Spanien, vår och sommar 1938.

Klara!

Efter Teruel vet jag inte vart jag ska ta vägen. Jag ställer mig som träden och placerar mina armar längs grenarna. Ändå blir jag ingen riktig människa. Jag går åt olika håll men kommer ingenstans. Det är inte det att vägarna är särskilt mörka utan att de inte leder någonstans. Börjar man skrapa på ytan finns bara förvirring kvar, slingriga underjordiska gångar, som katakomberna i Paris, det var Torsten som berättat om dem – eller om det var Verner Holm. Kilome- terlånga högar av lösryckta kranier, benknotor, öden.

Francos trupper har nått fram till Medelhavet vid Vinaroz. Vad säger det dig? Varje gång vi skjuter ner en fiende jublar vi. Det är krigets inrättning som är sådan, men jag undrar om inte livet följer samma princip. Den där jävla Hellgren hatar jag och om han stått här framför mig hade jag dödat honom på fläcken. Fienden måste röjas undan. Det har blivit grymmare och råare även inom de egna leden. I går arkebuserades Häkkinen för att han varit full när han höll vakt. Vi blev tvungna att titta på när han sköts. Minsta lilla ifrågasättande leder till bestraffning. Einar säger att disciplinen nog är nödvändig om vi vill vinna det här kriget. Han har ändrat uppfattning och säger att revolutionen måste vänta. Fascisterna först. Men hur vinner vi över fascisterna om vi ska ingå i samma hjärndöda disciplin som dem?

Jag kan längta efter att slippa vara vuxen men det är en ihålig längtan, barn är inte så idiotiskt genomsyrade av aningslöshet som vi vill tro. De tvingas uppleva sådant som de inte står ut med, men de kanske har ett större, mer genuint behov att leva? Jag vet inte. Men jag skulle vilja vara uppriktig, Klara. När du tapetserade mina väggar med dina bilder i drömmen, blev jag rädd. Rädd för att det bara var du som förändrades. Jag behöver skriva till dig för när jag gör det kan jag se mig själv på gatorna i Gävle. Inte vet jag om du vill ha mig där, men jag behöver inte vara i ditt rum, behöver inte ligga i din säng och längta efter att du ska hålla om mig, det räcker gott om vi hälsar på varandra på gatan, det räcker långt om vi vet att den andre finns. För mig betyder det i varje fall mycket.

 

*

 

Ett datum, här får ni ett datum för er statistik: sextonde mars. Kan vara en härlig dag i Katalonien. Magnolians knoppar svullnar och de blanka, gröna bladen försöker skydda knop- parna som systrar – och så hörs larmet, genomborrande, det hotfulla surret av propellrar, bomberna är stora blanka stenar, men vad de stenarna har inombords. De faller, enligt prästerna, som ett omen.

Den sjuttonde mars bombades Gran Vía de les Corts Catalanes, den vackraste gatan i Barcelona. I Medelhavet simmar färggrann fisk och agaven har växt sig hög intill den vackra aleppopinjen. Ni får era datum, kungar och presidenter, men kan vi få resten, ni får siffrorna, och vi får livet.

I Poble Sec, på Nou de la Rambla, hackade Conxa bergsmassiven till en tunnel, den grävdes i sicksack för att granatsplittret inte skulle nå in. Den var avsedd att hysa tvåtusen människor och försågs med tre ingångar, eldstad, barnrum, sjukvårdsrum, sanitetsrum. Trotsigt vita lakan och republikens flaggor hängde ut från balkongerna på andra sidan gatan men revolution var ett gammalt ord, staden hade uppstått för att inte utplånas. Marcos skulle peka på kratrar och skotthål och hon skulle ljuga. Inte berätta att två italienska bomber fallit vid Sant Felip Neri, den första dödade de barn som fått skydd i kyrkan, den andra dödade de människor som sedan försökte hjälpa de skadade. Inte säga att Durrutis ideal multnade precis som hans kropp, precis som Ascasos och Ferrers. De livsviktiga utopierna, uppslukade av jorden.

Varför säger du så, Conxa?

Pappans tunga hand på hennes axel. Han var ung, påminde om Poeten – att hon inte sett det förut. Det hängivna, som kunde slå om i en frånvaro som inga flickhänder kunde rå på.

Jag har inte sagt något, pappa.

Hennes envisa flickblick behövde något mer än hans överseende leende.

De döda kan läsa tankar vet du. Han var mörk runt ögonen, hon hade inte tänkt sig honom så utmärglad.

Det var väl ovanligt högtravande sagt, också för att komma från dig? Vem skulle tjäna på det, de döda eller de levande?

Jag har alltid kunnat läsa dina tankar, Conxa.

Och trott att det är kärlek? När du kanske har läst dem fel hela tiden?

Han rörde mjukare vid hennes arm. Himlen var fylld av drakar och eld, det var ingen himmel för ett barn, men det fanns kanske inga barn kvar i Spanien?

Titta Conxa, sa pappan och satte sig på huk bredvid henne, pekade. Nu kommer de, stridsvagnarna, nerför kullarna. Kan du se dem?

Vi har mycket att göra, pappa, vi har inte tid att lyssna på alla som kommer och vill saker.

Det är bra, min flicka. Arbetet tar aldrig slut. Han strök henne över flätorna.

Men när de kommit fram, pappa – åt vilket håll ska jag springa?

Du ska inte springa, Conxa, du ska stanna och slåss. Men om jag inte orkar?

Då är du inte längre min flicka.

Himlen fylldes igen av odjuren. Miguel ropade och Rosa drog in henne i tunneln. Hon tänkte på Marcos, tänkte att hon höll om honom, att han kände hennes armar runt sin kropp.

 

*

 

Kära mamma.

Jag har aldrig varit i något krig förut men det är inte så svårt som man kan tro. Själen underordnar sig kroppen och kroppen har förlorat kontrollen – någon annan bestämmer att tanksen ska dåna, kulsprutorna smattra, vet du ens vad skyttegravsmörsare är, hur grova kanoner låter? Kommer du ihåg att du jämt sa att jag skulle vara mig själv? Men i ett krig finns inget jag. Det är när du tror att du är viktig som paniken kommer. Vi undviker att se varandra i ögonen. När adrenalinet går ur kroppen har vi förhoppningsvis somnat.

Om vi inte somnar blir vi galna. Vi vaknar, dricker vin och gör oss redo. Vi sjunger Internationalen, men orden spricker. Trädljungen bär ljusröda klasar, steneken gummiblad. Det måste fortfarande finnas mycket kvar att älska.

Vad gör du, Ingemar? Du måste komma nu.

Det var Einar som ropade, de skulle bytas av vid vakten. Ja ja, om en minut.

Ingemar försökte igen:

Kära mamma! Nu ska du få höra något fantastiskt. Kom nu, Bäckström!

Ingemar bytte plats och blick med Einar. Det var länge sedan de sa något till varandra. De var fast i Aragonien, någonstans mellan de vita bergen. De var så långt in i kriget att det inte var säkert att de skulle hitta ut.

Kära mamma.

Jag sitter vid elden och försöker minnas vad som hänt i dag. Jag tror det var i morse som vi sprang mot fienden och fick order om att fortsätta fast vi var i underläge, och jag vet inte hur många som dog runt omkring mig när jag sprang och tog skydd och sprang… Ammunitionen tog slut men vi fick order om att avancera.

Spring då era jävla slöfockar!

Arbetarfolket, det bärande, springande, krigande, dödande, dödade folket. Adrenalinet pumpade långsamt ur kroppen, och det var bra. Det var ett under att han överlevt. Det, åtminstone, kunde han skriva:

Kära mamma!

Det är ett under att jag överlevt! Jag sprang rätt genom helvetet, vilken tur att jag hade hjälm, men vet du vad mam- ma, det är inte längre någon skillnad på att leva och överleva och snart är det ingen skillnad på att överleva och dö.

Eivor Bäckström försökte att inte se besviken ut men hon kunde inte sträcka ut armarna mot honom, kunde inte le. Det var taggtråd utanför stenmuren och sandsäckar innanför. Det var gluggar, fyrkantiga, genom vilka bergen och vägarna tycktes så små. Han satt utanför lägret på den andra, plana sidan, och skulle hålla elden vid liv fram till solen gick upp. Det skulle bli dag igen och då skulle några fler dödas, det var lika omöjligt att förhindra som att mörkret skingrades. Några fler skulle begravas men inga gropar blev tillräckligt djupa och inga begravningar tillräckligt långa för att hinna… vad? Eivor hade inte trott honom när han sa att han hört hennes röst långt innan han föddes, att han sett henne redan i de överväldigande ångorna på fabriken. Hon tyckte om berättelsen, men förstod inte att den var sann. När ljuset kom släckte han elden och väckte de andra.

Minnet förändras med omgivningen. Bland stegsnokar och skorpioner minns man en sak, men om den skygga Provencesångaren i mörk fjäderdräkt sjunger minns man något annat. Det gör skillnad om det luktar nybakat bröd eller färskt blod. Minnet anpassar sig efter landskapet. Den tröstande solen får ett minne att brinna som tidigare kapslats in. Och när ett nytt minne snuddar vid ett gammalt kan ett av dem upplösas.

Det kunde inte finnas ett vackrare landskap än det spanska. På andra sidan taggtråden tycktes det orört och gränslöst. Konstigt hur fiender kunde hitta varandra när det fanns så mycket terräng att gömma sig i. Men de skulle ju inte gömma sig, de skulle avancera och ta mark av varandra, de skulle gå dit där det var som farligast. Fast ibland var det bara att vänta och försöka förutspå vad som skulle hända. Ibland hände ingenting. De drack vin på kullar med vidunderlig utsikt, lämnade skyttegravarna och provade att stå oskyddade i solen. Ingemar lutade sig mot ett träd och blundade. Han såg Eivor. Hon stod vid dörren, på väg ut. Vände sig om mot honom. Han försökte minnas om hon såg ledsen ut, nu var det hon som berättade för honom:

När du låg i min mage, Ingemar, blev jag förälskad i en yngre man som nyss börjat arbeta på fabriken. Det var inte att jag var missnöjd med mitt liv, men tillsammans med honom fick jag syn på någon annan inuti mig, som jag tyckte om. Hon var ung och levande, jag visste inte innan att hon fanns. Du sparkade så hårt att jag var tvungen att vila mycket, du växte åt fel håll så läkaren måste vrida dig rätt. Jag kunde inte gå till arbetet och när du föddes hade jag inte platsen kvar.

Hon satte sig på huk i tamburen och sträckte ut armarna och han sprang in i dem. Det var när hon höll om honom som han växte.

Under den värmande solen i Alcubierre mindes han olika män hemma i det lilla rummet på Arbetshusgatan. Pappan var i hamnen och han fick gå ut och leka men ibland behövde han gå in för att hämta något eller för att han fått snö innanför kängskaften, och då såg han dem, männen, de tog över hela rummet. Det såg ut som om de skulle äta upp henne.

Han stod lutad mot stammen, rädd för att bli upptäckt, gömde sitt ansikte.

Mindes när de gick till tivolit, han och mamman, de skulle ha en härlig dag, sa Eivor, i minnet gick det tigrar på gatorna och mamman hade svart spets längst ut på ärmarna. Andra kvinnor tisslade när hon passerade. Vad går hon så rak i ryggen för? Han åkte en karusell, den snurrade för fort, hon skrattade och förstod inte att han ville hoppa av. Hon kunde ändå inte stanna farten. Hade han trott det? Hon köpte sockervadd och hans läppar kändes som klister. Hon höll om honom.

Jag tänkte jag skulle lämna er. Men jag kunde inte.

Hon var vanligtvis inte dramatisk. Det fanns mycket hon kunnat berätta. Fått det ur sig.

Jag vet att du förstår, Ingemar, sa hon. Du förstår bättre än någon annan. Hon släppte honom. Sa att det var dags att gå hem. Han gick bredvid henne. Men egentligen stod han kvar. Som om hon tappat bort honom. Stod kvar vid entrén till tivolit: Jag förstår inte alls, mamma. Jag är för liten för det. Han såg henne försvinna längre och längre in i den södra delen av staden. Det jag förstår är att du lyfter upp mig för att du behöver det. Du stryker mig över håret och bestämmer att jag ska växa, och bli modig. Eivor fortsatte prata – ropade! eftersom hon var så långt framför – fast han inte ville höra. Pratade om en mans vackra ögon. Om hon haft ett fotografi skulle hon visa, sa hon. Tänk att en ung, vacker man vill ha mig. Hon såg annorlunda ut, lyste. Sedan mörknade hon, och han kände inte igen henne då heller.

Jag vill inte att det här ska vara mitt liv. En berättelse som tar om. Varje dag. Börjar på samma ställe, slutar på samma ställe.

Hennes kinder blossade och hon gick fortare. Han försökte hänga med.

Men det är inte sant, mamma, ville han säga. Jag ansträng- er mig hela tiden för att berätta nya saker. Vänder ut och in på mig själv. Det är aldrig samma! Han stod bland tigrarna och hon var långt fram, vevade med armarna medan hon pratade. Han kunde inte minnas hur gammal han var. Var hon sjuk redan då? När han kom fram till rummet på Arbetshusgatan väntade hon på honom på innergården, vid vedboden, omgärdad av slokande syrener, hon plockade sönder de vita klasarna, när han kom närmare sträckte hon ut armarna, det var som vanligt. Hon älskade honom. Han växte.

Jag vill inte gå in än, sa hon. Inte jag heller, sa han.

Tänk att det är sommar, sa hon. Jag trodde inte det skulle bli det igen.

Syrensmulorna regnade ur hennes händer, hon ville inte vara där, hon ville vara någon annanstans.

Jag minns när du var liten, sa Ingemar.

Minns du trädgården med alla äppelträd? Hon drog honom närmare igen.

Det är klart jag gör. Du brukade klättra upp i dem, fast de var höga och gamla och grenarna kunde gå av. Du gjorde det när din mamma inte såg.

Men ägarna till trädgården såg?

Ja, men de sa inget, de tittade på dig genom fönstret och lät dig hållas. För de var fästa vid dig.

Nej, sa Eivor och släppte honom. Det var de inte alls. De kom ut och var arga och jag blev rädd att mamma skulle få sparken på grund av mig men jag fortsatte ändå. Jag kunde inte låta bli de där äpplena.

De hade väl så det räckte, försökte Ingemar. Eivor spände blicken i honom:

Jag vet då ingen människa som har så det räcker.

Allt det här, varje ord, mindes han, när han stod fullt synlig under en simpel, gles trädkrona. Den blommade inte. Bar inga skott, inga frukter. Var inget särskilt.

Conxa, Klara, Ragnar, Einar, Klas, Verner, Torsten, Nils, Peixos, bröderna Rojas, Agustin, Meister, Mordt – ansikte efter ansikte lystes upp. Människor som växt omkring honom, de skulle ända in i framtiden. Spröda, hukande i vinden, vårdslöst upprivna ur jorden, ivägskickade utan riktning. Minnena skulle forma dem fel eller annorlunda mot vilka de egentligen varit, och det gjorde inget. Det var först efter hundra namn – och han äntligen kände sömnen komma – som han tänkte på Eivor. Hon kom efter ett helt kompani och hade den dödssvarta klänningen på, hela livet framför sig. Hon var på väg in till fabriken och tvålmassan och innan hon stängde porten efter sig vände hon sig om, som om hon väntade på någon.

Han drömde om en katt med röda tassar och röda ögon. Den hade varit bortsprungen och när den kom hem var den förändrad. Den var vuxen när den försvann men kattunge när den kom tillbaka, låg hopkrupen i ett hörn och skämdes. Ingemar var besviken på katten och blev elak, sparkade på den, ville inte ha den när den var så främmande och skör, och ful med de där skamsna, röda ögonen. Det var inte direkt en mardröm men det kändes olustigt när han vaknade.

Det gick inte att andas i tältet. Ändå ville han inte vakna och gå upp. Så var det väl för alla. De stod och svajade på gränsen mellan natt och gryning. Att vakna långsamt och sträcka på sig fanns inte, ingen ville heller det. Drömmarna fick ingen möjlighet att mjukna och tunna ur. De knuffade på varandra. Grymtade. Rev på sig byxor och gevär. Klädde ut sig till monster. När Ingemar kröp ur tältet låg kattens röda framtassar lindade om hans hals.

Ingemar mindes när Conxa och Luna stått på arenan i Albacete och frågat: Varför är vi här? Och de hade svarat med en röst: För att slå ner fascisterna! Nu kunde svaret låta hur som helst: För att anarkisterna inte ska få stjälpa allt över ända med sin fixering vid kollektiviseringen. För att stalinkommunisterna inte ska få ta över med sin maktfullkomlighet. För att krossa POUM, de trotskistfascistiska förrädarna.

De ryckte uppför Ebrodalen mot Zaragoza och reserverna kom för sent. De som dog skulle sörjas, men det räckte inte med ordet sorg. För de närmast sörjande var sorgen outhärdlig och skulle gås igenom som en skräcktunnel. Hålet som sorgen lämnat efter sig blev en del av kroppen.

De sprang med tunna sulor på högslätten. Det var bara att springa förbi explosionerna. Det var bara att springa emellan. Det fanns ingen tur, ingen slump, ingen skicklighet, inget öde, inget val, inget värde. De sprang mot en by. Tävlade mot fascisterna. Små ryska uppnosiga jaktplan försökte sätta sig upp mot Junkermaskinerna. Ingemar sjönk ner vid fasaden till en tegelbyggnad. Han behövde bara blunda en minut. Han såg framför sig fängelsemuren i Salt Lake City när Joel Hägglund arkebuserades. Han tryckte sig mot väggen när han hörde skotten. Ett, två, tre, fyra… Gryningshimlen sprack långsamt upp. Han såg Joels vänner som gick för att fråga efter kroppen. De hade blivit lovade att ta den med sig. De försökte prata med varandra men hakade upp sig på ord som fri och utan smärta. Han hade inte varit sjuk. Det kunde inte göras om till tröst att han inte fanns mer.

Bara en minut till vid tegelväggen. Bara blunda. Han såg rök, ruiner. Världen var full av byar och städer som en gång sett annorlunda ut. Världen var full av människor som ville leva.

Sexton år efter Joel Hägglunds död bar Ingemar sin mammas kista till stadskyrkogården i Gävle. Pappan bar också, och kyrkvaktmästaren och Verner Holm. Änglastatyerna vände sig om efter begravningståget, det gjorde de alltid, vred sina sorgsna ansikten men kunde inte sträcka ut stenvingarna för att skydda någon. Ingemar tittade ner i avgrunden, började gråta men pappan räckte honom genast sin näsduk, underligt torr, se så Ingemar, och tårarna vreds av som vattenflödet i en kran. Nu räcker det. Med en harkling. Stel, sansad, finklädd. Han släppte ner en ros. Hålet slöts med jord och döden försvann. Ingemar skämdes för sina tårar. Sträckte på ryggen. Ville inte störta mot den nedsänkta kistan, värdigheten var en lättnad, så tung som den var höll den honom upprätt – ett lod genom en gänglig och ensam kropp.

Ingemar öppnade ögonen. Byn låg öppen och utsträckt, under andra omständigheter skulle det ha varit vackert med de låga tegelhusen i förgrunden och fälten i bakgrunden, men nu blev det farligt. Kroppar låg på overkligt räta rader på bytorget. Ingemar frågade om byns namn men byborna ryckte på axlarna. Alla han frågade pekade åt samma håll, han försökte få hjälp av Agustin att fråga vad de menade: fiender? skydd? Men de skakade på huvudena med en stor, synkroniserad kropp. Ingen bröt ut, ingen föll på knä och skrek. Bakom kulissen av död och ödslighet fanns en marknad där varor synades, persikorna var fina så här års, saften rann över hakan. En flicka ruskade en annan flickas kropp. Blodig mun, blodig blus. De hade lekt, och hon som levde ville fortsätta leka.

Ingemar, var är vi egentligen? Ragnar kom i fatt honom. Jag blundade till och somnade. Fast jag gick. Jag trodde först att jag var hemma.

Det är vi också, sa Ingemar och hörde hur dryg han lät.

En cykel stod lutad mot en ihålig vägg, en äldre man med käpp satt vid en låda apelsiner som kriget inte rört. Flickan försökte fortfarande väcka sin vän eller om det var hennes syster, Ingemar mindes sina armar skaka en kropp på samma sätt, samma krav på en annan människa att göra det omöjliga: Ställ dig upp! Se på mig! När Ragnar tog tag i hans axel skakade han bort handen.

Klara.

Gränsen mot Frankrike är stängd igen. Där vi är nu består frontarbetet bara av propaganda. Vi ropar genom grammofontrattar att vinet och flickorna finns hos oss. Vi ljuger. Förut kom många över, men inte längre. Vi skjuter på varandra som av leda.

Ingemar svävade med pennan i luften – den blev ett litet flygplan, fram och tillbaka över bokstäverna, spetsen neråt, gjorde plump efter plump på papperet. Orden blev kletiga. Vissa brev, som han ändå tyckte berättade något, hade han sparat och vikt ihop i sin ryggsäck, men andra, som detta – som inte ens hade ett slut, knölade han ihop och slängde på elden. Minnet av Klara lyste genom kroppen som en fyrbåk: den morgonen när hon kommit till honom, nej, hon hade inte gråtit, inte hukat, hon var plågsamt rak i ryggen och tittade på honom med en främmande blick. Hon hade sagt att hon inte ville ha honom längre. Sagt med en hårdhet som inte var lik henne, att det var meningslöst att fortsätta eftersom hon inte kom åt honom. Som om det var hans fel, som om det var hans fel om hon kände sig ensam.

Han ville ändå skriva ett sista brev: Klara.

Kärleken räddar oss inte, den överfaller oss, därför blir försvaret av den en stridsåtgärd. Vi försvarar den här sista bastionen, fast den är en provokation, ett meningslöst hopp.

Allt fanns inuti honom och han var skitbra på att berätta, men han kände inte för det mer. I det första brevet hon inte fick (den där sommargryningen i Gävle) hade han skrivit att han måste fara iväg någonstans – som Joel Hägglund – och göra något av sitt liv. Hon hade kränkt honom och skulle inte få att han sprang efter henne. Aldrig skulle han skrapa sina knän mot marken, inte för någon. Han kunde ändå inte förändra det andra människor bestämt. Ginstens svarta frökapslar sprack med en smäll och spred ut sina frön. Fanns det inget annat att slåss för längre skulle han slåss för buskarna och träden.

Han vek ihop de sista ofullständiga raderna och lade dem i ryggsäcken.

Han såg en grupp småpojkar lyfta sina trävärjor i leken. Några var fascister och några skulle dö. De provade denna mardröm och fascisterna kände hur makten kändes och ville inte byta roller fast de bestämt det innan, halva tiden var. Annars vinner vi istället, sa en liten pojke (han låg ner på marken). Men fascisterna var fler. Aldrig, sa en av dem. Aldrig att ni vinner.

Fascisterna hade intagit ett boningshus vid bron och republikanerna var tvungna att blåsa ur huset om de skulle komma vidare. Ragnar och Ingemar fick i uppgift att kasta in hand- granater genom fönstret, om fascisterna sprang ut skulle de skjutas. Överraskningen var planerad till natten och Ragnar var beredd med den första granaten. Om den inte tog, eller tog fel, skulle Ingemar kasta in sin. Det var onödigt att slösa.

De låg i skydd av en buske på den vita marken, den tycktes ritad av krita.

Nu? frågade Ragnar. Nu, sa Ingemar.

Explosionen blev inte så kraftig som de föreställt sig den. De väntade på utspringande, skrikande fascister. Ingemar gjorde sig redo att kasta sin granat men då öppnades dörren och där stod en kvinna med ett barn i famnen. Barnets armar och ben hängde stilla, växande röd fläck på nattsärken. Bak- om kvinnan skymtade en flicka med blodigt ansikte. Mamman skrek men barnen var tysta. Ingemar rusade fram men mamman skrek bort honom. När skottlossningen började, från andra sidan bron, försökte han få med sig mamman och det levande barnet till kritstrecksbuskaget. Men hon kastade sig över sina barn på marken, kulorna ven. I ögonvrån såg han Ragnar rusa iväg.

Gryningen tog över himlen med sepiafärgade stråk. Skottlossningen avstannade. Ingemar kröp mot mamman och barnen. Hon fortsatte skrika åt honom, hennes ögon lyste. Han tog av sig sin jacka och tryckte tafatt tyget mot såret i flickans huvud. Mammans hårda händer på hans rygg. Marken under dem färgades röd. Det började regna och regnet tog bort ytskiktet, resten trängde djupare in. Flickans ögon var inte uppspärrade av skräck, det var mer som om blicken släckts.

Det lilla barnet begravdes. Såret i storasysterns huvud var sytt. Mamman lät Ingemar närvara vid begravningen, men Ragnar var försvunnen. Ingemar ville berätta för Eivor att begravningen var värdig, trots små medel, och att de hjälpt till att laga huset, det var inte jag som kastade granaten, mamma, inte jag som dödade barnet. Ingemar hade levt på mammans kärlek som på en enorm matsäck. Den var tänkt att räcka för evigt men evigt sprack sönder i grusliknande bitar. Hela byn hade väckts men inte av granaten, sa de avlägsna grannarna, utan av ett skrik. Det var mammans skrik, sa Ingemar, men de skakade på huvudena, sa att det låtit som ett djur, ett odjur.

Ingemar under filten i tältet försökte memorera butiker- na från Rådhustorget till sista butikslokalen på söder, fick börja om när han kom av sig: Oscaria, frukthandeln, glas- mästaren, modemagasinet, tvålhuset på andra sidan. Fyran förstås. Hur många gånger hade han inte gått den vägen? Förbi Navigationsparken och pojkskolan, porslinsfabriken, macken och kyrkan och fattigvårdsinrättningen på högra sidan, på vänstra sidan Klara. När han kom fram väntade han som vanligt att se fru Holmströms vita ansikte i fönstret och få beskedet att Klara minsann inte var hemma, men Holmström syntes inte till och han tog förvånat tag om det blanka trappräcket. Han borde skynda sig men gick så långsamt han kunde, räknade trappstegen, såg sig själv smyga in. För en gångs skull ville han ha blommor med sig… blåklint famnen full… lägga dem på bordet och smyga fram till sängen, krypa ner bredvid henne. Han ryckte och ryckte i dörrhandtaget men dörren var låst. Skulle han ha satt sig för att vänta slutade det väl med att det var Hellgren som kom, i sina lackskor och sin fjantiga mustasch – han skulle smila upp sig när han såg Ingemar, inte för att han hade övertaget, utan för att han var en smilfink, och för att det var han som hade nyckeln till Klaras dörr.

Nej, Ingemar gick till Nedre Bergsgatan 28 istället, den breda betsade porten. Knackade på, träet knakade, regeln slogs runt och porten öppnades, långsamt, gnekande, efter- som den varit stängd så länge.

Så du kommer äntligen, sa Joel och knöt halsduken. Vart tycker du vi ska gå?

Ingemar ryckte på axlarna.

Då går vi mot Brynäs då, slumkvarteren, men det är inget mot hur det ser ut i Amerika, jag lovar dig, fast jag säger inte att det inte är illa nog ändå.

Så de gick mot Brynäs, Ingemar och Joel, förbi fabrikerna som bredde ut sin rök. Förbi barackerna och misären.

Joel huttrade till.

Jag önskar jag aldrig rest till Amerika, sa han. Jag önskar att jag aldrig dött.

De gick förbi tvålfabriken på Första tvärgatan och där stod Eivor. Ingemar vinkade men hon såg honom inte. Hon pratade med en man, han sa inget till Joel om hur det stang till i honom.

Det finns ingen stad i hela världen som luktar så gott som Gävle, sa Joel.

När de kom till hamnen gick han före mot kranen.

Vad skulle du ha gjort om du fått fortsätta leva? frågade Ingemar.

Du vill kanske att jag ska svara underverk, sa Joel, men det är bara när man går mot vinden, när det är trögt och man vill vända, som det går att göra något man inte trodde sig själv om. Det enda det går att veta är vilken sorts människa man vill vara. Och apropå vinden, fortsatte Joel med ett leende, slog ut med ena armen, och just då kom en stark vind över Stora holmen, ruskade trädens grenar –

Nu sprids fröna över hela jävla staden, skrattade Joel, åt norr och åt söder. Titta de har fastnat på din kavaj också.

Ingemar lyfte stickiga frön från kavajslaget, de bar vita svansar, de flög bra och fastnade ännu bättre.

Dagen efter begravningen fortsatte ändå kriget. Ingemar skymtade sin spegelbild i ett fönster, fulla uniformen på – ingen overall längre, inget hopkok som de kunde skratta åt och låtsas skämmas över. Det hade aldrig varit romantiskt men nu var det bara dumt. En anarkist i en Sovjetkommunistisk armé. Fascism och stalinism fröade också av sig. Ingemar skulle resa hem och glömma det här. På Södra Kungsgatan behövde ingen vara rädd, tänkte han, eftersom han tänkte på Klara, men han visste att det var ljug, skulle Joel ha hört honom skulle han ha skrattat igen.

Ingemar låg ensam vid kanonen med en träpinne i käften som skydd för trumhinnorna och stirrade upp i skyn. Han såg haubitsgranaternas svartglänsande femtoncentimeter- kroppar falla från himlen, nedslungade i jorden så kraftfullt att kroppen frös till is även när den var beredd. En granat träffade ett träd och slet upp det med rötterna. Civila träd, tänkte han dumt. Ville skratta men träpinnen hindrade honom. Överallt skrik och gevären som aldrig tystnade. Mamma, mamma! Rök, lera, explosioner. Släpa sig tillbaka till skyttegraven, trampa på lik, inte kunna fortsätta, fortsätta, hellre vilja dö än att åka hem. Förstår att himmelen är lika överallt på jorden och att vi en gång haft ungefär samma drömmar men nu kommer du aldrig mer att veta hur det känns i mig.

En av tyskarna, Schmidt, låg där borta och kunde inte röra sig. Han skrek så han var fortfarande vid liv. Dagen gled iväg, utan förvarning och utan skymning. Ingemar låg still och räknade sina fingrar, om och om igen. De satt kvar. Han kunde röra dem. Tummetott, slickepott. Han tänkte att allt fingrarna var fantastiskt. Lederna, huden som anpas- sade sig efter rörelsen, sträcktes ut och krympte. Det tycktes enkelt. Naglarna som växte var långa som gamklor. Schmidt skrek inte längre. De kunde inte hämta honom ens mitt i natten eftersom han låg mittemellan deras och fascisternas skyttegravar. Ingemar tänkte: de, vi. Vi, de. Han skrattade till. Skulle han gå ut till Schmidt skulle ingen kalla honom hjälte utan idiot.

Han kunde se stjärnorna, makten och ensamheten. Och i allting låg motsatsen: utslocknandet, maktlösheten, gemenskapen. Allting låg huller om buller. Inga rätsidor. Inget att enkelt smeka handen över. Han såg de döda kropparna och annars såg han skadorna. Smärtan förlamade och tryckte ner. Inget uppror i det som tillfogats djup skada. Han såg bara hål. Hål i trädstammarna. De skulle förblöda. Han såg körsbärsträdet på Joels gård – det var inte hans gård, utan Catarinas. Hon och Joels pappa hade köpt huset och hyrt ut de flesta rummen, men på platsen där körsbärsträdet skulle stå stod en stor, grön mangel. Kvinnorna for dit med tvätten och sina svettiga kroppar. Det var sorgligt att han inte kunde skilja dem åt. Eivor stod också där, i kön till mangeln. De hade slagit plaggen mot klappbryggorna och sett män glida förbi i sina båtar med ansikten som ingenting. De visste inget om Joe Hill och än mindre om körsbärsträdet som skulle planteras. Det var inte säkert att det var enkelt, att jorden var öppen och beredvillig. Först fick de väck mangeln, därefter stenarna i jorden. Körsbärsträdets unga osäkerhet, sedan allt mer självsäkert upp mot himlen. Det lärde sig att det tappade sina löv, att det inte var farligt. Det är som det är med lövträd, att de dör och flammar upp, dör och flammar upp, lever i hemlighet, på insidan. Ingemar skymtade sin spegelbild en höstdag i Gävle, det var hundra år sedan, och han hade varit ung och inte förstått det, han hade levt men inte riktigt känt det – inte som det kändes nu, och han önskade att människor var träd och inte kunde blöda eller skrika. Han såg Joe Hills körsbärsträd bland fruktträden i dalen. Hur hade det kommit dit? Visste det inte hur farligt det var? Om träd ändå kunde slåss, då skulle vi vinna det här jävla kriget.

I sex dagar och sju nätter låg Schmidt i ingenmansland, mellan fiendens och den egna skyttegraven. Om dagarna hade han spelat död, om nätterna hade han rört sig några centimeter närmare säkerheten. Ingen såg det. Det hände om natten att han levde.

Kolla, sa Einar. Inte låg Schmidt där i går.

Sa så varje morgon. Och de trodde honom inte. Förrän slaget var över. Och Schmidt definitivt var död.

Vallvidrera. Sarria. Bellesguar. Collserola. Pedralbes.

De var så nära Barcelona att han kunde känna hennes doft.

Klink klonk lät spadarna. Pittjii pittji lät kvällsfåglarna.

Aftonsolen sjönk.

De höll sig nära varandra i den kilometerlånga olivlunden, han och Torsten Vikman, slängde sig ner när de hörde kanonerna vissla. Marken var översållad med kroppar. Leran fastnade på kulsprutorna. Han tittade på Torsten och kunde inte minnas att han sett det ansiktet förut: små rynkor och gropar, koppärriga tinningar, hakan inbäddad i skägg. De hörde det prassla till i skogssnåret och lade an gevären. Vapnet var inte tungt längre, han hade fullständig kontroll.

När ska vi få hjälp? kom det ur Torsten.

Lönlösa ord. Liksom ord som fred och samarbete. Lyckan i en mugg med hett kaffe. Så såg de republikens plan och det gick inte att säga lättnad. Men va fan skulle de säga då?

Han hade sett ögon slitas ur sina hålor. Det tog en stund innan skriket tystnade eftersom rösten sitter så djupt i kroppen att inte ens en sprängd käke kan stoppa den. Torsten tittade på honom med ett uttryck han inte tyckte om för det var kletigt och osäkert som om han fått en smäll i huvudet. Pupillerna flöt ut i det blå omkring och det blå ut i det vita, blev en smet.

Försök hålla blicken fokuserad, sa Ingemar. Koncentrera dig!

Men vad ska jag titta på? sa Torsten.

Fienden, sa Ingemar, hjärtat slog hårt, skotten lyste och lät överallt omkring dem.

Men jag förstår inte det här, sa Torsten och lät geväret sjunka. Jag vet inte vart vi är på väg.

Det var Verner Holm som stod framför honom med rädsla i blicken. Ingemar ville skratta åt honom. Så som han jämt skrattat åt Ingemar. Nu tar de dig. Nu tar strömmen dig. Hade kunnat sträcka ut handen för att hjälpa honom men skrattet var i vägen. Han hörde det prassla igen.

Ner för fan, sa han och lade sig platt bakom en buske.

Torsten tittade på honom med blick som ett rådjur. Det var från skogssnåret som skotten kom och penetrerade Torstens bröst.

Joel Hägglund hade försvarat sig med en kvast, och vakten som bänt skaftet ur hans händer sa att det var ovärdigt. Joel svarade att ingen kunde hålla det emot honom att han slogs för sitt liv. Vakten sa att han önskade Joel en gudstro, det hade gjort det enklare för honom att skiljas från livet. Han knöt ögonbindeln och förde ut Joel på gården. Läka- ren hastade fram med stetoskop för att lokalisera hjärtat och fäste en papperslapp däröver. Fem män i olika åldrar stod beredda med gevären genom hålen i lakanet. Utanför fängelsemuren i Salt Lake City stod Joels kamrater och fick inte komma in fast de fått löfte om det (den dödsdömde skulle få ha någon hos sig i slutögonblicket). Jag ger mig av nu pojkar, ropade Joel, fick inget svar och ropade igen: Farväl pojkar! Då lade exekutionsplutonen an – på angiven order – och svaret kom i form av fem skott, varav ett löst (det var bestämt så, vem som helst kunde vara oskyldig) och Joels kropp sjönk ihop.

Ingemar såg det framför sig: Fyra kulor i bröstet och papperet färgades mörkrött. Vännerna hämtade den ännu varma kroppen för att be- grava den långt ifrån Utah. Men först togs han till den lokala begravningsbyrån för att kläs i finkostym. Öppen kista för allmänhetens farväl. Två dagars resa i förseglad transportkista, till Florencekapellet i Chicago. Trettiotusen människor följde begravningståget på Thanksgiving Day till tonerna av Chopins sorgmarsch och Workers of the world awaken. Kroppen kremerades och askan fördelades på sexton kuvert att spridas över världen.

På vägen från Batea mot Ebro rådde kaos. Flygplanen kom plötsligt, var tionde minut fick de slänga sig på marken. Döda barn på rad i ett dike. På andra sidan floden Ebro låg Aut, den låga katalanska bergskedjan som inte fick kall- las berg. Det var dit de skulle. Från Medelhavet fraktades roddbåtar som sattes i floden längs en front på tvåhundra kilometer. Uppsnittandet av republiken skulle förhindras.

Det var första kvällen som det varken fanns vin eller bröd.

Det var första kvällen Torsten inte satt med dem. De åt som vanligt kokta svarta linser och Ingemar kände det krampa i magen. Himlen var eldröd och han såg en äldre kvinna längre bort vid floden. Hon liknade Eivor. Hade famnen full av blommor, som en brud. Han tänkte att det kanske skulle hållas fest eller bröllop i en närliggande by. Han ville säga åt henne att gå därifrån, men med vilken rätt? Hon kände väl till de farliga platserna bättre än han. Blommorna skulle vara vackra ett par dagar men sedan skulle kronbladen blekna och torka och stjälkarna förlora sin spänst. Hon gick vidare längs floden och Ingemar tänkte att han ropade efter henne:

Jag har varit här förut!

Hon vände sig om och log mot honom. Det är klart du har, pojken min.

 

*

I ett gult hus i utkanten av staden (i närheten av Tibidabo) torterades trotskister av stalinister. Husets fönster vände sig mot bambun som växte hög därutanför, värdet på ett liv minskade för varje dag. Conxa kunde höra kvidanden därinifrån – eller om det var huset som kved. Slottets tinnar och torn syntes på långt håll och såg oskadda ut. Rummet hon klev in i var mörkt och stank av urin, hon kunde inte minnas att det var så sist hon var där. Marcos rörde inte en min när han såg henne. Han satt på golvet, så mager, hon hade aldrig kunnat föreställa sig att han inte skulle känna igen henne.

Välkommen, sa kvinnan som tog emot henne, presenterade sig som Ana-María. Leve republiken.

Det fanns en nervositet i hennes unga rörelser, hon var själv ett barn, men inga flätor med rosetter i republikens färger.

Han säger inte mycket, sa hon, men han är snäll och duktig, aldrig elak mot någon.

Fanns det anklagelse i rösten? Marcos lekte med den där flickan Doria, de höll i varsin stirrande docka med munnar fulla av små tänder. Ana-María rörde vid Marcos hår, han tittade inte upp.

Vart tänker ni ta vägen? frågade hon och de unga brösten hävde sig under skjortan, fick Conxa att tänka på Luna. Hon hade inte med det att göra och Conxa tryckte ur sig att pojken skulle till sin moster utanför Valencia. De skulle dit båda två. Det börjar ta slut på säkra platser, sa hon med oväntat bräcklig röst. Vi måste slåss där det fortfarande finns människor att slåss tillsammans med. Fick för sig att höja näven men lät bli.

Annars måste vi slåss där vi är, sa den unga kvinnan och lät precis som pappan. Två lite äldre, utmärglade flickor, kom fram till Conxa, drog i hennes byxor, undrade vem hon var.

Jag är Marcos mamma, svarade hon. Vid sitt namn såg hon pojken rycka till.

Då får vi tacka för den här tiden och önska dig lycka till, Marcos Hernandez.

Ana-María tog Marcos hand och drog upp honom från golvet. Snabbt var han med på noterna och bugade sig för Doria. Så onödigt formellt, tänkte Conxa, samtidigt svämmade hjärtat över av stolthet.

Nu har din mamma äntligen kommit, fortsatte kvinnan och hennes leende var till för att försöka få honom att röra sig i Conxas riktning, men han stod kvar. Marcos som är så duktig, sa hon, gå till mamma nu.

Men han stod kvar, och Doria – med kort spretigt hår (om hon inte haft klänning skulle Conxas trott att hon var pojke) – ställde sig emellan dem.

Så ja Doria, gå och lek nu.

Ingen av barnen rörde sig ur fläcken men Doria tog Mar- cos hand.

Men Marcos, sa Ana-María och försökte låta mild men irritationen drog igenom orden som en kall vind – allting var på väg att förloras: Du ska gå med din mamma. Du ska få komma hem.

Conxa satte sig på huk och sträckte ut armarna: det kändes som om hon sträckte ut dem brett och välkomnande, som en riktig mamma. Marcos tittade från henne till Ana-María – som nickade. Han tittade på Doria som stirrade på Conxa med hat i blicken (fast hon måste ha varit för liten för en sådan känsla). Ana-María böjde sig fram och viskade: Men han har haft utbrott ibland. Och så har han ljugit. Det blir bra nu när han får komma till ett riktigt hem. Barn längtar efter sina föräldrar.

Conxa gick fram till pojken och lyfte upp honom. Han stretade inte emot. Han var lätt som en fågel och höll hennes hjärta i sin hand. Du har väl inget hjärta, Conxa. Hon ville dra in lukten av honom, var på väg att börja vyssja eller sjunga men hejdade sig.

Vägen genom den stora salen var kantad av allvarliga, dömande ansikten – hon vägrade titta på dem. Pappan stod där, det visste hon, men inte Ingemar. Om han såg henne, om han var i närheten, skulle han rusa fram och hålla om henne nu när det svindlade. Hon bar pojken nerför backarna och om det inte varit för hans vilt pickande hjärta hade hon trott att hon bar på ett skelett.

Först gick de till sjukhuset, men där ville de inte ta emot henne. Hon förklarade att hon var orolig för pojkens hälsa, men sköterskan fnös åt henne.

Vi har nog att göra här, du får själv se efter din röda oäkting.

De tog tåget till mostern och där fick han ägg som han åt glupskt och glömde en stund att vara ängslig. Amalia stod bakom hans lilla kropp som en skugga. Hon bar likadana svarta kläder (kjol, blus och sjal) som mostern som satt i soffan och betraktade pojken med tillfredsställelse. Bytte nöjda ögonkast med sin syster, som om de vunnit, som om det var deras futtiga krig: att ena den lilla familjen som inte på något vis liknade de stora, myllrande familjerna på landsbygden. De ville inte tänka på vad som skulle hända när pojken ätit klart. De ville inte fråga, och Conxa ville inte berätta.

Jag kan inte stanna här. Kriget fortsätter och pojken är inte trygg. Nu rasar till och med slotten. Jag måste ta honom med mig, bort från allt det här.

Portalen av besvikna ansikten runt henne. Pappans bly- tunga hand på axeln men hon tänkte inte vända sig om, tänkte inte lyssna på honom när han sa:

Det här är det enda du har.

Som om han visste minsta lilla om vad det var att stanna.

 

*

 

Han kunde inte somna, Ingemar, för tusen syrsor spelade utanför tältet och fullmånen lyste nästan som en sol. När han snuddade vid sömnen snuddade han samtidigt vid en kropp och han makade sig närmare, ville att den andra kroppen skulle lägga sig bakom honom och hålla om, stryka honom över panna, ögonlock, kinder. Täcket var mjukt och deras kroppar sjönk djupt ner i madrassens fjädring. Så skulle han somna och vakna. Det fanns inget som tvingade ut honom på gatorna. Det behövdes inga fanor, inga gevär, inte ett stängt bröst med hjärtat som gisslan, inte ens en rak rygg. Ingenting skulle de behöva slåss för. Men det var hon som inte ville ha honom och han ryckte till, frysande mitt i sommarnatten. Gick upp och ut ur tältet, såg floden som var blankare om natten än om dagen, försökte minnas sig själv, vem han var, varifrån han kom. Bakom honom sträckte de bördiga kullarna ut sig, paradisdalar med persikoträd och apelsiner. Han mindes att han gått över åkrar, under blommande träd, med en kvinna, det spelade ingen roll vem hon var, han lin- dade sin arm runt hennes midja och tyckte om henne. Runt omkring dem gick fler människor och flöt in i varandra, in i grönskan, jorden, vattnet… Inte alls som liken i floden skulle flyta in i varandra med avskavda, ruttnande hudar.

Står du här? hörde han Einar. Fan jag kunde inte somna jag heller.

Det drar ihop sig, sa Ingemar.

Jo. Men du borde inte stå så där öppet.

Äh, sa Ingemar. De där kräken. De sover som små barn. Einar skakade på huvudet, sparkade i marken.

Vet du vad jag längtar mest efter? Vattnet hemifrån, klart och kallt, direkt från källorna. Törsten är fan värst.

Och uselheten, sa Ingemar och ville sträcka sin hand mot Einar, ta tag i honom. Vi vet inte vad som kommer att hända, vi kalkylerar, men det kommer från ett annat håll.

Du menar att det är vi som blir överraskade?

Vi har ingen jävla aning.

Desto större anledning att du hukar dig, Bäckström.

Jag är säker på att jag varit här förut, sa Ingemar, fast då såg det helt annorlunda ut.

På vilket sätt? Det lät som om Einar verkligen ville veta. Ingemar ryckte på axlarna fast han såg allt tydligt framför sig. För det var så det var, allt mindes han, varje tid, varje

plats, varje människa.

Äh fan, sa han, nu går vi och lägger oss.

Jägarsoldater tog sig över floden och dödade Francos vaktposter. Samtidigt upprättades repförbindelser för stormbåtar och pontonbroar. Flodbädden fylldes av soldater. Yrvakna, kontrollerade. Dagen hade inte grytt och kall dimma täckte dem när de klättrade ner till båtarna som låg med roddarna färdiga. Vattenståndet var lågt och det var möjligt att vada. Francos styrkor överrumplades. Fångar och utrustning togs. Hela första dagen var lyckosam. Ebro kunde bli vändpunkten, det var inte över. De fick in radiosändningar med nya förhoppningar. De hörde arbetare och antifascister runt om hela världen jubla, men det var något med de där rösterna som inte stämde.

Vad är det som inte stämmer, Bäckström?

Han kunde höra Verners röst. Han kände hans grepp om nacken.

Det är för sent, viskade Ingemar, och vreden slog fram genom orden.

Alla vet, men ingen orkar veta, sa Verner.

Är det nåt konstigt då, sa Ingemar, att det omöjliga inte går att veta?

Motoffensiv, artillerield, de metallgrå djävulsfåglarna med röda kors över vingarna. Ingemar på pontonbron, halvvägs över, hörde en röst bakom sig: Skjut mot planen, Bäckström! Nu! För fan, Ingemar, lyft geväret!

Nej, inte mindes han det här – det här hade inte hänt: inte blodet, metallsplittret, den svarta strömmen. Inte drömmen om Conxa, som om den drömmen var ljus och sval som en vårmorgon i Gävle, då när allt vaknar fast man inte trodde det var möjligt för något att leva igen. På några sekunder har vintern försvunnit.

Det hörs en fågel.

Va fan, inte har den väl kommit redan?

Fast allting har byggts upp för dess återkomst.

Och de går genom blomregnet, ingen kan tro att någonting hemskt ska hända.

 

Fortsättning följer…