Palmemordet och konspirationsteorierna

På en lyktstolpe på Sveavägen har någon tejpat upp en lapp, handtextad ut till marginalerna med text som desperat försöker övertyga världen om att det var CIA, Säpo nynazister och utomjordiska varelser som tog livet av Olof Palme.

På en anonym webbsida försöker någon visa hur bilden på pistolkulans ingångshål visar att polisutredningen är en bluff och spåren följaktligen leder i riktning mot något ljusskyggt brödraskap, strävande efter världsherravälde.

Rasmus Fleischer är historiker och författare, samt mångårig medarbetare i Arbetaren.

På en gata i Lund går den fridsamme Stellan Hagmalm med sin fru varje morgon samma rutt med samma plakat, som pekar ut en barndomsvän som Palmes mördare i en komplott som sträcker sig många hundra år tillbaka i tiden.

Mystiken kring statsministermordet utövar en synnerlig dragningskraft på udda existenser varav en del sannolikt skulle få diagnosen ”paranoid schizofreni”. Men det är förstås inget skäl att ifrågasätta den mentala hälsan hos envar som misstänker att mordet på Olof Palme planerades i hemlighet av fler än en ”ensam galning”, med andra ord: en konspiration.

Gränsen är inte bara suddig mellan privatspanare och rättshaverister, utan också mellan privatspaning och etablerad journalistik.

Gränsen är inte bara suddig mellan privatspanare och rättshaverister, utan också mellan privatspaning och etablerad journalistik. Ett antal personer med många år bakom sig i journalistyrket som började undersöka mordutredningen lät med tiden grävandet uppta allt större del av deras liv. Andra privatspanare är före detta poliser. Flera har utmärkt sig som tidiga datorentusiaster. Alla är män.

Men i stället för att avfärda dem som en samling halvgalna ensamvargar, låt oss följa de vägar som lett privatspanarna till att år efter år lägga ner tusentals timmar på att söka efter sanningen om mordet. Vissa har droppat av, andra har kommit till, men flera har under de 20 år som gått engagerat sig allt djupare i sökandet. Vad får dem att fortsätta?

Ett par år efter mordet knöts kontakter mellan de personer som privat engagerat sig för att finna sanningen, och fram växte vad som kallats ”en folkrörelse i miniatyr”. Sven Anér tog initiativ till offentliga möten, där de intresserade delade upp sig i arbetsgrupper för att gemensamt granska olika detaljer kring mordnatten. Medan polisens utredning grep Christer Petterson, som under 1989 både hann dömas i tingsrätten och frikännas i hovrätten, jobbade privatspanarna frenetiskt med att samla in information som de utbytte med varandra.

De första årens privatspaning präglades av ett nitiskt och förutsättningslöst granskande av kriminaltekniska detaljer.

De första årens privatspaning präglades av ett nitiskt och förutsättningslöst granskande av kriminaltekniska detaljer snarare än försök att övertyga världen om en viss typ av mördare. Men med tiden försköts tyngdpunkten för merparten av spanarna till spekulationer om vilka intressen som kan ha haft motiv att döda Palme.

Privatspanarna från denna grupp tenderar att vara uthålligast, och det finns en ganska logisk förklaring till det. För hur lever en konspirationsteori vidare? Genom expansion. Konspirationsteorin måste ständigt samla ihop fler ledtrådar, koppla in andra skeenden i logiken, lägga under sig nya domäner. Inte helt olikt Lenins imperialismteori, om den halsbrytande metaforen tillåts.

Om inte kartläggningarna kan bidra till att förklara fler fenomen än Palmemordet – helst både Estonia-katastrofen och mordet på Anna Lindh – blir det svårt för privatspanaren att bibehålla övertygelsen om att mysteriets uppklarnande är en förutsättning för Sveriges helande. Och all tid som lagts ned på att gräva, skulle den vara förgäves?

På nioårsdagen av mordet 1995 besökte Jonas Fogelqvist, för Arbetarens räkning, privatspanarnas årliga möte på ABF-huset. Mycket rufsigt grått hår och luggslitna kavajer.

”Här sitter många, många människor som på något sätt känner sig kränkta. Av att mordet kunde begås och av att mordet inte blivit löst. En Sifo-undersökning bland dem skulle kantra ordentligt åt vänster. Det är jag övertygad om.”, skrev han efteråt.

Anhängarna av vänsterteorierna har framhållit motiven hos högerextrema grupper inom polisen och/eller kapitalistiska staters säkerhetstjänster.

Anhängarna av vänsterteorierna har framhållit motiven hos högerextrema grupper inom polisen och/eller kapitalistiska staters säkerhetstjänster. De uttrycker ofta en stark dröm om hur folkhemmets nedmontering och samhällets högervridning hade kunnat stoppas om Olof Palme hade fått leva vidare.

Vid sidan av dem som ser Palme som en progressiv kraft som stoppades av reaktionärer, finns det andra privatspanare som ser honom som en korrupt figur. Några närmast frossar i spekulationer om bögsex, vapenhandel och kokain.

Nästan alla är dock överens om en sak: Christer Petterson kan inte ha skjutit statsministern. Skulle en amfetaminist från Stockholms norra förorter ha styrt om Sveriges historia genom en nyck, utan inblandning av större intressen?

Eftersom han ändå pekades ut av Lisbeth Palme, förutsätter alternativa mord-teorier ett ifrågasättande av hennes trovärdighet. Hos Lars Krantz, som vi snart ska återkomma till, drivs detta ända till antydningar om att hon är själva spindeln i konspiratörsnätet.

Mystiken för spanarna tätnar när den erfarne privatspanaren Ingvar Heimer år 2000 påträffades medvetslös med svåra skallskador på tunnelbanestationen Vårby gård och kort därefter avlider. Bland kollegorna utgår många från att han kommit sanningen på spåren och därför mördades. Ändå fortsätter de oförskräckt, trots att flera privatspanare själva påstår sig ha blivit utsatta för mordförsök.

Ingvar Heimer var upphovsman till ”mötesscenariot”, antagandet att paret Palme i själva verket lurats att stämma träff med mördaren. Ernst Lindholm, känd arbetarförfattare och en gång i tiden Arbetaren-skribent, går ett steg längre i sin bok Offrets uppdrag. Där hävdar han att Olof Palme ville dö, och fick hjälp av hustrun Lisbeth:

”Olof Palme mördades inte. Allt visar att han på egen begäran och efter egna bestämda krav lämnade scenen. Han ville inte gå till historien som en förlorare med alla de heliga idealen emot sig.”, skriver han.

Bofors, kärnkraft och kokain är några nyckelord i Ernst Lindholms bok, som också påstår att Palme var bisexuell och aidssjuk.

Bland gruppen med engagerade män – några kvinnor har aldrig synts till bland privatspanarna – höll sig några till att i första hand leta brister i polisutredningen, utifrån en misstanke om att vissa ledande poliser gärna såg att mordet förblev ouppklarat. Gunnar Wall skrev om detta i Internationalen och belönades med Guldspaden för sin bok Mörkläggning (1997).

Bland de outtröttliga, de som lägger bit för bit i ett ständigt växande pussel, framstår den 80-årige Lars Krantz som mest ihärdig. Under många år var han anställd som journalist på statlig radio och teve. Hans senare bana som privatspanare säger något om konspirationsteoriers logik.

Det började med att Lars Krantz under själva mordkvällen den 28 februari 1986 såg en person bete sig underligt vid en busshållplats.

Det började med att Lars Krantz under själva mordkvällen den 28 februari 1986 såg en person bete sig underligt vid en busshållplats. Senare identifierades personen som en viss polisman utpekad som högerextremist, vilken namngavs i boken Ett verkligt drama.

Polismannen väckte, med hjälp av sitt fackförbund, åtal mot Lars Krantz, som tolkade det hela som en fälla gillrad av hans förläggare, ty denne ”var också med i den stora konspirationen”.

Även om Lars Krantz kan ses som polisspårets fader, tog han själv konsekvent avstånd från det till förmån för sin egen mer fantastiska teori, som upprepades i boken Dö i rättan tid (1996), utgiven på eget förlag. Där hävdas att Olof Palme var insyltad i en härva av vapenhandel, korruption och bögsex och därför var tvungen att undanröjas, och själv gick med på att låta sig likvideras av sin fru Lisbeth, som höll i pistolen, och sonen Joakim.

Nu har ännu ett decennium gått. Lars Krantz har fortsatt att utöka sin digra hemsida, och konspirationen har vuxit. Och vuxit. Och vuxit.

Mordet beskrivs nu som ”feministernas fullträff”, det ”lade grunden för feminismen i Sverige. Kvinnor kan.” Lisbeth Palme mördade nämligen på uppdrag av Grupp 8! Misstänksamheten mot kvinnor fick uppenbarligen en skjuts när Lars Krantz kom till övertygelsen om att hans egen fru var en illasinnad agent, en ”Mata Hari” som han tvangs lämna för att kunna fortsätta söka sanningen ohindrat.

Feministerna har, enligt Lars Krantz, en nära koppling till scientologerna, som numera också intar en viktig roll i den ständigt expanderande konspirationen. Och det slutar inte där:

”Mycket tyder på att scientologerna ingår i ett nätverk med andra maktorganisationer som frimurarna, feministerna, judiska lobbygrupper, homosexuella, Rotary, diverse kyrkor och frikyrkor, adel och kungahus.”

Varje tänkbar konspirationsteori – Anna Lindh, John F Kennedy och Estonia är bara några – kopplas samman med Palmemordet till en enda jättekonspiration, där allt hänger samman. Och som ett brev på posten kommer, jämte kvinnohatet, konspiracismens trogna följeslagare: antisemitismen.

Allt mer frekvent har Lars Krantz börjat sticka in insinuerande påpekanden om personer med judisk börd och göra utfall mot ”den judiska lobbyn” och ”haussandet av judeutrotningen”. Kopplingarna till Palmemordet blir allt svårare att hänga med i, men Lars Krantz ser uppenbarligen sin privatspaning som en kamp mot en enda gigantisk maktstruktur. Faller bara en bit, så faller allt, intalar han sig själv: ”Nu knakar det i fogarna på snart sagt varje myt som är i omlopp. Förintelsen, feminismen, scientologin”.

På senare år har Lars Krantz trängt så djupt in i konspiracismens labyrinter att han nått fram till siffermystiken.

På senare år har Lars Krantz trängt så djupt in i konspiracismens labyrinter att han nått fram till siffermystiken. Mordet förklaras nu ha involverat kabbala, den judiska mystiken: ”7 var för judarna ett heligt tal. 28 är jämnt delbart med 7. Palme mördades den 28. Estonia gick till botten den 28.”

Bland dem som intresserar sig för dylika idéer hävdas ibland att det rörde sig om ett ”ockult ritualmord”.

Konspirationsförfattaren Jüri Lina hävdar i sina böcker, vilka åtnjuter en betydande popularitet i new age-kretsar, att frimurare och illuminater konstruerar sitt världsherravälde genom ”negativa kraftfält”. Därvid används dels blodsoffer, dels byggandet av obelisker.

Att det uppförts en rad sådana pelare utmed Luntmakargatan i en linje pekande mellan Olof Palmes dödsplats och Anna Lindhs, framförs som ett obevekligt indicium på vilka magiska krafter som låg bakom morden på de bägge politikerna på den kanske största svenska konspirationssajten politiken.biz.

Bland alla mordteorier uppkallade efter utländska makter som återkommer finns Iranspåret, Irakspåret, Sydafrikaspåret, italienska P2-spåret, samt såklart ”det sionistiska spåret” som Per Gahrton (mp) en gång talade om när han ställde upp på att intervjuas av Ahmed Rami i Radio islam. Bara kurdspåret, som Hans Holmér riktade in hela polisens tidiga utredningsarbete på, tycks vara fullständigt dött och begravet, utan några kända nutida anhängare.

Hos polisens Palmegrupp är man ungefär lika säker på att Christer Pettersson i egenskap av ensam galning avlossade skotten på Sveavägen, som privatspanarna i allmänhet är säkra på att Christer Pettersson var ett villospår.

Utanför den ordinarie privatspanarkretsen härrör ett par alternativa Christer Pettersson-teorier. Advokat Pelle Svensson menar att denne fick i uppdrag att skjuta statsministern av sin bekant ”bombmannen” Lars Tingström, under politisk influens av nazisten och porrklubbsägaren Carl Göran Edqvist.

En helt annat teori har Tore Forsberg, förre chefen för Säpos kontraspionage, privatspanat sig fram till på senare år: Christer Pettersson avlossade skotten, men var egentligen ute efter sin amfetaminlangare Sigge Cedergren och råkade i sitt påverkade tillstånd ta fel på person.

En sådan förklaring är naturligtvis all-deles för banal för de ”riktiga” privatspanarna. Ingen skulle lägga ned 20 år av sitt liv på att bevisa att det rörde sig om slumpen och om en ”ensam galning”. I stället följer var och en sina egna indiciekedjor och drar iväg åt vitt skilda håll på jakt efter en politiskt signifikant lösning, även om meningsskiljaktigheterna inte utesluter en viss solidaritet privatspanare emellan.

Allt färre av dem befattar sig numera med sådant som teknisk bevisning.

Allt färre av dem befattar sig numera med sådant som teknisk bevisning, fler nöjer sig med att peka på tänkbara motiv av mer eller mindre fantastisk art.

Återväxten tryggas genom det faktum att personer som börjar nysta i andra konspirationsteorier förr eller senare kommer att nå fram även till Palmemordet, och ofta väver de in det i samma väv av hemliga sammansvärjningar som antas ligga bakom Estoniakatastrofen och 11 september-attackerna.

Den perfekta syntesen måste fånga allt med en enda teori, inte lämna någon fråga obesvarad. Ständigt höja insatsen, för att inte förlora tron på meningen med att stanna i spelet.

Privatspanarnas idéer drar iväg åt alla håll, men bara en lösning kan vara riktig. Även om varje detalj bakom mordet skulle avslöjas, kommer följaktligen otaliga konstigheter att kvarstå, bland det skumrask och bottenslam som privatspanarna under 20 års tid försökt gräva fram i snart sagt varje del av det svenska samhället.

Drömmen om att sanningen om skotten på Sveavägen ska kunna återställa Sveriges oskuld ter sig allt mer avlägsen.

 

Fotnot: Lars Krantz avled i december 2010.

Publicerad Uppdaterad
3 dagar sedan
LO:s utspel den 3 februari låter inte lika hoppingivande när man tittar närmare på det.

Amalthea Frantz:
Håll inte andan i väntan på LO:s arbetstids­förkortning

Utspelet om förkortning av arbetstid ska ses i ljuset av att det är valår. Själva frågan löper stor risk att begravas i nästa avtalsrörelse.

Många har undrat varför inga partier verkligen prioriterar frågan om arbetstidsförkortning. Vi vet ju att det finns en mängd goda skäl till en sådan, och att Sverige har jämförelsevis hög arbetstid. Sänkt arbetstid borde rent krasst vara en fråga som kan locka väljare, helt enkelt.

I veckan gick så den stora fackliga centralorganisationen LO ut med att de vill sänka normalarbetstiden. Frågan är hur mycket det är att hurra över.

Vilka förhandlingar?

Innehållet i LO:s utspel, bortom rubrikerna, låter ärligt talat inte speciellt hoppingivande. Inte mycket konkret, till exempel inte hur lång arbetsvecka de vill ha. Detta ska preciseras under förhandlingarna. 

För det första: LO har inte utmärkt sig med att vinna stora strider på mycket länge. Faktum är att de knappt ens tar några strider. Med något enstaka undantag, mest omtalat strejken för kollektivavtal med Tesla, har det initierats ytterst få arbetsmarknadskonflikter från de stora fackliga organisationernas sida under de senaste 20 åren.

För det andra: Vilka förhandlingar? Vad är nästa steg? 

Förra året förhandlade LO och de andra centralorganisationerna om de flesta kollektivavtal – det var den största avtalsrörelsen på länge. Nu löper avtalen på och LO får inte ta till några stridsåtgärder. Med andra ord, vad skulle de ha att sätta emot den andra parten, Svenskt Näringsliv, i förhandlingarna? 

Svenskt Näringsliv svarade direkt NEJ på LO:s utspel om att förhandla. Förstås. Det här är inget som på riktigt förvånar LO-ledarna. Arbetsköparorganisationen Svenskt Näringsliv har motsatt sig arbetstidsförkortning sedan eviga tider. De vet dessutom att de har övertaget på arbetsmarknaden i dagens Sverige.

Att LO gör utspelet nu handlar om att det är val i höst. Som sagt: arbetstidsförkortning borde rent krasst vara en fråga som kan locka väljare. Om utspelet verkar få stöd bland allmänheten så lär Socialdemokraterna framöver gå ut med att de tar med sig frågan. För att visa att de hänger med, är lyhörda för krav underifrån. Men säkerligen inte genom att lova något konkret. Sedan skjuts frågan fram till nästa avtalsrörelse och där går den under i händerna på ett försvagat LO. 

Ta ett djupt andetag i stället

Tidningen Arbetaren kommer, oavsett, bevaka frågan om arbetstidsförkortning, som vi alltid gjort.

Och vi kan förstås hoppas på att jag har fel. På att LO tar striden, och vinner den. (Och på vägen stämmer Svenskt Näringsliv för förhandlingsvägran.)

I så fall kommer jag, och några miljoner till, bli väldigt glada. En kortare vecka skulle ge en stabilare grund för bättre arbetsmiljö, allmän hälsa och att orka göra något mer än bara arbeta och sedan försöka vila från arbetet. 

Men håll inte andan medan du väntar på LO. Ta ett djupt andetag och höj din egen röst i stället. 

Publicerad Uppdaterad
6 dagar sedan
Johan Ingelskog, avtalssekreterare Kommunal, Marie Nilsson, ordförande IF Metall, Veli-Pekka Säikkälä, LOs avtalssekreterare, Johan Lindholm, LOs ordförande och Eva-Lotta Ramberg, ordförande HRF, när LO-styrelsen presenterar förslag till hur LO vill sänka arbetstiden i Sverige, under en pressträff i LO-Borgen i Stockholm.
Flera tunga LO-toppar var på plats i Stockholm under tisdagsmorgonen där de presenterade förslaget om sänkt arbetstid. Foto: Lars Schröder/TT

LO kräver förhandling om kortare arbetstid för alla


LO kräver kortare arbetstid för samtliga av Sveriges arbetare. Vid en pressträff på tisdagsmorgonen beskrev förbundsordföranden Johan Lindblom förslaget om att kalla Svenskt Näringsliv till förhandling i frågan för ”historiskt”.

Den senaste tiden har flera studier visat att kortare arbetstid kan ge både friskare personal och ökad produktivitet. Nu kallar därför LO arbetsköparsidan till förhandling i frågan där de kräver kortare arbetsveckor med bibehållen lön. För alla yrkesgrupper oavsett bransch.

Svenskt Näringsliv har tidigare sagt nej till förslag om en lagstiftning i frågan men LO:s avtalssekreterare Veli-Pekka Säikkälä hoppas på konstruktiva förhandlingar. 

– Vi vill gärna lösa ut den här frågan under hösten, innan förhandlingarna om nya kollektivavtal 2027 drar igång. Samtidigt vet vi att sådana här stora frågor kan ta tid att förhandla, säger Veli-Pekka Säikkälä till tidningen Arbetet.

Grannländerna arbetar mindre

En av motiveringarna bakom LO-kravet är de höjda pensionsåldrarna och de ökade arbetsmiljöproblemen. Att alltför många, särskilt inom de klassiska arbetaryrkena, helt enkelt inte orkar jobba ett helt yrkesliv.

Som exempel lyfter LO Norge och Danmark som lämnat 40-timmarsveckan och i stället arbetar omkring 37 timmar.

Agnes Lansrot är nytillträdd generalsekreterare för SAC Syndikalisterna och hon välkomnar LO:s förslag.

Agnes Lansrot SAC Syndikalisterna
Agnes Lansrot på SAC Syndikalisterna är positiv till LO:s förslag. Foto: Johan Apel Röstlund

– Det är verkligen på tiden. Vi har haft 40 timmars arbetsvecka sedan 1973 så det är bra att hela arbetarrörelsen nu går samman. Jag tror att en sådan här reform skulle leda till ökad jämlikhet och vara extra viktig inom yrken med hög arbetsbelastning, säger Agnes Lansrot till Arbetaren strax efter LO:s pressträff på tisdagsmorgonen.

Enligt LO kommer facket att skicka en förhandlingsframställan till Svenskt Näringsliv inom några dagar med förhoppning om att förhandlingarna kan komma igång under våren.

Publicerad Uppdaterad
6 dagar sedan
Dödsolycka påp arbetsplats i skånska Staffanstorp
Dödsolyckan i Staffanstorp var den andra på lika många dagar i Skåne och hittills i år har minst sex personer omkommit på sina jobb runt om i Sverige. Foto: Johan Nilsson/TT

Nattsvarta statistiken: Ännu en dödsolycka på arbetsplats i Skåne


Ännu en dödsolycka på en arbetsplats i Skåne. Under måndagseftermiddagen omkom en kvinna i 45-årsåldern i Staffanstorp sedan hon klämts fast under någon form av ventilationsplåt.

Det blev en nattsvart start av februari på den svenska arbetsmarknaden med två döda på lika många dagar.

I söndags omkom en man inne på en verkstad i Landskrona hamn och bara ett dygn senare omkom en kvinna i 45-årsåldern i en klämolycka på sin arbetsplats i Staffanstorp.

Larmet kom strax efter lunch på måndagen och räddningstjänsten arbetade länge på plats för att få loss kvinnan, som enligt polisen ska ha klämts under någon form av ventilationsplåt som fallit över henne. Hon kunde senare föras akut till sjukhus med allvarliga skador men hennes liv gick inte att rädda.

Enligt vakthavande befäl vid Räddningstjänsten Syd pågick en renovering i byggnaden där kvinnan arbetade och en anmälan om arbetsplatsolycka och vållande till annan död har nu upprättats.

Dödsolyckan var den sjätte hittills i år på den svenska arbetsmarknaden och den andra i Skåne på bara två dagar, enligt Arbetsmiljöverkets statistik.

Publicerad
1 vecka sedan
Kollage: Arbetarens chefredaktör Amalthea Frantz: till till vänster i bilden, till höger i bakgrunden bild från en byggarbetsplats där en har kran vält
Amalthea Frantz, Arbetarens chefredaktör. Foto: Johan Apel Röstlund, Anders Wiklund / TT. Montage: Arbetaren

Amalthea Frantz:
Myten om det trygga Sverige lever kvar – på ett område

Att Sverige är ett särskilt tryggt land för arbetare är en seglivad myt. Vi har internationellt sett usel anställningstrygghet. I de branscher som drabbas mest av dödsolyckor har facket traditionellt varit starkt – men nu uppdagas värre och värre missförhållanden, inte sällan dolda bakom chimären kollektivavtal. 

Varje vecka dör en person på sitt jobb i Sverige. Fortfarande. De allra flesta är män. I kvinnodominerade yrken slits de anställda ut och blir sjuka på andra sätt. Vilket kan ha nog så dramatiska orsaker – exempelvis ligger hot och våld bakom 12 procent av de allvarliga arbetsolyckorna inom kommun- och regionsektorn, som Arbetaren uppmärksammade i höstas.

Själva dödstalen kunde förstås vara mycket värre. Så sent som på 1960-talet dog närmare en arbetare om dagen i Sverige. Att det inte är så längre är ingen slump. Som alltid finns de berördas egna drivkrafter bakom: anställda har kämpat för säkra arbeten och drägliga uppgifter, bland annat via skyddsombud. Gränsen för vad som var acceptabelt förflyttades. Dessvärre har denna gräns pressats tillbaka igen de senaste decennierna. 

Till exempel vittnar många fackligt aktiva om att skyddsombudens arbete försvåras allt mer. Samtidigt har medieskuggan brett ut sig över arbetares villkor i allmänhet, oavsett könstillhörighet.

Men, kanske har konflikterna synts lite mer än vanligt även i de stora medierna det senaste året. Vi minns skandalerna runt Northvolt och senare Stegra. Lönesänkningarna på Clas Ohlson. Den till synes ändlösa Tesla-strejken. Och förstås de omskrivna olyckorna med flera döda, senast i Söderhamn, tidigare i exempelvis Sundbyberg. Men de dödsolyckor som mest blir en siffra i statistiken är lika fruktansvärda.

Myten om tryggheten

Myten om Sverige som ett tryggt land för arbetare lever kvar. Det är uppenbart att många inte omfattas av tryggheten längre – särskilt inte migrantarbetare. Men försämringarna påverkar alla. Hur många är medvetna om att Sverige bedöms ha bland de sämsta anställningsskydden bland OECD-länderna, eftersom lagen om anställningsskydd (LAS) är så urvattnad? Det är därför stora delar av EU:s plattformsdirektiv inte kommer göra någon direkt skillnad för gigarbetare här. 

De stora facken har länge varit starka inom manligt dominerade branscher. Samtidigt är det just där de flesta dödsolyckor ännu sker – och där värre och värre missförhållanden uppdagas. Bygg, transport och jordbruk. Bland de många ljusskygga företagen finns förstås också ett mörkertal av olyckor. 

Tryggheten är på många sätt en chimär. I den omskrivna penningtvättshärvan hade ungefär hälften av de inblandade företagen kollektivavtal. Samma sak gäller de arbetsköpare som syndikalister drog till Arbetsdomstolen under 2025 – hälften av byggbolagen hade avtal med LO-facket Byggnads. 

Tecken i tiden

Att driva fall i domstol framstår kanske inte som det mest radikala fackföreningar kan göra. För syndikalisternas del beror de många fallen på två saker: för det första att man, i motsats till LO, har lyckats organisera en stor andel migrantarbetare. Dessas fall är ofta relativt enkla, till exempel att arbetsköparna förhandlingsvägrat. För det andra att lagändringen år 2019, som drevs igenom av Svenskt Näringsliv, LO, TCO, Saco samt S-regeringen, gjort det mycket svårare att ta till andra metoder. 

Fallen i AD är tecken i tiden. Samtidigt har de minskat kraftigt sedan 2024 – eftersom fler av syndikalisternas ärenden når en lösning genom andra sorters förhandlingar. Om vi ska försöka se något positivt i samtiden (inte det lättaste) så är det en liten ljusglimt. I samma ljus måste vi se att medlemmarna i SAC:s lokala samorganisationer nyligen valde flera migrantarbetare till viktiga poster.

Ett annat tecken i tiden är att en syndikalistisk fackförening för lantarbetare nyligen grundades i Stockholmsområdet.

Rikta ljuset mot klassfrågorna

Om arbetsköparna får som de vill flyttar de gärna villkoren 100 år tillbaka i tiden. Just nu bevakar Natacha López rättegången om fallet utanför skånska Skurup. Rubriken säger det mesta: Lockades till Sverige med löften om arbete – tvingades till slav­arbete.

Många rubriker i dag låter som tagna från förra seklets början. Men kamperna fortsätter, in i framtiden. Under 2026 väntar en dom om ifall Hamnarbetsköparna gjort sig skyldiga till föreningsrättskränkning. Samma sak som drabbade skogsarbetarna i Lossmen-Ekträsk – de fick inte organisera sig som de ville. För hundra år sedan. 

Efter en drygt sju år lång konflikt vann syndikalisterna den striden. IF Metalls ovanliga Tesla-strejk fortsätter även den, in på sitt tredje år. 

Detta år, valåret 2026, tävlar de politiska partierna i hårda åtgärder som ska råda bot på otryggheten i samhället. Visst är det lustigt att de samtidigt fortsätter låtsas som om just arbetare och arbetslösa lever under exceptionellt trygga förhållanden i Sverige? 

De vill inte rikta ljuset mot klassfrågor. 

Men som alltid är det de berördas kamp som avgör i slutänden. Anställda, deras familjer, hela samhällen måste hålla ihop, hålla ut och hjälpa varandra för att nå verklig förändring. 

Publicerad Uppdaterad
2 veckor sedan
Två män döda efter arbetsplatsolycka i Bergvik utanför Söderhamn
Polisen utreder händelsen som misstänkt grovt vållande till annans död i samband med arbetsplatsolycka. Foto: Fredrik Sandberg/TT

Två döda efter allvarlig arbetsplatsolycka utanför Söderhamn


Två medelålders män omkom under tisdagen efter en allvarlig arbetsplatsolycka i Bergvik strax utanför Söderhamn. Polisen är fortfarande förtegen om vad som hänt med meddelar att en utredning om misstänkt grovt vållande till annans död i samband med arbetsplatsolycka inletts.

Det var vid 13-tiden som larmet kom från en arbetsplats i Bergvik bara någon mil väster om Söderhamn. Två män hade då skadats i samband med en olycka och både ambulans, polis och räddningstjänst kallades till platsen. De båda männen, som enligt Svt Gävleborg var i medelåldern, fördes akut till sjukhus.

Senare under eftermiddagen meddelades det dock att de bägge dött till följd av sina svåra skador.

”Med hänvisning till förundersökningssekretess kommer polisen inte ge några ytterligare kommentarer om omständigheterna för olyckan”, skriver polisen på sin hemsida.

Dödsolyckan var den fjärde hittills i år. Förra året omkom minst 52 personer på sina arbetsplatser runt om i Sverige, enligt Arbetsmiljöverkets statistik.

Publicerad Uppdaterad
3 veckor sedan
Socialminister Jakob Forssmed (KD) vill att du ska skaffa fler barn trots att hans regering inte gör något vettigt åt vare sig arbetslösheten, boendekostnaderna eller jämställdheten. Foto: Johan Apel Röstlund, Claudio Bresciani / TT, Håkan Gustafsson

Amalthea Frantz:
Använd kondom tills vi vet om regeringen blir kvar

Kristdemokraten Jakob Forssmed är orolig över att det föds för få barn i Sverige. Men vem vill skaffa en större familj när arbetslösheten är rekordhög och regeringen skiter i klimatkrisen? Ha kul och ha sex – men inte för regeringens skull, skriver Arbetarens chefredaktör Amalthea Frantz.

”Staten behöver fundera på faktorer som utgör hinder för barnafödande, som boende, ekonomi, jämställdhet och livsbalans”, sade socialminister Jakob Forssmed (KD) på en presskonferens i somras.

Att förbättra just dessa områden är ju dock inte vad regeringen är bäst på. Tvärtom. Är det någon som förknippar nuvarande regering med till exempel rimliga boendekostnader, billiga hyresrätter, höjda löner, fungerande socialförsäkringar eller jämställdhet i hemmet? 

Att regeringen ändå bryr sig beror på att det rekordlåga barnafödandet kommer få allvarliga konsekvenser när arbetskraften och skatteintäkterna minskar. 

En utredning är tillsatt, i vanlig ordning. Ett delresultat ska presenteras nu i januari. 

Samtidigt är skolans sexualundervisning under attack, efter en annan sådan statlig utredning. I värsta fall ser vi snart ännu en nedmontering av ett område som Sverige länge var ett föregångsland inom. 

Ha kul och ha sex – men inte för regeringens skull

Tidningen Arbetaren ser sig tvungen att härmed skicka ut en allvarlig uppmaning: ha kul och ha sex – men inte för att skapa fler arbetare och skattebetalare åt staten. Tvärtom, använd preventivmedel om du är det minsta osäker. Till exempel tills vi vet om vi blir av med nuvarande regering. 

Den regering som skiter i klimatkrisen, vill ge både arbetare och arbetslösa sämre villkor, utvisar arbetare med utomeuropeiskt ursprung och planerar att sätta barn i fängelse.

Och passa samtidigt på att nominera någon kämpe till vårt Ottarpris till minne av Arbetarens medarbetare Elise Ottesen-Jensen som 1933 grundade RFSU, Riksförbundet för sexuell upplysning. För att nominera, mejla [email protected]. Skicka med din adress så får du hem ett exemplar av tidernas coolaste kondom.

Nominera någon till Ottarpriset och få Arbetarens kondom! Läs mer

Publicerad
3 veckor sedan
Israelisk militär i Hebron, Västbanken
Trots den så kallade vapenvilan har de israeliska attackerna mot palestinier inte upphört. Israeliska soldater under en räd i den palestinska staden Hebron på det ockuperade Västbanken tidigare i veckan. Foto: Mahmoud Illean)/TT

Israelisk attack mot FN-lokaler


Israel har attackerat och förstört delar av FN:s Unrwa-lokaler i det ockuperade östra Jerusalem på tisdagsförmiddagen. Det rapporterar nu flera internationella medier.

Enligt nyhetsbyrån AFP rullade bulldozrar in på området där Unrwa, FN:s organ för palestinska flyktingar, har sina lokaler under tisdagsmorgonen. Inredning förstördes och Unrwa skriver i ett eget uttalande att det utsatts för en ”aldrig tidigare skådad attack”.

Det israeliska  utrikesdepartementet har försvarat attacken och säger att de anser sig ha rätt att ta över och förstöra lokalerna som ligger i det illegalt ockuperade östra Jerusalem.

Samtidigt fortsätter, trots den påstådda vapenvilan, det israeliska våldet i Gaza och på Västbanken. Som Arbetaren rapporterade förra veckan har i snitt i ett barn om dagen dödats av israelisk militär i det sönderbombade Gaza sedan vapenvilan skrevs under i oktober förra året.

Sammanlagt har över 70 000 palestinier dödats i Gaza sedan Hamas attack på Israel den 7 oktober 2023. Många av dessa är barn.

Publicerad Uppdaterad
1 månad sedan
Arbetarens redaktion (utan inbördes ordning) siar om framtiden och försöker hoppas på något bättre än samtiden. Foto: Arbetaren / Alaa Abu Asad, Jan-Åke Eriksson, Mika Kastner Johnsson

Skitåret 2025 är äntligen slut. Nu blickar vi framåt – men mot vadå?

Elände
Elände
Elände

Länge lyste den svarta rubriken på Arbetarens gamla löpsedel från årskiftet 2010/2011 från ett hörn av redaktionen. Nu har vi städat bort den. Få kunde väl ana att det 15 år senare skulle se än jävligare ut runt om i världen. Krig, klimatkatastrofer och fortsatt ökade klassklyftor. 2025 är äntligen över och nu är det dags att blicka framåt. Så här tror vi på Arbetarens redaktion om året som kommer.

2025 var allt annat än muntert. Hur lång blir baksmällan?

Johan
– Den har väl egentligen fortfarande inte lagt sig sedan 2024 och knappt ens från året innan det. Så den blir nog dessvärre väldigt lång. Vi lever i mörka tider, ta en återställare!

Amalthea
– Det enda som faktiskt hjälper mot baksmälla är väl att fortsätta vara full, så vi får köra på det.

Josephine
– Enda hoppet är att det är de som festade hårdast får den svåraste huvudvärken.

Vendela
– Det finns inte tid för baksmällor. Organisera dig!

Titta i din inre spåkula. Vad ser du mest fram emot 2026?

Håkan
– Det ska bli oerhört spännande att följa SAC:s stora satsning på migrantorganiseringen på nationell nivå. Solidariska byggare och Solidariska städare har ju vunnit fantastiskt många viktiga strider under de senaste åren, i framförallt Stockholms-regionen. Och om praktiken, lärdomarna och organiseringen kan skalas upp på fler platser och i fler branscher – då kommer 2026 bli ett riktigt spännande år.

– Sedan ser jag också fram emot hockey-OS! I år med NHL-spelare för första gången på länge. Jag ser fram emot att se William Nylander spela i Tre Kronor.

Alva
– Jag såg fram emot att få ta det nya nattåget till Basel, men nu blir det ju inget med det. Och fast jag skäms lite för det så längtar jag efter den svenska översättningen av Knausgårds Jag var länge död. Men förhoppningsvis sker något mer exalterande än det under året. 

Johan
– Att året ska ta slut? Nej. Jag hoppas att Erik Helgeson får upprättelse i Arbetsdomstolen och kommer tillbaka till jobbet och att vi får se någon slags ljusning i helvetes Sudan, Gaza och på Västbanken. Samt att Brynäs rycker upp sig lagom till slutspelet i vår och infriar förväntningarna om SM-guld.

Förutom det kommande valet. Vilka blir de stora politiska och fackliga striderna under året som kommer?

Johan
– Fackligt tror jag just utgången av fallet med Erik Helgeson blir både viktigt och på många sätt avgörande. Politiskt ska det bli spännande att se hur lång tid det tar innan utbrytargrupperna ur Vänsterpartiet bryter sig ur varandra. Valrörelsen däremot, riskerat att bli en direktsänd tågkrasch i slowmotion.

Josephine
– Flykting- och migrantfrågorna. Att våga säga ifrån, studera och rensa ut den ofattbart ökande acceptansen för rasism.

Amalthea
– Inrikespolitiken kommer nog vara en tröstlös blandning av meningslöst käbbel, öppen rasism och hyllningar av auktoritära ledare. Fackligt, om jag ändå ska uttrycka en förhoppning, så tror jag att både syndikalistiska migrantarbetare och missnöjda LO-medlemmar blir fler och att det kommer ge avtryck. Och så klart kommer det bli underbart att se Hamn-arbetsköparna förlora i AD. Eller någon annanstans.

På tal om valet. Hur går det och spelar det egentligen någon roll vilka som bildar regering?

Josephine
– Helt dimmigt i min spåkula just nu, hoppas på att fackliga och andra organisationer vågar stå fria och tvinga politikerna att börja ta ansvar för sitt uppdrag. Att politikernas makt börjar utgå från folket som det är tänkt. Och ett tydligt avvisande av nationalism i valrörelsen – för att i stället presentera alternativen.

Håkan
– Det spelar ju så klart en stor roll. Mycket talar väl för att sossarna vinner enbart för att människor inte vill ha den brutalisering som Tidöregeringen inneburit. Men att döma av hur sossarna just nu bedriver sin opposition så är risken tyvärr stor att de förlorar. Hittills har man till exempel inte presenterat något trovärdigt alternativ för hur man ska lösa arbetslösheten. Och kriminalpolitiskt så har ju sossarna agerat som om de vore ett femte parti i Tidösamarbetet.

Vendela
– Vad jag kan se finns det två troliga utfall: att SD bildar regering med M och KD, eller att sossarna tar hem segern och går i allians med de partier de får med sig. Antingen kommer V böja sig ännu mer för S högervridning, eller så kommer de stå som opposition. De små, splittrade vänsterpartierna kommer inte komma över spärren. Det gör inte L heller. Alla alternativ är dåliga, men SD-varianten är farligast.

Amalthea
– I bästa fall kan en ny regering ge lite andrum, som ger sociala rörelser en chans att ta utrymme och initiativ. Men jag tror att det kommer bli jämnare mellan blocken än vad någon riktigt vill. Ser det inte som omöjligt att S och M båda försöker leka landsfäder och bilda en mittenregering. Än troligare är dock, tyvärr, att hela eller största delen av det borgerliga blocket bildar regering med SD. Båda fallen skulle säkerligen ge katastrofala följder för arbetares rättigheter, sjukskrivna och arbetslösa, mänskliga rättigheter, fria medier och yttrandefrihet, med mera. 

Fritt fram att önska. Hur vill du helst se löpsedeln som sammanfattar 2026?

Alva
– Jag kan inte tänka på löpsedlar utan att se Pontus Lundkvists “Nu kommer el-tortyr i pungen-kylan”.

Vendela
– ”Det finns inga soldater mer, det finns inga gevär!”

Josephine
– Någonting i stil med: ”Du agerade – vi vände skutan tillsammans”

Johan
– ”Arbetaren avslöjar: 2026 var bara på skämt”

Amalthea
– ”Efter 99 dagars regeringsförhandlingar – folket tröttnade och tog över, vi har hela listan!”

Håkan
– ”Rättvis fred i Palestina” eller ”Ryssland backar ur Ukraina”.

Publicerad Uppdaterad
2 månader sedan

Podden besöker Bokkafé Angbett i Umeå

Podden besöker Bokkafé Angbett i Umeå

Bokkafé Angbett är ett frihetligt socialistiskt bokkafé som har rötterna i Skellefteå, men som år 2018 flyttade lokalen och verksamheten till Umeå. I det andra avsnittet av podden Kulturplats möter lyssnarna Lars Axelsson, aktiv i bokkafét.

– Det intressanta är människornas fria skaparkraft, säger Lars Axelsson som är aktiv i Bokkafé Angbett och som länge varit engagerad för DIY-kultur.

I poddavsnittet berättar han om Bokkafe Angbett och om när ockupanter fick hyra lokstallar av kommunen – för en krona om året. Lars Axelsson lyfter även kritik mot hur stadsomvandlingen sett ut i Umeå de senaste åren. Den som vill läsa mer om detta kan bland annat kika på Allt åt allas rapport ”Detta hus ska inte bli någon jävla galleria”.

Här kan du höra första avsnittet av podden Kulturplats

Lars Axelsson utanför Bokkafé Angbett. Foto: Tuija Roberntz
Publicerad Uppdaterad
2 månader sedan

Podd: Fallet Erik Helgeson del II

Podd: Fallet Erik Helgeson del II

Arbetarens chefredaktör Amalthea Frantz i ett samtal med Hamnarbetarförbundets vice ordförande Erik Helgeson på Socialistiskt forum i Stockholm 29 november, 2025.

Lyssna på avsnittet i ljudspelaren ovan! (Eller sök efter Arbetaren Radio i din vanliga poddspelare)

Här kan du höra del 1:

Läs gärna våra intervju med Erik Helgeson här:

Publicerad Uppdaterad