Barcelona, juli 1936.

Conxa Hernandez stod på gården utanför det lilla blå huset i Horta och grävde. Hon trodde att hon markerat var hon lagt det, mindes den kaotiska kvällen för mindre än ett år sedan, då demonstrationståget öppnat La Modelos fängelseportar och de politiska fångarna befriats. När de fick höra att ridande polisen var på väg sprang de först tillsammans med fångarna, sedan splittrades de åt olika håll. Conxa sprang bredvid en man hon visste kallades Poeten. Hon hade sett honom på Avinguda del Parallel och på de platser där anarkister samlades, men hon visste inte hans namn, hade aldrig trott att hon skulle vilja veta det.

I ett gathörn stannade de, båda så andfådda att de inte kunde prata. Han gav sitt gevär till henne och sprang tillbaka genom gränden. Hon sprang tills hon var hemma, och fast geväret var tungt hade hon kunnat springa hur långt som helst. Hon grävde ner det utanför huset. Mamman var inte vaken ännu och Marcos sov hårt med armarna i båge över huvudet. Hon var fortfarande andfådd när hon kröp ner bredvid honom, kunde inte sova. Inte förrän Poeten var i säkerhet. Hon skulle känna när han var det och då skulle hon somna.

Conxas pappa hade kommit hem sent nästan varje kväll. Det kom en lukt ända in till den lilla, vakna Conxa. Mamman sa att hon, Conxa, hade samma. Våldets doft, sa hon, men det var inte sant. Det var trötthet, en svettig, utmattad kropp som längtade hem. Ignatius Hernandez var med och bildade den syndikalistiska organisationen CNT i Katalonien ett par år innan Conxa föddes.

När Spanien utropades till republik 1931 – och kung Alfonso abdikerade – hade den då artonåriga, höggravida Conxa börjat arbeta på textilfabriken i Sants. Den dagen var en första genomborrande, euforisk känsla av att tillvaron som de vant sig vid gick att förändra. Kung Alfonso Xiii gav sig av, upprörd över att folket inte älskade honom. Han hade förlorat Spaniens sista kolonier, han hade förlorat flera krig i Nordafrika och stöttat diktatorn Miguel Primo de Rivera som skjutit spansk ekonomi i sank och flytt.

Conxa hade legat klarvaken den natten för snart ett år sedan och väntat på tecken från Poeten. Hon var inte vidskeplig, men nya tider förde med sig nya känslor. Hon var så trött efter alla möten, allt planerande – hon var en av dem som många lyssnade på, inte som Durruti och Ascaso, men ändå någon som var självklar i kampen. Det blev inte mörkt. Det blev snart ljust igen. Marcos andetag nära hennes.

Hon tänkte på Miguel Primo de Riveras son, José Antonio, av någon outgrundlig anledning kom han för henne – ljuset började fylla rummet. Han måste, vid faderns flykt och kungens abdikation, ha fyllts av skam som sög honom inåt, ett raseri utan nävar. Hur han måste ha föraktat både folket och kungen. Han som hade växt upp i gyttja men blivit lurad att golvet var blankt, taket högt, händerna fria att ta vad de ville. Men allt han trott på var en lögn och han bildade Falangistpartiet i Madrid 1933 när en våg av arbetarprotester och strejker spreds över landet. Hon visste att partiet inspirerades av Hitlers stormtrupper och var specialiserat på att bryta sönder arbetarmöten, krossa strejker, mörda opponenter. Flaggan var svartröd, som anarkisternas. Skjortorna blå, som proletariatets.

Det kom en viskning från Marcos, en utandning av lättnad när han lade sin arm om hennes hals i sömnen. Hon tänkte att nu var Poeten i säkerhet, nu kunde de alla få vila.

Republiken störtades, men återuppstod. Det var i februari 1936 och människor samlades, dansade, klättrade upp i platanerna längs La Rambla. Conxa ville inte gå in i trängseln med Marcos, så de gick undan till ett torg i en gränd. Marcos sprang efter duvorna och hon satte sig vid fontänen och kupade sina händer för att dricka. Hon kände att någon betraktade henne och när hon tittade upp stod en man där, han hade militäruniform och kunde bli dödad av människohopen om han inte aktade sig. Hon hade tänkt att det var José Antonio. Fönstren runt om blundade. Han kom närmare.

Alla fascister såg likadana ut med högdragna miner, bakåtslickat hår och smala läppar som inte kunde kyssas. Hon såg sig om efter Marcos. Mannen i sin välskräddade uniform såg på henne, nerifrån och upp. Han skulle kunna visa henne vem som bestämde, visa pöbeln där ute vem världen tillhörde, men så såg han det lilla barnet, pojken, komma springande mot henne. Conxa tog Marcos i famnen och höll honom hårt. Hon spottade efter mannen som gick vidare genom gränderna, bort från massan.

Torget blev en vänlig plats igen. Fontänen tjänade republiken och snart skulle ingen plats längre vara farlig för kvinnorna. Duvor satte sig på kerubens runda huvud, skockades omkring dem. Marcos ville fånga en men den flög iväg när han gick emot den. En ny duva landade på den rundade kanten till fontänen, nära dem. Sedan förra förlusten hade Marcos lärt sig att smyga och Conxa såg framför sig hur han lyckades fånga den. Men så ryckte han till, medvetet såg det ut som, ville inte göra det omöjliga. Hon såg hans pappa, Francisco, i honom och vände besviket bort huvudet.

Det hade varit sophämtarna en viss tid, och mammorna en tid, och tvätten, brödet, barnen. Hon hade försökt passa tiderna, men så hade hon träffat Francisco Arriaga i El Parallel. Hon som varit pappas flicka och utgått från den tillhörigheten i allt hon gjorde. Stod inte ut med kamrater som var lata och oförståndiga. I syndikaten måste allt fungera och varje individ ta sitt ansvar. Där gick det att ställa samma krav som hennes pappa ställt på henne. Att varje ögonblick veta vad som förväntades. Var ska du befinna dig när revolutionen kommer, Conxa? På mitt arbete, där jag organiserar de andra. Eller: på gatan, på Plaça Catalunya, i stadens hjärta, med geväret, utan rädsla.

Hon föddes till att invänta revolutionen, som andra väntade på Jesus. Det var den mylla hon växt upp i. Min pappa var med och grundade CNT. Men det blev ändå nödvändigt att då och då befinna sig i El Parallel för att skaffa sig erfarenheter och träffa kamrater i en tillåtande, gränslös miljö. Gränslös och tillåtande var inte samma sak. Det begrep inte Francisco. Han var döpt efter helgonet Francisco Solano som förutspått jordbävningar och spelat fiol. Det var kanske hans utgångspunkt. Han hade ärvt ett blankt, lockigt hår som inte sa något om honom. Hans raka rygg, hans mörka ögon. Han såg ut som en man. Och hon glömde bort att hon inte brydde sig om män och deras utseenden och platserna där de höll till. På La Pajarera, där kvinnor inte var välkomna.

På Avinguda del Parallel av alla ställen. En av de längsta kafégatorna i Europa. Där hade hon träffat mannen som gjort henne med barn. De förberedde revolutionen, hon var van att tala och fick för sig att han lyssnade, att han inte omväxlande tittade på hennes bröst och läppar. Hon trodde att hon var kropp och tanke sammansmält, så som det tycktes vara för männen. Hon trodde att pappan godkände Francisco. För att han var anarkist och gick med rak rygg och såg ut som en man, och för att de levde i ett land som snart skulle vara fritt. Hon förstod inte att han tog hennes frihet ifrån henne. Inte ens när barnet kom, och Francisco försvann (spårlöst – hon letade, fortsatte försöka hålla huvudet högt).

Marcos föddes i maj 1931. Hans försvunne pappa bar samma förnamn som general Franco. Han borde skämmas också för det. Hon spottade när hon tänkte på honom.

Det var kanske överdrivet att gräva ner geväret, och nu när det behövdes kunde hon inte hitta det. Hon hade berättat för Miguel att hon hade det och att det skulle införlivas i kampen. Från söder kom meddelanden om militära framstötar. Arbetarna hade bett om vapen men regeringen vägrade lämna ut dem. Huset lindades in i ljus och hon stod fortfarande med spaden i marken, brydde sig inte om att mamman såg på henne från terrassen. Marcos kom springande, fortfarande med sömnen i ögonen, och strök sig mot hennes ben som en katt. Hon böjde sig ner mot honom, som hon brukade, och han pussade henne, som han brukade, på kinden. Hon ville be honom att aldrig sluta göra det, men hon avskydde den sortens dramatiska fraser. Det var Marcos mormor som stod för den sidan, balanserade upp hennes karghet.

Du förstör min trädgård, sa Amalia.

Trädgård, fnös Conxa. Menar du krukorna med basilika och ringblommor som Marcos har planterat? Eller menar du rosorna från farmor?

Det fanns inget som gjorde mamman lika sårad som insinuationer om att hon inte var en tillräckligt god husmor. Conxa brukade hålla det inom sig, men nu – när hon inte hittade det förbannade geväret, och mamman klagade – kunde hon inte låta bli. Amalia ropade Marcos till sig, och snart kom de ut med bröd och kaffe och tomater, kopparna skramlade i Marcos händer. När smällarna nerifrån staden kom tappade mamman olivoljan så glasflaskan sprack. Den svarta krutröken spreds över himlen.

Den har börjat nu, sa Conxa.

Vad? undrade Marcos och hade återigen fastnat på hennes ben.

Revolutionen, sa Conxa.

Är det bra? frågade Marcos och lättade sitt grepp när han såg hennes leende.

Det finns inget bättre.

Men det låter inte bra, sa Marcos.

Nya svarta moln steg över hustaken nere i staden. Jag håller med Marcos, sa Amalia.

Pappa skulle se dig nu, viskade Conxa till mamman, när du håller för öronen fast världen äntligen ska förändras.

Hon sa inte till Marcos att hon måste in i den röken, hon sa att hon skulle gå och hämta mer olivolja hos Victor, och så var det fler ärenden, hon skulle vara hemma till kvällen igen.

Du behöver inte vara rädd, Marcos, sa hon.

Det är jag inte heller, sa han och släppte taget om hennes ben. Amalia lyfte upp honom i sitt knä fast han var för stor för det. Hon såg anklagande på Conxa för hon brukade aldrig ljuga. Pappa ljög också, ville Conxa säga. Lät handen glida över håret, men flätorna var inte där. Rosetterna i gult och rött och lila låg i en ask i den gröna sekretären i köket. Där låg också flaggan i samma färger, och pappans två favoritskjortor – den ena med fläckar av blodet fortfarande synliga, för att de inte gick att tvätta bort eller för att mamman ville ha dem kvar, och slutligen de tre böcker han mödosamt tagit sig igenom, fast han inte lärt sig läsa förrän i vuxen ålder.

Precis när hon skulle gå snubblade hon över en knöl i marken. Där var geväret förstås, alldeles under farmors störs- ta rosenbuske. Två tag med spaden och geväret låg tungt i hennes famn. Marcos började ropa efter henne. Hon hörde mamman sjunga och sången följde henne på vägen. Hon skulle gå ner för slänten och försvinna ur synhåll. Det var inte farligt.

På natten mot den artonde juli hade arbetarna lämnat sina syndikat och krävt vapen. Regeringen hade fortsatt vägra lämna ut dem. Fartyg i hamnen stormades. FAI-ledaren Buenaventura Durruti bildade Durrutikolonnen, varje rörelse framåt måste hädanefter organiseras.

Conxa sprang nerför kullarna. Kanonskott hördes. I ena ögonvrån kunde hon se pappan springa med henne. Han hade gett henne politiken från början. Syndikalismen, den frihetliga rörelsen var spansk arbetarrörelse. Socialdemokratin bröt sig loss ur den. CNT, Confederación Nacional del Trabajo, fick gå under jorden i samma stund som det bildades, eftersom konfederationen organiserade en generalstrejk mot det imperialistiska kriget i Marocko.

Anarkosyndikalismen hotade de privilegierade: deras kultur, religion och välstånd. Det var klart att anarkisterna motarbetades med alla medel, våldet ingick, och trappades upp. Arbetsgivarna samarbetade med polisen för att utrota den växande CNT. Gula fackföreningar bildades med uppdrag att döda fackliga organisatörer. När republiken utropats 1931 fortsatte CNT att vara halvt illegal eftersom organisationen vägrade ställa sig bakom regeringen. Men fabriker, verkstäder och lager togs i allmän besittning och det radikala FAI, Federación Anarquista Iberia, som bildats 1927, fick allt större inflytande inom organisationen. Ner med storgodssystemen, utsugarpolitiken! En värld fri från privat ägande, Gud och Chefer. Stora områden gavs redan under medeltiden som belöning för krigarinsatser, och kyrkan sålde ut jord till rikemännen (som inte behövde bruka, bara äga den). Lantarbetarnas ställning var bedrövlig. Vanligtvis anställdes de en dag i taget: arbeta- de halva året och svalt halva. Allmän rösträtt motarbetades av rikemännen. Misshagliga personer ströks från röstlängderna, eller terroriserades, eller mördades.

Hon visste att det tidigare funnits byar där man gemensamt ägt och odlat all jord. Gemensamma betesmarker. Det var dit de skulle igen. Det var väntat att en kraftfull reaktion skulle komma efter att republiken åter tagit makten. Anarkisterna hade den här gången – efter långa, såriga diskussioner – stöttat republiken i valet, emot alla principer, och det var det som fått den vänsterliberala sidan att vinna eftersom stödet för CNT var monumentalt. Sedan hade det börjat osa rejält. Och nu hade det smällt.

På hennes andra sida kunde hon se Poeten springa. Hon ville ge tillbaka geväret. Men han skulle ha skakat på huvudet. Barrikader förbereddes i förstäderna. Kvinnor och barn hjälpte till. Pappan började bli andfådd. Hon försökte vänta in honom men han sinkade henne. Pappa, du sa att du skulle leda oss. Pappan stannade upp. Nej, ingen ska leda! Ni ska slåss bredvid varandra! Hans röst var i henne och som vanligt reste hans ord hennes rygg. Sista biten nerför berget var det som om hon flög fram. In i den förändrade staden. Det hördes en ny smäll. Hon sprang mot Plaça de Catalunya, där hon placerats. Hjärtat rusade. Hon vände sig mot Poeten med ett leende. Trodde de där jävlarna verkligen att de skulle kunna vinna? Några generaler mot ett helt folk?

Vart ska du?

Någon rev tag i henne. Hon kände igen mannen men kunde inte komma ihåg hans namn, han tycktes inte känna igen henne.

Vem är du och vart ska du med geväret?

Hon rev fram sina papper, sin medlemsbok. Mannen synade dem, henne, och geväret. Han frågade var hon varit. Ville ta geväret ifrån henne. Då dök Miguel upp, de skulle försvara samma gata. Ett kort samtal med mannen och hon kunde inta sin plats. Bakom en vall på Plaça Catalunya. Aktionsgrupper från olika barrios och syndikat visste exakt vilka gator de skulle resa barrikader på, och när, så att fienden omringades och stängdes in. Hon satte hans gevär mot axeln. Det var det här de hade arbetat för. Hon visste att Diana Prieto, som var en duktig skytt, satt på ett tak på Avinguda Diagonal när general Goded och hans armé passerade. Fabriksvisslorna ljöd och rebellerna attackerades med hemgjorda bomber.

De var flera tusen. De grupperade sig. Klättrade på fasader och balkonger för att få upp de svartröda fanorna. Hettan tryckte och bönderna på landsbygden utanför staden hade lämnat sina skördar för att hjälpa till i striderna. Brådskan gränsade till panik, de visste precis vad de gjorde. Allting var organiserat. Varje dödsfall var under kontroll. I Sants slog den första granaten ner. Staden skulle inte tas och togs inte. Inte Barcelona. Arbetarnas stad. Spaniens anarkistiska hjärta. Utanför Sevilla sattes borgarna i fängelse men inuti Sevilla var det tvärtom. De som arkebuserats kastades i en massgrav. På massgraven planterades cypresser. Rapporter kom hela tiden in, spred sig, tog nya former. Natten – den andra natten – var lika varm som dagen, om inte kvalmigare, och det var omöjligt att sova, farligt och onödigt. Conxa och Rosa Hadad monterade upp högtalare i La Ramblas träd ur vilka musik och tal och nyhetssändningar skulle strömma ut. Mörkret var ett skydd. Vapenförråd erövrades, handgranater tillverkades, bilar tvångsrekryterades och bepansrades av metallarbetarna, samt målades med stora bokstäver i vit skrift: CNT/ FAI.

Småpojkar rusade iväg mot kyrkorna. Eldarna spred sig. Den kvava, mörka värmen klistrade kläderna mot huden. Conxa såg gäng springa iväg åt olika håll. Förutom vad kyrkorna symboliserade var de också förråd för fascisternas ammunition. Det skulle smälla bra. Det var en uppgörelse, men hon blev osäker på vad pappan skulle tycka om det. Conxa och de andra fortsatte bygga barrikader av vad de kom åt.

I några sekunder såg hon sig själv utifrån: en kvinna av medellängd med uppkavlade grovbyxor, skjorta och det bruna axellånga håret instoppat under kepsen. Hon var likadan som Victor och Miguel. Hon arbetade inte sämre eller långsammare än de. De erbjöd sig inte att ta över, log inte överseende. Fokus var, för en gångs skull, riktat åt rätt håll. Pojkarna kom tillbaka, ivriga, pupiller som jagande vildkatter – berättade hur svårt det var att tutta eld på sten, lättare med biblar, helgonbilder, mässkjortor, men de var inte beredda på benresterna. De hade slängt ner en brand- bomb i mörkret i katakomberna under Sagrada Familia. De hade kastat prick på helgon: näsor, öron trillade av. De försökte driva på elden snabbare, hitta föremål att mata den med. Johannes Döparens huvud for i marken och det rykte av stendamm.

Det är sekler av förträngt hat, började Miguel förklara för Conxa, som behövde han det. Ynglingen, som slagit ner Johannes Döparens huvud, påkallade deras uppmärksamhet igen. Han sprätte med armar och ben när han pratade:

Och vet ni, vid nästa kyrka tittade en nunna ut, vi lyckades trycka oss in på klostergården, föste ut nunnorna på gatan. Tagelskjortor och tortyrredskap for samma väg, och nattkärlen. Det var ett jävla liv. Palmerna skrumpnade ihop. Vi bar på hela skelett som legat innanför väggen.

Allt det gamla måste förintas, hörde Conxa pappans ord ur hennes mun. Låt sedan folket bygga sitt eget land.

Det hördes applåder, en röst höjde sig ur massan:

Det finns armar, det finns vilja. Eldarna är en hälsning till den nya tiden, född på Barcelonas gator söndagen den nittonde juli.

Conxa hade aldrig hört Poetens röst. Kunde det vara han? Skulle han verkligen prata så bombastiskt? Nej. Han skrev. Han hade gett henne geväret utan ett ord.

När hon i gryningen gick mot Rosas lägenhet stod Josefa de Silva i trappuppgången med handen om korset i halsgropen. Innan Conxa börjat på textilfabriken hade hon arbetat som hushållerska hos familjen de Silva. Señora de Silva kallade Conxa för sin andra dotter och Conxa hade ingenting emot den jämnåriga Josefa. Hon tvättade hennes kläder, lagade hennes mat och bäddade hennes säng. I utbyte anförtrodde Josefa henne sina hemligheter, om pojkar framförallt, historier som skulle ha gett henne utegångsförbud om de läckt ut. Hon tyckte om att dansa och fick kläder uppsydda till den slanka kroppen. Hon sa att hon avskydde sina föräldrar, huset de bodde i – det var också förtroenden, som yppades från en solstol eller dyscha. Det är inget direkt fel på det här livet, men… Hennes svarta hår i blanka vågor mot käklinjen. Conxa tvingades lämna familjen när hon i förtroende berättat för señora de Silva att Josefa inte kommit hem på hela natten, och att hon, som var som en syster för henne, hade blivit orolig.

Och sen somnade jag, i gryningen, sa Conxa. Hon är säkert hemma nu.

Och det var hon. Skakades till liv av mamman, som såg statusen på både klänning och hår, och gav henne utegångsförbud. I sin tur övertalade Josefa pappan att ge Conxa sparken. För att hon bar på en oäkting. Det hade hushållerskor burit på förr, så just det var enligt señor de Silva inget problem, däremot var han lättad över att äntligen bli av med dottern till bråkstaken Ignatius Hernandez.

Och nu stod Josefa de Silva i trappuppgången, blek och med handen krampaktigt om korset. Trängde sig efter Conxa in genom dörren.

Vad är det för en stad som växer fram, Conxa? Hon såg sig omkring i tamburen som i hennes ögon måste verka trång och mörk.

Du borde inte vara här, señorita de Silva. Conxa neg överdrivet och vände Josefa ryggen.

Svara mig, Conxa.

Jag måste inte göra mer för dig.

Jag är ledsen för att jag berättade om ditt barn.

Det var hundra år sedan. Den gamla tiden när sånt gick att göra. Den nya tiden har inte det tålamodet. Den måste bli en tid för alla.

Inte för oss, sa Josefa. Inte för mig och min familj. Snälla Josefa, jag har inte tid.

Josefa ställde sig i vägen. Skulle du kunna skjuta mig? Flytta på dig.

Jag skulle vara en trofé. Jag har hört att de letar efter pappa.

Conxa försökte ta sig förbi, Josefa tog tag i hennes arm. Hur vet ni att ni har rätt?

Vi vill två saker: frihet och jämlikhet, och det ena är inte möjligt utan det andra. Ni vill inte ha jämlikhet och därför är ni emot friheten. Också er egen.

Josefa fnös.

Frihet genom döden menar du.

När Conxa passerade, och deras kroppar strök vid var- andra, viskade Josefa:

Jag tyckte om dig, men du trodde du var så smart jämt. Din överlägsna min, var kommer den ifrån? Men vet du vad, Conxa, frihet är bara ett ord. Det kommer att drunkna i blodet.

På Catalunya och Urquinaona hade striderna varit episka – det betydde att arbetarna vunnit och gjort det ur ett underläge. Stormat fram med undermåliga vapen mot fascisternas kanoner. Erövrat deras vapen. Hängt röda och svarta band kring kanonernas mynningar. Byggt barrikaderna starkare i utsatta områden. Fascisterna drevs neråt La Rambla och Conxa och kamrater och hela staden, under Durrutis ledning, var på väg mot kasernen vid Atarazanas för att storma den. Det var metallarbetarsyndikatet som gjorde den första framstöten, rusade mot kulsvärmarna, det var där Ascaso, Durrutis vapenbroder, dog. Det var sorgligt, en sådan hjälte, men alla var hjältar, ingen mer än någon annan (fast det var ändå skillnad).

Conxa sprang genom staden. I ögonvrån såg hon män och kvinnor göra rödfronthälsning. Överallt rörelse, röster, skott. En underlig blandning av panik och eufori. Hon såg sig själv utifrån igen men det var något med bilden som inte stämde. Hon stod still med handflatorna vinklade uppåt, flätorna hade lösts upp, håret smetade mot ansiktet. Hon blundade, tittade igen och hon var borta. Gatorna låg tomma och öde, det var sprickor och hål överallt. Blod. Kroppar som ingen hunnit ta hand om. Hon hörde någon ropa hennes namn.

Conxa, där är du ju – Rosa drog henne med sig – vad tusan gjorde Josefa utanför min port? Hon grät högljutt, hon kanske har blivit galen? Rosa skrattade till, hennes mörka ögon glittrade.

Conxa drog sina händer över ansiktet men det var inte blött.

Var är striderna? frågade hon.

Rebellerna har slagits tillbaka. Vi vann, sa Rosa. Hur länge har du sovit?

Jag har inte sovit.

Du skulle ha dödat henne, Conxa. Så länge sådana som hon finns kvar. Rosa var varm och smutsig. Det är vår stad nu. De har ställt upp fascister på torget och vem som helst får skjuta. Varför är du inte glad? Hon skrattade till igen. Vi har vunnit, Conxa. Vi trodde att det skulle gå långsamt men vi är redan här!

Det har gått långsamt, mumlade Conxa, men tog Rosas hand.

På Bar de los Federales var luften tät av rök och rösterna höga. Victor, Rosas tvillingbror som drev kaféet, drog ut varsin ledig stol runt deras bord. De var alla blossande, kläder täckta av damm. Victor ställde fram vin och glas. Miguel hade en skråma på kinden som inte blödde. Tre män var nya i gruppen, och Victor presenterade en av dem som tysk politisk flykting, de andra två hade kommit för att medverka på arbetarolympiaden. Den ene brottare, den andre skytt. Bra män att ha med, som Miguel sa och tände ännu en cigarett.

Vad som krävs av oss nu är att vi tar all vår tid i anspråk för att fortsätta kampen – det är inte över än.

För revolutionen, sa Rosa och höjde sitt glas. Conxa skämdes över henne. Alla var glada, de skulle vara glada, men hon ville bara hem till Marcos.

Durrutikolonnen är på väg till Zaragoza, sa Miguel, det är nästa steg. Några måste stanna och andra måste följa med. General Mola har ingenting med Katalonien att göra. Ingenting! Vi måste hålla oss vakna.

Hans ansikte flammade. Hans händer darrade. Rosa lutade sig mot Conxa.

Vad ska du göra med Marcos? Vad menar du?

Det har startats ett hem för barn till de revolutionära uppe i berget, i ett kloster som vi har tagit över. Jag vet flera som ska ta sina barn dit, de kan läras upp där medan föräldrarna arbetar. Du kan bo hos mig. Jag har lovat Volker här en sängplats också.

Conxa sa inget. Hon ville lägga ner huvudet på bordet, stänga av rösterna, glasklirret som skar i huvudet vid varje salud!. Hennes pappas hummanden bakom ryggen, förstås skulle han ha hållit med Rosa. Rosa som trots att hon var anarkist noppade sina ögonbryn och målade läpparna. Marcos var inte en femåring med mjuka armar, runda händer. Han var en del av allting annat, det var han som skulle leva i framtiden, hon fick inte tänka på hans hud, hans varma sömnandetag mot ansiktet om natten. Rosas hand på hennes. En mammas kärlek var en droppe i havet. De enskilda barnen var droppar. En droppe här, en där. Betydelsefulla bara som volym, som vilket vatten som helst. Familjer kunde se ut på olika sätt. Det var den nya tiden. Det var inget särskilt med Marcos. I fem år hade han fått kärlek från henne, och från sin mormor. De hade fyllt honom med den. Conxa hade också blivit älskad. Det var ett band som inte gick att bryta. Kärlek handlar djupast om uppriktighet. Inte lägga dimma över barnens ögon.

Conxas pappa hade skrämt henne med sina berättelser om verkligheten men de lärde henne att inte leva i en lögn. Mamman ville sy söta klänningar till henne men det var en del av dimman. Pappan bestämde, för han visste. Den enda fåfänga han tillät var rosetterna, dem fick hon ha så ofta hon ville. Han kramade henne och sa att hon var fin – fast det inte spelade någon roll. Näst efter uppriktigheten handlar kärlek om att höra ihop, inte genom familjeband utan genom att tro på samma saker, arbeta mot samma mål. Mamman visste inte bättre eftersom hon tillhörde det gamla, okunniga folket. Det hade aldrig funnits något för Conxa att ifrågasätta.

Jag måste gå nu, sa hon och reste sig upp, såg rynkan mellan Miguels ögonbryn, men Victor nickade.

Vi behöver sova för att orka, sa han.

Äh, sa Miguel. Sova kan vi göra när kriget är över.

Idiot, ville Conxa säga, men pappan protesterade: Miguel hade rätt. Miguel var den starkaste av dem. Det fanns aldrig någon tid att förlora.

Skyddsvallarna stod kvar, faran var inte över. Hon skyndade mot Horta och det blå huset, såg den republikanska flaggan i fönstret som pappan satt upp. Runt om låg lavendelfälten och hon sprang in i doften, in i mammans famn – förvånat lät hon Conxa hållas där på den främmande platsen. Marcos vaknade och trängde sig mellan dem. Tiden gick inte att stanna. Hans lockar påminde henne om Francisco.

Mirakel efter mirakel längs vägarna i Barcelona. Hon hade velat dra Marcos med sig, peka och berätta: Titta, nu drivs spårvagnarna av de anställda. Ser du de där bilarna? De delar ut mat till behövande. Och där borta byter en kvinna sin limpa mot en annan kvinnas sänglinne. Snart behövs inga pengar längre. Snart kommer du inte att minnas att världen varit orättvis och grym. Du kommer inte att minnas att jag var tvungen att lämna bort dig för att hjälpa till att bygga upp den här världen. Fabrikerna återgår i drift med arbetarna som ägare. Hotellen görs om till sjukhus. Fri sjukvård, Marcos! Och restaurangerna ägs av de anställda, bli inte rädd om du ser pistoler hänga i deras förkläden, de har dem där för att inte mista sin frihet.

Industrichefer mördades. Högtalarna i träden ropade:

Skapa ert eget samhälle!

Din frihet är inte min frihet, hörde hon Josefa viska.

Alla gånger hon tvättat bort blodet ur Josefas underbyxor och sett det rinna bort med vattnet. Hur hon skrubbat och skrubbat.

Jag har gått med i Mujeres Libres, viskade Diana. Vi växer oss starkare. Du borde också gå med, Conxa.

De satt på Bar de los Federales och det märktes att Victor lyssnade.

Varför då? viskade Conxa tillbaka. Kvinnornas frågor är allas frågor, det behövs ingen särskild organisation för det.

Vad pratar ni om? sa Victor.

Vi pratar om behovet av en separatistisk organisation, sa Diana. Nu när vi kommit så här långt kan vi ta det ett steg längre. Det är många kvinnor som går med i Mujeres Libres och jag har också gjort det.

Miguel skrattade.

Det är en kärringförening.

Som inte räds att ta tag i kvinnors problem. Republiken tar för små steg och kvinnorna är ivriga. Vi har varit andra klassens medborgare, rättslösa, och männen ser helst att vi fortfarande inte lämnar hemmet, inte sant?

Ni ränner ju rätt obehindrat omkring, sa Miguel och blinkade mot Victor.

Jag förstår att ni ser det som en rättvisefråga men det kan- ske är mer komplicerat än så? försökte Victor.

Hur då mer komplicerat? Vi vill ingå i samhället på lika villkor. Vi har till exempel inga kvinnor i folkfronten.

Ni har Federica Montensy, sa Miguel.

Ni? Diana skakade på huvudet. Första gången jag var på ett möte med Mujeres Libres var det några unga män från Juventudes – din förening, Miguel – som skrattade och avbröt de kvinnliga talarna. Sa att vi ändå ingenting kan göra.

De menade väl vad ni kan göra i en separatistisk organisation?

Det var deras hånskratt som fick mig att förstå varför det är viktigt att vara med. Vi är fortfarande männens dörrmattor.

Det pågår ett krig, sa Miguel. Jag förstår inte varför du tar tid från våra diskussioner med det här.

Utan kvinnors medverkan blir mänskligheten halv och revolutionen försvagas med femtio procent.

Det hördes att det var inövat. Hon var röd i ansiktet.

Har inte vi varit med under motståndet? sa Conxa. Har inte vi försvarat staden precis som männen? Ska vi inte till fronten? Den gamla ordningen är bruten, Diana, det du gör är att bryta dig ur helheten och det om något försvagar oss. Miguel biföll och höjde sitt glas, men Diana stirrade på Conxa, reste sig och lämnade kaféet. Från fönster och terrasser vajade fanor och hon gick under dem med rak rygg. Conxa sprang efter. Diana var hennes bästa vän, det var inget de sagt till varandra, men de hade känt varandra sedan barnsben. Dianas pappa hade också försvunnit. Deras mammor träffades otaliga kvällar i huset i Horta. Stoppade strumpor, sydde i knappar i skjortor, men framförallt bakade de. Till varje helgon hade de gjort sötsaker: pastís de Sant Jordi, coques de Sant Joan, pastís de la Mare de Deú de Montserrat. Papporna skulle ha skakat på sina huvuden men ändå gärna tagit för sig av chokladtårtor och fruktkakor. Diana och Conxa stod inte ut med klagosångerna som hörde ihop med sömnaden och baket. De hade gått ut på lavendelfälten och planerat för hämnden.

Diana arbetade på den nyligen öppnade vapenfabriken.

Kvinnorna där arbetade utan skyddsmasker och som kompensation fick de en liten flaska mjölk varje dag för att rena kroppen från gifter. De sparade mjölken till barnen.

Inga män skulle arbeta under sådana omständigheter, sa Diana. De skulle kräva masker och få dem. Om jag fortsätter arbeta där kommer min hud att bli gul. Vi kvinnor har alltid tvingats ge upp oss själva.

Men det är nya tider nu, sa Conxa.

Det är annorlunda för dig. De gifta kvinnorna lever under fortsatt förtryck.

Vi är precis i början. Och förresten har jag Marcos.

Och en mamma som gladeligen tar hand om honom, och inte skäms för någon av er. Du har tur, Conxa. De flesta ogifta kvinnorna, vet du ju, kan fortfarande inte lämna hemmet utan någon bror som följer med dem.

Tur? Det finns väl ingen som lever med vare sig tur eller otur?

De stod under en snirklad gatlampa på Passeig de Gràcia. En man passerade med FAI-emblemet på overallen. Solen sken men det blåste och Conxa fick hår i ögonen som hon envist strök bort. Diana hade klippt sig kort.

I vilket fall, sa hon, tänker jag följa med Durruti till Zaragoza. Fascisterna ska inte få en smula av Katalonien. Du kan följa med, Conxa.

Nej, det kan jag inte.

För att du har ditt barn här? Jag har min stad här.

Jag skriver, sa Diana och kysste henne på kinden.

Om nätterna åkte anarkister omkring i staden i långsamma bilar och tillfångatog högeranhängare, militärer och präster. De kördes till Tibidabo, blodet rann ner i bevattningskanalerna och nådde nästan Horta, lavendelfälten och Marcos drömmar. Ännu en natt intill honom – fast Miguel klagade och Rosa såg misstänksamt på henne. Hon sa att hon måste sova men sov inte, låg vaken och tittade på den mjuka rörelsen under hans ögonlock.

Högtalarna på La Rambla ropade: Det enda sättet att vinna

kriget är att sprida revolutionen.

I slutet av juli samlades milismännen i Durrutikolonnen vid Columbusmonumentet för att lämna staden och bege sig till Zaragoza. Conxa tittade efter dem, hon hoppades att få se Poeten, han skulle vinka henne till sig, säga åt henne att följa med. Men hon såg honom inte. Inte Diana heller. Hon såg ingen kvinna i det långa tåget mot fronten.

 
*
 

När fångarna befriats hade Poeten sprungit in i de mörka gränderna som om nätterna förvandlades till en labyrint. Han hörde hästarna. När han var i säkerhet skulle han skriva en dikt om det. Han skulle skriva om kvinnan som han gett sitt gevär. Det hade inte varit någon skillnad mellan dem, men hur skulle han kunna beskriva det utan att det lät löjligt? Det fick inte bli en kärleksdikt, utan en dikt om förening och kamp. Tvivlet steg upp i honom som en flod av tårar. Var det värt det? Hade det inte varit enklare att ge upp – då för länge sedan när han fortfarande kunde, hålla sig till bibelcitaten och bitterheten, precis som föräldrarna gjort. Kvinnan – som han inte visste vad hon hette, men som han sett några gånger på La Pajarera (ett ställe där kvinnor egentligen inte var välkomna) skymde hans föräldrars blickar. De hade sin Gud och såg mening i allt som hände, även där orättvisan delade jorden och, skulle han skriva, lät blod flyta i bäckar och rännstenar. Det droppade från tak och balkonger, luktade fränt, han tänkte att det var så ensamhet luktade.

När han sprang ut på Plaça del Pí stod poliserna där.

 

Fortsättning följer…