Solidärer – avsnitt 3

Gävle, sensommar och höst 1936. Industriskorstenarna färgade molnen röda på himlen och sot från stenkolet lade sig som en hinna över Alderholmen. Kranarnas gripklor lyftes och sänktes, stuveriarbetarna lossade kolet från lastrummen, rafsade ner de svarta bitarna. Ibland lade sig någon att sova under kolsäckarna, det fanns många berättelser: »Om vintrarna, unge herr Bäckström, hackade […]

Gävle, sensommar och höst 1936.

Industriskorstenarna färgade molnen röda på himlen och sot från stenkolet lade sig som en hinna över Alderholmen. Kranarnas gripklor lyftes och sänktes, stuveriarbetarna lossade kolet från lastrummen, rafsade ner de svarta bitarna. Ibland lade sig någon att sova under kolsäckarna, det fanns många berättelser: »Om vintrarna, unge herr Bäckström, hackade vi hål på isjäveln i Nyhamn för att tvätta oss.« Allting de hade att berätta, varje en, det var väl sådant som Joel lyssnat på och gjort sångtexter av? Ingemar samlade också, men vad skulle han göra av alla sina minnen?

En gång var Alderholmen en plats för märkvärdigheter. Allén med tre rader av träd, pastejbagarens värdshus på östra udden, ångslupen Jenny som gjorde heldagsturer till Limön och Sikvik. Ingemar mindes ballongfärden från Brobänken, rätt upp i himlen, mindes molnskeppare och narrar och Wilhelmina Skogh med sin restaurang Fenix (varifrån ljudet alltid tycktes för frejdigt ut mot Fisketorget). Unga pojkar klättrade ombord på fartyg från Medelhavet och fick med sig fikon och spanska rör; souvenirer från något svunnet, det frånvarande blev närvarande och kunde rädda liv. Det gick att bära med sig en gåva tätt intill hjärtat och forma erfarenheter utifrån den. Om varje vittnesmål samlades in skulle ordningen – som den såg ut – störta samman. Himlen släcktes och vattnet kring Alderholmen blev becksvart efter det att arbetarna gått hem och tagit ljuset med sig (för att ta med det tillbaka nästa morgon). Om natten, när ingen såg, formade staden nya gestalter, nattvarelser utan förankring, spökdimma som tornade upp sig och släpade det okända in till de sovande.

Det var morgon och Atlantångaren anlände till Ellis Island. Ingemar såg det framför sig. Joel Hägglund var rädd att han skulle få vända tillbaka igen eftersom sjuklingar inte var välkomna in i det nya landet. Det var bara de starka och nyttiga som behövdes, det hade Kristina berättat, det sa sig självt, och sjukdomen syntes i Joels ansikte om man tittade noga. Han ville hålla Paul i handen. De kunde lika gärna vara två barn där på bryggan. Men ingen frågade något, blev väl lurade av hans längd och leende, och han tog anställningar var helst det gick. Ingemar såg Joel rengöra spottkoppar, lasta kol.

När fick idéerna fäste? När blev orättvisorna till stenar i bröst och strupe och varför måste just han göra något åt det? Han fick sparken för att han pratat med de andra i gruvan om rättigheter. Han gick med i IWW som slogs för demokrati på arbetsplatserna. Det måste ha blivit omöjligt att gå förbi. Det ena steget följde på det andra och han skildes från sin bror, för att de var på väg åt olika håll. Framtiden fanns inte, inte som den gjorde för de välbärgade. Det Joel såg omkring sig blev erfarenheter. Men inte gick det att säga varifrån modet kom och varför det blev sånger som andra sjöng och därför blev viktiga och fick ännu fler att lyssna och sjunga med. Han bytte namn eftersom han var i ett nytt land och behövde arbete, inte frågor om sitt ursprung. Enligt Kristina hade han bosatt sig i ett läger som kallades Happy Hollow, det var varken slump eller eget val som drev honom framåt. Han kände sig levande när han skapade. Liksom agitationen och det fackliga arbetet var skapandet något större än han själv. Av modet att skapa, och säga ifrån, kom kraften att förändra. Men det var bristen på arbete som tog honom vidare till Chicago och sedan till koppargruvorna vid Salt Lake City. Där han fängslades, och dömdes, för ett rånmord på en köpman och dennes ena son. Vilket slutligen ledde till att han avrättades.

Men han hade bott i Gävle, bara ett kvarter från där Ingemar växt upp och fortfarande bodde. Han hade gått samma vägar som Ingemar, fram och tillbaka från arbetet. Stannat till vid ån och tittat ut mot det som han också visste var hav, fast det inte riktigt syntes.

Hamnen var utskeppningsplats, lastplats, knutpunkt, för trävaror från längre norrut och järnvaror från bruken runt om. Ingemar hade arbetat där i fem år. Om vintrarna, beroende på isens tjocklek, saktade rytmen ner, arbetslösheten ökade. Arbetarföreningen hade i uppgift att sysselsätta folket. Kristina hade berättat att Joel studerat engelska, spelat fiol och målat. Som fjortonåring fick han arbete på ett repslageri, sedan som maskinist på en lådfabrik, sedan på badhuset i Stadsträdgården och slutligen som eldare i hamnen. Efter mammans död såldes hemmet. Joel och brodern Paul köpte varsin biljett till Amerika för de pengar som blev över när skulderna betalats. Ingemar mindes att han suttit i Kristinas knä, där på Fattighuset, hon luktade surt och runt omkring dem kretsade kvinnor med liksom utsvultna blickar.

Det var hans bror som bestämde att de skulle fara, förstår Ingemar. För han behövde komma långt bort från en flicka som han gjort på tjocken.

Hon skrattade med svart tandlös mun. Han kunde inte minnas hur gammal han var, och om mamman också fanns där i rummet. Det han mindes var att Kristina hade hållit honom lite för hårt och att han ville att mamman skulle ropa på honom, så att han fick gå därifrån.

Men Joel hade väl inget emot att komma till en helt ny plats, tänkte han att han sa till Kristina. För i Gävle fanns det väl inget förutom favoritsystern som höll honom kvar. Han fattade tag i dagens första kaffesäck.

Jag funderar på Spanien, sa Ingemar när han och Larsa tog igen sig bakom staplarna av trälådor, snart skulle Fransson, kung Gevalia, komma och peta på dem med sin käpp. De såg honom gå omkring i hamnen och hedra arbetarna med sin närvaro. Jag funderar på vad man kan göra, fortsatte han. Om man skulle åka ner.

Ner vart?

Till Spanien.

Till kriget?

Skulle du kunna tänka dig det? Du menar väl inte allvar?

Jag vet inte. Jag tror det.

Men de kommer att greja det… Före jul är det klart, om inte förr. Fascisterna har inte en chans.

De får hjälp av Hitler och Mussolini, har du inte läst det?

Jag har en känsla av –

Du med dina känslor, Bäckström. Men tänk om fascisterna vinner? Det gör de aldrig, säger jag åt dig.

Men tänk om. Vill du att dina ungar ska växa upp i ett diktaturhelvete? När de tagit Spanien kommer de hit.

Larsa rev sig i skägget.

Vad säger Klara då?

Inte får hon bestämma över mig heller. Sedan ångrade han sig.

Det är inte vi längre. Å fan.

Det är Klara och någon annan.

Å fan. Det hade jag aldrig kunnat tro. Ni som verkade så… Larsa avbröt sig och Ingemar visste inte vad han skulle säga. De såg Fransson komma närmare. Han stannade till hos vissa utvalda, bytte fraser, såg till att de tog kepan i handen. De hade kunnat sparka ner honom i ån. Och därför ska du till Spanien? För att hon –

Men för fan Larsa, inte trodde jag att du var en sådan som drog ner de stora sakerna till futtigheter. Det är väl vårt gemensamma ansvar att sätta stopp för det här och inte bara titta på?

Han märkte att han rest sig upp, att han stod där framför Larsa med båda händerna i brösthöjd.

Också Larsa reste sig upp.

Är kärleken futtig? sa han. Är mina ungar futtiga? Är det vad du säger? Också hans armar, seniga och brunbrända, starkare än Ingemars, höjdes.

Så kom Fransson emot dem, och blixtsnabbt tog Larsa tag i en låda.

Jag har en familj att försörja, sa han, och gick mot båten som skulle lastas. Ingemar stod kvar i hagelskuren av kung Gevalias bannor.

 

*

 

Klara läste om de fjorton flickor som rest till Berlinolympiaden, till hamnen som var smyckad med hakkorsflaggor och girlander. En musikkår spelade Deutschland, Deutschland über alles och Du gamla, du fria. Från Sverige kom turister för att uppleva spelen. Nationerna tågade in och tusentals duvor släpptes mot himlen innan elden tändes. Besökare och journalister imponerades av det storslagna arrangemanget, den ordning och disciplin som rådde. Gävleflickorna fick åka på bussutflykt till talmannen Hermann Görings jaktpalats. På lördagskvällen tågade sexhundra flickor i klintblå dräkter och svenska flaggor in på den fullsatta stadion.

Hellgren försökte fatta hennes hand men hon parerade, det blev som en kamp. Hon stod inte ut med hans sorgsna valpögon. Nej, det var att ögonen inte blev tillräckligt sorgs- na, att hans hand inte märkte av hennes parerande, det var det hon inte stod ut med. Han var nöjd där han gick bredvid henne. Fast det inte fanns något att vara nöjd över. Barnet, som han inte visste något om, sög all kraft ur henne. De var på väg till Rådhustorget för att lyssna på Kungliga Hälsinge regementes musikkår. Hellgren hade blivit vräkt och flyttat in hos henne. Kunde väl ha försökt någon annanstans först, men nu frågade han henne och hon var för trött för att säga nej. Det kanske skulle bli bra. Hon tyckte ju om honom. Men det var trångt, och trängre skulle det bli.

Om kärleken inte får växa kommer den inte att klara sig, hur bra förutsättningarna än är. Om den stängs in på för litet utrymme, hur än rikligt med sol och vatten. Och luften svalnade, grönskan tappade kraft. Klockan var sju och publiken var stor framför orkestern. Hellgren uppskattade nästan all slags musik, han stampade takten, ville hålla om henne. Hon lät honom. Hon kanske rent av tyckte om det. Det var mycket hon inte visste om sig själv. Så hördes en hög röst alldeles bakom dem. Hellgren reagerade blixtsnabbt. Fräste till.

Fyrtio minuters konsert – är det för mycket begärt? Så ska folk störa!

Klara tänkte att rösten gick att bortse ifrån. Musiken var högre. Det hade samlats en grupp bakom dem, som uppenbart lyssnade på rösten istället för musiken.

Men va fan, sa Hellgren. Vad står den där sprätten där och gormar för?

Låt det vara, sa Klara. Det är väl nåt möte bara.

Nu? Det är för fan inte klokt. När det äntligen händer nåt i den här staden!

Hellgren var tvungen att vända sig om mot mannen vars röst blev högre och tydligare. Den lilla skaran framför honom växte. Hon såg bara män, och en kvinna i gruppens utkant. Klara kände igen han som talade, Franzén, Frasse, han var lektor och omtyckt som sådan, men också, det visste hon av Ingemar, ledare för Sveriges nationella förbund, De Nationella, i Gävle.

…en ny världsordning! hördes Franzén hojta.

Hellgren spottade. Det syntes hur det började rusa i huvudet på honom.

Stå där som en annan präst och snacka dynga. Han hade tappat bort musiken. Och henne.

Det är ju inför valet, försökte hon. Bry dig inte om dem.

Kom så lyssnar vi på musiken.

Hon försökte vända honom åt rätt håll men han stod som fastfrusen.

Ni är en jävla provokation, skrek Hellgren rätt mot Franzén och de andra männen. De måste ha hört honom. Franzén talade om det nationella som princip:

Svenska folkets fysiska och moraliska hälsa bör skyddas! Nu håller ni käften! skrek Hellgren.

Musiken dämpades eller om det bara var i Klaras huvud. Hon såg en polis närma sig. Ingemar, tänkte hon, skulle aldrig bete sig på det viset. Hon pekade på polisen som var på väg mot dem och Hellgren trängde sig snabbt bort igenom folkhopen, lämnade kvar Klara.

Han lugnar sig snart, sa hon till polisen, fast hon inte ville skämmas över honom. Hon vände sig mot orkestern, försökte koncentrera sig fast hon egentligen inte tyckte om stompandet. Hon ville ha Ulla Billquists melodier istället. De Nationellas möte överröstades av blåsinstrument och spårvagnar. Om man inte ville lyssna var det lätt att låta bli.

Hon visste inte om han gått hem eller satt sig på Fyran. Det krampade i magen och hon var tvungen att gå väldigt långsamt. Människor som också gick från konserten verkade glada. Hade de inte märkt mötet bakom dem? Hörde de inte vad Franzén sagt? Det krampade igen och hon måste stanna och böja sig ner. Hålla sig mot väggen. Försöka ta djupa andetag, som högg och högg.

Hur är det?

En hand vilade lätt på hennes arm, en kvinna stod böjd över henne, alldeles för nära, och luktade parfym.

Det blir bra snart, sa Klara.

Stöd dig på mig, sa kvinnan, som om det inte var något konstigt. Klara såg hur en man som stått i gruppen framför Franzén gick mot kvinnan. Klara ville springa. Kvinnan höll henne fortfarande i armen – hårdare nu?

Stig! ropade hon åt mannen. Jag hjälper den här kvinnan hem, hon verkar sjuk!

Nej, jag är inte sjuk.

Mannen som bar plommonstop och portfölj fortsatte ändå mot dem.

Jag kommer strax! ropade kvinnan till honom och han stannade upp.

Det går bra, sa Klara. Det känns bättre nu. Hon ljög. Hon tyckte inte om mannens ansikte. Men han log mot dem och nickade.

Kom snart, ropade han tillbaka. Kvinnan log också.

Han bekymrar sig, sa hon till Klara, som behövde hon förklara det. Han vill inte gärna släppa mig ur sikte.

Klara vek sig dubbel igen. Kvinnan strök henne över ryggen.

 

*

 

Sveriges nationella förbund rustade sig inför valet och hade gått ut med en särskild uppmaning till sina medlemmar att kartlägga antalet judiska flyktingbarn i svenska skolor. Det var en knivig uppgift, tyckte Stig Lundin. Det fanns halvarter och ättlingar, det var svårt att sätta gränsen rätt.

När Violet gått iväg med den okända kvinnan stod han länge och tittade efter dem. Varför hade hon ens hjälpt henne? Återigen kände han det som var så svårt att sätta ord på. Det var stolthet, den gjorde honom en gnutta knäsvag – han skulle inte kalla det kärlek, för det ordet var banalt och utstrålade en mjukhet han inte upplevde mellan dem. Hellre skulle han säga åtrå, hellre det än passion (som också var ett blödigt och oangenämt ord).

Han tände en cigarett och gick mot Salutorget. Där ställde han sig i närheten av busskuren för att få en glimt av det riktiga mötet. Bakom en poliskedja stod medlemmar ur Nationalsocialistiska arbetarpartiet och agiterade. Det var något helt annat med dem än De Nationella även om det fanns många likheter. De Nationella försökte anpassa sig till massan, och det var inte rätt väg att gå – skulle man få framgång måste man göra som Adolf Hitler och försöka få massan att anpassa sig till den egna politiken. Han kunde inte höra vad de sa från så långt håll men det räckte att se deras ansikten. Yngre män alla. En annan beslutsamhet. De tvivlade inte en sekund på sina ideal. Rasrenheten var i fokus, samt att de inte svamlade om kapitalet hela tiden. Han tryckte ner fimpen under sulan. Han skulle ta en kvällspromenad runt Stadsträdgården innan han gick till Staketgatan för att vänta på Violet, kanske var bankdirektör Crona hemma för att bjuda på något ur barskåpet:

Säg för jösse namn Leonard – Tack, Leonard – Så Violet kom inte med dig? – Nej, Leonard – Jag tänkte att jag skulle ta mig till Rådhuset, var Franzén bra? – Som vanligt, Leonard, mycket vältalig, många intresserade – Stig ska se att i valet, då tar vi dem, det finns en längtan efter ordning och reda, men vart sa du att Violet tog vägen? Du måste hålla ett fast öga på henne så att hon inte smiter undan. Hon flyger iväg hela tiden, än hit, än dit, vi älskar henne ändå och snart gifter ni er och då blir det annorlunda. Men om Stig kunde vara så vänlig att åtminstone veta vart hon gick? – Hon gick iväg med en kvinna, hon var sjuk tror jag – Och Violet skulle hjälpa henne eller hur? HÖR DU ÄLSKLING vår lilla filantrop! NEJ ÄLSKLING INTE FÅR HON NÅN SMITTA, DU BEHÖVER INTE OROA DIG, HON BRUKAR ALDRIG

IN TILL DEM – Hon kommer hem snart, Leonard – Det är klart hon gör, Stig, ska jag fylla på glaset? Hon kommer alltid hem, men du borde inte ha låtit henne gå.

 

*

 

Violet Crona med armen om Klara. De hade presenterat sig ordentligt, men kramperna ville inte släppa.

Du kanske borde ta dig till sjukhuset?

Klara skakade på huvudet. Hon ville skaka av sig Violet också. Hon hade en död räv runt halsen. Säkerligen var de jämnåriga men Klara kände sig som ingenting. Hon blev arg av det och det hjälpte inte mot kramperna alls.

Har du någon hemma som kan se efter dig?

Ja, sa Klara, ljög, för inte visste väl hon var Hellgren höll hus. Det enda hon visste var att hon ville lägga sig på sängen, på sidan, dra upp knäna, och vara ifred.

Jag följer dig hem, envisades Violet. Jag vill inte att du ska ramla i backen, förstår du väl.

Men, protesterade Klara.

Man sviker inte sina medsystrar.

När de gick förbi Fyran stod Hellgren där utanför och språkade med någon fyllbult. Hon kunde höra hans upphetsade röst till andra sidan Kungsgatan. Det var fortfarande nazisterna han ondgjorde sig över, var väl ute efter slagsmål. Precis när hon trodde att hon lyckats passera obemärkt hörde hon hans röst, den var mildare när den ropade hennes namn. Han sprang efter dem. Tog över från Violet, litegrann bryskt, och Klara var tvungen att förklara. Hellgren såg ändå misstänksam ut. Om det var rävboan eller doften av eau-de-cologne, eller om han skämdes och försökte skyla över.

Violet Crona, presenterade hon sig och drog handen ur den svarta handsken, och då ryckte han till, det såg ut som om han var på väg att buga, men fick än mer bråttom.

Vi får tacka så mycket då, muttrade han.

Se till att hon vilar ordentligt nu, och ta henne till läkare genast om hon blir sämre. Det är en order, ingen av dem får fara illa.

Hellgren tittade på Klara. Violet kramade om henne och viskade i hennes öra att hon måste vara rädd om sig. Jag vill träffa barnet när det är fött. Så gick hon inåt staden igen. Mot Rådhuspilen och in i allén. Klara kände hur smärtan försvann, hon kunde räta på sig igen.

Vad menade hon med dem? Jag vet inte.

Hellgren tog ett fast tag om hennes axel. Är du? Har du?

Ett barn i magen, ja, sa hon tvärt och försökte komma vidare.

Ett barn, sa Hellgren och släppte henne. Slokade en stund runt orden.

Klara började gå.

Vems barn?

Ditt förstås, sa Klara utan att titta på honom. Gick i förväg eftersom hon redan sinkats ordentligt.

Dagen efter läste hon i tidningen om Nationalsocialisternas möte på Salutorget, och det var tur att Hellgren inte gjorde det, för då hade han väl brusat upp igen. Tidningens utsände gjorde ingen stor sak av det, ett fåtal rader bara om partiets »lovligt enkla budskap« och det »vanliga skallet på demokratin och den internationella judekapitalismen«. Hon vek ihop tidningen, placerade den underst i högen, tände spisen, stekte gröt, väckte Hellgren med en strykning över hans varma, orakade kind.

 

*

 

Så såg Ingemar en mås äta upp en sparvunge. Den måste ha fallit från boet. Trädet dolde det noggrant men så blev det tid att lära sig flyga, och det gick inte på första försöket, fågelungen störtade mot marken. En mås upptäckte den lilla kroppen, dök ner och började hacka på den, omkring dem skockades fler måsar och några kråkor. Ingemar sprang in i den skränande hopen, men måsen slet itu sparvkroppen, tog det som var kvar av den i näbben och flög därifrån, som en rovfågel.

Han gick mot arbetet med ovanligt tunga steg. Såg Larsa, hälsade, och Larsa hälsade kort tillbaka. Han såg bort mot Amerikanska gungan som snart skulle slitas ur marken. Dagen gick, som alla andra dagar – sekunder utan löften om framtiden. Han såg sin spegelbild i ett skyltfönster på vägen hem och han borde ha stannat upp och sugit i sig bilden: en ung, stark man. Borde ha känt de raska stegen och livet framför sig. Men kanske hade han varit med om för mycket? Han visste inte hur han skulle få syn på sig själv på riktigt. Han ville gå till Klara, slank in på Fyran, det var ändå på vägen. Vad ville han att Klara skulle göra om han kom? Men fick han inte sakna henne, fick han inte säga det till henne? En pilsner var långt ifrån tillräcklig för att stärka honom. Han ville inte gå hem. Vart som helst men inte dit. Inte till fåtöljen, vasen, den bruna linoleummattan. Allt det invanda, som inte ens var hans, utan mammans – och pappans, men mest mammans. Det hade blivit stående. Om han fyllt rummet med sitt egna kanske han inte skulle känna sådan tomhet. Han hade ingen vana av att dricka pilsner. Det var hans pappas utväg, skulle aldrig bli hans. Han ville bara ligga intill henne, titta upp i det spruckna taket, höra henne andas. Han glömde bort Hellgren, drog bort tiden mellan dansen och nuet som en matta. Han skulle ge sig av, långt bort, men först skulle han till Klara och säga det rätt ut. Om han sa: Jag längtar efter dig, skulle det låta som kärlek.

Var det fel?

Han drack upp, reste sig, såg sig omkring i den rökiga lokalen, letade efter tecken, men ingen servitris snubblade, ingen lapp med ett meddelande föll ur någons ficka. Ingen blick som förstod, ingen uppmuntrande nickning. Kunde ingen bara titta på honom när han gick? Kunde han i baren inte le? Han behövde sträcka på sig men kröp ihop, hennes port kom närmare, ljuset gav upp, mörkret strömmade till och fyllde varje vrå i Gävle stad.

Jag kanske inte kommer tillbaka, Klara. Han klev in genom porten.

Jag ville bara säga adjö, repeterade han.

Värdinnan, fru Holmström, stack ut sitt huvud, han hade glömt bort att hon fanns. Hon luktade till sig obehöriga, och hon hade aldrig tyckt om honom. Det var som om det lyste om honom hur röd han var. Röd ut i fingertopparna.

Hon är inte hemma om han trodde det, sa hon och drog den bruna koftan tätare om kroppen. Från hennes rum kom en vass stank av kål.

Nähä, sa Ingemar. Och lade dumt till: Så sent.

Inte vet väl jag var hon håller hus, det är inte min sak att lägga mig i, fortsatte värdinnan.

Nä nä, sa Ingemar. Jag bara –

Kunde inte fortsätta. De stirrade på varandra. Han hade behövt bli välkomnad.

Han är bra stilig den där karln, sa fru Holmström då och fick ryckningar runt munnen, det blir nog ett fint barn också vad det lider.

Golvplattorna var enfärgade grå och matta. Inget snirkligt mönster att följa med blicken.

Jag ville bara – försökte Ingemar igen, fast det blev svårt att andas in luften som fanns mellan dem, och som om hon, av alla människor, skulle förstå. Kanske skulle hon det?

Sedan satte han sig, med en iskall klump i hals eller bröst, på bänken på torget mittemot. Som han gjort så många gånger tidigare och vetat att hon skulle komma hem någon gång, och att hon skulle bli glad när hon såg honom sitta där, skynda på stegen.

Var det kärlek? Att skynda på stegen. Eller att vänta, som en idiot, hur länge som helst på någon annan? Någon som ändå inte skulle bli särskilt glad av att se en. Inte längre. Mest förvånad, irriterad: Vad skulle han komma nu för och lägga sig i? Var det kärlek? Att lägga sig i, och riva upp. Nej, det var det ju inte, tänkte Ingemar, men då hade han väntat i säkert fyrtio minuter, och det var över gränsen förnedrande.

Det blir ett barn, ekade genom hans steg nerför backen.

Nazisterna stjäl svenska laster utanför Spaniens kust, och britterna tittar bort!

Den svenska regeringen gömmer sig bakom NF! De låter Spanien förblöda!

Varför ingriper de inte, det är för fan inte klokt?

Vad ska vi göra? Insamlingar? En Spanienkommitté kanske?

Ja för fan! Och så ordnar vi en demonstration. Visst gör vi det, sa Holm.

Ingemar harklade sig. Det var inte meningen att harklingen skulle pågå så länge.

Ville du säga något, Bäckström? sa Holm.

Jag tänkte bege mig dit.

Det blev tyst. Inte ens Ingemar förstod vad han sagt. Dit? Vart då?

Jag menar till Spanien. Va fan, sa Holm.

De stod med fågelholkskäftar allihop. Sedan började Holm skratta. Eken och John bytte blickar och föll in i skrattet de också. Ingemars hjärta bankade hårt under kavajjack- an som var nött längst ut på ärmarna och sprucken i fodret.

Mammas lilla pojke, skrattade Holm. Vad ska du dit och göra?

Vad tror du? sa Ingemar. Menar du allvar? sa Eken.

Det är det enda rätta, fortsatte Ingemar, försökte låta stursk men rummet vibrerade.

Oj, sa Eken.

Verner Holm vred på sig så blåjeansen gnisslade. Kanske någon skulle vilja följa med? sa Ingemar, det kändes som om han var förbannad.

Hur tänkte du då? sa John. Hur tänkte du ens ta dig dit? Jag behöver väl skrapa ihop en del pengar, sa Ingemar.

Om du menar allvar hjälper vi förstås till, sa Eken. Eller hur? Han vände sig till Holm: Det finns väl en stödfond i Stockholm också?

Ja, fast SAC har precis gått ut med en rekommendation om att inte åka, mumlade Holm, men ingen lyssnade på honom.

Jag är ju ung och frisk, fortsatte Ingemar. Kan man göra nåt ska man väl det? För varje ord var det som om han klev längre och längre bort från sig själv, tills han stod i dörröppningen och stirrade på den unge mannen som pratade på, eftersom ingen annan sa något. Om det känns viktigt ordnar det sig på något sätt, oavsett Stockholm och pengarna. Fascisterna ska inte vinna. Det är det enda som betyder något.

Jo, javisst, sa Eken. Det blev tyst igen. Tills John sa:

Förbannade jävla fascistsvin. Skjut några åt mig också när du kommer dit.

Ingemar nickade och de flinade mot varandra. John dunkade Ingemar i ryggen. Eken rev sig i håret, skakade på huvudet, men log och såg stolt ut. Holm sa inget. Bara gnisslade.

 

*

 

Den tjugonde september var Klara och Hellgren bara ett i mängden av par som gick armkrok till vallokalen i strålande solsken. Kvinnorna hade haft rösträtt i femton år, de flesta tycktes ändå rösta som sina karlar, det sa Sara på fabriken i varje fall. Klara tyckte det var svårt. Hon visste att Ingemar inte röstade alls, han och de andra syndikalisterna var emot det, menade att folket skulle fatta beslut underifrån och gemensamt. Men till och med i Spanien hade syndikalisterna röstat, för att inte högern och fascisterna skulle få makten. Och hur gick det då? kunde hon höra Ingemar. Men först gick det ju bra, svarade hon. Och det gick väl inte att lägga länder som karbonpapper över varandra? Anders Hellgren i sin cheviotkostym gick ovanligt rakryggad – som så många andra män. Så, de tyckte de hade makt nu. De tyckte de levde i en demokrati. Men om det nu var så att alla fick vara med och bestämma, varför hade Hellgren varken bostad eller arbete? Och varför var det en synd att bära på ett barn om man inte hade ring på fingret? Hon tänkte tillbaka på Elise Jensens förstamajtal. Klaras barn hade väl också med politiken att göra?

Hon var glad att Ingemar inte hörde hennes tankar. Det var verkligen en fin sensommardag och det var skönt att gå där med Hellgren som blev förbannad på samhället på mindre komplicerade grunder än Ingemar. Hon hade läst parollerna högt för Hellgren medan han knöt slipsen. Högerns löd: Fria människor i ett fritt Sverige, Folkpartiets: Bort med varje tendens till diktatursträvanden, och Socialdemokraternas: Framtidsfolket röstar på Arbetarpartiet. Det lät ju fint och bra alltihop. Fria framtidsmänniskor. Men orden räckte ju inte. Hellgren röstade på Socialdemokraterna. Han kunde ha struntat i det lika gärna, det hade han gjort förra valet, men nu, sa han och såg menande på hennes mage, hade han ett ansvar. Skuggan i blicken fanns inte där. Den kom och gick. Hon höll i honom lite hårdare när de kom fram och medlemmar ur De Nationella stod utanför vallokalen. Hellgren rättade till sin slips. Tittade inte ens på dem. Hon visste inte om det gjorde henne stolt eller besviken.

Hon undrade vad Violet röstade på och om hon skulle träffa på henne igen. Framme vid valurnan hade hon ännu inte bestämt sig. Vilka var inte fascister? tänkte hon. Vilka skulle göra så att tillvaron blev rättvis och bra, för alla? Det där alla fanns inte riktigt, eftersom alla inte skulle hålla med om vad som var rättvisa eller vad som var gott. Hon visste att kön växte bakom henne. Hellgren var klar för länge sedan och hon måste skynda sig så att han inte gick ut och hamnade i bråk. Det krampade i magen igen, och hon var tvungen att böja sig framåt. Hon hörde harklingar bakom sig, viskningar… Om hon inte röstade, tänkte hon, var det Ingemars värld hon valde, om hon röstade måste hon välja för sitt barn.

Socialdemokraterna vann stort, och De Nationella gick bakåt, likaså Nationalsocialistiska arbetarpartiet.

Du ser, du behöver inte klå dem, de är redan slagna, sa Klara till Hellgren när de låg bredvid varandra i den smala sängen, de måste känna den andres kropp.

Men de finns och det är illa nog, svarade Hellgren och hon kände hans stånd mot låret.

På kvällen den tjugofjärde september lägrade sig ett ovanligt mörker över Gävle. De gatlyktor som fortfarande brann täcktes av blått papper och på Drottninggatan var den elektriska belysningen liksom alla skyltfönster släckta. Spårvagnar och bilar körde med avskärmade ljus. Det var lördag och korvgubbarna stod kvar en stund i det blå ljuset. De såg ansikten kika fram bakom rullgardiner, spanande mot stjärnhimlen. En grupp människor samlades på Nygatan och gick mot Kungsbäck och kasernerna. Sirenen ljöd prick klockan elva. Rekryterna klädde sig och skyndade ut, tog skydd i skogspartiet, riktade luftvärnskanonerna och strålkastarna mot himlen. De fyra ljusknippena upptäckte snart silverfågeln, ett efter ett skildes ljusstrålarna åt, fler silverfåglar uppenbarade sig. Luftkanonerna smattrade och fåglarna, som försökte undkomma ljuset, kastade ner sina raketer. En bombflottilj på arton maskiner, föregångna av tre jagare, attackerade hamnområdet på låg höjd, gasbomber över Gevalias rosteri. Gasbomber över Gammelbron och en sprängbomb över Nynäs. Manufakturfabriken i Strömsbro var under anfall och bolaget försökte skydda byggnaden med en dimbildningsmaskin. Tät dimma över nejden. Spärrade vägar. Brandkårssirener. Efter en timme var flyganfallet över, militärerna åter i sina sängar, ambulanserna vände hem till garagen, övningen avslutad. Några barn grät länge och hade natten igenom svårt att skilja dröm från verklighet. De var rädda. Och somnade.

Klara läste i Arbetarbladet att släckningen över Gävle varit lyckad men att kvicksilverlamporna i hamnen synts på sex mils avstånd vilket förstås var olyckligt i händelse av ett riktigt anfall. I Cordoba hade striderna pågått i fyra dagar. I Toledo var en av landets största vapenfabriker i rebellernas händer, men kvinnor och barn var äntligen befriade från källarfängelserna i stadens fästning. Klara följde texten i tidningen med fingret så att fingertoppen blev svart på henne. Hon läste att flera av kvinnorna – de hade suttit instängda i två månader – blivit galna. Hon ville säga det till Hellgren. Han stod med kepsen i handen och var på väg att gå men han ville inte sätta den på sig.

Ska du inte iväg? frågade han. Jag ska läsa färdigt det här först. Vi kunde ta sällskap, sa Hellgren. Men jag måste inte gå riktigt än.

Vi ses i kväll då. Han gick till fumlig attack med en kyss som hon avvärjde.

Ja ja, sa hon. Lycka till nu då.

Han grymtade och himlade med ögonen.

Hon och barnet läste tillsammans. De läste allt som handlade om Spanien. Läste att välbeställda svenskar lämnat Spanien i panik.

Du må komma ut snart, så jag slipper känna mig så ensam, viskade Klara.

Vid fabrikerna på Brynäs stod Hellgren i kö, som han hade gjort varje morgon i flera månader nu. De stod där i grupper med sina kepsar och visste inte om de skulle räta på eller kröka ryggarna, vilket som tjänade dem bäst. I dag var det Matsons läderfabrik. I förrgår Läkerolfabriken. Hon tänkte på honom när hon gick till Makaronifabriken. Hon ville tänka att hon hade haft tur.

Arbetsdagen gick lika långsamt som den brukade men när hon tog av sig skyddsrocken och hårnätet och småpratade med Sara och Astrid i omklädningsrummet kändes det som om det nyss varit morgon och de stått där för att byta om. Efter arbetet gick hon och barnet förbi Café Norden och läste andra tidningar än Arbetarbladet. I Göteborgs handelstidning frågades det om Spanien måste välja mellan svart eller röd terror. På Svenska Dagbladets första sida var rubrikerna hårt svarta: Fasansfullt rött skräckvälde i Barcelona. Regeringsseger i Spanien liktydig med att anarkisterna taga makten.

Noninterventionspakten kritiserades men förbudet av vapenleverans från Sverige till Spanien försvarades av Sandler: Bitter erfarenhet har givit den lärdomen att fredens sak gagnas bäst om varje folk självt får hjälpa sig fram – om så behövs på det självförvållade lidandets smärtsamma väg. Schweiz lyftes fram som en förebild eftersom man där förbjudit insamlingar för Spanien. Klara smekte magen och fnös. Och barnet därinne fnös med henne. Ett tjugotal hus i Bilbao låg i ruiner. Sextio kvinnor hade spärrats in i ett kloster.

När de kom hem satt Hellgren vid bordet med ansiktet i händerna. Hon behövde inte fråga.

Hur ska det gå, Klara? sa han. Hur ska vi klara oss?

Det finns de som har det värre, svarade hon och började skala morötterna hon köpt på torget. Hela kvällen skulle han röra sig som ett djur i en bur och hon skulle till slut säga åt honom att gå ut. Hon visste vart han gick, och att inget skulle bli bättre av det, men det enda hon ville var att få vara ensam med barnet och läsa ifred. Hotet mot Madrid blev allt mer överhängande och det fanns kvinnor med i kampen mot rebellerna. De bar småblommiga klänningar och gevär över axeln.

Kriget fanns bakom kullarna och den spruckna jorden sträckte sig mot bergen och varje morgon klockan nio kom getterna och fåren med små klingande klockor om halsarna, och sedan kom lastbilarna fyllda med apelsiner, och kvinnorna var på väg till floden för att tvätta och vid dagens slut kom åsnorna och oxarna ner till floden för att dricka. Medan kriget mullrade bakom kullarna och jorden inte kunde bryta omfamningen om bergen, och djuren kunde inte skiljas från jorden och floden, och kvinnorna kunde inte skiljas från sina liv.

När Hellgren kom hem efter några pilsner satt hon fortfarande uppe, han strök sin hand över hennes rygg, kysste henne i nacken.

Du borde inte läsa så mycket, sa han. Det blir förvridet i huvudet på dig.

Han sluddrade. Klädde av sig. Stod framför henne naken. Kom och lägg dig nu.

Jag kommer snart, sa Klara. Orden suddades ut framför henne, ögonlocken ville sjunka, men hon måste kämpa emot en liten stund till.

 

*

 

Neptuns döttrar kom in från regnet med sina korgar. Det var svårt att säga om det hände nu eller om det var för länge sedan de stod där i sina våta förkläden. De såg sorgsna ut, tills de upptäckte att det fanns en gäst – en ung man vid namn Ingemar som de visste inte bråkade, inte kräktes på golvet, inte nöp dem i stjärten när de passerade.

Fröken Rost ställde en kopp på hans bord och log spetsigt: Hösten är här nu, sa hon.

De tittade båda ut genom fönstret. Måsarna svajade på himlen och löven sprätte loss från träden. Vinden gjorde vågor på vattnet, slog hårt ner regnet på taket på Joel Hägglunds hus. Joel med sitt ärrade ansikte, näsvinge tunn som papper. Han hade förändrats. I rummet på Västerlånggatan i Stockholm dit han åkt för behandling för sin tuberkulos.

Har du någonsin varit i Stockholm, Ingemar?

Så hade hon frågat, Klara. De hade grälat, men det förstod han egentligen först efteråt. Det var innan de cyklade ut till Sätraåsen och dansen. Sommaren var inte vidare varm än, inte som de längtat efter (och trott att de kunde spara värmen inom sig för att plocka fram när hösten kom). Klara pratade om familj, hon gjorde det med undertoner: de skulle ha det som alla andra och det stod Ingemar inte ut med.

Du förstår, Klara, hade Ingemar sagt, när man sett så mycket som jag, då vet man hur viktigt det är att –

Hon avbröt honom med ett litet, hårt skratt.

Och vad har du sett, Ingemar? skrattade hon. Och sedan kom det: Har du någonsin varit utanför Gävle ens? Har du varit i Stockholm? Som Joe Hill?

Jo, hon drog in honom, Joel. Fast han rest till Stockholm för en livsviktig operation och kommit tillbaka med ett annat ansikte. Dragit sig undan, klen och sjuklig – suttit i rummet och spelat fiol, fäst stråken i bandaget, hela underarmen inlindad. Ingemar skulle ha tyckt om att se ett annat ansikte i spegeln än sitt eget.

Det var i juni de grälat, han och Klara. Så nära i tiden och samtidigt hopplöst avlägset. Gick inte att kasta ut fiskespöt och dra den dagen tillbaka. Linan skulle fastna i ett träd, och trädets löv var inte längre gröna, satt snart inte ens kvar. Dörren in till sommarteatern på Södra Kungsgatan var förseglad, återigen en del av planket. De hade skrattat därinne under det randiga seglet, men det skrattet gick inte heller att fiska upp och slå in som present och ge tillbaka till Klara.

Jag måste veta vad vi håller på att bygga, Ingemar, om det är stadigt och om det är för framtiden.

Varför måste du veta det?

För att jag inte är som du, Ingemar, jag kan inte bara ge mig av.

Du kan göra vad du vill!

De orden var också en present men hon tog inte emot dem så, istället skrattade hon till så där hårt igen.

Förresten går det väl inte att veta, fortsatte han – det går väl aldrig att veta nåt om framtiden.

Hon var så fin i sin sommarklänning och sin sjal och hon orkade inte bråka, sa hon, tog honom under armen. Men hon hade trots allt dragit in Joel. Jämfört dem. Med vilja. Och det ena ledde till det andra. Från Sätraåsen till Västerlånggatan 10 och sedan med tåget till Göteborg och en Atlantångare.

Påtår?

Han märkte inte ens att han druckit ur.

Hur skulle livet egentligen vara? Han ville fråga fröken Rost men skakade på huvudet.

Det är bra tack, sa han. Tidningen låg oläst framför honom. Han och Klara hade gått på biografer, kaféer och föreläsningar. De gick på nyinvigningen av Furuviksparken och såg elefanten Taku. Eller, de såg inte elefanten eftersom det var fullt av folk som trängdes framför inhägnaden, men den ingick ändå i deras gemensamma minnen. (Och de såg en bild av den i tidningen, Klara tyckte att den såg ledsen ut.) De hade hållit varandra i handen, skrattat och kyssts, också efter grälen. De hade kallats för ett kärlekspar av andra som

sett dem tillsammans.

Men vi kanske bara är kamrater, försökte Ingemar säga till Larsa efter att de blivit sedda tillsammans både på Röda kvarn och på Södra Caféet.

Du såg förtjust ut i varje fall, hade Larsa svarat. Ingemar hade inte alls rodnat, fast Larsa påstått det.

De fyllde sin tid till bristningsgränsen. Nästan varje kväll i veckan och varje ledig söndag. Hur trötta de än var så sågs de. Efter arbetet. Efter Ingemars besök på Neptuns eller lokalen (ingen av dessa platser var för kvinnor). De avtalade inget, det blev bara så att han stod utanför hennes dörr. Innan grälet om Joe Hill och framtiden hade Klara undrat om de inte kunde stanna hemma för hon kände sig trött. Hon sa något om förmannen på fabriken, att han varit svår mot henne.

Det är väl alla förmän, sa Ingemar. Men jag vill nog inte ändå, sa Klara.

Är du tokig, sa Ingemar. Ska vi sitta hemma en lördags- kväll när det är sommar och vackert väder? Du blir pigg bara du kommer ut.

Och det var kanske därifrån grälet startat? Om det nu ens var ett gräl. Han ville fiska upp det, fortsätta dra i linan.

Han hade inte varit i Stockholm, men han hade sett mer av Gävle än de flesta. Han hade sett ballongfärder över Gavleån, och badhuset där Joel arbetat. Han hade sett staden i många skepnader. Sett det nya bli gammalt och det gamla bli nytt. Glänsande fasader, som inget betydde. Inget i jämförelse med vad en ny stad skulle kunna vara. Han mindes att hon satt upp håret med nålar. Hon hade inte suckat eller varit ledsen. Bara lat. Så som människor kan bli och inte förstår att det är livsfarligt. Hon bytte klänning också, till en i mer färg, och han såg hennes kropp och tänkte att han tyckte om den. Såg hennes bröst och mindes hur de kändes i händerna. Hon drog på sig blanka strumpor och han såg underbyxorna och tänkte på vad som fanns därunder. Allt som fanns därunder, djupt därinne. Hon satte parfymdroppar bakom öronen. Sedan gick de ut i den ljumma sommarkvällen.

Han hade sagt:

Allt vi har är sommar, Klara.

Och visst skrattade hon mjukt då? Så grälet kanske började senare? Fast det var ju inget gräl. De hade pratat om Joel och en framtid som var omöjlig att säga något om och sedan hade hon dansat iväg och när hon kom tillbaka, svettig, glad och röd i ansiktet, ville han inte ha henne längre.

Det tänkte han på när han satt på Neptuns och inte ville gå hem. Hon hade gått över till fiendesidan. Hellgrensidan. Han var uppvuxen med Hellgren och de andra bråkstakarna – hade sett dem i ögonvrån både på skolgården och i staden. Smilfinkarna. Som gillade att visa knytnävarna men aldrig skulle åka till Spanien och slåss för något som var på riktigt. De häcklade andra och slängde med sina luggar. De hade farsor, som Hellgrens, som glott på små- flickor men inte kunde få fängelse för det eftersom de inget gjort. Kristina Larsdotter hade berättat det. De kom inte till hennes begravning, Hellgren och hans farsa, fast de var släkt med henne.

Klara borde ha varit mer tacksam över honom. Han hade ansträngt sig. Hade kunnat hålla käften, men när de gått tillsammans framkallade varje plats ett särskilt minne:

Vet du, Klara, att just här…

För henne, bara för henne, hade han målat fram staden så som den varit – som han mindes den! – och det märktes att hon tyckt om det. Hon sa inte som mamman: Berätta mer, Ingemar! men det syntes på hennes ansikte. Leendet. Hon hade verkligen gillat honom.

Han reste sig, betalade, sa adjö, drog upp kragen, öppna- de dörren, ut i vindarna. När han gick förbi Hamntorget såg han framför sig, nej han kom ihåg! när pappan stått där som ung man – det var många år sedan, innan Ingemar föddes. Han mindes att de samlats där, att det var oro i gruppen, och pappan spottade efter strejkbrytarna. Stuveribolagen ville sänka lönerna med tjugo procent och fackföreningarna hade samlat till möte. De fick tillåtelse att demonstrera på villkor att de varken sjöng eller ropade slagord. Ingemar kom ihåg en röst höja sig ur massan: För socialismen! Flera stämde i. De började sjunga fast de inte fick. De var kostymklädda och förbannade. De gick mot Islandsplan, samlade arbetare efter vägen, neråt ån igen – mot Rådhuset och de styrande – men vid ån hade poliser spärrat av. Demonstranterna tryckte sig envist framåt, polishästarna stegrade sig, sablar lyftes, kroppar trycktes fast vid broräcket och paniken spred sig.

Hans Bäckström var en av dem som satt fast, intryckt mot kanten, mellangärdet mot räcket, hans kropp lyftes uppåt. Han var inte ensam om att skrika. Rekryter anlände och ställde upp sig vid brofästet. Fyratusen arbetare fortsatte framåt på Kungsgatan. Det började regna, oväntat, ingen hade haft tid att uppmärksamma hur molnen skockades. Vid Gavleåns broar stod unga militärer, arton-nittonåringar, med gevär riktade mot folkmassan. Människor slog omkring sig, ett tjugotal greps och fördes bort. Många dröjde kvar, det hördes skott men ingen blev skadad. Folkhopen skingra- des. De sista släntrade hem i gryningen, det var först när de kom hem som nederlaget skulle kännas ordentligt. Pappan var en av dem som blev kvar, gänglig, svartklädd, chockad, han drev omkring i staden. Pappan, mindes Ingemar, var en av dem som kom sist hem.

 

*

 

De sa att det var en arbetsplatsolycka men det kunde ha varit vad som helst. En död pappa är en död pappa. Nöden – som plötsligt blev påtaglig – måste bekämpas med gott humör och Catarina Hägglund behövde inte ta i från fotknölarna. Hon hade sett kvinnor bryta ihop och bli tokiga när döden och fattigdomen drabbade dem och därför gick hon ut på Nedre Bergsgatan dagen efter att hon fått beskedet, tittade upp mot himlen och sa rätt till Gud att hon skulle fortsätta tro på honom, han menade inget illa, mörkret och ljuset, sa hon, slingrar sina armar om varandra, kan inte leva utan varann. Ju mörkare mörkret blir, desto starkare måste ljuset lysa. Hon pratade fort så att Gud inte skulle avbryta när hon behövde trösta sig själv, och när hon pratat färdigt skickade Gud ut lyktgubbarna för att tända gaslyktorna. Hon gick in till barnen och kramade om dem – en efter en.

Eftersom mammor får planeterna att fortsätta sin bana runt solen måste de leva för evigt. Mammor har den makten, fast de inte alltid begriper det. När maken inte vaknade ur narkosen var Catarina tvungen att få tillvaron att fungera. Medan Ingemars pappa, många år senare, var den som fort- satte leva och försökte ta hand om sin ende son. Där skilde de sig åt, Joel och han. Ensambarnet mot syskonskaran, och en pappa som fortsatte finnas. Med sin vaga kärlek som jämt frågade om tillåtelse och obekvämt tog plats. Ja men bara ös den över mig, hade väl Ingemar behövt säga, men han var nästan vuxen och hade fått en rejäl portion kärlek av mamman att stå sig på. Om kvällarna blev saknaden besvärlig men då fokuserade han på vasen i fönstret, den blå lasyren och mönstret som fortsatte ut i tapeten, snirkliga varv i rummet, lindade sig kring sängbenen, upp längs stommen, genom madrassen, in i huvudet på honom, där det snirklade sig vidare i cirklar in i sömnen och drömmarna. Mammor ska vara eviga och levnadsglada nav att hämta sitt eget liv ifrån. Gå längre och längre bort, återvända, samla kraft, gå i allt vidare cirklar – hela tiden detta fyrljus i mitten.

Eivor Bäckström dog av kräfta i magen och golvet rycktes bort under Ingemars fötter. Han stod på avgrunden och kunde känna oändligheten i det svarta hålet under honom, det var bara att följa med ner i det, men han stod kvar. Han fick inte tappa vasen och mönstret med blicken. Han väntade på att mamman skulle ropa på honom – så att han äntligen skulle få ta sig över avgrunden – men det var pappan som kom och lyfte honom därifrån. Bäddade ner honom i sängen, torkade tårarna, fast han själv inte märkte att han grät. Kysste Ingemar på pannan med sin breda mun, som Ingemar förväntat sig skulle vara strävare, men den var mjuk och blöt, precis som mammans.

Ös kärlek över mig, hade Ingemar behövt ropa när pappan vägde på tröskeln, för att sedan söka sig ut till den runda mässingskylten med ordet ÖL-SERVERiNG, fick sin trefjärdedelspilsner, väntade, köpte en till. Kväll efter kväll. Ingemar vande sig vid att höra pappan komma insmygande vid tolvslaget, så natten när han inte kom låg Ingemar vaken, väntade – det var dagen efter hans sextonde födelsedag. Som vanligt när han fyllde år hade han tänkt på Joe Hill och det perforerade papperet ovanpå hans hjärta. Fyra hål i bröstet. Hur det kändes att bli skjuten. Han hade gått på Salt Lake Citys vita, räta gator. Snöstaden liknade Gävle men i Salt Lake City var det högre upp till himlen. Han hade, långt in i drömmen, letat efter fängelsegården men inte vågat fråga om vägen dit. Först den tredje dagen förstod han att pappan inte skulle komma tillbaka. Det skulle bli skönt att slippa tröskelvägandet, slippa ligga i en inandning och låtsas sova till dess att han hörde dörren slå igen. Det var inget konstigt att pappor försvann, det hände hela tiden. Säkert fanns en uppsamlingsplats för borttappade pappor, där satt de och molteg, förbjudna att ställa frågor och trösta varandra. De bara harklade sig och någon sa att jo men, hans barn var vuxna snart så inte behövdes han. De harklade sig så hårt att det lät som om de skulle kvävas. Ingemar letade inte. Han hade sitt arbete, och framtiden, hade Eivors kärlek i ett sirligt mönster under huden, en dold tatuering.

Och snart nog hade han Klara också. Den kvällen i Godtemplarnas trädgård. Dr Marthelli roade publiken med suggestioner: dansande sopkvastar och osynliga bastubor. De bytte blickar, några ord, han hade försökt se ut som om han inte alls roades av det som hände på scenen. Efteråt följde han henne till dörren, det var bara några kvarter upp, förbi macken, han hade sagt – fast det inte stämde – att det ändå var på vägen. Nej förresten, de tog en omväg, eftersom kvällen var varm.

Han mindes allting. Hennes blå kofta och den ljusa himlen. Han pratade på, och hon hade frågat om han var nervös. För att bevisa att han inte var det tog han hennes hand… hon sa att hans hand var iskall. Nej! Det var andra gången de sågs som han tog hennes hand, första gången tog de bara en omväg. Tredje gången kysstes de. Fjärde gången följde han med henne upp, trappan knakade och dörren gnisslade och Klara var rädd, men inte skräckslagen, att fru Holmström skulle höra. I Klaras rum fanns inga historier för honom att berätta. Där fanns hennes liv, som han inte visste något om. Det tycktes enklare att kyssas, och kyssas, och fortsätta kyssas. Ingen annan förstod att det var en omväg han tog, Ingemar, när han återigen gick förbi Joel Hägglunds hus. Han kunde höra den muntra väckelsemusiken där inifrån, den fyllde hela huset. Efter att Joels pappa dött tystnade Gud och musiken och mamman införskaffade en åbäkig grön mangel som försågs med prisuppgifter på en plåtskylt. När Ingemar gick längs ån kunde han se kvinnorna som tvättade vid klappbryggorna. De hängde upp tvätten på långa linor kors och tvärs över staden och kom sedan till Nedre Bergsgatan för att mangla. Catarina och barnen turades om att veva och det blev en liten inkomst.

När han klev över tröskeln till rummet på Arbetshusgatan gick det som en vindil genom bröstet på honom, för han såg Hellgren lägga sig över Klara i sängen, där hon legat under honom, och han hörde henne viska: Ös kärlek över mig. Sedan begravde han ansiktet i hennes mjuka hår – så som alla hår var mjuka, vad var det för särskilt med just hennes hår.

Vinter smög sig in i vindarna och dimman i gryningen var överväldigande. Ingemar gick till arbetet, till Neptuns, hem. Anarkisterna gjorde en offensiv mot Cordoba. Han gick till arbetet, förbi Joe Hills port, ibland extra långa omvägar förbi Klaras hus. Invånare flydde efter en flygräd över Cerro Muriano. Unga pojkar på fotografier med gevär längre än de själva, allvarliga blickar, unga kvinnor också.

Den fjärde oktober, natten mot söndagen, kom stormen. En lastvagn välte ner i Gavleån och flera träd knäcktes, belysningsnätet brast. På förmiddagen började det snöa, vindstyrkan låg på tjugosju sekundmeter, havet stod så högt att bara två av de väntande fartygen tog sig i hamn. Fiskare fick sina skötar förstörda. Stormen slet de sista envisa bladen från träden. Från en dag till en annan hade röda löv blivit bruna, låg framför Ingemar med skarpt silvervita kanter. Tunna vita vingar slog ut från människornas kroppar.

Ingemar ville inte tänka att de var lika nära döden som livet. Han stod i hamnen och blåste nästan omkull. Ville att människorna skulle vara närmast livet hela tiden. Sluta vara så bleka och invirade i sig själva. Han hade tänkt att de inte var främlingar, men blev osäker. För varje dag som gick och Ingemar begav sig till Alderholmen istället för till Spanien kände han det som ett svek. Försökte diskutera med kamraterna på Skeppargatan, väntade på att John skulle säga: Ingemar, låt oss åka! Men John bara pratade om våldet, frossade i detaljer, fantiserade om hur de skulle dö, de jävlarna.

Du vet, sa han, att borgare blöder mindre, det blir inte lika svinigt, och fascister blöder knappt alls.

På ett sätt, tänkte Ingemar, visste han väl det, John, eftersom han jämt var i slagsmål, sniffade upp nazistsympatisörer som hundar sniffade i andra hundars bakdelar, på ett annat sätt visste han väl ingenting.

När Ingemar var på väg hemåt, knöt halsduken och min- des mammans händer – ordentlig knut…drog lite för hårt

– då kom John efter, tog honom i armen: Kan vi ta sällskap en bit?

Han var huvudet högre. Harklade sig:

Du vet, jag skulle gärna hänga med dig till Spanien, men. Han flackade med blicken, fortsatte:

Jag blev ju nästan ihjälslagen förra året. Jag minns det, sa Ingemar.

Hade det inte varit för Holm –

Jag vet. Han gick emellan. Det var bra gjort av Holm. Men struntsamma. Jag lovade morsan…

Jag vet, sa Ingemar igen. Du lovade henne att inte dö.

Dagar gick och Ingemar väntade och väntade. Tittade efter Larsa som kånkade lådor och drömde om att kunna ge sina barn det han själv inte fått. Han tittade efter Klara. Såg henne ibland, så som det är i en stad. Hade sett henne i sommarklänning i augusti, och med sjal om axlarna i september. I oktober knöt hon sjalen om bröstet och i november gick hon hukande – vindarna drog i hennes hår – han tänkte att när våren kommer och kriget är över då ska du fara till Spanien och värma dig. Han var på väg mot henne, de skulle mötas om ingen av dem avvek, hon tittade ner i vägen, hade inte sett honom än, men då kom den jävla Hellgren spring- ande, rätt över Kungsgatan. Han ropade på henne och hon stannade, väntade in honom. Det var omöjligt att minnas sommaren längre, Ingemar gick över till andra sidan, han var osynlig, Hellgren och Klara stod i slottsbacken, vända mot varandra, det var något annorlunda med henne. Han såg den runda magen och ryckte till, det kändes som om han skulle fara i backen. Han ville springa fram och rycka bort henne från det som hon var i. Hellgren och allt det andra.

Var det kärlek? Att vilja rycka bort en människa från någon annan.

Han skyndade in på en tvärgata så att deras blickar inte skulle mötas.

 

Fortsättning följer…

Publicerad Uppdaterad
4 days sedan
Jona Elings Knutsson är läkare, kolumnist och författare. Foto: Fredrik Sandberg/TT, Vendela Engström

Jona Elings Knutsson:
Var är solidariteten bland de andra facken?

Vill byggarbetare, handelsanställda eller metallare inte ha en fungerande sjukvård? Tycker
de att saker som rast är trams? Det är lätt att få det intrycket när det uteblivna stödet för Vårdförbundets stridsåtgärder är kompakt. Det skriver Jona Elings Knutson i Arbetaren och efterlyser en bred facklig solidaritetsrörelse, både bland vårdarbetare och andra yrkesgrupper.

Låg utbildning och tom plånbok ökar risen att bli sjuk, skadad och att dö i förtid. De som bäst
behöver sjukvård är alltså sannolikt LO-medlemmar. Vårdförbundet har ensamma tagit
ansvar för att rädda sjukvården genom övertidsblockad och strejk. Ändå är tystnaden
skrämmande påfallande från LO-förbunden.

Vill byggarbetare, handelsanställda eller metallare inte ha en fungerande sjukvård? Tycker
de att saker som rast är trams?

Att planerad ständig övertid inte är så mycket att hetsa upp sig över, i alla fall inte när det gäller sjuksköterskor?

Sjukvården står inför kollaps

Det är lätt att få det intrycket när det uteblivna stödet för Vårdförbundets stridsåtgärder är kompakt. I hierarkist styrda fack så som Byggnads, Handels och Metall är det förvisso inte medlemmarnas sak att bestämma om stöd, men resa krav på de egna organisationerna är knappast omöjligt.

Den offentliga sjukvården står inför en kollaps. På vissa håll är kollapsen redan ett faktum.
Ja, jag tittar bland annat på er, Region Västernorrland. Samtidigt har allt fler svenskar privata
sjukvårdsförsäkringar som ger gräddfil till sjukvård. Dessa allt fler svenskar är inte de som
behöver vården mest. Tvärtom är det människor med pengar, det vill säga, med bättre hälsa
och längre förväntad livstid.

Vårdförbundets stridsåtgärder är helt nödvändiga för att få behålla och kunna rekrytera personal till den offentliga vården. För alla där månaden räcker längre än lönen är således Vårdförbundets kamp en fråga om hälsa eller sjukdom, liv eller död. Det tycks inte bättre än att den svenska arbetarklassen drabbats av suicidala drag.

Fack som inte kan stava till solidaritet

Att Läkarförbundet mumlar något otydligt om Vårdförbundets kamp förvånar inte ett dugg. Det är knappast något stridbart fack, utan har tvärtom sedan länge accepterat reallönesänkningar och kraftigt försämrade arbetsvillkor för de egna medlemmarna.

Att Kommunal som organiserar undersköterskor heller inte varit synliga i konflikten förvånar kanske mer. Å andra sidan har undersköterskornas villkor förblivit usla utan att Kommunal brytt sig nämnvärt. Kanske ser de också sjuksköterskorna som mer priviligerade efter förhållandevis lyckade år av kamp, där åtminstone lönerna höjts.

Och om Kommunal skulle stötta Vårdförbundet tydligare i strejken kan de egna medlemmarna komma att kräva liknande åtgärder. Och det verkar Kommunal alldeles ointresserade av. Med fack som inte kan stava till solidaritet är det dags för oss alla att steppa upp.

Delta i Vårdförbundets demonstrationer! Gå med fika till strejkvakterna! Använd sociala medier!
Kräv åtgärder från ditt eget fack! Gör allt som står i din makt, åtminstone om du förväntar
dig att bli omhändertagen om du blir sjuk eller skadar dig.

En förlust för Vårdförbundet riskerar att göra klassklyftan i hälsa allt djupare. En tom plånbok ska inte vara synonymt med sjukdom, smärta och död. Det är inte svårare än så. Det här handlar om själva livet.

Publicerad Uppdaterad
6 days sedan
Shabane Barot om hur valaffischerna vare sig vi vill eller inte flyter runt i vårt kollektiva (o)medvetna. Foto: Janerik Henriksson / TT, Julia Lindblom

Shabane Barot:
Parodisk upptagenhet vid gränser

EU-valet är över och resultatet innebär en liten utandning trots de fascistiska partiernas framgångar i södra Europa, skriver Shabane Barot men menar att kampanjbilderna och budskapen med fokus på gränser som har förmedlats ändå skvalpar runt i vårt kollektiva omedvetna och kommer att segla upp igen i framtiden.

Min psykolog liknar de ”ohjälpsamma tankar” som kan segla upp i huvudet ibland vid EU-valaffischerna som kantar innerstadens gator. ”Man måste fråga sig – betyder de här budskapen någonting överhuvudtaget? Behöver jag lyssna på dem?” 

Jag tycker liknelsen är briljant: valaffischerna som en manifestation av det skräp som flyter runt i vårt kollektiva (o)medvetna. Upptagenheten vid gränser är parodisk: “Gränser och frihet” (KD), “Håll gränsen mot förtryckarna” (C), “Sätt gränser för kriminella – inte för polisen!” (M) 

Floskler och tomma ord

”Mest floskler och tomma ord” konstaterar en mediavetare intervjuad i Dagens Nyheter den 19 maj. Men ”Gränser och frihet” är inte bara nonsens eller en floskel – det förmedlar KD:s politiska vision. Gränser för vissa – frihet för andra. 

Affischernas bildspråk är minst lika intressant som innehållet i partiernas valslogans. En vän som arbetar med och forskar inom grafisk design uppmärksammar mig på estetiken i Sverigedemokraternas kampanj. 

Hon har fotat av en bildsvit bestående av fyra stora affischer som hänger intill varandra nere vid tunnelbaneperrongen i Skanstull. Här ser vi en grupp mörkhåriga män i en upploppssituation: kravallstaket och brinnande polisbilar figurerar i bakgrunden. Rad efter rad av pixliga tegelstenar ställs upp framför männen, tills hela bildytan är täckt av en hög blå mur med texten ”Mitt Europa bygger murar – Mot invandringskaos, mot gängkriminella, mot islamister”. 

Utseendet på de blåa byggstenarna för tanken till TV-spelet Minecraft och målgruppen verkar vara just barn och unga. Sverigedemokraterna blev också största parti i skol-EU-parlamentsvalet med 24,5 procent av rösterna. 

Total avsaknad av progressiv politik

I valrörelsens slutskede passerar jag en av Liberalernas affischer, som är utformad av den ukrainska illustratören Nataliia Mykhailetska. Estetiken är tydligt influerad av 1930-talets politiska propaganda. 

Den svenska och ukrainska flaggans färger dominerar det rum som avbildas, där tre individer med kraft försöker trycka igen en blå dörr som står på glänt. Genom den öppna springan är en hord rödfärgade manskroppar på väg att tränga in. De klättrar nästan över varandra och har alla identiska ansiktsdrag: en stiliserad Vladimir Putinmask. Bildspråket efterliknar på ett uppenbart sätt den antikommunistiska propaganda som spreds i Tredje riket och i USA under kalla kriget.

”Blågul solidaritet” är också en dubbeltydig paroll – solidaritet med Ukraina men nog anspelar Liberalerna även på en exklusivt svensk solidaritet.

Socialdemokraternas valaffisch ”Gör något stort” är i sin tur enkelt komponerad med vit text mot röd bakgrund, en blinkning till partiets och arbetarrörelsens historia. I de åtföljande bilderna på Magdalena Andersson klädd i tweed stående vid sitt skrivbord, eller sittande framför detsamma flankerad av toppkandidaterna Heléne Fritzon och Johan Danielsson, råder dock en total avsaknad av progressiv symbolik. 

Det är en påtagligt proper, iögonfallande vit trio som avbildas: Fritzon är klädd och friserad som en moderat på Bo Lundgrens tid, i pärlhalsband och sober dräkt, medan Magdalena Andersson ser ut mest som en rektor. Bildernas dissonans med parollen ”Gör något stort” blir plågsam – här finns ingen folkrörelse i sikte. 

Oinspirerat har fungerat

När jag cyklar hem från jobbet möter jag MUF som delar ut flyers på Karolinska institutets campusområde och Thomas Tobé vars ansikte pryder baksidan på varenda blå innerstadsbuss som passerar. Tidögängets affischer kantar cykelbanan hela vägen fram till Mälarhöjden, där blommande syrénbuskar skärmar av villaträdgårdarna från gatan. 

I Bredäng verkar dock ingen till höger om Centerpartiet tycka att det är mödan värt att affischera. Vi föräldrar till vänster om Vänstern skrattar lite på väg hem från skolan åt den mysiga bilden på Jonas Sjöstedt och Nooshi Dadgostar där parollen ”Är du trött på högerpolitiken” påminner väl mycket om klassiska reklamslogans i stil med ”Är du trött på din dåliga andedräkt?” eller  ”Är du trött på diskmedel som inte gör jobbet?”. 

Samtidigt kör Miljöpartiet helt oinspirerat på parollen ”Klimatet klimatet klimatet”, men det verkar ha fungerat i alla fall. 

Valet, vars resultat innebär en liten utandning trots de fascistiska partiernas framgångar i Italien, Frankrike och Tyskland, är över för den här gången. 

Kampanjbilderna och budskapen som förmedlas skvalpar dock runt i vårt kollektiva omedvetna och kommer att segla upp igen, forma och ta form av de politiska konflikter vi har framför oss. 

Publicerad Uppdaterad
1 week sedan
Lama Majdi och hennes familj kämpar för att överleva i krigets Gaza. Varje vecka publicerar hon sin dagbok i Arbetaren
Lama Majdi tillsammans med sin man och dotter. Foto: Privat

Sms från Gaza

Den palestinska arkitektstudenten Lama Majdi är en av Gazas hundratusentals internflyktingar. Tillsammans med sin man och snart ettåriga gamla dotter Sama kämpar hon för att överleva i det krigsdrabbade området, där knappt några utländska medier släpps in.

Tisdag 18 juni, kl: 08:19

Igår fyllde Sama 10 månader. Tänk, snart är hon ett. Långt från sitt hem, sin säng, sina kläder och leksaker.

Hon är mitt solsken och varje morgons ljus. Hon vaknade och sjöng med sina obegripliga ord men med en vacker och glad melodi.

Efter att jag städat upp i rummet åt vi kokta ägg till frukost. Sedan gick vi över till våra grannar som har en katt med samma namn: Sama.

Min dotter verkligen älskar den lilla varelsen. När hon träffar katten är det som hon får syn på en vän hon inte sett på flera år. Hennes ögon fylls av nyfikenhet och hon skyndade sig fram för att klappa och leka.

Det var trevligt att vara där och när vi kom tillbaka somnade Sama och jag pratade med mamma och mina syskon för att kolla hur de mådde. Vi bytte nyheter och uppdaterade oss om läget. Tyvärr inget nytt om vapenvila.

Jag saknar mitt riktiga hem. Varje hörn av det saknar jag. Det är en stor sorg för mig att vi tvingades lämna allt och jag önskar att jag bara för en dag fick gå tillbaka i tiden och leva som vi gjorde där innan kriget.

Det kommer hela tiden minnen. Från tidigare storhelger som alltid var fyllda av utflykter och lycka, till skillnad från nu då allt bara känns fattigt.

Jag hoppas att jag i framtiden inte kommer att minnas den här perioden. Och jag hoppas på nya, bättre dagar för att glömma all smärta och sorg.

Sama vaknade och vi lagade pasta med grönsaker.

Grannen kom över och vi drack te och pratade.

Senare på kvällen satt jag med min man och pratade. Vi delade våra minnen och bad till till gud om bättre tider. 

Den här dagen slutade verkligen i en märklig blandning av sorg och glädje.


Lama Majdi

Söndag 16 juni, kl: 21:26

Idag är det söndag den 16 juni, den första dagen av Eid. Jag vaknade vid 06 till de vackra ljuden av takbeer, men på grund av min djupa sorg gick jag tillbaka till sängen och somnade om- det finns inte längre någon glädje för Eid. Två timmar senare vaknade jag till igen, kollade Samas blöja och förberedde frukost: Lite te och ostsmörgåsar. Jag gjorde gröt till Sama och vi lekte tillsammans med hennes leksakspolisbil. Hennes skratt är vad som ger Eid dess smak.

Hon fick ta ett bad och jag klädde henne i sina finaste kläder.

Min man och jag gjorde oss i ordning för att besöka våra grannar, vi hade en trevlig stund med dem och sedan åkte vi till min familj och spenderade dagen med dem.

Resan hem var svår med utmanande transporter.

Det var en händelserik och tröttsam dag där Sama träffade många vänner, lekte med katter, vandrade bland tälten och satt under olivträden med sin farfar för att njuta av den friska luften. Och så slutade ännu en dag.


Lama Majdi

Söndag 16 juni, kl: 21:25

Förlåt för att jag inte skrivit förrän nu. Men det har varit en intensiv helg full av händelser eftersom det är Eid och jag har träffat familj och vänner.

I lördags var det Arafat-dagen, när pilgrimerna står på berget Arafat. Min dag började klockan 02:30 med att förbereda suhoor, göra smörgåsar med ost och gurka. Jag borstade tänderna och tvättade mig för Fajr-bönen.

Sama vaknade klockan 8 på morgonen, och började dagen med lekfulla upptåg för att väcka sin pappa så att de kunde leka tillsammans. Jag förberedde frukost åt Sama och matade henne medan vi lyssnade på hennes favoritsånger. Hon började leka och försöka gå, jag städade rummet och gick till köket för att diska och städa upp.

Sama började gråta och behövde en kort tupplur. Jag vaggade henne, sjöng en vaggvisa, och hon somnade fridfullt.

Medan jag satt med min man, tänkte vi tillbaka på det förflutna, en dag fylld med händelser från tidigare år. Jag brukade städa huset, förbereda kakor, gå och köpa choklad, Eid-godis och juicer, och sedan återvända hem för att dekorera inför Eid.

Mitt i minnena fick jag ett samtal från min mamma som frågade hur vi mådde och önskade oss en glad Eid. Ljuden av takbeer steg över allt annat, men i alla fall kom Eid till oss—jag kan inte bära det. Jag förlorade mitt vackra hus fullt av minnen. Min lilla dotters gråt väckte mig ur min sömn på grund av den intensiva värmen.

Jag förberedde frukost, okrasoppa. Trött, en lång dag väntade under den obarmhärtiga hettan, att ta hand om ett barn i behov mitt under fastan visade sig vara utmanande. När iftar-tiden kom vid 8 på kvällen, bad jag för att återvända till vårt förstörda hem, att kriget skulle ta slut, för tålamod med denna prövning, och för min familjs säkerhet. Jag dukade upp iftar-bordet med soppa, bröd, vatten, dadlar. Jag avslutade städningen när Maghrib kom. När det var läggdags kunde Sama inte sova på grund av den intensiva hettan. Jag försökte kyla ner henne, tvättade hennes händer och ansikte tills hon äntligen somnade, vilket lämnade mig utmattad. Jag bytte kläder och min man kom med lite anis, och jag gick och lade mig. Jag hade bett en vän att delta i en TikTok-livestream för att stödja vår kampanj, men jag var för trött. Jag bad min man att ta min plats. Han gick med och vi fick lite stöd.


Lama Majdi

Lördag 15 juni, kl: 10:44

En dag som började med en blandning av optimism, tack vare att vi närmar oss Eid och förhoppningen om eldupphör, men samtidigt sorg över allt som pågår runt om oss. Jag började med att storstäda vårt rum och satte ner min dotter i gåstolen som hon fick leka av sig.

Frukost med falafel och humus. Samtidigt fortsätter svälten i norra Gaza tillsammans med bombningar och förstörelse här i de södra delarna: Det finns verkligen ingenstans att fly längre.

Till lunch åt vi vår älskade palestinska rätt Ruz al-Quadra. Min dotter gillade det.

Imorgon är det Arafah-dagen, som föregår Eid, då de flesta muslimer fastar.

Jag ställde klockan på 02:15 för att vakna till suhoor, som ger oss den nödvändiga styrkan och uthålligheten att fasta under hela dagen. Åt en ostsmörgås med lite gurka. Sedan somnade jag om igen med hopp om att bättre dagar är på väg.


Lama Majdi

Fredag 14 juni, kl: 09:37

Jag vaknade tidigt igår av Sama grät. Hon måste ha drömt för jag vet inte vad som fick henne att gråta så mycket. Vi gick upp och gjorde kamomillte, jag är förkyld och det fungerar och medan jag drack så lekte Sama med de leksaker vi lyckades få med oss innan vi blev fördrivna från vårt hem.

Hon fick hummus till frukost och fortsatte sedan att leka på golvet medan jag städade upp.

Vid lunch kontaktade jag några vänner som är oroliga över vår situation. Sama somnade igen men vaknade ganska snart, skrämd av ljudet från beskjutningen i kvarteret bredvid. Jag fick krama henne länge för att lugna. Sedan lekte hon tyst och trött.

Jag tittade på telefonen i hopp om ett eldupphör eller några goda nyheter, men fann inga. I stället fick jag veta att de verkar vara en upptrappning på gång även i Libanon och det gör mig ännu mer deprimerad. 

Min man, som är bra på att lyssna, försöker ge mig hopp och säger att det kommer att bli bättre.

Till lunch stekte vi tomater, ett gammalt palestinskt recept från förr. Sama fick för första gången smaka och hon gillade det verkligen.

På eftermiddagen ringde min syster och ville ses. Vi möttes här utanför och hon blev verkligen överraskad över hur mycket Sama vuxit sedan sist.

Jag återvände till rummet där vi bor, vår tillfälliga tillflyktsort, och pratade med mamma en stund innan vi åt middag. Somnade tidigt.

Lama Majdi
Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
Lama Majdi och hennes familj kämpar för att överleva i krigets Gaza. Varje vecka publicerar hon sin dagbok i Arbetaren
Lama Majdi tillsammans med sin man och sin åtta månader gamla dotter. Foto: Privat

Sms från Gaza

Den palestinska arkitektstudenten Lama Majdi är en av Gazas hundratusentals internflyktingar. Tillsammans med sin man och åtta månader gamla dotter kämpar hon för att överleva i det krigsdrabbade området, där knappt några utländska medier släpps in.

Torsdag 13 juni, kl: 08:14

Igår när jag vaknade upptäckte jag att min dotter fortfarande sov. Jag hann scrolla igenom mina sociala medier för att kolla hur det går med mina kampanjer. Många visningar men tyvärr dåligt med stöd.

Sama, min dotter alltså, vaknade och vi lekte en stund tillsammans innan vi bytte om och åt frukost. Falafel och te medan min man gick ut för att skaffa bröd.

Efter att jag städat ordning rummet och sett hur Sama fortsätter att kämpa för att lära sig gå så somnade hon på nytt utmattad av ansträngningarna.

Vi fortsatte då att planera för hur vi ska gå vidare med kampanjen att ta oss härifrån.

Det finns en organisationen som hjälper Gazabor med sådana saker, kampanjer på sociala medier alltså.

Till lunch lyckades jag göra några ostpajer som vi åt innan vi gick ut en sväng. Min man hämtade vatten medan jag rullade runt Sama i vagnen på den närliggande marknaden.

Senare på eftermiddagen satt jag tillammans med våra grannar och pratade. Väl hemma igen föll Sama i djup sömn.

Förhandlingarna verkar fortfarande pågå men under tiden lider folk av hunger, bombningar och förstörelse.

Jag försökte göra popcorn. Det misslyckades. Jag antar att det var dålig kvalitet, men till slut fick jag ändå ihop till en liten skål.

Pratade också med min mamma under kvällen. Vi hade inte haft någon kontakt på hela dagen på grund av att telefonnätet låg nere. Det känns viktigt att försäkra sig om att hon och resten av familjen är okej.

Efter det gick jag och lade mig till ljudet av bomber och flygplan. Sama vaknade flera gånger under natten, ljuden skrämmer henne, men jag lyckades trösta henne och hon kunde ganska snabbt somna om.

Lama Majdi

Onsdag 12 juni, kl: 10:20

Återkommande dagar av tråkig väntan på det faktiska resultatet av förhandlingarna som nu pågår. Bägge parter med klausuler och reservationer som de vill ha med. Samtidigt fortsätter beskjutningen och eldstriderna tycks aldrig avta. Varje gång ny förstörelse och nya offer. Överallt i hela Gaza…

Dagens lunch bestod av potatis med tahini, risk och några gröna paprikor jag fick tag i: Det smakade bra. 

Däremot finns det fortfarande många varor som är otillgängliga, som till exempel rengöringsmedel och fryst kött. Priserna är dessutom ofattbara. En liter bensin eller ett kilo gas till matlagning: 25 dollar. Knappt någon har råd.

Men som al-Shafi´i (Muhammed ‘Idris ash-Shafi’i född 767 och död 827 och den person som tillskrivits grundandet av den tredje största sunnitiska rättskolan, reds anm.) ”Svårigheterna kommer inte att vara för evigt, och lättnaden kommer där efter, även om jag en dag trodde att det aldrig skulle ta slut.”

Lama Majdi
Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
Victor Pressfeldt och polis på plats i samband med tältprotest i Lund.
Victor Pressfeldt, frilansjournalist och doktorand i historia samt medlem i Academics for Palestine, är kritisk till hur media rapporterade om vräkningen av studentlägret. Foto: Victor Pressfeldt/ Johan Nilsson, TT Kollage: Arbetaren

Victor Pressfeldt dömer ut hur media hanterar polisens uppgifter

Victor Pressfeldt, doktorand i historia, har följt studentlägret Palestinagård i Lund och delat filmer från protesterna på den sociala medieplattformen X. Han är kritisk mot de stora mediehusens hantering av polisuppgifter vid protesterna för Palestina.

Inför doktorspromoveringen förra fredagen upplöstes tältlägret Palestinagård, som var beläget i parken Lundagård i centrala Lund.

Tidigt på torsdagsmorgonen gav polisen en ordningshållande befallning till dem som tältade i parken att flytta på sig. Beslutet ledde till protester, som fortsatte både under torsdagen och fredagen i samband med doktorspromotionen i Lunds domkyrka.

Victor Pressfeldt, frilansjournalist och doktorand i historia samt medlem i Academics for Palestine, har funnit det angeläget att dokumentera det som skett i Palestinagård. Han har personligen varit närvarande i lägret nästan alla de 17 dagar det existerade och genomfört intervjuer med flera av studenterna.

– Jag upplever att det här är en historiskt unik situation. Det liknar 1968 som brytpunkt, det är en sån global rörelse, säger han.

Victor Pressfeldt är imponerad av både lägrets organisation och de demokratiska beslutsprocesserna. Han har också följt dialogerna med universitetet, där studenterna bland annat har arbetat för att få universitetet att lova att avsluta samarbeten med de israeliska institutioner som är involverade i ockupationen.

– De här dialogerna avbröts rätt hätskt med att två representanter som hade möten med rektorskansliet som satt och väntade på en ny mötestid blev utkastade. De blev nedsläpade för trappan med huvudet före, berättar Victor Pressfeldt.

Vill inte ha dialog med studenterna

Studenttidningen Lundagård har frågat universitetsledningen varför de inte vill ha en dialog med studenterna och fått följande svar från Anna Johansson, pressansvarig vid universitetsledningens stab.

”Demonstranterna har med all tydlighet framfört sina krav och åsikter och vi har hört dem. Vi uppfattar inte att flera möten med dem kommer att leda vidare i någon konstruktiv riktning. Studentinflytandet vid Lunds universitet är omfattande. Universitetsledningen kommer framöver att prioritera dialog och möten innanför ramarna för det organiserade studentinflytandet. Det innebär att LUS är den part som för fram de samlade studentkårernas talan till universitetsledningen och dem som ledningen för dialog med. Alla studenter vid Lunds universitet som har ett engagemang kan kanalisera detta via kårerna.”

En JO-anmälan har uppförts då demonstranterna inte tycker att LU uppfyller sin skyldighet som statlig myndighet, eftersom de inte svarar på inkommande frågor. Något Anna Johansson svarar Lundagård att universitetet inte har några synpunkter på.

Tidigt på torsdagsmorgonen uppmanas de som tältar att lämna Lundagård. Foto: Johan Nilsson/TT

Polisen upplöste lägret

I och med polisinsatsen som inleddes under morgonen torsdagen den 30 maj i Lundagård upprättade polisen ett PL 24 område, vilket innebär att allmänheten förbjuds vistas i ett specifikt område.

– Det var en icke tillståndsgiven allmän sammankomst, stör man inte ordningen eller säkerheten så gäller grundlagen om yttrandefrihet. De var där från den 14 maj. Men den 31 maj fanns det en tillståndsgiven offentlig tillställning på platsen. Det har de vetat hela tiden, säger Thomas Johansson på polisen.

Victor Pressfeldt var snabbt på plats och följde händelserna som utspelade sig under torsdagen och de efterföljande dagarna. Han beskriver hur såväl media som lärare och studenter strömmade till platsen och stod utanför avspärrningarna.

Dock var det svårt för honom att se exakt vad som pågick bakom polisens bilar, som han menar skymde sikten in mot lägret där de som inte följt polisens befallning frihetsberövades.

– Det verkar ha varit väldigt förvirrat, olika bud och megafonen hördes inte så bra, säger Victor Pressfeldt, som hävdar att alla som ville gå från lägret inte tilläts lämna området, utan hindrades av polisen från att följa polisens egna befallning. En uppgift som tillbakavisas av polisen.

– Det är inte sant, säger Thomas Johansson till Arbetaren.

Enligt polisen delges totalt 41 personer misstänksamma för ohörsamhet mot ordningsmakten, varav 27 personer kördes till arrester runt om i Skåne.

Felaktig anklagelse om flaskkastning

I efterspelet till att tältlägret upplöstes bevittnade Victor Pressfeldt några scener där det han själv såg på plats skiljde sig från polisens initiala rapporter, som snabbt spreds i media.

– Lite före lunch händer en situation utanför AF-borgen i Lund. Helt plötsligt smäller det till och de försöker gripa åskådare som ropat slagord och filmat. Jag ser hur polisen tar stryptag med en batong på en kille och brottar ner någon. 

I samband med att lägret tvingas flytta uppstår tumult. Polisen har anmält sig själva utifrån ett av de filmklipp som delas på sociala medier. Nu ska avdelningen för särskilda utredningar, utreda ingripandet.
Foto: Johan Nilsson/TT

Att få ambulans till platsen var svårt då Victor Pressfeldt säger att ambulansen meddelade att polisen fick avgöra om de skulle komma till platsen.

– När ambulansen kom ropades det arga saker mot polisen. Det är utifrån den situationen som polisen anklagade en av de personer som vårdades för att ha kastat flaskor på ambulanser. Detta blev direkt en toppnyhet på SVT.

Victor Pressfeldt ringde ambulansens ledningscentral som uppgav att inga flaskor kastades, men eventuellt en blomknopp. Detta fick han reda på vid 15-16 tiden på torsdagen. När han ringde upp polisen lite senare på eftermiddagen tog även de tillbaka uppgiften. 

– Trots det cirkulerar det är det en stor nyhet vid 21-nyheterna. Även nästa dag är den kvar i de flesta större medier. 

Det var Thomas Johansson, presstalesperson på polisen, som sade till journalister att en flaska hade kastats.

Folk strömmar till och det uppstår protester när Palestinagård tvingas flytta. Foto: Johan Nilsson/TT

– Ambulanspersonalen upplevde att det var väldigt aggressiv stämning och att en person kastar något. Det var jag som förmedlade uppgifterna om att det skulle ha varit en flaska som kastades. Men de uppgifterna backade vi från efter en timme, säger Thomas Johansson.

Att det inte var någon flaska som kastades innebär inte att det inte var blåljussabotage, uppger Thomas Johansson. Detta eftersom ambulanspersonalen avbröt sin insats, då de upplevde att de inte kunde arbeta i situationen.

I den situationen misstänktes tre personer för blåljussabotage.

SVT: “nåddes sent av informationen”

Enligt Thomas Johansson så backade man alltså från uppgifterna efter ungefär en timme.

Något som han menar att han kommunicerade till SVT:s reporter på plats och som man även kunde få reda på genom att ringa till polisens mediacenter.

Protesterna fortsätter under fredagen då doktorspromoveringen ägen rum i Lunds domkyrka.
Doktorn David Alcer, fysik, hade med sig en palestinaflagga och möttes av applåder och jubel av demonstranterna. Foto: Johan Nilsson/TT

SVT Skåne som rapporterade om händelserna, nåddes dock inte av informationen förrän på kvällen.

– Det kom inte oss till del. Då hade vi ändrat det direkt. Polisen dementerade inte uppgiften om kastad flaska till oss under torsdagskvällen. Vi sökte polisen under hela kvällen men fick ingen dementi, uppger Göran Eklund, redaktionschef på SVT Skåne.

Griper demonstranter

På lördagen följde Victor Pressfeldt med på en demonstration. Han gick längst bak i tåget med Emily, en av personerna som varit aktiv i lägret och haft mycket dialog med polisen.

– Vid ett tillfälle vänder sig Emily om och riktar megafonen mot en polisbuss som krypkört bakom demonstrationen. Hon skanderar mot polisbussen. Jag slår på kameran, och när jag räknar i efterhand så ser jag att hon står stilla i tre sekunder. 

Polisbussen slog då på blåljus varpå Emily flyttade sig. 

– Polisbussen stannar och de tar upp sidodörren, rusar ut och Emily börjar skrika ”I’m sorry, I’m sorry”. Och så lyfter de upp henne och bär in henne i bussen.

Victor Pressfeldt beskriver att folk ropade och filmade, men ingen använde våld. Emily kördes iväg och demonstrationen fortsatte.

Emily blir gripen för blåljussabotage och narkotikabrott. Först går polisen ut med att en person suttit framför bilen, vilket de sedan tar tillbaka och ändrar till att personen stått framför polisbilen. Något även SVT rapporterat om.

Thomas Johansson på polisen vill inte kommentera förundersökningen.

– Det är en sak vad ett utsnitt i en film på sociala medier visar. Låt oss se var det här landar, säger han.

“Helt uppdiktat”

– Detta är den andra anklagelsen om blåljussabotage som går ut via presstjänsten på två dagar som är helt uppdiktad. Återigen flashas det ut i nyhetsmedia.

Victor Pressfeldt tycker att det är oroande att polisen går ut med felaktig information.

– Man börjar undra om det finns en systematik här, är man vana att rikta sådana här anklagelser mot andra grupper i samhället som inte har en lika stark röst? 

Victor Pressfeldt pekar på att studenterna på Lunds universitet är resursstarka individer.

– Gör man såhär i Rosengård så kanske man kommer undan med det.

För Victor Pressfeldt är det viktigt att dubbelkolla källor och vara källkritisk, samt dubbelkolla med en oberoende part.

– Jag blir frustrerad när jag pratar med journalister från de större mediehusen som menar att om polisen går ut och säger något så måste vi rapportera det. Min bild av journalistik är att det är att man inte ska göra det, utan att uppgifterna ska kontrolleras.

Victor Pressfeldt har spridit material på sociala medie-plattformen X. Klippet där Emily stannar till framför polisbilen och sedan blir inburen i den har fått över en miljon visningar.

– Jag vet inte vad som hänt om jag inte hade haft den spridningsmöjligheten. Det gör mig lite rädd.

Polisen: “Första uppgifterna är skissartade”

Arbetaren frågar Thomas Johansson på polisen hur det kunde förekomma felaktiga uppgifter från polisen.

– Vi ska naturligtvis alltid lämna korrekta uppgifter. Men generellt är de första uppgifterna när vi arbetar ofta väldigt skissartade, i takt med att vi arbetar blir det tydligare och tydligare. När vi fick veta att det inte var en flaska så backar vi från de uppgifterna. Nästa steg är att det ska utredas. Vi tittar på bilder, vi tittar på film, vi förhör de inblandade och vittnen. Det är så polisen arbetar. Nu pågår utredningsarbetet.

Vad tänker du om oron för att detta sker ofta och vad som skulle hänt om personer inte varit på plats och filmat?

– Det ska man inte vara orolig för. Polisens jobb handlar inte om att sätta dit folk utan att klarlägga vad som har hänt, det kan ju lika gärna leda till att misstankar läggs ned. I dag har ju väldigt många poliser kroppskameror så att mycket finns dokumenterat.

Det skapar ju en bild av demonstranterna när man säger att de kastar flaskor. Bör man bli mer försiktig när man inte har koll?

– Svaret är ju egentligen ja. Sedan är ju saken såhär att jag står på plats och har femton reportrar framför mig som frågar om flaskan. Jag hade kunnat svara “Inga kommentarer, ni får vänta tills utredningen är färdig”. Jag tror att många redaktioner har en kunskap om att initiala uppgifter är just det. Samtidigt så ska vi inte ge felaktiga uppgifter, och vi backade från dem direkt.

SVT svarar på kritiken

Arbetaren frågar även SVT om varför de publicerat uppgiften om att en flaska kastats. En uppgift som visade sig vara felaktig.

Göran Eklund, redaktionschef SVT Skåne. Foto: SVT

Finns det anledning att bli försiktigare med att publicera uppgifter från Polisen utan att dubbelkolla med en annan part, med tanke på att den här bilden kom ut i Aktuellt vid 21 trots att polisen vid tidpunkten backat från uppgifterna?

– Vår hållning är att kolla så långt det är möjligt och ange källa och vara noggrann med att berätta att det är polisen som sa det här, vi slog inte fast att det var såhär. Vi ska alltid förhålla oss skeptiska till uppgifter och vara transparenta med vad vi vet och inte vet. Till exempel att påståenden får stå för den personen, eller den myndigheten. Hade vi haft anledning att tro att den där uppgiften var fel hade vi inte publicerat den. Det kommer ju ofta många uppgifter, det ställer stora krav på att vara transparenta och i de fall där vi har fel rätta, säger Göran Eklund.

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
Författaren Henrik Johansson skriver om vikten av organisering för att uppnå ett radikalt annorlunda samhälle där vi drömmer om mer än färre mord och minskad övergödning. Foto: Anna Klara Åhrén

Henrik Johansson:
Organisering – vägen till ett radikalt annorlunda samhälle

Det är något sorgligt, andefattigt, med att bara tänka i termer av minskad övergödning eller färre mord, skriver författaren Henrik Johansson, och menar att vi behöver ett radikalt annorlunda samhälle.

Det var i slutet av 80-talet, jag gick i gymnasiet några mil norr om Göteborg och världen började falla isär, världen som jag kände den var på väg att förändras med stormsteg. Berlinmuren föll och östblocket med den, strax efteråt kom en ekonomisk kris som drev upp arbetslösheten från under två procent till närmare tio.

Jag hade sett min storebror och hans klasskamrater komma ut till en arbetsmarknad som ropade på dem. Vi kom ut till arbetslöshet. Vi var den första generationen som fick det sämre än våra föräldrar. Politikerna pratade om stålbad, nedskärningar, privatiseringar och påbörjade den nyliberala korruptionsfest som fortfarande pågår. De pekade ut tärande och närande sektorer, pratade om invandrare och svenskar.

Det fanns en känsla av hopplöshet, som att vi hade blivit berövade vår framtid och vi var många som började leta efter alternativ. De lösningar vi sökte kunde inte finnas i det redan existerande, kunde inte finnas i det gamla Sovjet, en stelbent arbetarrörelse eller USA.

Syndikalistiskt forum i Göteborg – starten på en politisk resa

Arton år gammal klev jag in på Syndikalistiskt forum i Göteborg. Steget var långt men ändå inte. Farfar hade varit syndikalist så det verkade vara en naturlig startpunkt för en politisk resa. När han dog gav han mig två saker: ett fickur och sin gamla medlemsbok i Vänersborgs LS. Kapitalisterna ärver kapital, arbetare ärver arbete.

Jag var blyg men kom därifrån med Syndikalismen – en grundbok, av Sven Lagerström. Omslaget pryddes av ett svartvitt foto på gamla arbetare i blåkläder som drack kaffe. De mest krävande politiska texter jag hittills satt i mig var låttexter från Ebba Grön och New Model Army, så Lagerströms bok var en utmaning. För mig var den i stort sett oförståelig. Inte för att språket var svårt, men att förstå hur självförvaltning och federalism skulle gå till i praktiken var något jag hade svårt att greppa.

I förbifarten, som i en bisats, nämnde Lagerström att pengar inte kommer existera i det framtida drömsamhället. Jag läste om meningen flera gånger. Kunde han verkligen mena allvar? Jag idiotförklarade Lagerström och förstod inte alls hur ett samhälle utan pengar skulle kunna se ut. Vem skulle få vad, hur skulle det gå till?

Behov av utopier

För någon dag sedan damp Rasmus Hästbackas Vad vill syndikalismen? – En ideologisk grundskiss ner hos postombudet och påminde mig om Lagerströms bok och den oförståeliga bisatsen om pengar. 

Att det fanns människor som tänkte sig ett radikalt annorlunda samhälle än det jag levde i sådde ett frö i mig. Det gick att tänka annorlunda. Mitt behov av utopier var omättligt och är det fortfarande. Det är något sorgligt, andefattigt, med att bara tänka i termer av minskad övergödning eller färre mord.

Vi behövde ett radikalt annorlunda samhälle då och vi behöver det ännu mer i dag.

Vägen dit går genom organisering.

Henrik Johansson, Malmöbaserad författare, litteraturkritiker och aktiv i Föreningen Arbetarskrivare.

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
Gabriel Kuhn är generalsekreterare för SAC Syndikalisterna.

Tål den svenska modellen inga kritiska röster?

“Med ett eget avtal får driftssektionen utse skyddsombud, vara med i diskussioner om schemaläggningen och sitta runt bordet när nya löner förhandlas. Hur kan det utgöra ett hot för Medicarrier och Region Stockholm?” Det skriver Gabriel Kuhn, generalsekreterare för SAC Syndikalisterna, i en debattartikel i Arbetaren.

Strejken hos logistik- och transportföretaget Medicarrier i Stockholm, som började den 21:a maj, fortsätter till midsommar. Det är SAC:s driftsektion på företaget som driver den. Sektionen vill teckna ett eget kollektivavtal.

De 18 medlemmar utgör runt en tredjedel av företagets anställda. De jobbar i packningsavdelningen, företagets ”hjärta”, där allt material förbereds för leverans. Står avdelningen stilla blir sjukhus, kliniker och vårdcentraler i Stockholm utan nödvändigt vårdmaterial.

Medlemmarna vittnar om systematisk diskriminering. De säger ifrån när de blir illa behandlade eller när de förväntas utföra arbetsuppgifter de inte är anställda för.

Under pandemin var arbetarnas insatser särskilt viktiga. Det blev tydligt att de utför en så kallat ”samhällsviktig verksamhet”, den sortens arbete som samhället inte klarar sig utan. ”Essentiella arbetare” hyllades av medier och politiker. Men efter pandemin var allt glömt. Vardagen för arbetarna ändrades inte. Och den hos Medicarrier upplevs inte som särskilt vacker.

Den största delen av medlemmarna i SAC:s driftsektion är utlandsfödda. De har jobbat för företaget i upp till tjugo år. Uppskattningen från företagets sida har varit blygsam. Lönerna har inte vuxit i samma takt som för andra anställda, befordringar uteblev. Medlemmarna vittnar om systematisk diskriminering. De säger ifrån när de blir illa behandlade eller när de förväntas utföra arbetsuppgifter de inte är anställda för.

Medicarrier ägs av Region Stockholm

Är Medicarrier ett ”skurkföretag” med anonyma ägare i tredje land som saknar kunskap om den svenska modellen? Inte alls. Medicarrier ägs av Region Stockholm. På sin hemsida skriver företaget stolt att det ”avropar, lagerhåller, sampackar och distribuerar sjukvårds- och förbrukningsprodukter åt verksamheter i Region Stockholm”.

Vilket ansvar känner Region Stockholm för förhållandena på sitt företag? Inget som väger för tungt verkar det som. När strejken började sökte jag kontakt med regiondirektören. Två veckor senare svarar HR-direktören att ”frågan om att teckna ytterligare kollektivavtal för medarbetare på Medicarrier är en fråga för Medicarrier AB och deras arbetsgivarorganisation Sobona”.

För tidningen Arbetaren förklarar HR-direktören att Medicarrier, under tiden som strejken pågår, ”använder de verktyg som finns tillgängliga för att kunna utföra det uppdrag man har”. Konkret betyder det att Medicarrier hyr in bemanningspersonal. SAC:s fackliga samordnare Rasmus Hästbacka har kallat det för ett ”organiserat strejkbryteri”.

“Tål den svenska modellen inga kritiska röster?”

Medicarriers förklaring till varför de inte vill teckna ett kollektivavtal med SAC:s driftsektion är att det redan finns ett kollektivavtal med Kommunal. Och? Det står tydligt i driftsektionens varsel att deras avtal inte ska ”tränga undan gällande kollektivavtal på arbetsplatsen utan kommer i praktiken fungera som andrahandsavtal”.

Driftsektionen vill enbart säkerställa att deras medlemmar har samma rättigheter på arbetsplatsen som deras kollegor. Med ett eget avtal får de utse skyddsombud, vara med i diskussioner om schemaläggningen och sitta runt bordet när nya löner förhandlas. Hur kan det utgöra ett hot för Medicarrier och Region Stockholm? Tål den svenska modellen inga kritiska röster? I alla fall verkar den inte fungera särskilt bra för landets ”essentiella arbetare”.

Gabriel Kuhn, Generalsekreterare för SAC Syndikalisterna

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
Lama Majdi och hennes familj kämpar för att överleva i krigets Gaza. Varje vecka publicerar hon sin dagbok i Arbetaren
Lama Majdi tillsammans med sin man och sin åtta månader gamla dotter. Foto: Privat

SMS från Gaza

Den palestinska arkitektstudenten Lama Majdi är en av Gazas hundratusentals internflyktingar. Tillsammans med sin man och åtta månader gamla dotter kämpar hon för att överleva i det krigsdrabbade området, där knappt några utländska medier släpps in.

I ett samarbete med Arbetaren tillåter hon löpande publicering av hennes sms innehållande tankar och anteckningar som beskriver krigets vardag.

Tisdag 11 juni, kl: 10:01

Igår var det den 10 juni och jag hade förväntat mig betydligt starkare reaktioner efter Gantz avgång från det israeliska krigsrådet och den fruktansvärda Nuseirat-massakern som dödade omkring 280 civila där de sökt skydd i flyktinglägret.

FN:s säkerhetsråd har nyss beslutat att godkänna resolutionen om vapenvila och enligt den ska krigets avslutas i tre steg. Både Israel och Hamas har välkomnat förslaget och för oss i Gaza råder en allmän stämning av glädje, dock utan firande.

Vi är ju vana att bli besvikna och det har meddelats om vapenvila tidigare men trots det har kriget fortsatt.

Om nu kriget skulle upphöra kommer många av oss att få återvända till våra förstörda hem i samhällen helt tomma på liv. 

Och det är sant att vi har förlorat allt, men vi måste försöka bygga upp våra liv igen eftersom vi förtjänar det. Vi förtjänar att leva och vi förtjänar frihet.

Vi kommer aldrig att ge upp de tankarna!

Lama Majdi

Måndag 10 juni, kl: 08:45

Igår var det den 9 juni och jag undrar hur länge vi ska behöva vakna rädda och ängsliga över allt som händer. Även när Gantz nu meddelat att han hoppade av Israels krigsråd så kommer väl Ben Gvir i stället. Han som tidigare sagt att han vill släppa en atombomb över Gaza och förinta oss alla.

Alla människor i Gaza, inklusive jag själv, har sedan kriget började förvandlats till politiska analytiker. Vi förväntar oss nyheter som innehåller hopp för att på något sätt lura oss själva att känslan av lättnad är nära. 

Men samtidigt: När kriget väl slutar så kommer de svårigheter vi då står inför vara de bittraste eftersom vi har förlorat allt: Våra besparingar, hem och våra nära och kära med barn som tvingats växa upp utan att veta vad barndom egentligen innebär.

Ja kriget kommer någon gång att ta slut. Men omvärldens förräderi och de vi tvingats uppleva kommer aldrig att suddas ut ur våra tankar.

Lama Majdi

Söndag 9 juni juni, kl: 09:03

Igår var det den 8 juni och en av de mest skrämmande dagar jag varit med om. Massakern tog livet av minst 210 oskyldiga människor.

Fullt av eldstrider och obeveklig beskjutning överallt. Något som påminde mig om den där dagen i november när lägenheten ovanför oss bombades och alla där inne dödades. Det var jag då jag träffades av splitter och fick den där knäskadan som tack och lov läkte.

Men just nu är det bara känslor av rädsla och sorg som överväldigar oss: Vi vet inte längre var eller när nästa anfall kommer och vilka av oss som är måltavlor.

Jag har försökt att kontakta alla mina vänner för att informera dem om vår situation och att det inte längre finns några garantier för vad som kan hända.

På eftermiddagen minskade intensiteten i bombningarna och Israel meddelade att de återhämtat några av de som togs som gisslan.

Hela den här så kallade operationen måste ha varit ett underrättelsesamarbete mellan Israel och USA.

Och USA som hävdar att de vill stoppa all blodspillan: Vilken skam!

Jag försökte sova, och lyckades faktiskt en liten stund, innan ångesten och sömnlösheten återigen tog över.

Lama Majdi
Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
Om vi på allvar vill råda bot på förtrycket av migrantarbetare finns det bara en sak att göra: Organisera arbetarna fackligt, menar Emil Boss. Foto: Gustaf MŒnsson/TT, Axel Green

Emil Boss:
Lönegolvet har inte stoppat fusket

I ett försök att råda bot på förtrycket av migrantarbetare i Sverige införde regeringen i oktober 2023 ett lönegolv för arbetstillstånd. Ett halvår senare kan jag tyvärr rapportera att fusket fortsätter som vanligt, skriver Emil Boss.

”Så här gör vi för alla anställda. Byggnads och Migrationsverket kräver 195 kronor per timme, men vi betalar bara 159, så du måste betala tillbaka en del varje månad.” 

I ett inspelat samtal med en rivningsarbetare förklarar chefen hela upplägget. Alltihop skrivs sedan ut i prydliga SMS till alla anställda månad för månad. ”detta är den normala lönen (…) men detta är vad Migrationsverket kräver”. Chefen skickar en beräkning på hur mycket som ska betalas och den anställde gör en banköverföring av samma summa till chefens privatkonto. Ena månaden 6720 kronor. Andra månaden 10 650 kronor. 

Vid några tillfällen är det kontanter som gäller. Chefen skriver då vart den anställde ska åka för att möta henne och lämna pengarna. Samma sak på ett annat rivningsföretag: I tydliga SMS berättar företaget för alla anställda vilken timlön som egentligen ska betalas (den Migrationsverket kräver) och vilken timlön man betalar i verkligheten. Båda bolagen har kollektivavtal med Byggnads.

Snabb anpassning till nya lönegolvet för fuskande bolag

Utöver trettio till fyrtio kronors skillnad i timlönen betalar bolagen inte någon övertidsersättning eller OB, inte det SL-kort kollektivavtalet kräver och de anställda får själva betala för sina säkerhetsutbildningar och sina ID06-kort (en sorts säkerhetskort som krävs på svenska byggen).

Medan jag skriver detta kommer min kollega David in med ytterligare två nya ärenden. Samma öppna upplägg, samma kollektivavtal, ett av bolagen är till och med medlemmar i Sveriges Byggindustrier. I SMS:en står summorna och på en inspelning räknar den anställde sedlar: ”Ett, två, tre, fyra, fem, sex tusen tillbaka, varsågod”. Chefen säger att det egentligen fattas några hundralappar men att han bjuder på dem.

De fuskande företagen i byggbranschen tycks ha anpassat sig snabbt efter det nya lönegolvet. Det är mest lite större summor som betalas tillbaka. Förtryckarna är tydligen inte oroliga varken för myndigheterna eller för Byggnads eftersom de öppet skriver ut sitt fusk i hundratals SMS till mängder av anställda.

Att det skulle bli såhär var en lågoddsare. Politikerna har missat en dimension av problematiken. Så länge vanmakten hos arbetarna är tillräckligt stor kommer skurkarna kunna anpassa verksamheten efter nya lagar och regler. Det de förlorar på gungorna tar de så att säga igen på karusellerna. 

Facklig organisering enda motmedlet

Detta är ingen nyhet för arbetarrörelsen, så har det alltid fungerat. Ett tydligt exempel utspelade sig i Sydafrika för tio år sedan när lantarbetare strejkade och höjde minimilönerna med över trettio procent. Gårdsägarna svarade då omedelbart med att höja hyrorna motsvarande summor.

Så länge migrantarbetarna är vanmäktiga riskerar lagreformerna att resultera i större påtvingade uttag i bankomater. Om vi på allvar vill råda bot på förtrycket finns det bara en sak att göra: Organisera arbetarna fackligt. 

Återinför risken för de arbetslivskriminella bolaget. Ändra på sikt normerna i själva maktrelationen. Få bolagen att kalkylera med att arbetarna kanske går med i facket och att det kan skapa stora merkostnader när de stulna lönerna krävs tillbaka och kunderna drar sig ur samarbeten. 

Vad kommer att hända med de där två bolagen? Samma som vanligt. Syndikalisterna rycker ut och ser till att Byggavtalet följs. Det tjänar alla arbetare på.

Publicerad
3 weeks sedan
Lama Majdi och hennes familj kämpar för att överleva i krigets Gaza. Varje vecka publicerar hon sin dagbok i Arbetaren
Lama Majdi tillsammans med sin man och sin åtta månader gamla dotter.
Foto: Privat

Sms från Gaza

Den palestinska arkitektstudenten Lama Majdi är en av Gazas hundratusentals internflyktingar. Tillsammans med sin man och åtta månader gamla dotter kämpar hon för att överleva i det krigsdrabbade området, där knappt några utländska medier släpps in.

I ett samarbete med Arbetaren tillåter hon löpande publicering av hennes sms innehållande tankar och anteckningar som beskriver krigets vardag.

Lördag 8 juni juni, kl: 10:54

Johan, jag vet inte om jag kommer kunna kontakta dig så länge till. De går in här i Deir al-Balah nu och allt är kaotiskt.

Men här kommer åtminstone gårdagens dagbok.

7 juni och vi vet inte längre hur det känns att sova. Faran är närmare än någonsin och min dotter vaknar och skakar av rädsla vid varje ny bombning. Sömnlösheten är total.

Frukosten består nu mer av sådan vi får från hjälpsändningarna. Det bara att äta vad som finns tillgängligt oavsett hur det smakar eller vad det är. 

Men på ett sätt får man vara tacksam för det lilla vi trots allt får.  För folk här svälter och dör av hunger och brist på sjukvård just nu. 

Jag lyckades åtminstone ge min dotter lite mjölk imorse som hon drack medan hon tittade på min telefon.

Senare tog min man och jag med henne ut. En tur till marknaden för att försöka få lite energi.

Att se människorna där och alla nya ansikten gör henne glad mitt i allt som pågår.

FN har nu lagt till israeliska militären på sin internationella lista över de som skadar barn i konflikt.

Åh alla frihetsälskande människor runt om i världen. Fortsätt att stå upp för oss och tvinga fram en ny verklighet. Fortsätt pressa era ledare att säga ifrån mot folkmordet som pågår.

All kärlek till er som stödjer oss och fortsätter att protestera mot kriget.

Mina djupa och kärleksfulla hälsningar till er.

Från min tillfälliga tillflyktsort i Deir al-Balah, mitt på Gazaremsan.

Lama Majdi

Fredag 7 juni juni, kl: 11:40

Jag har förlorat passionen för nästan allt här i livet på grund av den hopplösa situationen som vi befinner oss i.

Ändå har jag någonstans ett litet hopp om att det en dag kanske kan bli bättre.

Jag spelade in en video igår där jag försökte berätta om allt som händer. Tyvärr fick den inte så många visningar.

Däremot har jag blivit bättre efter några dagars sjukdom. Men fortfarande: Bomber överallt och minst 40 dödade i den där fruktansvärda attacken mot en UNRWA-skola där folk sökt skydd. De sade att det skulle vara en säker zon…

Den allmänna känslan just nu är frustration och faran kommer hela tiden närmare och närmare. Natten till igår var fylld av stridsflyg och hårda strider. Jag har helt förlorat förmågan att sova utan att hela tiden vakna till.

Lama Majdi

Torsdag 6 juni juni, kl: 09:13

Igår var det den 5 juni och jag vaknade utmattad, trött och desperat. Det blir farligare för varje dag som bombningarna tilltar här i Deir al-Balah.

Jag har svårt att ens hitta en gnutta hopp just nu med min kampanj. Ändå finns det inget annat alternativ än att fortsätta med den för att någon gång kanske lyckas återuppbygga våra liv.

Utmattad av sjukdom så lyckas jag dock fortfarande ta hand om min dotter tillsammans med min man som också hjälper till.

Byggnaden vi bor i har skakat flera gånger det senaste dygnet och skottlossningen utanför fortsätter oavbrutet. Samtidigt och hela tiden, det där ljudet av drönare och stridsflygplan ovanför oss. Vi är i verklig fara nu, mer än någonsin under det här kriget.

Jag slutade lägga upp mina filmer och berättelser på instagram eftersom deras policy inte längre tillåter palestinskt innehåll. De snarare bekämpar det, vilket har påverkat mina besökssiffror.

Jag är djupt frustrerad för ingen verkar längre bry sig om vårt lidande. Vad mer är det som de vill ha?

Efter att vi förlorat allt: Våra pengar, hem, nära och kära så vill de nu att vi ska dö och sluta existera. Skam över er och er falska medmänsklighet. Vi har fått nog!

I slutet av dagen kände jag mig lite bättre. Vi drack te och lekte med vår dotter.

Hejdå, och hoppas att vi kan ses någon gång. Om vi nu överlever det här.

Lama Majdi

Onsdag 5 juni juni, kl: 11:24

Hej Johan, förlåt att det dröjt med mitt meddelande. Men jag har mått väldigt dåligt den senaste tiden, det därför du får det först nu.

Igår var det den 4 juni.

Min feber tilltog och jag var sjuk för andra dagen i rad. Eftersom jag ammar finns det knappt några sätt att minska smärtan från huvudvärken så det blev en tuff dag där jag varken orkade äta eller dricka för att bli bättre. 

Min man tog hand om vår dotter medan jag vilade. Samtidigt påbörjade Israel ”en militär operation” i de centrala delarna av Gaza dit vi flytt och beskjutningen har därför eskalerat kraftigt de senaste dygnen. Ofta alldeles i närheten av oss. 

Vår byggnad skakade flera gånger av bomberna vilket gjorde att vår dotter inte kunde sova på hela natten. Det gör knappast min trötthet mindre. Jag vet faktiskt inte hur jag lyckades somna, men till slut gick det ändå.

Jag önskar faktiskt inte att någon människa ska behöva leva under våra förhållanden eller ens komma i närheten av att smaka på den bitterhet jag känner just nu.

Lama Majdi
Publicerad Uppdaterad