Utrikes #89/2017

Krigsoffer i El Salvador kräver upprättelse

Minnesmonumentet i San Salvador där mängder med namn för offer i inbördeskriget finns inristade. Foto: Luis Romero/TT

Organisationer som företräder offer för inbördeskriget i El Salvador kräver upprättelse och skadestånd för det lidande konflikten gav upphov till. Det har gått 25 år sedan kriget avslutades och kritiker menar att staten inte har gjort tillräckligt för konfliktens alla offer.

På en svart stentavla är mängder av namn på inbördeskrigets offer inristade. Efter en stund lyckas 78-åriga Matilde Asencio hitta namnet på sin son, Salvador. Hon tänder sedan ett ljus som hon tillsammans med en blomma ställer vid foten av stentavlan, där det står ”personer försvunna 1988”.

Hon anlände hit till minnesmonumentet i San Salvador tillsammans med sin 87-årige man Macario Miranda, i samband med allhelgonahelgen, för att högtidlighålla minnet av deras son Salvador Arévalo Miranda. Han greps av den salvadoranska armén 1988 och försvann sedan spårlöst.

– Vi har kämpat i nästan 30 års tid och är nu gamla och sjuka, men vi kommer inte att ge upp innan de berättar vad de gjorde med honom, säger Matilde Asencio, medan hon står och håller i ett fotografi av sin son.

Inbördeskriget i El Salvador pågick mellan 1980 och 1992 och krävde närmare 75 000 människors liv. Dessutom försvann runt 8 000 personer spårlöst.

Även många andra besöker denna dag monumentet i huvudstadens centrum, för att lämna en blomma och minnas sina anhöriga som försvann spårlöst under kriget. Många av dem väntar fortfarande på att få veta sanningen om vad som hände med deras nära och kära.

Med stöd från människorättsorganisationer kräver grupper av anhöriga att det införs en ny lag som slår fast att konfliktens offer har rätt till kompensation för sitt lidande.

– Tanken är att civila som drabbades av kriget, oavsett förövare, ska kunna få skadestånd, berättar aktivisten Sofía Hernández.

Hon är medlem av en kommitté som företräder människor vars anhöriga utsattes för människorättsbrott. Inom kampanjen kräver de att en särskild skadeståndsfond bildas, men också att ett register över offren upprättas samt andra åtgärder för att kompensera de drabbade. Bland annat begärs att efterlevande och deras barn ska få särskild tillgång till utbildning och sjukvård, däribland psykologisk hjälp.

Min svåger förberedde sig på att hämta vatten då han sköts tillsammans med två av mina syskonbarn. De dödades på gården.
Sofía Hernández, aktivist

Ett annat krav är att det genomförs åtgärder så att det ska bli lättare att identifiera kvarlevor efter personer som återfinns i gravar.

– Det handlar om personer vars hus brändes ned och vars barn ”försvann”, men som inte har fått någon kompensation, säger Sofía Hernández.

Hon upplevde på egen hand krigets fasor. I mars 1980 anlände soldater till hennes hemby San Pedro Aguascalientes i regionen San Vicente.

– Min svåger förberedde sig på att hämta vatten då han sköts tillsammans med två av mina syskonbarn. De dödades på gården, berättar Sofía Hernández.

Hennes brors hus brändes ned, men var vid tillfället tomt. Lite senare greps dock brodern tillsammans med två av hennes brorsbarn. Sedan dess har de förblivit försvunna.

De offer för kriget som vi talar med säger alla att kampen för att få reda på vad som hände med dem som försvann är en viktig del i arbetet för försoning.

Den 22 september kunde femårige José Mauricio Menjívar till sist begravas. Han hade då varit försvunnen i över tre årtionden, utan att hans mamma Calixta Melgar visste om sonen var död eller levande. Till sist kunde hon dock ge honom en ordentlig begravning i Arcatao i den nordliga regionen Chalatenango.

– Nu när jag vet var hans grav finns så kan jag gå dit och lägga ned blommor. Jag känner att min sorg har mattats lite, säger Calixta Melgar gråtande.

José Mauricio Menjívar sköts till döds av soldater tillsammans med fem andra barn i byn El Sitio i maj 1982, efter att militären hade anlänt till området. Barnens kroppar blev sedan begravna i närheten. Det kom dock att dröja till januari i år innan två organisationer som arbetar med att leta efter försvunna personer återfann gravarna och kunde fastställa identiteten på kvarlevorna med hjälp av dna- teknik.

– Vid sidan av sorgen är jag också glad över att min lilla pojke inte längre ligger övergiven där han hade lämnats. Det har hjälpt mig att läka mina öppna sår, säger Calixta Melgar, som nu är 57 år gammal.

I samband med den katolska begravningen av de sex mördade barnen ställdes de små kistorna med kvarlevorna fram vid altaret.

Pro-Búsqueda var en av de två organisationer som bidrog till att hitta och identifiera barnens kvarlevor. Organisationens ordförande Eduardo García berättar att man lyckats lösa 437 fall där barn försvunnit. Identifieringen av de sex nu återfunna barnen skedde med hjälp från ett statligt institut.

Enligt Eduardo García har regeringens inställning till frågor om krigsoffrens behov av sanning och återupprättelse förändrats något sedan den före detta gerillan, numera vänsterpartiet, FMLN, kom till makten 2009.

Men samtidigt menar han att mer skulle kunna göras, bland annat genom att tillgången till militära arkiv öppnas. Detta för att man närmare ska kunna granska de allvarliga människorättsbrott som begicks under kriget.

– Armén har systematiskt vägrat lämna ut information som skulle kunna klarlägga fakta, säger Eduardo García.

Publicerad Uppdaterad

Prenumerera på Arbetarens nyhetsbrev

Box 6507
113 83 Stockholm
Tel: 08-522 456 70 (redaktionen)
redaktionen@arbetaren.se

Tidningen Arbetaren behandlar dina personuppgifter i enlighet med allmänna dataskyddsförordningen, (EU) 2016/679. Du hittar vår dataskyddspolicy här.

Prenumerationsärenden
Tel: 08-522 456 80
(måndagar kl 10-13)
prenumeration@arbetaren.se

Organisationsnummer: 556542-8413
Swishnummer för gåvor: 1234 809 984

Arbetarens jubileumspodd gigekonomi

Lyssna på vår podd om gigekonomi

Registrera dig på nyhetsbrevet så skickar vi avsnittet till dig

Klicka här för att stänga