Solidärer – avsnitt 9

Gävle, maj 1937.

Klara läste om det i tidningen: Det skulle ha varit en vanlig marknadsdag, som alla måndagar. Det fanns förväntan i luften. Stånden sattes upp och varorna lades fram och män- niskor stod på sina balkonger och längtade ut. Männen var i fabrikerna och på åkrarna utanför staden. Från de södra delarna av Baskien hade det kommit flyktingar så invånar- na var ovanligt många. Barn sprang mellan stånden och försökte norpa till sig klart lysande körsbär och ännu hellre pastellfärgade karameller. Kossor råmade, hönor kacklade. Senare skulle människorna gå hem, packa upp det inhandlade, sätta sig på terrasserna eller i sina små kök. Ensamma, eller tillsammans. Cigaretter skulle tändas och vin hällas upp, lukten av middagsmat skulle spridas ut genom de öppna balkongdörrarna och blandas med andra middagsdofter. Sedan förberedelser för sömn, några skulle älska och andra gräla, ett barn skulle gråta och tröstas och somna – eller ligga vaken, länge, och längta efter att se stjärnbilder på himlen utanför fönstret.

Men nu var det varm eftermiddag och de sista flaskorna med olivolja ställdes upp. Brödet täcktes med vita dukar. Ord byttes, röster och skratt höj- des. Då hördes underliga ljud långt bortifrån, ett brus som blev ett hårt och snabbt dånande. Kyrkklockorna började ringa, människorna stannade upp. Klockorna skulle varna men hann inte. Ett flygplan, ett visslande, en kraftig smäll – sedan tystnad, sedan skrik. Människor kom från sina göm- ställen för att hjälpa de skadade. Femton minuter senare hördes motorljuden igen, mullrande, ökande, närmare och närmare – Legión Cóndor kom i tät flock och släppte sin last. Splitterbomber, eldbomber. Vit fosfor föll över marknaden, eldhavet spreds. Människor försökte springa ut mot åkrarna men jaktplanen flög in snabbt och lågt – kvinnor, äldre, barn mejades ner med kulsputor, kreaturen likaså. Baskerna, som visat sådant motstånd mot Franco, skulle skrämmas ut ur kriget. Fyrtiofem minuter senare kom en hel division bombplan Junker 52. Det tog två och en halv timme för Guernica att förintas.

Republikanerna hade försökt nå fram till Guernica via Brunete men kom för sent. I Svenska Dagbladet stod ingenting om förödelsen. Inget om de brinnande kvinnor som hoppat från balkongerna. Allt fick Klara till sig från Arbetarbladet, Ny Dag och Handels- och Sjöfartstidningen (fast det gick förstås inte att säga om det verkligen var allt). Flickan skulle inte undanhållas någonting men Guernica läste hon om när flickan somnat. Hennes lugna andetag var en räddning, hon fick inte väckas med jämmer och gråt. Det fanns i Guernica en ek som kallades Faderträdet och som i olika versioner stått på samma plats sedan 1300-talet. Trädet var en mötesplats. Det klarade sig från bomberna. Men vad skulle trädet göra när människorna inte fanns? Fast det var väl tokigt tänkt, för inte brydde sig väl träd om människorna? Ändå, den bilden: trädet, men inte människorna.

I Spanien blommade magnolia. I Gävle slog pingstliljor och tulpaner ut, kunde inte veta om det var säkert än, om svinkylan skulle komma med hagel och isvindar och förstöra allt. Klaras mamma kom med en bukett blåsippor och Klara strök över de tjocka bladen och sträckte blommorna mot flickan:

Titta vilka fina! Snart är det sommar, hjärtat mitt!

Hellgren in genom dörren, och eftersom det var lördag och han var rufsig i håret och sent hem (klockan var halv åtta) hade han druckit igen. Det märkte inte Rosemarie som genast vände sig till honom:

Så fort hon gnyr blir hon upplyft. Jag vet då inget barn som mått bra av det.

Hon håller på så, sa Hellgren och lutade sig närmare Kla- ras mamma som om de ingick i en pakt (och som om Klara inte var där). Det var uppenbart att han druckit mer än en pilsner. Det är som om hon tror, viskade han, att flickan förstår vad hon säger.

Och att hon inte blivit döpt i kyrkan än, Anders, det är vansinne.

Klara såg att flickan inte brydde sig om vad de sa. Jag vill bara känna mig säker, sa hon.

Men pappan då, har han inget att säga till om?

Rosemarie vände sig igen till Hellgren. Han såg ut som en stor lufs och en värme for igenom Klara, hon var oförberedd på den och kunde inte låta bli att le, mamman fick en rynka mellan ögonbrynen, men Hellgren log tillbaka.

De är i särskild närkontakt, sa han frimodigt, så jag väntar mig att flickan snart låter meddela sitt rätta namn.

Av det begrep mamman ingenting, och muttrade därför. Men Klara förstod att han förstod och det var en underlig känsla.

Randiga tält som seglet på Godtemplargården – det var så präktigt att hon inte kunnat låta bli att smeka hans kön, hastigt, som om hon råkat komma åt i trängseln vid scenen, och när hon rört honom blev han hård på en gång, som trolleri. Efteråt hade han tryckt henne mot väggen i hennes rum men hon märkte att han spelade, det var som på film, han trodde det var så han skulle vara. Hon gick bland tälten på marknaden och tänkte att drag av honom skulle bli tydligare i flickans ansikte för varje dag. Hon kände andra kvinnors blickar. Gävle var en stor stad men inte tillräckligt. Antingen var pappan till barnet en röding som stuckit till Spanien, eller så var han alkisen som gick utan arbete – det var sak samma. Det luktade bränt socker och överallt stod par och hånglade. Klara visste vart hon skulle. Den lilla tid som fanns, utan ett barn som ammade och krävde, skulle hon låta sig luras, för hon behövde det. Ingenting spelade någon roll. Hon hade sitt arbete, som hon kunde förlora, och sitt barn, som hon kunde förlora. Hon hade sig själv, Klara Amanda Jansson, som följt med från början, ett motsträvigt och inåtvänt barn som aldrig brytt sig om sig själv, mer än i de hemligaste drömmarna, och som vuxit upp till någon hon inte riktigt kände.

Sibyllan, Madame Gina, hade svart spetsslöja för ansiktet och fingrar täckta av ringar – blodrött avskavt lack. Klara såg på en gång att hon var gravid och att hon försökte dölja det. Hon såg genom slöjan de mörka ögonen och rynkorna runt dem. Klara hörde ett barn gny till bakom draperiet. Om solen sken skulle det ha blivit vackra ljusa ränder över dem. Sibyllan sträckte fram sin hand och tog Klaras. Hon var nära att skratta. Nästan allting var bluff utom möjligen kärleken, men hon kom inte åt den. Om solen lyst kunde den ha träffat deras händer men molnen for grå och tjuriga över Gävle. Madame Gina stirrade ner i handflatan och det var absurt men Klara vågade varken skratta eller le. Det var bara en kort stund hon var här.

Jag ser, började hon, att du kommer att möta någon, någon okänd, som kommer att gå vid din sida. Ni kommer alltid att vara förenade, även utanför livet.

Jaså, sa Klara och knep ihop läpparna.

Madame Gina pustade så att slöjan lyftes och de svarta tänderna blev synliga: Ditt barn kommer inte att lida nöd. Det kommer att gå bättre för er (pust) än för många andra… Men jag ser ett mörker närma sig. Det har med den okända att göra. Du måste titta ordentligt in i det mörkret. Du måste fortsätta titta, fast du blir rädd, och sedan tänds det ett ljus i ditt bröst. Hon pekade mot Klaras hjärta. Det ljuset går att spara och använda. Glöm inte det. Sedan vände hon hand- flatan uppåt, ingen sol föll in, hon pustade igen: Det var allt. Klara lade pengen i den öppna handen, neg och gick ut.

Hon ville inte darra, det var inte kallt i luften. Hon stanna de till. Hon hade aldrig varit någonting, och kände i den sockerstinna luften kring stånden att hon kanske egentligen var allting.

Det fanns ingen i hela världen, förutom flickan, hon kunde prata om det med. Han har rest ifrån oss, Lill. Vad ska vi göra? Hennes blick flackade. Klara föreställde sig att hon var en dimma. Han har ändå aldrig varit den som talar om vart han ska, sa Klara till flickan, eller vad han gör. Det kunde gå dagar utan att han syntes till. Visst förändrar det väl platsen – gör den mer osäker, ostadig, som en ödeläggelse i skymundan – om en person bara försvinner på det sättet, om så bara in i sig själv. Sedan dök han upp och ville kyssas, men mest av allt bli kysst. Hon frågade inte var han varit, inte för att han skulle bli arg utan för att hon inte ville veta. Han fick väl också ha hemliga platser i sig, men det var synd att de låg så långt ifrån henne och att han aldrig sa när han skulle dit. Det finns inget elakt i honom, sa hon till flickan, men det var konstigt sagt. Det fanns väl något elakt i alla, men han bara försvann. Till sin barndom, in i sina konstiga minnen, eller vart han nu tog vägen. Hon hade sett honom men han visste inte det. Märkte det inte. Flickan dåsade. Blev som ett tungt bröd i famnen. Klara bäddade ner henne i spjälsängen som Hellgren snickrat fast mamman tyckte hon borde ha en vagga i början. När hon tvättat av sig och var på väg att lägga sig tänkte hon att det gick att begripa Ingemar också. Hon förstod behovet att vara på låtsas, men om det nu var så, om Ingemar och Klara varit en del av en lek, varför hade han ändå inte försökt förstå henne bättre? Varför hade inte det varit en del av leken? Bara ett spretigt hjärta mellan deras namn och kroppar, det var allt. Men han ville inte rita dit det.

Innan Hellgren kom hem hade hon läst om S/S Allegro som skulle frakta vapen från Tyskland till Francos trupper men genom en kupp blev lådorna utbytta: 500 ton tegelstenar kom fascisterna till handa. Tredje Internationalen ordnade frakten av de tyska vapnen till regeringssidan. Det var en svensk styrman som arrangerat kuppen: Eric Ericsson. Hon berättade för Hellgren när han krupit ner i sängen.

Visst är det spännande? sa hon. Spanien är skitlångt bort, sa han.

Jag beundrar människor som gör något, sa hon.

Det beror väl på vad de gör, muttrade Hellgren och somnade.

Klara drömde att människor hoppade i Gavleån, vid Alderholmen, skrattande, med kläderna på. Hon också. Vattnet bar henne, hon behövde inte vara rädd. Människorna hade bytt plats med båtarna, hela ån – kanske hela havet – var deras, men Ingemar stod kvar på lastbryggan och försökte se ut som om han inte brydde sig, som om han inte längtade efter att vara med. Hon ville simma fram till honom, ropa, hade aldrig sett honom rädd, han var inte rädd, han trodde att han stod över dem.

De första veckorna på fabriken hade hon hört barnets skrik ända dit. Brösten värkte och läckte. Hon hatade Johansson för det. Hon fick stoppa linnet och arbetsrocken full med trasor. På rasten stod Rosemarie utanför med den gråtande flickan och Klara tryckte henne intill sig. Flickan fyllde hennes famn. Hennes blick var svår att fånga, Rosemarie sa att det var övergående – snart kommer hon inte att släppa dig med blicken – hon fick rätt i annat, det gjorde till exempel inte ont längre när flickan sög. Det kändes inget särskilt. Mer än att hon ville att flickan skulle bli mätt och nöjd så snabbt som möjligt.

Så ja, försökte hon avsluta, men flickan hängde sig kvar. Glurk glurk. Men nu, Lill, så du inte spricker och blir en kladdig fläck på väggen bara. Jag måste gå in nu, gumman. Rosemarie fick slita henne från Klara. Barnet från bröstet, mamman från barnet, hon skrek och blev inte mätt.

Också när hon skulle till arbetet om mornarna. Hon smågrät och hade fjantig mun under hela tiden när Klara åt sin gröt. Krånglade i famnen. Och om Hellgren tog henne krånglade hon än värre.

Kommer du? sa han. Tog hennes sjal och lade den om hennes axlar. Lät i några sekunder sina långa, smala fingrar följa mönstret på tyget – ett mönster som ingen annan såg och kunde följa eftersom det var dolt, men hans fingrar gjorde snirklar som grenar som späda armar och sedan en loop upp i himlen. Anders. Hon såg virvlarna i hans tjocka hår. Hon väckte Rosemarie, som flyttat in hos dem och sov i kökssoffan. Flickan grät när hon lämnade över henne, hon fick många pussar men fortsatte gråta.

Mamma måste gå, så är det bara.

Det knep om hjärtat. Flickans ansikte var illrött. Gråt inte, lillstumpan, sa Hellgren.

Det går bra, sa Rosemarie. Gå på en gång istället, så att hon inte tror hon kan bestämma.

Klara på Makaronifabriken rev sina fingrar genom solo-makaroner, solo-spaghetti, vermicelli – kontrollerade, sorterade. Ibland tittade hon upp mot de smala fönstren. Men då kunde Johansson stampa så där i golvet, som en tjurig häst. Sara log och Klara log tillbaka och tyckte det blev stelt, inte så varmt som hon ville.

När hon kom hem ville flickan inte släppa hennes bröst. Hon sög kraften ur Klara, gnydde till så fort hon tappade bröstvårtan. När hon sedan somnat och också mamman sov – med gardiner, benvita, eller gräddvita svepande över henne om köksfönstret var öppet och vindarna tillräckliga – rev hon händerna genom Hellgrens hår, flikar upp mot hjässan, drog ner hårtestar över dem och över rynkorna vid hans ögon så att han började frusta för att blåsa bort. Hon ville att det skulle vara mjukt överallt. Mjukare än Ingemars hud som lätt blev torr och rödfnasig. Det var säkert bra för honom med värmen där borta. Hellgren var äldre än Ingemar. Och längre. Större. Han sov på rygg med smal, öppen mun. Hon såg åldern, kanske döden, lysa genom hans hud. När hon försökte älska honom kunde det ta stopp vid olika ställen: den halvöppna munnen, kinden som i sömnen slappnat av, rynkorna. Hans leende när han vaknade som inneslöt henne så fullständigt att hon inte kunde stanna kvar bredvid.

Han försökte få in henne i sin famn men hon var rastlös, och flickan också. Djupt ner i spjälsängen låg hon med armarna viftande och blicken hade kunnat vara oförklarlig, rent av dum, om inte Klara förstått den, direkt, och lyft upp henne, klätt henne, och sedan burit henne ner för alla hala trappsteg, burit ut henne i vårsolen. Kanske var hon för påklädd under filten men vindarna var inte som på sommaren, och mamman sa att vinden kunde blåsa inunder huden på riktigt små barn och linda kyla kring barnens hjärtan.

Det är maj nu, sa Klara högt för sig själv. Hon har en vagn, tack och lov, och en filt. Alla barn har inte det.

Första maj hade varit som vanligt men ändå inte. De hade samlats på Fisketorget och tågat mot Boulognerskogen. Men det var något som fattades. Någon. Han brukade gå i första ledet, och i fjol hade han burit fanan. Efter talen och applåderna hade hon gått med honom under de höga träden och den ännu högre himlen. De var glada för de tyckte om varandra, och där och då, mindes hon, hade hon lekt med tanken att det skulle vara de två resten av livet. Vad han tänkt visste hon inte, men inte heller han kunde väl tro att det skulle ta slut så snabbt, bara några veckor senare. Inte hade han väl kunnat ana ens, när de höll varann i handen och var glada, att han skulle resa långt bort, till ett krig på en plats som inte alls liknade Gävle.

Just det kriget hade dominerat årets förstamajtåg och samtalen i små klungor runt om. Hon hörde Guernica upprepas med stumma munnar. Efter det tycktes orden inte orka mer. Kanske var det därför som flera tidningar var tvungna att tvivla: nä inte var det väl tyskarna som gjort det? Nog brann väl staden upp av sig själv? Av oaktsamhet. Eller rent av var det invånarna som, ihop med republiken, tuttat på för att kunna lägga skulden på fiendesidan?

Något måste göras! hördes i klungor med kostymklädda män och hon ville påminna dem om Ingemar. Ni märker väl att någon fattas, ville hon säga, och ni vet väl var han är och vad han gör? John och Eken hälsade men sa inget om honom, han som fattades. Hade de fått brev? Visste de något? Hellgren hade varit för bakfull för att gå med och det var tur eftersom han ändå bara skulle grymta och kritisera. Ta orden på banderollerna och bända dem till oigenkännlighet – när som helst skulle de kunna mista sin betydelse. Männen i klungorna trodde de visste och kunde allt. På ett subtilare sätt än Hellgren kunde de vrida sig ur sanningen. Om Ingemar stått med hade han varit likadan, vänt henne ryggen, för vad visste hon? Under demonstrationen sov flickan snällt i vagnen. Genom slagorden som inte dundrade som de borde. Genom polishundarnas skall. Genom talen från scenen vid Skogspaviljongen: Demokratiernas feghet är inte vår maktlöshet! Vi glömmer ej den viktigaste dygden: solida- ritet! Hon drömde om en spökstad där det fortfarande knastrade i ruinerna, små glödpunkter, slocknande, en efter en.

Flickan var snart två månader och hade varken hennes eller Ingemars ögon, näsan kände hon absolut inte igen. Det lilla hår som fanns var märkligt mörkt, händerna för ofärdiga för att likna någon annans, men runt kinderna och munnen fanns något som påminde om honom. Det var den fjärde maj och hon ville inte somna, stirrade upp på Klara med sin blick som fixerats och tycktes gammal. De gick från Stadsträdgården och visste inte vad som samtidigt hände i Barcelona. Passerade ån, gick över bron vid Kärleksparken, mot den södra sidan av stan. Somna nu då, sov! Om Klara fortsatt gå, mycket längre söderut än Södertull, skulle hon till slut ha kommit dit och någon skulle ha berättat för henne att förstamajfirandet ställts in på grund av oroligheter. Anarkister och kommunister hade börjat skjuta på varann

och marxister på trotskister och trotskisterna skjuter förstås tillbaka… förstår du, men hur klokt låter det? De sa åt henne att skynda sig undan med barnvagnen. Det förstår du väl att du inte kan ta med dig ditt barn hit, mitt in i striderna?

Hon hörde skotten, skriken. Böjde sig mot flickan i vag- nen:

Kom ihåg, Lill, hur bomberna över Guernica föll.

Längtan spänner sin båge. Vill något med kropparna som kropparna inte tror att de klarar av. Och så blir det sorg av det, och kropparna får för sig att det är sorg de bär på, fast det är fel, för det är något vildare, större, mycket svårare att berätta för någon än tårar. Barnet var en lycka förstås, fast var lycka rätt ord? Hon var otålig, krävande, allvarlig, glupsk. När hon skrek lät hon kränkt, även om Hellgren sa att det inte kunde höras hos en så liten (som om han visste). Jag kommer, jag kommer, fick Klara ropa även om hon var alldeles i närheten, men det hjälpte inte. Det var som om hon förväntades säga att hon skulle ha kommit för länge sedan. Han kunde väl plocka upp tidningarna efter sig åtminstone, sa mamman när hon lämnat över flickan, när Klara kommit hem från fabriken.

Det är mina tidningar, sa Klara.

Dina? sa mamman och rynkade pannan som hon brukade. Hur har du tid med sånt? Det är förresten inte bra att läsa för mycket, det är inte bra för barnet. Nu har jag städat undan dem i varje fall.

Klara vaggade flickan i famnen, det tog säkert en timme för henne att somna. Hon fick klappa rytmiskt på rygg och rumpa, och sjunga så lågt och lugnt som det gick.

Anders kom hem tilltufsad och otydlig – kanske han varit på Fyran sedan de öppnade? Kanske han helt struntat i att söka arbete i dag?

Rosemarie grep tag i honom: Alla idéer hon har!

Vem då? sa Hellgren förvirrat.

Vad ska du med hela världen till, det räcker väl bra det som är…

Sa hon verkligen så? En viskning genom rummet:

Nöj dig, Klara, lilla barn.

Mamman knöt sjalen om huvudet.

Jag går ut med soporna. Hon slog igen dörren.

Vad var det om? Hellgren stod mitt i rummet, bredbent, halva skjortan över byxlinningen. Finns det nåt att äta?

Det finns kokt potatis i skafferiet. Och burkärtor. Vad är det för jävla mat?

Hon hyssjade. Han snubblade till lite på väg till skafferiet. Kom tillbaka med potatis i mustaschen. Rosemarie var uppe igen, andfådd, sa att hon skulle gå och lägga sig och drog igen förhänget som Klara satt upp vid soffan.

Förlåt Klara, viskade Hellgren, jag hade så mycket ångest i kroppen, jag behövde driva ut den, jag tar nya tag i morgon, jag lovar.

Du behöver inte lova mig, sa Klara.

Jag lovar barnet då, sa han. Jag vill lova henne att vi ska klara det, men jag tillför ju inget. Han sträckte handen mot henne. Jag är inte värd dig, Klara. Du förstår inte hur nytt allt det här är för mig. Ett hem som är… fint liksom. Och du, som är den finaste jag vet. Och flickan, fast jag inte ens vet om hon, om hon är… Han slokade med huvudet. Slokade med hela sig. Jag är inte värd nåt av det här. Kerstins och Knuts son. Som ingen trodde nåt om, inte med den farsan, nä nä.

Klara förstod inte varför hon kände sig arg. Det var fint att han pratade, det var det, men jag då? ville hon säga. Han sträckte sig efter henne, nådde inte fram, fast rummet var så förtvivlat litet. Det hade behövts en korridor att rusa igenom. Stora fönster att slå upp. Hon visste att det fanns människor som hade något som hette terrasser, och uterum. Det växte ett träd inuti henne och det fick inte plats. Det var kanske en palm. Hon visste ingenting om palmer. Bara att de, som alla andra växter, sträckte sig mot solen, att de fick solljus i överflöd, och att det var därför de var just palmer. Utan all sol hade de blivit några andra.

Anders Hellgren, son till Kerstin och Knut, stod bredbent mitt i rummet och tittade på henne. Hon skulle omfamna honom, kyssa hans kinder och låtsas att hon kysste bort tårar. Men jag då? ekade det i henne.

Det var väl en tröst eller en förbannelse att flickan vaknade och hon fick vända sig bort från honom. Men det räckte inte att hålla om. Klara höll och höll och det växte inte upp någon vacker blomma inom henne. Istället började hon skaka i kroppen men hon fick inte tillåta det eftersom hon hade armarna om flickan. Hon kände kramperna men hon fick inte förvridas på det sättet för hon fick inte skrämma henne. Fick inte känna sig ensam, dålig – Ingemar skulle ha sagt att det var kontraproduktivt.

 

***

 

Barcelona, maj 1937.

Staden hade förvandlats. Människorna höll sig undan eller gick med snabba steg och flackande blickar. Flera av de nattklubbar som Conxa varit med om att stänga öppnades igen. Hon såg kypare buga för gäster på restauranger, hon hörde av Rosa att varorna kom från svarta börsen. Kvinnor köade igen efter livsmedel (som hon varit med om att ransonera). Livsmedelskommittéerna var upplösta, kollektiven på väg åt samma håll. På Marcos sjätte födelsedag vaknade hon av ett skott. När hon tittade ut från Rosas rum såg hon människor som sprang (bort från Plaça d’Espanya mot Plaça 19 de Juliol) och ljudet av deras steg och röster ekade. Rosa hade gått för att köa för bröd. Conxa skyndade att klä på sig.

Utanför kaféet stod Victor, han vinkade henne till sig, viskade:

De har prickskyttar på taken. De har tagit över telegraftornet.

Rädslan i hans blick hade hon aldrig sett förr.

Vem ska vi lita på nu? frågade han och rösten höll på att brista.

Du ska förstås lita på oss, på dig själv, på revolutionen! Hon hade aldrig tidigare fräst åt Victor. Han stod handfallen. Anarkosyndikalisterna bort från makten! hörde hon en röst ropa. Vilken makt, ville hon ropa tillbaka men då kunde hon vara död sedan.

Jag är trött, ropade Victor efter henne. Det här kriget tröttar ut en.

Han ville väl försvara sig, och hon ville respektera det, honom. Han som har gjort så mycket i kampen. Som var i Asturien när det hemska hände, han och Rosa förlorade sin pappa där, i Oviedo, och Victor förlorade sin fru och dotter… fast de inte hade med strejken att göra annat än stöttade arbetarna, och svärfadern, med vatten och mat.

Du har varit borta i flera månader, hade Rosa sagt till Conxa. Du förstår inte hur vi haft det här. Det vi drömde om hamnade i någon annans händer, och det gick fort för de händerna att –

Hon pressade sina handflatorna hårt mot varandra.

Conxa hjälpte till att bryta upp gatstenar. Arbetet kändes oorganiserat, hafsigt. Ur högtalarna som hon satt upp hörde hon Montseny mana till lugn. Det fanns en folkfront, men ingen enighet. Folkfronten höll på att rasa samman med Stalinkommunister mot anarkister, och mot marxisterna i POUM. Ingen pratade ens om Franco och fascisterna. Hon såg en svart fågel kretsa ovanför dem och hon kunde inte slita blicken från den. Det var inte en rovfågel. Det gick att vila blicken på den, följa dess rörelser, innan den anföll. Det enda hon hörde om nationalisterna var att de närmade sig Bilbao. Var Ingemar på väg åt samma håll?

Kom med, vi behöver hjälp här, ropade två män som hon kände igen som anarkister men hon bara stirrade på dem och fortsatte gå. Hernandez! Vart är du på väg?

De skulle kunna skjuta henne. Staden blundade, husen hade skakat av sig, eller blivit brutalt avrivna de svartröda fanorna och banderollerna. Hon skyndade mot prinsen i slottet i fjärran.

Det räckte inte att stryka honom över ryggen. Hon virade in ett finger i hans hår, en lock av den långa luggen som borde klippas, han satt still och höll andan.

Jag älskar dig, kunde hon ha sagt, men hon visste att det inte skulle ha räckt det heller. Hon skulle inte bli någon vidrig gråtvarelse vars tårar gjorde hela ansiktet till en sörja. Som mamman blivit ibland. När hon sjöng vid stenplatsen i trädgården i Horta med främmande röst som sprack, och sprack ännu mer när pappan försvunnit igen. Ropade till sig Conxa, klamrade sig fast vid flickkroppen som låtsades att den var sten eller något annat hårt och helst halt material.

Grattis min lilla vän på födelsedagen. Hon gav honom en bok och en fin sten hon hittat på vägen, skön att hålla i handen.

Kan du läsa nu? frågade hon. Marcos skakade på huvudet.

Jo men Marcos, lite kan du väl, protesterade kvinnan som tagit emot Conxa. Du kan skriva ditt namn. Och Dorias.

Dorias?

Flickan som sitter där borta. Hon som ritar.

Conxa tittade dit. Längst in i rummet satt en flicka med kort, rakt hår, hela ansiktet mot papperet, koncentrerad. Ett fint gyllene ljus föll in genom takfönstret. Och du kan läsa era namn, Marcos, och flera andra ord också. Som hund och katt och höna. Conxa vände sig till flickan: Vad ritar du? Men flickan svarade inte, flyttade sig inte från teckningen för att visa.

Det är bra, Marcos, sa Conxa. Jag är stolt över dig.

Hon kramade om honom men han tittade på Doria. Bet på en nagel.

Gå dit du, sa hon. Jag kommer snart tillbaka och hämtar dig.

Hon höll en hand på hans axel, klorna ville gripa, borra sig in, rycka upp – men fingrar kan inte sådant, mammor kan inte vara svarta rovfåglar, för människor tar det bara en sekund att slita sig från någon annan.

Conxa och Rosa tog skydd bakom skorstenar. Låg på taken och skulle pricka stalinister.

Vad är det som händer med allting? frågade Rosa. Vi måste befria staden igen.

Vet du ens vilka du ska knäppa, hur de ser ut, så det inte är våra?

BAM!

En kula i takplåten, tre meter från Rosa. Hon for omkull av smällen men Conxa fick fatt i henne. Hon sköt tillbaka och hörde hur de skrattade där borta på andra sidan. Hon dundrade iväg ytterligare kulor och skratten tystnade. Hon fick plötsligt svindel, hon var inte rädd för höga höjder, hon var inte rädd. Händerna skakade.

ERA JÄVLA HOROR.

Motelden kom som ett intensivt regn och de var tvungna att dra sig bakåt. De klättrade in på vinden, bäddade in sig i gamla tyger: banderoller och fanor och underligt vackra sidentyger med purpurfärgade fåglar och blomgirlander.

Unga anarkister på Barcelonas trottoarer. Hon kunde inte räkna hur många de var, de som låg just där – bakom katedralen, på Carrer dels Tallers – för hon registrerade istället hålen i kropparna, ville veta var de blivit skjutna, vad som fått dem att dö. Det var flera hon kände igen. Miguel sa att ungefär femhundra människor dödats under de fem dagar långa striderna. Det var tyst på gatorna, förutom ljudet av lastbilarna som hämtade lik. Människor vågade sig försiktigt ut – Barcelonas gator måste återtas, men vilka ägde dem? Vilka hade vunnit? Människor tittade på varandra på ett nytt sätt. Ville inte möta några blickar. Ville bara skydda sig själva, och överleva.

Conxa hjälpte Miguel att bära kropparna till flak och ambulanser. Bokstäverna CNT och FAI lyste inte längre mot dem. Det var som om också bokstäverna bar sorg, eftersom de betydde något som inte längre fick vara meningsfullt och avgörande.

En kvinna hade blivit skjuten i ansiktet men Conxa kände ändå genast igen henne.

Josefa! utbrast hon. Hon bar byxor och arbetsblus.

Josefa de Silva? frågade Miguel. Men vad hade hon med det här att göra?

Jag tror att hon försökte gömma sig, sa Conxa.

Försiktigt knöt hon Josefas händer över bröstet när hon lagt henne på britsen.

Hon tittade upp mot klostret. Hon kunde inte hämta hem honom till det här.

Fortsätt vara prins, tänkte hon, så länge du bara kan.

 

*

 

Den sjunde maj tog sig nationalisterna in i Bilbao. Sirenerna varnade: en lång signal när bombplanen syntes, tre korta när planen stod rätt ovanför. Minst femton räder på en morgon.

Revbenen kändes genom barnens hudar när de bars fram och tillbaka mellan skyddsrum och bostäder. Kvinnor med papphattar, som skydd mot solen, satt i rader på sandsäckar utanför husen. Ingen idé att springa eller ta skydd. Fascistgeneralen Mola kom över bergen med femtiotusen man. Till Medelhavet skulle de skära sig. Det var bara en tids- fråga och tiden började ta slut. Blå bergsväggar rätt upp i himlen, blommornas envisa stänglar, solen lockade fram varje liten planta. Republikanerna höll den ena höjden och nationalisterna den andra. Dalen emellan var ingenmansland. Soldater från båda sidor köpte ägg i byn och tittade under lugg på varandra, gick tillbaka till sina fästen och riktade åter gevären mot varann. Marken täcktes av gul ginst

och luften var tät av rosmarin.

Mitt i natten, i regnet, kom order om anfall, Ingemar och de andra höll i ett rep för att inte förlora kontakten med varandra. Det märkliga var att kyrkklockorna började ringa. I tystnaden efteråt hördes varje andetag, skrapet av sulor. De måste hinna fram innan soluppgången men kulsprutan var tung att dra med sig och slänten mot fascistställningen brant. De kom fram samtidigt med soluppgången, tog tre fångar som spottade och svor. En fjärde lyckades Einar inte hålla fast. Kulsprutan kom pustande över slänten men då var det för sent. Ingemar såg den äldre av bröderna Rojas, och kulsprutan, tillfångatas.

Zurück! Beschleunigen! skrek Vogl. Ingemar måste också ha sprungit för han var en bra bit ifrån när han kände skottet svida genom benet. Han ramlade bakåt mellan klippsprång- en och när han äntligen hittade repet igen brände det mellan hans händer. Han följde det stapplande och försökte lyssna sig till de andras andetag men kunde inte ens höra sina egna.

Det blev ljust och ljuset brände även när han blundade. Han tittade upp och såg ett stort djur på en utskjutande bergs- platå, inte mer än femton meter därifrån. Repet drog honom närmare djuret. Var det en tiger? Det fanns väl inte tigrar i Spanien? Djuret tycktes inte se honom, det gick fram och till- baka på den trånga ytan. Repet drog honom upp till djuret, fast han inte ville. Under dem var moln och ovanför dem himmel. Han kände inte längre hampan mellan händerna, istället tigerns päls mot huden. Han orkade inte vara rädd. Lade sig ner och hörde tigerns hjärta slå.

Eftersom han inte visste hur det kändes att vara död visste han inte heller, när han slog upp ögonen, om han levde. Kanske döden kändes just så här: att släpa på sin kropp, som blev tyngre för varje steg. Det var först när han hörde Ragnar ropa hans namn som han tänkte att han ändå var vid liv. Kamrater omringade och lyfte upp honom, han kände febern strömma genom kroppen.

I mitten av juni föll Bilbao och i hamnen tog ångaren Habana ombord nästan femtusen barn för att föra dem i exil. Barnen hängde ut över relingen och genom snäva hytter, deras ansikten gick inte att urskilja, bara deras vinkande händer. Vid midsommartid var norra Spanien förlorat. Växterna skyddade sig mot värmen med sina tjocka blad. Enligt svenska konsuler som telegraferade hem höll nordvästra Spanien på att tvättas rent från rött. Fjortonde juli gick Internationella brigaden in i Brunete. Hettan gjorde dem loja och vansinnigt törstiga. De sög saften ur vindruvorna. Overkligt vacker växtlighet, regnade det i bergen eller var det kulsprutornas smatter? Stridsvagnar släpptes ut, ner för slätterna, för att nosa upp om fienden hade artilleri, och det hade de. Och flyg. Ur Brunetes innersta steg svart rök. Kulspruteeld i bildens mitt.

Ingemar kom från det norsk-svenska sjukhuset i Alcoy väl- behållen och kry. Himlen darrade, det var över fyrtio grader i skuggan. Han och Einar blev satta att gräva vattenbrunnar men jorden var full av lik och spadarna gav upp. Vi får dricka sprit istället, sa Torsten. Han hade skjutit ner ett tyskt jaktplan med kulsprutan och det skulle han leva länge på, sa han. Britterna hade dött som flugor och ingen mark hade vunnits. Men de sa att det var en stor seger. Tjugofemtusen stupade. Fan om man inte skulle ta och sticka, sa Ragnar med låg röst och bara till dem som skulle hålla med, eller i varje fall inte skvallra för befälen. Han sa det till Ingemar och Einar.

Vad ska jag säga till mina barn?

Han var mörk i synen, liknade Klas.

De är stolta över dig, sa Ingemar, hörde orden slå mot plåthinkens sidor. Så in i helvete stolta, förstår du väl? Vi gör det vi måste och sen åker vi hem.

På sjukhuset hade han sett sådana skador och sådant lidande att han trodde att han skulle vara för evigt tacksam över att vara vid liv, och hel. Men perspektiv av det slaget är värdelösa i ett krig, åtminstone efter en seger som Brunete. Efter Brunete var stämningen uppgiven. Spärrförband sattes in. Det var som om Ragnars längtan tagits till fånga, tänkte Ingemar. Ingen skulle fan få för sig att fly. De åt mor- gonmål bestående av linser och vin efter den enastående segern i Brunete. Ragnar berättade om en kvinnlig fotograf som dött när en T-26, en kommunisttank, kört rätt in i henne. Hon var där från Amerika, trodde han. Från någon tidning.

Det blev kaos efter bombräden, sa Torsten. Hon var jävligt ung, sa Ragnar.

Vad skulle hon hit och göra? sa Torsten. Fortsatte, med en blick på Ingemar: Och det i Barcelona…

Det är satans komplicerat, sa Ragnar.

Det är det väl inte, sa Torsten, höll fast blicken på Ingemar. Anarkisterna ska krångla och motsätta sig samarbete. Klart att det går åt helvete då.

Det var väl för fan inte anarkisterna som började. Ingemar tog sin ränsel. Spottade i marken.

Om ni inte hade hållit på och tjatat om er revolution. Om ni inte motarbetat –

Äh, jag orkar inte diskutera det här med dig, sa Ingemar. För att du vet att jag har rätt.

För att du har så fel att din hjärna inte kan omfatta alla fel du har.

Torsten borde ha stormat upp, eller åtminstone garvat, men han klättrade bara upp i lastbilen och tryckte sig mot lämmarna. Motorn brummade igång.

Fan de där lata jävla spanjackerna, mumlade han, deras jävla mañana. Det är väl klart att landsmännen dör.

Men tyskarna då, sa Einar, deras disciplin tar hjärtat ur det hela.

Och fransmännen då, sa Ragnar, tror de är bättre än alla andra.

Och ni svenskar, så duktiga, och ariska, och fega.

Det var lillebror Rojas som sa det och vände sig till Einar: Hur kunde du låta den där fascisten komma undan?

Einar svarade inte, vände sig bort. Lastbilen skramlade och guppade. Vägen var spårig och gropig.

Hade den svenska regeringen varit här och sett vad vi ser hade de skickat vapen på en gång, sa Ragnar.

Jo säkert, sa Ingemar fast han trodde ju inte det. Om de varit här hade de ändå kunnat ljuga ihop vad som helst. Eller nä, de behövde inte ljuga, det var bara att säga när de kom tillbaka att bolsjevikerna var på väg att ta över. Nu stod det verkligen mellan två oönskade ideologier. Så kunde de säga och skaka på sina huvuden, låta civilbefolkningen klämmas ihjäl. Och sedan ändå bestämma sig för att stödja den minst röda ideologin. Det var ju redan det som hände.

Vägen mot Belchite planade ut, det skulle ta halva dan att komma fram. Ingemar längtade efter att höra måsar.

Det känns som om vi börjat slåss för oss själva, för att rädda våra egna skinn, sa Einar.

Ingemar skramlade med sin plåthink och orden trillade ut, som på måfå:

Innerst inne vet vi vad vi slåss för. Ingenting har egentligen förändrats.

Eller så har allt förändrats, sa Einar. Eller så har det varit lika jävla suddigt hela tiden.

 

Fortsättning följer…

Publicerad
9 hours sedan
”Det verkar inte lätt att vara toppolitiker. Att leva långt från vanliga människor – i ett eget samhällsskikt, som dessutom måste förlita sig på kompisrekrytering.” Foto: Wiktor Nummelin / TT, Anders Wiklund / TT, Christine Olsson / TT. Montage: Arbetaren

Amalthea Frantz:
Landerholms vandel är en skandal i raden

På måndag börjar rättegången mot den före detta nationella säkerhetsrådgivaren Henrik Landerholm. Affären med Landerholm är dock bara en i mängden av skandaler som har kantat Tidöregeringen. Att leva i ett eget samhällsskikt som förlitar sig på kompisrekrytering lär fortsätta leda till bristande vandel, skriver Arbetarens chefredaktör Amalthea Frantz.

Sveriges regering vill kunna utvisa människor för ”bristande vandel”. Alltså inte bara för brott, utan för att leva misskötsamt. Exakt vad det innebär är oklart och öppnar för livsfarligt godtycke. 

Därför är denna regerings skandaler lite extra allvarliga. Regeringspartiernas företrädare är ju inte speciellt skötsamma. Eller ens laglydiga. 

På måndag startar rättegången mot Sveriges före detta säkerhetsrådgivare Henrik Landerholm (som för övrigt är statsministerns barndomsvän). Landerholm åtalas nu för vårdslöshet med hemlig uppgift efter att ha glömt hemliga dokument på en kursgård.

I framtiden vill regeringen ge sig själv möjlighet att införa undantagstillstånd och ta kontroll över den lagstiftande makten

Samtidigt ökar korruptionen nu för varje år.

Tidölagets skandal-cv

För er som glömt, ur Tidösamarbetets cv:

Det började lite lätt, med statssekreteraren PM Nilssons olagliga ålfiske.

Sedan kom moderaten Anna Kinberg Batras kompisrekryteringar.

SD:s trollfabrik avslöjades 2024 och ett par månader senare höll partiledaren Jimmie Åkesson stort bröllop med inbjuden gängledare.

Runt förra årsskiftet uppdagades Landerholms misskötsel av sitt uppdrag. Han avgick, vilket också en efterträdare, Tobias Thyberg, snabbt fick göra (han fick dock tillbaka sitt gamla chefsjobb). 

I våras kom även granskningen av utrikesminister Maria Malmer Stenergards köp av aktier i ett försvarsbolag

Utkrävande av ansvar för statsminister Ulf Kristerssons tid som ordförande  för Adoptionscentrum väntar vi fortfarande på. 

Och i somras exploderade nyheten om migrationsminister Johan Forssells sons nazistiska aktivism

Vissa skandaler är helt enkelt politik

Självklart gör även andra partier skandalösa, eller bara idiotiska, saker. Sossarnas lotteri är en ful historia och Transportstyrelsens IT-skandal borde ha utgjort ett varnande exempel.

Men den nuvarande regeringens tillkortakommanden blir extra allvarliga eftersom deras retorik så mycket handlar om skötsamhet och hårdare straff – även för anhöriga. 

Dessutom är det ju så att medier i allmänhet gillar att lyfta allt som kan ha ”skandal” i rubriken. Minst lika stora skandaler är egentligen regeringens långa passivitet mot Israel eller för den delen deras så kallade miljöarbete.

Kompisrekrytering är en säkerhetsrisk

Så vad kan man säga om Tidölagets vandel? Kanske att de bara är människor. Att alla kan göra fel ibland. Att de inte kan hållas ansvariga för sina anhöriga. 

Men det borde ju i så fall gälla alla. Inte bara landets makthavare – som dessutom både vill utöka sin egen makt och övervaka invånarna mer och mer.

Man kan också säga att man inte ska fokusera på enskilda individer, utan på systemfel. För nä, det verkar inte lätt att vara toppolitiker på heltid. Att leva långt från vanliga människor – i ett eget samhällsskikt, som dessutom måste förlita sig på kompisrekrytering. Det är nog säkrast att vi slutar ha det så. 

Publicerad Uppdaterad
13 hours sedan
Edda B. Usch säger att incidenterna, som är polisanmälda, väcker tankar om ”vilka vi egentligen släpper in”.

KD-toppar i bråk med okänd palestinier: ”Uppträdde mycket hotfullt”

Nyheter från TJKD-topparna Edda B. Usch, Teodora Alicescu och David Arrende polisanmäler nu incidenterna där en okänd palestinsk man vid olika tillfällen uppenbarat sig vid partianknutna tillställningar för att ställa till bråk i Gazafrågan. Teodora Alicescu utlyser samtidigt en belöning ur egen ficka till den som kan ge upplysningar som leder till att mannen grips.
– Jag överlåter 30 av mina vapenaktier i Rheinmetall till den som har tips, säger Alicescu till TJ.

Kristdemokraternas partiledare Edda B. Usch har varit i blåsväder den senaste tiden efter sina uttalanden om att ”Israel gör världen en tjänst” med sin krigföring i Gaza, som av allt fler internationella organisationer nu betecknas som folkmord. Usch har även mött kraftig kritik efter sitt utspel om att flytta Sveriges ambassad i Israel till Jerusalem och erkänna Jerusalem som Israels huvudstad – något som skulle stå i strid med internationell rätt. 

Men bakom den dramatik som uppmärksammats i medierna har ett annat, mer personligt och mer omskakande drama utspelat sig för Edda B. Usch. Ett drama som hon och hennes KD-kollegor nu väljer att öppna upp om för TJ.

Oönskad konfrontation under väckelsemöte

Under de senaste månaderna har Edda B. Usch och partikamraterna Teodora Alicescu och David Arrende, som också de framträtt som starka förespråkare av krigföringen i Gaza, utsatts för oönskade konfrontationer av en okänd man.

Det hela började enligt Usch vid en konferens med evangelikala väckelsekristna i Jerusalem i maj i år. Den kristna strömning som organisationen bakom konferensen är kopplad till, en strömning som förespråkar politisk sionism som en förutsättning för att Jesus ska kunna återvända till jorden, har blivit allt mer inflytelserik på senare år. Den har, som Uppsalaforskaren Tomas Poletti Lundström skrivit om, fått många förespråkare även i Sverige. Edda B. Usch närvarade vid konferensen som KD:s representant och hoppades på intressanta diskussioner om hur en ambassadflytt till staden skulle kunna gå till. Men förhoppningarna kom på skam när den okände mannen kom in i rummet.

– Den här personen dök liksom upp från ingenstans. Han stack verkligen ut i sällskapet eftersom han var så sjaskigt klädd, i någon sorts beduinutstyrsel, och hade så dålig hygien. Ingen verkade veta var han kom ifrån. Ganska snart började han lägga sig i diskussionerna och prata osammanhängande men högtravande om att mord och dråp är strängt förbjudet, det kändes redan då ganska opassande, säger Edda B. Usch.

Nya närmanden under kristen ceremoni

Men historien slutade inte där. Två månader senare, vid en Israelvänlig ceremoni i Uppsala där Edda B. Usch deltog tillsammans med partikamraterna Teodora Alicescu och David Arrende, uppenbarade sig mannen igen. Och nu blev det direkt obehagligt för KD-politikerna. David Arrende berättar för TJ:

– Vi hade just avslutat en fin gemensamhetsskapande stund med en inbjuden pastor som vände sig direkt till Kristus i sitt tal och bad honom uppenbara sig för församlingen och ge vägledning. Kort efter att pastorn sagt sitt dök den här mannen upp, och sedan gick det snabbt utför.

Mannen ska åter ha börjat argumentera mot krigföringen i Gaza och sedan blivit närgången. Teodora Alicescu berättar:

– Han höjde handen och jag antog att han skulle smygfotografera mig, så jag försökte slå bort hans hand. Men då vände han plötsligt andra kinden till, så det blev små revor från mina naglar över hans kind. Jag antar att han varit i slagsmål tidigare under dagen, för han hade äckliga gasbindor runt händerna och såg allmänt sårig ut. Jag blev faktiskt lite rädd att jag skulle ådra mig någon smitta.

Kort därpå skulle Alicescu hålla ett anförande om vikten av att investera i vapenföretag vars utrustning används i Gaza. Men hon blev direkt avbruten av mannen, och nu blev situationen snabbt hotfull.

– Han sade ”Sätt tillbaka ditt svärd i skidan! Alla som tar till svärd ska dödas med svärd.” Jag blev chockad, han uppträdde mycket hotfullt. Jag ser det som ett direkt mordhot, säger Teodora Alicescu.

Edda B. Usch konfronterade mannen och frågade vem han var och var han kom ifrån.

– Han uppgav då att han var född i en ort på Västbanken och att han hade egen erfarenhet av att ha tvingats på flykt. ”Jag är född bland åsnor och får”, sade han, och där och då tvivlade jag inte på den biten heller, för han såg verkligen ut som en lodis.

Vill se skärpta vandelskrav

Kort därpå ska mannen ha gått fram till vapenföretagen Rheinmetalls och Hensoldts utställningsbord och börjat försöka välta borden. Strax därefter försvann han från lokalen, och har sedan dess inte kunnat identifieras.

– Jag överlåter 30 av mina vapenaktier i Rheinmetall till den som har tips om mannens identitet. Han måste gripas till varje pris, säger Teodora Alicescu.

Edda B. Usch säger att incidenterna, som är polisanmälda, väcker tankar om ”vilka vi egentligen släpper in”.

– Det känns extra obehagligt att han dykt upp vid två olika tillställningar där jag har närvarat, och dessutom i den här typen av ”fromma rum” som man tänker verkligen ska vara skyddade. Det känns nästan som en personlig förföljelse.

Edda B. Usch ifrågasätter hur mannen kan ha släppts in i Sverige och säger att det inträffade utgör ännu ett argument för att kraftigt skärpa vandelskraven när det gäller vilka vi tar in i landet.

– Om man inte förstår grunderna i den kristna etik och moral som vårt samhällsbygge vilar på har man faktiskt inte här i landet att göra, säger Edda B. Usch.

Publicerad Uppdaterad
1 day sedan
”Det var en katastrof, man bara blir inskyfflad”, säger en av personerna som Arbetaren har pratat med, om Arbetsförmedlingens insatser. Foto: Pontus Lundahl / TT. Montage: Arbetaren

Pärlor i påsar och en pratstund – ”jobbhjälpen blev en begränsning”

Laura fick chans till jobb, men nekades lönebidrag. Josef upplevde att det som skulle vara ett stöd i stället blev en begränsning. Anita beskriver hur hon blev ”bollad mellan olika instanser”. Arbetaren har samlat vittnesmål från personer som lever med nedsatt arbets- eller rörelseförmåga om deras erfarenheter av Arbetsförmedlingens insatser.

Riksrevisionen sågar Arbetsförmedlingens stöd till personer som lever med nedsatt rörelseförmåga, vilket Arbetaren har rapporterat om. Granskningen visade till exempel att endast tre av tio hade fått ta del av insatser två år efter inskrivning. Arbetaren har nu pratat med tre personer om deras erfarenheter.

Anita: ”Bollad mellan olika instanser”

Anita, som är snart 60 år och egentligen heter något annat, fick en stroke 2016. Efter sjukskrivning och arbetsträning har hon deltagit i olika insatser hos Arbetsförmedlingen. Hon har tidigare haft en så kallad ”särskild stödperson för introduktions- och uppföljningsstöd” (SIUS).

– Den ena slarvade bort mig. Hon trodde att någon annan skulle ta hand om mig. Sedan skickade hon mig vidare till en man som i sin tur skickade mig till ”Rusta och matcha”, som skickade mig till ”Steg till arbete”. Man blir bollad mellan en massa olika instanser, som lovar att de har kontakter och kan hjälpa mig, berättar hon.

Anita önskar att hon skulle kunna bli introducerad till en arbetsplats som passade henne.

– Inte bara bli inskyfflad på en massa ställen, som i dag då jag lägger säkerhetsnålar och pärlor i påsar. Det hjälper inte mig och leder ingenvart, säger Anita när hon beskriver den arbetsträningsplats som hon är på just nu.

Anita arbetade tidigare som kock och skulle gärna göra det igen, men med anpassningar som skulle göra arbetet mindre stressigt. Hon befarar att hon hänvisas tillbaka till Arbetsförmedlingens insats ”Steg till arbete”.

– Det var en katastrof, det enda är att man kommer till en arbetsplats som inte ger något jobb. Det är inget individuellt program utan de slänger alla i en hög, säger hon. 

I februari skrev tidningen Arbetet att endast mellan 60 och 106 heltidsjobb skapats för de 16 000 personer som har tagit del av insatsen ”Steg till arbete”, sedan starten 2023. Samtidigt betalar Arbetsförmedlingen mångmiljonbelopp till det privata bolag som driver insatsen. I höst väntar beslut om huruvida man ska fortsätta med ”Steg till arbete” eller inte, vilket Arbetet också rapporterat om.

Laura: ”Mycket ansvar på arbetsgivare och sökande”

Laura, som egentligen heter något annat, är utbildad socionom har haft svårt att få jobb.

– Trots att jag har en ganska bra utbildning är det inte så många arbetsgivare som vill anställa. Jag tror att det beror på min funktionsnedsättning och att det finns mycket fördomar och okunskap, säger Laura. 

Hon behöver anpassningar på arbetet då hon har en benskörhetsdiagnos som innebär att hon har smärtor och tar sig fram med rullstol och får hjälp av assistans. 

Från Arbetsförmedlingen fick hon höra att det finns möjlighet till lönebidrag, vilket innebär att Arbetsförmedlingen betalar en del av hennes lön. 

– Jag hittade en kommun som var villig att anställa mig och jag fick ett arbete som socialsekreterare, säger Laura. 

Det var sommar och hennes kontakt på Arbetsförmedlingen hade semester och hade inte berättat vad som gällde. Arbetsköparen gjorde anpassningar för att Laura skulle kunna påbörja arbetet. Vad varken kommunen eller Laura visste var att arbetsköparen behövde ansöka om att få ett lönebidrag och sedan vänta på en utredning och ett beslut om lönebidraget.

Fick jobb men avslag på lönebidrag

I september började Arbetsförmedlingen att utreda om de skulle få lönebidrag och runt slutet av oktober kom beskedet. Avslag. Arbetsgivaren fick inget lönebidrag.

– De sa att jag kunde jobba 75 procent. Men det hade ju gjorts stora anpassningar eftersom vi väntade på lönebidraget. 

Laura är kritisk till att det tar så lång tid att få ett beslut om lönebidrag. Att arbetsköparen behöver invänta beslut, menar hon gör det svårare för funktionsnedsatta att få arbete.

– För en arbetsgivare som kan välja att anställa en person som kan börja direkt är det en stor risk att i stället vänta på ett beslut som kanske blir negativt, säger hon. 

Lång väntan på beslut om lönebidrag

Riksrevisionens rapport visar att anställningarna med lönebidrag har minskat och att detta delvis beror på bristande organisation och styrning. Dessutom bedömer Riksrevisionen att Arbetsförmedlingen inte har prioriterat sitt arbetsgivararbete i tillräckligt stor utsträckning.

Laura är kritisk till att det ska ta lång tid att få ett beslut om lönebidrag. Att arbetsköparen behöver invänta beslut, menar hon, gör det svårare för personer med begränsad rörelseförmåga att få arbete.

– För en arbetsgivare som kan välja mellan att anställa en person som kan börja direkt, är det en stor risk att i stället vänta på ett beslut som kanske blir negativt. 

Laura anser att det är ett problem att det är olika personer som gör utredningen och som fattar beslut om en person har rätt till lönebidrag, då hon upplevde att den som fattade beslutet inte hade en helhetsbild av situationen.

– Det läggs mycket ansvar på arbetsgivare och sökande. Arbetsgivare som vill anställa personer med funktionsnedsättning borde uppmuntras och få allt tillgängligt stöd. Som det ser ut i dag uppmuntrar man det inte alls, säger Laura.

Josef: ”Hjälpen blev en begränsning”

Josef har diagnosen atypisk autism och fick en så kallad SIUS våren 2024. Men Josef tyckte inte att det var ett stöd utan kunde vara kränkande; till exempel uppmanades han att ta med en förälder till mötena. 

– Jag trodde att det skulle hjälpa mig, men blev det mer som en begränsning. Jag var tydlig med att jag inte hade krav på anpassningar utan snarare önskemål, men jag fick höra att jag inte skulle kunna ha en hållbar anställning utan stöd. Det stärkte inte självförtroendet utan fick motsatt effekt, säger han till Arbetaren.

Efter drygt ett halvår bedömde Josef att det skulle öka hans chanser att få arbete att inte ha en stödperson via SIUS, och önskade då att få ta del av insatsen ”Rusta och matcha”. Svaret han fick blev att Arbetsförmedlingens bedömning var att det var SIUS som gällde utifrån Josefs förutsättningar och behov.

I juni i år bestämde han sig därför att säga upp sitt medgivande till SIUS. 

– Eftersom jag inte kände att stödet jag fått i över ett års tid hjälpte mig ville jag byta till något annat. 

Det var när han fick stöd av en arbetscoach på kommunens arbetsmarknadsenhet som han till slut fick ett arbete.

– Det var ett mycket bättre stöd. Jag fick hjälp att förbättra mitt cv och personliga brev. Och det ledde till att jag blev erbjuden ett jobb, berättar Josef, som i dag jobbar med kundtjänst.

Josef tycker att diagnosen inte längre påverkar honom så mycket som tidigare och att SIUS-programmet snarare blev ett hinder för honom i jobbsökandet.

Om Rusta och matcha: ”Katastrofalt, erbjuder i princip en pratstund”

Laura har även tagit del av Arbetsförmedlingens program ”Rusta och matcha”, också det en privatiserad verksamhet där fristående aktörer ska stötta personer som söker arbete.

Den fristående arbetsförmedlingen har visat sig innebära högre kostnader, men inte lägre arbetslöshet, enligt Institutet för arbetsmarknads- och utbildningspolitisks utvärdering, IFAU. I juni i år hävde Arbetsförmedlingen 94 avtal med 54 leverantörer av matchningstjänster inom Rusta och matcha, då dessa inte hållit tillräckligt god kvalitet.

– Det var katastrofalt, de erbjuder i princip en pratstund, säger Laura.

Hon menar att för vissa kan det vara bra att få hjälp att skriva en cv, men det var inte vad Laura behövde. Hon berättar att hon har högre utbildning än kontaktpersonen hos den privata arbetsförmedlaren. 

– Vi hade ett möte varannan vecka men han visste inte vad han skulle göra, så det blev mer att sitta av tiden. Han sökte svar och råd hos mig, vilket är ironiskt, säger hon.

Laura är också orolig för vad Arbetsförmedlingens strängare krav, som träder i kraft i höst, ska komma att innebära. Regeringen vill att arbetssökande ska vara beredda att flytta för att komma i arbete och har gett Arbetsförmedlingen i uppdrag att öka den geografiska och yrkesmässiga rörligheten bland arbetssökande.

– Tvånget att söka arbete på arbetsplatser långt bort slår hårt mot personer med funktionsnedsättning. Man kunde tro att funktionsnedsatta var undantagna, men det är de inte. För en person som har hela sitt liv anpassat, ett anpassat boende och assistans, kan det ställa enormt mycket mer krav. Det oroar jag mig för, avslutar Laura.

Publicerad Uppdaterad
3 days sedan
Den brittiska punklegenden Peter Perrett greps under en demonstration till stöd för Gaza
Peter Perrett greps av uniformerad polis när han tillsammans med tiotusentals Londonbor demonstrerade mot det israeliska folkmordet. Så sent som i våras spelade den brittiska punkikonen i Sverige. Foto: Skärmdump Instagram och Alberto Pezzali/TT

Här grips den brittiska punklegenden för sitt stöd till Gaza

En av de hundratals gripna under helgens massdemonstration till stöd för Gaza i London var den 73-årige punklegenden Peter Perrett från den kultförklarade sjuttiotalsgruppen The Only Ones. Nu hyllas han för sitt agerande av världsstjärnorna i den brittiska popgruppen Primal Scream.

Peter Perrett hyllas nu av bland annat den inflytelserika popgruppen Primal Scream som i sina sociala medier skriver ”Vi är väldigt stolta över vår kära vän Peter Perrett som var en av 532 personer som greps efter att ha demonstrerat mot folkmordet i Gaza”.

Det var i samband med lördagens jättedemonstration i centrala London som Peter Perrett, mest känd som karismatisk frontfigur i legendariska The Only Ones, greps av två poliser. Anledningen?

Han protesterade mot Israels pågående folkmord i Gaza och mot att den brittiska Labour-regeringen kriminaliserat stöd till den pro-palestinska gruppen Palestine Action som bland annat har utfört flera aktioner mot israeliska företag i Storbritannien.

Inlägget på Instagram har fått tiotusentals likes. Foto: Skärmdump Instagram.

Under samma demonstration greps även en blind man i rullstol samt en äldre kvinna i 90-årsåldern för att ha deltagit i protesten som beskrivs som den största i London på flera år.

Slog igenom med den kultförklarade gruppen The Only Ones

Peter Perrett, som slog igenom med den kultförklarade gruppen The Only Ones, är mest känd för att ha skrivit världshiten Another Girl, Another Planet som släpptes 1978. Han sjönk under 80- och 90-talet dock allt djupare ner i ett svårt heroinmissbruk men är i dag fri från sitt drogberoende och har de senaste åren börjat turnera igen.

Förra året släppte han sitt tredje soloalbum The Cleansing som hyllats av kritiker världen över och han spelade så sent som i våras inför slutsålda konsertlokaler i både Stockholm och Göteborg.

Peter Perrett vid en tidigare intervju med Arbetarens Johan Apel Röstlund. Foto: Johan Apel Röstlund

Publicerad Uppdaterad
4 days sedan
Arbetsskador och sjukskrivningar på grund av stress ökar bland kvinnor och leder till ökad dödlighet på sikt. ”Lösningen är enkel: Lyssna på de anställda”, skriver chefredaktör Amalthea Frantz.

Amalthea Frantz:
Döden som kommer smygande på jobbet

Skador och sjukskrivningar bland kvinnor ökar – särskilt inom vård och omsorg. Men deras arbetsmiljö blir sällan till braskande rubriker i stora medier och den negativa utvecklingen har pågått länge. Ändå finns massor av konkreta förslag och rimliga lösningar. Var då? Bland dem som jobbar förstås.

Fler och fler blir sjuka av sina jobb. Det gäller alla, men ökningen är särskilt stor bland kvinnor i vården.

Sju av tio anmälda arbetssjukdomar under 2024 avsåg kvinnor, enligt Arbetsmiljöverket. Det handlar om ohälsosam arbetsbelastning på grund av för hög arbetstakt, orimligt låg bemanning, orimligt höga krav och otillräckliga möjligheter för återhämtning. Även antalet anmälda arbetsolyckor som leder till sjukfrånvaro ökar främst bland kvinnor.

Döden på jobbet kan komma smygande 

De allvarligaste olyckorna, de där någon dör på jobbet, får jämförelsevis stor uppmärksamhet. Vi på Arbetaren har bevakat dödsolyckorna extra mycket de senaste åren. Särskilt det tragiska året 2023 då minst 65 människor dog på jobbet i Sverige. Förra året minskade den siffran tack och lov – men landade ändå på minst 43 döda.

De dödsfall som i statistiken räknas som arbetsplatsolyckor drabbar nästan bara män. Men jobb kan vara livsfarliga på flera sätt. Osäkra sätt att försörja sig, som behovsanställningar, vikariat och gigjobb, ökar risken att dö i förtid med 20 procent, enligt en rapport om ”atypiska anställningar” från Karolinska institutet.

I kvinnodominerade branscher bedöms mörkertalen dessutom vara höga vad gäller skador och sjukdomar. Det lär gälla även de allra allvarligaste fallen. För hur anmäler man en utmattning som byggts upp under åratal? Hur utkräver man ansvar för en depression som slutar i suicid?  

Svaren på detta är inte självklara. Men helt klart är att bakom arbetssjukdomarna finns mängder av konkreta, allvarliga problem – som kan åtgärdas.

Avslitna ledband, mordbrand och samvetsstress

Under sommaren har Arbetaren publicerat en serie reportage som skildrar anställda i omsorgsyrken som på olika sätt drabbats av skador, hot och våld, rasism och sexism. 

De berättar om avslitna ledband som inte togs på allvar förrän efter ett år, trots stark smärta dygnet runt. Om dagliga hot, blåmärken och sexuella närmanden. Kokhet soppa kastad i ansiktet. Att tvingas jobba med muskelskador trots att läkare avråder. Mordförsök via en bensin- och gasexplosion som ledde till att två människor dog. Till detta kommer en för många konstant samvetsstress över att inte hinna ge tillräcklig vård och omsorg.

Och alla som påstår att utmattning är en ”flumdiagnos” borde läsa undersköterskan Jasmina Omerovics vittnesmål från intensivvårdsavdelningen i Linköping. Det handlar bland annat om hot från anhöriga till patienter som drabbats av de senaste årens gängvåld. Vissa stal personalkläder för att ta sig in på avdelningarna. I kombination med personalbrist och extremt hög arbetsbelastning ledde stressen till sjukskrivning.

Lösningen är enkel: lyssna på de anställda

Läget i svensk vård har förvärrats i decennier. Det drabbar en majoritet av befolkningen: anställda, men även patienter och anhöriga. Larmrapporter skrivs, förhållanden utreds, människor protesterar. Att den negativa spiralen ändå fortsätter beror på politiska beslut, skenande klassklyftor och att arbetare hela tiden får sämre villkor och mindre inflytande. Det blir inte bättre av att medier är dåliga på att bevaka kvinnodominerade branscher.

För att komma till rätta med problemen behövs förstås långsiktigt förebyggande arbete och att faktiskt följa de regler som finns för arbetsmiljö och rapportering av incidenter. 

Men – den riktiga lösningen ligger i att ge de anställda mer inflytande. Det är vårdarbetarna som är experterna på hur jobbet fungerar och de har svaren.

Vårdarbetare kan lösa samhällsproblem

I våra reportage, och i de många kommentarer vi fått, framkommer till exempel: Att i hemtjänsten åka tillsammans med någon erfaren på de första passen hos en ny person. Att inte ha delade pass så att undersköterskor och vårdbiträden arbetar först morgon och sedan eftermiddag eller kväll, när det är som mest att göra. Kort sagt mer personal i stället för ständiga nedskärningar – det kommer löna sig i längden. Fler utbildningsinsatser, även om rasism och sexism i jobbet. Att ha teknisk utrustning som fungerar – men samtidigt inte behöva ”springa med näsan i telefonerna hela tiden för att ha koll på vad man har för insatser som man ska bocka av med en massa knapptryck”.  Och förstås: att enkelt kunna organisera sig fackligt.

Ett viktigt initiativ är det ganska nystartade facket Solidariska vårdarbetare. Men det krävs att många, många fler tar till nya metoder för att bli tagna på allvar.

Att ta vara på all den kompetens som finns där ute bland de vårdanställda skulle gagna även patienterna, i förlängningen de anhöriga, och hela samhället. 

Publicerad
4 days sedan
Ambulans på väg, Karlstad utmärkt på karta
Mannen fördes akut till sjukhus där han strax efter olyckan avled till följd av sina skador. Foto: Björn Larsson Rosvall/TT

Man död efter arbetsplatsolycka på bygge i Karlstad

En man i 45-årsåldern omkom under måndagen efter en arbetsplatsolycka i Karlstad. Mannen föll från hög höjd i samband med ett byggarbete i stadsdelen Herrhagen.

Det var vid 11.30-tiden på måndagen som larmet kom till polis och räddningstjänst. Mannen ska då ha fallit från hög höjd vid det bygge där han arbetade. Han fördes med svåra skador till sjukhus där han kort senare avled. En förundersökning i syfte att utreda om någon brustit i sitt arbetsmiljöansvar har inletts av polisen.

Hittills i år har minst 31 personer dött på sina jobb, enligt Arbetsmiljöverkets statistik. 

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
Den internationella kampanjen för att avskaffa atomvapen, ICAN, delar ut papperstranor i Oslo i samband med att organisationen Nihon Hidankyo tilldelas 2024 års fredspris. Den folkliga samlingen av överlevande från atombombningarna av Hiroshima och Nagasaki mottog priset för sitt arbete för en atomfri värld och för sina vittnesmål om varför atomvapen aldrig får användas igen. Foto: Gorm Kallestad / NTB

Viktig symbolik – 80 år sedan atombomberna över Hiroshima och Nagasaki 

Varje årtionde uppmärksammas årsdagarna av atombomberna som fälldes över de två japanska städerna Hiroshima och Nagasaki. Den 6 respektive 9 augusti 2025 har det gått åtta decennier sedan de två bombningarna som, enligt historieskrivningen, gjorde slut på andra världskriget genom att Japan gav upp som sista part i tremaktspakten med Tyskland och Italien. Men hur har retoriken kring atombombningarna förändrats över tid?

Atombomben med stort A dödade efter fällningarna i augusti 1945 upp till 200 000 människor under de efterföljande fyra månaderna, varav omkring 100 000 det första dygnet. Den har betraktats som fasans bomb.

Mängden döda, och skadade, civila i ett enda bombnedslag, bilderna av enorma före detta bostadstadsområden nu som platta ruinlandskap, och Japans kuvade kapitulation under brutaliteten gick inte att värja sig emot. Det intrycket har bestått under 80 år – nästan.

Hundratusentals överlevande har vittnat om erfarenheterna, skadorna, traumat. Organisationer startade i många av världens länder för att bekämpa vidare upprustning och hot om framtida sprängningar.

Allt eftersom tiden gått har rösterna blivit allt färre. I dag kommer rösterna från intellektuella, tekniker, forskare och politiker – alla påverkade av vår samtids sätt att tänka, forska och verka politiskt. 

Rebun Kayo, forskare vid Hiroshima universitet, letar efter kvarlevor från offren från 1945 års atombombning i Hiroshima, juli 2025. Foto: Eugene Hoshiko/TT

Kampen mot atomvapnet har varit okontroversiell. Upprustningen, den så kallade terrorbalansen, som innebär att vissa länder som världssamfundet bestämt ska få utveckla systemet, har beskrivits som en garant för världsfreden.

När terrordiktaturer som Iran och Nordkorea utvecklar eller misstänks utveckla atomvapen anses faran för världens befolkning överhängande. Detta medan USA:s och Sovjetunionens kärnvapenprogram snarare sågs som en garant för att atomkrig inte ska utbryta. Det har inte gått att hitta officiella röster för användning av vapnet. I dag är situationen annorlunda.

Västvärldens koloniala historia av övergrepp

Under århundraden har vi i väst och nord levt parallellt med kolonialistiska ockupationer och övergrepp i en stegrande kapitalistisk och imperialistisk rovdrift. Väst och nord har plundrat gamla samhällen och kulturer på mineraler och kulturföremål, på levande människor och döda kroppar. Ofta i syfte att splittra och förstöra samhällens historia och begriplighet.

Konstverk och kultföremål från länder i alla världsdelar har införlivats i erövrarnas kultur, på museer och i privata hem. Ockupationerna har kallats allt ifrån upptäckter till civilisering. Skövling och lurendrejeri har ”räddat” kulturbyggnader och föremål, stölder har motiverats med bevarandesyften, etnografi och forskning. 

Ju längre bort dessa länder ligger, desto brutalare har plundringarna pågått. Insynen har varit minimal och systematiskt förtal av kulturer och folkgrupper har bidragit till en normerad bild av befolkningar och gett erövrarna rätten att civilisera dessa genom våld.

Nytt motstånd i efterkrigstiden

Under 1900-talet ifrågasattes den vita överhöghetens ”börda” allt mer, i takt med att bilder av våld mot de erövrade folken spred sig över världen.

Under Vietnamkrigets mediebevakning under 1960- och 1970-talen utvecklades ett nytt sätt att engagera sig i övergrepp även i länder som inte ligger nästgårds. I takt med att, ofta tonåriga, amerikanska soldater kom hem i kistor, och starkt traumatiserade och våldsamma veteraner ökade, spreds kritiken mot kriget i hemlandet.

Information, med inte minst mängder av foton på övergrepp mot befolkningen, spreds och skapade opinion över världen. De egna politikerna var tvungna att trappa ner och avsluta kriget för att inte tappa makten.

Under koloniernas frigörelseprocesser, som i Algeriet under sent 1960-tal, skedde liknande processer i Frankrike. 

Framsidan av The Times of Viet Nam, 1963. Foto: Horst Faas/TT

Erövringsretoriken står stark

Man hade kunnat tro att, i takt med denna större transparens och förståelsen för att också ”de andra” är lika oss, även deras folkrätt skulle komma att respekteras. Men erövringsretoriken har stått stark genom dessa kriser. Lätta friseringar gjordes; som att kolonialisterna började kallas ”rådgivare” (i Vietnam fanns minst 15 000 amerikanska militära rådgivare 1963). Eller att militära ingripanden och även rena statskupper initierades och bekostades under en mycket tunn fernissa av att skydda amerikanska företagsintressen i bland annat latinamerikanska stater.

Vad gäller journalistiken infördes snart inbjudningar till ”inbäddade”, lojala skribenter.

I vår tid framstår detta som ganska onödiga finputsningar. Under särskilt de två senaste decennierna döljs inte längre råheterna bakom balanserade fraser. Regeringar invaderar och bombar öppet, för att öva sig och visa omvärlden sina militära muskler. I dag är journalister uteslutna, de lokala som finns på plats eller tar sig in i stridsområdet är måltavlor som helt enkelt mördas.

Detta förhållningssätt gäller också för demokratier i Europa, inklusive Sverige, sedan i mars 2024 fullvärdig medlem i det militära samarbetet Nato. 

Människor och folkgrupper stigmatiseras, och unga som gamla, ansvariga för brott eller inte, hanteras utan rättsliga processer. De stängs in i decennier, berövas sina medborgarskap, skickas till länder där de kommer att mördas. Åsikter bestraffas, livsstil och normbrytningar räcker för uteslutning ur samhällsgemenskap. 

I dag är vi alla del i makt- och erövringsretoriken. Att vara åskådare till utsvältning av tiotusentals barn är en situation mellan att delta och att vara drabbad (av overklighetskänsla, sorg, ilska och handlingsförlamning) – inget av detta är egentligen sant, men många brottas med hur situationen ska beskrivas. Vilka är egentligen ansvariga för det som pågår?

Terrorbalanstanken tappat sin kraft

När de första atombomberna fälldes var det, jämfört med i dag, inte många i väst som kände till den asiatiska kulturen. Beskrivningen av ett folk som hellre begick självmord med flygplan än att ge upp, som hade konstiga ritualer och seder och en enväldig kejsare räckte för att nästan skylla bombningarna på dem själva. USA:s atomvapen har ofta antytts ha varit den enda lösningen – japanernas vägran att ge upp närapå tvingade fram denna, som om något annat varit ett grymt utdragande av kriget. 

Något som definitivt har förändrats är hur vi i dag kan tala om atomvapen. 

Den gamla terrorbalanstanken är inte helt uträknad, men har något tappat sin kraft eftersom den kanske inte ens behövs längre. Ett exempel: Arbetet med att utveckla en bomb som bygger på kärnklyvning började på allvar, enligt den historieskrivning som vi känner till, bara fyra år tidigare: efter det japanska anfallet på USA:s flottbas Pearl Harbor samtidigt som Tyskland förklarade krig mot USA, i december 1941. 

Är detta viktiga fakta när vi i dag diskuterar ämnet? 

Männens historiebeskrivning av atombomben

Idéhistorikern Peter Bennesveds och professorn i historia Martin Hårdstedts relativiserande samtal i Militärhistoriepodden (plats 9 på poddtoppen bland historiepoddar) handlar i ganska hög grad om att mildra den fasansfulla symboliken som atombombningarna fick.

Det är i alla fall effekten av deras samtal med Urban Lindstedt, i vanliga fall programledare i Historia.nu (plats 6). De ger så kallade MÖP:ar (militärt överintresserade personer) ett ansikte, som utan att ta in några onödiga humanistiska reflektioner sitter som småbarn på golvet och leker med tennsoldatshärer som de flyttar hit och dit.

I samtalet om atombombernas betydelse är det mycket som är ”fascinerande” och ”intressant”, bland annat att bomberna egentligen kanske inte var så annorlunda än alla andra vapen.

Stora ansträngningar görs för att förstå hur amerikanerna tänkte. Dessa kunde nog inte ens föreställa sig förödelsen i förväg, gissar och fnissar de. Hur bomberna tillverkades, fraktades och släpptes läggs mycket tid på att diskutera – anekdoterna berättar om hur passagerare blev irriterade när de nekades att flyga med planen – tänk om de vetat!

Detta är männens klubb, inte en enda kvinna eller grupp av kvinnor anses vara relevant att nämna. Till exempel att japanska kvinnor var de som oftast skötte kommunikationer och annan infrastruktur eftersom många män var uttagna i kriget. Den typen av nedstigning i samhälleligt och verkligt liv finns inte med i samtalet.

Under åren och decennierna som gått har fredsarbetet nedvärderats och staternas vapenskrammel blivit en del av normal politik i vardagen, även om motståndet uppmärksammas.

2024 års Nobelpris i fred tilldelades till exempel den japanska organisationen mot atomvapen, Nihon Hidankyo, som skapades av överlevande, hibakusha, från Hiroshima och Nagasaki.

Hiroshima den 6 augusti 1945. Foto: U.S. Air Force/TT

Första steg till förändring

I dag är det få som lever med minnet från Hiroshima och Nagasaki, men de finns. Och det finns ättlingar som lever med skador och familjetrauman. Det är barnen och barnbarnen som för berättelserna vidare. 

För att få en inblick i vad en atombombssprängning bland människor gör: släpp för ett ögonblick teknokrater och politiker som vill göra sig märkvärdiga och flexa musklerna. Lyssna i stället på rösterna som var där, som vågar släppa fram de verkliga berättelserna. 

En av berättarna jag tog del av i veckan är Tomoklo Kuwada som talar för sin mamma Satoko Oka (1931–2025), hibakusha från Hiroshima den 6 augusti för 80 år sedan. Emil Östlund intervjuar henne i för gatutidningen Faktums augustinummer. Det reportaget är långt ifrån de kalla anekdoterna om männen bakom bomberna. Det finns annan information att leta upp och ta till sig. Och det är första steget till förändring. 

Atombombningarna 1945 var unika händelser med stort symbolvärde. Det var också andra övergrepp i världen, så som Förintelsen under 1930- och 1940-talens Nazityskland, folkmorden i Rwanda 1994, i Srebrenica 1995, och det folkmord som nu sker öppet inför världens ögon i Gaza år 2025. 

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
Lynn Ahlbom var med om en arbetsolycka och kommer att få leva hela livet med sviterna av skadan hon ådrog sig. Foto: Christin Sandberg

Arbetsolyckor ökar bland kvinnor – Lynn Ahlbom förlorade jobbet och livsglädjen efter axelskada

Allt fler blir sjuka på jobbet. Framför allt kvinnor. Förra året ökade anmälningarna om arbetssjukdomar med 13 procent. Bland kvinnor ökar också antalet anmälda arbetsolyckor med sjukfrånvaro. Lynn Ahlbom arbetade i ett år med en axelskada. I dag har hon fått hjälp, men förlorat både jobbet och livsglädjen.

Under 2024 anmäldes 13 500 arbetssjukdomar, vilket är en ökning med 1 600 jämfört med 2023. Det framkommer i rapporten Arbetsskador 2024 framtagen av Arbetsmiljöverket. Den största ökningen gäller arbetssjukdomar på grund av organisatoriska och sociala orsaker. Ökningen handlar framför allt om en ohälsosam arbetsbelastning, särskilt bland kvinnor inom vård, omsorg och utbildning. 

Under samma period anmälde kvinnor 1 300 fler arbetsolyckor än året innan, totalt handlade det om 18 700 olycksanmälningar under arbetstid.

En av de som har drabbats av en arbetsolycka är Lynn Ahlbom. Efter många år på posten tvingades hon byta yrke på grund av en flytt. Hon anställdes som vårdbiträde på ett äldreboende. I det nya yrket och bara efter några år hände något som kom att vända upp och ner på hennes liv.

Det var ett vanligt arbetspass när en äldre kvinna som hon skulle hjälpa helt plötsligt tappade balansen och höll på att ramla. Lynn Ahlbom reagerade instinktivt för att hjälpa henne och sträckte sig ner för att hindra kvinnan från att slå i huvudet i golvet – en häftig rörelse som skulle förändra allt för henne.

– Det gjorde ont. Jätteont, men jag tog en värktablett och fortsatte arbeta, inleder hon sin berättelse när vi möts upp på en tågstation i Uppland.

Läkaren skrev bara ut smärtstillande

Tre dagar senare hade högeraxeln svullnat upp och dunkade av värk, så Lynn Ahlbom uppsökte en läkare. Han skrev ut värktabletter och sade att hon inte kunde göra annat än att vänta ut svullnaden. 

– I ett år fortsatte jag att arbeta och han fortsatte att skriva ut smärtstillande läkemedel, säger hon.

Lynn Ahlbom har i dag ett nytt arbete, men hennes arbetsförmåga är nedsatt och hon lever med smärta dygnet runt. Foto: Christin Sandberg

När ett år hade gått kände Lynn Ahlbom att det måste vara något fel, eftersom axeln i princip gjorde lika ont fortfarande, dag och natt. Så hon uppsökte en annan läkare.

– Han skickade mig på röntgen och de såg att ledband i axeln var av, och läkaren undrade hur länge jag hade varit sjukskriven. Jag sade att jag hade jobbat på, vilket enligt honom inte borde ha varit möjligt med den skada jag hade fått den dagen ett år tidigare. 

Lynn Ahlbom fick snabbt tid för operation. Först kändes det bra, men efter ett par tre månader skulle det visa sig att operationen inte hade lyckats, och det gjorde fortfarande ont att använda armen. Därefter ställdes hon inför valet att få en remiss till smärtkliniken eller operera in en ryggmärgsstimulator. Hon valde det senare, trots att det inte fanns några garantier för att operationen skulle lyckas.  

Med arbetsolyckan försvann livsglädjen

I dag kan hon lyfta armen 90 grader, lyfter hon den högre än så börjar hela armen vibrera. Och det gör fortfarande ont.

– Jag har tappat mina intressen, och lusten att umgås med min man och göra familjeaktiviteter. Det är som att jag inte har något att ge till dem längre, säger hon.

Före olyckan lagade hon mat till sina tre hemmaboende barn varje dag efter jobbet, eftersom hon fann glädje i det. Men sedan hon fick ont av att röra ihop en sås i kastrullen har all lust till matlagning runnit av henne, säger hon med sorg i rösten.

Inga alternativa arbetsuppgifter

Lynn Ahlbom fick hjälp av sin dåvarande chef att anmäla händelsen som arbetsolycka och har efter utredning och mycket kamp fått nedsatt arbetsförmåga med 7 procent, men det är alldeles för lite, menar hon.

Från jobbet, säger hon, fanns det med tiden ett tryck på att hon skulle sluta, eftersom hon inte klarade den belastning som de vardagliga arbetsuppgifterna innebär och det inte fanns några alternativa arbetsuppgifter till henne. 

Det var på ett omsorgsboende för äldre som Lynn Ahlbom skadade axeln i en arbetsplatsolycka. Foto: Oscar Olsson/TT

Kvinnor drabbas mest

Sju av tio anmälda arbetssjukdomar under 2024 avsåg kvinnor, enligt Arbetsmiljöverkets rapport. Flest arbetssjukdomar per 1 000 sysselsatta finns inom offentlig förvaltning och försvar. Det handlar om ohälsosamma arbetsbelastning på grund av för hög arbetstakt, orimligt låg bemanning, orimligt höga krav och otillräckliga möjligheter för återhämtning.

Den näst vanligaste orsaken till anmälda arbetssjukdomar är ergonomisk belastning.

Bland kvinnor ökar också antalet anmälda arbetsolyckor med sjukfrånvaro mest. 2024 anmäldes 40 100 arbetsolyckor med sjukfrånvaro, vilket var en ökning med 2 procent jämfört med 2023. Bland män anmäldes cirka 21 400 arbetsolyckor, vilket var en minskning med 600 från året innan. Medan kvinnorna anmälde 1 300 fler arbetsolyckor än året innan, runt 18 700 anmälningar, och därmed stod för den totala ökningen.

Enligt Lars Lööw, generaldirektör för Arbetsmiljöverket, går utvecklingen åt helt fel håll.

– Det är allvarligt. Vi ser en fortsatt stor ökning av arbetssjukdomar orsakade av en ohälsosam arbetsbelastning. Det här är ett strukturellt problem där vi är flera som behöver samlas för att få till en hållbar lösning, säger han i ett pressmeddelande.

Ann-Kristin Häggström som arbetar inom hemtjänsten säger att hon trivs bra på sitt jobb – med brukare, anhöriga, kollegor och vikarier. 

– Det som stressar mig och säkert fler bland mina kolleger är dessa så kallade resurspass, som innebär att man ska fara som oinskolad på nya ställen, där man inte vet vad pensionärer behöver hjälp med, säger hon och tillägger: 

– Ibland fungerar inte gps:en och då vet man inte ens vart man ska.

Arbetsolyckor och sjukdomar kan förebyggas

Ann-Kristin Häggström tycker inte att det är acceptabelt, eftersom det är viktigt att allt ska fungera för de äldre.

– Missar jag eller mina kolleger något är det avvikelserapportering som gäller direkt, säger hon och tillägger att hon skulle vilja se att undersköterskornas arbete uppmärksammas. 

– Vi behöver få högre status, uppskattning och en värdig lön och arbetsmiljö. Som det är nu slutar många utbildade och kompetenta kolleger. Det är ett oerhört svinn, säger Ann-Kristin Häggström.

När det kommer till dödsolyckor drabbas män oftare av död på arbetet. 2024 skedde 40 arbetsolyckor med dödlig utgång. 39 av dem drabbade män. Men kvinnor dör också av jobbet. Mångårig stress och påfrestning sliter både på kroppen och organen i kroppen.

– Män och kvinnor utsätts för olika arbetsmiljörisker eftersom de i stor utsträckning arbetar inom olika branscher. Men det som är gemensamt är att många arbetsolyckor och arbetssjukdomar kan förebyggas genom ett systematiskt arbetsmiljöarbete. Det är viktigt att både incidenter, arbetsolyckor och arbetssjukdomar som har inträffat anmäls. Det är en förutsättning för att arbetsgivare ska bli bättre på att förebygga risker så att vi inte blir sjuka, skadade eller dör på jobbet, säger Lars Lööw.

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
Städare på SJ-tåg
”I stället för inkomstkrav bör politikerna fokusera på de förslag som syftar till att bryta arbetarnas vanmakt”, skriver Emil Boss. Foto: Janerik Henriksson/TT, Axel Green. Montage: Arbetaren

Emil Boss:
Farsartade turer kring det nya lönegolvet

Regeringen, Migrationsverket, Svenskt Näringsliv, SACO. Alla debatterar regeringens nya lönegolv för arbetare med arbetstillstånd. Alla missar målet, skriver Emil Boss.

Vad är problemet med arbetstillstånden? Tiotusentals, om inte hundratusentals, migrantarbetare i samhällsviktiga jobb blir förtryckta av sina chefer. Arbetare blir hotade med utvisning om de inte jobbar under urusla villkor. Det slår undan benen på den så kallade svenska modellen. Allt kan beskrivas med ett enda ord: Vanmakt.

Men ord som vanmakt och förtryck ingår inte i den nyliberala språkvärld som politiker, myndigheter och arbetsmarknadens parter rör sig i. I stället talas det om arbetslivskriminalitet (brotten kopplas så gott som alla till förtryck av arbetare) och människoexploatering (som om inte hela arbetarklassen exploateras. Tänk på uttrycket HR – Human resources). 

Sedan 2008 har det inte existerat ett enda arbetstillstånd i Sverige som inte garanterar kollektivavtalsenliga arbetsvillkor. Vi tar det igen: Sedan 2008 har det inte existerat ett enda arbetstillstånd i Sverige som inte garanterar kollektivavtalsenliga arbetsvillkor. På pappret.

Om pappren hade följts hade alltihop varit en skolskenshistoria: Duktiga entreprenörer rekryterar rätt kompetens och ger arbetare kollektivavtalsenliga villkor, vilket räddar arbetarnas familjer i jordens fattigaste länder. Så har det inte sett ut. För när du ger en entreprenör en vanmäktig arbetsstyrka så kan entreprenören välja att skita i pappren.

Chefen betalar en viss lön och säger till den vanmäktige: Ge mig tillbaka hälften av din lön. Känns detta för riskabelt betalar chefen en viss lön och säger till den vanmäktige: Arbeta sextio timmar i veckan. 

När taket höjs ska mer lönepengar betalas tillbaka

2023 reagerade regeringen på alla larmrapporter om arbetarförtryck. De svarade med att kräva ännu finare papper, närmare bestämt ett lönegolv för arbetstillstånd som skulle vara bättre än den kollektivavtalsenliga lönen (som arbetarna alltså inte fick i verkligheten). Plötsligt vill en massa entreprenörer anställa städare och diskare för 29 680 kronor i månaden (80 procent av medianlönen). Jag har träffat rivare och byggare som fått SMS av cheferna ”Nu har de höjt kraven igen, skicka tillbaka ett tusen extra den tjugofemte”.

Det senaste tilltaget är att regeringen vill kräva 100 procent av medianlönen, det vill säga 37 100 kronor i månaden för alla arbetare med arbetstillstånd. Jag har haft många jobb. Jag har aldrig varit i närheten av några 37 100 kronor i månaden, få arbetare har det.

Föga förvånande har Migrantionsverket nu skickat ett krav på att regeringen visserligen kan införa reformen, men i så fall måste man undanta i princip alla arbetaryrken. Det råder just nu brist på arbetare i skogen, jordbruket, byggbranschen, städbranschen, industrin, restaurangbranschen och transportbranschen med mera.

152 bristyrken ska undantas

152 yrken måste undantas från en sådan lag, skriver Migrationsverket. Självaste utvisningsmyndigheten ropar alltså ”stopp, invandrarna i de här 152 yrkena bygger ju landet!”. Kom ihåg det nästa gång någon främlingsfientlig typ svamlar om tolkkostnader och bidrag.

Varför håller regeringen på så här? Man vill inte gå tillbaka till den socialdemokratiska ordningen med behovsprövning som rådde före 2008. Svenskt Näringsliv älskar entreprenörernas frihet. Vill man vara lite elak kan man väl säga att man nu istället har bankat med olika trubbiga reformverktyg på det egna nyliberala systemet och hoppas att maskineriet ska kicka igång igen (eller att larmrapporterna ska tystna).

Regeringen kan slänga lönegolvet i papperskorgen. I stället bör politikerna fokusera på de förslag som syftar till att bryta arbetarnas vanmakt. Detta är det enda som i längden stoppar arbetarförtryck. Många sådan förslag finns i delegationen mot arbetslivskriminalitets förslag.

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
Humanitär hjälp från luften till Gaza
Mycket av nödhjälpen hamnade i havet eller förstördes vid landning i sönderbombade områden. Foto: Abdel Kareem Hana/TT

Nödhjälpen från flyg till Gaza – ”humanitär teater”

Om man vill beskylla aktivisterna från Freedom Flotilla Coalition för att syssla med självgod PR, så kan de i alla fall inte beskyllas för att själva ha skapat det lidande de vill uppmärksamma, skriver Volodya Vagner, apropå Israels senaste ”humanitära teater” i form av nödhjälp från luften till de svältande i Gaza.

– Om ni ser detta har vi blivit olagligt stoppade och kidnappade av den israeliska ockupationsmakten, säger den svensk-franska europaparlamentarikern, Emma Fourreau, i en förinspelad video som släpptes i sociala medier den 26:e juli. Hon är en av de tjugotal aktivister från ett dussin olika länder, däribland även den amerikanske fackkämpen Chris Smalls, som fanns ombord på fartyget Handala

Skeppet tillhör solidaritetskampanjen Freedom Flotilla Coalition, och var på väg med förnödenheter mot Gazas svältande befolkning. På lördagen stoppades det och dess besättning greps av israelisk militär på internationellt vatten utanför Egypten. Det var det senaste i en lång rad symboliska försök att via sjövägen bryta genom Israels blockad av Gazaremsan. 

Huruvida det senaste försöket kan betraktas som mer eller mindre framgångsrikt än de tidigare, är svårt att säga. Handala lyckades i alla fall komma något närmare Gazas kust än dess föregångare Madleen med Greta Thunberg ombord i juni. 

Aktionerna vill uppmärksamma lidandet

Men naturligtvis väntade sig ingen av aktivisterna att de faktiskt skulle tillåtas leverera sin frakt. Poängen med aktionerna är snarare att rikta världens uppmärksamhet mot det ofantliga lidande som Gazas befolkning utsätts för av den israeliska krigsmakten.

Från israelisk sida har det hela förlöjligats. När Madleen stoppades i juni hånade det israeliska utrikesministeriet det som ”selfie-yachten”. 

Ur PR-synvinkeln är det svårt att säga om Handala uppnådde sitt mål. Medan det förra genombrottsförsöket, inte minst tack vare Greta Thunbergs internationella profil, i alla fall togs upp i nyhetsrapporteringen, verkade helgens aktion ha gått de flesta internationella och svenska medier närmast obemärkt förbi.

Nödhjälp från luften

Istället dominerades Gazabevakningen av en annan form av biståndsleveranser. Samma dag som den israeliska militären stormade Handala tillkännagav den att man skulle tillåta nya leveranser av förnödenheter med hjälp av flyg. 

Kort därpå meddelade Förenta Arabemiraterna att man i samarbete med Jordanien hade släppt förnödenheter från militärflyg över Gaza. I en välproducerad och dramatiskt ljudsatt filmklipp som cirkulerade i sociala medier, syns emiratiska soldater genomföra leveransen. Även den israeliska militären släppte egen humanitär hjälp från luften. 

Tysklands förbundskansler Friedrich Merz hoppade också på tåget. Samtidigt som han underströk att Tyskland ”stod vid Israels sida”, förklarade han i måndags att man tillsammans med andra länder skulle etablera en ”luftbro” för att lindra lidandet i Gaza. På tyska har ordet högtravande konnotationer. 

Det för tankarna till Berlins luftbro i början av kalla kriget , då de amerikanska och brittiska flygvapnen i flera månader försörjde Västberlin med förnödenheter, efter att Sovjet hade skurit av landvägen. 

Försumbara förnödenheter

Men vad finns bakom löftena om att försörja Gazas befolkning från luften? Som bland andra BBC rapporterade har experter och seriösa biståndsorganisationer förkastat det hela som ”en grotesk avledningsmanöver”.

Att släppa humanitär hjälp från luften må se kraftfullt ut. Men i praktiken handlar det om försumbart små mängder, jämfört med transport över land – som Israel har försvårat eller förhindrat i månader, med hänvisning till att Hamas skulle stjäla leveranserna.

Just jämförelsen med luftbron till Västberlin, som hade ungefär lika många invånare och på en jämförbar yta som dagens Gazaremsa, förtydligar diskrepansen. Att hålla staden vid liv var en enastående logistisk kraftakt. För att leverera de miljontals ton förnödenheter krävdes hundratusentals flyg, som uppskattningsvis avgick var tredje minut. 

Den utlovade luftbron till Gaza ska däremot bestå av några enstaka flyg om dagen. Till skillnad från Berlin, där flygen landade på marken, ska biståndet till Gaza släppas från luften, utan något organiserat mottagande, på ett territorium där det till skillnad från dåtidens Berlin dessutom pågår aktiva strider. 

Riskerar skada människor

När leveranser landar okontrollerat över ruinerna riskerar, enligt experter på exempelvis Läkare utan gränser, en betydande andel gå till spillo eller till och med att skada människor. Organisationens operativa manager Jacob Burns har därför kallat det hela för ”humanitär teater”. Hur sådana kaotiska leveranser är tänkta att förhindra att de stjäls av Hamas förblir en gåta. 

När Madleen stoppades i juni skrev Israels utrikesdepartement på X att det hela var inget mer än ”en medieprovokation vars enda syfte var att få publicitet”, och påpekade att biståndet som fanns ombord inte ens motsvarade en lastbilslast. 

Enligt en granskning utfört av BBC ska biståndet som släpptes över Gaza från luften i helgen uppgå till ungefär 25 ton, vilket på ett ungefär motsvarar en enda fullt lastad långtradare.

”Det finns sätt att leverera bistånd till Gazaremsan – som inte involverar selfies på Instagram”, fortsatte det israeliska UD:s inlägg från i juni föraktfullt. Går man i dag in på IDF:s Instagramkonto hittar man ett inlägg från i söndags, som visar ett israeliskt flygplan som släpper totalt sju (7) stycken lastpallar med förnödenheter över Gaza. ”Humanitärt bistånd släpps över Gaza” står det. 

Den cyniskt lagda skulle kunna instämma i kritiken mot Freedom Flotilla. Om man vet att man ändå aldrig kommer nå dem man säger sig vilja hjälpa, är kampanjen då något mer än ett verkningslöst iscensättande av den egna godheten?

Men även om man vill beskylla aktivisterna för att syssla med självgod PR, så kan de i alla fall inte beskyllas för att själva ha skapat det lidande de vill uppmärksamma. 

Att, som Israel och dess allierade, iscensätta sig som humanitära hjältar genom ett medialt spektakel, när man själv har skapat, och fortsätta att förvärra, det lidandet man nu säger sig lindra, är däremot höjden av cynism.

Publicerad Uppdaterad