———————————————————

”Det krävs också styrning”

Replik på ledartexten från Gita Nabavi (Fi) och Annelie Nordström (Fi):

 

Det är lätt att det blir fel när det går lite fort, som när Toivo Jokkala ger Feministiskt initiativ rådet att ”förse den offentliga sektorn med medel så att den får resurser att möta de anställdas krav och väsentligt höja lönerna inom vården och andra offentligt finansierade branscher”.

Vid en närmare titt på vår statsbudget framgår det nämligen att det är just det vi gör. Mer än något annat parti. Närmare bestämt 35 miljarder, som ska gå till välfärdssatsningar i kommuner och landsting. Det är medel för nyanställningar för att möta brister, höjda löner inom kvinnokodade offentliga arbeten, medel till vidareutbildningar och kompetensutveckling, och för en arbetstidsförkortning.

På vår agenda står också bättre arbetsvillkor och en aktiv personalpolitik. För det krävs inte bara pengar utan också styrning. Om kommunerna får bestämma själva, gör de som de alltid har gjort, höjer lönerna för anläggningsarbetare och fastighetsskötare, därför behövs även ett uppdrag till Medlingsinstitutet, som ger dem i uppdrag att stimulera parterna att höja lönerna i de värdediskriminerade arbetsmarknadssektorerna.

Tro inget annat än att vi är lika frustrerade som många andra när det gäller de vinstuttag och de vd-löner som tas ut av de stora företagen i vård, skola och omsorg. Vi möter också alla de där gulliga tanterna som har startat en fantastisk förskola eller litet hemtjänstföretag och som undrar om vi är emot kvinnligt företagande.

Vi möter också alla de där gulliga tanterna som har startat en fantastisk förskola eller litet hemtjänstföretag och som undrar om vi är emot kvinnligt företagande.

Det är vi ju såklart inte. Men det är inte riktigt det som är grejen, hemtjänst finns inte för att någon ska få möjlighet att bli företagare, utan för att en äldre människa som betalat skatt hela livet har sviktande förmågor och behöver hemtjänstens insatser. Så när det gäller hemtjänst och annan omsorgsverksamhet finns det många skäl till att Fi tycker att den ska vara i kommunal regi.

Vi är självklart medvetna om att kapitalägarna inte ger männen i industrin mer är de måste för att hålla igång den lönsamma verksamheten. Men att påstå ”att utsattheten på arbetsmarknaden inte är logiskt bunden att gälla arbetsgrupper som domineras av ett visst kön eller en viss etnicitet” är insiktslöst när allt fler visar på motsatsen. Detta är vi ju därmed inte ensamma om att förstå, men tämligen ensamma om att föreslå åtgärder för att förändra.

Fackföreningarna är ryggraden i svensk lönebildning och vi vill inte ha en annan ordning, men de behöver bli bättre på att se och åtgärda kvinnors och utlandsföddas dåliga löner och arbetsförhållanden och de behöver ett bättre stöd i den arbetsrättsliga lagstiftningen och i Medlingsinstitutets direktiv för att ha reella förutsättningar att nå framgång.

Kanske är det dags att sluta förhålla sig till den antirasistiska feminismen som en trevlig kraftinjektion till arbetarrörelsen och att se den för vad den är – en likvärdig utgångspunkt. Först då kan vi få likvärdiga villkor och löner för vår tids arbetare, bärarna av välfärden och förutsättningen för vår omsorg.

Gita Nabavi
Partiledare och riksdagskandidat, Feministiskt initiativ

Annelie Nordström
Arbetsmarknadspolitisk talesperson och riksdagskandidat, Feministiskt initiativ

 

———————————————————

Svar direkt från ledarskribenten
– Arbetarens chefredaktör Toivo Jokkala:

 

Jag vill börja från slutet.

”Kanske är det dags att sluta förhålla sig till den antirasistiska feminismen som en trevlig kraftinjektion till arbetarrörelsen och att se den för vad den är – en likvärdig utgångspunkt”, skriver Gita Nabavi och Annelie Nordström från Fi.

Om de tolkat min ledarartikel – med dess formulering ”Det råder heller inget tvivel om att det på många sätt fortfarande behövs feministiska kraftinjektioner i arbetarkampen, oavsett vilka organisatoriska strukturer som är bärare av dem” – som en plädering för att se antirasistisk feminism som någon sorts trevligt arbetarrörelsekomplement, då har de tolkat den väldigt fel.

Både den patriarkala samhällsordningen och de rasistiska samhällsstrukturerna är egna företeelser – på många sätt inflätade i, men absolut inte synonyma med, det kapitalistiska samhällssystemet. Motståndet mot dem är därmed inte heller något som jag för en sekund föreställer mig ska underordnas den traditionella arbetarrörelsen, utan något som även framöver måste bedrivas av krafter både inom och utanför denna rörelse.

Mitt konstaterande att det behövs feministiska kraftinjektioner i arbetarkampen var mitt sätt att särskilt understryka den viktiga roll feminismen har att spela även här. Det är inte ett märkligare påstående än att påpeka att det behövs antirasistiska kraftinjektioner i den feministiska kampen – något som mycket väl går att hävda utan att för den sakens skull ha för avsikt att reducera antirasismen till någon sorts feministisk accessoar.

Jag gör ingen hemlighet av Fi:s ambitioner att öka skatteuttaget, och att det är något jag välkomnar.

Även när det gäller skattepolitiken gör Gita Nabavi och Annelie Nordström en underlig läsning av min artikel. Jag gör ingen hemlighet av Fi:s ambitioner att öka skatteuttaget, och att det är något jag välkomnar.

Vad jag menar i min därpå följande formulering om att ”kopplingen här” – det vill säga i löneavsnittet – ”måste göras uttrycklig” är att det blir märkligt att, som Fi gör under avsnittet om jämställda löner i den arbetsmarknadspolitiska presentationen, tala om jämställdhetsfond, jämställdhetsbidrag till företag och Medlingsinstitutets nya roll utan att i skrivningen koppla löneutvecklingen till att de offentliganställda organiserar sig och kräver högre löner och att skatterna höjs för att kunna möta det. I Fi:s presentation är det över huvud taget svårt att se var den fackliga kampen kommer in i bilden – huvudteman är i stället planerna för den stats- och arbetsgivarfinansierade jämställdhetsfonden och det nya centrala arbetsvärderingsinstrumentet.

Det leder oss in på det centrala i min kritik – något som Gita Nabavi och Annelie Nordström knappast alls bemöter i sitt svar:

Fi argumenterar för åtgärder på löneområdet – en rättviseskapande arbetsvärdering som grund för lönesättningen och långtgående gemensamt beslutade jämställdhetsreformer – som lär tilltala många med socialistiska sympatier. Men de gör det på ett sätt där de inte alls tydliggör hur vårt ekonomiska system fungerar, med de redan i systemet inbyggda ojämlikheterna. I stället framställer de indirekt det gemensammas ställning i dag som mycket starkare än den är – det är det jag menar med att de formulerar sig som om löner och arbetsvillkor varken styrdes av marknadsmekanismer eller var något som arbetarkollektiven fått ta strid för genom facklig och annan kamp.

Samtidigt uttrycker de inte en enda avsikt att rucka på de grundläggande makt- och ägarförhållandena – vilket innebär att det här inte finns ett spår av socialism! Kritik mot makt- och ägartillståndet i ekonomin handlar, vill jag förtydliga, om någonting mycket mer fundamentalt och vidsträckt än att vara kritisk mot höga vd-löner och vinstuttag i offentlig sektor, eller förorda att hemtjänst och omsorgsverksamhet ska bedrivas i kommunal regi.

Sistnämnda avsaknad är naturligtvis inte utmärkande för Fi, utan helt typisk för ett svenskt politiskt parti med parlamentariska ambitioner i vår tid. Utmärkande för Fi är däremot, som jag tar upp i min ledarartikel, att de av många förknippas med en mycket bredare och mer djuplodande samhällelig radikalism än vad de egentligen står för, och det är också det jag, med lönefrågan som exempel, ville försöka tydliggöra.

Slutligen – Gita Nabavi och Annelie Nordström skriver: ”[A]tt påstå ’att utsattheten på arbetsmarknaden inte är logiskt bunden att gälla arbetsgrupper som domineras av ett visst kön eller en viss etnicitet’ är insiktslöst när allt fler visar på motsatsen”.

Jag håller inte med. De ekonomiska strukturerna bakom utsattheten på arbetsmarknaden gör att denna inte alls är bunden till att endast gälla arbetargrupper med en specifik etniskt eller könsmässigt dominerande profil – samtidigt som det finns ovedersägliga mönster i vilka grupper som är hårdast drabbade. Inte minst här hade en djupare diskussion om, och förståelse av, vårt ekonomiska system i Fi:s program varit av nytta för samtalet.

Det är ingen slump att en kvinnlig arbetare med utomeuropeisk bakgrund i Sverige ofta har mycket sämre villkor på jobbet än en fjärde generationens svenskfödd man. Men det stannar inte där.

Maktordningar utöver det ekonomiska systemet – Fi:s egen uppräkning lyder ”könsmaktsordningen, rasism, otillgänglighet och andra maktstrukturer” – gör sig tydligt påminda i vilka grupper som befinner sig längst ned på botten i dagens arbetsmarknad; där är Fi och jag helt överens. Samma sak ser vi i resten av världen. Det är ingen slump att en kvinnlig arbetare med utomeuropeisk bakgrund i Sverige ofta har mycket sämre villkor på jobbet än en fjärde generationens svenskfödd man.

Men det stannar inte där. Se på den så kallade gig-ekonomin – idag sprider sig dess moderna träldom bland unga människor av alla kön och etniciteter. Se på de dödliga arbetsplatsolyckorna i de manligt dominerade transport- och konstruktionsbranscherna, där ständigt längre kedjor av kontrakterade underleverantörer gör säkerheten svagare och ansvarslösheten utbredd.

Boven i det dramat är inte i första hand diskriminering – den är hela vårt mänskligt och socialt ohållbara ekonomiska system!

Och det måste alla människor med radikala ambitioner skaffa sig ord för att tala om.

Toivo Jokkala
Chefredaktör, Arbetaren