Vänstern förlorar för att den saknar en trovärdig berättelse. Den behöver en utopisk vision om ett annat samhälle. Ett samlande projekt för människor att identifiera sig med.
Så har det ofta låtit i diagnoser över arbetarrörelsens och socialismens tillbakagång. Någonstans längs vägen, lyder analysen, tappade socialdemokratin taktpinnen och släppte det politiska initiativet till högern. Samtidigt förirrade sig den mer radikala vänstern in i postmodernism och identitetspolitik.
I båda fallen tappade man kontakten med vanligt folk. Pamparna övergav idealen och satte personlig vinning framför framflyttade positioner för arbetarklassen. Alltmedan den akademiska vänstern försjönk i sina textanalyser och sitt problematiserande av snart sagt alla kroppar utom just de värkande, utslitna, arbetande.
Här står vi nu, belägrade av den nyliberala globaliseringen, överkörda av billiga marknadsdemagoger.
Och här står vi nu, belägrade av den nyliberala globaliseringen, överkörda av billiga marknadsdemagoger, maktlösa inför den fortsatta nedmonteringen av välfärdsstaten och till synes handfallna inför samtidens fascistiserande krafter.
Vad behövs då för att återvinna initiativet? Jo, Berättelsen. Visionen som ska ge människor hopp och framtidstro igen. Den som på en och samma gång kan ena, lyfta och bredda rörelsen.
Det är i sig ingen dum idé. Socialister har alltid insett vikten av att formulera visionära berättelser för att mobilisera arbetare och bygga koalitioner starka nog att utmana kapitalet.
Sålunda betonade den italienske marxisten Antonio Gramscis (1891–1937) i sina arbeten att de härskande inte bara behöll sin makt med hjälp av våld (även om de förstås aldrig upphörde att luta sig mot polisen och militären för handfasta insatser vid behov). Lika viktig, eller viktigare, var den ideologiska makt som låg i deras händer.
Genom sitt inflytande över skolan, pressen, kulturen och kyrkan kunde de besuttna skikten utöva ett närmast outmanat ledarskap på tankens och moralens områden. När denna dominans – eller ”hegemoni” – var som starkast utplånade den varje tanke på motstånd bland de underordnade. Klassamhället kom att ses som en självklarhet, kapitalismen som ett uttryck för sunt förnuft.
(Än i dag talar denna kapitalistiska hegemoni genom den fråga som alla tycks ha lärt sig att ställa, men som nästan ingen verkar kunna – eller vilja – formulera ett svar på: ”Men vad ska vi ha istället då?”)
Mot denna hegemoniska makt, menade Gramsci, måste arbetarrörelsen ställa sin egen mothegemoni. Genom att länka samman arbetarkampen med andra strider i samhället och bygga en bred koalition av grupper och organisationer skulle den borgerliga hegemonin så småningom kunna ersättas av en proletär dito. Detta skulle i sin tur öppna för ett socialistiskt övertagande av samhällets vitala resurser och centrala maktorgan.
I senare versioner har hegemoniteorin utvidgats från att kretsa kring samhällets klassförhållanden till att handla om maktförhållanden i allmänhet. Hos de politiska teoretikerna Ernesto Laclau och Chantal Mouffe, till exempel, är hegemoni en beteckning på varje världsbild eller diskurs som lyckats tränga undan alternativa tolkningar och upphöja sig själv till den oomstridda sanningen. Men även här uppfattas det nödvändiga motmedlet mot den kapitalistiska hegemonin som en bred koalition av folkrörelser och organisationer sammanlänkade kring en kraftfull och enande symbolvärld.
Kort sagt, den där Berättelsen igen.
Mot denna bakgrund är det inte konstigt att vänstern suckar längtansfullt efter ett nytt gravitationscentrum för massorna – må det sedan komma som ett slagord (”Vi är de 99 procenten!”) eller i människohamn (en Bernie Sanders, en Jeremy Corbyn).
Samtidigt finns här åtminstone två fällor.
Den första fällan är elitismen. Här ses hegemonibyggandet som en fråga för ett utvalt fåtal. Visionen ska formuleras av PR-människor och spindoktorer för maximal försäljning på idéernas marknad. Här är utgångspunkten att de flesta människor är oförmögna att förstå de viktiga frågorna. Om denna majoritet kan motiveras av sanningen är det fint – men annars kan vackra lögner duga lika bra. Detta kan leda till tillfälliga segrar men försummar byggandet av motståndskraftiga institutioner och organisationer i civilsamhället.
Den andra fällan är vad vi kan kalla ”alinskyismen”, efter aktivisten Saul Alinsky (1909–1972). I Alinskys klassiska organiseringshandbok Rules for Radicals från 1971 betonas att det viktiga inte är att spela rent utan att spela för att vinna. Problemet med detta är förstås inte den moraliska aspekten (kapitalismen kan inte precis göra några anspråk på hänsynsfull behandling), utan att det reducerar den politiska kampen till metodfrågor och tekniska manövrer.
Alinskyismen kan säkert vara framgångsrik för enskilda organisationer och enfrågekampanjer – eller för att bygga enskilda individers varumärken (det är ingen slump att en del profilerade högerdebattörer och fascister skryter om de snappat upp sina färdigheter i positionering och polarisering från just Alinsky).
Den alternativa hegemonin måste också förankras i en verklig maktbas.
Men för långsiktig politisk framgång räcker det inte med att vara skicklig på att rama in debatten och berätta en bättre historia än motståndaren. Den alternativa hegemonin måste också förankras i en verklig maktbas som bara kan konstrueras utifrån arbetsplatser och bostadsområden.
Problemet här är att partistrateger och enskilda twittrare ofta kan nöja sig med debattinramning och positionering. De klarar sig ofta hyfsat ändå och behöver egentligen inte den bas de säger sig tala för. Den verkliga mothegemonin däremot, kommer underifrån – eller inte alls.
