Ne kauhun ajat kamalat mun muistuu mieleeni,
ja monet teot katalat palajaa muistooni.
(”Jag minns den fasans fruktansvärda tid, och mången nedrigt värv nu åter vänder till mitt minne”.)
Ungefär så börjar sången ”Kauhun ajat Jämsässä” (”Skräckens tid i Jämsä”) som gick från mun till mun i bygden efter det finska inbördeskriget.
Jämsä ligger naturskönt i mellersta Finland och landskapet är typiskt för det finska insjöområdet.
Den 15 kilometer långa floden Jämsänjoki rinner genom staden och knyter ihop Jämsä med närliggande orten Jämsänkoski. För hundra år sedan var trakten ett av landets starkaste jordbruksområden och här fanns sågverk och pappersbruk.
Jämsä var traditionellt socialdemokratiskt men något organiserat rött garde hann inte slå rot. När inbördeskriget bröt ut i slutet av januari 1918 tog de vita kontrollen nästan från början och staden blev aldrig ett slagfält. Men trots att några formella strider mellan vita och röda inte ägde rum kom minst 70 personer att mördas här våren 1918.
Sången i inledningen berättar om de män som under fyra våldsamma månader fängslade, torterade och mördade sina grannar och landsmän. Johannes From och Hjalmar Saari var de mest kända. De tillhörde den vita skyddskåren och deras offer var nästan uteslutande arbetare och bönder, men inte nödvändigtvis rödgardister. Blotta misstanken om samröre med den lokala arbetarföreningen kunde räcka. Ibland behövdes inte ens det.
Jag fick höra historien om de vita mördarna i Jämsä under ett besök i Helsingfors. Min halvbror på pappas sida Kari Sylgren är tjugo år äldre än jag och bor här med sin familj. Ursprungligen är han från Jyväskylä, sex mil från Jämsä. Vi drack kaffe i deras kök i stadsdelen Arabianranta medan han berättade om sin mormor Ida och sången om ”fasans tid”.
– Mormor var piga i Jämsä då. På den tiden brukade tvätterskorna samlas vid älvstranden för att tvätta finfolkets tvätt. Läs- och skrivkunnigheten var låg så deras sånger fungerade som ett muntligt arv. På det sättet fick man höra stora nyheter som i ”Balladen om Titanic”, eller lokala händelser och urgamla arbetarsånger.
Kari letade fram sin mormors hundra år gamla anteckningsbok. Redan 1920 hade hon skrivit ned de gamla visorna och i 44 verser kunde jag själv läsa om männen som skakat en hel bygd:
Den hemskaste av bödlar Rummin Jussi var
Olycklig den, som föll i hans våld
Han ömmade ej för fruar, ej för barnens gråt
blott känslolöst han fyllde dem med kulor
Rummin Jussi, en förfinskning av Johannes From, var född 1896 och adelsättad. Enligt släktberättelsen gick en linje till Arvid Horn, statsminister under frihetstiden, när Sverige och Finland ännu var ett land. Men From tillhörde samhällets lägre skikt, var skomakare och jordbrukare och hade problem med skolan och alkoholen. I skyddskåren fick den kortvuxne From häst, sabel och en uppgift. Han har efteråt kallats en typisk klassförrädare, som vände sig mot sina egna.
Om Hjalmar Saari sjöng pigorna att han alltid var redo att komma till hjälp att mörda. Saari var något av motsatsen till From. Han beskrevs som Jämsäs bästa brottare, en reslig typ. Jordbrukare, men också fångvaktare – hans hus fungerade en tid som både fyllecell och fängelse. Han satt under många år i ledningen för den lokala sparbanken och var en av ledarna för skyddskåren som hade bildats här 1917. När kriget bröt ut utsågs han till fångansvarig.
Jämsäs vita skyddskår med radarparet Saari och From i spetsen börjar slakta misstänkta röda från mitten av februari 1918. De tillfångatagna förs till Hjalmar Saaris herrgård, det vackraste huset i Jämsä.
En del skickas vidare, men många förhörs, torteras och arkebuseras direkt mot väggen i herrgården. Men avrättningarna låter lite för mycket. Snart börjar From och Saari föra sina påtänkta offer till en mer ostörd plats. På vigd mark, i kyrkans klockstapel, mördas de påstådda landsförrädarna med gevär eller, för snabbare effekt, en revolverkula i huvudet.
——————————————
• Det är oklart vem som har skrivit sången. Ibland nämns Ida Manninen, fru till en av de mördade.
• Försoningen i Finland har dröjt länge. 1973 beslutade staten att de som suttit i fångläger kunde söka ersättning. En databas över krigsdöda 1914–1922 öppnade år 2002. Den är inte komplett och projektet avslutades 2004, men den ger en överblick över fördelningen mellan röda och vita offer.
• Enligt databasen dog totalt 27 038 röda, 5 179 vita och 4 423 ”övriga” i Finland 1918.
Murare, målare, bokbindare, fabriksarbetare, snickare och lärare försvinner. Liksom offrens tillhörigheter: pengar, klockor, kaffepannor. Nio ordföranden, tre kassörer och två sekreterare i regionens arbetarföreningar mördas. Ibland ses en försvunnen persons kläder på någon annan i bygden, berättas det.
Kvinnor skonades inte. Särskilt anstötligt, menar ett vittne från tiden, var mordet på Linda Hartén. Hennes man hade förts till fångläger tidigare. Nu fördes hon från Saaris herrgård till kyrkan i handbojor. Hon bönade på sina bara knän och kramade om Froms ben, men ingen nåd gavs. Hartén hade två barn och ska dessutom ha varit gravid. Vittnet, gravgrävaren Aleksander Mäkinen, ska dagen efter varje mordtillfälle ha berättat för kyrkoherden hur många som skjutits föregående natt. Kyrkoherden skrev upp siffran. Totalt 70 personer noterades, de flesta hamnade i en massgrav. Det tog ända till 1941, efter vinterkriget, innan denna försågs med en gravsten.
Hilda Åman hette ett annat offer. Enligt kyrkoböckerna ska hon ha skjutits den 25 februari ”för ett obscent leverne”. Hon var 34 år, skild och ansedd som en ”dålig kvinna” – eller det var så mordet motiverades.
Ibland sköts människor direkt på kyrkogården, eftersom kulorna rikoschetterade inne i klockstapeln. From och Saari mördade inte bara sina egna grannar. I maj åkte de till ett fångläger i Österbotten för att döda ledande personer ur arbetarrörelsen.
Hela den här historien är noggrant dokumenterad och målande berättad i författaren Jukka Rislakkis bok Kauhun aika (”Skräckens tid”), som först utkom 1995 och senare i en utvidgad upplaga 2007.
Den vita terrorn i Jämsä har beskrivits som ett unikt fenomen. From och Saari agerade ofta på eget bevåg och var nästan de enda förövare som namngavs i den röda litteratur som kom ut i Finland under 1920-talet. Och visst var deras dåd synnerligen grova. ”Gå och lägg dig nu, annars kommer Rummin Jussi och tar dig!” kunde äldre skrämma yngre med i åratal efteråt. Enligt forskaren Marko Tikka genomfördes morden ofta på absurda grunder och kan ses som ett sätt att bli av med personliga fiender.
Samtidigt ägde morden rum med skyddskårens välsignelse och det var inte bara From och Saari som deltog. Utrensningen av arbetarrörelsen hade också fått grönt ljus från högsta ort. Mannerheim hade gett frikort åt den här typen av illdåd när han beordrat att inte bara röda och ryssar utan även de som misstänktes ha varit, eller skulle kunna bli, röda stridande skulle skjutas.
Hjalmar Saari dömdes faktiskt till livstids tukthus efter kriget, men frikändes senare, liksom 8 000 andra vita, tack vare den åtalsimmunitet som president Svinhufvud utfärdade i december 1918. Denna ”gällde dock inte röd terror eller brott begångna av röda”, skriver Tobias Berglund och Niclas Sennerteg i boken Finska inbördeskriget (2017). En process var på gång även mot Johannes From, men han lämnade Jämsä, flyttade runt under taget namn och levde ända till 1964.
Morden i Jämsä är på ett sätt typiska för inbördeskriget; de flesta som förlorade livet stupade inte i strid utan mördades, avrättades eller dog i fångläger. Endast en dryg fjärdedel av de som dog första halvåret 1918 stupade i faktiska stridigheter. På slagfältet dog 5 200 röda och 3 400 vita, men i fångläger minst 11 600 röda (och endast 4 vita).
Min brors morfar Matti ska ha varit en av dessa lägerfångar. Han bodde i Jyväskylä, var fackligt aktiv men inte rödgardist. Han blev tillfångatagen och förd till lägret i Hennala, där det under kriget satt totalt 10 000 röda fångar. För en tiondel av dem var det lika med en dödsdom, visar statistiken. Blev man inte arkebuserad så dog man av svält eller sjukdomar. Men Matti undkom:
– Han sägs ha bytt plats med en död och kunde rymma med hjälp av en liksäck, berättar min bror. Sedan levde han i skogen i över ett år av rädsla för att bli mördad. Ibland vågade han sig hem om nätterna för att se till familjen.
Även i Rislakkis bok berättas det om män som höll sig undan länge efteråt, i skogen, på vinden eller i diken.
Ett minnesmärke restes i Jämsä först några år efter att Rislakkis bok kommit ut. En sten i röd granit talar om 162 döda och avtäcktes 2001. Men den segrande historieskrivningen hyllar män som Mannerheim, From och Saari. Redan 1920 uppfördes ett minnesmärke i Jämsä – ett ”frihetsmonument”. Och i Tammerfors, där det avgörande slaget mellan röda och vita stod i mars och april, står Frihetsstatyn, där en man segervisst sträcker ett svärd mot himlen. Den invigdes 1921 och har en estetik som påminner om den italienska fascismens. Johannes Froms namn står vid sockeln.
”Den som vågade nämna den skrämmande terrorn/fick snart känna på Rummin Jussis blodlag”, sjöng pigorna vid stranden i Jämsä. From och Saari hade hotat omgivningen så att den teg om övergreppen – så även arbetarrörelsen, som visste varifrån offren hade hämtats. Tystnaden har fortsatt in i vår tid. Men frihetsmyten utmanas sedan ett tiotal år och kommer troligen att ifrågasättas än mer, i både Finland och Sverige, det kommande minnesåret.
Min brors berättelse är ett exempel på att historien aldrig tiger. Illdåd och offer döljer sig i anteckningsböcker, minnesmärken, stenar och statyer. Och i oss, i sår som kanske aldrig läker. Sången från Jämsäs vackra landskap avslutas med en uppmaning som borde eka än i dag:
Toivon, että säilytätte laulun muistossa
kertomahan lapsillenne kauhun ajoilta
(”Jag önskar att ni bevarar sången i minnet/och berättar för era barn om dessa fasans tider.”)
