Sommarföljetongen: Snart är det 1968 – Del 10

21
Lao-Tse-kontoret såg ostädat ut med papper utspridda över arbetsborden. Bland skisserna låg flygblad och studiematerial. Nina kom först till kontoret denna morgon. Hon började läsa ett studiebrev från kursen ”Hur kampen förs mot USA-imperialismen” som låg överst på Marits skrivbord.

”Regis Debray menar att man inte ska vänta på den revolutionära situationen, utan skapa den. Ju snabbare, desto bättre, eftersom kontrarevolutionärernas skicklighet utvecklas starkt. Revolutionen revolutionerar kontrarevolutionen. Debray menar att en partiorganisation, som från staden leder gerillaoperationerna, alltid kommer att ha en bromsande effekt på utvecklingen. Den politiska ledningen ska sammanfalla med den militära ledningen och den politiska medvetenheten kommer att utvecklas i och med att kampen börjar.”

Marit hade strukit under det om att den politiska ledningen måste sammanfalla med den militära.

”Debray menar att gerillasoldaterna kommer att nå en sådan politisk medvetenhet att de kan fungera som ett politiskt parti, medvetandegöra folket, organisera undervisning och sjukvård då den fasen i kampen nåtts där gerillan militärt behärskar ett större område. Den lilla motorn, gerillan, ska skaka om samhället för att den stora motorn, massan, ska komma igång.”

Studiebrevet var undertecknat av Göteborgs FNL-grupp, som tacksamt emottog kritik och synpunkter på brevets utformning. En lång litteraturlista hörde till.

Efter en halvtimme kom Hanna. Hon var rastlös och irriterad. Rebecca och Marit kom strax före lunch, direkt från FNL-kontoret på Pålsundsgatan.

Det var en nervös stämning som låg kvar hela dagen. Alla hade svårt att koncentrera sig på arbetet. Dels var julen hotande nära, dels var det kvällens stora möte i Folkets Hus. Regeringen hade nekat FNL-grupperna demonstrationstillstånd. Inget får hindra trafiken, sa statsminister Tage Erlander i morgontidningarna.

Offciellt skulle det inte bli någon demonstration. Men möte skulle det bli. Möte för att fira FNL:s sjuårsjubileum. Det var den tjugonde december. Jenny Åsgården skulle hålla ett av talen i Folkets Hus. Vietnambulletinens redaktör Jan-Erik Olsson skulle också tala. Kvällens huvudtalare var Axel Höijer.

– Han är en fantastisk gammal man, sa Rebecca. Det är fint för oss som har rykte om oss att vara unga svärmare. Han har varit chef för medicinalstyrelsen och han har rest runt i hela världen. Jag hoppas att han sätter den här förbannade regeringen på plats rejält. Det är USA som har gett regeringen order om att inte tillåta Vietnamdemonstrationer i Stockholm. Pratet om trafikproblem är rent larv. Det kommer att bli problem, men det är för att dom sänder ut era hundra extrainkallade poliser på stan. Hur ska det kunna sluta utan problem?

– Det ska bli ett enormt uppbåd, infogade Hanna. Det måste kosta otroliga summor, nittio procent går väl på övertid.

– Ska vi slå vad om antalet gripna?

– Vad ska dom gripas för, frågade Nina.

– Uppvigling, våldsamt motstånd, förargelseväckande beteende, vad som helst av det vanliga.

– Minst tio, högst hundra, sa Marit.

– Jag kanske bör låna Bernhards gamla störthjälm, undrade Nina, men de andra avrådde.

– Det skulle tolkas som en provokation! Bära hjälm, det skulle se ut som om du hade förberett dig på en sammanstötning, det blir minst åtal för uppvigling.

Kvällens möte var höjdpunkten i en lång rad av svåra sammanstötningar mellan polis och demonstranter. Det var mer än en demonstration. Det var en del av själva befrielsekriget. Genom att polisen nekat tillstånd till demonstrationen kom även det tillåtna opinionsmötet att få en extra glans.

Nina skulle möta Marie-Louise och Helena i entrén till Folkets Hus. De skulle hålla ihop med Bernhard och Danne och så många som möjligt för att ingen skulle behöva bli ensam om det hände något dramatiskt.

Stora kongresshallen i Folkets Hus var fullsatt. De hopfällbara sektionsväggarna var öppna.

– Det är något på gång, viskade Marit. Jag har aldrig sett så många journalister och fotografer på ett möte förut. Jag mötte Jenny i foajén och hon sa att vi har folk ute längs hela Kungsgatan och Strandvägen som rapporterar polisens rörelser under kvällen.

De satt längst bak och såg publikhavet som en enda kropp förväntansfulla ryggar.

– Det här skulle jag kalla en förtätad stämning, viskade Helena. Fan va mysigt. Jag är litet rädd för polisen kanske.

Axel Höijer började sitt tal försiktigt med att berätta om det vietnamesiska folkets historia.

– Detta folk som inte fogat sig under några fogdar. Denna okuvlighet har i tur och ordning kineser, japaner, fransmän och nu amerikaner fått erfara. Trots alla plågor och all död som USA nu sprider i Vietnam vägrar folket att ge upp. Segern ska också komma.

Applåder avbröt talet, men efter en stund fortsatte han:

– I allmänhet har människor lätt att följa ledare för erövringståg. Alltför många svenskar slickade också Adolf Hitlers stövlar alltför länge. Är vi annorlunda till vår själ nu? Slickar inte vår regering på samma sätt Lyndon Johnsons stövlar?

– Vi uttalar vår protest mot USA:s vedervärdiga krigsförbrytelser i Vietnam. Hur länge ska vi tolerera att polisen överskrider sina rättigheter och befogenheter vid våra demonstrationer? En polisman har nyligen uttalat i Aftonbladet att han anser att alla talkörer innebär lagbrott.

– Man måste ställa frågan: Har vi i Sverige verkligen något intresse av att hindra att mer frisk luft blåser in på den amerikanska ambassaden? Det har jag undrat över själv.
Kamrater, ni vet hur hårt polisen gått fram mot oss som arbetar för Vietnams sak i Sverige.
Nya applåder och spridda rop i publiken. Höijer fick åter göra en paus för att fortsättningen skulle höras.

– Jag är medveten om att det i första hand är regeringens sak. Men om regeringen föredrar att stoppa huvudet i busken? Måste då inte vi som medborgare i en demokrati hjälpa vår regering att inse vad som pågår?

Applåderna ville aldrig sluta efter Höijers tal.

– Vi ska demonstrera utanför USA:s ambassad ända till den dag USA lämnar Vietnam, sa Jenny Åsgården.

Hon såg liten ut på den stora scenen där FNL-flaggan med den gula stjärnan i den blåröda cirkeln hängde framför talar- stolen. Men hennes röst var stark.

– FNL är hoppet för alla folk. FNL har fått USA-imperialismen i gungning. Vietnam har visat kraften hos ett litet folk, att rättvisan kan segra. Nu när alla ser hur bräcklig USA- imperialismen i själva verket är, har alla folk fått lättare att föra befrielsekampen.

– Polisen i vårt land vill att vi bara ska konsumera och inte öppna munnen för att protestera. Kamrater, ni vet hur hårt polisen gått fram mot oss som arbetar för Vietnams sak i Sverige.

– Om vi ska döma efter de krafter polisen sätter in för att slå ned oss, måste vi vara både den starkaste och den farligaste av alla organisationer som finns i Sverige. Jag kan berätta för er att när vi nu i kväll samlats till möte här i Folkets Hus i Stockholm har det föranlett polisen att placera ut följande styrkor kring vår möteslokal: minst trehundra poliser, minst tjugo polisbilar, ett tjugotal ridande poliser till häst med piskor och allt samt ett flertal hundbussar.

– Nu när jag har upplyst er om detta vill jag fråga: Kamrater! Ska vi gå till ambassaden?

Jenny hann knappt säga sin fråga till slut förrän hennes röst drunknade i ett öronbedövande ja från hela publiken.

En sekunds förvirring uppstod innan alla reste sig ur sina bänkar och forsade mot utgångarna. Ingen hann organisera några led eller ens någon taktik för mötet med de trehundra poliserna. Alla vällde ut på Barnhusgatan och rakt in i polisernas kedjor. Gatan var avstängd i båda riktningarna, men folkmassan vräkte som en stormvåg mot båda sidorna och poliserna tappade taget.

Nina höll Helena i handen när de sprang mot Sveavägen. Bernhard var försvunnen.

– Skulle vi inte åt andra hållet, sa Nina.

– Här ska man inget, här är det bara att springa, sa Helena och drog henne undan ett par ridande poliser som tagit upp förföljelsen.

Det kom nya poliser till häst. Deras långa, vita piskor ven genom luften med svischande ljud. Helena träffades av ett rapp i mellanrummet mellan mössan och jackan. Hon knep ihop ögonen och tog om nacken.

De båda flickorna sprang in på Adolf Fredriks kyrkogård, där de ställde sig mot kyrkväggen tillsammans med andra som hade FNL-märken och också hämtade andan.

– Det svider som om jag hade bränt mig, klagade Helena. Nina tittade efter under hårfästet och där löpte en röd rand.

– Vi måste fotografera alla skador i färg direkt efter demonstrationen, sa en man ur dokumentationsgruppen.

– Jag vill inte ha något foto av min nacke, sa Helena bestämt. Så mycket vet jag, att jag aktar mig jävligt noga för att anklaga polisen. Då åker jag dit själv för polismisshandel.

– Så ska det gå till, flämtade en ung pojke som kom haltande i snön mellan gravarna.
Nina hade inte hunnit uppfatta något ”så ska det gå till”. Hon hade bara rört sig som de andra.

– Tore och Dag bröt poliskedjan, först inifrån och sen när polisen lyckats bygga upp den igen, så bröt dom igenom igen, bakifrån! Jag tror alla kom ut på det sättet, det vore för jävligt om några blev kvar därinne. Jag såg tre snutar som slog på Myrenberg med batongerna. Han fick sina glasögon söndertrampade, han som är så jävla närsynt.

Helena hade tappat sina vantar och det var mycket kallt. Luften gjorde ont nere i halsen när man var andfådd.

– Jag såg en kille som vred batongen ur handen på en snutjävel! Men sen lämnade han tillbaks den. Bötesfonden skulle nog inte ha klarat böterna om han hade slagit tillbaka.

– Vi kommer aldrig fram till ambassaden, sa Helena.

– Kom nu så gör vi ett ryck igen. Bara vi kommer till Stureplan kan vi sprida oss över Östermalm och komma fram bakvägen. Dom kan inte bevaka hela Östermalm, dom måste sätta in sitt folk på Strandvägen.

– Jag fryser, sa Helena.

– Man fryser mest för att man blir rädd, sa en från Hägersten som brukade vara med och trycka bulletinen. Det är bara fjorton grader, det är inte så farligt. Men man får frossa av dom där gestapodrängarna. Såg ni piskorna?

De behövde inte fundera. Om de inte förut hade sett piskorna fick de se dem nu. En grupp mötesdeltagare kom springande nerför Adolf Fredriks kyrkogata med två vilt piskande poliser till häst efter sig. En äldre man med en insamlingsbössa i handen skrek till och störtade handlöst mot en port.

– Här, sa Nina till Helena. Låna mina vantar. Jag har fickor. Polisen slår ihjäl våra kamrater.

– Det måste vara en av dom sista grupperna. Jag tror att dom flesta kom ut före oss. Många försvann åt andra hållet, neråt Bantorget och Vasagatan. Polisen har nog fullt upp med att hålla reda på oss.

– Titta! Där nere i porten!
Poliserna är galna i kväll, rider runt och piskar sönder människor.
I en port på Sveavägen hade en polis till häst trängt upp en mörkhårig flicka i grön imporock. Hon såg liten ut bredvid den stora hästen. Polismannen piskade vilt omkring sig och flickan såg livrädd ut där hon stod alldeles blickstilla.

– Hästar är inte farliga! Böj dig och smit ut under buken, ropade Sixten Andersson från kyrkogårdsmuren. Men flickan vågade inte röra sig. Hon bara böjde huvudet under slagen.

– Vi ska dra ner dig ur sadeln, ditt nassesvin, fortsatte Sixten och sprang över kyrkogården för att undsätta flickan.

Då vände sig polisen om för att piska Sixten. Flickan sprang ut ur porten och försvann i riktning mot Odengatan, bort från striderna.

– Vem var det, någon kompis till er? Han från Hägersten tittade på Nina och Helena. Ingen kände flickan.

– Det kanske inte ens var en av oss? Poliserna är galna i kväll, rider runt och piskar sönder människor. Nu kan vi sticka över Sveavägen och fram till Kungsgatan. Jag ser en massa folk där, det måste vara biograferna som slutar. Klockan är kvart i nio.

Det hade gått rykten om att Demokratisk Allians skulle mobilisera sina styrkor. Alliansarna var mot. Mot FNL-aktivisterna. Mot kommunismen, mot socialismen. Mot rättvisa för förtryckta.

– Men dom är för Amerikas förenta stater, påpekade Helena helt korrekt.

– Dom har säkert betalt av polisen.

– Varför tror du det?

– Hur kan det annars komma sig att dom får klunga ihop sig mitt i gatan, störa trafiken, skrika åt oss, vad som helst utan att poliserna griper dom? Poliserna verkar vara alliansare innerst inne.

– Samma fascister här som där.

Uppifrån Hötorget hördes spridda talkörer. USA, ut ur Vietnam, USA, ut ur Vietnam, USA, ut ur Vietnam, USA, ut ur Vietnam, USA, ut ur Vietnam.

Ur ingenting dök banderoller och plakat upp. ”Esso bränner Vietnams barn”, ”Tage och Geijer, Johnsons lakejer”, ”Leve FNL!” Hoprullade hade banderollerna transporterats i de tjocka vinterkläderna. Detta skulle ju inte bli en demonstration, det skulle bara vara ett opinionsmöte i Folkets Hus.

Poliserna grep efter plakaten, som de lätt nådde från hästryggen. Några FNL:are satte sig i hörnet av Drottninggatan och Kungsgatan och höll fast i sina stänger. Från trottoaren där Helena och Nina befann sig såg det ut som om polisens hästar trampade på de sittande. När hästarna drog vidare nerför Kungsgatan reste sig demonstranterna, oskadda. De borstade sandsörjan av kläderna så gott det gick och fortsatte mot ambassaden.

– Mot ambassaden, kamrater! Mot ambassaden! Frisk lu åt USA:s ambassadör!
Mörda kommunistjävlarna, men rör inte min bil, den är nylackerad.
Knutna nävar och ryggdunkningar. Vänskap och sammanhållning. De vardagliga motsättningarna inom vänstern, som mycket väl kunde ha ödelagt hela Vietnamrörelsen om polisen lämnat den ifred, försvann inför polisens närmast militära attacker.

På Sveavägen var det kalabalik med poliser till fots, till häst och i bilar, som trängde upp demonstranterna mot husväggarna för att komma åt med piskor och batonger. På Kungsgatan var det kaos i korsningen mot Sveavägen eftersom bilarna inte kunde ta sig fram mellan de stridande. Någon ropade:

– Låt inte snuten lura ut er mot portarna! In bland bilarna! Spring mellan bilarna neråt Östermalm!

Femhundra FNL:are spred sig bland bilarna och polisen försökte komma efter med hästar och hundar. Men bilisterna blev ursinniga över piskorna. När Nina kom förbi hade en vevat ner rutan och skrek:

– Mörda kommunistjävlarna, men rör inte min bil, den är nylackerad.

Ett kvarter ner på Kungsgatan upplöstes bilkön och ingenting kunde längre skydda mot polisen. Helena och Nina drog sig in mot väggarna fast det var fel, på något vis måste de skydda sig. De såg sina kamrater tryckas in i portar och hållas kvar av ursinniga poliser med batonger.

De såg ut mot gatan för att hålla reda på var hästarna befann sig. En kom i hög fart rakt emot dem. Nina tryckte sig mot väggen som mirakulöst nog öppnade sig bakom hennes rygg. Hon höll på att ramla baklänges och tappade taget om Helenas hand.

De var inne i foajén på biografen Saga. Det var heltäckande speglar längs väggarna och i taket.

– Jag skulle inte bli förvånad om dom kom inridande här och började krossa speglarna, sa kassörskan. Det ska ni veta flickor, att jag är helt med er. Kommer dom in kan jag gömma er i biljettkassan. Jag trodde inte att jag skulle få se något sådant i Sverige. Det var en äldre herre som segnade ner här medvetslös på gatan, här utanför, en polis slog batongen i huvudet på honom bakifrån. Rakt i huvudet. Jag hörde en annan polis skrika: ”Ambulans är inte nödvändigt för en sån där jävel.” Men jag ringde, för säkerhets skull. Vänta här tills det värsta dragit förbi. Vart ska ni?

– Vi ska till amerikanska ambassaden.

– Är ni galna, det går inte.

– Men vi ska dit. Det måste gå.

Sagabiografen var inredd som om den egentligen var en kuliss till en showfilm från Hollywood på trettiotalet. I metallramar på väggarna hängde affscher för aktuella och kommande filmer. I takets speglar kunde Nina se sig själv i en uppochnervänd upplaga, som om hon hade fötterna fästade i himlen. Det våldsamma skådespelet utanför de väldiga glasdörrarna såg ut som om det utspelades i cinemascope.

– Titta, ropade Helena, är det inte Veronica? Hon som var din klasskamrat?

Det var verkligen Veronica Berg, som kom stapplande under Regeringsgatsbron. Hon höll upp ett litet kort som ingen tog notis om. Blod rann från hennes näsa. Hon hade inget FNL- märke.

Presskortet, tänkte Nina. Veronica hade presskort som medarbetare på Damernas Värld. Det var Veronica som hade dragit in Nina i Vietnamarbetet, dragit iväg med henne till en lördagsdemonstration utanför US Trade Center. Det var mer än två år sedan, skulle det här kriget aldrig ta slut?

– Ska vi gå ut och prata med henne? Jag visste inte att hon var med oss fortfarande. Hon syns inte på mötena.

Helena öppnade en av glasdörrarna. Bland ljuden av hästhovar, hundskall, talkörer och förtvivlade skrik hörde de Veronica ropa:

– Jag är journalist, jag har legitimation!

En av de ridande poliserna måttade med batongen mot hennes hand och träffade så att presskortet flög iväg ner i snömodden. När Veronica gjorde ett försök att böja sig ner fick hon ett piskrapp över ryggen. Hon föll till hälften mot husväggen. Hästarna fortsatte att pressa mot Stureplan och Veronica fördes vacklande och blödande med strömmen.

– Jag ska hämta presskortet när alla är borta, sa Helena.

En ambulans med påslagna sirener stannade för att hämta upp en demonstrant som låg livlös i rännstenen. En kamrat till honom styrde och ställde som om han var läkare och tvingade ytterligare en FNL:are med störthjälm som stod paralyserad bredvid att följa med in i ambulansen. ”Hjärnskakning” hördes instruktionen till ambulansföraren.

En av de flyende stannade upp utanför biografen och höll sig för magen med båda händerna. Huvudet var neråtböjt och han verkade inte veta var han befann sig. Han hade rinnande blodfläckar på jackans bröst. Nina gick närmare dörren för att titta efter om han också höll på att falla ner medvetslös. Då kände hon igen Bosse Johansson.

Hon öppnade dörren och drog in honom. Han hade fått underläppen sönderslagen och blödde från både läppen och tandköttet. När han kände igen henne log han och såg för första gången riktigt sympatisk ut.

– Nina och Helena, vilken jävla tur!

Han föll dem om halsen och lutade sin blödande läpp mot Ninas axel. Hon försökte inte hålla honom på avstånd, han var alldeles dimmig.

– Kom så sätter vi oss en stund, sa Helena. Vad har dom gjort med dig? Det ser hemskt ut.

– För fan, det är bara en fläskläpp. Det var den där jävla snutfan, jag kunde ge mig fan på det, det är en snut som jag har ha att göra med förr, han slog allt vad han orkade. ”Såna som du ska sitta på fast paviljong i Västervik på livstid”, skrek han och slog gång på gång. Men jag sprang undan bra, det är ingen fara med mig. Länge leve Mao Tse-tung och Ho Chi Minh och Lenin och Stalin och hela jävla skiten!

Nina såg blodfläckarna sprida sig ut i trådarna i tyget. De ledde Bosse till ett skyddat hörn av den långa röda so an. Där kunde han vila och återhämta sig. Han blödde fortfarande, som ett påtagligt tecken på vad som hände denna osannolika kväll i december nittonhundrasextiosju. När Nina tittade upp jagade en ny våg poliser Sveriges ungdom längs husväggarna.

Inifrån biografen såg Kungsgatan fortfarande ut som ett slagfält. I kylan bildades vita rökmoln av de andfåddas andedräkt.

– Jag kan hålla ett öga på er kamrat, sa biografkassörskan, blir han sämre ringer jag ambulansen.

Ytterligare några flyende snubblade och föll omkull i issörjan. Salt och sand och snö bildade en gråbrun massa som fastnade i kläderna.

Efter en halvtimme var gatan rensad och några extra poliser till häst var det enda som lämnats kvar. Nina ville fortsätta så att de skulle komma fram till ambassaden samtidigt som de andra.

– Ta en chokladkaka, varsågod, jag bjuder. Biografkassörskan gick in bakom kioskdisken och gav dem var sin stor Marabou Schweizernöt som de stoppade i fickorna.

– Jag håller tummarna. Var försiktiga och tänk på att ni har många bakom er.

Helena kramade om henne som om de hade varit gamla vänner i evigheter. Sen kastade sig flickorna ut. De hittade inte Veronicas presskort och striderna var inte över. Tvärtom, från Sveavägen syntes nu nästa våg komma störtande ner mot Stureplan. Kanske tvåhundra demonstranter som sprang i kryss över Kungsgatan och sökte skydd i portarna för att komma undan bilar, hundar, piskor och batonger.
Slå till alla som bär FNL-märke. Dom stör. Jag menar, själva märket stör. Märket är våldsamt, inte sant?
Nina och Helena smög sig mot strömmen till Husqvarnas inbyggda skyltfönster och vände ryggen utåt som om de var upptagna med att studera symaskinsmodellerna.

– Man kanske skulle ta trappan upp, föreslog Nina. Vi springer upp till Malmskillnadsgatan och sen ner David Bagares gata och över Humlegården istället för Stureplan, polisen kan inte finnas överallt.

– Så fort vi ser en snut ska vi promenera som om vi hade all tid i världen, sa Helena. Annars blir vi tagna för att vi springer. Våldsamt springande, ny åtalspunkt i domstolarna.

– Vi kanske inte ens är säkra om vi går. Ta av märket, så kan dom inte veta att vi hör till mötesdeltagarna.

– Just det. Slå till alla som bär FNL-märke. Dom stör. Jag menar, själva märket stör. Märket är våldsamt, inte sant?

– Rent uppviglande skulle jag vilja påstå.

De stoppade sina märken i fickan bredvid chokladen och tog trappan upp till Regeringsgatan. Där stod en polisbil som de promenerade förbi utstuderat sakta.

– Om vi går för sakta tror dom att vi är horor och tar oss för det, sa Helena.

De ökade stegen något. Det kom två polisbilar till. Från Regeringsgatan kom ytterligare fyra stycken.

– Herregud, här ligger ju Johannes polisstation. Det tänkte jag inte på, sa Nina.

Hon mindes polisstationen sedan sommarkursen på Grundskolan för konstnärlig utbildning. Då hade hon uppfattat den som ett idylliskt inslag i stadsbilden. Polisstation, kyrka och brandstation, det var som en småstad inne i den stora staden. Nu ingav den tända polisskylten inga känslor av idyll eller trygghet längre. De hastade nerför David Bagares gata och över Birger Jarlsgatan, förbi Arvid Nordquists delikatessbutik.

Vid Svampen på Stureplan såg de Marit med ett plakat i handen. Det var affschen med den svarta likkistan och texten ”Här vilar USA:s demokrati”. En alliansare försökte rycka åt sig plakatet. Marit snubblade i sin färgsprakande långa kappa och föll handlöst. Alliansaren satte foten i ryggen på henne. Nina tog på sig märket och störtade förbi poliserna som också hade god utsikt över händelserna, men riktade blickarna mot Nybroplan, där stora skaror demonstranter rörde sig mot Strandvägen.

Kring Marit uppstod en folksamling. Någon som bakifrån liknade Danne försökte få omkull alliansaren och lyckades tydligen, för resten av alliansarna överföll alla aktivister som hade samlats kring Marit. Nu var Nina och Helena helt nära och såg att det verkligen var Danne. Han låg på marken och försökte dra omkull sina fiender genom att låsa deras ben. Då dök en polis in i klungan, tog ett grepp bakifrån om Danne och lyfte upp honom medan en annan polis låste Dannes armar och vred om dem hårt.

– Stick till Peking där ni hör hemma, jävla kommunistsvin, ropade alliansarna när de snabbt försvann bortåt Eriksbergsplan, medan Danne släpades in i en polisbuss.

– Jävla fascister, jävla fascister, ropade FNL-arna under Svampen. Polisen grep en svart flicka, amerikansk balettdansös, trodde Helena, och drog henne med in i bilen. Marit reste sig och kände efter om hon hade ont någonstans. Hon hade slagit i knäet och höften.

– Det blir nog bara blåmärken.

– Du får väl vara glad att dom inte syr in dig för kappan, den syns jävligt bra över hela Stockholm, sa Helena, som om hon inte gjort annat än demonstrerat.

Marit, Helena och Nina gick Sturegatan uppåt längs Humlegården. De stannade en stund utanför biografen Park, innan de svängde in på Östermalm vid Haide’s parfymeri på Linnégatan.

De fortsatte rakt fram. Östermalm var en större stadsdel än man kunde tro innan man försökt ta sig igenom den till fots. Men de förstod att de var på rätt väg, för enstaka små grupper av människor från mötet rörde sig åt samma håll.

– Vi går mot Hakberget, sa en ung man i försvarets vita päls och stor pälsmössa med FNL-märke. Han sa att det var tur att han hade mössan, så som han hade blivit slagen med batong i huvudet. Polisen försökte gripa honom i det första tumultet vid Folkets Hus, men han kom undan och polisen tappade bort honom i folkmassan.

– Hakberget, är det inte en omväg, frågade Marit.

– Jo, men vi måste ta det strategiskt. Sen går vi över Gärdet och tar ambassaden bakifrån. Det har dom nog inte räknat med. Jag hörde en som varit nere och kollat Strandvägen. Där har dom stängt av på två ställen, dels i korsningen Narvavägen och Strandvägen, dels framme vid ambassaden. Där var det dubbla kravallstaket och poliskedjor.

De vek av upp mot Karlaplan och fortsatte fram till Banérgatan där de tog av åt höger till Valhallavägen. De som hade tunna skor frös om fötterna. Kvällen hade blivit kallare.

Till slut stod de utanför Konstfack. Gärdet öppnade sig som en vit tundra. Nina var glad att hon inte behövde gissa sig fram till i vilken riktning ambassaden fanns. Dit gick redan en ström av tappra över snön, pulsande och hoppande.

– Ni som har promenadskor får försöka gå Oxenstiernsgatan, sa han som hade päls.
Där sitter mördarna på ambassaden skyddade av era hundra svenska poliser. Det är för jävligt, sa Sixten.
De var en grupp på över femtio nu och alla med skor vek av mot Strandvägen. Nina och Helena hade stövlar och pulsade iväg med de andra i snön. Trettio centimeters snödjup minst, föreslog någon. Långt bortifrån hördes ropen skalla. USA, ut ur Vietnam, USA, ut ur Vietnam, USA, ut ur Vietnam, USA, ut ur Vietnam, USA, ut ur Vietnam.

– Frisk luft åt ambassadören! pep Helena med svag röst.

– Och hela hans familj, la Sixten till med hes stämma.

Nina tänkte att om det hade varit krig, hade de behövt en kanon. Då hade de kunnat skjuta mot ambassaden härifrån, utan att behöva möta poliserna igen.

– Där sitter mördarna på ambassaden skyddade av era hundra svenska poliser. Det är för jävligt, sa Sixten.

– USA mördare, sa Helena tyst och drog handen över sin svullnande nacke. Jag slår vad om att polisen redan vet att vi är på väg från den här sidan.

Hon hade rätt på den punkten. Polisen visste och kom just över kullarna för att sätta stopp för detta sista desperata försök till inbrytning på ambassadområdet. De hade varken hundar eller hästar eller piskor och såg betydligt mindre farliga ut.

– Vi ska lämna över en resolution till ambassadören, sa Jenny Åsgården.

– Ni ska inte överlämna något alls. Om ni inte packar er iväg omgående får ni överlämna er till polisen.

– Vi fortsätter framåt, sa Jenny och gick vidare som om hon inte hört. Polismannen grep ögonblickligen tag i hennes högra arm och låste den bakom ryggen.

– Ohörsamhet mot polisen, vet inte lilla damen att det är ett brott. Vi tar henne till bussen.

– Det är inte förbjudet att promenera på Gärdet, försökte han i försvarets vita päls.

Polismannen ställde sig med benen brett isär och händerna i bältet. Åtta man till kom upp bakom honom.

– Det är förbjudet, sa han bara. Det är promenadförbud på Gärdet just nu. Ska ni gå hem frivilligt eller vill ni åka in hela bunten?

De stod tysta. Så snart de inte rörde sig tog kylan tag i dem. FNL kunde inte ha tänkt på norra halvklotets vinterklimat när de valde att förlägga sin årsdag till den tjugonde december. Tänk om man kunde ha haft dessa stora manifestationer i slutet av maj, tänkte Nina. När Sverige är precis lagom varmt.

Det kändes som om hon höll på att förfrysa. Hon trampade på stället och tittade ner för att se om fukten gått upp i lädret och det hade den. Då skulle det snart bli ännu kallare, när fukten nådde in till strumporna. Hon frös om knäna också, eftersom vinden blåste rätt igenom Lao-Tses snäva, stickade byxor. Hon önskade att hon hade kunnat rulla in benen i en pläd.

Ytterligare några FNL:are kom till bakifrån. Var det inte Bernhard och Nils-Åke? Jo, Nina sprang fram och kastade sig runt Bernhards nedkylda gestalt. Han viskade att han varit orolig för att något hänt henne.

De nio poliserna stod blickstilla framför gruppen. Bakom polisraden, närmare ambassaden syntes blinkande polisbilar, poliser till häst och ett flertal bussar.

– Nå, ska ni gå frivilligt? Polismannen med händerna i bältet upprepade sin fråga, nu med låg röst.

– Tack, vi kan gå själva, sa Nils-Åke och demonstranterna vände.

En flicka i mörkgröna Lao-Tse-byxor med bladmönstret kom fram till Nina och berättade att hon sett polisen föra bort Hanna och Rebecca på Sveavägen.

– Vi åker till polisen, sa Helena.

– Vilken polis, undrade Bernhard.

– Det måste vara Adolf Fredriks, sa flickan som visste besked. Men var försiktiga. Dom kanske tar er bara för att ni dyker upp på stationen. Dom har kört in busslaster med folk ikväll. Jag hörde att Einar Heckscher sitter på Johannes. Hans brorsa Sten fick veta att Einar blivit tagen. Då gick han till snuthäcken för att kolla läget eftersom han pluggar juridik. Istället för att svara på vad som hänt Einar satte en av snutarna ett knä i magen på Sten och försökte sparka honom nerför trappan. Ut bara, försvinn härifrån, skrek dom åt honom.

– Den polisen kommer nog att ångra sig, sa Bernhard. Det är inte rådligt att sparka barnen till en gammal högerledare.

– Det är samling vid Källhagens värdshus, hur många kommer med? Klockan är halv elva.

– Jag tycker att vi i alla fall går till polisen, sa Helena. Jag kan inte sova i natt om jag vet att några sitter hos polisen.

De gick för att hitta en buss inåt staden. Polisuppbådet var kvar, men ganska ensamt nu. Kvällen var över. Den mest våldsamma i Stockholm på mycket länge.

– Trafikstockning fick han, Tage Erlander. Om dom tror att dom kan slå sönder vår solidaritet med batongslag mot huvudet, då tar dom fel. Efter en sån här kväll är man ju beredd att gå i döden för Vietnams sak!

Det var Helena som höll kamptal. Marit la till:

– Jag tror att vi vann i kväll. När bilderna kommer kan folk se med egna ögon vilka det är som inte följer lagen. Alla kommer att förstå själva innehållet i demonstrationen. Att Vietnam behöver stöd i sin kamp. Det var alldeles för många fotografer och alldeles för många galna poliser. Dessutom hörde jag att TV redan ha bilder på Myrenbergs krossade glasögon. ”Här kan ni se Dag Myrenberg som ju inte ser alltför utmärglad ut”, sa kommentatorn. Vi får skriva och fråga hur mager man måste vara för att ha rätt att visa solidaritet med fattiga och förtryckta runt om i världen.

– På vilken polisstation ska vi börja, frågade Bernhard.

– Dom flesta fördes till Adolf Fredrik, sa någon som satt framför dem i bussen.
Snart är det 1968! Ska vi beväpna oss nästa år?
Precis när de kom fram till Adolf Fredriks polisstation kom Hanna och Rebecca och sju andra ut. Alla omfamnade varandra, vare sig de var nära vänner eller fjärran kamrater. Polisen, visade det sig, hade inte gjort någonting. De hade varit otrevliga och tarvliga som vanligt, men de hade släppt alla gripna.

– Dom grep folk i ren panik, verkade det som. Oss grep dom för att vi ropade.

– Så det blir inget åtal heller?

– Det är omöjligt att veta, sa Hanna. Våra namn antecknades, vi fick legitimera oss. Det kan bli massåtal som dom gjort förr. Uppvigling, hindrande av trafik, motstånd mot polisman, förargelseväckande beteende. Vill ni komma hem på en kopp te? Vi borde planera för framtiden. Snart är det 1968! Ska vi beväpna oss nästa år? Eller ska vi låta dom slå ner oss i gatan i all oändlighet?

Fortsättning följer…

Publicerad
5 days sedan
Socialminister Jakob Forssmed (KD) har gett Folkhälsomyndigheten i uppdrag att utreda en åldergräns för smarta telefoner. Foto: Erik Nylander/TT

Ålderskontroller skyddar inte barn, de övervakar dem

Att söka enkla lösningar på komplexa problem kan vara frestande för politiker som vill plocka poäng och visa att ”man gör något”.

Men att ta långtgående beslut om tillgång till information och teknik baserad på magkänsla skapar inte en bra grund ett fortsatt fritt och öppet internet med jämlik tillgång till information och teknik, skriver debattörerna Jonathan Lange och Samuel Skånberg från Kamratdataföreningen Konstellationen.

Big tech-bolagens plattformar, som Facebook, Tiktok, Snapchat, X, är utformade för att hålla användaren kvar på plattformen för att kunna visa mer reklam. Algoritmer utvecklas och finjusteras för detta enda syfte, även om effekten blir att polariserande, extremt och skadligt innehåll premieras.

Att unga tjejer utsätts för en ständig ström av uppmaningar att de måste sminka sig för att bli snyggare och får sämre självkänsla bryr sig big tech-bolagen inte sig om. Att unga killar får lära sig av sina manliga influerare att de bara ska bry sig om sig själva och att visa sårbarhet är svaghet är inget som tas i beaktning när algoritmerna finjusteras för vinstmaximering.

Lösningen som politikerna har erbjudit har varit ovanligt simpel och kortsiktig: förbud på allt som har problem i stället för att försöka lösa problemen i grunden. Socialdemokraterna gick ut tidigt med att vilja införa åldersgräns och id-krav på sociala medier. Även högern springer efter. Nu går Kristdemokraterna steget längre. Socialminister Jakob Forssmed (KD) ger Folkhälsomyndigheten i uppdrag att utreda en åldergräns för smarta telefoner.

Få politiker utmanar big tech-bolagen

Men sociala medier och teknik måste inte skapa polarisering och driva unga till skadligt innehåll. Forskare har visat att testanvändare upplevde mindre polarisering bara genom att ändra ordning på de poster användarna såg i sitt flöde. Men att göra detta ligger inte nödvändigtvis i big tech-bolagens intresse. Dessvärre vill få politiker utmana makten hos big tech-bolagen genom att förbjuda företagen att utveckla algoritmer som skapar problem för unga. I stället förbjuder politikerna barnen att använda plattformarna.

Samuel Skånberg är ordförande i Kamratdataföreningen Konstellationen. Foto: privat

Det behövs ett öppet och kritiskt samtal om våra liv på internet. Ålderskontroller och förbud är dock inget fungerande och enkelt svar. Försöken att införa ålderskontroller i Australien och Storbritannien visar hur svårt det är att bygga system som både skyddar användarnas integritet och nekar barn tillgång till digitala tjänster.

Tjänster för åldersverifiering har hackats och användares personliga uppgifter har läckt och gjort dem sårbara. I Kalifornien har en ny lag klubbats som kräver att ett operativsystem ska kunna veta åldern på användaren. Electronic Frontier Foundation, EFF, har varnat för ökad och godtycklig censur och hur det riskerar att drabba utvecklare av öppen källkod.

Integritet på nätet är nödvändigt

Det offentliga samtalet så här långt väcker mer frågor än svar.

Vad definieras som en smartphone? Vad har jag för juridiskt ansvar om barnen använder min telefon? Vart går gränsen för vad som räknas som ett socialt medium? Ska Spejset, Kamratdataföreningen Konstellationens väl modererade lilla instans av Mastodon regleras likadant som Metas sönderförskitligade plattformar? Eller appen X, där Jacob Forssmed har ett konto och där även ministrar exponeras för skadligt och olämpligt innehåll? När blir en gruppchatt ett socialt medium? Ska unga kunna skicka privata sms eller ska hela deras digitala liv övervakas?

Jonathan Lange är kassör i Kamratdataföreningen Konstellationen. Foto: privat

Det finns en anledning till att vi har hemliga val. Barn behöver kunna läsa information från Bris eller Rfsu utan att deras föräldrar kan spåra deras online-aktivitet. Alla bör vi kunna kontakta journalister utan att skola, föräldrar eller myndigheter får kännedom om det. Integritet och anonymitet på nätet är legitima och nödvändiga medborgerliga intressen.

I stället för ogenomtänkta snabblösningar bör stat och kommuner satsa på att öka kunskapen hos medborgarna. Utbilda lärare, föräldrar och tillsätta resurser för att hjälpa trygga vuxna att vägleda barns användning av digital teknik.

Rusta barnen för framtiden

Förr eller senare kommer alla barn att behöva möta vuxenvärlden fullt ut. I stället för att förse dem med skygglappar behöver vi rusta dem för att förstå och navigera i en tillvaro som kan vara både komplex och obehaglig.

Se till att ge barn verktygen för att göra det i stället för att införa ogenomtänkta förbud och begränsningar som i förlängningen riskerar att beröva oss vinsterna med ett demokratiskt och öppet samhälle.

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
Grovsnusmumriken betraktar världen.

Grov mumrik vill ha rätt visa

Grovsnusmumriken om alla som mimar med i Internationalen: ”Förena er!”

Bild: Kattis M, text: Crille M

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
Anarchist front Iran och Afganistan i ett uttalande inför 1 maj.

Leve anarkismen!

”Anarkismen menar att arbetarnas befrielse från kapitalismens ok inte uppnås genom parlamentarisk representation, utan genom horisontell självorganisering och direktdemokrati.” Anarchist front Iran och Afghanistan i ett uttalande inför 1 maj där de utvecklar sin kritik av den nuvarande ekonomiska ordningen.

Den 1 maj är inte enbart ett historiskt minnesdatum, utan en påminnelse om en levande tradition av klasskamp, global solidaritet, omprövning av arbetets natur och strävan efter befrielse från kapitalismens auktoritet och dominans samt från alla former av stat och parlament. För arbetare är denna dag en möjlighet att reflektera över organisationsformer, kollektiv makt och alternativa horisonter bortom den ”rådande ordningen”.

Den 1 maj är mer än ett symboliskt tillfälle; den speglar vardagen för miljontals arbetare som lever under trycket av inflation, otrygga anställningar och begränsningar i rätten att organisera sig. Frågan handlar inte enbart om ”löneförbättringar” utan den centrala frågan är: Vem bestämmer över arbete, produktion och liv?

Om det kapitalistiska systemet

Dagens värld präglas av sammanflätade och återkommande kriser. Däribland brist på frihet, jämlikhet och rättvisa, trygghet i arbete och miljöförstöring, krig, auktoritarianism och växande dominanssträvanden.

Den samtida kapitalismen, med stöd i finansialisering, plattformisering av arbete och globala leveranskedjor, har befäst nya former av exploatering. ”Arbete” har blivit allt mer fragmenterat, tillfälligt och instabilt, samtidigt som kontrollen och övervakningen av arbetare har intensifierats.

Under dessa förhållanden är byråkratiska fackföreningar, tillsammans med hierarkiska och representativa institutioner, ofta oförmögna att svara mot arbetarklassens verkliga behov och intressen. Många av dessa institutioner har antingen integrerats i statligt-kapitalistiska strukturer eller nöjer sig med begränsade förhandlingar inom den rådande ordningen.

Strävan efter det anarkistiska samhället

Anarkismen menar att arbetarnas befrielse från kapitalismens ok inte uppnås genom parlamentarisk representation, utan genom horisontell självorganisering och direktdemokrati. Råd, allmänna församlingar och oberoende fackföreningar kan bli verkliga krafter endast när de växer fram underifrån, är ansvariga och hålls fria från alla former av hierarki och byråkrati.

Under de senaste decennierna har kapitalets globalisering, tillsammans med privatisering, avreglering och flexibilisering av arbetsmarknaden, lett till ökad otrygghet och försvagning av arbetarnas organisationer. Tillfälligt, plattformsbaserat och informellt arbete har blivit norm, och klassklyftorna har fördjupats i många länder. Dessa processer är inte ”avvikelser” utan systemets naturliga funktion, där vinst prioriteras över allmän välfärd.

I motsats till reformistiska perspektiv som ser staten som en reglerande och skyddande kraft för arbetare, betraktar anarkismen staten som en institution som i slutändan upprätthåller den kapitalistiska ordningen, även när den talar i välfärdens språk. Arbetslagar, minimilöner och försäkringar kan lindra lidande på kort sikt, men verkar ofta inom ramar som reproducerar ojämlikhet.

Situationen för och lärdomar av Irans arbetarklass

I Iran möter arbetare en kombination av strukturella kriser och politiskt förtryck: kronisk inflation, löner under fattigdomsgränsen, klientelistisk privatisering, otrygga anställningar och hårda begränsningar av fri och oberoende organisering. Försök att bilda syndikalistiska fack eller organisera strejker möts av säkerhets- och rättsliga påtryckningar samt hårt och brutalt förtryck.

Trots detta har, under senare år, olika former av arbetarmotstånd vuxit fram, såsom strejker bland industriarbetare, protester från chaufförer, sjuksköterskor, lärare och pensionärer. Utöver det har solidaritets- och ömsesidiga hjälpnätverk mellan arbetare, kvinnor, etniska grupper, miljörörelser, studenter och hbtqia+-personer med flera bildats. Dessa rörelser, även om de är splittrade och under press, visar att möjligheter till självorganisering och självförvaltning gradvis växer fram.

Strejker — särskilt generalstrejker — är i denna tradition inte bara verktyg för krav, utan övningar i social självförvaltning. Genom kamp lär sig arbetare att kollektivt organisera produktion och livets reproduktion — en kapacitet som kan lägga grunden för en ny libertär samhällsordning.

Spridda erfarenheter av arbetarråd, självstyrande kooperativ och lokala solidaritetsinitiativ runt om i världen, inklusive Iran, visar att möjligheter till horisontell organisering finns även under svåra förhållanden.

Att återta kontroll över livet

Utvidgningen av tillfälliga kontrakt och entreprenadföretag har placerat arbetare i en situation där de i praktiken saknar anställningstrygghet och förhandlingsstyrka. Inom sektorer som petrokemi, vägbyggen och kommunala tjänster möter entreprenadarbetare försenade löner, långa arbetsdagar och brist på skyddsnät. Detta är inte ett fel, utan ett medel för kontroll och försvagning av organisering.

Exempel som Haft Tappeh sockerkomplex i Iran, och vissa privatiserade industrienheter, visar att privatisering i praktiken leder till lönesänkningar, försenade utbetalningar och minskad produktion. Som svar har arbetare organiserat protester, strejker och till och med föreslagit idéer om ”rådsstyrning” för att återta kontrollen.

Vi befinner oss nu i många avseenden i ett känsligt historiskt ögonblick, men klasskampen mellan arbetare och kapitalister har alltid pågått. Att uppmärksamma den 1 maj får mening när det kopplas till bred kollektiv handling genom allmänna församlingar, gemensamma krav, solidaritetsfonder och stärkta horisontella nätverk.

I detta sammanhang betonar den anarkistiskt-syndikalistiska ansatsen direkt självorganisering:

  • arbetsplats- och bostadsråd som horisontella beslutsenheter,
  • arbetarkontroll över produktionen i stället för byråkratisk eller statlig-privat styrning,
  • kooperativa solidaritetsnätverk för att minska beroendet av marknad och stat,
  • strejker och direkt aktion som påtryckningsmedel underifrån.

Målet är inte bara att ”reformera” arbetsvillkor, utan att omvandla sociala relationer kring produktion och makt. Arbetarnas befrielse sker inte genom statens och parlamentets löften, utan genom horisontell självorganisering och återtagande av kontrollen över livet.

Leve anarkismen!

Den 1 maj i Iran påminner också om att arbetare inte bara står inför ekonomiska problem, utan även begränsningar i att bestämma över sina arbetsvillkor. Samtidigt visar strejker, informella nätverk och solidaritetspraktiker på möjligheten till horisontell organisering. Frågan kvarstår: hur kan dessa erfarenheter utvecklas till breda och hållbara strukturer?

Leve den globala arbetarsolidariteten!
Leve anarkismen!
Nej till Mullah! Nej till Shah! Nej till krig!
Kvinna–Liv–Frihet!

Anarchist Front Iran och Afghanistan

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
Poeten Jesper Lundby skriver veckoverser i tidningen Arbetaren.   Foto: Arkiv / TT Montage: Arbetaren

Veckovers: Vart vi ska får vi lära oss på vägen

Det är lätt att vara kritisk.
Svårt att säga vad som är bra.
Det är lätt att vara negativ.
Svårt att säga vad man vill ha.

Vi känner vad som skaver,
det som gör ont och är svårt.
Lidande kan, om det enda vi känner,
bli det enda som riktigt är vårt.

Allt annat är ännu det främmande,
kräver av dig en obekant insats.
Det krävs mod att börja formulera
ett namn på en okänd plats.

Att börja gå mot ett okänt mål,
det är svårt, men kan vara det rätta.
Och vem vet? När väl du gått några steg
blir det svåraste kanske det lätta.

Så låt dig inte skrämmas från början
av att inte se slutet på din färd.
Vart vi ska får vi lära oss på vägen.
I ditt hjärta bor en ny värld.

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
Arbetarens chefredaktör Amalthea Frantz om hur Socialdemokraterna lockade hit techbolagsjättar med elrabatt – medan de utlovade jobben blev till usla villkor hos utländska bolag. Foto: Ylva Bergman, Johan Apel Röstlund

Amalthea Frantz:
Techbolagen får elrabatt – arbetarna betalar

”Politiska och ekonomiska makthavare agerar globalt i sina egna intressen. Internationell solidaritet mellan arbetare är inte bara ett gammalt slagord – det är en av få saker som kan utmana världsordningen på riktigt”, skriver Arbetarens chefredaktör Amalthea Frantz.

Den senaste tiden har vi rapporterat hur byggarbetare vid Microsofts enorma serverhallar enligt dem själva ”blir behandlade som slavar”. Och hur syndikalister är på plats för att sprida information och värva arbetare till facket

De flesta av byggarbetarna kommer från andra länder. Situationen hade setts som extrem med svenska mått för ett par decennier sedan. Men nu har det blivit vardagsmat.

Sossarna lockade techjättar till Sverige – med billig el

Här är det läge för en kort påminnelse om de här enorma byggprojekten. S-regeringen Löfven lade för snart tio år sedan stor prestige i att få techjättar som Microsoft, Amazon, Google och Facebook till Sverige. Man bokstavligen bönade dem om att komma hit. 

Dessa företags skatt på el reducerades med 97 procent. Elkostnaderna för vanliga invånare sköt i höjden under åren som följde. 

Regeringen ställde heller inga miljökrav alls på serverhallarna, enligt en granskning av Riksrevisionen. Anläggningarna drar enorma mängder energi. Ofta lika mycket som närliggande hela städer. Det bidrar i sin tur till överbelastning av elnäten – och värre lär det bli. Redan 2020 varnade Svenska kraftnäts förre generaldirektör Mikael Odenberg för detta och kallade det för ”idioti att etablera serverhallar i Mälardalen”. Ändå fortsätter etableringarna.

Usla villkor för migrantarbetare

Mellan raderna i S-regeringens fjäskande är det lätt att läsa in: Vi ska ha hit riktigt coola amerikanska storföretag. Det måste vara framtiden. Titta bara hur vi tvättar bort den tråkiga sossestämpeln! Jobb ska det bli också.

Så hur blev det med arbetstillfällena? Ganska snart stod det klart att expertis ofta flögs in från utlandet. I exempelvis Luleå skulle Facebook skapa runt 30 000 nya jobb, påstod organisationen Business Sweden, som ägs gemensamt av staten och kapitalet. När man senare räknade visade det sig vara under 100 jobb, enligt bland andra Tillväxtverket.

Och så är det själva byggena. Generellt har 80 procent av arbetskraften varit utstationerad från utländska bolag. I somras skrev LO en debattartikel i Aftonbladet som känns rätt yrvaken. Om usla villkor och Microsofts antifacklighet. 

Sådant har syndikalister länge arbetat hårt med att uppmärksamma, för det mesta i medieskugga. Det har ju som sagt blivit vardagsmat i Sverige: migrantarbetare med dåliga villkor. 

En påminnelse på 1 maj

Techjättarnas etablering är extra belysande. Politikens, och inte minst just Socialdemokraternas, försök att leka näringsliv blir en förlustaffär. För lokalsamhällen, för arbetares rättigheter, för skatteintäkter, för miljön och energiförsörjningen. 

Kapitalet får 97 procents skatterabatt. Som tack får skattebetalarna inte ens chans till jobb. Företagen ser det som helt självklart att lägga ut det på underbetalande underleverantörer som dessutom försöker motarbeta facklig organisering.

Låt det bli en påminnelse inför arbetarrörelsens högtidsdag 1 maj. Politiska och ekonomiska makthavare agerar globalt i sina egna intressen. Internationell solidaritet mellan arbetare är inte bara ett gammalt slagord – det är en av få saker som kan utmana världsordningen på riktigt. 

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
Nino Come har tecknat ett syndikalistiskt 1 majtåg.
Vad händer på 1 maj runt om i landet?   Foto: Nino Come

Det händer på 1 maj 2026

Vill du tåga, mötas eller festa med kamrater på 1 maj? Kanske alltihop? Arbetaren listar demonstrationer och evenemang runt om i landet.

Gävle

Syndikalistisk 1 maj på Joe Hill-gården
Klockan 12.00, Nedre Bergsgatan 28

”Joe Hill-gården slår upp portarna i år igen för ett Syndikalistiskt 1 maj!. Det kommer i vanlig ordning bjudas på mat och fika, allt veganskt. Och på scenen blir det livemusik och tal, allt i Joe Hills anda! Klockan 12.00 öppnar portarna och grillen, 13:00 öppnar scenen.”

Göteborg

Svenska Spanien frivilliga
Klockan 11:00, Masthuggstorget

”Gemensam manifestation för arbetarrörelsen på 1 maj kl 11.00 på Masthuggstorget till minne av de svenska frivilliga under spanska inbördeskriget 1936-1939.”

Syndikalistisk 1 maj
Klockan 12:30, Masthuggstorget
”Ingen är fri förrän alla är fria.

Vi lever i oroliga tider där demokrati inte längre respekteras, både i världen som här i Sverige. Vi måste nu därför mer än någonsin göra kampen gemensam, att både politiskt som socialt ta vårat ansvar för att tillsammans säkra den rättvisa framtid som vi vill se. Tillsammans är vi starka och vi uppmanar er åter igen att gå med oss på 1a maj!

Ta också tillfälle i akt då det även infaller på en fredag att då vi tågat färdigt stanna och häng med kamrater. Vår vänskap och de band som vi har till varandra är något av det viktigaste som vi måste ta vara på för vi är alla syskon i den gemenskap som vi bildat och livet är vårat att ta vara på och värna om därefter.

Parti- och nationalstatssymboler undanbedes.”

Årets enda första maj-fest
Klockan 18.00, Skeppet

Syndikalistiskt Forum presenterar stolt Klubb Klasslös, årets enda 1 maj fest.
Nu kan vi inte hålla oss längre utan här kommer både akterna och biljetterna för årets 1 maj fest! Bjud in alla du känner!

Dörrar öppnar kl. 18 på Skeppet och vi håller igång till stängning vid 01. Kom och dansa, sjung, släpp loss med goda kamrater. Kan knappast bli bättre än så här! Vi ses på Skeppet. Köp din biljett här:

Norrköping

Första maj-firande med Norrköpings LS
Norrköpings LS bjuder på fika vid lokalen kl 11.00

Klockan 12.00, Samling Tyska Torget
Den 1 maj är det dags att fira arbetarrörelsens internationella högtidsdag och vi samlas klockan 12.00 på tyska torget. Tåget avgår sedan mot Norrköpings konstmuseum klockan 12.30. Efteråt träffas vi vid lokalen för att umgås och grilla tillsammans.

Varmt välkomna och vi hoppas att vi ses där!

Nyköping

1 maj-tåg
Klockan 11.30, Teaterparken

Första maj närmar sig och det blir en fullspäckad dag: Vi samlas kl 11.30 i Teaterparken för att tåga tillsammans till Gripsholmsparken där tal och musik väntar, därefter blir det soppa och filmvisning kl 15 i Propellerteaterns lokal på Behmbogratan 16.

Fest (inställd)
Kulturhuset Magasinets 1 maj-fest i Nyköping är tyvärr inställd, skriver arrangörerna på Facebook

Malmö

Revolutionär 1 maj 
Klockan 15.00, Möllevångstorget

”Vi lever i en tid där mycket känns mörkt. Fascismen härjar allt friare varje dag, såväl på gatan som i finrummen. Övervakningen ökar och sprids genom de institutioner människor lärt sig lita på. Möjligheterna att protestera begränsas. Det som generationer av arbetare har kämpat fram monteras ned bit för bit. Samtidigt ser vi hur de rikaste blir rikare medan fler människor får det svårare att klara vardagen.

Kamrater – sörj inte. Organisera er. Ge inte upp. Prata med varandra. Bygg gemenskap. Fyll inte bara mötesplatserna. Bygg nya. För varje gång vi organiserar oss så får vi mer makt. För varje gång vi står tillsammans blir vi starkare.”

Stockholm

Högtidlighållandet av de spanienfrivilliga
Klockan 9.30, La Mano
Till minne av de svenskar som reste som frivilliga till Spanien under inbördeskriget. LO Stockholms län arrangerar, talare från bland andra Stockholms LS av SAC.

Anarkistisk 1 maj
Klockan 10.30, La Mano

140 år sedan massakern på Haymarket. 140 år av klasskamp.

Syndikalistisk 1 maj
Klockan 11:00
, Sergels torg
”Välkomna att fira syndikalistisk 1a maj med Stockholms LS, SUF Stockholm och Allt åt Alla Stockholm.
Vi ses som vanligt på Sergels Torg, 11:00, för att gå till Stortorget.
Avtåg från Sergels Torg 12:00.
Beräknad ankomst till Stortorget ca 13.00.
Partisymboler och nationsflaggor undanbedes”

Arbetarens 1 maj-fest: Äkta party – utan partier

Det blir dryck, mat, musik, bokbord, sång och hålligång natten lång! Klockan 13.30 öppnar vi dörrarna – direkt efter Stockholms LS 1 maj-tåg.

När: 1 maj 2026. Klockan 13.30–01.00.
Var: Bacchi Syre, Järntorgsgatan 5, Gamla stan, Stockholm.
Frivilligt inträde, fullständiga rättigheter

Fest på Cyklopen
Tid: 17.00
Cyklopen.
”Vi firar kollektivets styrka med livemusik inne och ute, djs, dans, folkkök, livepodd, kampsånger, gemenskap, solidaritetstorg, brinnande brasor och den där stämningen som bara kan uppbringas på årets finaste dag.

Dörrarna öppnas 17.00 Föranmälan krävs! Skriv upp dig här. Rekommenderat inträde: 150 kr (utan Brand) eller 200 kr (med Brand) 18+, men barn är välkomna med sin målsman. Mat finns, så det går bra att komma hungrig. Barnaktiviteter i trädgården mellan 15.00 och 17.00!”

Uddebo

1 maj-firande
16:00 Bröt (Uddebo gamla vävfabrik)
Samling kl. 16:00 vid Bröt (Uddebo gamla vävfabrik). Marsch till Gula Huset i Uddebo. Ukuleleorkestern värmer upp innan Johan Johansson äntrar scenen vid 18:30. Samarrangemang tillsammans med Miljöpartiet, Rebellmammorna och Sjuhärad för Palestina.

Umeå

Frihetlig första maj
Klockan 11:30, Vänortsparken

”Frihetligt Första Maj 2026 i Umeå fortsätter bygga på samarbetet med Bokkafe Angbett.
Samlig 11:30. Vänortsparken.

I år:
– Mer fika i parken (hoppas på soligt väder) med intäkterna vikta åt Ingen Människa är Illegal.
– Längre demonstrationsrutt. Alla klagomål har lyssnats på: det blir mer demonstration!
– Fler talare! Inte alltid det som framkallar jubel: men när ambitionen är att fler röster som spränger gränser ska höras, snarare än samma gamla röster om och om igen, så måste man ändå säga att det är nåt positivt!

Vi ses på första maj!”

Uppsala

Revolutionär Brunch.
Klockan 10–14 Kafé Mumrik, Kungsgatan 61
”Ingen vill demonstrera på tom mage. Se därför till att starta arbetarklassens dag på bästa möjliga vis: med lyx, bröd och socialism. Alla intäkter under dagen går oavkortat till Ingen Människa är Illegals arbete.

En sådan viktig och festlig dag inleds självklart med revolutionär frukostbuffé för fjortonde gången. Även i år fixar Ingen Människa är Illegal Uppsala frukosten i samarbete med Bokkafé Projektil.

Kören Röda Lågan kommer att uppträda under förmiddagen, tid kommer. Denna gång på Kafé Mumrik vid Uppsala centralstation!

Öppet 10-14, frukostbuffé med nygräddade scones och mycket mer serveras hela dagen. 50-500 kr, du betalar efter förmåga. Allt är veganskt.”

13:30 Syndikalistisk 1 maj
Klockan 13:30, Carolina Rediviva
”Med vårens vindar så nalkas första maj och vi förbereder oss nu för att åter ta gatorna och höja den syndikalistiska andan. Vi samlas vid Carolina Rediviva kl. 13:30 och har en gemensam picknick. Vi kommer ha med enkelt fika, ta gärna med eget som kan delas runt. Därefter börjar vi marschera kl. 14:30 och går ner emot Stadshuset. Tillsammans ska vi få gatorna att eka med en glödande arbetarklass-kör. Vi har ett tydligt krav, en socialism i frihet!”

Visby

1 maj-fest
Klockan 16–20, Langska huset (Kopparsviksgatan 7, Visby)

”Live musik. Fritt inträde! Gött häng, billig mat, fika och dryck.
Alkohol- och drogfritt! Festen är inomhus i Langska huset.

Välkomna på en 1 maj fest efter dagens demonstrationer och firande. Kom och njut av live musik och trevligt umgänge i den mysiga miljön av Langska huset.

På scen: Smell the tulips, Jocke och Nellie, Hedvig Hellgren

Arrangeras av SAC Syndikalisterna (Gotland) och Ung vänster”

Har du tips på något som händer i din stad? Mejla [email protected] så lägger vi till!

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
Filip Hallbäck menar att S borde fokusera på arbetstidsförkortning i stället för språkkrav i välfärden. Foto: Björn Larsson Rosvall/TT

Låt arbetstids­förkortning bli den stora valfrågan!

Socialdemokraterna meddelade i början av april att de vill införa nationella språkkrav i välfärden. Tågvärden Filip Hallbäck frågar sig varför ett parti med rötter i arbetarrörelsen inte fokuserar på att förbättra de anställdas arbetsvillkor och rättigheter i stället.

Till vardags arbetar jag som tågvärd och det innebär oregelbundna scheman då man jobbar vid olika avgångar. Det är ett givande yrke, eftersom man får en ansvarsfull roll med fokus på trygghetsskapande och serviceinriktade insatser. Ofta upplever vi tågvärdar att vi gör skillnad för resenärer genom att synas och förmedla information.

Det finns egentligen ingen ”vanlig dag” på jobbet, eftersom varje resa innebär möte med nya passagerare. Sedan finns självfallet också mindre roliga inslag, oväntade händelser med trasiga tågfordon och konflikthantering med arga resenärer.

Jag följer dagligen den politiska debatten och häpnade över ett av Socialdemokraternas mediala utspel inför valrörelsen. Partiets integrationspolitiska talesperson Lawen Redar meddelade på en pressträff i riksdagen den 7 april att man vill införa nationella språkkrav i välfärden.

Nyliberalismen skadar välfärden mer än dålig svenska

Filip Hallbäck arbetar till vardags som tågvärd. Foto: privat.

Bakgrunden är att många saknar tillräckliga kunskaper i svenska språket för att jobba, samtidigt som Sverige står inför enorma rekryteringsbehov de kommande åren. Avsikten med åtgärden sägs vara att stärka trygghet och kvalitet.

Allvarligt talat, är det verkligen språkfrågan som är det stora problemet gällande arbetsmarknadspolitiken? Jag känner inte alls igen mig i den problembeskrivning som Socialdemokraterna formulerar, åtminstone inte i mitt vardagliga arbete.

Ett parti med historiska rötter i arbetarrörelsen borde rimligen kämpa för att förbättra de anställdas arbetsvillkor och stärka våra rättigheter.

Ja, det är viktigt att kunna det svenska språket om man ska ha ett socialt orienterat yrke, men det finns betydligt mer graverande problem i välfärdssystemet. Det råder massarbetslöshet, social nedrustning och ökade klassklyftor i de heliga privatiseringarnas spår. I egenskap av tågvärd märker jag dagligen hur avregleringarna av järnvägssystemet påverkar min arbetsmiljö och jag märker hur de växande socioekonomiska skillnaderna i samhället, liksom nedskärningar på sociala insatser, påverkar ett flertal resenärer som är beroende av kollektivtrafiken.

Att det största oppositionspartiet då väljer att upphöja språkfrågan till ett paradnummer blir bara patetiskt.

Bättre att fler jobbar sex timmar än att färre jobba åtta

Jag önskar att arbetstidsförkortning blev den centrala arbetsmarknadspolitiska frågan.

Där finns två tydliga ställningstaganden: Antingen vill man befästa arbetsgivarnas makt och låtsas som att 40 timmars arbetsvecka är hugget i sten (som högern förespråkar) eller så vill man frigöra mer tid åt anställda utifrån insikten att tid är en resurs (som vänstern gör). Flera fackförbund, särskilt inom LO-kollektivet och vissa akademikerförbund, väljer att driva den frågan – vissa med krav på lagförändringar. 

Utgångspunkten är samhällsekonomisk: Det är bättre att fler jobbar sex timmar än att färre fortsätter jobba åtta timmar medan många står utanför arbetsmarknaden. Personligen skulle jag gärna vilja ha fler kollegor och slippa den ständiga frågan om jag kan jobba extra de dagar när det saknas personal. Men framför allt behöver jag bättre balans mellan jobb och privatliv, vilket en 30 timmars arbetsvecka kan erbjuda.

Som det ser ut i dag känns det som att all min vakna tid tillbringas på min arbetsplats och jag hinner inte alltid återhämta mig. Jag vill tro att många andra yrkesgrupper befinner sig i en liknande sits på sina arbetsplatser.

Publicerad Uppdaterad
3 weeks sedan
– Det här är en attack på strejkrätten, säger Martino Puppo från det italienska facket SI Cobas. Foto: SI Cobas

Italien attackerar fackliga aktivister med nytt säkerhets­dekret

Fyra fackmedlemmar inom logistikbranschen är de första att anklagas för brott enligt Italiens nya säkerhetsdekret. De fackliga aktivisterna riskerar upp till 10 000 euro i böter efter att ha organiserat oanmälda demonstrationer. ”Det är sensationellt att det första fallet som det nya säkerhetsdekretet riktar in sig på är en facklig strejk bland arbetare”, säger Martino Puppo, en av de utpekade fackmedlemmarna till Arbetaren.

Gräsrotsfacket SI Cobas anordnade den första av flera demonstrationer den 27 februari 2026, bara tre dagar efter att Italiens säkerhetsdekret skärpts ytterligare sedan det trädde i kraft förra året. En ny artikel i säkerhetslagen riktar sig mot just organisatörer av icke aviserade manifestationer.

Nu anklagas fyra fackmedlemmar, som pekades ut som organisatörer av manifestationerna, vilka ägde rum utanför logistik- och transportföretaget Arceses grindar i provinsen Alessandria – en i landet växande hub för logistik cirka en timme norr om hamnstaden Genua i norra Italien.

– Det här är en attack på strejkrätten och de väljer att rikta den mot landet strategiska logistiksektor, säger den fackliga aktivisten Martino Puppo till Arbetaren.

Det ironiska i det hela, menar han, är att anklagelserna handlar om att de fackliga protesterna har ”orsakat betydande ekonomisk skada för företaget” samt har ”möjliggjort att facket har tillskansat sig en bättre förhandlingsposition”. 

– Det var ju precis vad vi alltid har för avsikt att göra med våra strejker, säger Martino Puppo.

SI Cobas om Melonis säkerhetslagar: ”Väljer att attackera prekära arbetare”

Han beskriver hur facket SI Cobas varit mycket aktiva inom logistikbranschen den senaste tiden för att uppmärksamma de prekära arbetsförhållanden som råder där. Fackmedlemmarna vittnar om långa arbetsdagar, övertid som regel snarare än undantag, men framför allt osäkra anställningsvillkor.

– Vi har tagit den fackliga kampen för bättre arbetsvillkor och mot de korta kontrakten och osäkra anställningsvillkoren, som bidrar till att arbetarna hela tiden pressas till ännu sämre villkor med rädsla för att annars förlora jobbet, säger Martino Puppo och fortsätter:

– Samtidigt vet vi att logistiksektorn, särskilt i området runt Alessandria, är strategiskt viktig för Italien, och det finns starka politiska- och företagsintressen som önskar dämpa protesterna.

Den 29 maj planeras en landsomfattande manifestation i protest mot regeringen Melonis fackfientliga politik. Foto: SI Cobas

Martino Puppo och de andra utpekade fackmedlemmarna riskerar böter på mellan 1 000 och 10 000 euro. De får heller inte komma tillbaka till kommunen de närmaste tre åren, efter att de delgivits ett så kallat ”utvisningsbeslut. Detta för att förhindra deras fackliga aktivitet i området. Utvisningsbeslutet från kommunen, som på italienska kallas ”foglio di via” och ges till personer som anses ”socialt farliga”.

– Melonis regering argumenterar för sina nya säkerhetslagar genom att hävda att det innebär större säkerhet för italienarna, men de väljer att attackera prekära arbetare när säkerhetsdekretet används första gången, konstaterar Martino Puppo och är orolig för den fortsatta utvecklingen. 

Begränsningar i strejkrätten kan utökas

I Italien finns begränsningar i strejkrätten när det kommer till så kallade kritiska branscher, såsom hälso- och sjukvården och skolan. Dessa har nyligen kritiserats från Europeiska kommittén för sociala rättigheter (ECSR) för att vara alltför inskränkande. Nu vill Melonis extremhögerregering ändå gå fram med tillägg till de bestämmelserna och bland annat inkludera logistiksektorn.

– Vi lever i en tid av så kallad krigsekonomi, där logistiken har en central roll, och just nu pågår även diskussioner om att inskränka strejkrätten ytterligare inom denna sektor, säger Martino Puppo.

I lördags anordnades en lokal stödmanifestation för de fyra fackmedlemmarna där ett par hundra personer deltog. Den 29 maj planeras en större landsomfattande manifestation i protest mot regeringen Melonis fackfientliga politik.

Publicerad Uppdaterad
3 weeks sedan
Hur ska man se på hopp i en tid av massiv kris? Bild från klimatmarschen i Stockholm den 16 april.

Det kom ett mejl och vårkvällen blev som bara en vårkväll kan bli

Det var barn och blöta handdukar och promenad hem från simhallen när jag snabbt kollade in i mejlen en kväll tidigare i veckan. Bara ett par dagar tidigare hade Ahmed Mohammed – som jag (Alexandra) har skrivit en hel del om tidigare – fått besked om att hans förvarsplacering hade förlängts i ytterligare två månader. Trots att både han och Migrationsverket varit medvetna om att statslösa palestinier inte tas emot av Irak, dit han har sitt utvisningsbeslut.

Men nu kom mejlet och det stod:

”Hej Alexandra. Jag är på väg hem. De släppte ut mig!

Texten fortsatte med varma ”tack så jättemycket för allt”, ”ta hand om dig” och tre emojis av röda rosor. Jag stannade upp och måste ha helt fastnat i telefonen för jag märkte inte att ett barn ropade på mig.

– Mammaaaaaa!!!!

Vi gick vidare hemåt och plötsligt noterade jag vårkvällen omkring mig. Ljuset. Doften som på något sätt måste ha kommit till när resterna av det bortsopade gruset virvlade runt uppe bland de allra tidigast utspruckna knopparna. Den ljumma vinden.

En märklig känsla smög sig in i bröstet, bekant men så ovanlig i dessa tider.

Kan det ha varit en förnimmelse av hopp?

Jo, kanske.

När man jobbar med att skriva om klimatkrisen och, tja, förutsättningarna för mänskligt liv som vi känner det på planeten – då dyker frågan om hopp upp mest hela tiden.

Hur ska man se på hopp i en tid av massiv kris? Bild från klimatmarschen i Stockholm den 16 april. Foto: Alexandra Urisman Otto

”Men ni måste ju skriva om något hoppfullt också”, sägs det och jag kan bara hålla med. Längtan efter något som inte är nattsvart är konstant närvarande. I vår bok ”Att låta världen få veta” har Lisa Röstlund och jag intervjuat kollegor över hela världen och många beskriver hur deras redaktörer efterfrågar “konstruktiva nyheter” och uppmanar dem att sätta ljuset på “lösningarna”.

Men hur ska vi se på “hoppet” i tider av existentiell kris och där svensk och internationell rättsordning är i fritt fall? Om hoppet ens finns, hur ser det i sådana fall ut?

Hoppet i fallet Ahmed är ganska lättdefinierat. Lite andrum och en ljusning för en familj som levt i panik under lång tid. Känslan av att det finns vissa gränser kvar i systemet och att granskande journalistik fortfarande har potential att påverka åtminstone på marginalen.

Men ofta – inte minst i klimatsammanhang – används begreppet “hopp” lite hafsigt, beskriver flera av journalisterna vi intervjuade i boken. Som att tunga ämnen behöver lättas upp, till vilket pris som helst. För att kunna skildra hoppet behöver vi komma ihåg att definiera det, om inte annat för oss själva.

Syftar vi på ett hopp om att personer i den välbeställda, trygga medelklassen i ett land som Sverige ska kunna fortsätta leva lika bra som tidigare – eller till och med bättre?

Eller syftar vi på att de mest utsatta personerna på de mest utsatta platserna ska få ett mer värdigt liv med tillgång till grundläggande saker som sjukvård, skolgång och elektricitet? Samtidigt som vi gemensamt klarar de enorma utmaningar – på rekordtid – som krävs för att undvika att vägen ut ur livets korridor blir dramatisk och oåterkallelig?

Klimatpsykologen Frida Hylander fick också uttala sig i boken och hon menade att ett verkligt hopp har utgångspunkt i acceptansen av hur läget är. I det ingår att förstå den falska föreställningen om att vi bara kan fortsätta som tidigare utan att det leder till skada. Idén om ett ”fiktivt status quo” som man ställer upp potentiella samhällsförändringar mot.

Så länge det finns en möjlighet att kunna fortsätta ha det bra utan att genomföra förändringar, framstår i princip alltid förändringar som mer ”besvärliga” och negativa än ett status quo, beskriver Frida Hylander.

– Men det finns inget scenario där vi i den rika delen av världen fortsätter leva som vi gör i dag och på sikt också fortsätter att ha det bra som vi har det i dag. Att fortsätta som vi gör i dag är det som är instabilt, otryggt och förknippat med det stora lidandet.

Klimatpolitikforskaren Mathias Fridahl vid Linköpings universitet påminner om samma sak: att det krävs en samhällsomställning av aldrig skådat slag. Och att det ska gå fortare än någon tidigare förändring vi känner till.

– Det kommer kräva systemförändringar, tekniska förändringar, politiska förändringar. Men också stora livsstilsförändringar, säger han och fortsätter:

– Det finns ingen väg där vi kan fortsätta vara ungefär som vi är i dag. Om vi struntar i klimatomställningen, så kommer vi tvingas till förändring i alla fall. På grund av effekterna av ett förändrat klimat. Det handlar bara om ifall vi vill försöka ta kommandot över den här förändringsprocessen och göra den till något så bra som vi kan. Eller om vi låter det skena iväg och tvingas till förändringarna istället.

Vad är då det hoppfulla i ett sådant läge? Många av de intervjuade i handboken resonerar på samma sätt som jag gör: Människor som agerar, som försöker, som kämpar. Som använder sin demokratiska rätt, som organiserar sig, säger ifrån och kräver den nödvändiga förändringen. Som läser på, informerar vidare, ser igenom lögner, inspirerar, förändrar vanor och inte ger sig. Det är hoppfullt. Människor som utgår från omtanke i det lilla i livet hela vägen ut i det stora geopolitiska, som förstår att tystnad inte alltid (utan tvärtom sällan) är neutralt utan ett ställningstagande i sig.

Ett meddelande från Lotta i Murjek

Det kom förresten ett annat meddelande också. Minns ni Lotta som Greta och jag träffade i Murjek? I Väljarintervjun sa hon att hon tyckte att vi svenskar skulle behöva bli lite mer som fransmännen. Ställa traktorer på gatorna och stoppa trafiken och inte ge sig förrän någon faktiskt lyssnar.

– Jag kan tycka att många av oss känns lite trötta. Vi har det för bra tror jag, vi är inte vana vid att behöva säga ifrån. Men man måste ju säga ifrån och inte bara räkna med att alla andra gör det. Det är svårt att ta sig ut när man aldrig har gjort det, men jag tror att det skulle kännas otroligt bra att visa vad man tycker, sa hon.

Efter att intervjun publicerades hörde hon av sig med ett kort sms:

”Har bestämt mig för att demonstrera på onsdag. ✌️”

Publicerad Uppdaterad
3 weeks sedan
Leonard Andersson menar att splittringen uppstår när partier som säger sig vara vänster inte längre bedriver vänsterpolitik. Foto: TT, wikimedia commons. Montage: Arbetaren.

Vems fel är splittringen inom vänstern?

Beror oenigheterna inom Vänsterpartiet på bråkiga individer eller partiets politiska svängningar? Leonard Andersson anklagas för att bidra till splittringen, men menar att han inte vill rösta på ett parti som säger vänster men gör höger.

Jag är aktiv i Solidaritet och var tidigare medlem i Vänsterpartiet. Under det senaste året har jag gång på gång fått höra att det är sådana som jag som splittrar vänstern, saboterar för arbetarrörelsen och går högerns ärenden. Men är det verkligen jag som bär skulden för det?

Jag lämnade Vänsterpartiet och tänker inte rösta på något av riksdagspartierna därför att de inte längre för en politik som jag kan stå för. Är det mitt fel att de helt har ändrat sin politik?

Jag ser mig själv som socialist. Jag har en moralisk och ideologisk kompass som pekar klart åt vänster. Då tänker jag inte rösta på partier som gång på gång sviker just de värderingar de säger sig företräda. Det borde inte vara särskilt svårt att förstå. Ändå verkar många inom vänstern tycka att det är väljaren som ska böja sig, hålla tyst och rösta rätt, oavsett hur långt partierna har rört sig bort från sin egen grund.

Vad ska vänstern enas kring?

Det sägs att vänstern måste stå enad inför valet för att vi ska få bort högern. Men enade kring vad? Krigsupprustning, Nato, visitationszoner, hårdare migrationspolitik och fortsatt anpassning till en samhällsutveckling som vänstern borde bekämpa? Är det verkligen att stå upp för vänstern?

Vänsterpartiet vill inte längre lämna Nato. De skriver under på att lägga hundratals miljarder på upprustning. De rödgröna partierna tävlar om att låta hårdast i migrationsfrågan. De accepterar i större eller mindre utsträckning samma politiska riktning som regeringen redan slagit in på.

Leonard Andersson var tidigare medlem i Vänsterpartiet och är nu aktiv i Solidaritet. Foto: privat.

När det gäller Israel klarar de inte ens att tydligt och otvetydigt ta ställning mot det som pågår. De utesluter eller utmanövrerar dessutom de folkvalda inom partierna som säger emot. Som om det inte vore illa nog sker det inte ens för att de brutit mot några principer, utan för att andra partier eller lobbyorganisationer sätter press.

För mig är det inte en sidofråga. Det handlar om grundläggande moral. Om ett parti inte tydligt kan fördöma folkmord, ockupation och förtryck, då har det också lämnat den internationella solidaritet som vänstern en gång stod för.

Då är frågan vem det egentligen är som har lämnat vem. Är det jag som sviker vänstern när jag
vägrar rösta på partier som övergett sina principer? Eller är det partierna som svikit sina väljare?

Politiken viktigare än färgen på regeringen

Nästa argument brukar vara att alternativet är en ny Tidöregering. Men för mig spelar det väldigt liten roll vilken färg nästa regering har om politiken i avgörande delar ändå är densamma. Om de rödgröna partierna vet att väljarna alltid kommer tillbaka av rädsla för högern, då finns det heller inget som tvingar dem att ändra kurs. Då kan de fortsätta glida högerut val efter val och ändå räkna med att väljarna okritiskt accepterar deras agerande.

Det är inte jag som har skapat splittringen inom vänstern genom att vägra rösta mot min egen övertygelse. Splittringen uppstår när partier som säger sig vara vänster inte längre bedriver vänsterpolitik.

Den uppstår när deras väljare förväntas svälja vad som helst i enhetens namn. Den uppstår när lojalitet med partiapparaten blir viktigare än lojalitet med grundläggande mänskliga rättigheter.

Det måste kosta att förråda sina ideal

Så innan någon ännu en gång anklagar oss som lämnat för att vara förrädare borde de kanske ställa en enklare fråga till sig själva: Representerar partiet jag tänker rösta på fortfarande mina värderingar, eller röstar jag bara av gammal vana, rädsla eller lydnad? Bekämpar jag eller möjliggör jag en människofientlig högerpolitik?

För egen del tänker jag inte lägga min röst på partier som säger vänster men gör höger. Jag hoppas att tillräckligt många gör samma sak så att de nya partierna får reell makt. Men även om de inte får det så är det värt det, för det måste kosta att förråda sina ideal.

Publicerad