Polisers verbala rasism är ingen bagatell

Det är knappast första gången som djupt reaktionära strömningar inom polisen ger sig till känna. Men det är långt ifrån betydelselöst vilka synsätt och vilket språkbruk som här och nu trendar bland landets poliser.

Ledare
Arbetarens chefredaktör Toivo Jokkala.
Foto: Jan-Åke Eriksson

”Hur många parallellsamhällen som Rosengård, Husby, Rinkeby och Tensta har vi tagit in sen vi blev uppmanade att öppna våra hjärtan? Hur länge ska vi tillåta att dessa parallellsamhällen får växa och nya uppstå obehindrat runtom i landet.” 

”Ett våldsbejakande beteende som de här folkgrupperna tagit med sig från sina hemländer till Sverige.”

”Jag blir så hatisk mot våra landsförrädare till politiker. Vi måste göra uppror mot detta vansinne och rädda vårt Sverige!!”

Kommentarerna är skrivna på Facebook av en polisman som arbetar i västra Stockholmsområdet. Som vi avslöjar i Arbetaren i dag har polismannen upplåtit sin Facebooksida till olika typer av rasistisk aggression, blandat med inlägg om att ”landsförrädarna” bland politikerna ska ”ställas inför riksrätt” och att statsminister Stefan Löfven skulle ha arkebuserats om vi levt i en annan tid. Vänner och kollegor till polismannen gillar flera av kommentarerna.

Vänner och kollegor till polismannen gillar flera av kommentarerna.

Det är knappast första gången som djupt reaktionära strömningar inom polisen ger sig till känna. Förutom att man kan diskutera i vilken mån kåren på allvar gjort upp med de starkt antidemokratiska tendenser som präglade den fram till för några decennier sedan finns det åtskilliga exempel i relativ närtid på hur en förskräckande människofientlig mentalitet tillåtits gro inom polisen.

Det gäller allt från våldsförhärligande inompolisiära subkulturer som den så kallade baseballigan, som härjade inom Stockholmspolisens vaktdistrikt 1 på Norrmalm som i början av 1980-talet, till grupper av poliser som utövat ett förskräckande övervåld i sin tjänsteutövning och poliser som använt ett öppet rasistiskt språkbruk.

I vilken mån är ett rasistiskt språk och främlingsfientliga skrivna kommentarer från poliser då ett problem i sig? Stockholmspolisens presstalesperson Anna Westberg intar i Arbetarens artikel om den nu avslöjade polismannen perspektivet att det handlar om sådant som ryms inom yttrandefriheten. ”Det finns poliser med alla möjliga typer av åsikter, precis som i samhället i stort”, kommenterar hon.

Och visst kan man hävda att det inte är själva orden som utgör grundproblemet i det här fallet. Varken den ekonomiska och sociala marginaliseringen bland invånarna i våra storstadsförorter – som slår igenom i åtskilliga av de svårigheter som råder där – eller de många problemen kopplade till polisens våldsanvändning och antagonism gentemot utsatta grupper, kan förstås lösas med ett hyfsande av språkbruket inom poliskåren. I ett annat, rimligare samhälle än det vi lever i i dag skulle man därtill önska sig både en radikalt annorlunda socioekonomisk struktur och en helt annan typ av ordningsuppehållande inrättning än den dagens poliskår utgör, förändringar som går långt bortom en verbal uppfräschning.

Till slut befinner vi oss i en situationen lik den i USA.

Men med detta sagt är det långt ifrån betydelselöst vilka synsätt och vilket språkbruk som här och nu trendar bland landets poliser. Om mötet mellan dessa poliser och ungdomarna i landets arbetarområden, varav många med utomnordisk härkomst, präglas av en rasistiskt betingad illvilja och ett öppet människofientligt språk från polisernas sida lär vi stadigt röra oss mot den sociala avgrunden. Till slut befinner vi oss i en situationen lik den i USA, där det sociala stigmat sitter fastnaglat i pannan på många icke-vita befolkningsgrupper.

Att exponera det oacceptabla språkbruket bland kretsar inom polisen är att ta ställning mot en eskalerad sådan utveckling.