Ledare #83/2017

När fixstjärnorna faller som käglor

Det arbetsrättsliga perspektivet på vittnesmålen om övergrepp inom mediebranschen är bara ett av flera möjliga – men nog så talande, skriver Arbetarens chefredaktör Toivo Jokkala. Foto: Jan-Åke Eriksson

Det är nog att hoppas på för mycket att tro att vittnesmålskampanjen i kölvattnet av #MeToo ensam ska förmå bryta tystnadskulturen när det gäller övergrepp på arbetsplatserna. Men den har onekligen varit verksam i att demonstrera styrkan i det återvunna kollektiva handlandet.

”Han greppade tag i min rumpa när vi stod bredvid varandra under frukosten i green room. Hela 3 ggr gjorde han det under två helger tills jag slutade käka frukost där helt och hållet.”

”Bland annat minns jag att jag vaknade till av att han kravlat upp mot mitt ansikte och försökte trycka in sin kuk i min mun medan han väste ’sug då, sug!’”

Han tryckte upp mig mot väggen och tog tag i mina bröst. Och så sa han att ’de här, det här är juveler, de kommer vi få så jävla mycket tittarsiffror på’.”

I kölvattnet av att kvinnor den senaste tiden under hashtagen #MeToo berättat i sociala medier om hur de utsatts för sexuella övergrepp har gradvis allt fler vittnesmål om trakasserier och kränkningar i arbetslivet, främst i mediebranschen, sipprat ut. På bara någon vecka har ett försvarligt antal manliga medieprofiler och chefspersoner på Aftonbladet, TV4 och SVT pekats ut som skyldiga till övergrepp mot kvinnliga kollegor.

Det har snart också blivit tydligt att det i flera av fallen handlar om anklagelser som framförts under lång tid och från många olika håll, utan att ansvariga chefer, redaktörer och producenter sett sig föranledda att på allvar agera – förrän nu.

Det går att ha många olika infallsvinklar på det som nu dragits fram i ljuset. De flesta handlar på ett eller annat sätt om makt. Mäns systematiska makt över kvinnor, chefernas makt över sina underlydande, Den Karismatiske Mediegestaltens makt över sin omgivning, den ingrodda organisationskulturens makt över klarsynen.

Mediebranschen är på många sätt en speciell bransch att verka i – framför allt genom att vara en fullgången extremversion av vad de flesta branscher håller på att utvecklas till.

Det arbetsrättsliga perspektivet på det som uppdagats är alltså bara ett av flera möjliga. Men det är nog så talande.

Mediebranschen är på många sätt en speciell bransch att verka i – framför allt genom att vara en fullgången extremversion av vad de flesta branscher håller på att utvecklas till: ett tillhåll för tidsbegränsade anställningar, osäkra anställningsförhållanden, intrikata in- och uthyrningsmodeller, en uppluckrad facklig identitet och en stark norm om att den egna fogligheten (”flexibiliteten”) är den anställdes största tillgång.

En ideal miljö för en skrupelfri manlig makthavare att begå övergrepp i. En ideal miljö för tystnad.

I kölvattnet av #MeToo-kampanjen i sociala medier har allt fler vittnesmål om övergrepp i arbetslivet kommit fram.
I kölvattnet av #MeToo-kampanjen i sociala medier har allt fler vittnesmål om övergrepp i arbetslivet kommit fram. Foto: Fredrik Sandberg/TT

För även om utsatta kvinnor slår larm – bara det ett stort steg på en arbetsmarknad där klagomål förknippas med förlorare och en karriär på nolltid kan upplösas i intet – finns det få solidariska stödstrukturer att luta sig mot. Andra anställda – eller inhyrda, eller praktikanter, eller frilansare – i samma situation är rädda, och måna om att försöka trygga sin egen osäkra ställning. De närmsta cheferna har som högsta prio att få lugn i båten och säkra den egna enhetens ställning i arbetsplatspyramiden. De ansvariga för den utåtriktade verksamheten månar mest om Varumärket (och i förekommande fall om att inte solka den Den Karismatiske Mediegestaltens rykte). Den utsatta anställda själv vill när allt kommer omkring fortsätta jobba, och väljer att svälja och gå vidare.

Det gäller även nästa person i samma situation. Och nästa.

Plötsligt nås en punkt där de utsatta börjar lita på kraften i varandras vittnesmål.

Det är nog att hoppas på för mycket att tro att vittnesmålskampanjen i kölvattnet av #MeToo ensam ska förmå vända utvecklingen. Men den har onekligen varit verksam i att demonstrera styrkan i det återvunna kollektiva handlandet. Plötsligt nås en punkt där de utsatta börjar lita på kraften i varandras vittnesmål, i stället för att låta sig ställas mot varandra, och plötsligt ligger de ansvariga chefernas tarvliga undansopningar av övergreppen i öppen dager. De massmediala fixstjärnorna faller som rangliga käglor.

Den dag en solidaritet med sådan självklarhet kan flytta in på själva arbetsplatserna kommer övergreppskulturen att rista i sina grundvalar.

Publicerad Uppdaterad

Prenumerera på Arbetarens nyhetsbrev

Box 6507
113 83 Stockholm
Tel: 08-522 456 70 (redaktionen)
redaktionen@arbetaren.se

Tidningen Arbetaren behandlar dina personuppgifter i enlighet med allmänna dataskyddsförordningen, (EU) 2016/679. Du hittar vår dataskyddspolicy här.

Prenumerationsärenden
Tel: 08-522 456 80
(måndagar kl 10-13)
prenumeration@arbetaren.se

Organisationsnummer: 556542-8413
Swishnummer för gåvor: 1234 809 984

Arbetarens jubileumspodd gigekonomi

Lyssna på vår podd om gigekonomi

Registrera dig på nyhetsbrevet så skickar vi avsnittet till dig

Klicka här för att stänga