väl inget varmvatten, sa Rebecca.

Det enda problemet var läget. Östermalm. Stadsdelen där världen sågs genom Svenska Dagbladets ögon.

En vecka hade de på sig att fatta ett beslut. De våndades tillsammans och satte ihop långa listor med nackdelar i en kolumn och fördelar i en. Bland fördelarna var att många vänstermänniskor bodde på Lidingö och på själva Östermalm. Nära till Stureplan där många bussar stannade. Nära till tunnelbanestationen på Östermalmstorg. Oslagbar hyra, trehundraåttio kronor i månaden. Låg överlåtelsesumma, sjutusenfemhundra kronor. Det skulle gå snabbt att få ordning på lokalen. På Storgatan låg Marimekko, man kunde nog räkna med att många skulle passa på att besöka båda affärerna när de ändå var i den trakten.

Skulle banken ställa upp igen?

Nina hade aldrig sett sina chefer så nervösa som när de gick till Handelsbanken för att diskutera sitt tredje lån. De diskuterade taktik i två dagar innan. Marit tyckte inte att man skulle gå rakt på och berätta hur katastrofal ekonomin var, det skulle inte fungera, trodde hon. Men Hanna och Rebecca ansåg att en bank ändå vet allt om en klients ekonomi, i deras fall alltså att den var katastrofal. Bättre att inget dölja, sa Hanna. Vi säger: Mina herrar, för det är alltid bara herrar när man vill låna pengar, mina herrar, tyvärr håller vår lilla rörelse på att gå under. Vi har kommit på en lösning. Vi måste få en egen affär. Det krävs en investering på femtiotusen kronor.

– Femtiotusen! Det är väl att ta i, sa Rebecca.

Men Hanna höll på sin linje.

– Femtiotusen begär vi, så kanske vi får tjugofem. Då får vi pengar att inreda med när vi har köpt lokalen. Hur skulle det se ut, om vi bara fick en lokal och sen inte hade råd ens med målarfärg?

– Jag tror att Hanna får sköta snacket, så kan jag vifta med nätstrumporna, sa Marit.

Banken beviljade trettiofemtusen kronor. I golvspringorna i lokalen hittade de ytterligare femtiosju kronor och trettiotvå öre i gamla mynt. Det äldsta var från artonsextioåtta. Nina var med och röjde. Dammet yrde och hon fick träningsvärk i hela kroppen och en kväll när de hade målat väggar till midnatt kände hon plötsligt klart och tydligt att hon inte ville bli butikschef.

Men hon delade ändå glädjen över butiken. Det var som om hoppet hade kommit tillbaka, arbetsglädjen, tron på de egna idéerna. Marit ritade varje natt en ny kollektion av praktiska och vackra baskläder som skulle bli den nya affärens öppningskollektion. Att slippa mellanledet inköparna var som att bli befriad från en förlamande tyngd. Ingen hade riktigt insett hur förlamande inköparna varit förrän de försvann.

När de arbetade tillsammans med praktiska göromål i butiken uppstod större slitage men också närmare kontakt än på kontoret. Män och barn och vänner och släktingar kom indroppande, för att hjälpa till eller för att vara i vägen. Alla var fulla av goda råd och Marit satte upp ett stort ritblock vid ingången och skrev: ”Vänligen tala ej med personalen, det är störande för arbetet. Skriv här, så överväger vi senare samtliga förslag.”

Nina oroade sig över att öppningskollektionen inte kom fram i önskvärd takt. Öppningen planerades till den andra maj, ett lämpligt datum tyckte alla. Då fanns det fortfarande kvar en viss festyra över staden efter valborgsfirandet och förstamajdemonstrationerna. Men första april konstaterade Marit att femtonde maj nog var ett rimligare datum, och den femtonde maj enades de om att första juni verkade ännu bättre.

Nina gick igenom lagret och tyckte att affären kunde öppnas med de gamla kollektionerna, men det var ingen intresserad av. Årets vårkollektion skulle finnas i många affärer, den egna butiken måste komma med något helt eget. De gamla kläderna kunde få vara med, på ett hörn, ett litet reahörn. Men det måste finnas en ny, stor, läcker sommarkollektion.
En modefotograf från USA-imperialismens huvudstad, var det verkligen något för Lao-Tse?

Mitt i alltsammans kom besked från fabriken att Lao-Tses kredit var indragen. Fabriken krävde förskottsbetalning för de försenade sommarkläderna. En hysterisk ton insmög sig i samtalen. Lån var knappast att tänka på, kanske rån den här gången? Det blev någon mystisk förmögen släkting som kom till firmans undsättning. Sommarkläderna skulle sändas från fabriken mot efterkrav.

Den första sändningen utgjordes av etthundra smala långbyxor i blank bomullstrikå, ett nytt tyg för säsongen. Allihop var felaktigt skurna över baken så att den som tog på sig byxorna fick en triangelformad urringning bak, neråt skinkorna. Det var inget att göra åt saken, fabriken insisterade på att mönstret var ritat på detta absurda vis.

– Dom säger att modet ser så konstigt ut nuförtiden att om dom började fråga formgivarna om alla konstigheter skulle dom aldrig hinna sy, redovisade Hanna.

Veckan efter katastrofbyxorna anlände riktiga plagg. Klänningar som linnen fast längre, läckra i formgivningen och perfekta i färgerna. Nina började gå omkring i en som var granitgrå med blekrosa mönster på snedden över kroppen. Den fanns med och utan ärmar. Den ärmlösa lämnade nästan hela axeln bar, vilket var effektfullt tillsammans med den höga halsen.

Det var något särskilt med denna modell, som hette Sunnan. Nina blev uppmärksammad var hon rörde sig och utländska turister på besök dök på henne när hon passerade Kungsträdgården på väg till och från posten. En man med skägg och glasögon påstod att han var modefotograf från New York och knäppte några gånger på sin kamera och frågade om hon var svenska. Och klänningen? Var den svensk? Den såg mer finsk ut, sa han och hon förstod att det var en komplimang. Skriv upp namnet på firman här, sa han och räckte fram ett litet block. Hon skrev Lao-Tse, Fersenska palatset, Stockholm.

– What is that? frågade amerikanen och pekade på adressen. ”The Palace of Fersen” försökte hon översätta, och började springa för att hinna få iväg dagens post. När hon kom tillbaka till kontoret hade Hanna och Rebecca svårt att förlåta henne för att hon inte hade tagit reda på vem fotografen var. Nina kunde inte förklara varför hon inte ens hade tänkt på saken. Det hade inte fallit henne in att en riktig modefotograf från Harper’s eller Vogue skulle ströva omkring i Kungsan.

– Men han sa att han var modefotograf från New York, frågade Hanna.

– Det säger dom väl alla, urskuldade sig Nina.

– Gör dom?

– Något måste dom ju säga. Jag tror att han bara var en turist som raggade svenska flickor. Något åt det hållet. Men jag gav honom Lao-Tses namn och adress. Jag hade bråttom.

– Lao-Tse försitter sin stora chans att exportera till Amerika, för att vår praktikant hade bråttom till posten, suckade Marit.

Nina begrep inte hur hon borde ha betett sig. En modefotograf från USA-imperialismens huvudstad, var det verkligen något för Lao-Tse?

– Jag kunde inte tro att ni ville exportera något till Amerika, sa hon slutligen.

– Nej, nej. Det vill vi väl inte heller. I princip.

– Fast det finns en massa bra människor i USA, det ska man inte glömma, sa Rebecca. Vi kunde sälja till Vietnamkrigets motståndare, precis som vi gör här. Dom lär vara väldigt många faktiskt.
Sälja till Amerika, det är för fan ren prostitution.

En vecka senare kom ett brunt kuvert från ”Official Business, The United States of America”. Ingen adress. Marit, Hanna och Rebecca vände kuvertet i tur och ordning och höll upp det mot en lampa.

Nina stack papperskniven i det avlånga kuvertet och drog fram innehållet, som var ett vanligt papper med vanlig text på.

”On behalf of Mr Stewart Kanowitsch, who is cooperating with our embassy in Stockholm, we wish to arrange an appointment to discuss a participation of your fashionhouse in the big fair Young Europe in New York 1969.”

Marit läste högt och ingen kunde riktigt tro sina öron.

– Det måste vara Ninas fotograf, sa Hanna.

– Young Europe! Ja, det är nog Nina. Du kanske kan åka personligen, sa Marit.

– Det är säkert CIA som ligger bakom, föreslog Rebecca. ”Your fashionhouse”, det lät storslaget. Det var något som kunde duga att visa upp bredvid Mary Quant och Daniel Hechter och de andra som ännu inte var klara för deltagande och därför inte namngivna i brevet.

– Det måste vara CIA som ligger bakom, upprepade Rebecca. Över min döda kropp att vi skulle visa ett enda plagg i USA så länge deras soldater är kvar i Vietnam.

– Sachs Fifth Avenue, är inte det ett berömt varuhus? ”Young Europe 1969, fashionfair at Sachs Fifth Avenue”. Man kunde åka och använda tillfället till att säga vad vi tycker om deras politik, försökte Marit.

– På invigningspartyt, mitt i champagnen, skulle Marit Lindholm från Sverige hålla ett tal om USA-imperialismens smutsiga krig i Vietnam?

Rebecca såg ut som om hon trodde att det inte var möjligt.

– Vi behöver inte avgöra saken idag, sa Hanna. Vi låter Stewart komma hit. Vi kan väl i alla fall undersöka villkoren. Tänk om det öppnas stora exportmöjligheter? Att få sälja i Amerika skulle kunna rädda vår ekonomi.

– Vi ska alltså bli som andra affärsmän, sa Rebecca hårt.

– Snälla Rebecca, sluta nu, vädjade Marit. Vad vill du att vi ska göra?

– Hålla en viss miniminivå av politisk anständighet i våra affärer, det är allt.

– Och till den hör att man inte på några villkor kan exportera till USA?

– Så länge Vietnam är ockuperat, ja. Det tycker jag. Jag är besviken på er. Att ni inte ser det som en självklarhet. Sälja till Amerika, det är för fan ren prostitution. Om det bara är lönerna ni tänker på får ni säkert ihop mer om ni går ut på gatan direkt.

– Det där var litet grovt, även som skämt, sa Hanna.

– Det var inget skämt. Jag fattar inte vad som har tagit åt er.

– Nina, hurdan var han, den där fotografen, frågade Marit.

Hade han skägg? Hade han glasögon? Smala, mörka bågar?

– Inte just när han plåtade, nej det tror jag inte.

– Jag bara undrade. Amerikaner med skägg och glasögon av en viss sort är ofta motståndare till Vietnamkriget. Man kunde kanske diskutera med honom.

– Hur skulle det gå till, frågade Rebecca. Han kommer in där borta genom dörren, du säger: Very welcome, mr Kanowitsch, men innan vi diskuterar affärer vill vi veta hur ni ställer er till USA:s närvaro i Vietnam. Då säger han: Kära ni, allt är i sin ordning, jag är själv värnpliktsvägrare och har bränt min inkallelseorder, det är därför jag är här, jag är i själva verket på flykt undan polisen i USA, och ni har mitt ord på att det är helt i sin ordning att ni deltar med er utsökta nya sommarkollektion i modemässan Young Europe. Nu får du väl ändå ge dig, Marit. Du är för romantisk. Du passar inte i affärsvärlden.

– Skulle varit kul om någon av oss hade passat där, sa Hanna med en trött suck.

– Det är inte oss det är fel på, sa Rebecca argt. Vi är ju tvärtom dom som står för något som är rätt och riktigt. Att sen hela jävla affärsvärlden är genomrutten och bara bryr sig om pengar, det är felet.

– Hur som helst, sa Hanna. Synd är det i alla fall, nu när vi ska öppna affär och allt.

Det är verkligen ohyggligt svårt att få ihop de politiska principerna med den dagliga verksamheten på en modefirma, tänkte Nina. Även om firman var liten som Lao-Tse och ganska obetydlig i de större ekonomiska sammanhangen.

– Ibland har jag undrat, sa hon, varför jag inte vill komma in i affärsvärlden. Jag är rädd för den. Allra mest om det skulle visa sig att jag passade där. Tänk om jag blev en framgångsrik affärskvinna? Plötsligt en dag sålde jag kläder till USA, trots att kriget i Vietnam inte var slut. Bara för att amerikanerna betalade bäst och köpte mest.

– Det trodde jag inte om dig. Marit lät nedstämd. Jag trodde du hade litet mer liv i dig än dom där religiöst moraliska principryttarna.

Det blev tyst. Eftermiddagströttheten vilade över gestalterna. Varför fanns det aldrig några modemässor i Peking eller Hanoi? Det hade gjort allt mycket enklare. Paris var politiskt korrekt, där var det tänkbart att sälja kläder med heder och ära i behåll, men där såldes inte kläder av Lao-Tses typ. Där såldes ständigt nya modedåraktigheter. Vitt med spetsar, slejfar och knappslåar, sidenkanter och blixtlås som dekorationer.

I England har de gjort sin första stora exportaffär.

– Har vi fortfarande inte fått betalt från England? frågade Rebecca plötsligt, som om alla i rummet tänkte i parallella banor och just nu var framme vid England.

– Nej, sa Hanna. Jag har skrivit fyra gånger utan att ens få svar.

– Vi får fråga pappa vad vi ska göra, sa Marit. Som advokat måste han kunna ta reda på vad vi har för möjligheter att kräva våra pengar.

– Det är nog lika bra att anlita ma an direkt, föreslog Rebecca. Vi kan nog titta i månen efter dom där pengarna.

– Skulle dom ha blåst oss? Bara så där?

Det blev tyst igen. Detta var också något att begrunda. Då ringde telefonen. Marit svarade. Det var tydligt att hon talade med amerikanska ambassaden.

– Oh yes. He is very welcome. Han är mycket välkommen. Han får se vad vi har, hela sommarkollektionen har inte kommit ännu, men vi har vårkollektionen och en del prover från tidigare säsonger så han kan säkert bilda sig en uppfattning. Kan han bara i morgon förmiddag? Han reser tillbaks i morgon eftermiddag? Men sänd hit honom när det passar honom bäst, det är alltid någon här som kan visa.

Några prover, tänkte Nina, som hade räknat in tvåhundra klänningar från höstkollektionen.

– Varför i helvete måste du nämna att hela sommarkollektionen inte hade kommit? Det verkar fan ta mig oseriöst att vara en modefirma som inte har sommarkollektionen på plats när maj månad snart är här.

Rebecca var lika arg som tidigare.

– Vad tjurar du för? Du vill ju inte sälja något till honom i alla fall, avslutade Marit tvärt.
I am the, vad heter det nu, praktikanten, the apprentice, förklarade Nina. Det var dags för henne att ordna kaffe.
När Stewart Kanowitsch kom hälsade han på Nina som om de var gamla bekanta sedan urminnes tider.

– My lovely friend from the park, förklarade han för de andra, som om han presenterade henne för hennes chefer. Ingen kom sig för med att fråga vad han tyckte om kriget i Vietnam. Han talade mest själv. Han letade efter den idealiska, representativa unga svenska modefirman. Mycket efterforskningar. Sverige är ett okänt land i sammanhanget, men bland unga svenska modefirmor är ni faktiskt den som oftast nämns. Ni lär ha en egen profil.

– Lao-Tse gör Sveriges bästa kläder, det är därför dom blir nämnda ofta, sa Nina. Århundradets bästa mode, the best fashion in this century. Enkla, vackra, praktiska.

– Arbetar du inte här? frågade den pratsamme amerikanen. Du sa ”they”, dom, är inte du en av dom?

– I am the, vad heter det nu, praktikanten, the apprentice, förklarade Nina. Det var dags för henne att ordna kaffe.

Hon hörde från köket hur han valde och önskade få ta med sig provplagg till New York. Det var ont om provplagg, varje enskilt plagg var ett värdeföremål. Marit ville ge honom allt han önskade, medan Hanna höll emot. Till slut lyckades han få med sig två stora kassar med provplagg, modellskisser, färgkartor och tre klänningar ur den osålda höstkollektionen.

Rebecca satt demonstrativt vid sitt skissbord och arbetade med ryggen åt monopolkapitalets lakej. Hon tänkte inte befatta sig med den här solkiga historien.

Mr Kanowitsch hade glasögon med smala mörka bågar. Han hade skägg men ingen mustasch. Han var småväxt och energisk. Över ena axeln hängde hans Nikon-kamera.

– Jag tror fortfarande att det är CIA som ligger bakom, viskade Rebecca. Han talar så inställsamt. Kolla glasögonen. Och skägget. Typiskt intellektuellt utseende som dom tror att vi ska gå på.

Vid kaffet konverserade de med Stewart om landet Sverige och landet USA, väder och vind. Inte ett ord om politik. Nina kände sig som om hon svek Vietnams sak. Någon borde säga något. Åtminstone kortfattat klargöra var man stod. Men det kunde inte vara hennes uppgift.

Fortsättning följer…