Solidärer – avsnitt 2

Barcelona, juli 1936.

Conxa Hernandez stod på gården utanför det lilla blå huset i Horta och grävde. Hon trodde att hon markerat var hon lagt det, mindes den kaotiska kvällen för mindre än ett år sedan, då demonstrationståget öppnat La Modelos fängelseportar och de politiska fångarna befriats. När de fick höra att ridande polisen var på väg sprang de först tillsammans med fångarna, sedan splittrades de åt olika håll. Conxa sprang bredvid en man hon visste kallades Poeten. Hon hade sett honom på Avinguda del Parallel och på de platser där anarkister samlades, men hon visste inte hans namn, hade aldrig trott att hon skulle vilja veta det.

I ett gathörn stannade de, båda så andfådda att de inte kunde prata. Han gav sitt gevär till henne och sprang tillbaka genom gränden. Hon sprang tills hon var hemma, och fast geväret var tungt hade hon kunnat springa hur långt som helst. Hon grävde ner det utanför huset. Mamman var inte vaken ännu och Marcos sov hårt med armarna i båge över huvudet. Hon var fortfarande andfådd när hon kröp ner bredvid honom, kunde inte sova. Inte förrän Poeten var i säkerhet. Hon skulle känna när han var det och då skulle hon somna.

Conxas pappa hade kommit hem sent nästan varje kväll. Det kom en lukt ända in till den lilla, vakna Conxa. Mamman sa att hon, Conxa, hade samma. Våldets doft, sa hon, men det var inte sant. Det var trötthet, en svettig, utmattad kropp som längtade hem. Ignatius Hernandez var med och bildade den syndikalistiska organisationen CNT i Katalonien ett par år innan Conxa föddes.

När Spanien utropades till republik 1931 – och kung Alfonso abdikerade – hade den då artonåriga, höggravida Conxa börjat arbeta på textilfabriken i Sants. Den dagen var en första genomborrande, euforisk känsla av att tillvaron som de vant sig vid gick att förändra. Kung Alfonso Xiii gav sig av, upprörd över att folket inte älskade honom. Han hade förlorat Spaniens sista kolonier, han hade förlorat flera krig i Nordafrika och stöttat diktatorn Miguel Primo de Rivera som skjutit spansk ekonomi i sank och flytt.

Conxa hade legat klarvaken den natten för snart ett år sedan och väntat på tecken från Poeten. Hon var inte vidskeplig, men nya tider förde med sig nya känslor. Hon var så trött efter alla möten, allt planerande – hon var en av dem som många lyssnade på, inte som Durruti och Ascaso, men ändå någon som var självklar i kampen. Det blev inte mörkt. Det blev snart ljust igen. Marcos andetag nära hennes.

Hon tänkte på Miguel Primo de Riveras son, José Antonio, av någon outgrundlig anledning kom han för henne – ljuset började fylla rummet. Han måste, vid faderns flykt och kungens abdikation, ha fyllts av skam som sög honom inåt, ett raseri utan nävar. Hur han måste ha föraktat både folket och kungen. Han som hade växt upp i gyttja men blivit lurad att golvet var blankt, taket högt, händerna fria att ta vad de ville. Men allt han trott på var en lögn och han bildade Falangistpartiet i Madrid 1933 när en våg av arbetarprotester och strejker spreds över landet. Hon visste att partiet inspirerades av Hitlers stormtrupper och var specialiserat på att bryta sönder arbetarmöten, krossa strejker, mörda opponenter. Flaggan var svartröd, som anarkisternas. Skjortorna blå, som proletariatets.

Det kom en viskning från Marcos, en utandning av lättnad när han lade sin arm om hennes hals i sömnen. Hon tänkte att nu var Poeten i säkerhet, nu kunde de alla få vila.

Republiken störtades, men återuppstod. Det var i februari 1936 och människor samlades, dansade, klättrade upp i platanerna längs La Rambla. Conxa ville inte gå in i trängseln med Marcos, så de gick undan till ett torg i en gränd. Marcos sprang efter duvorna och hon satte sig vid fontänen och kupade sina händer för att dricka. Hon kände att någon betraktade henne och när hon tittade upp stod en man där, han hade militäruniform och kunde bli dödad av människohopen om han inte aktade sig. Hon hade tänkt att det var José Antonio. Fönstren runt om blundade. Han kom närmare.

Alla fascister såg likadana ut med högdragna miner, bakåtslickat hår och smala läppar som inte kunde kyssas. Hon såg sig om efter Marcos. Mannen i sin välskräddade uniform såg på henne, nerifrån och upp. Han skulle kunna visa henne vem som bestämde, visa pöbeln där ute vem världen tillhörde, men så såg han det lilla barnet, pojken, komma springande mot henne. Conxa tog Marcos i famnen och höll honom hårt. Hon spottade efter mannen som gick vidare genom gränderna, bort från massan.

Torget blev en vänlig plats igen. Fontänen tjänade republiken och snart skulle ingen plats längre vara farlig för kvinnorna. Duvor satte sig på kerubens runda huvud, skockades omkring dem. Marcos ville fånga en men den flög iväg när han gick emot den. En ny duva landade på den rundade kanten till fontänen, nära dem. Sedan förra förlusten hade Marcos lärt sig att smyga och Conxa såg framför sig hur han lyckades fånga den. Men så ryckte han till, medvetet såg det ut som, ville inte göra det omöjliga. Hon såg hans pappa, Francisco, i honom och vände besviket bort huvudet.

Det hade varit sophämtarna en viss tid, och mammorna en tid, och tvätten, brödet, barnen. Hon hade försökt passa tiderna, men så hade hon träffat Francisco Arriaga i El Parallel. Hon som varit pappas flicka och utgått från den tillhörigheten i allt hon gjorde. Stod inte ut med kamrater som var lata och oförståndiga. I syndikaten måste allt fungera och varje individ ta sitt ansvar. Där gick det att ställa samma krav som hennes pappa ställt på henne. Att varje ögonblick veta vad som förväntades. Var ska du befinna dig när revolutionen kommer, Conxa? På mitt arbete, där jag organiserar de andra. Eller: på gatan, på Plaça Catalunya, i stadens hjärta, med geväret, utan rädsla.

Hon föddes till att invänta revolutionen, som andra väntade på Jesus. Det var den mylla hon växt upp i. Min pappa var med och grundade CNT. Men det blev ändå nödvändigt att då och då befinna sig i El Parallel för att skaffa sig erfarenheter och träffa kamrater i en tillåtande, gränslös miljö. Gränslös och tillåtande var inte samma sak. Det begrep inte Francisco. Han var döpt efter helgonet Francisco Solano som förutspått jordbävningar och spelat fiol. Det var kanske hans utgångspunkt. Han hade ärvt ett blankt, lockigt hår som inte sa något om honom. Hans raka rygg, hans mörka ögon. Han såg ut som en man. Och hon glömde bort att hon inte brydde sig om män och deras utseenden och platserna där de höll till. På La Pajarera, där kvinnor inte var välkomna.

På Avinguda del Parallel av alla ställen. En av de längsta kafégatorna i Europa. Där hade hon träffat mannen som gjort henne med barn. De förberedde revolutionen, hon var van att tala och fick för sig att han lyssnade, att han inte omväxlande tittade på hennes bröst och läppar. Hon trodde att hon var kropp och tanke sammansmält, så som det tycktes vara för männen. Hon trodde att pappan godkände Francisco. För att han var anarkist och gick med rak rygg och såg ut som en man, och för att de levde i ett land som snart skulle vara fritt. Hon förstod inte att han tog hennes frihet ifrån henne. Inte ens när barnet kom, och Francisco försvann (spårlöst – hon letade, fortsatte försöka hålla huvudet högt).

Marcos föddes i maj 1931. Hans försvunne pappa bar samma förnamn som general Franco. Han borde skämmas också för det. Hon spottade när hon tänkte på honom.

Det var kanske överdrivet att gräva ner geväret, och nu när det behövdes kunde hon inte hitta det. Hon hade berättat för Miguel att hon hade det och att det skulle införlivas i kampen. Från söder kom meddelanden om militära framstötar. Arbetarna hade bett om vapen men regeringen vägrade lämna ut dem. Huset lindades in i ljus och hon stod fortfarande med spaden i marken, brydde sig inte om att mamman såg på henne från terrassen. Marcos kom springande, fortfarande med sömnen i ögonen, och strök sig mot hennes ben som en katt. Hon böjde sig ner mot honom, som hon brukade, och han pussade henne, som han brukade, på kinden. Hon ville be honom att aldrig sluta göra det, men hon avskydde den sortens dramatiska fraser. Det var Marcos mormor som stod för den sidan, balanserade upp hennes karghet.

Du förstör min trädgård, sa Amalia.

Trädgård, fnös Conxa. Menar du krukorna med basilika och ringblommor som Marcos har planterat? Eller menar du rosorna från farmor?

Det fanns inget som gjorde mamman lika sårad som insinuationer om att hon inte var en tillräckligt god husmor. Conxa brukade hålla det inom sig, men nu – när hon inte hittade det förbannade geväret, och mamman klagade – kunde hon inte låta bli. Amalia ropade Marcos till sig, och snart kom de ut med bröd och kaffe och tomater, kopparna skramlade i Marcos händer. När smällarna nerifrån staden kom tappade mamman olivoljan så glasflaskan sprack. Den svarta krutröken spreds över himlen.

Den har börjat nu, sa Conxa.

Vad? undrade Marcos och hade återigen fastnat på hennes ben.

Revolutionen, sa Conxa.

Är det bra? frågade Marcos och lättade sitt grepp när han såg hennes leende.

Det finns inget bättre.

Men det låter inte bra, sa Marcos.

Nya svarta moln steg över hustaken nere i staden. Jag håller med Marcos, sa Amalia.

Pappa skulle se dig nu, viskade Conxa till mamman, när du håller för öronen fast världen äntligen ska förändras.

Hon sa inte till Marcos att hon måste in i den röken, hon sa att hon skulle gå och hämta mer olivolja hos Victor, och så var det fler ärenden, hon skulle vara hemma till kvällen igen.

Du behöver inte vara rädd, Marcos, sa hon.

Det är jag inte heller, sa han och släppte taget om hennes ben. Amalia lyfte upp honom i sitt knä fast han var för stor för det. Hon såg anklagande på Conxa för hon brukade aldrig ljuga. Pappa ljög också, ville Conxa säga. Lät handen glida över håret, men flätorna var inte där. Rosetterna i gult och rött och lila låg i en ask i den gröna sekretären i köket. Där låg också flaggan i samma färger, och pappans två favoritskjortor – den ena med fläckar av blodet fortfarande synliga, för att de inte gick att tvätta bort eller för att mamman ville ha dem kvar, och slutligen de tre böcker han mödosamt tagit sig igenom, fast han inte lärt sig läsa förrän i vuxen ålder.

Precis när hon skulle gå snubblade hon över en knöl i marken. Där var geväret förstås, alldeles under farmors störs- ta rosenbuske. Två tag med spaden och geväret låg tungt i hennes famn. Marcos började ropa efter henne. Hon hörde mamman sjunga och sången följde henne på vägen. Hon skulle gå ner för slänten och försvinna ur synhåll. Det var inte farligt.

På natten mot den artonde juli hade arbetarna lämnat sina syndikat och krävt vapen. Regeringen hade fortsatt vägra lämna ut dem. Fartyg i hamnen stormades. FAI-ledaren Buenaventura Durruti bildade Durrutikolonnen, varje rörelse framåt måste hädanefter organiseras.

Conxa sprang nerför kullarna. Kanonskott hördes. I ena ögonvrån kunde hon se pappan springa med henne. Han hade gett henne politiken från början. Syndikalismen, den frihetliga rörelsen var spansk arbetarrörelse. Socialdemokratin bröt sig loss ur den. CNT, Confederación Nacional del Trabajo, fick gå under jorden i samma stund som det bildades, eftersom konfederationen organiserade en generalstrejk mot det imperialistiska kriget i Marocko.

Anarkosyndikalismen hotade de privilegierade: deras kultur, religion och välstånd. Det var klart att anarkisterna motarbetades med alla medel, våldet ingick, och trappades upp. Arbetsgivarna samarbetade med polisen för att utrota den växande CNT. Gula fackföreningar bildades med uppdrag att döda fackliga organisatörer. När republiken utropats 1931 fortsatte CNT att vara halvt illegal eftersom organisationen vägrade ställa sig bakom regeringen. Men fabriker, verkstäder och lager togs i allmän besittning och det radikala FAI, Federación Anarquista Iberia, som bildats 1927, fick allt större inflytande inom organisationen. Ner med storgodssystemen, utsugarpolitiken! En värld fri från privat ägande, Gud och Chefer. Stora områden gavs redan under medeltiden som belöning för krigarinsatser, och kyrkan sålde ut jord till rikemännen (som inte behövde bruka, bara äga den). Lantarbetarnas ställning var bedrövlig. Vanligtvis anställdes de en dag i taget: arbeta- de halva året och svalt halva. Allmän rösträtt motarbetades av rikemännen. Misshagliga personer ströks från röstlängderna, eller terroriserades, eller mördades.

Hon visste att det tidigare funnits byar där man gemensamt ägt och odlat all jord. Gemensamma betesmarker. Det var dit de skulle igen. Det var väntat att en kraftfull reaktion skulle komma efter att republiken åter tagit makten. Anarkisterna hade den här gången – efter långa, såriga diskussioner – stöttat republiken i valet, emot alla principer, och det var det som fått den vänsterliberala sidan att vinna eftersom stödet för CNT var monumentalt. Sedan hade det börjat osa rejält. Och nu hade det smällt.

På hennes andra sida kunde hon se Poeten springa. Hon ville ge tillbaka geväret. Men han skulle ha skakat på huvudet. Barrikader förbereddes i förstäderna. Kvinnor och barn hjälpte till. Pappan började bli andfådd. Hon försökte vänta in honom men han sinkade henne. Pappa, du sa att du skulle leda oss. Pappan stannade upp. Nej, ingen ska leda! Ni ska slåss bredvid varandra! Hans röst var i henne och som vanligt reste hans ord hennes rygg. Sista biten nerför berget var det som om hon flög fram. In i den förändrade staden. Det hördes en ny smäll. Hon sprang mot Plaça de Catalunya, där hon placerats. Hjärtat rusade. Hon vände sig mot Poeten med ett leende. Trodde de där jävlarna verkligen att de skulle kunna vinna? Några generaler mot ett helt folk?

Vart ska du?

Någon rev tag i henne. Hon kände igen mannen men kunde inte komma ihåg hans namn, han tycktes inte känna igen henne.

Vem är du och vart ska du med geväret?

Hon rev fram sina papper, sin medlemsbok. Mannen synade dem, henne, och geväret. Han frågade var hon varit. Ville ta geväret ifrån henne. Då dök Miguel upp, de skulle försvara samma gata. Ett kort samtal med mannen och hon kunde inta sin plats. Bakom en vall på Plaça Catalunya. Aktionsgrupper från olika barrios och syndikat visste exakt vilka gator de skulle resa barrikader på, och när, så att fienden omringades och stängdes in. Hon satte hans gevär mot axeln. Det var det här de hade arbetat för. Hon visste att Diana Prieto, som var en duktig skytt, satt på ett tak på Avinguda Diagonal när general Goded och hans armé passerade. Fabriksvisslorna ljöd och rebellerna attackerades med hemgjorda bomber.

De var flera tusen. De grupperade sig. Klättrade på fasader och balkonger för att få upp de svartröda fanorna. Hettan tryckte och bönderna på landsbygden utanför staden hade lämnat sina skördar för att hjälpa till i striderna. Brådskan gränsade till panik, de visste precis vad de gjorde. Allting var organiserat. Varje dödsfall var under kontroll. I Sants slog den första granaten ner. Staden skulle inte tas och togs inte. Inte Barcelona. Arbetarnas stad. Spaniens anarkistiska hjärta. Utanför Sevilla sattes borgarna i fängelse men inuti Sevilla var det tvärtom. De som arkebuserats kastades i en massgrav. På massgraven planterades cypresser. Rapporter kom hela tiden in, spred sig, tog nya former. Natten – den andra natten – var lika varm som dagen, om inte kvalmigare, och det var omöjligt att sova, farligt och onödigt. Conxa och Rosa Hadad monterade upp högtalare i La Ramblas träd ur vilka musik och tal och nyhetssändningar skulle strömma ut. Mörkret var ett skydd. Vapenförråd erövrades, handgranater tillverkades, bilar tvångsrekryterades och bepansrades av metallarbetarna, samt målades med stora bokstäver i vit skrift: CNT/ FAI.

Småpojkar rusade iväg mot kyrkorna. Eldarna spred sig. Den kvava, mörka värmen klistrade kläderna mot huden. Conxa såg gäng springa iväg åt olika håll. Förutom vad kyrkorna symboliserade var de också förråd för fascisternas ammunition. Det skulle smälla bra. Det var en uppgörelse, men hon blev osäker på vad pappan skulle tycka om det. Conxa och de andra fortsatte bygga barrikader av vad de kom åt.

I några sekunder såg hon sig själv utifrån: en kvinna av medellängd med uppkavlade grovbyxor, skjorta och det bruna axellånga håret instoppat under kepsen. Hon var likadan som Victor och Miguel. Hon arbetade inte sämre eller långsammare än de. De erbjöd sig inte att ta över, log inte överseende. Fokus var, för en gångs skull, riktat åt rätt håll. Pojkarna kom tillbaka, ivriga, pupiller som jagande vildkatter – berättade hur svårt det var att tutta eld på sten, lättare med biblar, helgonbilder, mässkjortor, men de var inte beredda på benresterna. De hade slängt ner en brand- bomb i mörkret i katakomberna under Sagrada Familia. De hade kastat prick på helgon: näsor, öron trillade av. De försökte driva på elden snabbare, hitta föremål att mata den med. Johannes Döparens huvud for i marken och det rykte av stendamm.

Det är sekler av förträngt hat, började Miguel förklara för Conxa, som behövde han det. Ynglingen, som slagit ner Johannes Döparens huvud, påkallade deras uppmärksamhet igen. Han sprätte med armar och ben när han pratade:

Och vet ni, vid nästa kyrka tittade en nunna ut, vi lyckades trycka oss in på klostergården, föste ut nunnorna på gatan. Tagelskjortor och tortyrredskap for samma väg, och nattkärlen. Det var ett jävla liv. Palmerna skrumpnade ihop. Vi bar på hela skelett som legat innanför väggen.

Allt det gamla måste förintas, hörde Conxa pappans ord ur hennes mun. Låt sedan folket bygga sitt eget land.

Det hördes applåder, en röst höjde sig ur massan:

Det finns armar, det finns vilja. Eldarna är en hälsning till den nya tiden, född på Barcelonas gator söndagen den nittonde juli.

Conxa hade aldrig hört Poetens röst. Kunde det vara han? Skulle han verkligen prata så bombastiskt? Nej. Han skrev. Han hade gett henne geväret utan ett ord.

När hon i gryningen gick mot Rosas lägenhet stod Josefa de Silva i trappuppgången med handen om korset i halsgropen. Innan Conxa börjat på textilfabriken hade hon arbetat som hushållerska hos familjen de Silva. Señora de Silva kallade Conxa för sin andra dotter och Conxa hade ingenting emot den jämnåriga Josefa. Hon tvättade hennes kläder, lagade hennes mat och bäddade hennes säng. I utbyte anförtrodde Josefa henne sina hemligheter, om pojkar framförallt, historier som skulle ha gett henne utegångsförbud om de läckt ut. Hon tyckte om att dansa och fick kläder uppsydda till den slanka kroppen. Hon sa att hon avskydde sina föräldrar, huset de bodde i – det var också förtroenden, som yppades från en solstol eller dyscha. Det är inget direkt fel på det här livet, men… Hennes svarta hår i blanka vågor mot käklinjen. Conxa tvingades lämna familjen när hon i förtroende berättat för señora de Silva att Josefa inte kommit hem på hela natten, och att hon, som var som en syster för henne, hade blivit orolig.

Och sen somnade jag, i gryningen, sa Conxa. Hon är säkert hemma nu.

Och det var hon. Skakades till liv av mamman, som såg statusen på både klänning och hår, och gav henne utegångsförbud. I sin tur övertalade Josefa pappan att ge Conxa sparken. För att hon bar på en oäkting. Det hade hushållerskor burit på förr, så just det var enligt señor de Silva inget problem, däremot var han lättad över att äntligen bli av med dottern till bråkstaken Ignatius Hernandez.

Och nu stod Josefa de Silva i trappuppgången, blek och med handen krampaktigt om korset. Trängde sig efter Conxa in genom dörren.

Vad är det för en stad som växer fram, Conxa? Hon såg sig omkring i tamburen som i hennes ögon måste verka trång och mörk.

Du borde inte vara här, señorita de Silva. Conxa neg överdrivet och vände Josefa ryggen.

Svara mig, Conxa.

Jag måste inte göra mer för dig.

Jag är ledsen för att jag berättade om ditt barn.

Det var hundra år sedan. Den gamla tiden när sånt gick att göra. Den nya tiden har inte det tålamodet. Den måste bli en tid för alla.

Inte för oss, sa Josefa. Inte för mig och min familj. Snälla Josefa, jag har inte tid.

Josefa ställde sig i vägen. Skulle du kunna skjuta mig? Flytta på dig.

Jag skulle vara en trofé. Jag har hört att de letar efter pappa.

Conxa försökte ta sig förbi, Josefa tog tag i hennes arm. Hur vet ni att ni har rätt?

Vi vill två saker: frihet och jämlikhet, och det ena är inte möjligt utan det andra. Ni vill inte ha jämlikhet och därför är ni emot friheten. Också er egen.

Josefa fnös.

Frihet genom döden menar du.

När Conxa passerade, och deras kroppar strök vid var- andra, viskade Josefa:

Jag tyckte om dig, men du trodde du var så smart jämt. Din överlägsna min, var kommer den ifrån? Men vet du vad, Conxa, frihet är bara ett ord. Det kommer att drunkna i blodet.

På Catalunya och Urquinaona hade striderna varit episka – det betydde att arbetarna vunnit och gjort det ur ett underläge. Stormat fram med undermåliga vapen mot fascisternas kanoner. Erövrat deras vapen. Hängt röda och svarta band kring kanonernas mynningar. Byggt barrikaderna starkare i utsatta områden. Fascisterna drevs neråt La Rambla och Conxa och kamrater och hela staden, under Durrutis ledning, var på väg mot kasernen vid Atarazanas för att storma den. Det var metallarbetarsyndikatet som gjorde den första framstöten, rusade mot kulsvärmarna, det var där Ascaso, Durrutis vapenbroder, dog. Det var sorgligt, en sådan hjälte, men alla var hjältar, ingen mer än någon annan (fast det var ändå skillnad).

Conxa sprang genom staden. I ögonvrån såg hon män och kvinnor göra rödfronthälsning. Överallt rörelse, röster, skott. En underlig blandning av panik och eufori. Hon såg sig själv utifrån igen men det var något med bilden som inte stämde. Hon stod still med handflatorna vinklade uppåt, flätorna hade lösts upp, håret smetade mot ansiktet. Hon blundade, tittade igen och hon var borta. Gatorna låg tomma och öde, det var sprickor och hål överallt. Blod. Kroppar som ingen hunnit ta hand om. Hon hörde någon ropa hennes namn.

Conxa, där är du ju – Rosa drog henne med sig – vad tusan gjorde Josefa utanför min port? Hon grät högljutt, hon kanske har blivit galen? Rosa skrattade till, hennes mörka ögon glittrade.

Conxa drog sina händer över ansiktet men det var inte blött.

Var är striderna? frågade hon.

Rebellerna har slagits tillbaka. Vi vann, sa Rosa. Hur länge har du sovit?

Jag har inte sovit.

Du skulle ha dödat henne, Conxa. Så länge sådana som hon finns kvar. Rosa var varm och smutsig. Det är vår stad nu. De har ställt upp fascister på torget och vem som helst får skjuta. Varför är du inte glad? Hon skrattade till igen. Vi har vunnit, Conxa. Vi trodde att det skulle gå långsamt men vi är redan här!

Det har gått långsamt, mumlade Conxa, men tog Rosas hand.

På Bar de los Federales var luften tät av rök och rösterna höga. Victor, Rosas tvillingbror som drev kaféet, drog ut varsin ledig stol runt deras bord. De var alla blossande, kläder täckta av damm. Victor ställde fram vin och glas. Miguel hade en skråma på kinden som inte blödde. Tre män var nya i gruppen, och Victor presenterade en av dem som tysk politisk flykting, de andra två hade kommit för att medverka på arbetarolympiaden. Den ene brottare, den andre skytt. Bra män att ha med, som Miguel sa och tände ännu en cigarett.

Vad som krävs av oss nu är att vi tar all vår tid i anspråk för att fortsätta kampen – det är inte över än.

För revolutionen, sa Rosa och höjde sitt glas. Conxa skämdes över henne. Alla var glada, de skulle vara glada, men hon ville bara hem till Marcos.

Durrutikolonnen är på väg till Zaragoza, sa Miguel, det är nästa steg. Några måste stanna och andra måste följa med. General Mola har ingenting med Katalonien att göra. Ingenting! Vi måste hålla oss vakna.

Hans ansikte flammade. Hans händer darrade. Rosa lutade sig mot Conxa.

Vad ska du göra med Marcos? Vad menar du?

Det har startats ett hem för barn till de revolutionära uppe i berget, i ett kloster som vi har tagit över. Jag vet flera som ska ta sina barn dit, de kan läras upp där medan föräldrarna arbetar. Du kan bo hos mig. Jag har lovat Volker här en sängplats också.

Conxa sa inget. Hon ville lägga ner huvudet på bordet, stänga av rösterna, glasklirret som skar i huvudet vid varje salud!. Hennes pappas hummanden bakom ryggen, förstås skulle han ha hållit med Rosa. Rosa som trots att hon var anarkist noppade sina ögonbryn och målade läpparna. Marcos var inte en femåring med mjuka armar, runda händer. Han var en del av allting annat, det var han som skulle leva i framtiden, hon fick inte tänka på hans hud, hans varma sömnandetag mot ansiktet om natten. Rosas hand på hennes. En mammas kärlek var en droppe i havet. De enskilda barnen var droppar. En droppe här, en där. Betydelsefulla bara som volym, som vilket vatten som helst. Familjer kunde se ut på olika sätt. Det var den nya tiden. Det var inget särskilt med Marcos. I fem år hade han fått kärlek från henne, och från sin mormor. De hade fyllt honom med den. Conxa hade också blivit älskad. Det var ett band som inte gick att bryta. Kärlek handlar djupast om uppriktighet. Inte lägga dimma över barnens ögon.

Conxas pappa hade skrämt henne med sina berättelser om verkligheten men de lärde henne att inte leva i en lögn. Mamman ville sy söta klänningar till henne men det var en del av dimman. Pappan bestämde, för han visste. Den enda fåfänga han tillät var rosetterna, dem fick hon ha så ofta hon ville. Han kramade henne och sa att hon var fin – fast det inte spelade någon roll. Näst efter uppriktigheten handlar kärlek om att höra ihop, inte genom familjeband utan genom att tro på samma saker, arbeta mot samma mål. Mamman visste inte bättre eftersom hon tillhörde det gamla, okunniga folket. Det hade aldrig funnits något för Conxa att ifrågasätta.

Jag måste gå nu, sa hon och reste sig upp, såg rynkan mellan Miguels ögonbryn, men Victor nickade.

Vi behöver sova för att orka, sa han.

Äh, sa Miguel. Sova kan vi göra när kriget är över.

Idiot, ville Conxa säga, men pappan protesterade: Miguel hade rätt. Miguel var den starkaste av dem. Det fanns aldrig någon tid att förlora.

Skyddsvallarna stod kvar, faran var inte över. Hon skyndade mot Horta och det blå huset, såg den republikanska flaggan i fönstret som pappan satt upp. Runt om låg lavendelfälten och hon sprang in i doften, in i mammans famn – förvånat lät hon Conxa hållas där på den främmande platsen. Marcos vaknade och trängde sig mellan dem. Tiden gick inte att stanna. Hans lockar påminde henne om Francisco.

Mirakel efter mirakel längs vägarna i Barcelona. Hon hade velat dra Marcos med sig, peka och berätta: Titta, nu drivs spårvagnarna av de anställda. Ser du de där bilarna? De delar ut mat till behövande. Och där borta byter en kvinna sin limpa mot en annan kvinnas sänglinne. Snart behövs inga pengar längre. Snart kommer du inte att minnas att världen varit orättvis och grym. Du kommer inte att minnas att jag var tvungen att lämna bort dig för att hjälpa till att bygga upp den här världen. Fabrikerna återgår i drift med arbetarna som ägare. Hotellen görs om till sjukhus. Fri sjukvård, Marcos! Och restaurangerna ägs av de anställda, bli inte rädd om du ser pistoler hänga i deras förkläden, de har dem där för att inte mista sin frihet.

Industrichefer mördades. Högtalarna i träden ropade:

Skapa ert eget samhälle!

Din frihet är inte min frihet, hörde hon Josefa viska.

Alla gånger hon tvättat bort blodet ur Josefas underbyxor och sett det rinna bort med vattnet. Hur hon skrubbat och skrubbat.

Jag har gått med i Mujeres Libres, viskade Diana. Vi växer oss starkare. Du borde också gå med, Conxa.

De satt på Bar de los Federales och det märktes att Victor lyssnade.

Varför då? viskade Conxa tillbaka. Kvinnornas frågor är allas frågor, det behövs ingen särskild organisation för det.

Vad pratar ni om? sa Victor.

Vi pratar om behovet av en separatistisk organisation, sa Diana. Nu när vi kommit så här långt kan vi ta det ett steg längre. Det är många kvinnor som går med i Mujeres Libres och jag har också gjort det.

Miguel skrattade.

Det är en kärringförening.

Som inte räds att ta tag i kvinnors problem. Republiken tar för små steg och kvinnorna är ivriga. Vi har varit andra klassens medborgare, rättslösa, och männen ser helst att vi fortfarande inte lämnar hemmet, inte sant?

Ni ränner ju rätt obehindrat omkring, sa Miguel och blinkade mot Victor.

Jag förstår att ni ser det som en rättvisefråga men det kan- ske är mer komplicerat än så? försökte Victor.

Hur då mer komplicerat? Vi vill ingå i samhället på lika villkor. Vi har till exempel inga kvinnor i folkfronten.

Ni har Federica Montensy, sa Miguel.

Ni? Diana skakade på huvudet. Första gången jag var på ett möte med Mujeres Libres var det några unga män från Juventudes – din förening, Miguel – som skrattade och avbröt de kvinnliga talarna. Sa att vi ändå ingenting kan göra.

De menade väl vad ni kan göra i en separatistisk organisation?

Det var deras hånskratt som fick mig att förstå varför det är viktigt att vara med. Vi är fortfarande männens dörrmattor.

Det pågår ett krig, sa Miguel. Jag förstår inte varför du tar tid från våra diskussioner med det här.

Utan kvinnors medverkan blir mänskligheten halv och revolutionen försvagas med femtio procent.

Det hördes att det var inövat. Hon var röd i ansiktet.

Har inte vi varit med under motståndet? sa Conxa. Har inte vi försvarat staden precis som männen? Ska vi inte till fronten? Den gamla ordningen är bruten, Diana, det du gör är att bryta dig ur helheten och det om något försvagar oss. Miguel biföll och höjde sitt glas, men Diana stirrade på Conxa, reste sig och lämnade kaféet. Från fönster och terrasser vajade fanor och hon gick under dem med rak rygg. Conxa sprang efter. Diana var hennes bästa vän, det var inget de sagt till varandra, men de hade känt varandra sedan barnsben. Dianas pappa hade också försvunnit. Deras mammor träffades otaliga kvällar i huset i Horta. Stoppade strumpor, sydde i knappar i skjortor, men framförallt bakade de. Till varje helgon hade de gjort sötsaker: pastís de Sant Jordi, coques de Sant Joan, pastís de la Mare de Deú de Montserrat. Papporna skulle ha skakat på sina huvuden men ändå gärna tagit för sig av chokladtårtor och fruktkakor. Diana och Conxa stod inte ut med klagosångerna som hörde ihop med sömnaden och baket. De hade gått ut på lavendelfälten och planerat för hämnden.

Diana arbetade på den nyligen öppnade vapenfabriken.

Kvinnorna där arbetade utan skyddsmasker och som kompensation fick de en liten flaska mjölk varje dag för att rena kroppen från gifter. De sparade mjölken till barnen.

Inga män skulle arbeta under sådana omständigheter, sa Diana. De skulle kräva masker och få dem. Om jag fortsätter arbeta där kommer min hud att bli gul. Vi kvinnor har alltid tvingats ge upp oss själva.

Men det är nya tider nu, sa Conxa.

Det är annorlunda för dig. De gifta kvinnorna lever under fortsatt förtryck.

Vi är precis i början. Och förresten har jag Marcos.

Och en mamma som gladeligen tar hand om honom, och inte skäms för någon av er. Du har tur, Conxa. De flesta ogifta kvinnorna, vet du ju, kan fortfarande inte lämna hemmet utan någon bror som följer med dem.

Tur? Det finns väl ingen som lever med vare sig tur eller otur?

De stod under en snirklad gatlampa på Passeig de Gràcia. En man passerade med FAI-emblemet på overallen. Solen sken men det blåste och Conxa fick hår i ögonen som hon envist strök bort. Diana hade klippt sig kort.

I vilket fall, sa hon, tänker jag följa med Durruti till Zaragoza. Fascisterna ska inte få en smula av Katalonien. Du kan följa med, Conxa.

Nej, det kan jag inte.

För att du har ditt barn här? Jag har min stad här.

Jag skriver, sa Diana och kysste henne på kinden.

Om nätterna åkte anarkister omkring i staden i långsamma bilar och tillfångatog högeranhängare, militärer och präster. De kördes till Tibidabo, blodet rann ner i bevattningskanalerna och nådde nästan Horta, lavendelfälten och Marcos drömmar. Ännu en natt intill honom – fast Miguel klagade och Rosa såg misstänksamt på henne. Hon sa att hon måste sova men sov inte, låg vaken och tittade på den mjuka rörelsen under hans ögonlock.

Högtalarna på La Rambla ropade: Det enda sättet att vinna

kriget är att sprida revolutionen.

I slutet av juli samlades milismännen i Durrutikolonnen vid Columbusmonumentet för att lämna staden och bege sig till Zaragoza. Conxa tittade efter dem, hon hoppades att få se Poeten, han skulle vinka henne till sig, säga åt henne att följa med. Men hon såg honom inte. Inte Diana heller. Hon såg ingen kvinna i det långa tåget mot fronten.

 

*

 

När fångarna befriats hade Poeten sprungit in i de mörka gränderna som om nätterna förvandlades till en labyrint. Han hörde hästarna. När han var i säkerhet skulle han skriva en dikt om det. Han skulle skriva om kvinnan som han gett sitt gevär. Det hade inte varit någon skillnad mellan dem, men hur skulle han kunna beskriva det utan att det lät löjligt? Det fick inte bli en kärleksdikt, utan en dikt om förening och kamp. Tvivlet steg upp i honom som en flod av tårar. Var det värt det? Hade det inte varit enklare att ge upp – då för länge sedan när han fortfarande kunde, hålla sig till bibelcitaten och bitterheten, precis som föräldrarna gjort. Kvinnan – som han inte visste vad hon hette, men som han sett några gånger på La Pajarera (ett ställe där kvinnor egentligen inte var välkomna) skymde hans föräldrars blickar. De hade sin Gud och såg mening i allt som hände, även där orättvisan delade jorden och, skulle han skriva, lät blod flyta i bäckar och rännstenar. Det droppade från tak och balkonger, luktade fränt, han tänkte att det var så ensamhet luktade.

När han sprang ut på Plaça del Pí stod poliserna där.

 

Fortsättning följer…

Publicerad Uppdaterad
4 hours sedan
EAFA:s vd Staffan Skada utvecklar sina tankar om ”att till allas båtnad teckna avtal med oss själva”. Foto: Pressbild, Montage: Arbetaren

TJ avslöjar: Gigbranschen – ett 1800-talslajv som gick överstyr

De så kallade gigbolagen har fått mycket kritik för de dåliga arbetsvillkoren för branschens cykelbud, taxiförare och timanställda frilansare. Härom månaden anklagades egenanställningsföretagen för att ha slutit kollektivavtal med en organisation som de själva kontrollerar. Nu kan TJ avslöja att hela gigbranschen i själva verket är resultatet av ett lajvrollspel med 1800-talstema som råkade gå för långt.

I somras kunde tidningen Arbetsvärlden berätta att det tecknats ett nytt kollektivavtal för ”egenanställda” i gigbranschen, den bransch som omfattar olika sorters tillfälliga anställningar utfärdade på uppdrag från kunder. Överenskommelsen visade sig ha tillkommit under ganska speciella omständigheter: ”Uppdragsarbetarförbundet” som Egenanställdas arbetsgivarorganisation, EAFA, tecknat avtal med saknar helt medlemmar utöver dess styrelse. Det registrerades mindre än en månad innan kollektivavtalet undertecknades – och verksamheten ska enligt skrivningar på förbundets hemsida bland annat finansieras av ”arbetsgivarsidan”.

– Det är ett helt gult fack, sade Pontus Blüme, utredare på fackförbundet Transport, till Arbetsvärldens reporter. (Ett gult fack är en facklig sammanslutning som styrs eller kontrolleras av arbetsköparsidan i syfte att motverka arbetarnas inflytande genom andra kanaler, TJ:s anmärkning.)

Nyheten om kollektivavtalet med den en smula underliga fackliga parten följer på en rad skandalrapporter från gigbranschen de senaste åren, med uppgifter om oförutsägbara arbetsvillkor, godtyckliga uppsägningar och löner som inte går att leva på.

TJ stämde träff med EAFA:s vd Staffan Skada i bridgerummet i egenanställningsföretaget Finn Snara Flis lokaler på Gamla Brogatan i Stockholm för att höra om vad som egentligen försiggår i branschen.

TJ: Varför valde ni att teckna det här omtalade nya kollektivavtalet?

– I Finn Snara Flis senat voro vi alla, skam till sägandes, en smula konsternerade över de ymnigt florerande uppgifterna om att våra daglönare stodo i begrepp att iordningställa egna loger, så kallade fackmannaföreningar. Det handlade om sammanslutningar genom vilka daglönarna, enligt våra sagesmän, avsågo att rikta ekonomiska angrepp mot oss och så att säga bita den hand som – om än i vissa fall högst sporadiskt, det skall medges – föder dem. En dylik aberration kunde icke vinna vår acceptans. Därför beto vi huvudet av skam och grundade ett eget förbund, och vi kunde strax därpå till allas båtnad teckna avtal med oss själva.

Innebär en sådan avtalsmodell inte ett avsteg från vedertagna fackliga principer?

– Jag är rädd att redaktören nu tillämpar en för mig obekant terminologi, måhända alltför modern. Ville redaktören förresten ha ett eget rökverk?

Men *host host* ni känner väl till hur det brukar gå till på arbetsmarknaden? Under hela 1900-talet…

– Jag erkänner icke ifrågavarande sekel.

Vad menar du?

– Jag var måhända otydlig. Att sitta här, år 1843, och idka spekulation om vad ett kommande århundrade må ha i sitt sköte, ter sig faktiskt en smula övermaga. Dessutom ber jag i all ödmjukhet att få erinra om att jag alltjämt tituleras ”herr egenanställningsdirektören”. Men det står redaktören fritt att dua eller nia kaffeflickan.

Är det så att ni helt enkelt är kvar i 1800-talet?

– Bakgrunden till det hela är faktiskt en smula penibel. Jag och tre kompanjoner voro för ett par dussin år sedan svårt begivna på iscensatta rollspel, så kallade lajv. Under våra träffar voro vi iklädda tidstypiska munderingar, och vi omgåvo oss då också med epokenliga tjänsteandar som vi arvoderade med smulor från vårt bort – en passopp, en kalfaktor och en springsjas som fick inhandla konfekt åt oss på stan. En sen afton när vi alla voro rusiga efter ett galej på Berns salonger råkade vi svära en ed: ”I detta välsignade tillstånd skola vi, ta mig fan, bliva kvar så länge vi leva.” Eftersom vi nu en gång hava svurit vid den onde, och eftersom man icke kan neka till att vår belägenhet bär drag av bekvämlighet, har det så förblivit. Redan måndagen veckan därpå anställde jag mitt första velocipedbud.

Så hela gigbranschen är i själva verket ett 1800-talslajv som gått överstyr?

– ”Överstyr” är redaktörens ord. Vi hava tagit fasta på de finaste bitarna, på självaste innerfilén: Springsjasar som städse finnas tillgängliga men endast avlönas när man finner anledning att kalla på dem, daglönare som törsta efter påhugg, inga fackmannaföreningar som ställa till bråk, inga sjuklöneutbetalningar, hela makten koncentrerad hos oss senatsbröder, som hava till enda uppgift att utgöra förmedlande länk mellan beställare och utförare.

Vad är nästa steg i gigbranschens utveckling?

– Vi överväga att återuppta traditionen att avlöna daglönare i rusdrycker i stället för i penningar, emedan stora mängder av ifrågavarande drycker kan inköpas partivis i Polen för en spottstyver, säger Staffan Skada, och fortsätter efter ett bloss på cigarren:

– Våra daglönare äro därtill i dagsläget oftast förortsbaserade, medan kunderna regelmässigt dväljas i innerstaden. Detta har förstås historisk precedens i den så kallade kåkstadsmodellen för arbetsfolket, men vi diskutera ändå som bäst möjligheten att koncentrera våra springsjasar i för ändamålet avsedda gårdshus i innerstaden, på det att vi må avkorta kundernas väntetider. Det behövs inga boendeytor att tala om, egentligen icke mycket mer än ett logement – för arbetarna i gigekonomin hinna ju ändå icke med annat än att sova när de väl hava avslutat sina dagspass.

Publicerad Uppdaterad
20 hours sedan
Judisk Antisionistisk Allians
Nätverket Judisk Antisionistisk Allians demonstration i måndags. Foto: Judiska ungdomsförbundet/X

”Problemet är att miss­tänkta krigs­förbrytare bjuds in”

”Problemet är inte protesterna, problemet är att misstänkta krigsförbrytare bjuds in”, skriver Matylda Jonas-Kowalik, medlem i nätverket Judiskt upprop, med anledning av Expressens publicering om att ”propalestinska demonstranter” samlats utanför en judisk skola i Stockholm.

När vi bevittnar ett folkmordsartat våld av en aldrig tidigare skådad omfattning i Gaza, har Sverige under de senaste två dagarna präglats av en hätsk debatt om protester riktade mot judiska institutioner som bjuder in israeliska militärer och evenemang.

Den 15 september anordnade organisationen Med Israel för fred, MIFF, ett evenemang med den israeliske soldaten Eldar Maider. Maider, som har deltagit i Israels militära operationer i Gaza, har rapporterats som misstänkt krigsförbrytare av European Palestinian Youth Union (EPYU). Detta med hänvisning till källor som bland annat inkluderar hans egna inlägg på sociala medier, där han ses mitt bland förstörelsen av civil infrastruktur.

Som svar på detta evenemang organiserade gruppen Judisk antisionistisk allians en protest utanför lokalen, som även inhyser det judiska kulturcentret Bajit och Hillelskolan. Demonstrationen väckte kritik från judiska organisationer såväl som svenska politiker. Judiska ungdomsförbundet i Sverige, JUS, skrev på sociala medier: ”Det spelar ingen roll vem avsändaren är, och det spelar all roll vad kontexten är. Att ställa sig med detta framför den judiska skolan när barn går hem är rakt av antisemitiskt.” 

Sveriges utrikesminister Maria Malmer Stenergard skrev på X:  ”Det här handlar inte om yttrandefrihet, utan om att skapa skräck och rädsla hos barn som bor i Sverige. Vars familjer i generationer har blivit förföljda. Jag känner bara avsky mot dem som gör detta.” 

Enligt tidningen Flamman ägde dock både evenemanget och protesten rum efter skoltid.

Skolor ska inte användas till militär propaganda

Den egentliga frågan är inte huruvida protesten var antisemitisk – en sådan anklagelse stämmer inte – utan om kulturinstitutioner och skolor ska användas som arenor för denna typ av indoktrinering? För många av oss som växte upp i judiska gemenskaper i diasporan är det tydligt att våra organisationer ger plattform åt och legitimerar israeliska narrativ. Israels inflytande har länge varit, och är fortfarande, starkt närvarande i många av dessa sammanhang.

De så kallade shlichim, unga israeler utsända av organisationer som Jewish Agency for Israel, fungerar som kulturella ambassadörer och en länk mellan Israel och judiska samhällen världen över. Under årtionden har de varit en etablerad och återkommande del av många judiska organisationers verksamhet. Det är först på senare år som många har börjat ifrågasätta om våra samhällen borde medverka till att putsa upp bilden av Israels handlingar.

Som barn gick jag i en judisk skola i Warszawa, Polen. Jag minns tydligt ett besök av IDF-soldater som delade ut gåvor till oss alla — jag måste ha gått i femte eller sjätte klass vid den tiden. De gav oss judiska böneböcker, kosher-snacks och småprylar med IDF:s logotyp. Då tyckte vi att det var spännande och häftigt. I efterhand känner jag mig vettskrämd över att vi som barn utsattes för militär propaganda i en skolmiljö — dessutom utan att våra föräldrar tillfrågades.

Judiska protester utanför synagogor

Sedan början av Israels senaste angrepp på Gaza har otaliga protester mot det pågående folkmordet ägt rum utanför judiska institutioner. Flera synagogor i Nordamerika arrangerade under förra året fastighetsevenemang för att marknadsföra försäljning av egendom på Västbanken till judiska amerikaner. Detta utlöste protester i städer som Los Angeles, New Jersey, Baltimore, North Hollywood och Toronto. I juli 2024 slog Internationella domstolen (ICJ) fast att Israel måste stoppa bosättningsexpansionen på den ockuperade Västbanken och i Östra Jerusalem, samt avsluta den illegala ockupationen av dessa områden och i Gaza så snart som möjligt

Samma mönster av protest fortsatte i november, då gruppen Jews for Palestine samlades utanför Harvard Hillel, en framträdande judisk studentorganisation på amerikanska universitet, för att protestera mot ett event med Ronen Manelis, tidigare IDF-talesperson och chef för underrättelsetjänsten i IDF:s Gaza-division.

Kritiseras för att sprida israelisk propaganda

Den gemensamma nämnaren här är att dessa judiska utrymmen inte kritiseras för att de är judiska, utan för att de användes för att sprida israelisk propaganda. En annan likhet är att många av dessa protester, liksom den i Stockholm, organiserades av judiska grupper som motsätter sig massvåld i Palestina. Att kalla dessa protester antisemitiska är att förvränga verkligheten. Den verkliga faran är att omvandla rum för kultur, lärande och tro till arenor för propaganda från en militärmakt som aktivt deltar i ett folkmord.

Skandalen här är inte protesterna, utan de institutioner som bjuder in misstänkta krigsförbrytare och normaliserar deras närvaro. Om mainstream-judiska organisationer fortsätter att fungera som plattformar för israelisk propaganda måste de vara beredda på att möta offentligt motstånd — även inifrån de judiska gemenskaperna själva.

Matylda Jonas-Kowalik, medlem i nätverket Judiskt upprop och doktorand vid Uppsala universitet.

Publicerad Uppdaterad
1 day sedan
Barn på flykt från Gaza stad
Barn på flykt från Gaza stad där Israel än en gång intensifierat sina bombningar mot den redan hårt drabbade civilbefolkningen. Foto: Abdel Kareem Hana/TT

FN i ny rapport: ”Israel begår folkmord”

Samtidigt som den israeliska militären inlett en markoffensiv i det redan sönderbombade Gaza stad slår FN nu fast att landet begår folkmord.

– Vi har kommit fram till slutsatsen att folkmord pågår i Gaza och fortsätter att ske och att ansvaret ligger hos staten Israel, säger Navi Pillay, chef för FN:s oberoende internationella undersökningskommission i ett uttalande på tisdagsmorgonen.

Under natten mot tisdagen ska de israeliska bombningarna av Gaza stad ha trappats upp kraftigt, rapporterar flera internationella medier. Läget i staden har beskrivits som akut. Inte minst för den svårt utsatta civilbefolkningen.

Fyra av fem folkmordsbrott

Över 60 000 palestinier har hittills dödats i de israeliska attackerna sedan oktober 2023. Svält råder i stora delar av det ockuperade Gaza, samtidigt som nödhjälp med bland annat mat och mediciner fortfarande inte släpps in. En stor andel av de dödade är barn och fortfarande saknas tiotusentals människor som befaras befinna sig under rasmassorna i det som en gång var bostadshus och skolor.

FN-kommissionen som nu har utrett den israeliska krigsföringen meddelar att landets myndigheter och militär begått fyra av fem brott som sedan 1948 definieras som folkmord.

Trots det intensifieras alltså nu attackerna mot Gaza.

Publicerad
2 days sedan
Hamnarbetarförbundets Erik Helgeson på plats utanför Arbetsdomstolen i Stockholm
”Stoppa attacken på facket”. Demonstranter samlades utanför Arbetsdomstolen, AD, för att visa Erik Helgeson sitt stöd. Foto: Johan Apel Röstlund

Se Helgesons känslosamma tal utanför AD

Under måndagen hölls en första muntlig förberedelse i Arbetsdomstolen i det infekterade fallet kring Hamnarbetarförbundets sparkade vice ordförande Erik Helgeson. Utanför samlades samtidigt ett femtiotal personer i en facklig manifestation till stöd för Helgeson.

Eddy Östling var på plats för att visa sitt stöd. Foto: Johan Apel Röstlund

– Det är åt helvete det här med att föreningsrätten kränks utan att LO säger ett knäpp. Hamnarbetarförbundet är en av de få riktigt demokratiska fackföreningarna vi har här i landet.

Det förklarar pensionären och den tidigare typografen Eddy Östling som står utanför entrén till Arbetsdomstolen på Stora Nygatan i centrala Stockholm.

Han förklarar att han tagit sig dit för att visa sitt stöd till Hamnarbetarförbundet. Runt honom står ett femtiotal andra personer. Både med och utan banderoller. Många bär palestinska flaggor.

Erik Helgeson sparkades från jobbet på Roroterminalen i Göteborg under uppmärksammade former då arbetsköparna tidigare i år ansåg honom vara en säkerhetsrisk. Det här sedan han uttalat sig om fackets beslut att blockera israeliskt krigsmateriel i svenska hamnar med hänvisning till det pågående folkmordet i Gaza.

Arbetsköparnas anklagelser avfärdades dock fort av både polis och Justitiekanslern, JK, som genast lade ner anmälningarna. Hamnarbetarförbundet menar att Erik Helgeson blivit uppsagd på grund av sitt fackliga förtroendeuppdrag och har därför stämt Gothenburg Roro Terminal på en lång rad punkter.

”Står upp för fackliga rättigheter”

Hamnarbetarförbundets kanslist Amanda Kappelmark. Foto: Johan Apel Röstlund

– Vi är här för att stå upp för fackliga rättigheter. Vi ser fallet med Erik som om en uppenbar föreningsrättskränkning, det finns ingenting som arbetsgivaren hävdar som inte har att göra med hans fackliga engagemang, säger Hamnarbetarförbundets kanslist Amanda Kappelmark.

Erik Helgeson själv deltog inte i den muntliga förberedelsen. Han stod utanför huvudentrén medan fackets jurister samtalade med arbetsköparna innanför de stängda dörrarna.

Där höll han bland annat ett tal där han förklarade hamnarbetarnas beslut att blockera israeliskt krigsmaterial. Något som möttes av applåder bland åhörarna.

Erik Helgeson håller tal utanför Arbetsdomstolen. Video: Johan Apel Röstlund

Helgeson höll stora delar av talet på engelska eftersom fallet väckt stor internationell uppmärksamhet från bland annat hamnarbetarfack över hela världen.

– Det är en speciell situation att stå här men just i dag förväntar jag mig inte så mycket mer än att Arbetsdomstolen förhoppningsvis ska presentera ett datum då huvudförhandlingarna i mitt fall kan börja.

Är du nervös?

– Inte just i dag, men rent allmänt. Ja självklart. Men mest är den här situationen både påfrestande och förnedrande.

Publicerad Uppdaterad
2 days sedan
Det skulle kunna verka ologiskt att Sverigedemokraterna, tillsammans med Kristdemokraterna, är de partier som mest högljutt försvarar staten Israel. Men det beror helt enkelt på likheter i politik. Foto: Christine Olsson / TT, Lo River Lööf, Montage: Arbetaren

Silas Aliki:
Så började Åkesson älska staten Israel

”Det handlar om en ideologisk frändskap med den högerextrema israeliska statsledningen, som just nu har västvärldens stöd för en folkmordspolitik som riktas mot ett i huvudsak muslimskt folk”, skriver Silas Aliki.

Ingen som följt debatten i Sverige om folkmordet i Gaza har kunnat undgå att notera vad som på ytan kan verka som en politisk jordbävning: Det plötsliga stödet för Israel från Sverigedemokraterna. 

Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson besöker Israel våren 2024. Det är då det första officiella besöket i landet av en representant för det parti som byggt sitt partiprogram på de antisemitiska konspirationsteorier som för snart 100 år sedan ledde fram till Förintelsen.

Ett år senare träffas Åkesson och Israels ambassadör i Sverige, även detta för första gången.

Samma sommar använder Jimmie Åkesson delar av sitt Almedalstal till att avge en halvhjärtad ursäkt till de judar som uppfattat hans parti som ”hotfullt och skrämmande”.

Vad är det som händer när det svenska parti som har rötterna i nazismen, och vars företrädare för bara några år sedan påstod att judar inte kan vara svenskar, plötsligt låtsas bry sig om det judiska folkets väl och ve?

Muslimer kallas ”femtekolonnare”

Den 25 augusti lägger kontot @IsraelArabic, staten Israels officiella konto som postar på arabiska, upp ett inlägg som kanske kan ge vägledning.

Det inleds med: ”År 1980 fanns det färre än 100 moskéer i Europa. I dag finns det fler än 20 000. Detta är kolonialismens sanna ansikte. Det är vad som händer medan Europa är omedvetet och likgiltigt inför faran.”

Inlägget avslutas med en uppmaning till Europa att göra sig av med femtekolonnarna.

Begreppet femtekolonnare populariserades i samband med det spanska inbördeskriget, och syftar ofta på infiltratörer som befinner sig inne i en organisation eller stat, väntandes på att ansluta sig till en invaderande armé. I delningen framträder det politiska projekt som Israels högerextrema ledning vill förverkliga: En etnonationalistisk stat, som ger Europa råd om hur det bäst ska hantera den ”inre fienden”, muslimen.

Samma idéer om folkutbyte

I flera varianter av historiska folkutbytesteorier är det judarna som är ansvariga för utrotningen av den vita rasen, genom att arrangera inflödet av icke-vita folk till Europa. I modern tid har en annan variant av folkutbytesteori populariserats. En inledning kan spåras till författaren Gisèle Littman, som under pseudonymen Bat Ye’or år 2005 släppte boken Eurabia: The Euro-Arab Axis. Bokens centrala tes, som på svenska brukar kallas Eurabiateorin, är att Europa, genom muslimsk invandring och barnafödande, tas över av arabvärlden i syfte att göra kontinenten islamisk. 

I det israeliska statsbyggnadsprojektet är det de i huvudsak muslimska palestinierna som hanteras som femtekolonnare, som genom sin blotta existens, men också sitt barnafödande, hotar den etniskt rena staten.

SD:s frändskap med högerextremt Israel

Det är ett politiskt projekt som direkt går att översätta till SD:s visioner för Sverige. Det handlar alltså inte om att de våldsamma antisemiterna i SD plötsligt börjat bry sig om det judiska folkets välmående. Det handlar om en ideologisk frändskap med den högerextrema israeliska statsledningen, som just nu har västvärldens stöd för en folkmordspolitik som riktas mot ett i huvudsak muslimskt folk.

Det är dags att förstå att SD, och därmed också de som valt att bygga sitt regeringsunderlag med partiets stöd, söker närhet till den israeliska ledningen eftersom man anser att Israels folkmords- och apartheidpolitik är ett bra sätt att åstadkomma den stat man vill se. I den svenska kontexten kommer det att vara en stat där varken judar eller muslimer har en plats. 

Publicerad Uppdaterad
5 days sedan
Ibrahim Jammal, från Nablus, som arbetar med Yafa Cultural Center i flyktinglägret Balata. Här på Hägerstensåsens medborgarhus.

Kultur ett sätt att orka överleva terror på Västbanken

Ibrahim Jammal arbetar bland annat med med barn i flyktinglägret Balata. Under några dagar i september är han i Sverige, inbjuden av några av lägrets stödorganisationer som International Solidarity Movement, Bibliotekarier för Palestina, Bibliotek i Samhälle, Folkets Husby med flera. Arbetaren fick tillfälle att träffa honom en stund mellan intensiva programpunkter.

Ibrahim Jammal är styrelseledamot för Childhood and Tolerance Center i Nablus, ett kulturellt center som arbetar för att stötta palestinska kvinnor, barn och unga på Västbanken. Han ser trött ut och på min fråga säger han att han varit på resa i 18 dagar. I tre veckor har han turnerat i länder som Frankrike och Italien under ett späckat schema. Han har föreläst och deltagit i samtal om verksamheten i lägret som sker i regi av Yafa Cultural Center, YCC, där han är anställd som koordinator.

Flyktinglägret Balata, stort som en medelstor svensk stad, ligger utanför Nablus, på Västbanken knappt fem mil norr om Jerusalem. 

– I lägret bor det 34 000 människor, varav hälften är barn, berättar Ibrahim Jammal när jag träffar honom i Hägerstens medborgarhus några timmar innan han ska delta i ett samtal kring de kulturella center som han administrerar. 

Det bor 17 000 barn i flyktinglägret Balata, uppslutningen är stor kring kreativa kurser som Yafa Cultural Canter bedriver. Foto: Yafa Cultural Center

Ibrahim Jammal bor själv inne i Nablus tillsammans med fru och barn. Först den 25 september reser han hem igen, innan dess ska han besöka bland annat Schweiz. Ett av målen med besöken i Europa är att samla in pengar. 

– Det behövs enormt mycket pengar för att driva verksamheten med barnen. Vi undervisar i vanliga skolämnen, här finns 4 500 elever upp till motsvarande nionde klass, och 3 000 gymnasieelever. Dessutom finns undervisning i till exempel språk och dans – lärarna kostar pengar och studiematerial som papper och pennor. Vatten och mat kostar också, säger han. 

Stöttning bra men allt kostar

Jag frågar om kostnaden för eleverna och deltagarna i kurserna men Ibrahim Jammal berättar att allt, som kulturkurser och språkundervisning i arabiska och engelska, är gratis. Också psykologiskt stöd, idrott och juridiska rättigheter.

Teaterverksamhet för barn i Balata. Foto: Yafa Cultural Center

Genom samarbetet med International Solidarity Movement, ISM, kommer folk från andra länder och stöttar, bland annat med rapportering kring våld och andra överträdelser som den israeliska armén och bosättare begår. De är välkomna och viktiga, säger Ibrahim Jammal.

Vilken är den viktigaste hjälpen ni kan få utifrån?

– Det är pengar, upprepar han. Det finns inget tvivel om att det är vad som mest krävs för att uppehålla kontinuitet i verksamheten.

Jag frågar om situationen är svårare nu sedan kriget mot Gaza startade 2023, och han bekräftar att hoten och våldet accelererat. Israeliska soldater står överallt och övervakar in- och utfarter till lägret. Också här svälter och lider barn. 

När jag frågar om de israeliska soldaterna går att kommunicera med (många av dem är ju trots allt vanliga israeliska unga medborgare och inte yrkesmilitärer) tittar han på mig med en förbluffad min. Vårt samtal pågår på trevande engelska som han ber om ursäkt för, men jag tycker att han uttrycker sig väl och vi förstår varandra – åtminstone språkligt sett. Att verkligen greppa den ständiga krigssituation som han beskriver, som miljoner palestinier tvingas forma en civilt samhälle i, är förstås något helt annat.

Balata i april 2025. De israeliska militärfordonen är ständigt närvarande i lägret. Foto: Majdi Mohammed/TT

Finns det judiska civila israeler som stöttar verksamheterna i flyktinglägret Balata?

– Nej, nej, inga alls. Jag har många judiska vänner i Europa och USA, men inga israeliska judar, de finns inte med oss. 

Världen följer och känner till delar av vad som pågår i Gaza. Allt fler länder reagerar också på kriget där, men det som händer i övriga palestinska områden är inte lika känt. Därför är hans resa viktig också för att informera om Västbanken och andra områden som är utsatta, säger Ibrahim Jammal.

Till slut vågar jag ställa frågan: Hur tänker du kring framtiden?

Ibrahim Jammal sätter spontant händerna framför ansiktet och gör en tyst paus. Han måste fundera en bra stund innan svaret kommer:

– Det är svårt att förutsäga, och mycket svårt att känna hopp, säger han till slut. 

Vi småpratar lite om vad som kan ge hopp och bärkraft ändå i det arbete som han och hans medarbetare gör. Ibrahim Jammal berättar att verksamheterna som Yafa Cultural Center bedriver är mycket populära, och att barnen och deras glädje i lärandet och kreativitet ger den styrka tillbaka som han behöver. 

Publicerad Uppdaterad
5 days sedan
Montage: Den fackliga aktivisten Ivan Semenov: inklippt i förgrunden, i bakgrunden möte med Solidariska byggare
För att dra slutsatserna om hur arbetslivskriminalitet ska bekämpas hade det egentligen räckt att besöka ett fackligt möte med Solidariska byggare eller Solidariska städare, skriver Ivan Semenov. Foto: Volodya Vagner, Soldidariska byggare. Montage: Arbetaren

Ivan Semenov:
Underlätta facklig organisering – så kan staten spara pengar

Arbetslivskriminalitet kostar miljarder för staten – myndigheternas svar är konsumentupplysning och utökad kontroll av företag. Mer effektivt vore att informera arbetstagare om vilka rättigheter de har, så att fler organiserar sig och själva kan ställa krav, skriver Ivan Semenov från Solidariska byggare.

Nyligen läste jag i tidningen Aftonbladet en debattartikel som analyserar brott på arbetsplatser. Författarna är företrädare för myndigheter som ska arbeta mot arbetslivskriminalitet.

För att komma fram till slutsatserna de presenterar behövdes ett stort arbete av många människor. Men egentligen skulle det ha räckt att besöka ett av våra fackliga möten, där personer från just dessa yrken deltar.

Vänder sig till konsumenter och regeringen

Författarna beskriver problem inom byggbranschen, restaurangbranschen och städning – alltså de områden där de flesta migranter arbetar. 

Som jag förstår det, vänder sig artikelförfattarna till konsumenterna. De uppmanar konsumenter att titta på de priser som företag erbjuder, och kontrollera om företagen har F-skatt och kollektivavtal. På det sättet kan man se om det finns osund konkurrens som leder till brott mot arbetstagares rättigheter.

Det är kanske en bra metod i teorin. Men vår erfarenhet från fackligt arbete visar något annat. Personer som arbetar i centrala Stockholm, i restauranger med höga priser, eller personer som renoverar byggnader nära Kungliga slottet för företag som tar höga priser och har kollektivavtal, blir ändå utnyttjade.

Författarna vänder sig också till regeringen och säger att det är en bra idé att ta bort sekretesshinder så att myndigheter kan samarbeta mer. 

Vänd er till arbetarna i stället

Jag vill tillägga att ingen vänder sig direkt till de människor som blir utnyttjade. Ingen förklarar för dem att de har samma rättigheter som alla andra på arbetsmarknaden. Ingen berättar hur de kan försvara sina rättigheter och undvika exploatering.

Här tänker jag på H.C. Andersens saga Den fula ankungen. Den unga svanen blev mobbad eftersom han inte visste att han var en svan. Vad skulle ha hänt om husets ägare hade satsat resurser på att skydda honom från mobbning? Eller om svanen från början hade vetat att han inte var en ful ankunge, utan en vacker svan? Kanske skulle han då ha kunnat försvara sig med värdighet. Kanske skulle han ha hittat andra svanar och blivit en del av deras flock. Då skulle sagan ha sett annorlunda ut.

I verkligheten leder mer kontroll ofta till att arbetsgivare hittar nya sätt att undvika kontroll. Varje nytt steg i denna process kräver fler resurser. Därför ställer jag frågan: Är det inte mer effektivt att satsa på att utbilda människor som inte känner till sina rättigheter? Att förklara för dem hur de kan försvara sig, vilka rättigheter de har, och att hjälpa dem att organisera sig eller ta kontakt med en fackförening?

Ingen information om rättigheter

Jag skriver detta utifrån min egen erfarenhet av arbete i sociala medier bland migranter. Jag informerar dem om deras rättigheter och håller ibland seminarier eller webbinarier, till exempel för personer som har kommit från Ukraina genom EU:s massflyktsdirektiv. Min erfarenhet är att de inte känner till sina rättigheter och inte vet vart de ska vända sig när dessa rättigheter kränks. Resultatet blir att de ibland accepterar exploatering och förlorar inkomst.

Jag har, på Arbetsförmedlingens webbplats, aldrig sett en tydlig beskrivning av vilka rättigheter människor har som deltar i program som ”Nystartsjobb” eller ”Rusta och matcha”. Det finns ingen information om vad ett kollektivavtal är eller vilken roll fackföreningar har i den svenska modellen. Detta finns inte heller i SFI-programmet (Svenska för invandrare). Det finns inget test som handlar om arbetstagares rättigheter, liknande den säkerhetsutbildning som är obligatorisk om man ska arbeta på en byggarbetsplats.

Och när myndigheter säger att den svenska staten förlorar miljarder kronor på detta, och planerar att öka kontrollen av arbetsgivare, borde man inte också fråga sig: Är det inte mer effektivt att arbeta med att informera arbetarna om deras rättigheter?

En kortare version av denna krönika ville jag få in som en replik på debattartikeln i Aftonbladet, för att sprida kunskapen. Men tidningen valde att inte ta in texten.

Ivan Semenov är styrelseledamot i den syndikalistiska fackföreningen Solidariska byggare,
och bloggar om arbetstagares rättigheter på Youtube och Tiktok.

Publicerad Uppdaterad
6 days sedan
Johan Grauers på Sveriges hamnar och Hamnarbetarförbundet
Johan Grauers på Sveriges Hamnar ser det som oroväckande att hamnarbetarna ens tillåtits att strejka. Foto: Transportföretagen och Johan Nilsson/TT

Efter strejken: Sveriges Hamnar vill se hårdare tag mot facket

Efter den avslutade strejken vädrar arbetsköparna morgonluft och vill se hårdare tag mot Hamnarbetarförbundet.
– Det är dags att lagstiftarna tar sitt ansvar och sätter stopp inför nästa avtalsrörelse, säger Johan Grauers som är förhandlingschef på Sveriges Hamnar i ett uttalande på torsdagseftermiddagen.

Hamnarbetarförbundets långa och infekterade konflikt avslutades sedan facket under torsdagen godkänt medlarnas bud. Det nya avtalet, ett så kallat hängavtal, är i princip detsamma som Transport redan slutit och innebär att inga av hamnarbetarnas mest prioriterade frågor godkändes. Exempelvis finns inga skrivelser om förbättrat skydd för förtroendevalda och rimligare villkor för bemanningsanställda med i avtalet.

Något som fått arbetsköparna att vädra morgonluft.

”Hamnarbetarförbundet måste nu upphöra med de strejker och blockader som skadat svenska hamnar, samtidigt som de inte har fått igenom något utöver Transports avtal”, skriver arbetsköparorganisationen Sveriges Hamnar på sin hemsida.

Sveriges hamnar vill stoppa framtida strejker

I ett pressmeddelande som publicerades samtidigt skriver Sveriges Hamnar att de ser positivt på att facket nu accepterat medlarnas bud men att de samtidigt också ser det som oroväckande att Hamnarbetarförbundet över huvud taget tillåtits att strejka.

Arbetaren kunde tidigare under dagen rapportera om att avtalet var färdigt och i en intervju sade Hamnarbetarförbundets vice ordförande Erik Helgeson att beslutet att skriva under var ”ett taktiskt steg tillbaka” i väntan på den kommande avtalsrörelsen som börjar om ett och ett halvt år.

Något som uppenbart fått Sveriges Hamnar att reagera.

– Det finns tyvärr inget som tyder på att Hamnarbetarförbundet kommer att lära sig av detta, tvärtom varnar de redan nu för hur de tänker agera i nästa avtalsrörelse. Det är därför dags att lagstiftarna tar sitt ansvar och sätter stopp inför nästa avtalsrörelse. Även LO måste sluta upp bakom detta, eftersom Transport hela tiden blir utsatta för undanträngningsförsök från HF, säger Johan Grauers i pressmeddelandet.

20 procent vill fortsätta strejka

Hamnarbetarförbundets medlemmar röstade för att godkänna det nya avtalet med siffrorna 80 mot 20. En femtedel av fackets medlemmar ville alltså fortsätta att strejka för att få igenom sina krav.

– Jag har stor respekt för dem som röstade för att vi skulle fortsätta. Samtidigt är det bara ett och ett halvt år kvar till nästa avtalsrörelse och då är det skarpt läge igen, sade Erik Helgeson till Arbetaren tidigare under torsdagen.

Den uppmärksammade konflikten om Erik Helgesons uppsägning från Gothenburg Roro Terminal fortsätter dock. Parterna möts på måndag i Arbetsdomstolen för en muntlig förberedelse.

Läs alla våra artiklar om hamnstriden här.

Publicerad Uppdaterad
6 days sedan
Jessica Stegrud och Ulf Kristerson
Jessica Stegruds nära samarbete och relation med den högerextrema influencern Nick Alinia är helt och hållet statsminister Ulf Kristerssons ansvar. Foto: Jonas Ekströmer/TT och Anders Wiklund/TT

Regerings­underlagets nazistvänner är Kristerssons ansvar

Grattis Sverige. Vi har en statsminister vars makt vilar på ett regeringsunderlag som filmar, trakasserar och hänger ut meningsmotståndare på nätet.

Sverigedemokraterna, och inte minst riksdagsledamoten Jessica Stegrud, är på andra gången på mindre än en vecka i blåsväder sedan Expos avslöjande på onsdagseftermiddagen.

Men det är knappast Jimmie ”jag vet inte” Åkesson som borde hålla i hatten. Han sitter säkert och bland partiets kärnväljare spelar det nära samarbetet med tungt högerextrema medieaktivister ingen som helst roll. Det har visat sig förr och det kommer dessvärre visa sig även denna gång.

Högerextremisten Nick Alinias och Stegeruds relation

Värre huvudbry borde det däremot vara för Ulf ”den vuxne i rummet” Kristersson och resten av regeringen som bygger hela sin makt på SD:s villkorade stöd.

För marionettdockan Kristersson måste svara. Hur ser Sveriges statsminister på att samarbetspartiet, och de som alltså håller honom under armarna, har så nära kontakter med den allra yttersta extremhögern? Att den öppna rasist-influencern och rättshaveristen Nick Alinia, med uppenbara kopplingar till våldsamma vit makt-grupper, bjöds in till riksdagens lokaler av just Stegrud för att hänga (eller vad de nu gjorde?). Något Dagens Etc rapporterade om strax efter Expos uppmärksammade publicering.

Glöm inte SD:s trollfabriker

Det här är frågor som måste ställas och där har Kristersson en svår nöt att knäcka. För han bär naturligtvis det största ansvaret för hela soppan. Precis som med förra årets avslöjande om SD:s gigantiska trollfabrik. Och här ska han inte komma undan.

Lastar han än en gång över frågan på Jimmie Åkesson får vi anta att statsministern, som har mer än en kris att hantera just nu, tycker det är helt okej att hans regeringsunderlag springer runt och filmar, hotar och hänger ut meningsmotståndare på nätet. Som gapar om landsförrädare mot alla som inte delar den nya högerns snedvridna världsbild.

Törs, och jag tvivlar, Kristersson höja tonen mot SD riskerar samarbetet naturligtvis att spricka. Och då kan Moderaterna snart att vara ett parti i spillror. Vilket han naturligtvis vet.

Att Sverigedemokraterna gång på gång agerar som språngbräda mellan riksdagshuset och våldsamma nazistgrupper är däremot varken en nyhet eller särskilt förvånande. Det är business as usual och en del av den nya Tidöverkligheten. En verklighet som Moderaterna och de allt mer tynande och marginaliserade pyttepartierna L och KD svalt och accepterat, till och med drivit på, med full kraft.

För det måste de givetvis ställas till svars.

Publicerad Uppdaterad
6 days sedan
Hamnarbetare i förgrunden under hamnstrejken 2025. På tröjan står det: Enighet ger styrka. Flagga från Hamnarbetarförbundet i bakgrunden
En femtedel av Hamnarbetarförbundets medlemmar röstade för fortsatt strejk. Foto: Johan Apel Röstlund

Hamnkonflikten över: ”Förstår att vissa medlemmar är besvikna”


Hamnkonflikten är över. Under torsdagsmorgonen tecknades ett nytt kollektivavtal med arbetsköparorganisationen Sveriges Hamnar. Beslutet fattades efter fackets medlemsomröstning där en femtedel av medlemmarna ville fortsätta strejka.

– Vi är nog alla lite besvikna, men ibland måste man ta ett taktiskt steg tillbaka, säger Hamnarbetarförbundets vice ordförande Erik Helgeson till Arbetaren på torsdagsmorgonen.

Den utdragna och uppmärksammade konflikten tog slut efter att Hamnarbetarförbundet genom sin medlemsomröstning accepterade medlarnas bud. 

Löneökningar, men inte andra prioriterade frågor

Avtalet innebär bland annat löneökningar i nivå med det så kallade märket men i andra frågor fick hamnarbetarna ge med sig.

– Vi har inte uppnått några tvingande skrivelser vad gäller våra prioriterade frågor om skydd för förtroendevalda och en rimlig fritid för bemanningsanställda. Vi kommer fortsätta driva de här frågorna ute i avdelningarna under närmaste sexton månaderna innan nästa avtalsrörelse drar igång, säger Martin Berg, förbundsordförande i ett första pressmeddelande.

Stor respekt för dem som röstade för fortsatt strejk

Erik Helgeson är inne på samma sak och säger till Arbetaren att han förstår att vissa av förbundets medlemmar är besvikna.

– Jag har stor respekt för dem som röstade för att vi skulle fortsätta. Samtidigt är det bara ett och ett halvt år kvar till nästa avtalsrörelse och då är det skarpt läge igen.

I dag efter lunch ska Hamnarbetarförbundet träffa medlarna för att skriva på det nya avtalet.

Den uppmärksammade konflikten om Erik Helgesons uppsägning från Gothenburg Roro Terminal fortsätter dock. Parterna möts på måndag i Arbetsdomstolen för en muntlig förberedelse.

Läs alla våra artiklar om Hamnstriden gratis här.

Publicerad Uppdaterad