I slutet av 1800-talet reste svenska väckelse­kristna missionärer till olika delar av världen för att grunda kristna församlingar. I Kongo verkade missionärerna samtidigt som en våldsam och brutal kolonialmakt etablerades. Berättelsen om Svenska Missionsförbundets arbete i Kongo mellan 1880- och 1920-talet visar att missionen inte enbart var kritisk till den brutala exploateringen, utan att de också samarbetade med den koloniala staten.

Kongos (i dag Demokratiska republiken Kongo) våld­sam­ma koloniala och post­­­koloniala historia har upp­märksammats genom böcker som Kung Leopolds vålnad av Adam Hochschild och David Van Rey­broucks Kongo. Böckerna visar hur kolonialmaktens möjlighet att göra snabba pengar genom att utvinna rågummi med hjälp av tvångsarbete ledde till ett skräckvälde som orsakade miljontals kongolesiska dödsoffer.

Svenska missionärer nämns i båda dessa böcker, och tonvikten ligger på deras protester mot kolonialmaktens övergrepp.

Mycket riktigt rapporterade missio­närer om kolonialmaktens övervåld, men missionärerna hade också ett nära sam­arbete med den koloniala staten. Denna artikel argumenterar för att både missionens protester och samarbetet med kolonialmakten behöver förstås utifrån missionsarbetet och missionens vision för ett framtida samhälle.

Under 1800-talets andra hälft ge­­nomgick det svenska samhället för­änd­ringar genom urbanisering, in­du­­stri­alisering, proletarisering av jord­­­­bruket och kamp för medborgerliga rät­tig­heter.

Arbetarrörelsen, nykterhetsrörelsen och väckelserörelsen bidrog till och för­hand­lade förändringar i samhället. Väckelserörelsen ville förändra kyrkan och det kristna livet. De vände sig mot statskyrkan och ville se en församling där medlemmarna själva valt den kristna tron, inspirerade av de första kristna så som de beskrivs i Nya testamentet.

Svenska Missionsförbundet (SMF), som grundades 1878, var en del av denna väckelse. De bedrev för­samlings­verk­samhet och mission i Sverige för att få nya medlem­mar till kyrkorna. Men den kristna evangeliska tron sågs också som en angelägenhet för folk i hela världen. Med insamlade medel sände organisationen ut missionärer till bland annat Ryssland, Kina, Turkme­nistan och Kongo för att grunda kristna församlingar.

Att Kongo valdes som missionsfält moti­verade Missionsförbundets förste ordförande E. J. Ekman med att upp­täcktsresanden och senare kolonisatören Henry Morton Stanley under sina resor upptäckt oräkneliga ”folk och stammar, nedsänkta i den djupaste okunnighet och vidskepelse, barbari och kannibalism” som ansågs vara i behov av det kristna budskapet. 1881 sändes den första missionären till Kongo genom ett samarbete med en brittisk missionsorganisation och 1885 grundade förbundet en egen själv­ständig missionsverksamhet i området.

De flesta missionärer hade en enkel bakgrund och fick utbildning vid särskilda missionsskolor innan de reste ut för att missionera. De anställdes av SMF och arbetade som regel i tre år i taget med en viloperiod på drygt ett år i Sverige. Det var mer eller mindre ett uppdrag för livet och de missionärer som gifte sig och fick barn lämnade dessa på barnhem i Sverige.

Missionärerna predikade förlåtelse för synder, men människorna i Kongo verkade inte förstå vad de menade med synd.

För de första missionärerna var det svårt att veta vad som väntade dem i Kongo. Nils Westlind stack sig själv med knivar före utresan för att se om han skulle klara av att bli tillfångatagen och dödad av vildar. Även om missionärerna var osäkra på vad som väntade stod det klart för dem att kallet skulle kräva upp­offringar. Det var också vad som förväntades från styrelsen som anställde dem: ”Det är sådana missionärer vi behöfva, som icke blott vilja lefva för Herren, utan äfven vilja och kunna dö för honom”, skriver E. J. Ekman.

Väl i Kongo visade sig missionsarbetet prövande. Missionärerna kämpade mot febersjukdomar och nästan hälften dog unga. Arbetet var monotont och bestod under den första tiden av att arrangera och genomföra karavanresor och andra transporter, och göra det möjligt att överleva på missionsstationerna som upprättades.

Den kristna tron var svår att översätta till den lokala kontexten. Missionärerna predikade förlåtelse för synder, men människorna i Kongo verkade inte förstå vad de menade med synd. Missionärerna drog slutsatsen att förändringsarbetet behövde börja med barn ”där hedendomen ej slagit så djupa rötter” och att skolor måste upprättas. Men föräldrarna eller hövdingarna ”kunna (…) ej se det som någon vinst att sända dem till skolan”, skriver Nils Westlind, ”även om vi föda och kläda barnen”.

För att få till stånd en verksamhet fattade missionärerna beslutet att köpa slavpojkar för att uppfostra till kristna vid missionsstationerna. Den första som skrev om detta i breven hem till Sverige var missionär Engvall 1882: ”Det låter nog mycket underligt i öronen på svenskar att tala om att köpa barn och syntes väl vara mycket likt slavhandel, [men] det skulle vara illa, om barnen efter att hava varit hos oss några år och lärt sig läsa och skriva och därjämte bättre skick och seder, ja kanske till och med blivit kristna, skulle bliva tagna ifrån oss.”

Syftet med köpen var att barnen som vuxna skulle bli fria, men de tillhörde missionen och stationsföreståndaren räknades som deras förmyndare, och de fångades in om de försökte rymma. Det var dessa slavar som blev de första skolbarnen, de första kristna i församlingen, och de första anställda kongolesiska evangelisterna.

Genom att låta barnen växa upp på stationerna var tanken att skapa en första generations kristna. De skulle bli själv­ständiga genom att bryta med släkten eller klanen, som var den centrala poli­tiska, ekonomiska och sociala organisationen i det förkoloniala samhället. Det nya kristna livet innefattade nämligen inte bara en särskild tro, enligt missio­närerna. Ett kristet liv hörde också samman med en ny typ av familjeorganisation.

Missionärerna ville införa själv­ständiga självförsörjande familjer där de nära relationerna och solidariteten fanns inom kärnfamiljen, där familjefadern var den främsta auktoriteten och hade ansvar för familjens försörjning. Det skilde sig från familjeorganisationen i Kongo, där släktskap räknades enbart på moderns sida, och där den äldsta manliga släk­tingen i matrilinjen var familjens överordnade som fattade beslut och förvaltade dess egendom.

Det var inte helt enkelt att förändra familjeorganisationen. Inledningsvis be­ta­­lade missionen brudpriset för att de poj­kar som hade köpts till missionsstationerna skulle kunna gifta sig. Detta var dock inte tillräckligt för att etablera självständiga kärnfamiljer. Enligt den lokala seden var barnen fortfarande en del av kvinnans släkt och skulle flytta till sin morbror i tioårsåldern. Missionärerna skri­­ver också att hövdingar ibland kommit för att kräva barnen åter från de kristna familjerna.

Som ett försök att lösa situationen grundades 1886 ett barnhem med plats för 40 flickor, de flesta köpta som spädbarn, för att ”utbilda[s] till dugliga hustrur” åt de kongolesiska männen som arbetade i missionsarbetet, som missionär Flodén ut­tryckte det. Nästan alla flickor dog emel­lertid av sömnsjuka. Missionärerna gjorde inget nytt försök att starta ett barnhem; dels förbjöds köp av barn för missionens medel av styrelsen i Sverige och dels tillkom det efter hand fler flickor i giftasålder i församlingen.

Missionärerna på plats tyckte emellertid att det var ett pedagogiskt problem att förklara för de yngre männen att de inte fick ha fler hustrur när de äldre männen som också var kristna fick det.

Bland de församlingsmedlemmar som inte växte upp vid stationen var det än svårare att förändra familjebilden. Missionen införde en församlingsstadga som förbjöd månggifte för de män som ville gå med i den kristna församlingen. Detta förbud införde de i konflikt med styrelsen i Sverige, som ansåg att månggiftet gradvis borde avskaffas med en ny generations kristna. Missionärerna på plats tyckte emellertid att det var ett pedagogiskt problem att förklara för de yngre männen att de inte fick ha fler hustrur när de äldre männen som också var kristna fick det.

En annan viktig aspekt av barnens fost­ran på stationen var arbetsträning. De köpta barnen vid stationen gick i skolan tre eller fyra timmar om dagen men arbetade på morgonen och på kvällen i plantagen, i byggnadsarbeten eller med andra rutinjobb på stationen. Syftet var att de skulle lära sig disciplin och få olika kunskaper, och att männen skulle försörja sina familjer. Detta var ett led i att försöka introducera lönearbete, något som vid den tiden inte alls förekom där missionen hade sin verksamhet. Arbete var i området i stället organiserat genom skyldig­heter inom släkten, slaveri och kvinnornas jordbruksarbete.

Genom sitt systematiska arbete fick missionärerna till stånd en verksamhet vid missionsstationerna. Efter hand upp­hörde köpen av barn och hövdingar sände frivilligt barn till skolorna.

Församlingen fick så småningom också medlemmar från omkringliggande byar, som inte vuxit upp vid missionsstationen. Stora delar av predikningar och församlingsverksamhet kom efter hand att skötas av kongolesiska män som anställdes av missionen som evangelister.

Vid missionsstationens utposter, som var mindre församlingar i byarna, sköttes församlingsverksamheten och skolverksamheten helt av anställda kongolesiska evangelister under strikt övervakning av de svenska missionärerna. Missionär K. E. Laman skriver: ”Församling och lärare stå (…) i ett rätt förhållande till oss, så att vi hafva makten och ledningen om hand, hvilket väl ändock är nödvändigt för att folket med sin svaga barnakaraktär må kunna fostras och utvecklas naturligt för att de i sinom tid må nå målet.”

Ovanstående citat av Laman är talande för allt missionens arbete. Missionärerna hade ett jämlikhetsideal och en vision om att de kongolesiska församlingarna skulle bli självständiga. De hade till och med tidigt en vision om ett framtida politiskt självstyre för kongoleserna. Men för att nå fram dit ansåg missionärerna att det behövdes strikt kontroll och disciplin. Jämlikheten var någonting som låg i framtiden. Detta är ett tydligt exempel på hur maktens realiteter kan skapa hierar­kier och ojämlikheter trots ideal om jämlikhet, något som antropologen Louis Dumont i boken Homo Hierarchicus (1966) beskriver som karaktäristiskt för den västerländska civilisationen.

Missionärerna arbetade för att behålla kontrollen över församlingen och livet på missionsstationen, bland annat genom att kontinuerligt utesluta församlingsmed­lemmar och avskeda evangelister. Men även om missionärerna hade en högre grad av inflytande i församlingen upp­stod kontinuerligt debatter och kon­flikter mellan missionärerna och de kongolesiska församlingsmedlemmarna.

Mis­sio­närerna tvingades därför på olika sätt anpassa sina regler och göra kompromisser efter omständigheter och kongolesiska församlingsmedlemmars viljor.

Det fanns små möjligheter för kongoleserna att få en anställning och det fanns ingen direkt efterfrågan på de hantverks­produkter som de lärde sig tillverka.

Ur de protestantiska församlingarna i Kongo växte det också fram kristna rörelser som profeterade och botade sjuka. Rörelserna ville grunda självständiga kongolesiska församlingar och gjorde ibland också anspråk på kongolesiskt politiskt självstyre. De som haft samröre med dessa profetrörelser uteslöts ur SMF:s församlingar i Kongo. De visar hur det kristna budskapet inte alltid tog sig det uttryck som missionärerna tänkt. Missionärerna ansåg att den kristna läran kunde fostra människor som fruktade Gud och vördade den politiska överheten. Men till missionärernas förtret tolkades det kristna budskapet bland somliga kongoleser i stället radikalt emancipatoriskt.

Missionärerna hade alltså inte full kontroll över hur den kristna läran tolkades eller vilka uttryck församlingslivet tog. Inte heller det samhällsomvandlande arbetet lyckades, så som missionärerna önskade. Arbetet syftade till att förbättra möjligheterna till försörjning och situationen för kvinnor, och ge dem möj­ligheten att bli mer självständiga. I själva verket gav detta arbete mycket små resultat. Den utbildning och de kunskaper som missionärerna förmedlade vid missionsstationen var begränsat användbara. Det fanns små möjligheter för kongoleserna att få en anställning och det fanns ingen direkt efterfrågan på de hantverks­produkter som de lärde sig tillverka.

I stället fortsatte församlingsmedlemmar ända in på 1920-talet att leva av ett i stort sett självhushållande jordbruk som till största delen sköttes av kvinnor. Missionärerna utbildade människor för ett samhälle som ännu inte fanns. Många gånger blev församlingsmedlemmar också mer ekonomiskt utsatta då de inte hade kontakten kvar med släkten, som utgjorde det sociala och ekonomiska skyddsnätet. Det skedde förändringar i familjelivet, men missionärerna lyckades inte helt avskaffa månggiftet bland församlingsmedlemmarna, då kvinnor inte kunde leva som ensamstående i Kongo.

Missionärernas ideal för den kristna individen, kristna självförsörjande familjer och självständiga kristna församlingar krävde ett särskilt omgärdande samhälle och samhällsinstitutioner.

1885 grunda­des Kongofristaten. I mot­sättning till Hochschilds och Reybroucks beskriv­ning av svenska missionärer var Svenska Missionsförbundet i stort positivt till kolo­niseringen och hoppades att den skulle ersätta det förkoloniala politiska styret, och därmed begränsa hövdingarnas och medicinmännens makt. Missio­närerna önskade att den ko­lo­ni­ala staten skulle etablera ett rätts­väsen som byggde på individuella rättigheter och skyl­dig­heter, samt skapa en infrastruktur och införa lagar och institutioner som möjlig­gjorde handel.

Utifrån utgångspunkten att staten behövdes för att få till stånd ett ”civiliserat samhälle” arbetade missionärerna för statens civilpost. De registrerade dödsfall och äktenskap, gjorde folkräkningar och dömde i mindre rättstvister. Missio­närerna angav vid flera tillfällen också upprorsmakare till den koloniala staten, och vid ett tillfälle fick missionär K. J. Pettersson ta över befälet för en militärpostering.

Som missionärerna hoppades kring­skar den koloniala staten delvis den förkoloniala politiska organisationen. Men den upp­rättade inte den liberala, sekulära stat som garanterade individuella rättigheter och möjliggjorde individualiserad för­sörj­­ning. Staten tillämpade i stället kollektiva bestraffningar genom att mör­­da och bränna byar som inte tillhandahöll bärare och soldater till armén. Den använde sig av tvångsarbete och tog upp skatt in natura och skapade på inga sätt förutsättningar för att bedriva handel eller individuell försörjning genom löne­arbete.

Missionens förhållande till den koloniala staten tog form utifrån föreställningen om behovet av en stat, men den ansåg att den faktiska koloniala staten inte tog sitt fulla ansvar.

Svenska Missionsförbundet hade sin verksamhet i nedre Kongo som var glest på gummiträd. Missionärer bevittnade därför inte det mest brutala koloniala våldet. Men breven till Sverige är ändå rika på skildringar av kolonialt övervåld och berättelser om församlingsmedlemmar som tvångsrekryteras som soldater och arbetare. I breven hem uttrycker missionärerna missnöje med kolonialmakten och så även i vissa skrivelser till staten.

Missionen valde dock oftast att inte ut­trycka protester, för att få stanna i landet. Till de kongolesiska församlingsmedlemmarna som utsattes för kolonialmaktens övergrepp meddelade missionärerna att det var bäst att ge soldaterna vad de bad om för att slippa få sina byar nedbrända. Även om missionen ibland försökte påverka staten avbröt de inte sitt samarbete med den koloniala staten genom civilposten.

Missionärerna arbetade enligt egen ut­sago för att utbilda och fostra människor för ett nytt ekonomiskt och politiskt system, till medborgare i den koloniala staten och arbetskraft till industri och plantager. Missionärerna ansåg dessutom att de bättre än den koloniala staten kunde utbilda och fostra människor till detta nya samhällsliv.

Laman skriver: ”Vilken karaktärsda­ning och fostran för denna världen staten än må giva, förvandlas icke människo­naturen. (…) Detta är missionens uppgift och alltså av en verkligt primär betydelse för ett folk.”

Kristendomen var enligt missionä­rerna det som kunde skapa lydiga människor som fruktade Gud och ärade överheten. Som jag diskuterat ovan fick emellertid den kristna fostran inte alltid den effekten.

Sammanfattningsvis kan det kon­sta­­teras att missionen inte hade en entydig roll i koloniseringen. Missionen syftade till att genomföra förändringar som hörde samman med en statsbildning efter en euro­peisk modell och en kapitalistisk eko­nomi, men det samhällsbyggande arbetet missionen förespråkade skiljde sig från kolonialmaktens. Missionens förhållande till den koloniala staten tog form utifrån föreställningen om behovet av en stat, men den ansåg att den faktiska koloniala staten inte tog sitt fulla ansvar. Utifrån denna utgångspunkt samarbetade de med den koloniala staten och fyllde funktioner de ansåg att staten borde fylla.

Men det är också utifrån denna utgångspunkt som missionärerna riktade kritik mot den koloniala staten: den ansågs inte göra tillräckligt för att förändra samhället, och uppfattades undergräva samhällsbygget genom massivt våld och ekonomisk exploatering.