Kultur #35/2018

Levande om Rayas kamp och systerskap

"Det märks att Henrik Johansson tillhör vår generations mer erfarna arbetarskribenter", skriver Frederick Batzler i sin recension. Foto: Jens Meyer/TT

[BOK] Raya Henrik Johansson Rastlös förlag, 2018 Henrik Johansson har i sin tredje bok förlagt handlingen till en ålderstigen brödfabrik mitt i hjärtat av Malmös gamla industrikvarter. Över berättelsen hänger en annalkande storm. Ute i landet sveper en våg av vilda strejker. På bageriet kämpar vikarien Raya med att organisera de timanställda till strejk. Det är […]

[BOK] Raya
Henrik Johansson
Rastlös förlag, 2018

Henrik Johansson har i sin tredje bok förlagt handlingen till en ålderstigen brödfabrik mitt i hjärtat av Malmös gamla industrikvarter. Över berättelsen hänger en annalkande storm.

Ute i landet sveper en våg av vilda strejker. På bageriet kämpar vikarien Raya med att organisera de timanställda till strejk. Det är en samtidig kamp mot sexismen från hennes arbetskamrater, mot apatin och den odugliga fackklubben, och inte minst mot företagsledningen. Som om det inte var svårt nog, sitter hennes mamma i fackstyrelsen och hennes styvpappa är en av fabrikens chefer.

Den där stormnatten som romanen är inspirerad av satt jag själv på bottenvåningen på den litterära fabrikens verkliga förebild –  Kooperationens numera nedlagda bageri på Möllevången.

Jag tillhörde skaran timanställda som figurerar i berättelsen. Strömavbrotten avlöste varandra och på nyheterna följde vi spänt utvecklingen. Transportnätet stängdes ned. Sjukhusen gick i stabsläge. Till och med Barsebäcksverket fick stänga ned. Det var förenat med livsfara att vistas utomhus.

Men i brödfabriken skulle mervärdet pressas ur våra kroppar om så världen rämnade, precis som i romanen. Jag minns att vi skrattade åt det absurda. Vi hade inte så mycket mer att göra. Ugnarna fick återställas ideligen, limporna brändes, och det fanns inte något bröd att packa eller expediera. Vi skämtade om att vi borde skriva en bok om fabriken.

Föga anade vi att Henrik Johansson samtidigt sprang längs ugnarna på våningen ovanför och samlade stoff till sin roman medan han antagligen kämpade för att hålla igång produktionen mitt i stormen. Så här två decennier senare får jag äntligen läsa hans Raya och följa med tillbaka i tiden till mitt eget första möte med industriproletariatet.

Med allvar och humor levandegörs de många motsägelserna i brödfabriken.

Raya är rappt skriven, utan sentimentalitet. Vi får uppleva splittringen mellan fast personal och visstidsanställda, fackets tragiska impotens, och inte minst den tärande sexismen som kommer från arbetarklassen själv. Samtidigt ser vi hur solidariteten finns under ytan och ständigt bryter igenom den kvävande ordningen som kapitalismen lägger på tillvaron. Systerskapet mellan Raya och vakten Marie ger upphov till romanens mest inspirerande stycken.

Trågaren (degblandaren) Roy får utgöra arketypen för allt vi avskyr med patriarkatet. Han är svinig, kränkande och gränslös. Och dessvärre bara alltför verklighetstrogen. Samtidigt är han avgörande för att organisera strejken. Här lyckas Johansson kraftfullt illustrera varför feminismen är oumbärlig för klasskampen. Och varför sexismen är arbetarklassens kanske värsta fiende.

Men medan Johansson ingående skildrar sexismen, och på ett nyanserat och övertygande sätt målar upp problemet som den manliga, vita arbetaren ofta utgör, lyser rasismen märkligt nog med sin frånvaro. Den skymtar på sin höjd mellan raderna, och jag kan inte låta bli att känna att berättelsen tappar något av sin trovärdighet.

Läs Raja Baharis debutroman Stiga sol, smälta is, där protagonisten Sayed också jobbar på en gammal brödfabrik på Möllevången i Malmö. Där fick han i fikarummet höra: ”Synd att tyskarna inte gasade ihjäl araberna istället för judarna, för då hade de där råttorna aldrig behövt komma hit och smutsa ner vår svenska kultur, sprida sitt illaluktande och skränande och blanda sig med våra svenska kvinnor.”

Hur ska det gå? undrar jag flera gånger medan jag försummar andra sysslor för att läsa vidare.

Det märks att Johansson tillhör vår generations mer erfarna arbetarskribenter. Han behärskar språket och berättarkonsten väl. Raya är stundtals förbannat spännande. Vändningarna är tvära. Hjärtat bultar. Hur ska det gå? undrar jag flera gånger medan jag försummar andra sysslor för att läsa vidare.

Samtidigt är Johansson bekant med det moderna proletariatets predikament. Arbetsplatskampen och dess förutsättningar och hinder är skildrade med skärpa och stringens. De osäkra anställningarnas effekt på klasskampen går som en röd tråd genom romanen. Vi konfronteras hårt med den besvärliga frågan varför människan godtar att samhällets grundvärderingar, som demokrati, yttrandefrihet och integritet, nästan helt upphör att gälla på arbetsplatsen. Med allvar och humor levandegörs de många motsägelserna i brödfabriken.

Och även om Johanssons mörka humor får oss att skratta sätter sig skrattet snabbt i halsen. Som när berättelsen når sin klimax. Den plötsliga upplösningen, en smak av författarens absurdistiska böjelse som vi känner igen från Av kött och blod (2013), är alltför verklig för att avfärda. Vi lämnas med en obehaglig klump i bröstet.

Bokens främsta förtjänst är inte bara att den ger oss en tillgänglig och trovärdig lägesbeskrivning av den moderna arbetarklassen, med vårtor och allt. Rayas värde ligger i att den pekar ut en väg framåt som, trots allt inte är så avlägsen som kan verka. Solidariteten finns under ytan. Om vi bara hjälper den lite på traven kan den spränga genom asfalten, som tusentals maskrosor.

Publicerad

Prenumerera på Arbetarens nyhetsbrev

Box 6507
113 83 Stockholm
Tel: 08-522 456 70 (redaktionen)
[email protected]

Tidningen Arbetaren behandlar dina personuppgifter i enlighet med allmänna dataskyddsförordningen, (EU) 2016/679. Du hittar vår dataskyddspolicy här.

Prenumerationsärenden
Tel: 08-522 456 80
(måndagar kl 10-13)
[email protected]

Organisationsnummer: 556542-8413
Swishnummer för gåvor: 1234 809 984