Det är valår igen och kampanjarbetet inför demokratins egen stora festival, valet i september, är i full gång. Samtidigt har festivalstämningen svårt att infinna sig.

Många förblir likgiltiga inför valet, medan lika många känner en växande avsmak för det cyniska skådespelet. Verklig entusiasm tycks man bara finna hos de mest inbilska partisterna – men där ofta av fel skäl, som karriärintresse och makthunger.

Så har det inte alltid varit. Under perioden direkt efter andra världskriget var förtroendet för den representativa demokratin stort i västvärlden. Valdeltagandet var högt. Partierna uppvisade goda medlemssiffror. Demokratin hade medvind.

Därifrån har det emellertid bara gått utför. Valdeltagandet har minskat, partierna har tappat medlemmar och misstron mot politikerna har ökat. I Eurobarometer-undersökningen från 2012 framkom att bara 33 procent av européerna kände förtroende för EU. Endast 28 procent upplevde förtroende för sina nationella parlament.

Det missnöjet är inte ogrundat. Demokratins kris är verklig. I takt med att den kapitalistiska globaliseringen och nationalstatens marginalisering har det representativa styrelseskicket fått allt svårare att leva upp till medborgarnas krav och förväntningar.

Bristen på effektivitet och legitimitet har i sin tur öppnat för högerpopulistiska och teknokratiska alternativ. Att överlämna makten åt en ”stark man” eller åt ekonomiska experter ter sig för många inte längre som något förfärande auktoritärt utan som något önskvärt.
Den globala utvecklingen har gjort de nationella parlamenten tandlösa samtidigt som medialiseringen har gjort politiken allt mer skrikig och vulgär.
Hur kunde vi så snabbt gå från entusiasm för demokratin till detta demokratiska utmattningssyndrom? Det är en av de frågor som den belgiske historikern, arkeologen och författaren David Van Reybrouck ställer i boken Against Elections: The Case for Democracy från 2016.

Van Reybrouck accepterar de vanliga analyserna av den samtida demokratins problem: den globala utvecklingen har gjort de nationella parlamenten tandlösa samtidigt som medialiseringen har gjort politiken allt mer skrikig och vulgär.

Men Van Reybrouck lägger också till något nytt när han lokaliserar en del av problemet i valdemokratin som sådan.

Tanken att demokrati är samma sak som val av partiföreträdare till representativa församlingar är i dag så etablerad att vi har svårt att tänka oss något annat. Men faktum är att sådana val spelat en relativt liten roll i mänsklighetens 2 500-åriga experimenterande med modeller för folkstyre.

Minst lika framträdande har lotten varit. Redan i den atenska demokratin utsågs politiska funktionärer genom lotteri. Liknande system fanns i antikens Rom och senare i renässansens italienska och spanska städer. Ännu under upplysningstiden gjorde filosofer som Montesquieu och Rousseau associationer mellan demokrati och lotteri, medan val kopplades till ett aristokratiskt tänkande.

Grundtanken var förstås att lotteriet utgjorde en neutral procedur för att bygga ett styrelseskick av och för folket. I stället för proffspolitiker med ett egenintresse i att väljas och väljas om kunde lotten kalla vem som helst (eller i alla fall vilken fri manlig medborgare som helst) att göra sin demokratiska plikt.

Slumpen skulle säkra representativiteten och rotationen skulle se till att de centrala ämbetena inte ockuperades av särintressen, allt medan beredskapen på att bli utvald skulle fostra medborgerligt sinnade personligheter.
Det är bara kontrasten mot det tidigare enväldet som får oss att missa ironin här: demokratins epok inleddes som ett fåtalsvälde i folkets namn.
Men efter de amerikanska och franska revolutionerna hände något med denna tanke. Den borgarklass som störtat den absoluta kungamakten talade gärna om att den offentliga makten skulle utgår från Nationen som helhet (”We the People…”). Men samtidigt betonade man att de mest förnuftiga och dygdiga skulle ha mest att säga till om. De bästa skulle styra. Eller som grekerna brukade säga: aristokratía.

Det är bara kontrasten mot det tidigare enväldet som får oss att missa ironin här: demokratins epok inleddes som ett fåtalsvälde i folkets namn. Val infördes, men inte för att öka folkets inflytande utan för att begränsa detsamma. Den ärftliga adeln ersattes av en valaristokrati.

Samtidigt blev det tyst kring lotteriet som en opartisk metod för att befolka de gemensamma styrelseorganen. Det demokratiska lotteriet överlever i dag bara som ett sätt att utse jurymedlemmar i vissa länders domstolar. För övriga offentliga ämbeten gäller val.

Men med valen följer också ett permanentande av den hierarkiska åtskillnaden mellan styrande och styrda, mellan politiker och väljare. Samtidigt återskapar valen en kår av yrkes- och karriärpolitiker med helt andra intressen än det allmänna bästa för ögonen.

Det är lätt att fnysa åt tanken att lotten skulle kunna bidra till att lösa den moderna demokratins problem. Och det är förstås ingen universallösning. Men Van Reybrouck presenterar ändå ett starkt case för att en ”aleatorisk demokrati” (efter latinets ord för ”tärning”) skulle kunna vitalisera det demokratiska livet.

Gång efter annan har det visat sig att medborgerliga församlingar som utsetts med slumpens hjälp inte bara varit förmögna till ansvarsfull deliberation om viktiga frågor – de har också bidragit till att ge besluten större folklig förankring och legitimitet.

Klart står också att politiska teoretiker i dag har utvecklat sofistikerade lotterimodeller för att möjliggöra bättre representativitet, sundare rotation och mer robust maktbalans än vad de parlamentariska modellerna erbjuder.

Det är förstås en öppen fråga om symbolen för framtidens folkstyre kommer att vara den aristokratiska valurnan eller den demokratiska tombolan. Bara tanken på ett brott med valskådespelets kvävande logik borde ändå vara uppfriskande för de flesta av oss – inte minst ett år som detta.

”Slumpen till makten!” är inget slagord som kommer att skanderas ännu på ett tag. Men vem vet? Tärningen är i alla fall kastad.