Karaoke och klasskamp

En gång i tiden kämpade vi ihop, nu är våra problem privata angelägenheter – alltifrån osäkra anställningar till bostadsbrist. Den svenska modellen har upplösts av fackföreningar och näringsliv i samförstånd. Visst kan vi greppa karaokemicken efter jobbet, men vi måste greppa mer än så.

Signerat
Aggretsuko är en figur från Sanrio, det japanska företaget som är mest känt för Hello Kitty.
Foto: Skärmdump från Netflix

På tv ser jag den röda pandan Aggretsuko gå till jobbet. Arbetsbelastningen är orimlig och ingen förmår sätta emot chefen, den feta skrikande grisen.


Jona Elings, ST-läkare med inriktning obstretik och gynekologi.

I hemlighet hanterar Aggretsuko sin frustration. Det söta lilla djuret smiter in på karaokebaren på väg hem från jobbet och brister ut i death metal-låtar med strofer som ”I hate boss”.

Jag är Aggretsuko. Du med. En gång kämpade vi tillsammans för förändringar som gynnade alla. Det var före individuell lön och osäkra anställningar. En gång tog vi stöd av varandra. Nu är problemen våra egna, privata. Vår huvudvärk, vårt magsår, handen på just min rumpa i kön till kopieringsapparaten.

Högen med betalningspåminnelser och påminnelser om påminnelserna. Nu sjunger du death metal och jag postar aforismer på sociala medier och någon lyssnar närmast neurotiskt på samma avslappningsapp varje dag på tåget hem från jobbet och fäller upp huvan på munkjackan för att få gråta ifred.

I Sverige råder den svenska modellen, meddelar Socialdemokraterna i valkampanjen. Och den måste värnas, exempelvis med strängare gränskontroller. Den svenska modellen går ut på att fackföreningar och näringsliv avtalar om villkoren på jobbet, till skillnad från länder där villkoren i större grad lagstiftas.

Den svenska modellen har upplösts av fackföreningar och näringsliv i samförstånd.

Om så Socialdemokraterna minerar landets gränser och beskjuter alla som närmar sig med kulspruteeld kommer det varken att göra från eller till för den svenska modellen.

Den svenska modellen har upplösts av fackföreningar och näringsliv i samförstånd. Upplösts enligt den svenska modellen själv, skulle man kunna säga. Visst avtalar parterna fortfarande i formell mening, men avtalen har allt fler svävande punkter, och allt fler arbetare står utanför avtalens fördelar, eftersom de saknar anställning.

I tisdags presenterades LO, TCO och Sacos överenskommelse med Svenskt Näringsliv om inskränkningar i strejkrätten, rätten som redan är ynklig och mest för syns skull. Skulle den klena möjligheten att lägga ned arbetet tas ifrån oss behövs inget samförstånd mellan arbetsmarknadens parter, då dikterar näringslivet villkoren och facken förmedlar hemförsäkringar.

Eller erbjuder rabatter, som i LO:s satsning ”mervärde” som ska ses som en chans för olika företag att tjäna pengar, inte bara på LO-medlemmarnas arbete utan även på deras konsumtion. För sådant som ett fack som strider för lön är liksom förlegat. Trist. Det får du fixa själv, du bästa dräng.

Skulle den klena möjligheten att lägga ned arbetet tas ifrån oss behövs inget samförstånd mellan arbetsmarknadens parter, då dikterar näringslivet villkoren och facken förmedlar hemförsäkringar.

Om just jag eller just du sedan inte lyckas i våra privata lönesamtal är det mitt eller ditt fel, och nästa år borde vi gaska upp oss, men inte tillsammans. Jag måste tro mer på mig själv. Du bokar Personlig Lönecoachning hos Unionen.

Hur vi än framhåller oss själva fortsätter andra att tjäna pengar på vårt arbete. Hur vi än anstränger oss, visar framfötterna, ställer upp, ställer oss in, eller bara gör jobbet som ska göras, sitter vi där med karaokemicken efter jobbet.

Det blir parodiskt när S menar att hotet mot den svenska modellen kommer utifrån, när det är de själva som avskaffat den. Varje gång en arbetare ställs ensam i stället för att få höra ihop poffas en champagnekork på Svenskt Näringsliv.

Det är Socialdemokraterna som får Aggretsuko att sjunga death metal. För nu. Men snart stundar val till riksdagen, där valmöjligheterna är till förväxling lika. Om fyra månader kan det vara andra som håller i taktpinnen, som  dirigerar sitt ”ett-två-tre-fyr, lyd, tig, jobba!”.

Ensamdansen till maktlöshetens och tristessens monotoni. Ingen regering kan ge oss frihet. Inte death metal heller. Och den enda aforism som verkligen fungerar är: gärna karaoke, men först gemensam klasskamp.