Jag känner mig besvärande ambivalent inför Claire Denis senaste film som hade premiär i mellandagarna. Let the sunshine in berättar om en konstnär som lever sitt coola autonoma liv i hemstaden Paris, går på barer och kaféer med vännerna, arbetar med stora dukar på golvet, dricker rödvin och diskuterar livet och kärleken. Men också om en ensamstående mamma som inte längre ung letar efter varaktig kärlek men blir allt mer desillusionerad efter kärleksmöten med självupptagna män i olika åldrar, flera av dem redan ”i ett förhållande”.
Regi: Claire Denis
Medverkande: Juliette Binoche, Xavier Beauvois, Alex Descas, Gérard Depardieu
Lugnt och försåtligt blottlägger Denis diskrepansen mellan drömmarna och det ändå lite hoppingivande självbedrägeriet å ena sidan och hur kärlekens trista (för att inte säga förnedrande) sidor tillåts breda ut sig som en gammal sur disktrasa över tillvaron, å den andra.
Hon visar som alltid i sina filmer på hur flera perspektiv på en människa som kan te sig nästan omöjliga att kombinera ändå samsas och skapar helhet – den naiva och smarta, egenkära och självföraktande, kompetenta och totalt vilsna i pannkakan i en och samma kropp.
Man är inte så väldigt van att bara följa med i ett utsnitt av en människas liv utan att riktningen pekas ut i ett schematiskt och dramaturgiskt förutsägbart mönster.
Kanske är det huvudpersonens ambivalens som smittar av sig. Man är inte så väldigt van att bara följa med i ett utsnitt av en människas liv utan att riktningen pekas ut i ett schematiskt och dramaturgiskt förutsägbart mönster. I stället börjar scenerna docka in i identifikationens pinsamheter.
Isabelle skriker ändå tillfälligtvis ut sin ilska (över några i sammanhanget ganska oskyldiga personer som råkar vara i närheten när hon får nog av sitt famlande) – det är i de stunderna när hon tar bladet från munnen, och då hon arbetar, som det gnistrar till. För visst behövs lite gnistrande och glitter för att palla jämmerdalen. Tills klappret hörs av de där vita hovarna…
Filmen lanseras som romantisk och det är väl i Isabelles syn på sin torftiga utförsäljning som romantiken ligger. Inte så svårt att relatera, och fullt mänskligt.
Jag hade ändå gärna sett lite mer av konstnärspersonan – då hade jag inte gått från salongen fullt så desillusionerad.
Logga in för att läsa artikeln
Detta är en låst artikel. Logga in eller teckna en prenumeration för att fortsätta läsa.
Teckna en prenumeration
Få direkt tillgång till denna artikel och mycket mer
✓ Få tillgång till alla låsta artiklar på arbetaren.se.
✓ Digitala nyheter varje vardag
Efter första månaden övergår prenumerationen till ordinarie pris, 59 kr/mån.
Inga bindningstider – säg upp när du vill
✓ Få tillgång till alla våra låsta artiklar, digitala nyheter varje vecka
Inga bindningstider – säg upp när du vill
✓ Få tillgång till alla våra låsta artiklar, digitala nyheter varje vecka
✓ Få 10 magasin hem i brevlådan varje år
Inga bindningstider – säg upp när du vill


