Minneskrig mot framtiden

Att lagen sysselsätter sig med att värdera vissa historiska händelser eller perioder är naturligtvis inget nytt.

Lagar om nationaldagar och andra minnesdagar lyfter fram historiska händelser som särskilt viktiga och positiva för nationen. Förbud mot tidigare politiskt styrande partier anger att hela historiska perioder ska ses i negativt ljus.

I dag finns minneslagar i ett trettiotal länder, varav 27 i Europa.

Amnestilagar, å andra sidan, påbjuder av vi ska glömma, bortse från, förlåta historiska brott. Också ”felaktiga” yttranden om historiska händelser har i praktiken ofta varit förbjudna, då de av en domstol kunnat tolkas som förtal av exempelvis majestätet, ett regeringsparti eller en etnisk grupp.

Men lagar som i direkta ordalag kriminaliserar  specifika yttranden om historiska händelser är en annan sak. Dessa ”minneslagar” är, enligt historieprofessorn Nikolay Koposov, ett relativt nytt och nästan alltigenom europeiskt fenomen.

Memory Laws, Memory Wars. The Politics of the Past in Europe and Russia
Nikolay Koposov
Cambridge University Press, 2017

Det började i Västtyskland med en lag mot förintelseförnekelse 1985, men det var den franska Gayssotlagen med samma syfte från 1990 som fick störst genomslag. Det berodde inte minst på den uppmärksammade rättegången mot litteraturvetaren Robert Faurisson, som dömdes till böter för förintelseförnekelse och avsattes från sin professur vid universitetet i Lyon.

Lagen mötte stark kritik redan från början, inte bara från högerhåll. Så framträdde exempelvis anarkisten Noam Chomsky som försvarare av Faurissons rätt till yttrandefrihet, även när det han sade är horribelt felaktigt.

Kritiker pekade också på den avgörande distinktionen mellan ”förnekelse” och ”rättfärdigande”. Det förra utgör inte med logisk självklarhet ett fall av antisemitism på det sätt som det senare naturligtvis gör. Och det senare, rättfärdigande, var ju redan så gott som överallt kriminaliserat genom antirasistiska lagar.

Men Gayssotlagen kom ändå att bilda modell för framtida lagstiftning, inte minst eftersom EU officiellt uppmanat medlemsländerna att följa i Frankrikes fotspår.

I dag finns minneslagar i ett trettiotal av världens länder, varav 27 i Europa. I Östeuropa innefattar dessa lagar i allmänhet också stalinismens brott. Samtidigt har minneslagarna här, av uppenbara historiska skäl, ofta en nationalistisk prägel, där den egna nationen i sin helhet ses som offer för såväl tysk som rysk ockupation.

Därmed får vi minneslagar som alltså påbjuder förnekelse av det faktum att betydande skikt av den egna befolkningen deltog i såväl nazistiska som stalinistiska brott. Detta har lett till ”minneskrig” mellan nationer och lagar som ibland stipulerar rakt motsatta förhållningssätt.

Så är det exempelvis i Polen kriminellt att förneka de brott som begicks av ukrainska nationalister mot polska medborgare under åren 1925–1950. I Ukraina är dessa nationalister, som under andra världskriget deltog i judeutrotningen och bedrev etnisk rensning av polacker, däremot nationalhjältar vars minne det är förbjudet att vanhedra.

De östeuropeiska minneskrigen förs annars främst mellan Ryssland och de före detta östblockstaterna. Medan de senare kommit att officiellt betrakta den sovjetiska segern mot nazisterna som inledningen av en ny ockupation och hyllar eller ursäktar inhemska fascister och nazikollaboratörer, som i Ukraina, har Putin odlat en alltmer kulturkonservativ och nationalistisk historiesyn.

Såväl Stalin som den sovjetiska eran har delvis rehabiliterats. Men de har tvättats rena från varje spår av kvardröjande kommunistisk ideologi och i stället infogats i en obruten nationalromantisk historia med den ryska staten som hjälte.

Blommor har lagts ut vid minnesmonumentet över Janusz Korczak som dog i en gaskammare i Treblinka, i Polens huvudstad Warszawa. Sedan början av 2018 är det straffbart i Polen att påstå att landet deltog i förintelsen.
Blommor har lagts ut vid minnesmonumentet över Janusz Korczak som dog i en gaskammare i Treblinka, i Polens huvudstad Warszawa. Sedan början av 2018 är det straffbart i Polen att påstå att landet deltog i förintelsen. Foto: Czarek Sokolowski/TT

Central i denna historieskrivning är mytologiseringen av Det stora fosterländska kriget mot Nazityskland, som först uppträdde på allvar under den sena Sovjetepokens stagnation. I reaktion mot den östeuropeiska trenden att likställa nazistiska och stalinistiska brott, och rentav återupprätta nationalistiska kollaboratörer, antogs därför föga överraskande en rysk motlag 2014, strax efter annekteringen av Krim.

Denna lag förbjöd inte bara förnekelse av nazismens brott utan också  ”medvetet spridande av falsk information” om Sovjetunionens agerande under kriget, vilket bland annat uttryckligen inkluderar anklagelser om att Sovjet begått brott av samma karaktär som Nazityskland. Det har också blivit straffbart att visa bristande respekt för det årliga firandet av segern i andra världskriget.

När de första regelrätta minneslagarna stiftas befinner vi oss redan en bra bit in i den nyliberala eran.

På ytan kan man tycka att den utveckling mot nationalism och nationell offermentalitet som fenomenet minneslagar tagit sig i Östeuropa utgör ett radikalt brott mot andan i de västeuropeiska förnekelseförbuden, som påbjöd nationell rannsakan och allmän skuldmedvetenhet. Men sätter man fenomenet i sin historiska kontext, vilket Koposov förtjänstfullt gör, framträder snart likheter och logik.

Koposov menar att dessa lagar formats av två skilda epoker. De har sina rötter i antirasistisk lagstiftning som växte fram under den socialliberala välfärdskapitalismen. Det var en tid av mer eller mindre officiell tro på historiens framåtskridande mot mänsklighetens befrielse, då en allt mer jämlik värld skulle byggas. Liksom lagar om exempelvis jämställdhet mellan könen kan antirasismen ses som ett utvidgande av denna jämlikhetssfär, från att ha gällt främst klassamhället till att omfatta fler underordnade grupper.

Dessa lagar var framåtblickande. Inte huvudsakligen ägnade att se tillbaka på begångna oförrätter, utan inriktade på att forma en bättre framtid.

Rysslands president Vladimir Putin vid kransnedläggelseceremoni i Moskva den 9 maj 2017, 72 år efter segern över Nazityskland. I Ryssland är det numera straffbart att visa bristande respekt för det årliga firandet av segern.
Rysslands president Vladimir Putin vid kransnedläggelseceremoni i Moskva den 9 maj 2017, 72 år efter segern över Nazityskland. I Ryssland är det numera straffbart att visa bristande respekt för det årliga firandet av segern. Foto: Pavel Golovkin/TT

Men när de första regelrätta minneslagarna stiftas befinner vi oss redan en bra bit in i den nyliberala eran. Koposov beskriver nyliberalismen i stort sett i marxistiska termer, hämtade främst från samhällsteoretikern David Harvey.

Den västerländska eliten inser under det tidiga 1970-talet att den inte längre behöver frukta socialistiska revolutioner. Den ekonomiska krisen – slutet på efterkrigsboomen – ger den samtidigt argument att använda i en offensiv mot välfärdsstaten och för en politik som främst syftar till att omfördela ekonomiska resurser till eliten själv.

Nyliberalismen sätter punkt för en sekellång trend av minskande ojämlikhet och innebär slutet på klasskampens epok (klasskamp här i den snäva betydelsen klassmedveten välorganiserad kamp underifrån). Den innebär därmed också ”slutet på historien” – inte nödvändigtvis, som Francis Fukuyama hävdade, den liberala demokratins slutgiltiga seger, utan i betydelsen slutet på arbetarrörelsens historiebaserade men framåtblickande ideologier, vilka, genom revolutioner eller reformer, utlovade en kvalitativt annorlunda och humanare framtid.

I stället låses vi ideologiskt fast i en tvåhundraårig abstrakt modellekonomi där marknadens lagar får status av naturlagar.

Under det tidiga 1980-talet försöker nya högerledare som (från vänster) Margaret Thatcher, Helmut Kohl och Ronald Reagan (här tillsammans med Japans dåvarande premiärminister Yasuhiro Nakasone och Kanadas Brian Mulroney) enligt Koposov inledningsvis återskapa en form av patriotisk 1800-talsnationalism, men tvingas snart inse att detta inte går.
Under det tidiga 1980-talet försöker nya högerledare som (från vänster) Margaret Thatcher, Helmut Kohl och Ronald Reagan (här tillsammans med Japans dåvarande premiärminister Yasuhiro Nakasone och Kanadas Brian Mulroney) enligt Koposov inledningsvis återskapa en form av patriotisk 1800-talsnationalism, men tvingas snart inse att detta inte går. Foto: Arkiv

Det är i denna situation minneslagarna uppkommer. De utgör en del av en framväxande nyliberal historiepolitik som Koposov kallar för ”Holocaust and Heritage”, ”Förintelse och kulturarv”. Under det tidiga 1980-talet försöker den nya högerns ledare – Thatcher, Reagan, Kohl – inledningsvis återskapa en form av patriotisk 1800-talsnationalism, men inser snart att detta inte går. I stället omfamnar de en kombination av nationell ”historisk skuld” och en mjukare, ”avpolitiserad” nationell nostalgi, ”kulturarvet”.

Denna historiska skuldpolitik är förvisso inte oproblematisk för nyliberalismen – men den har ändå avgörande fördelar. Den skiftar fokus från framtiden till det förflutna och från tanken på ökad generell jämlikhet till kompensation för enskilda grupper. Den skapar det som ofta kallas ”offerkonkurrens” när den splittrar underordnade grupper, som var och en kämpar för erkännandet av sin specifika oförrätt och bygger sina krav på detta erkännande.

Som Koposov framhåller utgör dessa ”fragmenterade och subjektiva minnen” inte en utmaning mot kapitalismen på samma sätt som arbetarrörelsens globala historiesyn. Dessutom, eftersom eventuell ekonomisk kompensation endast är tänkbar inom ramen för vad liberalismens ekonomiska modeller tillåter, och alltså inte som del av en generell omfördelning från rika till fattiga, uteblir sådan i allmänhet helt.

Endast symboliska erkännanden kvarstår – exempelvis i form av minneslagar. När klassmässig och annan underordning samspelar, vilket de ofta gör, kan de ekonomiska klyftorna fortsätta att växa, som mellan svarta och vita i USA eller Sydafrika.

Man kan här också tillägga, vilket Koposov inte gör, att skiftet i synen på förintelsen, från relativ förträngning till generell nationell skuld, inte är så radikalt som man kan förledas att tro. Under trycket från kalla kriget, och med god hjälp av  den ekonomiska boomens efterkrigsoptimism, kunde den västerländska överklassen inledningsvis undgå att gå till roten med skuldfrågan – något som riskerat skaka klassamhället och egendomsförhållandena i grunden, både i och utanför Tyskland.

En handfull huvuden offrades, men sedan trappades denazifieringsprocessen snabbt ned. I vissa fall backade man till och med, som i fallet med Alfried Krupp von Bohlen und Halbach, stödmedlem i SS, minister för upprustning och krigsproduktion. I egenskap av ledare för Kruppkoncernen insisterade han nitiskt på att använda slavarbetare från koncentrationslägren ända in i det sista. Han dömdes efter kriget till 12 års fängelse och fick sin egendom konfiskerad, men släpptes efter tre år och fick förmögenheten tillbaka. Nu får i stället arvtagarna till de stora krigsprofitörerna och till de arbetare som slogs på gatorna mot nazisterna för en gångs skull dela lika, på en nationaliserad skuld.

Koposov är över huvud taget ovillig att dra många slutsatser som hans genomarbetade analys tycks peka mot. Visserligen ser han att att fenomenet minneslagar inte bara inverkar menligt på yttrandefriheten, utan dessutom bidrar till infekterad ”offerkonkurrens” samt lånar sig väl till nationalistisk manipulation. Han ser hur den nationalistiska extremhögern växer sig starkare i både väst och öst (där minneslagar som fenomen tog fart först då den inledande liberala euforin övergått i brustna illusioner). Och han inser att den nyliberala politiken är en maskin för ständigt ökande ekonomiska klyftor.

Nazitysklands ledare Adolf Hitler tillsammans med sin propagandaminister Joseph Goebbels på Obersalzberg 1943. Den extrema nationalismen föddes inte ur de moderna rörelserna för en jämlikare värld – den växte ur deras nederlag.
Nazitysklands ledare Adolf Hitler tillsammans med sin propagandaminister Joseph Goebbels på Obersalzberg 1943. Den extrema nationalismen föddes inte ur de moderna rörelserna för en jämlikare värld – den växte ur deras nederlag. Foto: Pavel Golovkin

Ändå landar han i  slutsatsen att ”Holocaust and Heritage”-politiken är det bästa alternativ som står till buds. Han tycks slutligen köpa nyliberalismens mest naiva visioner om ett slut på historien, en möjlighet att frysa en liberal ekonomi/demokrati i ett permanent nu. Gentemot detta idealtillstånd – som dess motsatser – ställer han i välkänd anda de historiska katastroferna, Holocaust och Gulag.

Det är inte, enligt Koposov, önskvärt att ”återgå till ett modernt historiskt medvetande och framtidsorienterade ideologier”, eftersom han ger dessa fenomen – vilka tycks rymma allt från marxism och socialdemokrati till nazism och socialliberalism; Marx, Stalin, Hitler, Hjalmar Branting och Thorbjörn Fälldin anno 1976 – gemensam (och ensam) skuld för 1900-talets fasor.

Men den extrema nationalismen föddes inte ur de moderna rörelserna för en jämlikare värld. Den växte ur deras nederlag och deras besegrare var i högsta grad antimodernister som gärna satte sig själva i det nationella kulturarvets ljus, såväl Hitler som Stalin. På samma sätt växer i dag högerradikalismen ur det socialliberala projektets och arbetarrörelsens kollaps. Ur ”Holocaust and Heritage”-politiken formas en etniskt splittrad värld där steget från ”kulturarv” till högerextremism, från ”svensk mat” till ”svenska värderingar”, kan vara kort.

Vi vet inte vart historien tar vägen, men det är uppenbart att den inte är slut, att ”mitten” inte kan hålla, som Koposov tycks inbilla sig. Det gör den aldrig länge i ett explosivt system som kapitalismen.

I dag ser vi på nytt hur en flerpolär imperialistisk värld växer fram, där Ryssland och, framför allt, Kina utmanar den amerikanska ordningen. Konkurrensen om inflytande, råvaror och jord hårdnar. De ekonomiska klyftorna skenar till 1800-talsnivåer. Mönster från decennierna före de stora katastroferna, 1900-talets trettioåriga krig, tycks återskapas.

Samtidigt befinner sig produktivkrafterna på en långt högre nivå och därmed också vapnen, övervakningssystemen, möjligheterna att manipulera information. Och kanske har miljön redan tagit mer stryk än vad som är förenligt med vår civilisations långsiktiga överlevnad.

Framtiden blir, på ett eller annat sätt, radikalt annorlunda. Det enda vi kan göra är att, om och om igen, ta upp kampen för att den ska bli så på ett bättre sätt, mer jämlik, demokratisk och rättvis. Det kräver att vi återerövrar arbetarrörelsens historiska medvetande, dess systemkritik, klassmedvetenhet och ”framtidsorienterade” ideologi. Det ser jag ännu tydligare när jag läser Koposov.

För, trots eventuell frustration över svaga och motsägelsefulla slut-satser, är det här en viktig och lärorik bok som förmår kasta nytt ljus över samtida fenomen, inte minst över den snåriga relationen mellan högerextremism och identitetspolitik.

Publicerad Uppdaterad
12 hours sedan
Rasmus Hästbacka är jurist och facklig samordnare för SAC Syndikalisterna. Foto: Henrik Montgomery / TT, Privat. Montage: Arbetaren

Anställningsskyddet är ett skämt och utköp ett hån

Det har aldrig varit svårt att sparka folk i Sverige, åtminstone inte juridiskt sett. Och även om du sparkas i strid med lagen, och även om en domstol fastslår att det är lagbrott, så kan arbetsköparen köpa sig fri från domen genom att betala ett skadestånd, skriver Rasmus Hästbacka.

Jag sitter ofta i smutsiga förhandlingar där arbetsköparen redan har bestämt sig för att sparka anställda för att de har drabbats av arbetsskador eller sjukdomar – eller för att de är fackligt aktiva eller skyddsombud. Sådana gånger bryr sig motparten inte ett dyft om lagen om anställningsskydd, LAS. De anställda erbjuds att bli ”frivilligt” utköpta under hot om tvångsutköp. Hur går det till?

Först måste man förstå att det aldrig har varit svårt att sparka folk i Sverige, åtminstone inte juridiskt sett, bara ekonomiskt dyrt i vissa fall. Enligt paragraf 39 i LAS kan arbetsköpare alltid sparka anställda och sedan köpa ut dem mot deras vilja. Även om du sparkas i strid med lagen, och även om en domstol fastslår att det är lagbrott, så kan arbetsköparen köpa sig fri från domen genom att betala ett skadestånd som anges i paragraf 39. Kort sagt: det är inskrivet i lagen att pengarna står över lagen.

Tvångsutköp innebär alltså att du förlorar jobbet även om du vinner i domstol. Själva beteckningen på LAS är därför något missvisande: lagen om anställningsskydd. En mer träffande beteckning vore lagen om arbetsköpares rätt att sparka arbetare på vilka grunder som helst.

Eftersom alla fackföreningar vet hur paragraf 39 funkar är det sällan lönt att stämma arbetsköparen och driva en tvist hela vägen till domslut. Det blir i stället en förhandling om hur stort det ”frivilliga” utköpsbeloppet ska bli. 

Tufft för den avskedade

Även när fackföreningar är beredda att kriga hela vägen till domslut, är det sällan som de anställda pallar. Uppsagda arbetare måste skaffa nytt jobb senast när uppsägningstiden löper ut (eller tvingas gå på A-kassa). Avskedade arbetare får inte ens uppsägningslön. Mentalt kan det var mycket tungt att både kriga i domstol angående det gamla jobbet och försöka påbörja ett nytt jobb. Det är inte heller ovanligt att arbetsköpare trakasserar och knäcker arbetares självförtroende, varpå arbetaren accepterar ett skambud.

Summan av kardemumman är att utköpsbeloppet vanligtvis blir betydligt lägre än det skadestånd som arbetaren kunde ha fått i domstol. 

Enligt LAS paragraf 39 har den anställda rätt till minst 6 och max 32 månadslöner, beroende på hur lång anställningstid personen har samlat ihop. Sist jag satt i en smutsig förhandling fick den avskedade arbetaren 150 tusen kronor. Gången dessförinnan lyckades vi pressa fram 12 månadslöner. Det är ovanligt bra – men ändå på tok för lågt (med tanke på att arbetaren inte borde ha fått sparken överhuvudtaget).

Hur ska facket förhålla sig?

Så, hur bör fackföreningar förhålla sig till dessa smutsiga förhandlingar? En del syndikalister anser att man alltid ska säga NEJ till utköp. Jag förstår attityden men då kan motparten ändå sparka och köpa ut folk. 

Jag tycker att vi ska skingra alla illusioner om att juridiken kan rädda folks jobb. Juridiken kan hjälpa sparkade arbetare att i någon mån ”äga berättelsen”. När arbetare söker nytt jobb och får frågan om de fick sparken från förra jobbet kan de svara ”Jovisst, men arbetsköparen bröt mot LAS och betalade skadestånd för det.” Juridiken kan också ge plåster på såren genom skadeståndet, men för att rädda en anställning krävs det andra metoder.

Publicerad Uppdaterad
1 day sedan
Bomber över Gaza
Fler än hälften av de dödade är kvinnor, barn och äldre. Foto: Yousef Al Zanoun/TT

Dödssiffran i Gaza betydligt högre än befarat


Över 75 000 döda. Det är den nya chockerande siffran från de första 16 månadernas krig i Gaza, enligt en ny studie från den ansedda medicinska tidskriften Lancet som presenterades på torsdagen.

Siffran är därmed betydligt högre än vad som tidigare angetts och innefattar palestinier som dödats eller dött till följd av det israeliska folkmordet på den instängda och svårt utsatta  befolkningen i Gaza under perioden oktober 2023 till januari 2025.

Över 42 000 av de dödade var antingen kvinnor, barn eller äldre, skriver Lancet i sin rapport. 

Trots omvärldens omfattande protester fortsätter dödandet i Gaza, även efter den så kallade vapenvilan. Arbetaren kunde bara härom månaden rapportera om att i genomsnitt dödar israelisk militär ett barn om dagen i det sönderbombade området.

Publicerad
3 days sedan

Gävlar vad trevligt!

Fyra timmar i Gävle och vi har fått exempel på både superengagemang och next level-oengagemang. Berättar mer om det längre ner i inlägget.

Så här lät Gretas och mitt samtal när vi snackade om våra tankar inför besöket:

Greta: 

– God morgon! Vi är i Gävle, det snöar här. Låsförvaringsskåpen är ur funktion så vi ska gå till Kulturhuset och se om vi kan lämna våra väskor medan vi går runt och intervjuar folk här i stan. 

Alexandra:

– Annars får vi bära.

Greta:

– Annars får vi bära vilket är fine. Jag brukar gå så här som en snigel. Den här väskan har blivit en del av mig. Den är också större än jag så det är lite opraktiskt men man vänjer sig. 

Alexandra: 

– Du tippar inte baklänges då?

Greta: 

– Nej, då.

Alexandra:

– Vad har du för förväntningar inför de här timmarna i Gävle?

Greta: 

– Jag vet inte om jag har så stora förväntningar på att det ska bli annorlunda här, jämfört med det vi har gjort hittills i Stockholm. Jag tror inte det. 

(Vi har ju som sagt gjort lite intervjuer i Stockholmsområdet. De kommer att publiceras längre fram!)

Alexandra:

– Har du varit i Gävle tidigare?

Greta: 

– En del. På demonstrationer. De veckovisa Fridays For Future-strejkerna med lokalgruppen här och så.

Alexandra:

– Var det inte här Gretas gamlingar blev knuffade av en politiker, förresten?

Greta:

– Jag tror det. Och det har varit mycket klimatrelaterade extremväder här också de senaste åren som har kommit upp ganska mycket i debatten. Det är något med det är som är talande: Vi säger att “när katastrofen kommer hit, då kommer vi agera”. Men inte ens när folk har källaren full med vatten så reagerar man.

Alexandra:

– Vi får försöka fråga människor vad de tänker om det… Det som brukar få folk att reagera har jag märkt när man pratar om sådana saker är det som ligger väldigt nära. Typ: tanken på att ens hus inte kommer gå att försäkra och sånt. Det brukar slå an hos många, förstås, eftersom det är en väldigt viktig sak i ens eget liv. 

Jo, visst var det här i Gävle som medlemmar ur aktivistgruppen Gretas gamlingar beskrev hur de blev puttade av en moderat riksdagsman utanför Stadshuset, som själv menade att det var “orimligt” att gruppen fått tillstånd att demonstrera på den aktuella platsen och hävdade att han gick emellan två demonstranter för att komma in.

“Var det inte en väldigt bra plats att få demonstrera på”, var det folk som invände. En plats där medborgarna kan komma nära makthavarna och får framföra sina åsikter.

Och här i Gävle har det varit flera typer av extremväder de senaste åren – bland annat de enorma skyfallen 2021, som enligt en rapport från myndigheten som då hette MSB bara var en “föraning” om vad som väntade i framtiden.

Greta och jag minglade iallafall runt på Gävles centrala gator. Det var lite trevande, både för oss att komma över spärren och våga fråga och att få människor att våga vara med. Flera av dem vi frågade gick med på att snacka anonymt men många sa också blankt nej. Majoriteten efter att först ha frågat vad det handlade om.

– När vi svarade och sa att det handlar om svensk politik eller att vi är ute och gör intervjuer inför valrörelsen, då sa jättemånga “nej, då vill jag inte vara med” eller “jag kan inte tillräckligt mycket”, sa Greta sen när vi pratade ihop oss om våra reflektioner efteråt.

Många verkade ha en upplevelse av att man behöver ha “körkort” för att få uttrycka sin åsikt. Som att man måste kunna vissa saker eller vara superintresserad av politik för att få uttala sig.

Men Gävle bjöd också på engagemang. Faktiskt redan innan vi ens kommit fram. Flera av mina (det är Alexandra som skriver) kompisar och bekanta som kommer från Gävle översköljde mig med tips på grupper, platser och personer som på olika sätt engagerar sig i motstånd eller civilsamhälle. Min erfarenhet från åren på Dagens Nyheter är att för mycket förberedelse ibland kan leda till att man nästan vet hur reportaget kommer att bli redan innan man åker ut och så vill vi inte att det här ska bli. Men det är förstås en balans så alla tips vi får in tas väl omhand och vi hoppas till exempel att vi kommer tillbaka till en plats som Gävle – kanske redan på hemvägen från den här turen norrut.

Vi blev väldigt fint välkomnade till staden! Flera personer frågade vad vi gjorde och om de kunde hjälpa oss med något. Bland annat en man som stannade sin bil och klev ur, strax efter att vi börjat gå från Centralstationen. Han bar keffiyeh och tackade Greta för allt hon har gjort, inte minst för Palestina, och sa “vill ni ha skjuts någonstans eller hjälp med vad som helst”. Väldigt vänlig!

Vad tyckte Gävleborna då?

– Det var väldigt mycket kritik mot regeringen, sammanfattade Greta.

– Jag tror inte att vi har träffat en enda som har varit någorlunda insatt i politik som har haft någonting positivt att säga om regeringen här – eller det politiska klimatet i Sverige överhuvudtaget.

70-årige Claes träffade vi i Agnes kulturhus. Han sa:

– Det är rent katastrofalt. Vi har inte haft en sämre regering sedan 1917 med hungerkravallerna. När Hammarskiöld var statsminister. Jag drömmer om att få vakna någon morgon och inte se de här fyra stolarna som står där, och kommer med något nytt dumt förslag. Varenda dag.

Vad skulle du vilja se som var annorlunda? frågade jag.

– Ja, det satsas ju på fel saker. Det som jag tycker är viktigast satsas det överhuvudtaget inte på. Istället så satsas det på fängelser, poliser och militärer. Och skattesänkningar! Och så lånar man pengar till militären för att kunna sänka skatterna.

Vad tycker du man borde satsa på istället? frågade Greta.

– Skola, sjukvård och omsorg. Och, ja. Det är väl det.

Hur tänker du inför framtiden? frågade jag.

Claes, 70 är kritisk mot regeringen.

– Jag är inte särskilt optimistisk, ska jag säga. Man ser att högernationalisterna och fascisterna går framåt i princip i varenda land. Och motsättningarna ökar i varenda land. Så jag ser inte särskilt positivt på det hela taget… Men… Ja, jag vet inte. Hur man skulle göra för att det är ju i princip i varenda land så går det emot höger, sa Claes och sen tog han sats:

– Om man ska ta lite historia. Det började 1979 eller 1980, när Thatcher och Reagan kom till makten och införde nyliberalismen, sa han och fortsatte beskriva hur socialistiska och socialdemokratiska partier inte gjorde motstånd utan lät nyliberalismen sippra in också i deras politik.

– Så då tänker väl folk att “då röstar jag väl på högern då” och det där… Jag har svårt att se att det ska kunna ändras så lätt. Vilket ju är nödvändigt då om det ska kunna förbättras här i världen.

Hur tänker du kring klimatförändringarna och framtiden?

– Man struntar i Kyotoavtalet eller vad det heter och driver istället på med mer investeringar i fossilt… Så, ja. Det kommer ju inte gå något vidare bra. Och man kommer försöka komma undan genom att säga att att “folk vill ha det så här” – trots att undersökningar, iallafall i Sverige, visar att folk är villiga att göra ingrepp i sin vardag för att minska koldioxidutsläppen. Man går inte riktigt i takt där.

Jag är inte ute efter något falskt hopp. Men om du ser dig om i samhället idag, finns det något som ändå ger dig hopp? Någon eller några som gör något som ger dig energi eller framtidstro?

– Det är ju små grupper bara. När man drar samman COP-konferenserna så blir det ju ingenting av det hela. Jag ser ingenting så här rätt ut i luften som kan göra det bättre, tyvärr. Utan det är enskilda personer och det räcker inte.

Finns det något som skulle kunna få dig att ge dig ut på gator och torg och protestera? Något du bryr dig om så mycket att du kanske skulle bli aktivist eller demonstrant eller på något annat sätt engagera dig?

– Just nu lider jag av en sjukdom som gör att jag orkar nog inte hålla på med det. Tyvärr. Men annars skulle jag gärna göra det.

Tror du att det finns någonting som skulle kunna trigga en start rörelse i Sverige, någonting som bubblar där ute?

– Du säger ju bubblar. Problemet är att det bara bubblar lite, det är ingenting som jag kan se som… Jag kommer inte på någonting iallafall som kan förbättra det.

Det är inte en jätteljus bild du målar upp.

– Nej, det är det verkligen inte. Men det är ju verkligheten som den ser ut just nu. Och fortsätter den så blir det ingen ljus framtid, utan då blir det bara mörkare och mörkare.

Som motpol till den politiskt engagerade Claes var två kvinnliga förstagångsväljare, båda 18 år. De ville vara anonyma men kunde tänka sig att bli intervjuade, vi kallar dem Anna och Elin. De svarade mer eller mindre unisont så deras svar presenteras som ett och samma här:

– Vi har aldrig röstat innan. Jag har inte så många tankar kring hur jag ska rösta, jag har inte bestämt mig riktigt.

Vad tror du det kommer vara som avgör vad du kommer rösta på?

– Jag får väl prata lite med familjen. Kolla lite vad de känner och se hur det är. Kolla lite mer vad alla de här gör för någonting och hur de vill göra…

Har ni några frågor som ni bryr er om lite extra?

– Alltså egentligen bara vad de vill göra med samhället. Typ så.

Är det mer vardagsfrågor eller stora internationella frågor ni bryr er om?

– Gud, vilken svår fråga. Alltså egentligen vad de vill göra, vad de vill göra bättre.

Är det något du själv tänker skulle behöva bli bättre?

– Oj… Ja. Hmm…

Känns det för avlägset för att kunna relatera till?

– Ja, typ. Jag känner mig inte så insatt i det. Men jag vill ju att den rätta ska vinna såklart.

Finns det någon anledning till varför ni inte engagerar er mer?

– Det är nog bara för att det är första valet. Eftersom vi inte har röstat innan så har det inte angått oss. Om vi hade fått rösta tidigare så hade vi varit mer insatta.

Har ni varit engagerade politisk? Gått i någon demonstration eller så?

– Nej, faktiskt inte.

Finns det något som skulle kunna trigga ert engagemang tror ni? Vad skulle det i sådana fall vara?

– Jag vet inte vad det skulle vara… Om det hade hänt något nära mig, som hade påverkat mig mer.

Om vi tänker bort politiska partier och sånt. Vad bryr ni er om? Finns det människor i er närhet som står er särskilt nära eller saker ni tycker är viktiga ska fungera?

– Gud vad svårt…

Det blev tyst en stund.

– Familjen är ju viktig. Vi är väldigt nära familjen, att det ska fungera och så… Eh. Ja. Har vi något mer?

När vi avslutar intervjun förstår vi att Anna och Elin ska ta studenten från frisörprogrammet i vår. Så nu är det fullt upp med förberedelser.

Blir det frisör i framtiden eller något annat?

– Något annat, sa båda två.

En helt annan fråga, sa plötsligt Greta. Ni som har pluggat nu till frisör: är det jättetydligt att den här frisyren är hemmaklippt?

– Nej, du passar ju i det. Det skulle jag inte säga. Så du har gjort det hemma? Själv, liksom, med en vanlig sax?

Ja, svarade Greta.

– Men vet du, du rockar det.

Det var något med svaren från de här förstagångsväljarna som kändes… Sorgligt. Både Anna och Elin var vänliga och artiga, tog sig tid att prata med oss och ansträngde sig för att svara på frågorna. Det var trevligt att prata med dem! Men det faktum att de inte verkade ha reflekterat över vad som var viktigt för dem i livet, vad de brydde sig om, det satte sig i mig.

Vi träffade ytterligare några fina människor i Gävle. En 21-åring och en 30-åring som gick på folkhögskola i stan och hade skarpa politiska analyser. Mer om dem en annan dag för det här blogginlägget är redan alldeles för långt (tror jag?). Vi avslutar med 37-årige Salar som beskrev läget i svensk och internationell politik som tumultartat.

– Vi skulle behöva mer kärleksfulla dialoger där ute för att komma någonstans, sa han och när vi sedan avslutade intervjun kom en hel klunga med tonåringar och bad att få ta bild med Greta.

När gruppen hade skingrats kom en man fram – till Salar – och bad att få ta en bild med honom. Viss förvirring uppstod men han sa ja och det togs en bild, tackades och mannen gick igen.

– Jag tror han trodde att det var jag som var känd, sa Salar och skrattade.

Nu tuffar vi fortsatt norrut! Stay tuned.

Publicerad Uppdaterad
3 days sedan

Videohälsning från Gävle!

Journalisten Alexandra Urisman Otto och aktivisten Greta Thunberg är på plats i Gävle.

Publicerad Uppdaterad
4 days sedan
Strejkvarsel på Chopchops matfabrik i Rosersberg utanför Stockholm
Den snabbväxande restaurangkedjan Chopchop har de senaste åren fått hård kritik för sin dåliga arbetsmiljö. Foto: Jessica Gow/TT

Facket har fått nog: Varslar om strejk på populära snabbmatskedjan


Det fortsätter att storma runt den svenska snabbmatskedjan Chopchop. Om företaget fortsätter vägra teckna kollektivavtal hotar fackförbundet Livs nu med strejk på företagets matfabrik utanför Stockholm.

Efter upprepade larm om brännskador, övervakning och allmänt dålig arbetsmiljö har den snabbväxande restaurangkedjan Chopchop de senaste åren fått hård kritik från fackligt håll.

I granskningsserien Rädslans restaurang har tidningen Arbetet i en rad reportage beskrivit livrädd personal som utnyttjas av företaget.

Nu blåser det upp till strejk på Chopchops fabrik Gigachop, där stora delar av maten styckas och hanteras, i Rosersberg utanför Stockholm.

Bolaget vägrar kollektivavtal

Det här sedan bolaget vägrat teckna kollektivavtal för de anställda vid fabriken.

– Det stämmer, även om vi inte vill kommentera något innan varslet verkställs. För vår förhoppning är naturligtvis att få till ett kollektivavtal innan dess, säger Matilda Antonsson på Livsmedelsarbetarförbundets pressavdelning till Arbetaren.

Chopchop har sedan starten 2011 snabbt etablerat sig på ett fyrtiotal orter runt om i landet. Deras inriktning på asiatisk mat har blivit populär och idag har kedjan restauranger från Lund i söder till Umeå i norr.

Men nu varslar alltså facket om strejk. Om inget kollektivavtal skrivs under lägger personalen i matfabriken ned sitt arbete den 3 mars, förklarar Matilda Antonsson för Arbetaren.

Den planerade strejken gäller alltså bara arbetarna vid matfabriken. Tidigare i år har Hotell- och restaurangfacket, HRF, inlett förhandlingar om kollektivavtal för de anställda på företagets restauranger, rapporterar tidningen Hotellrevyn.

Publicerad
4 days sedan

Resan startar: Ja, vad fan ska man göra?

Hej! Vad kul att du har hittat till den här bloggen som handlar om vad fan man ska göra som väljare i Sverige år 2026. Vi som ställer oss den frågan är Greta Thunberg (hon behöver ingen närmare beskrivning) och Alexandra Urisman Otto, det är jag som skriver. Jag är frilansskribent för Arbetaren och har tidigare jobbat som reporter på Dagens Nyheter i nästan ett decennium.

Greta och jag har rest en del tillsammans tidigare. Vi möttes första gången i oktober 2018 när jag (som då egentligen var kriminalreporter) motvilligt hade gått med på redaktörens förslag att “åka ner till riksdagen” där det satt “en tjej med en skylt”. Sedan dess har jag, ofta tillsammans med fotograf Roger Turesson, skrivit ett gäng intervjuer, reportage och till och med en bok om henne. Jag har följt Greta på tåg genom Europa, i elbil på amerikanska prärien och mötte henne till havs när hon kom till Europa efter sin andra seglats över Atlanten 2019.

Nu ska vi ut och åka igen.

I förra veckan varnade forskare för att världen kommer allt närmare en brytpunkt då den globala uppvärmningen börjar skena utan att kunna stoppas. Vi lever i en tid när den internationella rättsordningen är i fritt fall, där flera folkmord pågår – och understöds – på en och samma gång. En tid när det borde betyda något att vara tyst inför de stora saker som sker men där det istället ofta är människorna som säger ifrån som demoniseras.

Samtidigt präglas det politiska samtalet av faktaresistens och en känsla av att det ingenstans tycks finnas några alternativ för den verkliga förändring som så akut behövs.

Med det som backdrop tänkte vi, en aktivist och en journalist, ge oss ut i landet. Längs vägen kommer vi förstås att presentera oss närmare och bjuda in dig som läser till våra analyser av det vi hör och ser runt om i Sverige och till känslorna det väcker hos oss. Kanske kan det bli en och annan flamsig stund när energinivåerna är låga. Men framför allt vill vi dela med oss av historier, tankar, farhågor, drömmar och förhoppningar hos människorna vi träffar. Vi tror att det finns en berättelse om Sverige 2026 att hämta här, i väljarna, medborgarna, svenskarna eller hur man nu än väljer att beskriva dem som allt handlar om. Vi vill sätta mikrofonen vid deras mun istället för att trängas med alla andra mikrofoner i riksdagens presskonferensrum.

– Det här är en fråga som jag bär med mig personligen. Vad fan ska man göra? Som medborgare och som aktivist. Jag vet att jag inte är ensam som väljare i att känna mig maktlös, desperat och extremt frustrerad över att diskursen är helt frånkopplad från verkligheten, samt att det inte finns något politiskt parti som överhuvudtaget tar dessa enorma utmaningar på allvar, sa Greta innan vi gjorde vår första intervjudag i Stockholm härom veckan.

Ja, vi har tjuvstartat i huvudstaden och ni kommer få läsa och se vad som hände då snart. Men först (redan imorgon!) drar vi norröver – hoppas ni hänger med oss här på bloggen.

Publicerad Uppdaterad
5 days sedan
Greta Thunberg och Alexandra Urisman Otto Arbetaren 1
Aktivisten Greta Thunberg och journalisten Alexandra Urisman Otto kommer för Arbetarens räkning resa genom Sverige för att prata med väljare inför det svenska riksdagsvalet i höst. Foto: Greta Thunberg

Greta Thunberg och Alexandra Urisman Otto söker svar inför valet

Finns det något hopp? Något motstånd? Och vad fan ska man rösta på? Aktivisten Greta Thunberg och journalisten Alexandra Urisman Otto ger sig ut på en resa genom Sverige för att söka svar.

Vad är det ni tänkt göra?
– Vi ger oss ut i Sverige tillsammans inför valet 2026. Greta Thunberg med målet att få en bättre förståelse för vad som krävs för att bygga en verklig solidarisk gräsrotsrörelse med rättvisa i fokus. Och jag dels för att skriva om hennes sökande, dels för att sätta medborgarna i fokus inför valet 2026. Arbetarens läsare ska få väljarintervjuer i stället för partiledarintervjuer. De ska få träffa riktiga människor och få ta del av deras tankar, förhoppningar och farhågor. Och de ska få en fördjupad förståelse för vad som faktiskt står på spel, i stället för intetsägande politikersvar, säger Alexandra Urisman Otto.

– Vi ska åka runt genom landet för att söka efter motstånd, idéer, hopp samt svar på frågan om vad man som väljare 2026 ska göra, när det politiska samtalet präglas av faktaresistens, och när det ingenstans tycks finnas några alternativ för den verkliga förändring som så akut behövs. Motståndet i Sverige, de som kämpar för rättvisa, är fragmenterat och ofta demoniserat. Vi måste belysa de här rörelserna, och gå samman i dem – för att bli starkare och presentera faktiska alternativ: till dagens politik och till de våldsamma politiska och ekonomiska system som sätter kortsiktig vinst före mänskligt och planetärt välmående, säger Greta Thunberg.

Hur kom ni på den här idén?

– Eskalerande klimatkris, folkmord och urholkning av grundläggande internationell rätt – frågor som hotar allt och alla vi bryr oss om – är till synes frånvarande i den politiska debatten inför valet. Jag är långt ifrån ensam väljare i att känna mig maktlös, desperat och extremt frustrerad över att diskursen är helt frånkopplad från verkligheten samt att det inte finns något politiskt parti som överhuvudtaget tar dessa enorma utmaningar på allvar. Idén kom från desperationen av att inte veta vad jag ska göra, som medborgare och som aktivist. Därför vill jag dels personligen höra andras tankar om vad som måste ske, dels ge plattform till dem som faktiskt drabbas av den extremistiska politik som förs – i en valrörelse som präglas av rösterna från dem som fattar besluten men oftast inte drabbas av dem, säger Greta Thunberg.

– Också som journalist kan jag drabbas av en känsla som liknar apati inför det enorma gap som finns mellan utmaningarna som Sverige och hela mänskligheten står inför – och den rådande politiska debatten här hemma. Greta Thunberg och jag har olika roller men ser båda att det relevanta i det här läget är att vända blicken mot medborgarna, väljarna. Mitt mål är att genom personerna vi möter kunna hjälpa Arbetarens läsare att orientera sig i valrörelsen 2026. Vad är viktigt på riktigt just nu? I den här bevakningen blir det inga politiska punchlines eller metadebatter som tar fokus från de människor det egentligen handlar om, säger Alexandra Urisman Otto.


Aktivist och journalist. Hur tänker ni att era roller kommer att komplettera varandra i det här projektet?

– Givetvis har vi olika roller och vi är övertygade om att läsarna är smarta nog att se det. Jag kommer att göra journalistik som jag alltid gör och väva ihop relevant fakta med det vi upplever på plats ute i landet. För läsarna hoppas jag att det kommer att bli en lärorik och i bästa fall ögonöppnande rapportering och som bonus får man en inblick i de udda situationer som ofta uppstår kring Greta Thunberg. Mer än något annat är mitt mål att hjälpa Arbetarens läsare att få svar på frågan: ”Vad fan man ska göra som väljare 2026?”

– Jag är väldigt öppen med mina åsikter, och folk vet för det mesta var jag står, vilket ofta skapar intressanta diskussioner. I den här situationen har jag ju även en plattform jag måste använda för att sätta fokus på de frågor som måste upp på agendan, och jag vill veta vad folk anser att jag och andra aktivister bör fokusera på och framförallt vad som skulle krävas och hur vi ska anpassa rörelsen för att just du ska gå ur din bekvämlighetszon och bli aktivist. Men jag är även en väljare som så många andra känner mig desperat, men vägrar falla in i apati. Hopp kommer från handling, men det är svårt att skapa hopp när man inte vet vad man ska göra, säger Greta Thunberg.

Med på resan, för filmning och klippning, är också Helena Molin, till vardags regissör och manusförfattare och aktuell med filmen Strejkarna. Följ resan på Arbetaren.se och bloggen Vad fan ska man göra?

Publicerad
1 week sedan
Amalthea Frantz Stoppa utvisningarna
Anställda på Södersjukhuset i Stockholm protesterade mot utvisningen av två av sina arbetskamrater i december 2025. Foto: Johan Apel Röstlund och Henrik Montgomery/TT

En växande folkrörelse mot utvisningar

Utvisningarna kan påverka valet på ett sätt som partierna inte anade. 

Plötsligt är alla överens: de pågående utvisningarna är vansinniga. Vi hör det från såväl borgerliga ledarsidor som från Sveriges än så länge största parti. Socialdemokraterna svängde nyss i frågan om utvisningarna av tonåringar. Samtidigt uppstår tydliga sprickor kring en annan del av den så kallade migrationspolitiken: planen på att omvandla alla permanenta uppehållstillstånd till tillfälliga.

Men framför allt hörs ilskan från helt vanliga människor. De vars arbetskamrater eller klasskompisar enligt regeringen nu ska ut ur landet. Och det är därför makthavare har börjat lyssna. 

Riktigt alla är dock inte överens. Tidöregeringen håller fast vid sin linje, än så länge. Delvis säkert av ren prestige. Men de verkar också verkligen ha trott att de hade allmänheten med sig. De senaste åren har ju de politiska partierna allihop gjort ungefär samma analys: väljarna vill ha hårda tag. Fler i fängelse, fler ska utvisas, eller lockas med pengar för att lämna landet. Hårdare straff, mer övervakning, starkare militär. Allt till tonerna av mer eller mindre dold rasism. 

Drabbar fler och fler

Precis som många har varnat för börjar den här människosynen slå mot fler och fler. Det var länge sedan det räckte att ”göra rätt för sig”. Bakom det uppmärksammade fallet med åttaåriga Gabriella ligger ett annat av regeringens och SD:s märkliga påfund: försörjningskravet, eller lönegolvet, från 2023 som Arbetaren var bland de första att bevaka. 

Nu ser vi ett växande motstånd. På gatorna, i klassrum, från kommuner som är rädda att förlora sina arbetande invånare. Många måste hålla ihop, helt oavsett var de en gång föddes, och oavsett om de till exempel är lågavlönade, arbetslösa eller inget hellre vill än att få gå i pension innan livet tar slut.

Frågor om migration kan påverka valet – men inte på det sätt partierna trott. 

Publicerad
1 week sedan

Podd: Sveriges längsta lockout

Podd: Sveriges längsta lockout

I det här avsnittet av Arbetarens podd pratar Amalthea Frantz och Håkan Gustafsson om den dramatiska Lossmen-Ekträsk-konflikten – Sveriges längsta lockout som varade mellan åren 1924 och 1931 i Västerbotten.

Vad är det som är så speciellt med den här konflikten? Hur överlevde folk under en nästan sju år lång lockout? Vad var det som gjorde att man till sist vann, och vad kan dagens fackliga organisationer lära sig av striden?

Avsnittet bygger på en artikel som Håkan Gustafsson och kulturgeografen Johan Pries skrev för Arbetaren 2025.

35 år av arbetarhistoria

Mycket av materialet i både podden och artikeln kommer från Arbetarens digitala arkiv från 1920- och 1930-talen. Som prenumerant kan du själv bläddra i arkivet här: 35 år av arbetarhistoria

Gillar du Arbetaren Radio och vill höra fler avsnitt? Stöd oss genom att teckna en prenumeration

Om du inte har råd, skriv gärna upp dig Arbetarens nyhetsbrev där du varje vecka får uppdateringar helt gratis.

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
Ambulansmord i Harmånger, Hälsingaldn
Chocken och ilskan var stor i Hälsingland sedan en ambulanssköterska mördades under utryckning i den lilla orten Harmånger i höstas. Foto: Mats Andersson/TT

Hovrätten fastställer dom för ambulans­mordet i Hälsingland


Hovrätten fastställer nu domen mot den man som dödade ambulanssköterskan Helena Löfgren i Harmånger i september. Det meddelades strax innan lunch på måndagen.

Det var lördagen den 20 september som den fruktansvärda attacken på ambulanssköterskan Helena Löfgren ägde rum i den lilla orten Harmånger i norra Hälsingland. Händelsen skapade både ilska och sorg. Inte minst bland ambulansförbundet och annan sjukvårdspersonal inom Region Gävleborg fick den stor uppmärksamhet.

I början av december dömdes en 26-årig man till 18 års fängelse för mordet. En dom som nu fastslås av Hovrätten för Nedre Norrland. Det här trots att rätten inte var eniga i sitt beslut.

”Två ledamöter har ansett det bevisat att gärningsmannen haft en direkt avsikt att döda offret och att påföljden borde bestämmas till livstids fängelse”, skriver domstolen i ett pressmeddelande.

Publicerad Uppdaterad