Jag var på teater i helgen som gick, en fantastisk nypremiär på Fria teaterns Psykakuten, ett succékoncept som man kan kan kalla en kombination mellan improvisation och terapi.
Publiken skriver anonyma konflikter på lappar, och skådespelarna spelar tillsammans med en psykoterapeut upp scener där irritationen på livets yttre faktorer som genom ett trollslag förvandlas till inre känslor. Det blir starka upplevelser som berör både publik och skådespelare när ångesten, stressen, åldrandet, rasismen, ensamheten, barnet, arbetsköparen och mamman ges konkret gestalt. Så brukar det vara i kulturen, det är därför vi blir så berörda av den, men här blir det extra konkret.
Mamma är en karaktär som återkommer gång på gång i livet och kulturen. Här hade frågeställaren problem med sin ”narcissistiska mamma” – plats för skratt och igenkänning hos alla döttrar och söner i publiken inför den igenkännbara figuren. Och en hel del skam hos alla som samtidigt är mammor.
Förutom att projektleda och planera och lyssna och uppfostra och oroa sig, som alla goda föräldrar gör, har mamma en särskilt löjlig egenskap: hon tar för mycket plats. Och lita på att hon är medveten om det. Mammor irriterar sig på sina egna mammor som lägger sig i och försöker samtidigt själva backa inför särskilt sina döttrars rätt till integritet. Så kläms mammor i generationer mellan skikten av skuld över att ta löjligt mycket plats i familjen.
När den mytiske fader konungen i Landet i fjärran som vi lärt känna i sagorna ser på sitt barn med kärlek är det en befrielse och inte den tvångströja moderns omsorg ofta jämförts med.
Pappor är fina när de tar plats i barnens liv, vem har kallat deras känslobehov för narcissistiska? När den mytiske fader konungen i Landet i fjärran som vi lärt känna i sagorna ser på sitt barn med kärlek är det en befrielse och inte den tvångströja moderns omsorg ofta jämförts med. Hans känslor vill vi bekräfta, hennes värja oss emot. När han längtar och älskar är det som det ska, när hon gör det är hon narcissist.
Föräldrar och barn kämpar på hela livet med ångest över de roller de förväntas uppfylla. Skam över att inte göra och skam över att göra. När kvinnor och män samordnar sig i familjer med barn blir det extra tydligt hur ”bra” vi spelar våra roller – skammen att trampa snett ligger på lur.
Anklagelserna har god uppbackning i de regler som kvinnor simmar runt i.
Och vilken småbarnsförälder hinner gå den feministiska extrakursen? Man kan önska att just den kursen erbjöds inom mödravården (föräldravården?) innan nattvaken och förskolevalspaniken sätter in. Innan genuspusslet ställs på sin spets.
Förr eller senare får alla mammor höra att de tagit för stor plats med sina känslor. Anklagelserna har god uppbackning i de regler som kvinnor simmar runt i. Hon uppfyller ofta förväntat monopol på känslospelet inom familjen – men får också betala dyrt för det.
