Radar #16/2018

Progressiv politik vävs ihop med klimatfrågan

Smältande isberg i Kulusukbukten på Grönland. ”Överlag är det slående hur väl Jens Holm lyckas väva samman en progressiv investeringspolitik med klimatfrågan”, skriver Rasmus Landström i sin recension. Foto: John McConnico/TT

Har du hört talas om ”pluggupproret”? [BOK] Om inte vi, vem? Politiken som räddar klimatet och förändrar vänstern Jens Holm Sjösala förlag, 2017 Nej, jag tänkte väl det. Det ägde rum i Storbritannien 1842 och betraktas i forskarkretsar som den första generalstrejken. Protesterna anordnades av chartisterna – ett slags embryo till arbetarrörelsen – och i 32 […]

Har du hört talas om ”pluggupproret”?


[BOK] Om inte vi, vem? Politiken som räddar klimatet och förändrar vänstern
Jens Holm
Sjösala förlag, 2017

Nej, jag tänkte väl det. Det ägde rum i Storbritannien 1842 och betraktas i forskarkretsar som den första generalstrejken. Protesterna anordnades av chartisterna – ett slags embryo till arbetarrörelsen – och i 32 counties gick en halv miljon knegare ut och demonstrerade för högre löner och nio timmars arbetsdag.

Men det som är intressant i dag är inte vad man krävde, utan hur protesterna genomfördes. Demonstranterna gick nämligen in i kolkraftverken och drog ut pluggar ur de nya ångmaskinerna, därefter knuffade man ner åbäkena i kokande vatten. I en liten stad som Dewsbury drogs inte mindre än 38 pluggar ut. Anledningen var att de nya maskinerna gjorde lokalerna olidligt heta; emellanåt kunde temperaturen uppgå till 38 grader medan arbetarna stod och skyfflade kol.

Jag kommer att tänka på pluggupproret när jag läser Jens Holms nyutkomna bok Om inte vi, vem?. Holm är riksdagsledamot för Vänsterpartiet och boken skulle kunna beskrivas som en blandning mellan essä, debattskrift och praktika för aktivister som vill bedriva socialistisk klimatpolitik.

Anledningen till att jag kommer att tänka på det är att strejken illustrerar två av bokens centrala teser. Dels att det finns ett samband mellan hållbarhet och en rättvisare värld. För pluggupproret var inte bara den första generalstrejken – utan också den första klimataktionen. Och dels att klimatförbättringar ofta kommer på köpet när man bedriver progressiv politik. För de strejkande chartisterna visste givetvis ingenting om koldioxidutsläpp, smältande glaciärer och global uppvärmning. De kämpade för bättre arbetsförhållanden.

De strejkande chartisterna visste givetvis ingenting om koldioxidutsläpp, smältande glaciärer och global uppvärmning.

Under senare år har det kommit en mängd böcker på svenska som ramar in klimatpolitiken i ett vänstersammanhang. Mest känd är Naomi Kleins Det här förändrar allt, men även Susan Georges Deras kris, våra lösningar, George Monbiots Ur ruinerna och antologin Ekomarxism. Grundtexter kan nämnas. Samtidigt har det saknats en bok som fokuserar på just svensk klimatpolitik.

Jens Holms skrift försöker fylla det tomrummet med en närmast heltäckande ambition: här finns allt från diskussioner om plastpåsar och KRAV-bondgårdar till närläsningar av den gröna Marx. Och även om jag tycker att Om inte vi, vem? blir lite väl spretig emellanåt (kapitlen hade gärna fått vara färre och längre) är det ändå en bok jag läser med stor behållning.

En sak som Jens Holm skriver särskilt intressant om är frihandelsavtalen. Naomi Klein har tidigare pekat på just avtalen som den mest akuta frågan för en grön vänster.

”Frihandel” är egentligen ett bedrägligt ord i sammanhanget, för förordningar som TTIP och CETA – som i skrivande stund klubbas igenom i riksdagen – handlar i liten utsträckning om att sänka tullar (de är redan rekordlåga). I stället ligger fokus på det som på fackspråk kallas ”icke-tariffära handelshinder”, det vill säga lagar, tillståndsprocesser och, framför allt, investeringsskydd. I dag finns det närmare 3 000 investeringsskydd och under 2000-talet har antalet fall där storföretag stämmer stater ökat lavinartat.

Vad kan då dessa stämningar handla om? Låt mig ta ett exempel. 2015 stämde det kanadensiska gruvbolaget Gabriel Resources den rumänska staten, för att man förbjöd utvinning av guld med hjälp av cyanid, på en summa av 4 miljarder dollar. Läs den siffran igen. 4 miljarder dollar är halva Rumäniens årliga hälsobudget och överskrider med råge den summa EU har skickat till landet för fattigdomsbekämpning.

Skulle Sverige utsättas för en sådan svindel skulle regeringen hindras att driva progressiv politik snabbare än man hinner säga ”reformutrymme”. Även om det är långt ifrån säkert att gruvbolaget vinner striden så talar statistiken sitt tydliga språk: endast i 36 procent av fallen vinner staterna i domstolen.

Här finns en unik kamp för en grön vänster att ta, för som Jens Holm påpekar handlar i princip alla domstolsärenden om utvinnande av naturresurser (oljeborrning, gruvborrning etc) och offentlig verksamhet. För att uttrycka det i klarspråk: med CETA kan vi glömma både vinsttak i välfärden och krav på närproducerad mat i upphandlingar.

När jag läser Om inte vi, vem? blir jag flera gånger imponerad av Jens Holms kunskaper om frihandelsavtalen. Som tidigare EU-parlamentariker har han haft en unik inblick i processerna och boken är pepprad med statistik.

Vad jag däremot saknar är ett mera utförligt avsnitt om klimatpolitik underifrån. I Naomi Kleins Det här förändrar allt, som jämförelse, finns inspirerande avsnitt om allt från Standing Rock till protesterna mot tysk kolkraft. Kanske är det orättvist att jämföra den lågmälda Holm med världsstjärnan och globetrottern Klein, men detta är en svaghet i en bok med ett vänsterperspektiv på klimatfrågan. Som läsare hade jag gärna sett en del om till exempel Klimax flygplatsockupationer eller aktionerna mot Förbifart Stockholm.

Här finns skarpa förslag på hur man kan uppgradera vatten- och avloppsnätet, bygga höghastighetståg och rusta upp miljonprogrammet.

Ändå tror jag att Om inte vi, vem? kan inspirera en gräsrotsaktivist eller partigängare. Här finns skarpa förslag på hur man kan uppgradera vatten- och avloppsnätet, bygga höghastighetståg och rusta upp miljonprogrammet.

Överlag är det slående hur väl Jens Holm lyckas väva samman en progressiv investeringspolitik med klimatfrågan. Som författaren påpekar har Sverige halverat sina klimatutsläpp mellan 1970 och 2017. Men det beror inte på, som det ibland hävdas, att vi var först i världen med en nationell klimatpolitik (1991); den största minskningen skedde under 1970- och 80-talen då en framsynt regering byggde ut vattenkraften (och för den delen även den miljömässigt kontroversiella kärnkraften). Delvis utgjorde detta ett försök att med klassisk vänsterpolitik investera sig ur en oljekris.

Detta borde en bred, grön socialistisk rörelse bli bättre på att lyfta fram. För som jag skrev i inledningen kommer ofta miljön på köpet när man bedriver progressiv politik. Minns därför 1970-talet eller, för all del, chartisterna – som ägde klimatfrågan redan 1842.

Publicerad Uppdaterad

Prenumerera på Arbetarens nyhetsbrev

Box 6507
113 83 Stockholm
Tel: 08-522 456 70 (redaktionen)
[email protected]

Tidningen Arbetaren behandlar dina personuppgifter i enlighet med allmänna dataskyddsförordningen, (EU) 2016/679. Du hittar vår dataskyddspolicy här.

Prenumerationsärenden
Tel: 08-522 456 80
(måndagar kl 10-13)
[email protected]

Organisationsnummer: 556542-8413
Swishnummer för gåvor: 1234 809 984