Solidärer – avsnitt 9

Gävle, maj 1937.

Klara läste om det i tidningen: Det skulle ha varit en vanlig marknadsdag, som alla måndagar. Det fanns förväntan i luften. Stånden sattes upp och varorna lades fram och män- niskor stod på sina balkonger och längtade ut. Männen var i fabrikerna och på åkrarna utanför staden. Från de södra delarna av Baskien hade det kommit flyktingar så invånar- na var ovanligt många. Barn sprang mellan stånden och försökte norpa till sig klart lysande körsbär och ännu hellre pastellfärgade karameller. Kossor råmade, hönor kacklade. Senare skulle människorna gå hem, packa upp det inhandlade, sätta sig på terrasserna eller i sina små kök. Ensamma, eller tillsammans. Cigaretter skulle tändas och vin hällas upp, lukten av middagsmat skulle spridas ut genom de öppna balkongdörrarna och blandas med andra middagsdofter. Sedan förberedelser för sömn, några skulle älska och andra gräla, ett barn skulle gråta och tröstas och somna – eller ligga vaken, länge, och längta efter att se stjärnbilder på himlen utanför fönstret.

Men nu var det varm eftermiddag och de sista flaskorna med olivolja ställdes upp. Brödet täcktes med vita dukar. Ord byttes, röster och skratt höj- des. Då hördes underliga ljud långt bortifrån, ett brus som blev ett hårt och snabbt dånande. Kyrkklockorna började ringa, människorna stannade upp. Klockorna skulle varna men hann inte. Ett flygplan, ett visslande, en kraftig smäll – sedan tystnad, sedan skrik. Människor kom från sina göm- ställen för att hjälpa de skadade. Femton minuter senare hördes motorljuden igen, mullrande, ökande, närmare och närmare – Legión Cóndor kom i tät flock och släppte sin last. Splitterbomber, eldbomber. Vit fosfor föll över marknaden, eldhavet spreds. Människor försökte springa ut mot åkrarna men jaktplanen flög in snabbt och lågt – kvinnor, äldre, barn mejades ner med kulsputor, kreaturen likaså. Baskerna, som visat sådant motstånd mot Franco, skulle skrämmas ut ur kriget. Fyrtiofem minuter senare kom en hel division bombplan Junker 52. Det tog två och en halv timme för Guernica att förintas.

Republikanerna hade försökt nå fram till Guernica via Brunete men kom för sent. I Svenska Dagbladet stod ingenting om förödelsen. Inget om de brinnande kvinnor som hoppat från balkongerna. Allt fick Klara till sig från Arbetarbladet, Ny Dag och Handels- och Sjöfartstidningen (fast det gick förstås inte att säga om det verkligen var allt). Flickan skulle inte undanhållas någonting men Guernica läste hon om när flickan somnat. Hennes lugna andetag var en räddning, hon fick inte väckas med jämmer och gråt. Det fanns i Guernica en ek som kallades Faderträdet och som i olika versioner stått på samma plats sedan 1300-talet. Trädet var en mötesplats. Det klarade sig från bomberna. Men vad skulle trädet göra när människorna inte fanns? Fast det var väl tokigt tänkt, för inte brydde sig väl träd om människorna? Ändå, den bilden: trädet, men inte människorna.

I Spanien blommade magnolia. I Gävle slog pingstliljor och tulpaner ut, kunde inte veta om det var säkert än, om svinkylan skulle komma med hagel och isvindar och förstöra allt. Klaras mamma kom med en bukett blåsippor och Klara strök över de tjocka bladen och sträckte blommorna mot flickan:

Titta vilka fina! Snart är det sommar, hjärtat mitt!

Hellgren in genom dörren, och eftersom det var lördag och han var rufsig i håret och sent hem (klockan var halv åtta) hade han druckit igen. Det märkte inte Rosemarie som genast vände sig till honom:

Så fort hon gnyr blir hon upplyft. Jag vet då inget barn som mått bra av det.

Hon håller på så, sa Hellgren och lutade sig närmare Kla- ras mamma som om de ingick i en pakt (och som om Klara inte var där). Det var uppenbart att han druckit mer än en pilsner. Det är som om hon tror, viskade han, att flickan förstår vad hon säger.

Och att hon inte blivit döpt i kyrkan än, Anders, det är vansinne.

Klara såg att flickan inte brydde sig om vad de sa. Jag vill bara känna mig säker, sa hon.

Men pappan då, har han inget att säga till om?

Rosemarie vände sig igen till Hellgren. Han såg ut som en stor lufs och en värme for igenom Klara, hon var oförberedd på den och kunde inte låta bli att le, mamman fick en rynka mellan ögonbrynen, men Hellgren log tillbaka.

De är i särskild närkontakt, sa han frimodigt, så jag väntar mig att flickan snart låter meddela sitt rätta namn.

Av det begrep mamman ingenting, och muttrade därför. Men Klara förstod att han förstod och det var en underlig känsla.

Randiga tält som seglet på Godtemplargården – det var så präktigt att hon inte kunnat låta bli att smeka hans kön, hastigt, som om hon råkat komma åt i trängseln vid scenen, och när hon rört honom blev han hård på en gång, som trolleri. Efteråt hade han tryckt henne mot väggen i hennes rum men hon märkte att han spelade, det var som på film, han trodde det var så han skulle vara. Hon gick bland tälten på marknaden och tänkte att drag av honom skulle bli tydligare i flickans ansikte för varje dag. Hon kände andra kvinnors blickar. Gävle var en stor stad men inte tillräckligt. Antingen var pappan till barnet en röding som stuckit till Spanien, eller så var han alkisen som gick utan arbete – det var sak samma. Det luktade bränt socker och överallt stod par och hånglade. Klara visste vart hon skulle. Den lilla tid som fanns, utan ett barn som ammade och krävde, skulle hon låta sig luras, för hon behövde det. Ingenting spelade någon roll. Hon hade sitt arbete, som hon kunde förlora, och sitt barn, som hon kunde förlora. Hon hade sig själv, Klara Amanda Jansson, som följt med från början, ett motsträvigt och inåtvänt barn som aldrig brytt sig om sig själv, mer än i de hemligaste drömmarna, och som vuxit upp till någon hon inte riktigt kände.

Sibyllan, Madame Gina, hade svart spetsslöja för ansiktet och fingrar täckta av ringar – blodrött avskavt lack. Klara såg på en gång att hon var gravid och att hon försökte dölja det. Hon såg genom slöjan de mörka ögonen och rynkorna runt dem. Klara hörde ett barn gny till bakom draperiet. Om solen sken skulle det ha blivit vackra ljusa ränder över dem. Sibyllan sträckte fram sin hand och tog Klaras. Hon var nära att skratta. Nästan allting var bluff utom möjligen kärleken, men hon kom inte åt den. Om solen lyst kunde den ha träffat deras händer men molnen for grå och tjuriga över Gävle. Madame Gina stirrade ner i handflatan och det var absurt men Klara vågade varken skratta eller le. Det var bara en kort stund hon var här.

Jag ser, började hon, att du kommer att möta någon, någon okänd, som kommer att gå vid din sida. Ni kommer alltid att vara förenade, även utanför livet.

Jaså, sa Klara och knep ihop läpparna.

Madame Gina pustade så att slöjan lyftes och de svarta tänderna blev synliga: Ditt barn kommer inte att lida nöd. Det kommer att gå bättre för er (pust) än för många andra… Men jag ser ett mörker närma sig. Det har med den okända att göra. Du måste titta ordentligt in i det mörkret. Du måste fortsätta titta, fast du blir rädd, och sedan tänds det ett ljus i ditt bröst. Hon pekade mot Klaras hjärta. Det ljuset går att spara och använda. Glöm inte det. Sedan vände hon hand- flatan uppåt, ingen sol föll in, hon pustade igen: Det var allt. Klara lade pengen i den öppna handen, neg och gick ut.

Hon ville inte darra, det var inte kallt i luften. Hon stanna de till. Hon hade aldrig varit någonting, och kände i den sockerstinna luften kring stånden att hon kanske egentligen var allting.

Det fanns ingen i hela världen, förutom flickan, hon kunde prata om det med. Han har rest ifrån oss, Lill. Vad ska vi göra? Hennes blick flackade. Klara föreställde sig att hon var en dimma. Han har ändå aldrig varit den som talar om vart han ska, sa Klara till flickan, eller vad han gör. Det kunde gå dagar utan att han syntes till. Visst förändrar det väl platsen – gör den mer osäker, ostadig, som en ödeläggelse i skymundan – om en person bara försvinner på det sättet, om så bara in i sig själv. Sedan dök han upp och ville kyssas, men mest av allt bli kysst. Hon frågade inte var han varit, inte för att han skulle bli arg utan för att hon inte ville veta. Han fick väl också ha hemliga platser i sig, men det var synd att de låg så långt ifrån henne och att han aldrig sa när han skulle dit. Det finns inget elakt i honom, sa hon till flickan, men det var konstigt sagt. Det fanns väl något elakt i alla, men han bara försvann. Till sin barndom, in i sina konstiga minnen, eller vart han nu tog vägen. Hon hade sett honom men han visste inte det. Märkte det inte. Flickan dåsade. Blev som ett tungt bröd i famnen. Klara bäddade ner henne i spjälsängen som Hellgren snickrat fast mamman tyckte hon borde ha en vagga i början. När hon tvättat av sig och var på väg att lägga sig tänkte hon att det gick att begripa Ingemar också. Hon förstod behovet att vara på låtsas, men om det nu var så, om Ingemar och Klara varit en del av en lek, varför hade han ändå inte försökt förstå henne bättre? Varför hade inte det varit en del av leken? Bara ett spretigt hjärta mellan deras namn och kroppar, det var allt. Men han ville inte rita dit det.

Innan Hellgren kom hem hade hon läst om S/S Allegro som skulle frakta vapen från Tyskland till Francos trupper men genom en kupp blev lådorna utbytta: 500 ton tegelstenar kom fascisterna till handa. Tredje Internationalen ordnade frakten av de tyska vapnen till regeringssidan. Det var en svensk styrman som arrangerat kuppen: Eric Ericsson. Hon berättade för Hellgren när han krupit ner i sängen.

Visst är det spännande? sa hon. Spanien är skitlångt bort, sa han.

Jag beundrar människor som gör något, sa hon.

Det beror väl på vad de gör, muttrade Hellgren och somnade.

Klara drömde att människor hoppade i Gavleån, vid Alderholmen, skrattande, med kläderna på. Hon också. Vattnet bar henne, hon behövde inte vara rädd. Människorna hade bytt plats med båtarna, hela ån – kanske hela havet – var deras, men Ingemar stod kvar på lastbryggan och försökte se ut som om han inte brydde sig, som om han inte längtade efter att vara med. Hon ville simma fram till honom, ropa, hade aldrig sett honom rädd, han var inte rädd, han trodde att han stod över dem.

De första veckorna på fabriken hade hon hört barnets skrik ända dit. Brösten värkte och läckte. Hon hatade Johansson för det. Hon fick stoppa linnet och arbetsrocken full med trasor. På rasten stod Rosemarie utanför med den gråtande flickan och Klara tryckte henne intill sig. Flickan fyllde hennes famn. Hennes blick var svår att fånga, Rosemarie sa att det var övergående – snart kommer hon inte att släppa dig med blicken – hon fick rätt i annat, det gjorde till exempel inte ont längre när flickan sög. Det kändes inget särskilt. Mer än att hon ville att flickan skulle bli mätt och nöjd så snabbt som möjligt.

Så ja, försökte hon avsluta, men flickan hängde sig kvar. Glurk glurk. Men nu, Lill, så du inte spricker och blir en kladdig fläck på väggen bara. Jag måste gå in nu, gumman. Rosemarie fick slita henne från Klara. Barnet från bröstet, mamman från barnet, hon skrek och blev inte mätt.

Också när hon skulle till arbetet om mornarna. Hon smågrät och hade fjantig mun under hela tiden när Klara åt sin gröt. Krånglade i famnen. Och om Hellgren tog henne krånglade hon än värre.

Kommer du? sa han. Tog hennes sjal och lade den om hennes axlar. Lät i några sekunder sina långa, smala fingrar följa mönstret på tyget – ett mönster som ingen annan såg och kunde följa eftersom det var dolt, men hans fingrar gjorde snirklar som grenar som späda armar och sedan en loop upp i himlen. Anders. Hon såg virvlarna i hans tjocka hår. Hon väckte Rosemarie, som flyttat in hos dem och sov i kökssoffan. Flickan grät när hon lämnade över henne, hon fick många pussar men fortsatte gråta.

Mamma måste gå, så är det bara.

Det knep om hjärtat. Flickans ansikte var illrött. Gråt inte, lillstumpan, sa Hellgren.

Det går bra, sa Rosemarie. Gå på en gång istället, så att hon inte tror hon kan bestämma.

Klara på Makaronifabriken rev sina fingrar genom solo-makaroner, solo-spaghetti, vermicelli – kontrollerade, sorterade. Ibland tittade hon upp mot de smala fönstren. Men då kunde Johansson stampa så där i golvet, som en tjurig häst. Sara log och Klara log tillbaka och tyckte det blev stelt, inte så varmt som hon ville.

När hon kom hem ville flickan inte släppa hennes bröst. Hon sög kraften ur Klara, gnydde till så fort hon tappade bröstvårtan. När hon sedan somnat och också mamman sov – med gardiner, benvita, eller gräddvita svepande över henne om köksfönstret var öppet och vindarna tillräckliga – rev hon händerna genom Hellgrens hår, flikar upp mot hjässan, drog ner hårtestar över dem och över rynkorna vid hans ögon så att han började frusta för att blåsa bort. Hon ville att det skulle vara mjukt överallt. Mjukare än Ingemars hud som lätt blev torr och rödfnasig. Det var säkert bra för honom med värmen där borta. Hellgren var äldre än Ingemar. Och längre. Större. Han sov på rygg med smal, öppen mun. Hon såg åldern, kanske döden, lysa genom hans hud. När hon försökte älska honom kunde det ta stopp vid olika ställen: den halvöppna munnen, kinden som i sömnen slappnat av, rynkorna. Hans leende när han vaknade som inneslöt henne så fullständigt att hon inte kunde stanna kvar bredvid.

Han försökte få in henne i sin famn men hon var rastlös, och flickan också. Djupt ner i spjälsängen låg hon med armarna viftande och blicken hade kunnat vara oförklarlig, rent av dum, om inte Klara förstått den, direkt, och lyft upp henne, klätt henne, och sedan burit henne ner för alla hala trappsteg, burit ut henne i vårsolen. Kanske var hon för påklädd under filten men vindarna var inte som på sommaren, och mamman sa att vinden kunde blåsa inunder huden på riktigt små barn och linda kyla kring barnens hjärtan.

Det är maj nu, sa Klara högt för sig själv. Hon har en vagn, tack och lov, och en filt. Alla barn har inte det.

Första maj hade varit som vanligt men ändå inte. De hade samlats på Fisketorget och tågat mot Boulognerskogen. Men det var något som fattades. Någon. Han brukade gå i första ledet, och i fjol hade han burit fanan. Efter talen och applåderna hade hon gått med honom under de höga träden och den ännu högre himlen. De var glada för de tyckte om varandra, och där och då, mindes hon, hade hon lekt med tanken att det skulle vara de två resten av livet. Vad han tänkt visste hon inte, men inte heller han kunde väl tro att det skulle ta slut så snabbt, bara några veckor senare. Inte hade han väl kunnat ana ens, när de höll varann i handen och var glada, att han skulle resa långt bort, till ett krig på en plats som inte alls liknade Gävle.

Just det kriget hade dominerat årets förstamajtåg och samtalen i små klungor runt om. Hon hörde Guernica upprepas med stumma munnar. Efter det tycktes orden inte orka mer. Kanske var det därför som flera tidningar var tvungna att tvivla: nä inte var det väl tyskarna som gjort det? Nog brann väl staden upp av sig själv? Av oaktsamhet. Eller rent av var det invånarna som, ihop med republiken, tuttat på för att kunna lägga skulden på fiendesidan?

Något måste göras! hördes i klungor med kostymklädda män och hon ville påminna dem om Ingemar. Ni märker väl att någon fattas, ville hon säga, och ni vet väl var han är och vad han gör? John och Eken hälsade men sa inget om honom, han som fattades. Hade de fått brev? Visste de något? Hellgren hade varit för bakfull för att gå med och det var tur eftersom han ändå bara skulle grymta och kritisera. Ta orden på banderollerna och bända dem till oigenkännlighet – när som helst skulle de kunna mista sin betydelse. Männen i klungorna trodde de visste och kunde allt. På ett subtilare sätt än Hellgren kunde de vrida sig ur sanningen. Om Ingemar stått med hade han varit likadan, vänt henne ryggen, för vad visste hon? Under demonstrationen sov flickan snällt i vagnen. Genom slagorden som inte dundrade som de borde. Genom polishundarnas skall. Genom talen från scenen vid Skogspaviljongen: Demokratiernas feghet är inte vår maktlöshet! Vi glömmer ej den viktigaste dygden: solida- ritet! Hon drömde om en spökstad där det fortfarande knastrade i ruinerna, små glödpunkter, slocknande, en efter en.

Flickan var snart två månader och hade varken hennes eller Ingemars ögon, näsan kände hon absolut inte igen. Det lilla hår som fanns var märkligt mörkt, händerna för ofärdiga för att likna någon annans, men runt kinderna och munnen fanns något som påminde om honom. Det var den fjärde maj och hon ville inte somna, stirrade upp på Klara med sin blick som fixerats och tycktes gammal. De gick från Stadsträdgården och visste inte vad som samtidigt hände i Barcelona. Passerade ån, gick över bron vid Kärleksparken, mot den södra sidan av stan. Somna nu då, sov! Om Klara fortsatt gå, mycket längre söderut än Södertull, skulle hon till slut ha kommit dit och någon skulle ha berättat för henne att förstamajfirandet ställts in på grund av oroligheter. Anarkister och kommunister hade börjat skjuta på varann

– och marxister på trotskister och trotskisterna skjuter förstås tillbaka… förstår du, men hur klokt låter det? De sa åt henne att skynda sig undan med barnvagnen. Det förstår du väl att du inte kan ta med dig ditt barn hit, mitt in i striderna?

Hon hörde skotten, skriken. Böjde sig mot flickan i vag- nen:

Kom ihåg, Lill, hur bomberna över Guernica föll.

Längtan spänner sin båge. Vill något med kropparna som kropparna inte tror att de klarar av. Och så blir det sorg av det, och kropparna får för sig att det är sorg de bär på, fast det är fel, för det är något vildare, större, mycket svårare att berätta för någon än tårar. Barnet var en lycka förstås, fast var lycka rätt ord? Hon var otålig, krävande, allvarlig, glupsk. När hon skrek lät hon kränkt, även om Hellgren sa att det inte kunde höras hos en så liten (som om han visste). Jag kommer, jag kommer, fick Klara ropa även om hon var alldeles i närheten, men det hjälpte inte. Det var som om hon förväntades säga att hon skulle ha kommit för länge sedan. Han kunde väl plocka upp tidningarna efter sig åtminstone, sa mamman när hon lämnat över flickan, när Klara kommit hem från fabriken.

Det är mina tidningar, sa Klara.

Dina? sa mamman och rynkade pannan som hon brukade. Hur har du tid med sånt? Det är förresten inte bra att läsa för mycket, det är inte bra för barnet. Nu har jag städat undan dem i varje fall.

Klara vaggade flickan i famnen, det tog säkert en timme för henne att somna. Hon fick klappa rytmiskt på rygg och rumpa, och sjunga så lågt och lugnt som det gick.

Anders kom hem tilltufsad och otydlig – kanske han varit på Fyran sedan de öppnade? Kanske han helt struntat i att söka arbete i dag?

Rosemarie grep tag i honom: Alla idéer hon har!

Vem då? sa Hellgren förvirrat.

Vad ska du med hela världen till, det räcker väl bra det som är…

Sa hon verkligen så? En viskning genom rummet:

Nöj dig, Klara, lilla barn.

Mamman knöt sjalen om huvudet.

Jag går ut med soporna. Hon slog igen dörren.

Vad var det om? Hellgren stod mitt i rummet, bredbent, halva skjortan över byxlinningen. Finns det nåt att äta?

Det finns kokt potatis i skafferiet. Och burkärtor. Vad är det för jävla mat?

Hon hyssjade. Han snubblade till lite på väg till skafferiet. Kom tillbaka med potatis i mustaschen. Rosemarie var uppe igen, andfådd, sa att hon skulle gå och lägga sig och drog igen förhänget som Klara satt upp vid soffan.

Förlåt Klara, viskade Hellgren, jag hade så mycket ångest i kroppen, jag behövde driva ut den, jag tar nya tag i morgon, jag lovar.

Du behöver inte lova mig, sa Klara.

Jag lovar barnet då, sa han. Jag vill lova henne att vi ska klara det, men jag tillför ju inget. Han sträckte handen mot henne. Jag är inte värd dig, Klara. Du förstår inte hur nytt allt det här är för mig. Ett hem som är… fint liksom. Och du, som är den finaste jag vet. Och flickan, fast jag inte ens vet om hon, om hon är… Han slokade med huvudet. Slokade med hela sig. Jag är inte värd nåt av det här. Kerstins och Knuts son. Som ingen trodde nåt om, inte med den farsan, nä nä.

Klara förstod inte varför hon kände sig arg. Det var fint att han pratade, det var det, men jag då? ville hon säga. Han sträckte sig efter henne, nådde inte fram, fast rummet var så förtvivlat litet. Det hade behövts en korridor att rusa igenom. Stora fönster att slå upp. Hon visste att det fanns människor som hade något som hette terrasser, och uterum. Det växte ett träd inuti henne och det fick inte plats. Det var kanske en palm. Hon visste ingenting om palmer. Bara att de, som alla andra växter, sträckte sig mot solen, att de fick solljus i överflöd, och att det var därför de var just palmer. Utan all sol hade de blivit några andra.

Anders Hellgren, son till Kerstin och Knut, stod bredbent mitt i rummet och tittade på henne. Hon skulle omfamna honom, kyssa hans kinder och låtsas att hon kysste bort tårar. Men jag då? ekade det i henne.

Det var väl en tröst eller en förbannelse att flickan vaknade och hon fick vända sig bort från honom. Men det räckte inte att hålla om. Klara höll och höll och det växte inte upp någon vacker blomma inom henne. Istället började hon skaka i kroppen men hon fick inte tillåta det eftersom hon hade armarna om flickan. Hon kände kramperna men hon fick inte förvridas på det sättet för hon fick inte skrämma henne. Fick inte känna sig ensam, dålig – Ingemar skulle ha sagt att det var kontraproduktivt.

 
***
 

Barcelona, maj 1937.

Staden hade förvandlats. Människorna höll sig undan eller gick med snabba steg och flackande blickar. Flera av de nattklubbar som Conxa varit med om att stänga öppnades igen. Hon såg kypare buga för gäster på restauranger, hon hörde av Rosa att varorna kom från svarta börsen. Kvinnor köade igen efter livsmedel (som hon varit med om att ransonera). Livsmedelskommittéerna var upplösta, kollektiven på väg åt samma håll. På Marcos sjätte födelsedag vaknade hon av ett skott. När hon tittade ut från Rosas rum såg hon människor som sprang (bort från Plaça d’Espanya mot Plaça 19 de Juliol) och ljudet av deras steg och röster ekade. Rosa hade gått för att köa för bröd. Conxa skyndade att klä på sig.

Utanför kaféet stod Victor, han vinkade henne till sig, viskade:

De har prickskyttar på taken. De har tagit över telegraftornet.

Rädslan i hans blick hade hon aldrig sett förr.

Vem ska vi lita på nu? frågade han och rösten höll på att brista.

Du ska förstås lita på oss, på dig själv, på revolutionen! Hon hade aldrig tidigare fräst åt Victor. Han stod handfallen. Anarkosyndikalisterna bort från makten! hörde hon en röst ropa. Vilken makt, ville hon ropa tillbaka men då kunde hon vara död sedan.

Jag är trött, ropade Victor efter henne. Det här kriget tröttar ut en.

Han ville väl försvara sig, och hon ville respektera det, honom. Han som har gjort så mycket i kampen. Som var i Asturien när det hemska hände, han och Rosa förlorade sin pappa där, i Oviedo, och Victor förlorade sin fru och dotter… fast de inte hade med strejken att göra annat än stöttade arbetarna, och svärfadern, med vatten och mat.

Du har varit borta i flera månader, hade Rosa sagt till Conxa. Du förstår inte hur vi haft det här. Det vi drömde om hamnade i någon annans händer, och det gick fort för de händerna att –

Hon pressade sina handflatorna hårt mot varandra.

Conxa hjälpte till att bryta upp gatstenar. Arbetet kändes oorganiserat, hafsigt. Ur högtalarna som hon satt upp hörde hon Montseny mana till lugn. Det fanns en folkfront, men ingen enighet. Folkfronten höll på att rasa samman med Stalinkommunister mot anarkister, och mot marxisterna i POUM. Ingen pratade ens om Franco och fascisterna. Hon såg en svart fågel kretsa ovanför dem och hon kunde inte slita blicken från den. Det var inte en rovfågel. Det gick att vila blicken på den, följa dess rörelser, innan den anföll. Det enda hon hörde om nationalisterna var att de närmade sig Bilbao. Var Ingemar på väg åt samma håll?

Kom med, vi behöver hjälp här, ropade två män som hon kände igen som anarkister men hon bara stirrade på dem och fortsatte gå. Hernandez! Vart är du på väg?

De skulle kunna skjuta henne. Staden blundade, husen hade skakat av sig, eller blivit brutalt avrivna de svartröda fanorna och banderollerna. Hon skyndade mot prinsen i slottet i fjärran.

Det räckte inte att stryka honom över ryggen. Hon virade in ett finger i hans hår, en lock av den långa luggen som borde klippas, han satt still och höll andan.

Jag älskar dig, kunde hon ha sagt, men hon visste att det inte skulle ha räckt det heller. Hon skulle inte bli någon vidrig gråtvarelse vars tårar gjorde hela ansiktet till en sörja. Som mamman blivit ibland. När hon sjöng vid stenplatsen i trädgården i Horta med främmande röst som sprack, och sprack ännu mer när pappan försvunnit igen. Ropade till sig Conxa, klamrade sig fast vid flickkroppen som låtsades att den var sten eller något annat hårt och helst halt material.

Grattis min lilla vän på födelsedagen. Hon gav honom en bok och en fin sten hon hittat på vägen, skön att hålla i handen.

Kan du läsa nu? frågade hon. Marcos skakade på huvudet.

Jo men Marcos, lite kan du väl, protesterade kvinnan som tagit emot Conxa. Du kan skriva ditt namn. Och Dorias.

Dorias?

Flickan som sitter där borta. Hon som ritar.

Conxa tittade dit. Längst in i rummet satt en flicka med kort, rakt hår, hela ansiktet mot papperet, koncentrerad. Ett fint gyllene ljus föll in genom takfönstret. Och du kan läsa era namn, Marcos, och flera andra ord också. Som hund och katt och höna. Conxa vände sig till flickan: Vad ritar du? Men flickan svarade inte, flyttade sig inte från teckningen för att visa.

Det är bra, Marcos, sa Conxa. Jag är stolt över dig.

Hon kramade om honom men han tittade på Doria. Bet på en nagel.

Gå dit du, sa hon. Jag kommer snart tillbaka och hämtar dig.

Hon höll en hand på hans axel, klorna ville gripa, borra sig in, rycka upp – men fingrar kan inte sådant, mammor kan inte vara svarta rovfåglar, för människor tar det bara en sekund att slita sig från någon annan.

Conxa och Rosa tog skydd bakom skorstenar. Låg på taken och skulle pricka stalinister.

Vad är det som händer med allting? frågade Rosa. Vi måste befria staden igen.

Vet du ens vilka du ska knäppa, hur de ser ut, så det inte är våra?

BAM!

En kula i takplåten, tre meter från Rosa. Hon for omkull av smällen men Conxa fick fatt i henne. Hon sköt tillbaka och hörde hur de skrattade där borta på andra sidan. Hon dundrade iväg ytterligare kulor och skratten tystnade. Hon fick plötsligt svindel, hon var inte rädd för höga höjder, hon var inte rädd. Händerna skakade.

ERA JÄVLA HOROR.

Motelden kom som ett intensivt regn och de var tvungna att dra sig bakåt. De klättrade in på vinden, bäddade in sig i gamla tyger: banderoller och fanor och underligt vackra sidentyger med purpurfärgade fåglar och blomgirlander.

Unga anarkister på Barcelonas trottoarer. Hon kunde inte räkna hur många de var, de som låg just där – bakom katedralen, på Carrer dels Tallers – för hon registrerade istället hålen i kropparna, ville veta var de blivit skjutna, vad som fått dem att dö. Det var flera hon kände igen. Miguel sa att ungefär femhundra människor dödats under de fem dagar långa striderna. Det var tyst på gatorna, förutom ljudet av lastbilarna som hämtade lik. Människor vågade sig försiktigt ut – Barcelonas gator måste återtas, men vilka ägde dem? Vilka hade vunnit? Människor tittade på varandra på ett nytt sätt. Ville inte möta några blickar. Ville bara skydda sig själva, och överleva.

Conxa hjälpte Miguel att bära kropparna till flak och ambulanser. Bokstäverna CNT och FAI lyste inte längre mot dem. Det var som om också bokstäverna bar sorg, eftersom de betydde något som inte längre fick vara meningsfullt och avgörande.

En kvinna hade blivit skjuten i ansiktet men Conxa kände ändå genast igen henne.

Josefa! utbrast hon. Hon bar byxor och arbetsblus.

Josefa de Silva? frågade Miguel. Men vad hade hon med det här att göra?

Jag tror att hon försökte gömma sig, sa Conxa.

Försiktigt knöt hon Josefas händer över bröstet när hon lagt henne på britsen.

Hon tittade upp mot klostret. Hon kunde inte hämta hem honom till det här.

Fortsätt vara prins, tänkte hon, så länge du bara kan.

 
*
 

Den sjunde maj tog sig nationalisterna in i Bilbao. Sirenerna varnade: en lång signal när bombplanen syntes, tre korta när planen stod rätt ovanför. Minst femton räder på en morgon.

Revbenen kändes genom barnens hudar när de bars fram och tillbaka mellan skyddsrum och bostäder. Kvinnor med papphattar, som skydd mot solen, satt i rader på sandsäckar utanför husen. Ingen idé att springa eller ta skydd. Fascistgeneralen Mola kom över bergen med femtiotusen man. Till Medelhavet skulle de skära sig. Det var bara en tids- fråga och tiden började ta slut. Blå bergsväggar rätt upp i himlen, blommornas envisa stänglar, solen lockade fram varje liten planta. Republikanerna höll den ena höjden och nationalisterna den andra. Dalen emellan var ingenmansland. Soldater från båda sidor köpte ägg i byn och tittade under lugg på varandra, gick tillbaka till sina fästen och riktade åter gevären mot varann. Marken täcktes av gul ginst

och luften var tät av rosmarin.

Mitt i natten, i regnet, kom order om anfall, Ingemar och de andra höll i ett rep för att inte förlora kontakten med varandra. Det märkliga var att kyrkklockorna började ringa. I tystnaden efteråt hördes varje andetag, skrapet av sulor. De måste hinna fram innan soluppgången men kulsprutan var tung att dra med sig och slänten mot fascistställningen brant. De kom fram samtidigt med soluppgången, tog tre fångar som spottade och svor. En fjärde lyckades Einar inte hålla fast. Kulsprutan kom pustande över slänten men då var det för sent. Ingemar såg den äldre av bröderna Rojas, och kulsprutan, tillfångatas.

Zurück! Beschleunigen! skrek Vogl. Ingemar måste också ha sprungit för han var en bra bit ifrån när han kände skottet svida genom benet. Han ramlade bakåt mellan klippsprång- en och när han äntligen hittade repet igen brände det mellan hans händer. Han följde det stapplande och försökte lyssna sig till de andras andetag men kunde inte ens höra sina egna.

Det blev ljust och ljuset brände även när han blundade. Han tittade upp och såg ett stort djur på en utskjutande bergs- platå, inte mer än femton meter därifrån. Repet drog honom närmare djuret. Var det en tiger? Det fanns väl inte tigrar i Spanien? Djuret tycktes inte se honom, det gick fram och till- baka på den trånga ytan. Repet drog honom upp till djuret, fast han inte ville. Under dem var moln och ovanför dem himmel. Han kände inte längre hampan mellan händerna, istället tigerns päls mot huden. Han orkade inte vara rädd. Lade sig ner och hörde tigerns hjärta slå.

Eftersom han inte visste hur det kändes att vara död visste han inte heller, när han slog upp ögonen, om han levde. Kanske döden kändes just så här: att släpa på sin kropp, som blev tyngre för varje steg. Det var först när han hörde Ragnar ropa hans namn som han tänkte att han ändå var vid liv. Kamrater omringade och lyfte upp honom, han kände febern strömma genom kroppen.

I mitten av juni föll Bilbao och i hamnen tog ångaren Habana ombord nästan femtusen barn för att föra dem i exil. Barnen hängde ut över relingen och genom snäva hytter, deras ansikten gick inte att urskilja, bara deras vinkande händer. Vid midsommartid var norra Spanien förlorat. Växterna skyddade sig mot värmen med sina tjocka blad. Enligt svenska konsuler som telegraferade hem höll nordvästra Spanien på att tvättas rent från rött. Fjortonde juli gick Internationella brigaden in i Brunete. Hettan gjorde dem loja och vansinnigt törstiga. De sög saften ur vindruvorna. Overkligt vacker växtlighet, regnade det i bergen eller var det kulsprutornas smatter? Stridsvagnar släpptes ut, ner för slätterna, för att nosa upp om fienden hade artilleri, och det hade de. Och flyg. Ur Brunetes innersta steg svart rök. Kulspruteeld i bildens mitt.

Ingemar kom från det norsk-svenska sjukhuset i Alcoy väl- behållen och kry. Himlen darrade, det var över fyrtio grader i skuggan. Han och Einar blev satta att gräva vattenbrunnar men jorden var full av lik och spadarna gav upp. Vi får dricka sprit istället, sa Torsten. Han hade skjutit ner ett tyskt jaktplan med kulsprutan och det skulle han leva länge på, sa han. Britterna hade dött som flugor och ingen mark hade vunnits. Men de sa att det var en stor seger. Tjugofemtusen stupade. Fan om man inte skulle ta och sticka, sa Ragnar med låg röst och bara till dem som skulle hålla med, eller i varje fall inte skvallra för befälen. Han sa det till Ingemar och Einar.

Vad ska jag säga till mina barn?

Han var mörk i synen, liknade Klas.

De är stolta över dig, sa Ingemar, hörde orden slå mot plåthinkens sidor. Så in i helvete stolta, förstår du väl? Vi gör det vi måste och sen åker vi hem.

På sjukhuset hade han sett sådana skador och sådant lidande att han trodde att han skulle vara för evigt tacksam över att vara vid liv, och hel. Men perspektiv av det slaget är värdelösa i ett krig, åtminstone efter en seger som Brunete. Efter Brunete var stämningen uppgiven. Spärrförband sattes in. Det var som om Ragnars längtan tagits till fånga, tänkte Ingemar. Ingen skulle fan få för sig att fly. De åt mor- gonmål bestående av linser och vin efter den enastående segern i Brunete. Ragnar berättade om en kvinnlig fotograf som dött när en T-26, en kommunisttank, kört rätt in i henne. Hon var där från Amerika, trodde han. Från någon tidning.

Det blev kaos efter bombräden, sa Torsten. Hon var jävligt ung, sa Ragnar.

Vad skulle hon hit och göra? sa Torsten. Fortsatte, med en blick på Ingemar: Och det i Barcelona…

Det är satans komplicerat, sa Ragnar.

Det är det väl inte, sa Torsten, höll fast blicken på Ingemar. Anarkisterna ska krångla och motsätta sig samarbete. Klart att det går åt helvete då.

Det var väl för fan inte anarkisterna som började. Ingemar tog sin ränsel. Spottade i marken.

Om ni inte hade hållit på och tjatat om er revolution. Om ni inte motarbetat –

Äh, jag orkar inte diskutera det här med dig, sa Ingemar. För att du vet att jag har rätt.

För att du har så fel att din hjärna inte kan omfatta alla fel du har.

Torsten borde ha stormat upp, eller åtminstone garvat, men han klättrade bara upp i lastbilen och tryckte sig mot lämmarna. Motorn brummade igång.

Fan de där lata jävla spanjackerna, mumlade han, deras jävla mañana. Det är väl klart att landsmännen dör.

Men tyskarna då, sa Einar, deras disciplin tar hjärtat ur det hela.

Och fransmännen då, sa Ragnar, tror de är bättre än alla andra.

Och ni svenskar, så duktiga, och ariska, och fega.

Det var lillebror Rojas som sa det och vände sig till Einar: Hur kunde du låta den där fascisten komma undan?

Einar svarade inte, vände sig bort. Lastbilen skramlade och guppade. Vägen var spårig och gropig.

Hade den svenska regeringen varit här och sett vad vi ser hade de skickat vapen på en gång, sa Ragnar.

Jo säkert, sa Ingemar fast han trodde ju inte det. Om de varit här hade de ändå kunnat ljuga ihop vad som helst. Eller nä, de behövde inte ljuga, det var bara att säga när de kom tillbaka att bolsjevikerna var på väg att ta över. Nu stod det verkligen mellan två oönskade ideologier. Så kunde de säga och skaka på sina huvuden, låta civilbefolkningen klämmas ihjäl. Och sedan ändå bestämma sig för att stödja den minst röda ideologin. Det var ju redan det som hände.

Vägen mot Belchite planade ut, det skulle ta halva dan att komma fram. Ingemar längtade efter att höra måsar.

Det känns som om vi börjat slåss för oss själva, för att rädda våra egna skinn, sa Einar.

Ingemar skramlade med sin plåthink och orden trillade ut, som på måfå:

Innerst inne vet vi vad vi slåss för. Ingenting har egentligen förändrats.

Eller så har allt förändrats, sa Einar. Eller så har det varit lika jävla suddigt hela tiden.

 

Fortsättning följer…

Publicerad
3 dagar sedan
Under Arbetarens vinjett ”Röster från rörelserna” kan olika sociala rörelser informera om sin verksamhet och öppna för diskussion om skeenden i samhället. Foto: Ta tillbaka framtiden, Johan Nilsson/ TT. Montage: Arbetaren

Därför ställer vi oss bakom ungdoms­strejken

Den 20 november anordnas en internationell ungdomsstrejk, International Youth Strike, i över 25 länder. Sverige är ett av dem. ”Kriserna som präglar vår samtid stannar inte vid landsgränser. Vi strejkar i solidaritet med de unga som i andra länder gått ut på gatan mot de orättvisor de utsätts för”, skriver representanter från Ta tillbaka framtiden.

Framtiden berövas oss alla av ett system som inte ser till människors behov utan endast till ett fåtals profiter. Med parollen ”fight for our future, not their wars” uppmanar student- och ungdomsorganisaioner över hela Europa till strejk fredagen den 20 november. I Umeå, Uppsala, Stockholm, Göteborg och Lund väntas walk outs och demonstrationer.

Ta tillbaka framtiden är bara en av många organisationer som ställt sig bakom Youth strike. Tillsammans med andra kräver vi fungerande skolor, sjukvård, välfärd och bostäder – inte mer krig eller fler vapen. Vi kräver klimaträttvisa och en rättvis omställning som inte lämnar någon bakom. Vi kräver internationell solidaritet och en värld där alla har makten att bestämma över sin framtid utan ockupation och koloniala övergrepp.

Kriserna som präglar vår samtid stannar inte vid landsgränser. Vi strejkar i solidaritet med de unga som i andra länder gått ut på gatan mot de orättvisor de utsätts för. Många av de som nu är ute på gatorna har precis upplevt en ofattbart varm sommar, och vet att det inte var den varmaste de kommer uppleva i sina liv.

En bättre framtid måste vara möjlig. Därför har vi ställt oss bakom den internationella ungdomsstrejken den 20 november. Gör det ni också!

Ta tillbaka framtiden

Demonstrationer i Sverige 20 november:

Umeå
16:00
Rådhustorget

Uppsala
12:00
Slottsbacken

Stockholm
15:00
Norra Bantorget

Göteborg
14:00 Walkout
14:30 Vasaplatsen

Lund
12:00
Stortorget

Publicerad Uppdaterad
4 dagar sedan
Kollage: Bild på lokföraren Nino Mick, skärmdumpar från Järnvägssektioen om varsel och olaga avsked
Det var i onsdags förra veckan som fyra anställda vid SJ och SJ Götalandståg blev varslade. En av dem är lokföraren Nino Mick, som också skriver för Arbetaren. Foto: JiV av SAC, Wikipedia, Skärmdump. Montage: Arbetaren

Göteborg: Varslet om avsked kom som total chock för de anställda

Tre tillsvidareanställda blev varslade om avsked, och en timanställd blev nekad fortsättning, i förra veckan vid SJ och SJ Götalandståg i Göteborg. De är alla med i den syndikalistiska Järnvägssektionen i Väst av SAC. Varslen ska ha skett efter en offentlig brevskrivningskampanj inför avtalsrörelsen.

Varslet meddelades den 11 november. De anställda kallades in på separata möten tillsammans sina fackliga ombud. Som enda anledning till avskeden angav SJ:s representanter händelser som ägde rum söndagen 1 november.

När Arbetaren pratar med en av de drabbade, den timanställda lokföraren Nino Mick som också är kulturskribent, berättar hen om vad som hände den dagen:

 – Vi hade en brevskrivningskampanj inför avtalsrörelsen där vi bad förbipasserande kollegor att formulera några rader om hur jobbet påverkar deras liv och vad som skulle kunnas göra för att göra jobbet bättre.

Breven skulle sedan skickas till vd:arna för SJ och SJ Götalandståg. Enligt Nino Mick förflöt workshoppen lugnt och trevligt med många bra samtal med kollegor i cirka en timme tills det dök upp en mellanchef som sa åt dem att avbryta allt och packa ihop. 

Sedan dök det upp ytterligare en chef.

Nino Mick berättar att det uppstod diskussioner mellan fackföreningsmedlemmarna och en av cheferna.

 – Från vår sida hävdade vi vår rätt att verka som fackförening enligt medbestämmandelagen. Medan mellanchefen hävdade att fackföreningen absolut inte fick vara i lokalen och dela ut information, säger Nino Mick.

Fackföreningen fortsatte att hävda sina rätt och fortsatte brevskrivningskampanjen.

Fick inga skriftliga varningar

Det är denna händelse som SJ anger som skäl för när de senare varslar om avsked.

Men ingen av de inblandade fick några skriftliga varningar efter händelsen och ingen av dem har heller några varningar från arbetsköparen sedan innan, enligt Nino Mick.

– Jag hade förberett mig på att det kanske skulle komma en skriftlig varning.

När de sedan blev varslade om avsked var det en total chock.

De tvingades lämna in sina passerkort och visades ut ur lokalerna.

Nu väntar fackliga överläggningar.

”Finns ingen rättvisa för den som kan köpa sig fri”

Varslen har föregåtts av flera konflikter mellan ledningen för SJ Götalandståg och den syndikalistiska Järnvägssektionen. I våras stämde Järnvägssektionen SJ Götalandståg för förhandlingsvägran och i en tidigare artikel i Arbetaren har facket anklagat SJ för att förhindra dem från att sprida facklig information.

Mycket talar för att facket kommer att stämma SJ Götalandståg för brott mot föreningsrätten enligt medbestämmandelagen och olaga avsked. Men en dom i Arbetsdomstolen kan i bästa fall bara konstatera att företaget gjort fel och utdöma skadestånd. Och vinner syndikalisterna kan företaget ändå köpa sig fria genom utköp av de anställda.

Samma dag som Nino Mick kom hem efter det sista mötet med SJ försökte hen berätta vad som skett för sina tonåriga bonusbarn.

 – Det är just det här med att försöka förklara rättvisa. Även om vi skulle vinna i arbetsdomstolen så får vi inte våra jobb tillbaka. Att den som har tillräckligt mycket pengar kan köpa sig fri från rättvisa.

För Nino Mick som var timanställd innebar varslet ett direkt avsked. Rent juridiskt innebär det att hen fick sin företrädesrätt till tillsvidareanställning nekad.

Nino Mick har jobbat inom järnvägen i nästan tio år. Först som tågvärd och sedan som lokförare med några perioder av uppehåll och tjänstledigt för att skriva.

För de tre tillsvidareanställda väntar nu en oviss period.

De är precis som Nino Mick avskurna från kommunikation med sina kollegor och de har inte rätt att vistas på arbetsplatsen. Nu väntar en facklig överläggning och om SJ inte ändrar sig så kvarstår varslet. Det kommer i så fall innebära att de tillsvidareanställda varken har rätt till uppsägningstid eller lön.

Järnvägsektionen i Väst meddelar på sin hemsida att de kommer ta fajten och att de hoppas att ”du vill fajtas med oss!”.

SJ hänvisar till ”beteende”

När Arbetaren frågar SJ om varslet svarar SJ:s presschef Niklas Ekström via mejl:

”Vi kan inte gå in på detaljer i pågående personalärenden. Det aktuella ärendet handlar inte om facklig tillhörighet, utan om ett beteende som vi bedömer inte är acceptabelt på vår arbetsplats. Alla medarbetare har rätt till en trygg arbetsmiljö, och som arbetsgivare har vi ett ansvar att agera.”

Men när Arbetaren ställer motfrågan vad det är för ”beteende” som SJ avser så upprepar Niklas Ekström bara svaret: ”Vi kan inte gå in på detaljer i pågående personalärenden.”

Järnvägssektionen uppger på sin hemsida att SJ vid varslen den 11 november ska ha sagt att det handlar om ett beteende under brevskrivningen den 1 november. Att det ska ha handlat om att syndikalisterna ”varit olydiga mot cheferna”, men att SJ:s representanter samtidigt inte velat berätta vad det är för uppmaningar syndikalisterna har brutit mot.

När Arbetaren frågar Nino Mick om vad ”beteendet” skulle kunna handla om, svarar hen:

– Ett ”beteende” som utgör laga grund för avsked skulle förstås vara något extremt hotfullt eller våldsamt som vi alla fyra skulle ha gjort. Men det vi faktiskt har gjort är att hålla en facklig brevskrivning på arbetsplatsen och inte gå när chefen sa åt oss att gå. Menar presschefen att vi har betett oss hotfullt? Inget hotfullt hände, och det vet alla som var där. Vi har inget emot att SJ går in på detaljer i våra personalärenden, tvärtom är det välkommet att de talar ur skägget om vad vi står anklagade för.

Publicerad Uppdaterad
4 dagar sedan
Det råder missförhållande på många av de gårdar som använder sig av utländska praktikanter. Foto: Anna Hållams /TT, Vendela Engström.

Vad ska jag säga till Migrations­verkets utredare?

Migrationsverket vill förstå hur utländska praktikanter utnyttjas i det svenska jordbruket. När både arbetsmarknadens parter och myndigheter misslyckas med att stoppa exploateringen krävs mer än enstaka ingripanden, skriver SAC:s migrantorganisatör Pelle Sunvisson.

Jag har blivit inbjuden till ett möte med Migrationsverket. De vill veta vad vi inom SAC och Solidariska lantarbetare vet om hur utländska praktikanter utnyttjas i det svenska jordbruket. Det är en kunskap som fler än svenska myndigheter bör ha tillgång till.

Uppläggen för exploatering ser olika ut, men det handlar om uteblivna ersättningar för övertid, obekväm arbetstid och semester, om oskäliga avdrag på lönen, avsaknad av utbildningsmoment och handledare och brott mot arbetstidslagen. Men också om omfattande brister i såväl boende- som arbetsmiljön, om gårdar som drivs nästan uteslutande av praktikanter, och ibland också om hot och övervakning.

För de enskilda praktikanterna handlar det om en ekonomisk förlust som kan räknas i sexsiffriga belopp, och om förluster i hälsa som är svårare att kvantifiera. Om begynnande förslitningsskador, stresskador och utbrändhet, kraftig viktnedgång och hjärtklappning. Om ångest och sömnförlust och om fysiska skador i olyckor som hade gått att förebygga.

Systemet missbrukas av många

Varje år beviljas några hundra uppehållstillstånd för praktikanter inom två olika program: JUF (Jordbrukare-Ungdomens Förbund) och Bixter. Och sammanlagt har 148 svenska lantbruk använt sig av systemet under de senaste sex åren. På tio av dem kan vi säga säkert att systemet har missbrukats på något eller alla de sätt som beskrivs ovan. (Sedan det här skrevs har det framkommit att systemet har missbrukats på ytterligare fem gårdar.)

Att det är missförhållanden hos sju procent av gårdarna låter kanske inte så farligt. Men det är inte främst mot det totala antalet gårdar jämförelsen ska göras. De tio gårdarna ska i stället ställas mot de två gårdar där vi kan vara hyfsat säkra på att systemet inte har missbrukats utanför lagens ramar.

Orsaken till att vi inte vet mer ligger hos arbetsköparna. Vem som har tillträde till en arbetsplats är strikt reglerat. Utan vare sig 
kollektivavtal eller medlemmar på en gård saknar vi grund för att gå in. Däremot borde det i teorin vara en enkel uppgift att söka upp praktikanterna i deras hem för att prata villkor och rättigheter. I praktiken är det nästintill omöjligt.

Praktikanterna får sitt boende anordnat av gårdarna. Boendet kan vara en barack inklämd mellan djurstallen eller ett rum i en villa flera kilometer från arbetsplatsen. Trots att gårdsägarna inte har någon rätt att begränsa sina hyresgästerna rätt till besök sker det gång på gång. Under en serie gårdsbesök nyligen möttes vi av polis och godsägarbeskedet att ”mina arbetare vill inte prata med er”.

Det krävs en maktanalys

Det finns förstås också annat som ekar statarsystem. De fasta och årslånga avtalen, att en del av lönen ges i form av boende och mat (på en gård rättfärdigade bonden de låga lönerna med att arbetarna fick dricka hur mycket mjölk de ville och äta av de kor som måste nödslaktas), det hårda arbetet och de dåliga boendena. Men till skillnad från i statarlängorna finns på dagens gårdar inga barn och bland praktikanterna inte heller några fruar eller äkta män. Det är ett uttryckligt krav att deltagare i JUF:s program varken har barn eller fasta förhållanden.

Liksom statarsamhället har också praktikantsystemet sina historiska rötter. Det var en gång tänkt att ge unga människor en möjlighet att skaffa sig värdefulla erfarenheter samtidigt som de upplever nya kulturer. Och så länge som praktikanterna kom från Norge, Danmark och Tyskland fungerade det säkert. Men precis som i andra frågor kopplade till migrantarbetare måste man förmå att göra en enkel maktanalys.

När praktikanterna kommer från Uganda, Filippinerna och Uzbekistan är det något annat än när de kommer från grannländerna. Skillnaden är inte främst en skillnad i kultur eller kunskap. Den avgörande skillnaden är de ekonomiska och migrationsrättsliga villkoren. Alla arbetsköpare har ett avgörande inflytande över sina anställdas arbetstid och inkomst. Arbetsköparna i praktikantsystemen har förutom det dessutom närmast total makt över de anställdas boende, fritid, rätt till information och möjlighet att få stanna i Sverige. För att en sån anställning inte ska övergå i exploatering krävs en exceptionell principfasthet. Och det är bara att konstatera att de allra flesta bönder inte är exceptionella.

Parterna förmår inte reglera systemet

Det går också att konstatera en rad andra saker:

• Även när alla regler efterföljs fungerar praktikantsystemet diskriminerande. Det gällande kollektivavtalet för svenska praktikanter ger en betydligt högre ingångslön och skarpare steg för lönehöjning. Det handlar om en lönedumpning i storleksordningen 30-40 procent för en praktik på ett år.

• JUF och Bixter kan inte tillåtas att själva administrera systemet. Vi ser hur praktikanter utan att få gehör gång på gång framför klagomål till sina respektive organisationer. JUF har varit ute på gårdar och i växthus där praktikanter månad efter månad arbetar över 300 timmar, där besprutning sker utan skyddsutrustning och där varken övertidsersättning eller OB betalas. Ändå har de inte upptäckt några missförhållanden. Korruption eller inkompetens blir mot den bakgrunden snarast en semantisk fråga.

• Parterna förmår uppenbarligen inte att själva reglera systemet. Gröna arbetsgivare tycks inte intresserade av att göra det och det 
kollektivavtalsbärande facket är bakbundet av sina egna beslut. När praktikanterna till slut vågar berätta om missförhållandenasätter interna regler för karens och retroaktiv reglering stopp. Att LO centralt gått med på att inte kräva in löneskulder äldre än två år blir i sammanhanget en gåva direkt till fuskarna.

• Inte heller staten förmår att reglera systemet. Det handlar såväl om hinder inbyggda i den svenska modellen som om resursbrist. Vi har exempel på gårdar där det har genomförts myndighetsgemensamma razzior, men där missförhållandena sen fortsatt som om inget hänt.

• En fackförening med några tusen medlemmar och en småbarnspappa som nyss blivit vald till migrantorganisatör utgör det största hotet mot den systematiska exploateringen. Det säger förstås något om potentialen i syndikalistisk organisering, men mest är det ett bevis på de enorma bristerna hos de institutioner som är tänkta att utgöra skyddsnät.

Inför ettårigt moratorium

Rekommendationen till Migrationsverket är därför att införa ett ettårigt moratorium på beslut om uppehållstillstånd för deltagande i praktik. På ett år borde inblandade parter kunna ge svar på hur de anser att exploatering ska förebyggas i framtiden och hur tidigare praktikanter ska kompenseras.

För gårdar som under tiden saknar arbetskraft finns alltid möjligheten att bjuda in tidigare praktikanter – jag har en mycket lång kontaktlista – att arbeta till vanliga löner och som vanliga anställda. LRF har genom ett intensivt lobbande redan fått igenom ett undantag i det annars höjda lönekravet för arbetstillstånd. Tänk om de hade använt samma kraft för att säkra schysta arbetsvillkor.

Publicerad Uppdaterad
1 vecka sedan

”Vi hoppas du vill fajtas med oss” skriver Järnvägssektionen i Väst av SAC. Foto: Wikipedia, Skärmdump. Montage: Arbetaren

Göteborg: Fyra fackligt aktiva syndikalister varslade om avsked

Fyra fackligt aktiva syndikalister blev under onsdagen varslade om avsked av SJ Götalandståg. Olaga avsked och föreningsrättskränkning, skriver facket om agerandet.

Det var under onsdagen som fyra fackligt aktiva syndikalister i Göteborg blev varslade om avsked av SJ Götalandståg.

Varslen ska ha skett i samband med att facket delade ut information om avtalsrörelsen i SJ:s lokaler och att fackföreningsmedlemmarna inte slutade när ledningen sa åt dem att sluta, skriver facket.

Fackföreningen Järnvägssektionen i Väst av SAC kallar agerandet olaga avsked och föreningsrättskränkning.

Arbetaren söker SJ Götalandståg AB.

Publicerad Uppdaterad
1 vecka sedan
En historisk ägarkoncentration av medier sker i Sverige – samtidigt som det varnas för just det i hela Europa, skriver Amalthea Frantz, chefredaktör på tidningen Arbetaren. Foto: Johan Apel Röstlund, Christine Olsson / TT. Skärmdump: tidningen Journalisten, Skärmdump: Facebook

Amalthea Frantz:
Statliga mediestödet går till släkten Bonnier

Den politiska styrningen av medier ökar i Europa – samtidigt som medieägarna bli färre. I Sverige belönar man storägarna med statliga stöd. Bonniers delade nyligen ut en halv miljard till sina ägare. Och de stora medierna är påfallande ointresserade av att debattera situationen. 

Små, fristående nyhetstidningar har de senaste åren nekats mediestöd. Flera slogs ut ganska direkt: främst mindre tidningar med vänster- eller miljöprofil, men också ett par kristna och liberala.

Tidningen Arbetaren klarar sig just nu, även om vi redan har tvingats skära ner på antalet anställda. Men snart hotas även vår verksamhet på allvar.

Egentligen skulle jag vilja att tidningar som vår stolt kunde tacka nej till statligt stöd. Men när man jämför med vart det statliga stödet – alltså våra skattepengar – går, så blir det snabbt absurt. 

Över en miljard i vinst

Låt några enorma siffror sjunka in: 

Förra året fick Bonniers dagstidningar drygt 270 miljoner kronor i statligt mediestöd. Det motsvarar cirka en tredjedel av det totala mediestödet. Räknar man även in Gota Media och Erna Media, som Bonnier är delägare i, så går ungefär hälften av mediestödet dit. 

Samtidigt gjorde Bonnier News (som är en del av Bonnier Group) rekordvinst: drygt en miljard kronor.

Därefter delade Bonnierskoncernen ut nära en halv miljard till sina cirka 100 delägare. Man håller det inom familjen. Av privatpersonerna ligger dessa i topp: 72-årige Pontus Bonnier kunde förgylla pensionen med nära 25 miljoner. Lillebror Åke Bonnier, som är biskop, fick drygt 23. Till holdingbolaget Albert Bonnier AB, som ägs av samma personer som Bonnier Group, gick strax över 93 miljoner. 

Det här är egentligen inga nyheter, siffrorna har varit kända länge. Men den stora debatten uteblir. 

Ägarkoncentration, pengar och politik

Facktidningen Journalisten har just gjort en gedigen sammanställning om bland annat lokaljournalistiken, som det förändrade mediestödet skulle gynna, och om varför företag får dela ut så stora vinster och ändå ta emot statligt stöd.

Stöd till levande lokaljournalistik är viktigt. Men flera av Bonniers lokaltidningar går med överskott, och de riktigt stora vinsterna dras in av Dagens Nyheter och Dagens Industri, säger Jonas Ohlsson, föreståndare för medieinstitutet Nordicom vid Göteborgs universitet.

Både han och Journalistförbundets ordförande Ulrika Hyllert tror att flera lokaltidningar hade lagts ner de senaste åren – om de inte hade köpts upp av Bonnierskoncernen. ”Från att nästan inte ha ägt några lokaltidningar alls äger man i dag halva lokaltidningssverige. En sådan koncentration av titlar till en enda ägare saknar motstycke i svensk historia”, säger Jonas Olhsson i artikeln.

Det var just det, ja. Ägarkoncentrationen. I slutänden är pengarna tätt sammanlänkade med politik. I Journalistens granskning står Jan Scherman, publicist och tidigare TV4-chef, för den kritiska rösten. Han påminner om hur han en gång blev uppmanad av medlem i familjen Bonnier, som då ägde TV4, att stoppa ett reportage om drottningens pappas nazistiska engagemang. Scherman sammanfattar: ”Jag tycker att det är både oroväckande och oerhört märkligt att vi i Sverige inte har en diskussion om medieägandet. Det räcker att titta ut över USA för att se vilka konsekvenser ett koncentrerat medieägande kan få.”

Vi kan titta närmare än USA för att hitta skräckexempel. EU har nyligen infört en så kallad mediefrihetsförordning – eftersom det behövs. 

Hög risk i samtliga EU-länder

I somras kom en ny viktig mätning av mediers mångfald och frihet. Vartenda EU-land löper hög risk för ägarkoncentration i mediebranschen. Ganska många känner nog till situationen i Ungern, där regeringen under Viktor Orbán i princip kontrollerade medierna mellan 2010 och 2026. Samtidigt ägs nästan alla privata medier av ett fåtal miljardärer i exempelvis Frankrike. Och i Italien minskar pressfriheten, bland annat med politiska så kallade munkavlelagar.

Rapporten slår också fast att politikers inflytande över medier ökar i EU. Just i Sverige bedöms denna risk vara låg, än så länge. Men risken för ägarkoncentration i Sverige är hög. Och sambandet mellan hög ägarkoncentration och ökad risk för politisk påverkan har varit tydlig i många länder.

Jan Scherman säger till Journalisten att han ”försökt föra den här diskussionen i decennier, men på något sätt avvisas den hela tiden. Man kommer med naiva motargument som att i Sverige har vi upplysta medieägare som inte lägger sig i eller att i Sverige har vi ett system som innebär att ägarmakten är åtskild från det publicistiska ansvaret.”

Här kan säkert finnas en del svensk naivitet. Blandad med självgodhet. Och förstås kallt beräknande – det går ju utmärkt att tala vackert om pressfrihet och samtidigt äga stora delar av pressen, plus få skattepengar.

De som har får mer

När annonsmarknaden tappat har europeiska medier blivit mer beroende av statliga annonser. Eller andra statliga stöd. Just statliga annonsintäkter måste nu börja redovisas öppet av medier i EU. Andra finansiärer kan fortfarande hållas hemliga. 

Vi på Arbetaren har inget att dölja. När övergångsstödet från Mediemyndigheten tar slut kommer våra pengar uteslutande från våra prenumeranter, medan vår ägare, fackföreningen SAC Syndikalisterna, skjuter till det de kan. Inga miljardärer vill sponsra våra perspektiv. Med små, krympande resurser gör vi allt vi kan för att lyfta röster som annars inte hörs. Rapportera om underbetalda eller arbetslösa, om utsatta och kämpande människor.

Samtidigt går Sveriges statliga mediestöd till dem som redan har.

Publicerad Uppdaterad
2 veckor sedan
Fackföreningar och bostadsaktivister blockerar vägar under den stora generalstrejken i Spanien
I bland annat Pamplona blockeras vägar när fackföreningar och bostadsrättsaktivister gått samman i de gemensamma protesterna. Foto: Miguel Oses/TT

Miljontals ilskna spanjorer i historisk generalstrejk

Fabriker, butiker och kollektivtrafik. Stora delar av Spanien står i dag stilla när miljontals arbetare gått ut i en generalstrejk mot den omfattande bostadskrisen i landet.

Strejken, utlyst av bland annat syndikalistiska CGT och CNT, där de två dominerande fackförbunden UGT och CCOO snabbt anslöt sig, kommer efter en höst av omfattande protester i ett Spanien som kokar av ilska över den omfattande bostadskrisen. 

Frågan om kraftigt höjda hyror har dominerat den politiska dagordningen i landet den senaste tiden och har bland annat fått premiärminister Pedro Sánchez att utlysa nyval den 29 november.

Under onsdagsmorgonen stannade därför stora delar av landet när miljontals anställda lade ner sina arbeten under huvudparollen ”Löner, bostäder, priser”. 

På sina håll har vägblockader satts upp av strejkande som gått samman med bostadsaktivister. Enligt den amerikanska tv-kanalen ABC News har även strejkvakter drabbat samman med polis vid en gigantisk grossistmarknad i utkanten av Madrid.

Polis mötte demonstranter med tårgas på gatorna i Madrid under den omfattande strejken. Foto: Francisco Seco/TT

Enligt uppgifter från facken så deltar omkring 90 procent av arbetarna inom bilindustrin och den betydelsefulla hamnsektorn i landet. Även inom andra stora branscher rapporteras deltagandet vara högt och generalstrejken beskrivs som historisk och den mest omfattande på 14 år.

– Vi kommer inte att sluta förrän vi har förändrat landets bostadsmodell från grunden, så att bostäderna finns till för att bo i och inte bara för en minoritet, sade en talesperson för hyresgästförbundet i Madrid till Reuters när strejken inleddes vid midnatt.

Redan imorgon torsdag kommer den sittande vänsterregeringen med Pedro Sánchez i spetsen att försöka få igenom två bostadsdekret i parlamentet som tidigare röstats ned.

Nyval den 29 november

Samtidigt har partiet Sumar, som också ingår i koalitionsregeringen, gett de strejkande fullt stöd. 

– Vänstern behöver att landets arbetare mobiliserar sig. Rättigheter vinns först ute på gatorna och därefter i de politiska institutionerna, sade Sumars talesperson Verónica Martínez nyligen i ett uttalande.

Från högerhåll har dock facken kritiserats och anklagas bland annat för att ägna sig åt ”politiskt spel för att hjälpa regeringen att behålla makten” vid det kommande valet.

– Det här är ingen generalstrejk, det är en valstrejk, sade Partido Populars talesperson Miguel Tellado i tisdags.

Publicerad Uppdaterad
2 veckor sedan
Biildmontage: Till vänster i bilden skribenten Håkan Gustafsson, i bakgrunden två undersköterskor i en korridor
Håkan Gustafsson jobbar som arbetslivsredaktör och marknadsförare på Arbetaren. Foto: Fredrik Sandberg / TT, Mika Kastner Johnsson. Montage: Arbetaren

Den som har hårdast jobb borde också ha kortast arbetsdag

”Högern och näringslivet har haft fel hela tiden – vi har visst råd”, skriver Håkan Gustafsson, med anledning av den arbetstidsförkortning som just nu genomförs i Göteborgs stad.

640 undersköterskor och vårdbiträden i Göteborg kommer, med start hösten 2027, att få sex timmars arbetsdag under resten av mandatperioden.

Det beskrivs som den största arbetstidsförkortningen någonsin i en svensk kommun. Och det visar att högern och näringslivet har haft fel hela tiden – vi har visst råd! I slutändan visar det också att sex timmars arbetsdag inte är alls är så dyrt som näringslivets dysterkvistar har hävdat.

Den kommunala reformen i Göteborg kommer nämligen att kosta 25 miljoner per år. Det kan låta mycket. Men utslaget på hela Göteborgs stads årsbudget på över 40 miljarder – är det egentligen ganska lite

Samtidigt driver det rödgröna styret i Göteborg också en politik för arbetstidsförkortning inom förskolan och inom socialtjänsten.

Reformerna borde egentligen vara större. De borde ha gällt all personal på golvet inom äldreomsorgen och inom förskolan.

7 av 10 inom äldreomsorgen vill byta jobb

Just äldreomsorgen, förskolan och socialtjänsten, tillsammans med skola och fritids, är några av de kommunala verksamheter där marginalerna är som minst och där arbetsrelaterad stress och ohälsa är som störst. 

Det är med andra ord några av den kommunala sektorns hårdaste yrken.

Det har lett till att många inte klarar att jobba heltid, eller ens kommer att kunna jobba kvar till pensionen. Enligt en rapport från Stockholms universitet vill nästan sju av tio anställda inom äldreomsorgen lämna sina jobb.

Och en rapport från Socialstyrelsen 2026 visar att undersköterskor i äldreomsorgen har dubbelt så höga sjuktal, jämfört med alla yrkesgrupper på arbetsmarknaden.

Resultatet är hög personalomsättning och arbetskraftsbrist.

Men de dåliga arbetsvillkoren är inte bara farliga för undersköterskorna, vårdbiträdena, lärarna, barnskötarna och förskollärarna. De drabbar i förlängningen barn, äldre – och oss alla som har nära och kära med behov av omsorg.

Vem ska betala?

Näringslivets andra stora invändning mot kortare arbetstid brukar vara: vem ska ska betala?  Men faktum är att personalen på golvet inom den offentliga sektorn redan betalar – med sitt arbete, med sina kroppar och med sina låga löner.

En arbetstidsförkortning kostar så klart pengar. Men exemplet från Göteborg visar att det inte kostar så mycket som näringslivet vill göra gällande. Samtidigt innebär kortare arbetstid också mer återhämtning – och därmed lägre kostnader för sjukfrånvaro.

Socialtjänst samt omsorg om barn och äldre är gemensamma behov. Därför måste kostnaderna för sänkt arbetstid hämtas ur det gemensamma.

Att personal bryts ner och ständigt byts ut är det största slöseriet – ett slöseri med människor och erfarenhet.

Publicerad Uppdaterad
2 veckor sedan
Salla och Masse, Salazar Brothers
The Salazar Brothers avtryck i den svenska musikhistorien är enormt. De har producerat storheter som Linda Pira, Labyrint och Mando Diao. Foto: Jan-Åke Eriksson

Hiphopens röda linjer

Samtidigt som de upplevde ett land i kraftig förvandling förändrade de den svenska musikscenen för all framtid. Nu är bröderna Salla och Masse Salazar aktuella med den nya biografin Mejor Futuro, Sverige, Hiphop och Röda linjer. Arbetaren mötte upp för en intervju i den mytomspunna Redline-studion någonstans i Stockholm.

Mejor Futuro, boken om Salazar Brothers skriven av Amat Levin

– Det kunde vi ju inte veta då, när vi grundade Redline, att uttrycket skulle användas så mycket i dag 30 år senare.

DJ Salla lägger telefonen på bordet och sneglar mot brorsan Masse som rycker lite sömnigt på axlarna åt påståendet. Att röda linjer aldrig känts så aktuellt som här och nu. I spåren av eftervalsanalyser och de än så länge havererade regeringsförhandlingarna är det svårt att inte komma in på frasen. Redline, ett av Sveriges genom tiderna mest inflytelserika skivbolag, firar just nu 30 år och bakom alltihop står Salla och Massa. Den legendariska producentduon Salazar Brothers från Botkyrka i södra Stockholm.

– Det där de håller på med är väl mest strategi. Själv håller jag mig helst utanför politik faktiskt, säger Masse.

– För oss handlar den röda linjen om varifrån vi kommer. Men det är klart att man drar gränser också. Saker man inte gör. Som att producera musik enbart för pengar eller berömmelse, fyller Salla i.

Fittja, Tunnelbana
Fittja i norra Botkyrka. Härifrån förändrades den svenska musikhistorien för all framtid. Foto: Fredrik Sandberg/TT

I mitten av 1960-talet invigdes tunnelbanans röda linje. Några år senare utvidgades spårnätet och i dag går en av de två linjerna mellan Ropsten, rikemansgettot Karlaplan och det fashionabla Östermalmstorg vidare mot miljonprogramsområdena i Fittja, Alby och Norsborg. En tågtur på 42 minuter men där det skiljer fem år i medellivslängd bland befolkningen. En urban klassresa genom Sveriges huvudstad som är svår att blunda för. Från pengar och välstånd till hårt arbete, förslitningsskador och rabattkuponger.

Det var hit, till Norra Botkyrka, som familjen Salazar kom från militärdiktaturen i Pinochets Chile på 1970-talet och det var här allt började. Musiken som växte fram under det tidiga 1990-talet i ett Sverige präglat av ekonomisk kris, Lasermannens härjningar och Ny Demokratis framfart. Samtidigt toppade vitmaktrockarna i Ultima Thule listorna och Bingolotto med Leif Loket Olsson stod för fredagsunderhållningen i ett land mitt i en stor förändring.

Masse och Salla Salazar
Masse ler åt minnet från när brorsan Salle och de andra i The Latin Kings kom hem med sin första singel, genombrottet Snubben. Foto: Jan-Åke Eriksson

Redan 1991 bildades den banbrytande och sedan länge kultförklarade hiphopgruppen The Latin Kings av Salla, Chepe, Dogge och Rodde. Masse, född senare än de andra, var för ung men minns tiden tydligt.

– För mig som bara var 13, 14 år då var det stort. Jag kommer ihåg när de kom hem med cd-singeln ”Snubben”. Ren glädje alltså, och jag var så otroligt stolt över vad de gjort.

Salla och Masse, Salazar Brothers, i redline studion
I den legendariska studion. Foto: Jan-Åke Eriksson

Låten var TLK:s första singel och slog ned som en bomb i ett musiksverige som törstade efter något nytt. Med nyfikenhet och lekfulla samplingar av bland annat Georg Riedels Emil i Lönneberga-klassiker Hujedamej Sånt Barn Han Var lade gruppen grunden till vad som ett knappt årtionde senare skulle explodera: Svensk hiphop.

– Shit alltså, vi har verkligen inte gjort det lätt för oss. Bara det där med att rappa på svenska. Det var ju ingen som trodde på oss då i början. ”Varför kör ni inte bara på engelska”, tjatade alla på oss om. Men vi ville ju beskriva vår verklighet och det vi upplevde här hemma. Därför byggde vi upp ett svenskt ljudkollage. Snappade alltid upp saker. Från nyheter till samplingar av gamla svenska klassiker. Vi utvecklade den här stilen till vår grej, säger Salla.

Amat Levin och nya boken

Nu, 30 år efter bildandet av brödernas bolag Redline, är de aktuella med journalisten och den tidigare Augustnominerade författaren Amat Levins biografi Mejor Futuro, Sverige, hiphop och röda linjer.

En fantastiskt fin berättelse om ett inte betydelselöst stycke svensk nutidshistoria.

– Det har varit lite som terapi faktiskt. Att gå tillbaka till alla gamla minnen, säger Masse och Salla nickar.

– Jag tänker att det här faktiskt är viktigt. Att vi får dela våra föräldrars historia om hur de lämnade Chile och började om helt på noll i Sverige. Men det är inte bara deras och vår historia. Det är så många andra här i landet som delar samma bakgrund och som kommit hit från Latinamerika eller andra delar av världen.

Både Salla och Masse beskriver uppväxten som trygg. Föräldrarna fick visserligen slita hårt, barnen följde ofta med på städjobben bland innerstadens kontorslokaler, men det var ett kärleksfullt hem. Samtidigt ett land och en stad i snabb förvandling.

– För mig var 80-talet mer harmoniskt. Som målat i pastellfärger, men sen hände det något. Den där löpsedeln om du kommer ihåg den? Då kände man sig inte så välkommen längre, minns Masse.

”KÖR UT DEM!”

Den svarta rubriken på det skrikigt kritvita löpet stack ut och lyste upp de många tobakbutikernas skyltfönster. Tre ord i aggressiva versaler som skapade både oro, ilska, sorg och stor debatt. Det var i september 1993 och Expressen byggde sin kontroversiella artikelserie Svart på vitt kring en Sifo-undersökning om svenskars attityd till flyktingar. Löpsedeln, ett pressetiskt magplask, ledde till hård kritik och fick till följd att tidningens dåvarande chefredaktör Erik Månsson avskedades.

Samtidigt bubblade Latin Kings musik under ytan och kom kort senare att plockas upp av både tv-kanaler och nyfikna kvällstidningsjournalister.

– Stämningen i samhället då var ju bara en försmak av hur det ser ut i dag. Fast nu är det mer globalt, säger Salla.

Jag minns ju det där själv. Det var liksom Ultima Thule på skolor och fotbollsläktare. Men så kom ni som någon slags motkraft. För många kände det nog som en befrielse…

– Det var nog mest media som gjorde oss till en motkraft. På den tiden ville vi bara göra en skiva och bli respekterade för vår berättelse om Sverige. Jag tänker att de överdrev hur politiska vi var. Vi hade kanske en politisk låt annars körde vi ju bara på och hade kul.

Masse tittar ner i bordet.

– Men å andra sidan. Att sådana som oss bara fanns och syntes upplevdes nog som politiskt för många då…

Latin Kings och framförallt Redline har banat väg för en lång rad artister och har påverkat den svenska musikscenen mer än kanske några andra under de senaste årtiondena. Namn som Linda Pira, Labyrint och Stor har alla nära band till bröderna Salazars nästan mytomspunna bolag.

Salle Salazar, redline records och Latin Kings
Salla tror på en ny generation som kan bygga hiphopen igen. Foto: Jan-Åke Eriksson

Samtidigt har det parallellt med deras framgångar vuxit fram en ny undergren på hiphopscenen. Svensk gangsterrap är lika omdiskuterad som kontroversiell och har under 2020-talet tagit över allt mer av strömningstjänsternas topplistor. En genre som är djupt sammankopplad med grov gängkriminalitet.

– Det har ju vart lite svårt de senaste åren med den vågen. För vi har valt att inte jobba med den genren. Vi vill ha sammanhållning och glädje i det gör, även om texterna ofta kan vara mörka, förklarar Masse allvarligt.

– Vår musik ska vara medveten och där har vi ett ansvar. För oss handlar hiphopkulturen om att samarbeta. Som en sport nästan. Att man tävlar lite fast med kreativitet och att hitta ett nytt språk. Å andra sidan förstår jag ju att många av de som rappar i dag inte har samma bakgrund som oss, säger Salla.

Han tittar mot Masse och det märks att frågan om utvecklingen av det de själva en gång startade, svensk hiphop, inte är helt lätt att diskutera.

– En del av musikens själ dog när det gick så långt att vissa till och med dödades.

– Jag tror, säger Salla efter en kort stunds koncentrerad tystnad, på en ny generation som kan bygga hiphopen igen. Med en positiv vibe, precis som vi hade.

Men hur gör ni då. När ni går till jobbet i studion varje dag. Är det inte svårt att bevara nyfikenheten och försöka komma på något nytt hela tiden?

Masse svarar snabbt.

– En fördel med att bli äldre är att jag inte måste köra i samma hastighet i dag. Samtidigt måste man ju hela tiden våga prova sig fram och testa nya grejer.

– Ja. Att utmana sig och att hela tiden leta ny musik att lyssna på. Inte bara hiphop, utan på allt. Jag försöker lära mig genom att lyssna på vad andra gjort. Höra musik från hela världen som ofta producerats med väldigt små medel. Det handlar om kreativitet, säger Salla.

Ni har hållit på mer än 30 år och hela tiden varit centralfigurer i utvecklingen av svensk musik. Vad har ni för råd till unga personer som sitter där hemma och vill börja producera själva?

– Fortsätt göra din grej och samla en klick som tänker likadant. Hjälp varandra och jobba kollektivt.

– Exakt, säger Salla.

– Hjälp varandra att bygga nått tillsammans. Det är alltid bättre att vara ett kollektiv. Vi hade aldrig varit där vi är i dag utan alla personer vi jobbat med genom åren.

Publicerad Uppdaterad
2 veckor sedan
Students attend a protest against the government's release of next year's draft budget, in Paris, Tuesday, Sept. 29, 2026. Placards read:" No fascists here," "More funds for education, not for the military."
Demonstrerande studenter i Paris, den 29 september 2026. På ett av plakatet i mitten står ”Mer pengar till utbildning, inte till militären”. Foto: Teresa Suarez/TT

Frankrike: Storstrejk för ”rättvis fördelning av rikedom”

De franska studenterna går i bräschen för de landsomfattande protesterna, som har utvecklats från att handla om resursbrist i skolan till att rikta sig mot skenande priser och den förda politiken. Under torsdagen väntas nya protester då fackföreningsrörelsen kallat till storstrejk. 

Sedan mitten på september har hundratusentals fransmän gått ut på gator och torg för att visa sitt missnöje och kräva förändring. Protesterna inleddes av gymnasiestudenter som har fått nog av lärarbrist, nedgångna skolbyggnader och överfulla klassrum. Snart anslöt sig även de gula västarna, fackföreningar och andra grupper till protesterna.

Till följd av det franska höstlovet har skolorna i landet varit stängda mellan den 17 oktober och 2 november. I måndags, när eleverna återvände, sattes återigen skolor i blockad. 

Fotografen Patrik Öberg, från Pråmfilm, är på plats för att dokumentera proteströrelsen för en kommande dokumentä, och berättar att det pågår blockader, protester och politiska evenemang ”överallt” i Paris.

– Det är en fantastisk stämning i staden, säger han.

Tvärfacklig storstrejk den 5 november

CGT:s generalsekreterare Sophie Binet i samband med en demonstration i Paris den 29 september 2026. Foto: Teresa Suarez/TT

Den 5 november manar den stora fackliga centralorganisationen CGT tillsammans med andra franska fack till en nationell storstrejk. Fackens krav handlar bland annat om löneökningar samt en annan stats- och socialförsäkringsbudget.

”Med tanke på de höga levnadskostnaderna, löner som står stilla, otrygga anställningar och försämringen av den offentliga servicen är det brådskande att kraven från arbetslivet blir hörda”, skriver CGT i ett pressmeddelande och tillägger:

”Högre löner och pensioner, resurser till den offentliga servicen, finansiering av det sociala trygghetssystemet – låt oss mobilisera den 5 november för att uppnå sociala framsteg!”

– När arbetarna stannar av, stannar landet av, ekonomin tvärstannar och det kommer tillåta att våra krav hörsammas, sade CGT:s generalsekreterare Sophie Binet enligt Aftonbladet i samband med att strejken annonserades.

Även den franska syndikalistiska fackföreningen CNT-SO uppmanar till en tvärfacklig strejk den 5 november med utgångspunkt från arbetsplatserna, för att ”få en bestående inverkan på ekonomin” med ”en rättvis fördelning av rikedom och arbete” som mål. 

I ett pressmeddelande skriver facket att ”vi måste ta tillfället i akt att skapa strukturer för självorganisering – såsom stormöten och strejkkommittéer – för att hålla rörelsen vid liv framöver”. 

Även syndikalistiska CNT-F uppmanar till strejk och samma dag planerar studenterna att inleda en ny våg av blockader. 

A person holds a French national flag during a protest against under-resourced schools in Paris, Thursday, Oct. 8, 2026.
Demonstration i Paris, oktober 2026. Foto: Aurelien Morissard/TT

Protesterna sprider sig i Europa

Men det är inte bara i Frankrike som studenterna har fått nog. Likande protester har under hösten blossat upp i bland annat Grekland, Spanien, Belgien, Italien, Albanien och Tyskland. I Serbien har studentrörelsen, som startade efter tågolyckan i Novi Sad, resulterat i att Aleksandar Vucic och hans nationalistiska parti SNS, som styrt landet i 12 år, förlorade makten i parlamentsvalet den 25 oktober. Valets vinnare blev ”Studentlistan”, ett parti sprunget ur studentrörelsen. 

Även fransmännen står inför en valrörelse. Landet ska hålla presidentval i två omgångar den 18 april och 2 maj. Nuvarande president Emmanuel Macron kommer inte kunna ställa upp i ytterligare ett presidentval enligt konstitutionen, då han har suttit två mandatperioder. 

Just nu leder högerextrema Marine Le Pen, med partiet Nationell samling (tidigare Front National) i opinionsundersökningarna. 

Förra året dömdes Le Pen, och åtta partikamrater, för att ha förskingrat drygt 32 miljoner kronor ur EU-kassan mellan åren 2004 till 2016, och i stället använt pengarna till sin nationella partikassa.

Domen överklagades och i somras dömdes hon i högsta instans till tre års fängelse, två av dessa villkorligt och ett under elektronisk övervakning. Trots detta får hon ställa upp i valet, konstaterade domstolen den 7 juli. 

Saint-Denis borgmästare Bally Bagayoko från vänsterpartiet La France Insoumise, LFI. Foto: Teresa Suarez/TT

På opinionsundersökningarnas andra plats hittar vi vänsterkandidaten Jean-Luc Melenchon från partiet La France insoumise, LFI ( på svenska: ”Det okuvliga Frankrike”). 

Medlemmar i LFI har deltagit i protesterna och ett videoklipp blev viralt när Bally Bagayoko, tillhörande LFI och borgmästare i Parisförorten Saint-Denis, ställer sig mellan studenter och kravallpolis för att skydda ungdomarna och dämpa spänningarna. Polisen valde då att använda tårgas.

Högerextrem konferens stoppades

I vissa fall har de franska protesterna kantats av skadegörelse och plundring, liksom våld från både demonstranter och polis. Det är något som utnyttjats av högerextrema grupperingar som i sin propaganda hävdar att upploppen är en effekt av invandringen. Exempelvis planerades en högerextrem konferens om ”återvandring” i Paris den 31 oktober. Franska myndigheterna valde att stoppa konferensen.

Den 23 oktober genomfördes en masskjutning i Trappes utanför Paris, ett dåd som av president Emmanuel Macron klassificeras som ett ”rasistiskt terrordåd” då gärningsmannen enligt honom ska ha riktat in sig på personer utifrån hudfärg. En 26-årig man dödades och fem personer skadades. 

Publicerad Uppdaterad
2 veckor sedan
Olyckan inträffade i Stuvsta, söder om Stockholm
Olyckan skapade kaos i tågtrafiken till och från Stockholm på torsdagsmorgonen. Foto: Adam Ihse/TT och Anders Wiklund/TT

Banarbetare svårt skadade i tågolycka söder om Stockholm


En allvarlig arbetsplatsolycka inträffade natten till torsdagen när ett tåg kolliderade med en grävmaskin i Stuvsta strax söder om Stockholm. En person vårdas just nu med allvarliga skador.

Det var vid 02-tiden som tåget av oklar anledning körde in i en grävmaskin vid ett pågående banarbete. Maskinen ska då ha skjutit iväg och material från platsen ska ha träffat två arbetare i 30-årsåldern. Räddningstjänst kallades till platsen och bägge männen fick föras akut till sjukhus. En av dem i ambulanshelikopter med allvarliga skador, enligt polisens uppgifter.

Skadeläget var under torsdagsmorgonen fortfarande oklart. Olyckan har gjort att en del av järnvägssträckan stängts av vilket medfört stora förseningar i tågtrafiken till och från Stockholm.

Publicerad Uppdaterad