Könslagarnas offer

Elise Ottesen-Jensen (1886–1973), kallad Ottar, är mest känd för att 1933 ha grundat Riksförbundet för sexuell upplysning, RFSU. Men hon var även tongivande syndikalist, och var i flera år redaktör för Kvinnan och hemmet-sidan i Arbetaren.

Nedanstående text av Elise Ottesen-Jensen gavs ut som broschyr av Bokförlaget Brand 1928.

 

Könslagarnas offer

Interiörer från de dömdas och sjukas värld. Vad läkare, jurister och riksdagsmän säga. Vad säger det allmänna rättsmedvetandet?

 

Flera gifta sig, flera skilja sig och – färre födas berättar den svenska statistiken för år 1927, åtminstone vad huvudstaden beträffar. Nedan borgarna betänksamt skaka på sina huvuden, dra de väl flesta arbetare en lättnadens suck och tänka: här se vi ett resultat av det agitations- och upplysningsarbete, som nedlagts på födelsekontrollfrågan under många år, först och främst av ungsocialisterna, men också av andra arbetareorganisationer. Och detta är sant. Det är ett glädjande faktum.

Men erkännandet av detta faktum får icke leda till den falska tron, att födelsekontrollfrågan redan lösts. De lysande resultaten av den förda upplysningsverksamheten få icke invagga oss i dådlöshetens och likgiltighetens dvala. Tvärtom måste vi av de uppnådda resultaten sporras att fortsätta vårt arbete med fördubblad energi, förvissade om, att vi med upplysningens fackla en gång skola förmå bringa vetenskapens ljus in i den mörkaste vrå.

Det största hinder vi under detta arbete ha att kämpa emot är könslagarna, preventiv- och fosterfördrivningslagarna. I kampen mot dessa lagar måste all god vilja och kraft sättas in. Dessa lagar ha så oändligt mycket sorg, elände, sjukdom och annan olycka på sitt konto, att det är en skam, ja, ett brott, om en vaken och organiserad arbetarklass skulle fortsätta att slött finna sig i desamma.

Det tycks finnas många som tro, att dessa lagar icke äga någon synnerligen stor betydelse. Man resonerar som så, att när födelsesiffran ständigt sjunker, så spelar det väl ingen roll, om en preventivlag förbjuder offentligt utbjudande av och undervisning om användningen av förebyggande medel mot ovälkommen ökning av familjen. Ja, om saken vore så enkel, så skulle det ju nästan vara förspilld möda att kämpa emot denna lag. Men så enkelt är det nog icke i alla fall. Sant är, att preventivlagen – liksom så många andra lagar – har liten eller nära nog ingen verkan i den åsyftade riktningen. Åtminstone ha männen i stort sett lärt sig använda preventiva medel trots lagen. Men preventivlagen har så många andra verkningar än den åsyftade: att hålla arbetarklassen i okunnighet om de medel till födelsereglering, som överklassen själv vill ha privilegium på.

Men preventivlagen har så många andra verkningar än den åsyftade: att hålla arbetarklassen i okunnighet om de medel till födelsereglering, som överklassen själv vill ha privilegium på.

En av de allra sorgerligaste verkningarna av preventivlagen är, att den i stor utsträckning förnekat läkarna och eventuella andra sakkunniga, rätten att lära allmänheten skydda sig mot könssjukdomar. Följande är betecknande. När en upplysningsfilm i denna viktiga fråga nyligen visades på den vita duken på de flesta platser här i Sverge och man genom avskräckande bilder från tyska sjukhus demonstrerade, hur man kan ådraga sig de farliga bacillerna och hur de härja i kroppen, fick man dessutom i texten veta, att man genom desinfektion av könsorganen kan undvika smittan. Men vari denna viktiga desinfektion består fick man inte veta. Lagen förbjuder en sådan upplysning som att t. ex. apoteken – åtminstone an del av dem – sitta inne med mycket enkla, praktiska och billiga medel. Först när man redan blivit smittad, när olyckan således redan inträffat, går det bra att erhålla upplysningar – men icke förr!

Å ena sidan har man en lag med hot om straffarbete upptill två år för den, som överför könssjukdom på annan person. Så ohyggliga äro dessa sjukdomar, och så skadliga anser man dem vara både för den enskilde och samhället. Men å andra sidan har man en lag, som nekar allmänheten kunskap om hur den skall skydda sig mot smittan! Säg mig, skulle icke detta faktum vara nog att överbevisa oss om nödvändigheten att få en sådan lag avskaffad? Sedan ha vi, just vad könssjukdomarna beträffar, en rent av fasansfull okunnighet bland den stora allmänheten. En okunnighet, som djupast bottnar i könslagarna.

Allt sedan år 1921 finns det ett förslag utarbetat till allmän folkskoleundervisning i frågan om könssjukdomarna. Förslaget går ut på, förutom att den sexuella hygienen skall ingå som ämne i folkskolornas läsplan, skall man också för offentliga medel anordna föreläsningar för vuxna i ämnet. Förslaget har utarbetats av särskilt sakkunniga , dels läkare, dels pedagoger. Det förelåg som sagt färdigt redan år 1921 och har sedan varit föremål för utredning av åtskilliga myndigheter och korporationer. Både medicinalstyrelsen och skolöverstyrelsen har i sak uttalat sig i överensstämmelse med de sakkunniga, vars förslag icke endast omfattar undervisning i könssjukdomar utan även upplysning om könslivets biologi och hygien över huvud taget. Och man väntar på läkarehåll, att man genom upplysningsverksamhet i denna riktning skall kunna förekomma mycken sjukdom och olycka och framför allt väcka ansvarskänslan hos människorna. Ja, en av de läkare, som varit med om att utarbeta denna undervisningsplan, d:r Alma Sundquist, framhöll till författaren av denna lilla broschyr, att genom denna upplysning skulle man en gång kunna nå dit, att könssjukdomarna blir lika sällsynta som exempelvis spetälskan är i våra dagar.

Men förslaget till undervisning har fått vila. Och det kommer att få vila, så länge vi icke sopa bort den skändliga preventivlagen, som kallar en sådan välsignelserik upplysningsverksamhet för brottslig och hotar den sakkunnige undervisaren ned straff. I skolorna fortsätter man att lära barnen sagor om att kvinnan skapats av mannens revben, att Jonas talade i valfiskens buk och Jesus förvandlade vatten till vin o. s. v. och sluter öronen för läkarevetenskapens krav om undervisning i sexuell hygien. Kunskap om den sexuella frågan överlåter man åt de unga att hämta i mörka trappuppgångar, ur smutslitteratur, hos ockrare och kvacksalvare av alla slag. Läkarnas undervisning erhålla de först – när de blivit smittade! Och ändå finnas de, som mena, att preventivlagen har ingen betydelse! Så stor är alltså okunnigheten – även bland dem, som mena sig vara mycket upplysta.

Könssjukdomarna i allmänhet ha under de senare åren sjunkit ganska mycket – ett glädjande förhållande, som dock tyvärr icke gäller 1927. Könssjukdomarnas tillbakagång ha skett tack vare dels den stigande upplysning som pressat sig fram trots lagen, dels den framåtskridande läkarevetenskapen. Men en av dessa sjukdomars ohyggligaste följdsjukdomar har tilltagit. Jag syftar här på paralysie générale. Detta är som bekant en viss sorts sinnessjukdom, vars grundsjukdom är syfilis. Enligt professor Bror Gadelius – överläkare sedan 25 år tillbaka vid Konradsberg – torde syfilisen ha ändrat karaktär och tar sig nu företrädesvis uttryck i sinnessjukdom. Men dessutom torde tidens eget väsen, de oroliga, rastlösa förhållandena, storstädernas surr, spänningen och brådskan överallt, den större hetsen o. s. v. , skapa särskilt gynnsamma förutsättningar för denna sinnesförlamning. Ty under vissa andra förhållanden åtföljes syfilis icke av paralysie générale i samma utsträckning som hos oss, säger professorn.

Enligt professor Bror Gadelius – överläkare sedan 25 år tillbaka vid Konradsberg – torde syfilisen ha ändrat karaktär och tar sig nu företrädesvis uttryck i sinnessjukdom.

Av denna sjukdom kunna vi således endast vänta oss en stegring med städernas tillväxt och det ständigt rastlösare stadslivet. Under dessa förhållanden är det icke att undra på att den österrikiske professor Wagner von Jaureggs experiment med inympning av malariabaciller som botemedel emot paralysie générale väckt ofantlig uppmärksamhet. Det har som bekant lyckats professor Wagner att med denna metod bota en ganska avsevärd procent av de sinnessjuka, som lider av paralysie générale. Metoden har med lovande resultat införts till andra länder, däribland även Sverge, och provas nu både i Uppsala och på Långbro. Och professor Wagner har erkänts som en sann mänsklighetens välgörare och som belöning erhållit året Nobelpris i medicin.

Men den sjukdom, som professor Wagners inympningsmetod tycks lova bot emot, skulle icke existera, och botemedlet, således även vara onödigt, om icke patienten först blivit nedsmittad med syfilis. Nedan man belönar den med nobelpriset, som lyckas bota en viss procent av dessa olyckliga, hotar man den läkare med straff, som vill lära friska människor att skydda sig mot att få denna sjukdom. Och de sakkunnigas förslag om allmän undervisning bland hela Sverges folk och då speciellt bland den uppväxande ungdomen till förebyggande av grundsjukdomen – syfilis – saboteras.

Detta är en strålande bild på hyckleriet och dualismen i den sexuella frågan! Men det är också en kraftig appel till alla sunt tänkande ansvarskännande människor att gå till storms emot könslagarna, vilka hålla mänskligheten i en medeltida okunnighet i dessa för hela vårt framåtskridande och för mänsklig lycka så viktiga frågor. Också ekonomiskt sett har frågan en helt säkert för de flesta oanad räckvidd. Professor Wagner upplyser i en intervju, att 1/4 till 1/3 av de sjuka i storstädernas sinnessjukhus äro sådana som erhållit sin hemska sjukdom genom syfilis. Här i Sverige ha vi f. n. omkring 18.000 sinnessjuka (33.787 sinnessjuka och sinnesslöa) av vilka omkring 3.000 vårdas å kommunala eller enskilda sjukhus, under det att de övriga 15.000 enligt professor Gadelius borde inrymmas å statens hospital. Dessa förfoga emellertid över allenast 10.000 platser, vadan alltså i runt tal 5.000 sinnessjuka sakna möjligheter till effektiv och i modern mening lämplig vård. För att i någon mån råda bot på detta skall man nu bygga ett nytt sinnessjukhus, utanför Stockholm, som – tomtomkostnaderna oberäknade – kalkylerats komma att kosta 14 miljoner. En stor summa, under tider då friska, starka människor duka under av brist på möjligheter att få sälja sin arbetskraft, och då man ständigt utvidgar området för nödhjälpsarbete med svältlöner för dem, som lyckats skaffa sig arbete. Anstalten kommer dock att rymma endast 1.590 sängplatser, och kommer inte att bli tillräckligt. Till dessa 14 miljoner i anläggningskostnader kommer sedan år efter år driftsomkostnaderna för denna väldiga vårdanstalt.

Men enligt professor Wagner skulle alltså åtminstone 1/4 av de 18.000 sinnessjuka ha erhållit sjukdomen genom syfilis. Och enligt doktor Sundqvist skulle så gott som alla könssjukdomar kunna avskaffas genom den rationella och förebyggande upplysningsverksamhet, vari de sakkunnigas förslag om skolundervisning är ett led, men som lagen nu förbjuder. Om sakkunnig upplysning lämnats, skulle det vara onödigt att bygga denna miljonanstalt, ty c:a 5.000 av Sverges olyckliga sinnessjuka skulle då ännu varit friska. 5.000 människor kunde varit räddade till ett verksamt liv utan för sinnessjukhusets dystra murar. 5.000 familjer kunde varit sparade för all den sorg, ängslan och förtvivlan som först syfilisen och sedan den efterföljande sinnessjukdomen försatt dem i – och den arbetande allmänheten kunde undgås att pumpas på 14 miljoner i anläggningsomkostnader till ett nytt sinnessjukhus och sluppit att sedan varje år kännas vid omkostnaderna för 5.000 sinnessjukas vård.

Vad den ekonomiska sidan av saken beträffar, så gäller det för övrigt icke endast de sinnessjuka utan även de sinnesslöa, av vilka Sverge ha ungefär lika många som sinnessjuka. Nu lär man dessa på särskilda uppfostringsanstalter, hur de skola kunna livnära sig själva. Det offentliga har upprättat skolor för dem, där de få lära sig fläta stolar, korgar o. s. v. för att de icke under hela sitt liv skola falla allmänheten till last. Och detta är ju väl och bra. Men tack vare könslagarna underlåter man att hjälpa dem med det vida viktigare – både ur ekonomisk och social synpunkt – nämligen att skydda sig emot att bliva upphov till nya sinnesslöa och sinnessjuka varelser. Därför få vi också bevittna sådana ohyggligheter som det av professor Alfred Petrén i egenskap av sakkunnig rörande ordnandet av vården av vanartade sinnesslöa år 1927 avgivna betänkandet bjuder oss. Genom en rundfråga till statens fattigvårdskonsulenter konstaterades däri, att trots möjligast noggrann bevakning föda sinnesslöa kvinnor, vilka internerats på olika ålderdomshem i brist på sinnesslöanstalter, ofta sinnesslöa barn till världen, som måste interneras eller utackorderas av kommunen. Ännu värre ställer det sig med sinnesslöa utanför anstalterna. I en kommun t. ex., där ålderdomshem saknades, funnos två sinnesslöa män och två sinnesslöa kvinnor, vilka avlade 11 barn, alla idioter. Av dessa ha åtta plats på sinnesslöanstalter. På en anstalt i ett annat distrikt finns en sinnnesslö moder med tre barn, på en annan en liknande med sju barn o. s. v. I em och samma fattiggård funnos för några år sedan ej mindre än 23 barn födda av sinnessjuka, sinnesslöa eller på annat sätt ärftligt belastade personer. Nästan alla barnen voro fysiskt eller psykiskt undermåliga.

”Nog kommer det att behövas sinnesslöanstalter”, är den slutsats som en av konsulenterna drager av de av honom anförda nedslående fakta. Professor Petrén föreslår även ökat utrymme för anstaltsvård. Nu är man i full gång med utredning av hur man på billigast möjliga sätt skall kunna skaffa större anstalter. Man talar om att iordningställa trängkårskasernerna i Sala och Örebro för detta ändamål och utgifterna härför skulle tillsammans gå på över 3 miljoner kr. Vid vardera anstalten beräknas platsantalet till 323. Endast anläggningskostnaden per plats går således upp till närmare 5.000 kronor. Härtill kommer inventarie och driftskostnader. Var och en av dessa sinnesslöa komma att kosta det allmänna avsevärda summor. Dessa två nya anstalter komma hastigt att fyllas. Nya miljoner måste tagas i anspråk för en ny anstalt på Balgön och för utvidgning av Örebroanstalten. Och utrymmet kommer ändå icke att räcka till, enligt de sakkunnigas utlåtande. Och på detta sätt få de friska och arbetande ett ständigt ökat utlägg allt eftersom de sinnessjukas och sinnesslöas antal växa.

Det finns nämligen en hel del människor som tro, att allt ont kan avskaffas med lagparagrafer.

Man har försökt att genom lagstiftningen reducera födelsesiffran beträffande de ärftligt belastade. Det finns nämligen en hel del människor som tro, att allt ont kan avskaffas med lagparagrafer. I äktenskapslagen av 1920 fastslås, att sinnessjuk eller sinnesslö icke får ingå äktenskap. Likaså människor behäftade med fallandesjuka, som härrör från övervägande inre orsaker, och vars avkomma vanligtvis blir sinnesslö eller sinnessjuk. Men vad hjälper lagar, som avse att hindra dessa vanlottade varelser att ingå äktenskap! De ovan anförda rapporterna från fattigvårdskonsulenterna tala härvidlag sitt tydliga språk. Få de icke föda barn inom äktenskapet, så föda de dem utanför. Och barnen bli lika ärftligt belastade i vilket fall som helst.

Nej, det är icke nya lagar, som behövas, utan ett nytt system. Varför ska man exempelvis lägga sten på börda för en stackars fallandesjuk och neka honom rätten att gifta sig, om det är någon som vill dela hans olyckliga lott och han känner detta som en lycka? Icke skadar han väl någon med det! Nej, felet är icke, att han gifter sig, utan det ansvarslösa ligger i, att han sätter ärftligt belastade barn till världen, antingen dessa födas inom eller utom äktenskapet. Detta kan vara farligt för samhället och måste förhindras. Men det sker icke genom lagar. Det sker genom sexuell upplysning, genom att praktisera de äktenskapliga rön, som härvidlag stå oss till buds. Således, i de fall, där detta är tillräckligt, måste man ge sakkunnig vägledning i frågan om effektiva preventiva medel – antingen till den sjuke själv om man anser det nog, eller till den andra parten i äktenskapet, eller till båda. Och i fall, där man inte kan påräkna någon ansvarskänsla, har man ju den utvägen att företaga en sterilisering. Skulle den preventiva metoden – där man valt denna utväg – någon gång visa sig ineffektiv, bör läkaren få rätt att företaga fosterfördrivning. Ty ingen tänkande människa kan väl förneka, att det så väl socialt som ekonomiskt är oförsvarligt att i blind gudadyrkan inför könslagarna låta sinnesslöa, sinnessjuka, fallandesjuka av ovan nämnda kategorier fortplanta sig. För mänsklighetens välgång och lycka är det av ondo att ett farligt arvsstoff får degenerera och förgifta kommande släkten i den utsträckning som fallet nu är. Men för att vi skola kunna uppnå ett sunt och starkt släkte är det nödvändigt, att vi icke endast sopa bort preventiv- utan även fosterfördrivningslagen.

Denna lag är liksom preventivlagen en typisk klasslag. Ett talande exempel härpå är följande iakttagelse som gjorts av den kände Stockholmsläkaren W. Gårdlund: En barnmorska hade blivit inkallad till ett så kallat preliminärt förhör, därför att hon starkt misstänktes för fosterfördrivning. Hon infann sig också, och då hon ej kunde förneka handlingens utförande och hotades med anmälan hos myndigheterna, framtog hon en anteckningsbok, som hon överlämnade med begäran, att man måtte granska densamma och därefter meddela, om anmälningshotet vidhölls. Boken utgjorde en namnförteckning på de kvinnor, som låtit sig behandlas av henne. Där förekommo namn på kvinnor i de högst stående sociala samhällskretsar, sådana namn, att barnmorskan kunde triumferande avlägsna sig utan fara för anmälan. Under samma månad blev barnmorskan Ingrid Josefina Andersson i Mölndal, som hjälpt olyckliga kvinnor ur arbetarklassen i deras förtvivlan – kvinnor vilka i många fall icke vetat, hur de skulle kunna livnära och fostra ett barn på ett ansvarsfullt sätt – dömd till 3 års straffarbete med 2 års på följd. Reflexionerna göra sig själva! Men de förplikta också arbetarklassen att sätta stopp för ett fortsättande av de klassdomar, som denna lag åstadkommer. Och det sker bäst och säkrast genom att undanröja själva lagen.

Nu förhåller det sig så med fosterfördrivningslagen på samma sätt som jag tidigare påpekat beträffande preventivlagen, att lagens egentliga syftemål: att omöjliggöra fosterfördrivning, icke alls uppnåtts. Ur den synpunkten har lagen ingen betydelse. Men därför få vi inte tro att det icke spelar någon roll, om lagen existerar. Långt därifrån. Särskilt för arbetarklassens kvinnor har denna lag så ödesdigra följder, att det vore en skam, ja en cynism utan dess like, om icke de organiserade arbetarna av båda könen reste sig till harmfull protest, när de blevo klara över, vilka lidanden denna lag åsamkar arbetarklassens kvinnor och mödrar.

Och vad blir resultatet: Att vi på B.B. ha massor av svåra infektionssjukdomar, som bryta ned kvinnornas hälsa för månader och i en avsevärd procent beröva dem livet…

Låt oss höra vad professor Forssner på Sverges största barnbördshus säger om denna sak: ”Det beklagliga och farliga är, att fosterfördrivningslagen icke avhålla kvinnorna från att låta avbryta sina havandeskap. Men genom att läkarna f. n. icke kunna befatta sig med denna fråga, gå nödlidande mödrar till p området fullständigt inkompetenta fuskare, som ockrar ibland rent upprörande på de stackars kvinnornas nödläge. Och vad blir resultatet: Att vi på B.B. ha massor av svåra infektionssjukdomar, som bryta ned kvinnornas hälsa för månader och i en avsevärd procent beröva dem livet… Nog ligger det något upprörande i, att en utsläpad moder, som söker slippa föda ännu ett barn för att kunna sköta om dem, hon redan har, en moder, som således har en avsikt, som de flesta erkänna vara legitim, genom lagstiftningen drives hän att söka förverkliga denna sin avsikt på ett sätt, som rycker henne bort från barnen och hemmet… Den som har sett en massa utpinade kvinnor, som släpar till det yttersta för att hålla ihop hemmet och sörja för en ganska stor barnskara, ej sällan icke blott utan hjälp av mannen, utan t. o. m. trots mannen – nästan alltid är det frågan om hans superi– den kan icke undgå att erkänna, att ett nytt havandeskap med åtföljande förlossning och en nytillkommen baby i hemmet blir den droppe, som kommer bägaren att rinna över och förstöra hela det årslånga arbete för vilket hon slitit och strävat. Ingen skall tro, att jag här framhåller ett undantagsfall, säger professorn, tvärtom förekommer sådana fall jämt och ständigt. För oss på B.B. berättar kvinnorna mycket ofta öppenhjärtligt både sina levnadsomständigheter och de åtgärder de vidtagit, och dessa historier stämmer en icke till att sätta sig till doms med några stränga, allmängiltiga rättskrav…”

Så långt den erfarne, människovänlige läkaren. Men ni mina läsare – ni dömer kanske, eller hur? Eller skola också ni förstå att det är nöden och förtvivlan, som binda de flesta kvinnor att begå fosterfördrivning, trots alla de hemska följder som denna operation kan få, när den företages av en icke sakkunnig – trots straffhotet och trots smärtorna och risken för upptäckt! Fosterfördrivning är en operation. Och den borde icke få företagas av någon annan än den sakkunnige läkaren. Utförd av honom under samma hygieniska förhållanden som varje annan operation utföres, är den så gott som riskfri. Den kände tyske gynekologen, professor H. Hirschberg, skrev nyligen i en tysk tidsskrift följande om denna fråga: ”Läkekonsten har för länge sedan nått så långt, att de tekniska ingrepp som äro nödvändiga för en fosterfördrivning kunna utföras på ett sätt, så att det inte behöver medföra någon fara för sundhet eller liv hos patienten, när dessa ingrepp företagas av tillräckligt skolade läkare – bäst av specialister och under betryggande hygieniska förhållanden. Givetvis kan även minsta kirurgiska operation någon gång få olyckliga följder. En viss fara för kvinnan innebär ju också varje havandeskap och barnafödelse. Risken vid en barnsäng kan ju aldrig helt upphävas. I jämförelse med de olycksfall, vilka förekomma vid havandeskapets naturliga förlopp, står faran vid konstlad avbrytning av havandeskapet dock långt tillbaka, Avbrytningen av havandeskapet har i praxis visat de gynsammaste resultaten i tredje månaden”.

Så liten risk skulle således en fosterfördrivning medföra, när den blev företagen så som den borde företagas: av den sakkunnige läkaren. Fosterfördrivningslagen nekar emellertid arbetarkvinnorna denna sakkunniga hjälp. Men de ekonomiska och sociala förhållandena tvingar i massor av fall kvinnan till att ta vilken risk som helst för att slippa sätta barn till världen, vilka hon ser sig ur stånd att fostra och livnära. Och när läkaren av lagen hotas med straff, om han hjälper henne, så försöker hon hjälpa sig själv eller få hjälp hos den icke sakkunnige. Liksom preventivlagen nekar läkaren att upplysa om medel mot att bli smittad av könssjukdomar, förrän det är för sent, förrän man är smittad, så tillåter fosterfördrivningslagen läkaren att hjälpa en kvinna med fosterfördrivning, först när hon fuskat sig fram på egen hand eller med icke sakkunnigas hjälp. När hon måhända redan genom sin okunnighet och särskilt sin bristande förståelse av hygienens (renlighetens) ofantliga betydelse vid en operation, fört bakterien direkt in i sitt eget blod och i många fall med döden för ögonen – då får läkaren lov att hjälpa. När olyckan redan skett således. När en tärande febersjukdom rasar i hennes kropp! När läkaren i vissa fall står fullständigt hjälplös! Då, men icke förr kan hon få den sakkunniga hjälpen.

På allmänna barnbördshuset i Stockholm har vi i genomsnitt de senaste åren 20 procent av patienterna (således 20 av varje hundratal patienter) blivit ditförda på grund av ”missfall”. Och alla ha haft feber. Under tiden september 1920–april 1921 tillfrågades alla kvinnor som intogs för missfall på professor Ahlströms avdelning, och som vid ankomsten hade över 38 grader, om de låtit framkalla missfallet. Man lovade dem skydd av läkarens tystnadsplikt, och de erkände alla, att ha framkallat eller låtit framkalla missfallet. Av de 107 kvinnor det gäller, voro 57 ogifta och 50 gifta. Dessa siffror tala sitt tydliga språk. Lagen kan inte hindra fosterfördrivning.

Dessa siffror tala sitt tydliga språk. Lagen kan inte hindra fosterfördrivning.

Statistiken har också något att berätta om följderna av fosterfördrivningar, vilka företagas av icke sakkunniga. En tabell i Allmänna Barnbördshusets årsberättelse för 1913–1924, utgiven av professor Forssner och Per Wetterdahl, talar om ”den betydande stegringen av de vid ankomsten infekterade fallen: 20 procent 1913 mot 48 procent 1924. Av de 1.709 infekterade aborterna fick 175 svåra septiska komplikationer och 52 kvinnor avledo”. Ser man detta mot bakgrunden av den tyske professor Hirschbergs uttalande om hur liten risk det finns för komplikationer, när en sakkunnig får denna operation om hand, måste man uppröras över det elände fosterfördrivningslagen åstadkommit och åstadkommer så gott som varje dag. Fosterfördrivningslagen har således drivit 52 av 1.709 förtvivlade kvinnor direkt i döden, medan 175 ha fått svåra underlivslidanden och alla de 1.700 kvinnorna legat med feberns hektiska rosor på kinderna, badande i ångestens svett, lidande, kämpande, ett rov för en outsägbar förtvivlan.

Och dock ger Allmänna Barnbördshusets statistik endast mycket ofullständiga uppgifter över alla de kvinnor, som sett sig nödsakade att sätta livet på spel genom att företaga en operation på sig själva. Ja, om vi hade statistik från varje barnbördshus i landet, skulle den endast berätta om en bråkdel av de s. k. kriminella aborterna. Ty det är ju endast de fall, som medföra den ödesdigra febern, som komma till läkarnas kännedom – och icke ens alla dessa. Alla de fall, som ”gå bra” få ju offentligheten ingen kännedom om, och icke läkaren heller. Men alla, alla dessa tiotusentals kvinnor ha dock genomgått alla helvetets kval, innan de vågade sig på operationen. Alla ha de haft sina ångestfulla nätter, innan de vetat om de ”lyckats”. De ha farit upp ur sängen i vild förfäran, när de i sin nervositet trott sig ha fått feber, och formligen känt dödens andedräkt vid huvudkudden. Vilka uppskakande dagar ha de inte fått genomgå, när de fått veta, att den som hjälpt dem kommit i förhör, och att turen måhända kommer till dem i morgon… Många av dem ha också släpats fram inför domstolarna. Vid en sådan rättegång svimmade flera av de stackars arbetarkvinnorna och måste ha nervstärkande medel för att kunna stå ut med rättegångsförhandlingarna…

Ack, ja fosterfördrivningslagens spår äro fyllda av nöd, förtvivlan, sorg och bittra, ack så bittra tårar! Och nog tro vi advokat Branting , när han framhåller, att han icke haft något sådant fall inom sin praktik, som icke varit upprörande. Men – ja förlåt – vi tro också advokat von Melsted när han under den pressdiskussion som pågick vid könslagarnas behandling i riksdagen våren 1927 framhöll, att ”om av naturens ordning männen kunnat föda barn, hade vi redan långt före detta som en självklar sak hävdat, att vi naturligtvis ville själva bestämma om vi skulle vara med om saken”. Könslagarna äro icke endast typiska klasslagar, de äro också typiska könslagar, lagar stiftade av överklassens män mot underklassens kvinnor! Må nu arbetarklassens män rycka upp sig att samman med dess kvinnor resa en storm av protester mot dessa barbariska lagar!

Som bekant var såväl preventiv. som fosterfördrivningslagen uppe till behandling vid 1927 års riksdag. De två arbetarpartierna i riksdagen framlade var sin motion i saken, gående ut på dels att slopa, dels ändra preventivlagen och dels krav på utredning om, under vilka villkor i företagande av abort må vara tillåtet samt föreläggande för riksdagen av förslag till sådan lagstiftning och sådan ändringar i strafflagen som detta skulle nödvändiggöra. Resultatet blev, att andra kammaren biföll, men första kammaren avslog båda motionerna. Hycklarna talade som vanligt om att bifall till förslagen skulle leda till ökad ansvarslöshet, och att vi icke få förgripa oss på naturen. Ja, man drog sig icke för att tala om, att med en sådan barnbegränsning skulle vår plats komma att fyllas av folk, som icke ha samma möjligheter till att bära upp västerlandets kultur. Men det mest vägande argumentet från de samhällsbevarandes sida var detta: att motionernas godtagande och då framför allt straffrihet vid fosterfördrivning utöver när det gäller att rädda kvinnans liv, var stridande emot det allmänna rättsmedvetandet. Man ville således icke ens med giva, att en kvinna, som våldtagits skulle ha rätt att få läkares hjälp till fosterfördrivning, eller att fosterfördrivning borde få vidtagas, när man kan antaga att det blivande barnet skulle bliva abnormt o. s. v. Nej, det är sedligare och mera ansvarsfullt att fylla sinnessjukhus och sinnesslöanstalter i hur stor utsträckning som helst!

Ett lysande undantag i kälkborgarnas förvirrade moralbetraktelser utgjorde läkarnas inlägg. Redan förra gången när preventivlagen behandlades i riksdagen, petionerade 80 svenska läkare om ändringar i denna lag. Och under de senaste riksdagsdebatten slungade professor Israel Holmgren i första kammaren följande sanning i ansiktet på motståndarna: Numera är det en mycket vanlig uppfattnings hos kvinnor, icke minst hos de moraliskt och intellektuellt högst stående, att det är deras ensak, om de vilja avbryta ett havandeskap. Förr betraktade man detta som mord under särskilt vidriga omständigheter. Men detta betraktelsesätt kan icke tillerkännas riktighet, när det gäller något, som sker på ett tidigt stadium, innan det ännu kan vara tal om, att någon mänsklig varelse existerar. Och doktor H. Petrén konstaterade än en gång att preventivlagen lägger hinder för läkarnas upplysningsverksamhet beträffande könssjukdomarna. Han upplyste om, att specialisterna på könssjukdomarnas område för något år sedan beslutat utgiva en flygskrift angående dessa sjukdomar. I detta flygblad ämnade man också hänvisa till preventivmedel såsom ett skydd mot könssjukdomar. Flygbladet insändes till medicinalstyrelsen, men dess juridiska expert framhöll att denna passus icke kunde medtagas i flygbladet. Det var straffbart! Men sakkunnigheten talade i riksdagen för döva öron. Man ville icke förstå, alltså kunde man icke förstå. Och man gömde sig bakom det ”allmänna rättsmedvetandet” breda rygg och åberopade detta som skydd för sitt fällande beslut.

Mina läsare! Det allmänna rättsmedvetandet, det är du och jag. Och vi ha därför ett stort ansvar. Må vi lära sedlighetshycklarna i riksdagen, att det svenska rättsmedvetandet icke är så genomruttet, som de tro. Må vi lära dem, att grunden för en verklig sedlighet måste byggas på frihet, upplysning och självansvar och icke på barbariska medeltida lagparagrafer. I dag , medan du läser detta, ligger massor av tärda arbetarkvinnor med feberrosor på kinderna runt om p Sverges barnbördshus som offer för dessa lagar. När de flyttats till kyrkogården eller, med livet i behåll men trötta till döds, återvända tillbaka till sina försummade hem och en utsliten, förtvivlad kanske arbetslös make, är det endast för att ge plats åt sina olyckssystrar – åt din mor, din syster, din fästmö, din dotter kanske, som nu skall kämpa samma förtvivlande kamp med döde, som de själva utkämpat…

På könssjukhusen ligga ungdomar av båda könen, brutna hjälplösa, berövade kraft, glädje och lyckomöjligheten för åratal, ja ibland för livet.

På könssjukhusen ligga ungdomar av båda könen, brutna hjälplösa, berövade kraft, glädje och lyckomöjligheten för åratal, ja ibland för livet. Det ligger också småbarn där. Kvidande små varelser, som fått könssjukdom i gåva av sina föräldrar. Barn, som förlorat synen på grund av föräldrarnas okunnighet och därav följande vårdslöshet…

Där sitter människor i fängelset, i djupa, grå, tröstlösa celler, människor som du och jag, med känslor som du och jag, med livshunger som vi, med längtan efter sol och lycka som vi. Nu försmäkta de i detta evigt gråa, glädjelösa, själsmarterande, kvävande, isande famntag. Det är kvinnor och män ur arbetarklassen, som försökt hjälpa sina förtvivlade medmänniskor. det är unga flickor, som icke vågat hjälpa sig själva och icke kunnat få någon annans hjälp – och så togo dr det lilla barnets liv, när de icke kunde göra sig av med en nagelstor slemklump. Att förebygga olyckan hade de aldrig lärt – varken de, eller de män, som voro med om att taga ut livets rätt, att leva så efter naturen, som riksdagshycklarna predika att människorna skola leva, men utan att ge anvisning på, varifrån människorna skola få mat och existensmöjligheter och ett litet bo att mottaga det nyfödda människobarnet…

Runt om i våra sinnessjukhus och ålderdomshem, på fattiggårdar och på privata vårdanstalter sitta tusentals olyckliga människor, mot vilka det varit ett brott att ge livet. de äro själsligt och fysiskt defekta, helt eller halvt idioter. De flesta av dem äro också belastade med ett abnormt starkt driftsliv, som driver dem att trots alla hinder och givetvis fullständigt utan ansvarskänsla sätta det ena olyckliga barnet efter det andra till världen, barn, vilka sedan återigen i sin tur skola befolka sinnessjukhus, vårdanstalter eller fängelser…

Läkarevetenskapen lär oss, att massor av dessa olyckliga äro könslagarnas offer. Ja, att de allra flesta av dem skulle varit antingen ofödda eller sunda och fria människor, om icke könslagarna undanhållit människorna den sakkunniga hjälpen i deras sexuella liv. Säg – skola vi fortsätta att i slöhet och resignation finna oss i dessa lagar? Skola vi fortsätta att låta de maktägande handskas på detta sätt med människoliv och människolycka? Eller skola vi resa oss och i moralens och den verkliga sedlighetens namn kräva lagarnas ersättande med sakkunnig upplysning och hjälp i sexuella frågor? Må arbetarklassen äntligen vakna, lära känna sitt ansvar härvidlag! Må vi samfällt inom alla arbetarorganisationer höja det allmänna rättsmedvetandets tordönsröst till en målmedveten, seg, ihållande hela klassen omfattande protest emot könslagarna – en protest, som framtvingar en ändring. Här hjälper det icke att endast känna medömkan med lagens olyckliga offer, med de utpinade arbetarhustrurna, med de undernärda barnen, med de ärftligt belastade, med lidande könssjuka , med dem som tack vare könslagarna fötts utan själens ljus eller förlorat synens underbara gåva. Här hjälper det icke att sucka och i stillhet gråta en tår. Det hjälper icke heller att förbanna lagarna och lagmakarna och knyta händerna i byxfickorna. Här måste handlas! Fram till en proteststorm, en utomparlamentarisk aktion emot dessa torterande lagar. Väck frågan på nästa möte i din organisation. Antag protester! Säg ifrån hur det allmänna rättsmedvetandet ser på denna fråga. Sätt himmel och jord i uppror för att få sopat bort de omänskliga paragraferna. Det är din energi och din direkta aktion det hänger på. Nu vet du, vad dessa lagar åstadkomma. Då har du också ett ansvar.

Protester från organisationer, från enskilda eller offentliga möten kunna insändas till: Ungsocialistiska förbundet, Ölandsgatan 48, Stockholm 4, där de samlas för att vid lämpligt tillfälle överlämnas som ett uttryck för det allmänna rättsmedvetandet.

Publicerad Uppdaterad
21 timmar sedan
Grovsnusmumriken tittar på en tv-skärm där Mohamsson kramar en gris-Jimmie Åkesson och säger: Visste att liberalerna är för tidelag, men att gå såhär långt
Apropå en presskonferens. Bild: Kattis M

Grovsnusmumriken tittar på Tidölag i tv

Grovsnusmumriken trodde att han hade sett det mesta, men …

Fotnot: Det var 2015 som Liberala ungdomsförbundets kongress röstade för att riva upp lagen som förbjuder sex med djur. Annars är det ofta Centerpartiet som har förknippats med tidelag.

Bild: Kattis M, text: Crille M

Publicerad Uppdaterad
6 dagar sedan
Charlotta Blomberg, Murjek, i Arbetarens första väljarintervju. Foto: Privat

Väljarintervju: ”Vi är inte vana att behöva säga ifrån”

Efter tjugo år som kock i Kungälv utanför Göteborg ville Charlotta Blomberg testa något nytt. Därför jobbar hon sina sista år före pensionen på hembygdsgården i den lilla norrbottniska byn Murjek. Nu är hon den första att frågas ut i Arbetarens väljarintervjuer 2026.

Det dröjer inte många minuter in i vårt samtal innan 61-åriga Charlotta Blomberg säger att hon har varit kroniskt förbannad på den svenska politiken, åtminstone det senaste halvåret. När hon har sagt det skrattar hon. Ett varmt skratt som inte bär spår av ilskan hon beskriver men inte heller faller undan för allvaret i de egna orden. Hon är arg och vill att något ska hända – vi återkommer snart till vad.

Det blir en telefonintervju, det här första av flera fördjupande väljarmöten som Arbetaren kommer att publicera inför valet. Den som följer Vad fan ska man göra-bloggen har redan kort introducerats till Charlotta – hon kallas gärna Lotta – och vår spontana träff i Murjek, där hon bor. Nu vill jag komma närmare henne och hennes tankar och eftersom avstånden är som de är, blir det per telefon.

Första frågan lyder:

Vad bryr du dig om i livet?

– Oj, det var svårt …, svarar Lotta och ber att få tänka efter en stund.

– Jag bryr mig mycket om vår natur, säger hon sedan. Jag använder mig av naturen mycket, gillar att vara i den. Den ger ro och kraft. Och jag tycker det är hemskt, det som händer med våra skogar och andra delar av naturen. En annan sak är det här med Allemansrätten som försvinner mer och mer. Och strandskyddet. Det är mycket som luckras upp som gör det allt svårare för gemene man att få tillgång till naturen. 

Pensionen – och hälsan

De nära och kära blir också viktigare med tiden, resonerar hon. Som ung finns det ”så mycket annat att göra och utveckla” men nu tar relationerna allt större plats. 

– Mina föräldrar är borta sedan ett antal år. Men vännerna, de nära kontakterna, sätter jag väldigt högt, säger hon.

– Och så är det hälsan, som blir viktigare ju äldre man blir. Jag vet inte hur jag ska orka tills jag blir 67, att jobba i 5,5 år till. Innan jag kan gå i pension. Jag lever själv och betalar alla räkningar själv. Det är något som gnager mycket, hur man ska få det att gå ihop. Även om man sparar och försöker göra vad man kan. Men så måste man försöka leva lite också, under tiden. Man kanske inte ens blir pensionär, säger hon.

Du har bott strax utanför Göteborg större delen av livet och lever nu på en ort med ungefär 50 invånare. Hur upplever du skillnaderna, om vi nu tänker på hälso- och sjukvården specifikt?

– Det är en otrolig skillnad mot hur vi hade det hemma.

På vilket sätt?

– Jag skadade min rygg för drygt fem år sedan och fick bland annat kotskador. Det visade sig efter läkarnas missar att det var på grund av benskörhet. Då tog det två-tre månader att komma på remiss in till Göteborg. När jag skulle få samma vård här i Norrbotten skrev de remissen den 28 oktober och jag fick komma in den 28 januari. Femton månader senare, säger Lotta. 

– Och tandläkare … Det finns ingen om du bara vill ha en tid i närmaste större ort Jokkmokk, där kan man bara söka vid akuta fall om man inte är barn eller gammal. Annars får du åka till Boden eller Arvidsjaur eller Luleå, Gällivare …

Det är jättelångt. 

– Ja. Jag har ju läst om att det skulle vara så här. Men har ändå inte tänkt att det var riktigt så illa. Så då får man planera. Det blir viktigt att hålla sig frisk.

”Vart fan är det på väg?”

Det blir en öppen fråga till. Jag frågar Lotta Blomberg om hon kan komma på en situation med koppling till politiken – allt ifrån bristen på tandvård till någon stor omvärldshändelse – som har framkallat någon typ av känsla hos henne. Har något i politiken gjort henne glad, upprörd, lättad, hoppfull? Och då kommer det:

– Ja, alltså man har väl varit kroniskt förbannad nu det sista halvåret tycker jag. 

Och så skrattet.

– Det går ju inte en dag utan att man börjar fundera på ”vart fan är det på väg?”. Det är helt hutlöst hur det håller på, det var ju det vi pratade om sist

– Alltså det här med Tidöregeringen och Migrationsverket och alla dessa helt inhumana… det är så fruktansvärt. Människor som kämpar och som verkligen gör rätt för sig, som blir behandlade som … Det är någonting jag går i taket för med jämna mellanrum. Sen måste jag ju erkänna, det finns människor överallt som beter sig illa. Men det är just de här människorna som verkligen försöker. Jag tycker det är fruktansvärt.

Om jag får backa bandet lite. Berätta om när du röstade första gången – var befann du dig i livet då? 

– Jag hade nog inte flyttat hemifrån än, utan minns det som att jag röstade en gång när jag fortfarande bodde hemma. Och där jag levde då, mitt ute i skogarna några mil utanför Göteborg, där fanns det liksom ingenting att göra för en ungdom. Men det fanns CUF – Centerpartiets ungdomsförbund, säger Lotta Blomberg.

– Det var en förening och det var ju inte så himla hårt politiskt utan vi hade väldigt roligt. Vi umgicks, dansade, åkte på stora läger och man blev lite präglad. Man hittade andra som tyckte om att göra likadana saker. Så det var inte politiken som var det viktiga egentligen. Men det blev ju ändå att man röstade på dem för man blev färgad av det. 

Fälldin mot Palme i valet 1982

Det här var valrörelsen 1982 som hade centerledaren Thorbjörn Fälldin som statsminister och socialdemokraten Olof Palme i opposition. Mycket kretsade kring förslaget om löntagarfonderna – det system som skulle föra över en del av företagens vinster till fonder styrda av fackföreningarna, så att facken skulle kunna köpa aktier i svenska storföretag. Idén var att ge arbetstagarna direkt inflytande över kapitalet och motverka maktkoncentrationen hos privata ägare. Motståndarna såg fonderna som ett hot mot äganderätten.

Stockholm, 13 februari 1978. Thorbjörn Fälldin (C) och Olof Palme (S) träffas utanför Isstadion efter en match. Foto: Kent Östlund/TT

I en intervju inför valet, gjord av journalisten Göran Rosenberg, berättar Olof Palme att han just då läser boken Husbonde och dräng av Leo Tolstoy – ”ett utmärkt inlägg i debatten om löntagarfonder.”

Varför? undrar Rosenberg.

– Det visar att den här husbonden, han är väldigt girig, säger Palme. 

– Han släpper inte ifrån sig någon del av sin makt och sitt inflytande godvilligt. Hur vackert och generöst han än uttalar sig. Han försöker lura den stackars drängen på hans sista kopek. Och drängen, han lär sig att man måste hålla ihop om man ska klara sig. 

Frågor om löntagarfonder och att avskaffa grundskolebetygen

Debatten om löntagarfonderna fortsatte och när de väl infördes ett par år senare var förslaget kraftigt urvattnat. Den borgerliga regeringen under Carl Bildt avvecklade sedan fonderna direkt efter att den kom till makten 1991.

Också annat debatterades flitigt i valrörelsen då Lotta Blomberg röstade för första gången. I ett replikskifte från Svt:s partiledarintervju hörs journalisterna Göran Rosenberg (igen) och Christer Petersson pressa oppositionsledaren Palme i frågan om betyg. Socialdemokraternas kongress hade då tydligt uttryckt att de ville avskaffa grundskolebetygen, också Palme själv sa sig ha övertygelsen att det skulle vara bäst. 

– Men! Vi har gjort opp med Folkpartiet och Centerpartiet om det här. Efter långa diskussioner kom vi fram till att i åttan och nian ska man behålla betygen. Och sen ska man pröva om man kan få bättre intagningsmöjligheter till gymnasiet, en försöksverksamhet. 

 Men ni vill ju ta bort betygen?

– Ja, men vi har gjort opp med de andra partierna.

Men om ni får makt själva efter valet?

– Ja, men vi har ju också moral. Har vi gjort opp, även om det inte är grannarna i byn, utan folkpartister och centerpartister, så står vi för det. Och alltså kommer vi under den kommande mandatperioden icke att röra betygen. Vi har ett partikongressbeslut. Sen sitter vi och förhandlar med de andra och gör upp. Och då anser vi oss faktiskt bundna av en överenskommelse!

Fälldin fick första rösten – svårare i dag

Palme vann valet och Fälldin, som fick Lotta Blombergs röst, tvingades lämna statsministerposten.

Sedan dess har hon valt olika i olika val, inte varit ”jättefast” i ett och samma parti utan gått på specifika frågor aktuella i respektive tid.

– Nu känner jag mig mer osäker än någonsin på vad jag ska rösta på, faktiskt. Jag har egentligen ingen aning om vad partierna står för längre. Så det är någonting jag får sätta igång att göra, gå igenom och läsa in mig. Och ta det kommunala för sig och riksdagsvalet för sig.

Om du jämför din tidiga tid som väljare med den här tiden – vad skulle du säga då?

– Jag tyckte det var lättare att förstå då, att varje parti stod för sin sak. Det var inte de här samarbetena och gråzonerna, utan det var lättare att skilja på den ena och den andra, säger hon. 

– Jag har nog aldrig lagt ner jättemycket energi på att läsa på tidigare. Men jag känner ju nu att jag måste ta tag i det och se vad jag verkligen vill stå för.

Det som också har ändrat sig från då till nu är att vi lever i vad man kallar ett ”post-truth-samhälle. Fakta tar allt mindre plats, det är halvsanningar och lögner från olika håll i debatten. Även om du nu läser på, känner du dig trygg i att partierna och politikerna talar sanning och kommer att agera som de säger att de ska agera?

– Nej, för de skriver ju inte i sina partiprogram vilka de kan tänka sig att alliera sig med. Vissa har sagt att de absolut inte ska göra vissa saker och ändå gör de det. Hur ska man kunna lita på det? Jag vet inte hur man ska få tag i den information man behöver. Jag är inte så snabbtänkt i de här sakerna, det känns övermäktigt, säger Lotta Blomberg.

– Hemma när jag växte upp var vi aldrig någon debatterande familj. Vi diskuterade aldrig politik, så jag är inte van vid det. Det är bara när det är saker jag verkligen kan som jag känner att jag kan stå på mig. Annars tar jag inte diskussionen, för att jag känner mig osäker. 

Riksdagens åtta partiledare i studion inför en partiledardebatt i Svt:s Agenda, oktober 2025. I mitten programledarna Anders Holmberg och Camilla Kvartoft. Foto: Caisa Rasmussen/ TT

Det räcker att se på utvecklingen i USA så får man gråa hår, resonerar hon.

– Med fake news och bristen på respekt för människor i stort. Jag mår dåligt när jag ser det. Och den här tonen. Det sprider sig, det här. Att inte tala sanning och inte stå för vad man har sagt. 

Om jag säger ordet ”framtidstro” nu, i mars 2026 – vad tänker du då?

– Framtidstro har det väl inte varit så lite av någon gång tidigare, känns det som. Men samtidigt hoppas jag också att det leder till att människor … Ja, vi är lite för mesiga, bara. Rent allmänt och politiskt. Vi står inte för saker, även Sveriges regering och Nato – alla bara håller god min. Man sätter inte ner foten och säger att ”nu är det bra”. 

Ljusglimt från Jokkmokks ”Tack men nej, tack”

Vi svenskar är dåliga på det, menar Lotta Blomberg. Och skulle behöva bli lite mer som fransmännen. Ställa traktorer på gatorna och stoppa trafiken och inte ge sig förrän någon faktiskt lyssnar. 

– Jag tror att det kommer att komma. Vi måste på något sätt förena oss. Man måste börja tänka om. 

En ljusglimt var skrivelsen som kom från kommunstyrelsen i Jokkmokk tidigare i år, tycker Lotta Blomberg. Det svar till regeringens nationella samordnare för arbetet med frivillig återvandring som löd:

”Tack men nej, tack” till att delta i ”regeringens anslag och hot mot de medmänniskor som arbetar och bidrar till utveckling och välfärd i Jokkmokks kommun”.

– Då blev man hoppfull. Någon som hade en maktposition som visade var gränsen gick. Och det spred sig bland människor, många delade och många andra kommuner gjorde likadant. Det blev ringar på vattnet och det kändes som att det kanske var startskottet för folk att förena sig och säga att ”nej, nu är det för jäkligt, nu måste vi göra någonting”.

Om du utgår från dig själv: Vad skulle krävas för att trigga igång dig, få ut dig på gator och torg eller på något sätt vara en del av det du själv säger behövs?

– En begränsning för mig är förstås avstånden till olika evenemang. Men jag skulle kunna tänka mig att bli mer aktiv. Och jag tror att det är någonting som har kommit av att det ser ut som det gör. Att jag har känt mer och mer att vi måste göra någonting. Men vad ska man göra och vad kan man göra? Vad är det man behöver stötta, är det demonstrationer eller är det namninsamlingar eller något annat? 

Just namninsamlingar har hon skrivit på då och då, till exempel till förmån för UNHCR eller för att rädda nattågen norrut. Men det finns fler steg att ta, tänker Lotta Blomberg.

– Jag kan tycka att många av oss känns lite trötta. Vi har det för bra tror jag, vi är inte vana vid att behöva säga ifrån. Men man måste ju säga ifrån och inte bara räkna med att alla andra gör det. Det är svårt att ta sig ut när man aldrig har gjort det, men jag tror att det skulle kännas otroligt bra att visa vad man tycker.

Publicerad Uppdaterad
6 dagar sedan

Greta och Alexandra: En avstickare till Karlaplan!

Vi reser i etapper som ni säkert märker. Här i bloggen kommer allt att berättas men det blir lite i omgångar, utportionerat. Idag blir det en paus från norr-etappen med en throwback (heter det så?) till en av våra Stockholmsintervjuer som vi gjorde längs röda tunnelbanelinjen för några veckor sedan – just den här utanför köpcentret Fältöversten, vid Karlaplan på Östermalm. 

Vi hade just sagt hej då till jag vet inte vilken i ordningen av ungdomar som kommit fram för att ta en bild med Greta, den nya tidens autograf. Hon hade – som vanligt – motfrågat den som tog bild om personen kunde tänka sig att ställa upp på att bli intervjuad av oss.

– Nej, jag vill inte prata om politik, tyvärr. Fortsätt med det du gör, du är grym, var svaret. 

Det är fascinerande, sa vi till varandra. Detta återkommande fenomen att en person berömmer Greta och andra aktivister för det de gör och står för – för att i nästa andetag koppla bort sig själva från hela det politiska samtalet. 

– Det verkar som att politik är så avlägset för många. Att man inte kan se hur man själv skulle kunna vara en del av den. Jag tänker att vi har misslyckats här, kollektivt, med att få människor att förstå att det jag och andra aktivister gör, rör alla. Vi gör det här för att politiken påverkar oss och dig, och vi och du kan påverka politiken. Alla kan vara en del av det och alla behövs, sa Greta.

Vi hade gjort ganska många intervjuer inne i köpcentret, flera väldigt intressanta och roliga som vi kommer berätta mer om längre fram (bland annat med en vrålkänd skådespelare som varken Greta eller jag kände igen förrän vi kollade på videoklippen i efterhand, så pinsamt). Nu skulle vi just gå ner i tunnelbanan för att åka till någon annan station längs linjen. Men vi blev avbrutna av… Tada! En ung kille som kom fram och ville ta en bild. Hans kompisar stod intill.

– Okej, sa Greta.

Bilden togs, killen sa “tack så mycket” och Greta högg direkt:

– Får jag intervjua er?

Viss tvekan uppstod men efter en stund ställde fyra killar upp sig i en halvcirkelliknande form mitt framför uppgången till Karlaplans tunnelbana. Det visade sig snart att alla fyra gick i Östra Real – min (Alexandras) gamla gymnasieskola. De var 16 eller 17 år allihop och en av dem bad att få vara anonym, så för enkelhetens skull låter vi alla stå utan namn.

– Vi pratar med folk inför valrörelsen, sa Greta. Frågar vad de tänker kring svensk politik just nu.

– Nej, men det är för hett ämne för mig, sa killen som tog selfien med Greta.

– För hett ämne? svarade hon.

– Jag kan för lite för att prata, sa han och hans kompisar höll med, det var samma för dem.

– Jag har inte bestämt mig för mitt val och vi kommer inte bli 18 till valet, sa selfiekillen.

Greta, som var 15 år när hon började skolstrejka, sa:

– Det betyder ju inte att ni inte har viktiga saker att säga. Jag har inte heller bestämt mig för vad jag ska rösta på, jag har ingen aning. Har ni varit engagerade i politik? Gått på någon demonstration eller någonting?

– Nej, sa alla killarna i mun på varandra. 

– Varför då? undrade Greta.

– Vi har inte varit så intresserade kanske, sa en av de andra killarna som bar sin svarta dunjacka öppen trots ett antal minusgrader. 

– Jag känner att det är lite för långt ifrån oss nu när vi inte kan påverka ändå. 

– Men ni påverkas, sa Greta.

– Jo. Men det har inte varit så relevant… Eller det har varit relevant men det har inte varit så populärt i vårt umgänge kanske, sa selfiekillen.

En tredje kille, iklädd endast fleecetröja, sa till selfiekillen:

– Du är med i elevrådet, så du vet ju ändå hur man kan påverka.

Selfiekillen svarade:

– I skolmiljö har jag ju varit det. Men inte i politik-politik. 

Hur kommer det sig att du är med i elevrådet? (Det här är jag, Alexandra, som frågar.)

– Det är kul att vara med och bestämma. Och få vara med och påverka. 

Vad har du varit med i för beslut?

– I min förra skola ändrade jag på lite saker… Men nu har jag mest suttit med och lyssnat. 

Greta:

– Det är en bra början, ett sätt att börja engagera sig, sa Greta och fortsatte: 

– Känner ni er hoppfulla inför framtiden?

Den fjärde killen, i gråsilvrig dunjacka och keps, kom med in i samtalet:

– Mycket. 

Greta:

– Mycket?

Kepskillen:

– Ja. 

Selfiekillen:

– Både ja och nej. Det känns som att det är många förändringar som kommer och man är lite orolig för det. Men man tänker också att det är så långt fram så… Jag är inte rädd för framtiden. Men lite orolig.

Greta vände sig till kepskillen:

– Vad är det som känns hoppfullt?

Han svarade:

– Nej, men jag tycker att det ska bli kul i framtiden. Vad ska man vara rädd för, liksom? Eller, det känns inte som att det finns så mycket att vara rädd för.

Killen med öppen jacka fyllde i:

– Vi är trygga i styret som är just nu. Och vi tror på våra politiker.

Greta:

– Bra att höra att ni är hoppfulla. 

Jag vände mig till selfiekillen:

Du sa lite både och. Vad tänker du på? 

– Det är mycket nytt som händer.

Killen i silverjacka bröt in och frågade sin kompis:

– Som vadå?

Selfiekillen:

– Typ, det är mycket med AI. Även fast det är väldigt intressant. Och sen är det ju hela klimatfrågan. Så det är ju lite ångest kring det. 

Silverkillen skrattade till:

– Har du klimatångest?

Selfiekillen: 

– Nej, haha. Men alltså…

Han såg på sina kompisar. 

Silverkillen:

– Det är inget fel med det. 

Selfiekillen:

– Man påverkas ju kanske inte så jättemycket här i Sverige. För det är inte så mycket naturkatastrofer. Men… Om man tänker… Till exempel, om man är och åker skidor så märker man ju direkt att det är mindre snö. Och glaciärerna smälter och…

Greta: 

– Klimatångest är en intressant term, tycker jag. För ångest är ju att man överreagerar på någonting och oroar sig i onödan. Men klimatångest är ju snarare att man förstår det som forskningen säger…

Selfiekillen: 

– Du menar att det inte riktigt är ångest? För jag överreagerar inte, eller?

Greta: 

– Alltså, ångest kan det ju vara. Men det är ett intressant begrepp. Att vi fokuserar på brandlarmet snarare än att kolla på att huset faktiskt brinner. 

Selfiekillen:

– Intressant perspektiv.

Silverkillen: 

– Det var djupt. 

Killarna började röra sig lite otåligt, sannolikt kalla och redo att gå vidare. Greta ställde en sista fråga:

– Vad krävs för att ni ska engagera er och till exempel gå på en demonstration?

Killen i silverjacka svarade:

– Jag skulle nog behöva att någon tog med mig dit, tror jag. Det är liksom att jag inte riktigt vet hur man går med i en demonstration. 

Selfiekillen fyllde i:

– Alltså jag tror att om personer i min närhet skulle göra det, så skulle jag följa med. Det tror jag.

Nu dök det upp några vänner eller bekanta till våra intervjupersoner och vi tackade dem och sa hej då. Just innan vi hann fram till rulltrappan kom det ett nytt gäng grabbar från Östra Real:

– Är det Greta!? Kan vi få ta en bild? 

Det togs en bild och de började gå, samtidigt som en av dem sa: 

– Vi stöttar dig!

– Toppen, sa Greta och ropade efter dem:

– Hoppas jag får se er på en demonstration någon gång snart!

Det var allt från Karlaplan för denna gång. Nästa gång vi hörs blir det sannolikt mer från vår resa i norra Sverige. Hej så länge!

Publicerad Uppdaterad
7 dagar sedan
Förhandlaren Alexandra D’Urso berättar om hur Uppsala LS hjälpte en medlem att förhandla upp lönen. Foto: Hasse Holmberg / TT, Privat. Montage: Arbetaren

Uppsala: Facket hjälpte förskole­pedagog att förhandla upp lönen

Den syndikalistiska fackföreningen Uppsala LS hjälpte en pedagog på en privat förskola att förhandla upp lönen. Förhandlaren Alexandra D’Urso berättar om processen, om esset i rockärmen och om hur fackföreningen har satsat på fler ideella förhandlare.

Det var efter lönesamtal på en privat förskola som en förskolepedagog hörde av sig till sin fackförening Uppsala LS av SAC.

Medlemmen var missnöjd med löneutvecklingen och på arbetsplatsen visade det sig, enligt Uppsala LS, att det fanns flera stora arbetsmiljöproblem: Kränkande särbehandling, hot om varningar, konflikter i personalkollektivet och otydliga rutiner. 

Just lönen, menade förhandlaren Alexandra D’Urso, kunde vara ganska svår att påverka i stunden. Men facket lovade att ändå göra ett försök och kallade ledningen för den privata förskola till förhandling.

 – I januari kallade vi dem till förhandling angående anställningsvillkor, lön, arbetsmiljön och arbetstider. Och om kränkande särbehandling, som skedde mot vår medlem.

Det tog tid att få till förhandlingen. I början ville den privata förskolan inte lämna ut vissa dokument, till exempel dokumentation över lönesamtalet. Och efter att facket begärde ut en kopia av förskolans arbetsmiljöpolicy, fick de ta del av en policy som till synes skapades under förhandlingsperioden, menar Uppsala LS.

Esset i rockärmen – MBL 18 §

När ledningen inte ville lämna ut dokument tvingades facket att påminna om medbestämmandelagen (MBL) 18 §, som tydligt säger att om en part i en förhandling åberopar skriftliga handlingar ska de finnas tillgängliga för motparten.

Alexandra D’Urso är förhandlare på Uppsala LS. Foto: Privat

– Men då behövde förhandlingen pausas, fortsätter Alexandra D’Urso. När förhandlingarna sedan återupptogs var de betydligt mjukare och vi kunde resonera med arbetsköparen.

Sammanlagt hölls det fyra förhandlingar under vintern. Och vid sista förhandlingen gick ledningen med på att höja medlemmens lön. 

Just MBL 18 § berättar Alexandra D’Urso är en lag som Uppsala LS använder sig av ofta i förhandlingar.

– Den är kort, enkel och tydlig. Vi använder den ganska ofta i våra förhandlingar. För så fort någonting nämns av en arbetsköpare så vet vi att vi kan begära ut det. Så det är ett bra kort att spela i förhandlingen.

Uppsala LS satsar på förhandlare

Under de senaste månaderna har Uppsala LS vunnit flera förhandlingssegrar. 

Nyligen hotades en medlem på kommunen med uppsägning – något som stoppades av facket. Tidigare har man också stoppat ett bemanningsföretag från en uppsägning i samband med en föräldraledighet. 

Uppsala LS har vunnit flera förhandlingar senaste tiden. Foto: Skärdump Uppsala LS

Och i höstas hjälpte man en rullstolsburen medlem på Samhall att förhandla om tillgänglighetsanpassningar, samt begära ut ersättning till medlemmen för brott mot diskrimineringslagen.

Alexandra D’Urso berättar att de vunna ärendena är ett resultat av att fackföreningen satsat på utveckling av förhandlingsvanan bland medlemmar.

– Vi har satsat mycket på att öka vår förhandlingsverksamhet och att utbilda fler förhandlare.

MBL-pingpong med Uppsala LS

En uppskattad utbildning som facket har anordnat är så kallad ”MBL-pingpong”. Deltagarna får prova att rollspela arbetare och arbetsköpare och i olika scenarier, riktiga och påhittade, testa att använda MBL-paragrafer i förhandlingssituationer.

– Det är superroligt, för man får driva på och lära sig hur man till exempel bokar en förhandling, vad man har för tidsfrister och hur man argumenterar tillbaka. 

I vissa förhandlingar kan man behöva vara hård och ställa arbetsköparen mot väggen, berättar Alexandra Alexandra D’Urso vidare.

– Det är inte alltid lätt att vara konfrontativ på det sättet. Som man behöver. Men det är jättebra att ha ett pass med andra kamrater som vill lära sig om förhandling, att testa att vara hård. 

Just utbildningarna med momentet MBL-pingpong har gjort att det är många medlemmar som nu testat att förhandla.

– Vi har verkligen ökat antalet personer som kan hoppa in och ta förhandlingar. Vilket är jätteroligt,  avslutar Alexandra D’Urso, förhandlare på Uppsala LS av SAC.

Publicerad Uppdaterad
1 vecka sedan
Chalmers Social Justice i ett debattinlägg som är en fortsättning på delar av lärarkårens debattartikel i höstas, som förblev obesvarad av högskolans ledning. Foto: Bo Carsing/TT

Chalmers ledning duckar frågor om Israelsamarbete

Under en lång tid har studenter och anställda på Chalmers krävt att högskolan avslutar sina samarbeten med institutioner medskyldiga till folkmordet i Palestina – utan gehör. Trots tältläger, öppna brev och offentligt avslöjade forskningssamarbeten med israelisk vapenindustri står ledningen fast vid sin ståndpunkt. Chalmers Social Justice i en replik på det svar de aldrig fått – samtidigt som ledningen kallas att bemöta dem i offentlig dialog.

I skrivande stund är det drygt ett halvår sedan Solidarity Group, en grupp bestående av lärare och forskare på Chalmers, skrev ett öppet brev i GP till ledningen på Chalmers med uppmaningar att se över och avsluta samarbeten med institutioner i Israel som är medskyldiga till folkmordet i Gaza.

Gruppen startades som en reaktion på hur universitetet hanterade studenternas protester mot militära samarbeten och kopplingar till en folkmordsanklagad stat – genom att tillkalla polis, polisanmäla studenter och förbjuda demonstrationer. Efter publiceringen av det öppna brevet fick gruppen till ett möte med ledningen där samma inkonsekventa hållning som intagits sedan folkmordet inleddes tyvärr upprepades. 

Det var först efter att ett tältläger uppfördes på ”Geniknölen” som vi fick till ett möte med ledningen. Där kunde vi presentera våra självständiga efterforskningar, i vilka vi upptäckt att Chalmers sedan 2009 ingått i hela 21 samarbeten med israeliska institutioner. Bland de mest uppseendeväckande ett som undersökte nya produktionsmetoder för flygindustrin där IAI (Israeli Aerospace Industries) ingick. Detta företag producerade Israels första attackdrönare som användes för att attackera ambulanser i Libanon redan tre år innan.

Man har även varit med i projekt för att förfina datorsystem med hög prestanda tillsammans med IBM Israel som driver ockupationens befolkningsregister. Resultaten har sannolikt används till ’Lavender’ och ‘Daddy’s Home’, program som använder generativ AI för att generera måltavlor för de olagliga bombningarna av Gaza.

Inga etikprövningar inför samarbeten

Nyligen har Chalmers även varit med och startat ett forskningssamarbete som syftar till att vidareutveckla generativ AI tillsammans med ett israeliskt universitet, teknik som redan bevisligen använts av den israeliska militären för att begå krigsbrott. Samtidigt pågår ett samarbete med israeliska universitet inblandade i att utveckla nya kommunikationssystem för fordonssystem med ’hög mobilitet’, vilket antagligen inkluderar drönare. Vi har även fått veta att det inte finns några krav på etikprövningar inför samarbeten mellan högskolan och privata aktörer. 

Demonstranter utanför Göteborgs universitet protesterar mot kriget i Gaza och kräver att universitetet bryter samarbetet med israeliska lärosäten. Foto: Adam Ihse/TT

Detta bemöttes med axelryckningar. Chalmers stod fast vid samma position som hållits sedan början av folkmordet. Inte ens efter att vi offentligt avslöjat resultatet av våra efterforskningar i Tidningen Syre tänkte man ta avstånd från sitt eller sina samarbetspartners ageranden. Som mest lovade man att delta i ett arbete som stödjer återuppbyggnaden av det högre utbildningssystemet i Gaza.

Att ta avstånd från sina medskyldiga samarbetspartners vore tydligen ett utrikespolitiskt ställningstagande, trots att detta är en intern fråga gällande högskolans egna samarbeten. Det är ändå en märklig förevändning då Chalmers tidigare tagit liknande ställningstaganden när det gällde invasionen av Ukraina och upproret i Iran 2022. Tydligen gjordes dessa efter uppmaningar från regeringen, men detta nämndes aldrig i uttalandena. Men enligt 2 kapitlet, 2:a § i högskolelagen, är det ”Styrelsen för en högskola [som] har inseende över högskolans alla angelägenheter och svarar för att dess uppgifter fullgörs” och alltså inte regeringen.

New public management har lett till en ond cirkel

Trots att våra krav upprepats av en stor del av de anställda på högskolan, och att FN:s högsta utredningsorgan, Amnesty, Human Rights Watch samt Bt’selem har fastställt att Israel begår ett folkmord i Gaza står ledningen än i dag fast vid en helt obegriplig och oförsvarlig ståndpunkt. 

Då ledningen varken svarat på vår artikel eller den från fakulteten tänkte vi skriva den repliken som hade varit lämplig att komma ut med, utifrån hur vi föreställer oss att de faktiskt resonerar i frågan.

Det hade varit klädsamt att till exempel medge hur Chalmers just nu går med ett 60-procentigt overhead. Alltså att en sådan stor del av intäkterna från forskningsmedel går till omkostnader såsom hyra och administration, och hur detta gör att Chalmers knappast har råd att bli av med de flera miljarder från EU:s Horizon-program som är öronmärkta för samarbeten med israeliska institutioner. Detta har att göra med hur omfattande privatiseringar har gjort staten tvungen att hitta nya inkomstkällor och det är en del i hur Chalmers sålt av sina lokaler till det statliga bolaget Akademiska hus. Genom de höga hyrorna finansierar högskolan staten, i stället för hur det rimligtvis borde vara – att staten finansierar högskolan. 

Man hade även kunnat ta upp hur new public management-paradigmet har lett till en ond cirkel. Den ökande andelen administratörer som anställts för att ”effektivisera” verksamheten styr forskningen bort från ämnen som kan gynna världen – och mot vad som drar in medel. Det belastar verksamheten ytterligare och tvingar högskolan att ingå i problematiska samarbeten. 

Vad väger tyngre än folkmord?

Under det senaste mötet med oss som driver frågan hänvisar ledningen till att deras professionella roll tvingar dem att göra vissa avvägningar som kan gå emot en personlig moral. Vi kräver att veta vilka avvägningar som kan väga tyngre än att hindra högskolan från att vara medskyldigt i folkmord. Vi ser detta som ett implicit erkännande av den situation vi beskrivit, och ett monumentalt misslyckande i ledarskapet.

Ifall det finns vissa systematiska eller strukturella orsaker till varför högskolan måste agera på ett sätt som strider mot dess värdegrund är det ledningens roll att sätta ord på och agera för att förebygga detta. Det är skamligt att de bevisligen har en förståelse för vikten av påverkansarbete gentemot politik och samhälle då de håller föredrag på Almedalsveckan och skriver debattartiklar i Dagens Industri, samtidigt som de inte lyfter ett finger för att arbeta för en högskola som är tillräckligt ekonomiskt och politiskt självständig för att undvika samarbeten som gör den medskyldig i folkmord. 

Vi kallar ledningen att bemöta oss i en offentlig dialog där de kan försöka bortförklara den systematiska förklaringen till deras agerande som vi har redogjort för. Det kan mobilisera ytterligare offentlig press på högskolans ledning men även våra makthavare för att få till den välbehövda förändringen som kan leda till att: 

● Chalmers återfår sin ekonomiska och institutionella självständighet.

● Chalmers avslutar samtliga samarbeten med institutioner och företag som är medskyldiga i folkmord eller andra människorättskränkningar, eller där medarbetare inte kan uttala sig om militärens agerande i rädsla för att bli arresterade såsom hände vid Hebrew University of Jerusalem. 

● Chalmers inför riktlinjer för etikprövningar inför samtliga samarbeten som inbegriper en bedömning av det socialpolitiska klimatet i samarbetslandet, såsom yttrandefrihet och säkerhetsläge, i enlighet med remissvaren till UHR, Vinnova och Vetenskapsrådets uppdrag för att främja ansvarsfull internationalisering.

Chalmers Social Justice

Publicerad Uppdaterad
2 veckor sedan
8 mars - bevakning kring internationella kvinnodagen

Det händer på 8 mars 2026

Vad händer på internationella kvinnodagen? Arbetaren listar några evenemang runt om i landet.

Malmö

Klockan . 10.00 Brunch Feminister mot fascister! – 8 mars 2026 (Vänsterpartiet m.fl.)
Brunch, kl. 10-13 Vad: Brunch med musik, workshops, barnaktiviteter, bokbord och kultur. Var: Café Barbro, Norra Skolgatan 10 B. → Läs mer

• Klockan 13.00 Demonstration, Feminister mot fascister!
samling kl. 13.00 Vad: Demonstration med tal och musik Var: Samling vid Möllevångstorget. Tåget avgår ca kl. 13.30 mot St. Knuts torg. → Läs mer

Klockan 15.00 Demonstration Feminism underifrån – kvinnokamp klasskamp krossar patriarkatet!
Panelsamtal kl. 15.30 Vad: Samtal om Sexualundervisningen i skolan, med skolpolitiska utskottet Var: Poeten på hörnet → Läs mer

Foto: Fredrik Sandberg/TT

Hörby

•  Aktivister – En film av Maj Wechselmann på Internationella kvinnodagen
Klockan 14:00 på Bio Sågen.
”Vi uppmärksammar internationella kvinnodagen genom att premiärvisa Maj Wechselmanns Aktivister. Från dagens Gaza till Sergels torg, där ungdomar, mammor och mormödrar kräver att regeringen tar klimatkrisen på allvar eller agerar mot mot Israels krigsförbrytelser medelst plakat nedtecknade på kartonger.” → Läs mer

Stockholm

Demonstration: “Vår rätt att välja, vår rätt att leva.”
Starttid: 14.00
Avmarsch: 15.00
Rutt: Medborgarplatsen – Mynttorget

Arrangör: 8 mars-kommittén. Årets kommitté består av Ung Vänster Storstockholm, Vänsterpartiet Storstockholm, Stockholms tjejjour, Seko Stockholm, Kurdiska kvinnorådet Amara, LO i Stockholms län, SSU Stockholm, Grön Ungdom Stockholm, ABF Stockholm och Feministerna Stockholm.
Läs mer

Ta natten tillbaka (Allt åt alla Kvinnofront m.fl.)
Separatistisk demonstration för kvinnor och transpersoner!
Samling Tjärhovsplan 20.00
Folkkök på Kafé 44: 18.00

”Vi tar natten tillbaka från de som inte tycker att natten och staden är vår. Som tjänar på att vi gömmer oss och underkastar oss. Vi tar natten tillbaka från de som utsätter oss för sexuellt våld och som trakasserar oss. Vi tar natten tillbaka från de som vill inskränka våra reproduktiva och kroppsliga rättigheter. Nu är det förövarnas tur att vara rädda. Gatorna tillhör oss!” → Läs mer

Göteborg

• TA NATTEN TILLBAKA! KVINNA LIV FRIHET, JIN JÎYAN AZADÎ! NU, DÅ, FÖR ALLTID!
”Trött på patriarkatet? Trött på att höra om ännu en kvinna som drabbats av en mans våld? Trött på att se snuten och ordningsvakter göra våra gator ännu mindre säkra? På lördag den 7 mars tar vi över gatorna och skapar vår egen trygghet – tillsammans!

  • Samling på Masthuggstorget
  • OBS! Lördag 7 mars, kl. 19.30
  • Enbart för kvinnor, transpersoner och icke-binära

Ta natten tillbaka är inte bara en demonstration för kvinnors och transpersoner frihet, det är också en fest! Vi kommer därför spela musik och dansa fram längs gatorna.

I år ses vi igen under parollen kvinna liv frihet. För att hedra alla kvinnor som kämpar i Iran och Kurdistan. För alla kvinnor som reser sig mot femicid, för fred, för rätten att leva i frihet. För kvinnorevolutionen” → Läs mer

Uppsala

• Fackeltåg på internationella kvinnodagen
”På internationella kvinnodagen – den 8 mars – vill vi med ett fackeltåg demonstrera för att bevara sexualundervisningen och kunna förebygga sexuellt våld mot unga tjejer! Vi samlas kl 17:30 på Stora torget och facklor kommer att säljas på plats. Fackeltåget avslutas med sång av Uppsala feministkör och tal av RFSU. Vill du tillsammans ta ställning? GÅ MED OSS!” → Läs mer

Vara

• Filmen Aktivister visas på Park Bio
”Park Bio i Vara kommer att visa filmen Aktivister av Maj Wechselmann den 8 mars kl. 19.00. 8 mars, Internationella kvinnodagen, känns det viktigt att uppmärksamma Aktivister om 2 unga kvinnor och många kvinnor som bedriver utomparlamentariskt arbete för miljön, fred, rättvisa och demokrati!”
Läs mer

Gävle

• Kvinnodagsvaka
7 mars, 16.00-22.00 Musikhuset Sjömanskyrkan

Kvinnojouren Blåblockan bjuder in till vaka på Musikhuset för en peppig kväll där lokala initiativ lyfts fram. Musik med Coffeebeans, Koma NurDil, Systrarna Gävleborg. Också på scen: Ann Nilsén (Länsmuseet), representanter från Kvinnojouren Blåklockan, MÄN Gävle, HiG, Amnesty och Gävle kommun. Och Nica Forsberg, spoken word!
Quiz. Kvällen avslutas med filmvisning inklusive popcorn.
Läs mer

Umeå

Kvinnojouren Umeå arrangerar en demonstration
Samling kl. 14:00 på Renmarkstorget
Tåget avgår 14:15
Avslutning med tal på Renmarkstorget cirka 14:45
Läs mer

Publicerad Uppdaterad
2 veckor sedan
2026 års Ottarpris går till lärarna Kristina Nilo och Makz Bjuggfält. Foto: Alva Roselius, Sverre A. Børretzen/TT

Ottarpriset 2026: Lärarna Makz Bjuggfält och Kristina Nilo – för sitt arbete med nu hotad sexual­under­visning

Tidningen Arbetaren har utsett årets Ottarpristagare: två lärare som i många år arbetat för att sprida kunskap om sexualitet, samtycke och relationer på elevernas villkor. 

Just nu pågår det största angreppet mot sexualundervisningen i modern tid, enligt RFSU, Riksförbundet för sexuell upplysning. Bakgrunden är två statliga utredningar. Regeringen ska lägga fram sitt förslag för riksdagen den 17 mars. 

– RFSU grundades av Ottar år 1933. Vi på Arbetaren ser att det, dessvärre, 93 år senare är dags att ge priset till personer som kämpar för något så grundläggande som sexualupplysning i svenska skolor, säger Arbetarens chefredaktör Amalthea Frantz. 

”Anti-woke”-trend och panik

Så varför hotas sexualundervisningen nu? I bakgrunden finns en internationell ”anti-woke”-trend. Men framför allt handlar det om sjunkande resultat i svenska skolor. Politikerna har panik över det, säger pristagarna Kristina Nilo och Makz Bjuggfält. 

– Det speglar en syn på vad skolan ska ge eleverna: mätbar, instrumentaliserad kunskap som är enkel att kontrollera. Andra värden, som är svårare att mäta, faller bort, säger Kristina Nilo.

Den eventuella nedskärningen av sexualitet, samtycke och relationer kan ses som en bieffekt av allt annat förändringsarbete.

Undervisar elever och lärare 

– Vi kan inte ta någonting för givet. Det händer saker i världen, det påverkar barn och unga, och när det kommer in i skolan behöver vi vara beredda att handskas med de frågorna om vi vill ha ett fritt och öppet samhälle, säger Makz Bjuggfält.

Tillsammans har han och Kristina Nilo undervisat mängder av elever om sexualitet, samtycke och relationer sedan 2012. Runt 2018 började de även fortbilda andra. I februari skrev de, tillsammans med fyra andra lärare, en debattartikel i Vi Lärare som undertecknades av 150 oroliga skolanställda.

– Skolan blir helt avgörande, eftersom vi aldrig kommer att leva i ett samhälle där alla barn har tillgång till lika trygga vuxna hemma, säger Kristina Nilo.

Läs mer i intervjun med Ottarpristagarna.

Uppdatering: Riksdagsbeslutet som skulle fattats den 17 mars är framflyttat och kommer senare under våren.

Publicerad Uppdaterad
2 veckor sedan
Grovsnusmumriken spelar Kjell Höglund "Från alla håll så manar man till krig och kamp och utanför mitt fönster hör jag ofta stöveltramp", bredvid sig en gitarr med "This machine kills fascists"
Grovsnusmumriken fortsätter betrakta världen. Bild: Kattis M Bild: Kattis Mörk

Grovsnusmumriken säger … desertera!

Grovsnusmumriken spelar just nu Kjell Höglund: ”Från alla håll så manar man till krig och kamp, och utanför mitt fönster hör jag ofta stöveltramp.”

Publicerad Uppdaterad
2 veckor sedan
Isak Gerson, skribent i Arbetaren.  Foto: Olof Åström, Skärmdump

Skurup-domen sätter priset på en arbetares liv

Vad är priset på en människas frihet och hälsa? Malmö tingsrätt har, som Arbetaren rapporterat om, kommit fram till en siffra i sin dom mot de företagare som förslavat tre polska arbetare i Skurup, i ett halvårs tid.

Priset låg på drygt 900 000 kr, alltså 600 000 kr per person och år. För den summan kan du anställa och betala sociala avgifter för en månadslön om 38 000 kr/månad, vilket inte är långt ifrån vad en genomsnittlig byggarbetare tjänar.

Om du anställer någon legitimt behöver du också följa gällande lagar om arbetstid och arbetsmiljö, vilket uppenbarligen inte gjordes hos det här företaget. De arbetade enligt artikeln både på tak och med asbest utan skydd, och de arbetade förutom byggjobb även med städning och lagning av bilar. En förslavad arbetare kan du schemalägga efter behov och utan varsel.

Läser man specifikationen av skadestånden i domen ser man att skadeståndet primärt består av ersättning för utebliven lön, och lönen sätts efter vad som överenskommits mellan gärningsmannen och brottsoffren, snarare än vad som gäller i kollektivavtalet, som måste ses som branschstandard. Den så kallade kränkningsersättningen är ringa och ersättning för sveda och värk avvisades. Det är säkert i enlighet med gällande lagar, men är det så vi vill behandla människohandel?

Om man gör det profitabelt att förslava arbetare, varför skulle andra företagare låta bli?

Visst, en av gärningsmännen fick också fängelse. Men vad ger det brottsoffren, som förlorat sin frihet och sin hälsa och utnyttjats i ett halvår? Vad sätter det för pris på en arbetares liv? Och vad ger det för incitament till övriga aktörer på arbetsmarknaden? Om man gör det profitabelt att förslava arbetare, varför skulle andra företagare låta bli?

Visst finns det ett avskräckande värde i fängelsestraffet, men för en bransch som redan är starkt präglad av brott och ekonomiska oegentligheter kan man inte lita på att det kommer att räcka. Beslut kommer antagligen att fortsätta fattas i hög grad efter vad som är och inte är lönsamt. Vill vi bli av med slavarbetet måste det synas i resultaträkningarna. Men framför allt, om vi vill visa folk att arbetarliv har ett värde måste det synas i skadeståndsvärdet.

Publicerad Uppdaterad
2 veckor sedan
Sexualupplysaren Elise Ottesen-Jensen, Ottar. Foto: Pressens Bild / TT, Sverre A. Børretzen/TT. Montage: Arbetaren

Ottar – journalisten som kämpade för sexuell frigörelse

Från prästdotter till grundare av RFSU – svar på vanliga frågor om Ottar.

Vem var Ottar?

Ottar var den signatur som Elise Ottesen-Jensen använde när hon började skriva för tidningen Arbetaren vid starten 1922. Då var hon redaktör för de så kallade kvinnosidorna. 

Tidningens ledning ville att de sidorna skulle innehålla hushållstips, recept och annat som de tänkte var ”kvinnligt”. Detta krockade snart med Ottars vilja. Hon var aktiv feminist, syndikalist och antifascist. Elise Ottesen-Jensen och hennes partner, Albert Jensen som var tidningens utrikesredaktör, sade upp sig i protest. Senare återkom båda till Arbetaren och på 1930-talet var Ottar redaktör för sidan Vi Kvinnor i tidningen.

Vad är Elise Ottesen-Jensen känd för?

I dag är Elise Ottesen-Jensen mest känd för sitt arbete med sexualupplysning och preventivmedel. Hon reste till exempel runt och hjälpte kvinnor runtom i landet att prova ut pessar. 

Det arbetet var en del av hennes politiska övertygelse, men i bakgrunden fanns också personliga upplevelser: Hon hade sett sin mamma slitas ut av alla graviditeter. Systern Magnhild tvingades adoptera bort ett barn i tonåren, blev psykiskt nedbruten och dog ung. Dessutom fick Elise Ottesen-Jensen och Albert Jensen ett barn som dog efter en kort tid.

Men Ottar är också känd för att det var hon som uppmuntrade den kända författaren Moa Martinson att börja skriva. På den tiden hette Martinson Helga Johansson och skrev för Arbetarens kvinnosidor. 

Vem startade RFSU?

Jo, det var Elise ”Ottar” Ottesen-Jensen som år 1933 låg bakom grundandet av RFSU, Riksförbundet för sexuell upplysning. 

RFSU är fortfarande en mycket aktiv organisation och sedan 1981 heter deras tidskrift Ottar.

Vad är Ottarpriset?

Ottarpriset instiftades av tidningen Arbetaren år 2017 och delades ut första gången 2018. Priset går till personer eller grupper som kämpar för jämlikhet och feminism, särskilt kopplat till sexuella rättigheter. 

Ottarpriset består av 10 000 kronor, ett diplom och en middag med Arbetarens redaktion.

Här kan du nominera till Ottarpriset och läsa mer om tidigare pristagare.

Publicerad Uppdaterad