Vad sätts på spel i en dikt om språket?
Genom läsningen av poeten Johan Jönsons dikttrilogi med.bort.in. (2012), mot.vidare.mot. (2014) och dit.dit.hään. (2016) återstår som det tydligaste svarsalternativet: språket.
Det kanske kan låta poserande och sökt, men jag tror ändå att det är en rättvis precisering. I Jönsons poesi främmandegörs ofta dikten inför sig själv, ett moment som blir påtagligt i flera av de konstnärliga tekniker som används. Ett exempel är bildandet av ord som ligger på gränsen mellan felskrivning, dialektal oförståelighet och neologism: ”skättat”, ”säblas”, ”mäld”, ”mennandet”. Det är ord som stakar, hummar och gurglar dikten. Ett slags icke-ord som materialiserar en vilja som finns i hela författarskapet; att inom språket röra sig bortom språket, eller mer konkret: ”Jag ville göra / oöversättbara / svenskaformer”.
Dessa ords (o)ljudlighet visar prov på poesins förmåga att göra de fysiska egenskaperna hos språket påtagliga. Dikten demonstrerar hur språklig mening, åtminstone till viss del, existerar genom dess materiella egenskaper. Jag tänker mig att dessa oöversättbara svenskaformer, dessa icke-ord, försöker finna vägar ut ur den språkliga ordning som dikten samtidigt skrivs fram i.
Genom skapandet ord som vägrar kommunicera, vägrar kommodifieras, mobiliserar poesin ett motstånd mot förståelse och tolkning. Men det är ett invecklat motstånd, då Jönsons diktverk visar sig vara medvetna om motståndets motsägelsefulla karaktär: ”det existerar inget. metaspråk. / eller. / något språks. utsida. / annat. / än nästa. samtliga språk.” Det går inte tala utanför språket. En måste tala och göra motstånd inifrån, vilket också gäller för dessa icke-ord. De kan bara förstås inifrån språket, i relation till mening.
Poesin insisterar på att försöka bespråkliga det som inte går att begrip- eller begreppsliggöra.
Här formuleras problem som angår den svenskspråkiga samtidspoesin i stort: å ena sidan uttrycks en hopplöshet inför att bedriva diskurskritiskt och politiskt motstånd genom poesins former, men å andra sidan får poesin fortsätta med sitt fortsättande, vilket tyder på en sorts hoppfullhet. Poesin insisterar på att försöka bespråkliga det som inte går att begrip- eller begreppsliggöra. Den försöker skriva fram någonting nytt genom att sätta sig själv på spel.
Hos Jönson blir oförståelighet alltså ett sätt att göra detta genom att frammana nya förståelser, i syfte att stärka inbillningsförmågan. Det kanske kan låta exklusivt i en tid som vår, där politiska kamper skriker efter direkt handling. Men jag vill ändå insistera på inbillningsförmågans betydelse, på hur politiska aktioner behöver språkliga revolutioner.
Jag tänker bland annat på några rader ur Franco ”Bifo” Berardis The Uprising: On Poetry and Finance (2012), där poesin får bli svaret på följande fråga: ”Hur kan vi tänka oss subjektionsprocesser när prekarisering riskerar den sociala solidariteten och samhällskroppen kopplas upp till teknolingvistiska automatismer som reducerar dess aktivitet till en repetition av inneslutna beteendemönster?” Även om Berardi ibland har en något idealistisk syn på poesins förmågor så håller jag i grunden med: poesin blir viktig i skapandet av nya politiska visioner och emotioner.
Jag ser det som en fråga om hur – för om poesin ska insistera på att försöka tänka det språkligt och politiskt otänkbara måste den samtidigt hitta sätt att sätta sig själv på spel. Risktaganden som gör det viktigt att försöka finna nya sätt att förhålla sig till den semiotiska kapitalismen på (det vill säga den globala ordning vari betydelse och mening bildas). Jönson igen: ”det existerar inget. metaspråk. / eller. / något språks. utsida.” För ”var ska dikten börja när språket känns så inkorporerat i ordningen att det inte längre har någon utsida?”, som Emil Boss skriver i diktverket Acceleration (2017).
Samtidigt blir det viktigt att uppmärksamma vad och vem som sätts på spel i poesin. För det är inte bara är språket som är utsatt i samtidspoesin, vilket inte minst blir tydligt Jönsons dikttrilogi. Diktverkens misogyna, rasistiska och funkofobiska uttryck, vilka jag läser som framskrivna begär, väcker frågor om ansvar. (Jag menar här begär i en vid, ideologisk mening. Alltså socialt skapade krafter som på en medveten och/eller omedveten nivå påverkar människors känslor och tankar.) Jönsons devis: ”Är inte ansvarig för det jag skriver” tåls därför att utmanas på ett flertal punkter, vilket jag återkommer till.
Diktverkens misogyna, rasistiska och funkofobiska uttryck, vilka jag läser som framskrivna begär, väcker frågor om ansvar.
Först vill jag lyfta fram utvecklingsekonomen Guy Standings uppmärksammade begrepp prekariatet. En nyordsbildning av prekär och proletariat, som myntades i boken Prekariatet: Den nya farliga klassen (2010). Standings förståelse av prekariatet kan kort definieras som en global ”klass i vardande”. En samhällsgrupp som trots sina skiljaktigheter definieras genom att vara socialt marginaliserad och inneha kortvariga och dåligt betalda anställningar. Vilket i sin tur ger osäkra villkor på arbetsmarknaden.
Prekariatet vill ha frihet och grundläggande trygghet. Som Kierkegaard uttryckte det är ångesten en del av friheten. Den är det pris som vi betalar för vår frihet och kan vara ett tecken på att vi har den. Men om inte ångesten hålls i styr, förankras i trygghet, stabilitet och kontroll riskerar den att slå över i ogrundad rädsla och en oförmåga att fungera rationellt eller utveckla ett sammanhållet narrativ för liv och arbete. Det är här som prekariatet befinner sig i dag, med en önskan om kontroll över tillvaron, om en återuppväckt social solidaritet och ett hållbart självbestämmande, samtidigt som det avvisar gamla labouristiska former av trygghet och statligt förmynderi.
En viktig del av Standings tankar är beskrivningen av hur prekariserade subjekt gradvis förlorar sin levnadsstruktur. Tillvarons rumsliga och tidsliga ramar löses upp och blir nära inpå flytande. En ångestfylld avnarrativisering av subjektets verklighet, och i förlängningen av subjektet självt. Att inte kunna skapa ”ett sammanhållet narrativ för liv och arbete” är alltså inte ett individuellt problem, utan ett strukturellt. Ångesten är inte jagets ”fel”.
Denna analys går att använda på många svenskspråkiga samtida diktverks framställningar av tid- och rumslighet, och vilka effekter detta har på diktens jag. Här vill jag återknyta till det poetiska arbetet med språkets materialitet, som inte alls är ovanligt i den svenska samtidspoesin. Vad som utmärker Jönsons poesi är hur språkets uppbyggnad hänger samman med arbetslivsskildringarna. Det går ofta inte att skilja på hur något skrivs och vad som beskrivs.
Med detta sagt är arbetarpoesi en beteckning som används flitigt i receptionen av Jönsons verk, och det är på inget sätt fel – långtifrån. Men denna benämning, som tryggas av det tematiska, förbiser lätt författarskapets mångfald. Med andra ord förenklas betydelsen av hur arbetet skrivs fram poetiskt, och vad dessa uttrycksformer har för effekter på vad som beskrivs. Jönsons poesi visar alltså hur sammantvinnade de konstnärliga uttrycksformerna är med arbetet som beskrivs i dikten, och hur subjektet kroppsligt liksom medvetandemässigt är fast i kapitalismens språkliga och ideologiska processer.
I dikttrilogin är försöken att göra motstånd mot språkets ideologiska betingelser till och med aktiva i diktverkens typografiska och materiella utformning, där antalet sidor sammanlagt överskrider 4000. Diktverken saknar destination: ”Det som är skrivet / skrivs / för att skrivas över / och vidare, / med tid, / utan riktning”. Det är som om böckernas innehåll tänjer dess form intill bristningsgränsen, samtidigt som formen är grundande för innehållet. Eller som det heter i mot.vidare.mot.:
Detta ”multidialektiska” montage gör bland annat att diktens rum och tider ständigt växlar, vilket diktjagen tvingas underkasta sig. De byts ut och splittras. En splittring som stämmer överens med Standings teorier om hur den prekariserade tillvarons ramar löses upp. För när dikten byter form bryter den med den trygghet vari det skrivna skrivits: ingen säker position skapas, inga vanor upprättas. Frånvaron av rutin, kontinuitet och säkerhet splittrar. Kvar finns ”dödens rörelser”. Med andra ord kroppen och arbetets rörelser, som samtidigt är livets.
Ett problem för prekariatet är att arbetsvillkoren är svåra att omförhandla, eftersom arbetsmarknadens splittring försvårar mobilisering på arbetarklassens traditionella sätt. Det gör att människor fastnar, arbetar vidare och vidare utan att nå någonting annat. Eller med Boss ord i Acceleration: ”En vanlig psykologisk effekt av att inte kunna påverka sin egen tillvaro är att man till slut tappar förmågan att tvinga sig själv. Man vet inte längre vad man vill, bara vad man inte vill. Friheten förlorar så att säga sin frihet.”
I sammanhanget varnar Standing för risken att prekariserade subjekt hemfaller åt populistisk propaganda och nyfascistiska begär, vilket gör prekariatet till ”den nya en farliga klassen”. Varningar som blir viktiga i samband med den begärs- och subjektsproduktion som skrivs fram i Jönsons poesi. Den ovan nämnda devisen om ansvar uttalas av subjekt som formats av arbetets tvångsmekanismer, som är fullständigt inneslutna i den kapitalistiska ideologin och dess förtryckande arbetsstruktur. Men samtidigt kan denna förtryckande ofrihet användas som ursäkt för att rättfärdiga framskrivandet av våldsamma begär. Det är alltså inte så mycket en fråga om vad en författare får göra, utan vad som händer när något görs; hur det görs.
Nu vill jag låta fler samtida diktverk få ifrågasätta och utveckla det som hittills diskuterats. Jag tänker att det blir viktigt av en rad anledningar – framför allt med tanke på prekariatets heterogenitet, liksom hur avnarrativiseringen av subjektet varierar beroende på subjektets befintliga maktposition.
Jag vill börja med Eric Petterssons fabriksliv (2015), där tidens status inom fabriksarbetet beskrivs ingående. Å ena sidan namnges diktverkets fyra avdelningar efter varsin årstid, vilket sammantaget markerar förloppet av ett förflutet år. Men å andra sidan beskrivs tidens upplösning innanför fabrikens väggar: ”Ett år har gått, igen. Hur många är det nu? Tiden har uppenbarligen ingen betydelse här. Bara de bitar de kan ta bort. Sekunder, minuter, timmar. Arbetets tid. Den måste komprimeras och multipliceras. Snabbare och mer. Där, i fabriken, är tiden allt som spelar roll. Men här utanför har tiden ingen betydelse. Ett år har gått. Ett helt år till. Var det inte mer än så här? Det märktes knappt. Ett helt år förlorat. Ett till.”
I fabriksliv framträder dock en fast subjektivitet, ett sammanhållet diktjag som skiljer sig från Jönsons splittrade. ”Jag vet att jag är priviligierad. Fast anställning, fast inkomst. Trygghet kallar de det, att vara fastnaglad i betonggolvet. Det är i alla fall bättre än arbetslöshetens oro och fattigdom. Det är en annan sorts tomhet. En stillhet, och en tröghet. Jag vill inte vara här. Men jag vill inte heller ut ur tryggheten.” Detta sammanhållna jag skapas av arbetslivssituationens relativa stabilitet, men hålls likväl samman av den konstnärliga framställningen (den prosalyriska stilen och diktverkets tydliga årstids-disposition). Tidens upplösning sker alltså på en avsedd plats.
Tidens upplösning sker alltså på en avsedd plats.
I motsats till detta är Marie Hållanders prosalyriska bok Tjänster i hemmet (2013) intressant. Här namnges kapitlen efter de rum diktjaget kommer in i, följt av den aktivitet som utförs där: ”FJORTONDE DÖRREN, ELLER ATT HÅLLA HANDEN”, ”SEXTONDE DÖRREN, SAMTALET”. I stället för tidslig upplösning kan en här tala om rumsliga dislokationer, där hemtjänstarbetets strikta tidschema bestämmer diktjagets förflyttningar mellan brukarnas bostäder. Tiden reglerar alltså rumsliga växlingar, vilket får en annan inverkan på subjektet. Men denna jämförelse visar också på vikten av att uppmärksamma vilken subjektsposition liksom arbetslivssituation diktverken talar utifrån. En problematik som handlar om representation. Men också om vad som värderas som arbete, liksom hur och varifrån det värderas.
Ett intressant diktverk i förhållande till diskussionen om interaktionen mellan form, innehåll och subjektsproduktion är Boss debutbok Vad avlägsna vi ser ut man kan knappt tro att det är vi (2011). Här samplas arbetsrelaterat material såsom lönerapporter, arbetsscheman och formulär inför utvecklingssamtal i syfte att skriva fram arbetets tid, upprepningar, imperativ och maktvillkor. Diktjaget tar plats i dokumentens blanka utrymmen, och upprepar raden ”om jag skriver så här”. Jag läser det som ett försök att finna utgångspunkter inom arbetets förhärskande former, öppningar ut ur dess trög- och trötthet. Men: ”Om jag skriver / den här kroppen är helt utarbetad av språk så är vi där igen”. Där igen. Där också jag börjande. Genom att försöka precisera det poetiska motståndets motsägelsefulla karaktär. Liksom Boss letar jag efter platser att börja utifrån. Frågan som återkommer är bara: hur?
Hur kan en göra motstånd med ett språk som samtidigt är en del av den ordning som en gör motstånd emot? Jag vet inte. Men jag vill ändå insistera på att fortsätta. För det finns någonting avgörande i hur poesin, genom att sätta sig själv på spel, lyckas mångfaldiga varje fråga, bli motstridig och omöjlig i varje svar.
Jag tänker: om poesi är det i språket som varken kan förenklas till information eller kommunikation ger den oss nya sätt att förstå och bearbeta mening på. Kanske kan då (poesi)läsning bli en kritisk handling som tvingar läsaren att tänka på hur hen tänker, med vilka medel tänkandet görs med. Kanske kan poesin bli en gemensam utgångspunkt för förståelse. En utgångspunkt där politiska visioner och emotioner kan skapas. Där sociala solidariteter kan formuleras och fördjupas.
