Sommarföljetongen: Vegetarianen – del 10

Förebådad av ljudet av snabba, målmedvetna fotsteg närmar sig en ung läkare i vit rock från andra änden av korridoren. Han bugar sig lätt när In-hye reser sig upp för att hälsa på honom, och sveper ut med armen för att visa att hon ska följa med honom till hans mottagningsrum.

Läkaren, som är i trettiofemårsåldern, utstrålar kraft och hälsa. Hans bestämda min och sätt att gå antyder ett visst mått av självförtroende; han slår sig ner bakom skrivbordet och betraktar henne med rynkad panna. Hon anar att samtalet inte kommer att gå i positiv riktning och känner hur hjärtat blir tungt.

”Min syster …”

”Vi har gjort allt vi kan, men hon har inte blivit bättre”

”Så i dag …” Hon rodnar som om hon har begått ett pinsamt fel.

Läkaren väntar inte på att hon ska avsluta meningen. ”I dag ska vi försöka ge henne näring via sond, och har vi tur kan hennes tillstånd förbättras en liten aning. Annars har vi inget annat val än att flytta henne till en intensivvårdsavdelning på centralsjukhuset.”

”Skulle jag kunna få prata med henne, försöka få henne att ta reson, innan ni gör det?” frågar hon.

Hans blick avslöjar att han inte hyser något större hopp om att hennes övertalningsförsök ska lyckas. Han ser trött ut, försöker dölja ilskan han känner mot de patienter som inte lever upp till hans förväntningar. Han kastar en blick på klockan. ”Jag kan ge er trettio minuter. Säg till på sköterskeexpeditionen om ni skulle lyckas. I annat fall ses vi klockan två.”

Hon förväntar sig att han genast ska resa sig upp och skynda därifrån, men i stället väljer han att dra ut på samtalet en stund till. Kanske inser han att han har varit lite abrupt. ”Jag vet att jag sa det här förra gången, men femton till tjugo procent av anorexipatienterna svälter sig till döds. Även när de bara är skinn och ben är de övertygade om att de har gått upp i vikt. Det kan ligga alla möjliga psykologiska faktorer i botten, en maktkamp med en dominerande mor till exempel … men Kim Yeong-hye är ett av de speciella fall där patienten vägrar att äta och samtidigt lider av schizofreni. Vi var övertygade om att hennes schizofreni inte var allvarlig; vi hade ärligt talat ingen möjlighet att förutse att det hela skulle utvecklas som det har gjort. I de fall där patienterna är rädda för att bli förgiftade brukar man vanligtvis kunna tala dem till rätta. Eller så kan läkaren äta maten inför dem, visa dem att det inte är någon fara. Men vi vet fortfarande inte säkert varför Kim Yeong-hye vägrar att äta, och inga av de mediciner vi har gett henne verkar ha någon effekt. Det var inget lätt beslut att fatta, men det finns inget annat sätt. Vår främsta plikt som läkare är att rädda liv … och vi kan helt enkelt inte vara säkra på att vi kan hålla henne vid liv här.” Läkaren börjar resa sig upp, men sjunker tillbaka i stolen igen. ”Ni ser hemskt blek ut. Sover ni som ni ska?” Hans fråga tycks motiverad av yrkesmässig vana, och hon kommer inte på något snabbt svar. ”Anhöriga behöver tänka på sin egen hälsa också, glöm inte det.”

De bugar sig för varandra, sedan öppnar läkaren dörren och stegar i väg. Då hon går ut ur rummet ser hon hans rygg redan försvinna bort genom korridoren.

Faktum är att efter alla besök på mentalsjukhuset är det ibland lugna platser fyllda med så kallade ”normala” människor som framstår som egendomliga.

Just som hon kommer tillbaka till den långa bänken mittemot receptionsdisken kommer en pråligt klädd medelålders kvinna in genom entrédörrarna, arm i arm med en man i samma ålder. Har de kommit för att besöka en patient? I nästa ögonblick forsar en strid ström av okvädingsord ur kvinnans mun. Till synes van vid hennes svärande tar mannen ingen notis om henne medan han tar fram sjukförsäkringsbeviset ur plånboken och skjuter in det under glasrutan i receptionen.

”Era satans skitstövlar! Ni kommer inte att nöja er förrän ni har sugit ut precis allt jag har. Jag tänker emigrera. Jag kan inte stanna en dag till med skitstövlar som ni!”

Om intagningsprocessen blir klar i tid kommer kvinnan förmodligen att få tillbringa natten i isoleringsrummet. Hon kommer med all sannolikhet att bältas och injiceras med lugnande medel. In-hye stirrar på den grällt blommönstrade hatt som den skrikande kvinnan bär. Med ens slår det henne hur blasé hon har blivit inför de psykiskt sjuka. Faktum är att efter alla besök på mentalsjukhuset är det ibland lugna platser fyllda med så kallade ”normala” människor som framstår som egendomliga.

Hon minns dagen då hon första gången kom hit med Yeong-hye. En vacker vintereftermiddag. Den slutna av-delningen på Seouls centralsjukhus låg inte långt ifrån där hon bodde, men intagningsavgiften var mer än hon kunde skrapa ihop, så hon hade frågat runt lite innan hon bestämde sig för det här sjukhuset, som tydligen skulle vara riktigt bra. Det var under ett möte med läkaren på det andra sjukhuset, som ville skriva ut Yeong-hye, som hon fick rådet att överväga öppenvårdsbehandling.

”De resultat vi har sett hittills har varit goda. Hon kan förmodligen inte leva ett vanligt, produktivt liv riktigt än, men stödet från familjen skulle vara till stor hjälp.”

”Det var vad jag fick höra förra gången också”, sa hon till honom. ”Jag trodde på det och lät Yeong-hye bli utskriven. Men nu verkar det ha varit fel beslut.”

Även om det påstådda skälet till att hon inte ville att Yeong-hye skulle skrivas ut, det skäl hon gav läkaren, var oron för ett eventuellt återfall, kunde hon nu erkänna för sig själv vad det egentligen handlade om. Hon klarade inte längre av att hantera allt som hennes syster påminde henne om. Hon hade inte lyckats förlåta henne för att hon hade seglat ensam över en gräns som hon själv inte kunde förmå sig att överskrida, kunde inte förlåta den magnifika ansvarslöshet med vilken Yeong-hye hade kastat alla sociala restriktioner överbord och lämnat henne ensam kvar i ofrihet. Men innan Yeong-hye hade sprängt dessa bojor hade hon inte ens vetat om att de fanns.

Hon hade sett så normal ut att receptionisten faktiskt var tvungen att fråga vem av dem som var patient.

Lyckligtvis var Yeong-hye positivt inställd till att läggas in igen. Klädd i vanliga kläder och till synes lugn och sansad hade hon med klar och tydlig stämma talat om för läkaren att hon trivdes på sjukhuset. Hennes blick var klar och hennes min oberörd. Det var näst intill omöjligt att se någon skillnad mellan henne och vanliga människor, med undantag för det faktum att hon, som var smal redan till att börja med, vid det laget hade blivit alarmerande mager. I taxin på väg dit hade hon lugnt suttit och tittat ut genom fönstret och inte visat minsta tecken på oro, och när de klev ur hade hon lydigt följt med sin syster, som om de bara hade gett sig ut för att ta en promenad. Hon hade sett så normal ut att receptionisten faktiskt var tvungen att fråga vem av dem som var patient.

Medan de väntade på att Yeong-hyes papper skulle bli klara, sa In-hye till sin syster: ”Luften är fin här, det kommer att ge dig bättre aptit. Du kommer att kunna äta lite mer och gå upp i vikt.”

Yeong-hye, som nyligen hade börjat prata igen, vände blicken mot zelkovaträdet utanför fönstret och sa: ”Ja … det finns stora träd här.”

När hennes syster inte svarade viskade hon igen: ”In-hye … världens alla träd är som bröder och systrar.”

Efter att ha tillkallats av receptionisten kom en kraftigt byggd medelålders sjukvårdare och tittade igenom vad de hade tagit med inför sjukhusvistelsen. Underkläder, kläder, tofflor, toalettartiklar. Han bredde ut plaggen noga, gick igenom dem ett efter ett och verkade kontrollera att det inte fanns några band eller nålar. Han tog bort det långa, breda ylleskärpet från kappan som In-hye hade packat ner och bad dem att följa med honom.

Sjukvårdaren låste upp dörren till en sal för sex personer och visade in dem. Yeong-hye var alltjämt lugn medan hennes syster hälsade på sjuksköterskorna. Sedan ställde In-hye ner väskan och gick bort till fönstret, som var försett med kraftiga vertikala järnstänger. I det ögonblicket drabbades hon av dåligt samvete, något hon dittills hade lyckats hålla ifrån sig. Plötsligt bara fanns det där, som en tung klump i magen. Yeong-hye kom ljudlöst fram och ställde sig bredvid henne.

”Åh, man ser träden härifrån också.”

Bli inte svag nu, uppmanade In-hye sig själv med hårt sammanpressade läppar. Hon är i vilket fall som helst en börda du inte orkar bära. Ingen klandrar dig. Du har varit duktig som har klarat det så här långt.

Hon såg inte på Yeong-hye där hon stod bredvid henne. I stället blickade hon ner mot trädgården där vintersolens strålar spelade över lärkträden, som ännu inte hade fällt alla sina barr.

”In-hye”, sa Yeong-hye. Hennes röst var lågmäld och lugn, som om hon försökte trösta henne. Yeong-hyes gamla svarta tröja doftade svagt av malkulor. När hennes syster inte svarade viskade hon igen: ”In-hye … världens alla träd är som bröder och systrar.”

Hon går förbi det andra annexet och stannar framför ingången till det första. Hon ser patienter trycka sig mot glasdörren och kika ut. De känner sig antagligen lite klaustrofobiska, med regnet som tvingat dem att sitta och trycka inomhus de senaste dagarna. När In-hye ringer på dörrklockan kommer en manlig sjuksköterska i sena trettioåren ut från sköterskeexpeditionen som ligger i anslutning till entréhallen, med en nyckel i handen.

Han stänger snabbt dörren efter sig, sätter nyckeln i låset och vrider om den. In-hye märker att en ung kvinnlig patient stirrar på henne med kinden tryckt mot in-sidan av den låsta glasdörren. Hon spänner sina tomma ögon i In-hye som om hon vill borra sig in genom huden på henne; aldrig att hon skulle titta på en främling på det viset om hon var psykiskt frisk.

”Hur är det med min syster?” frågar hon när de går uppför trapporna till tredje våningen. Sjuksköterskan ser sig om över axeln och skakar på huvudet.

”Hon har slutat prata. Hon försöker också dra ut venkatetern, så vi blev tvungna att ta henne till isoleringsrummet och ge henne lugnande innan vi kunde sätta tillbaks den. Hur hon kan ha styrka nog att slita sig loss från oss …”

”Är hon kvar på isoleringen?”

”Nej. Hon vaknade för en stund sedan så vi tog henne tillbaka till salen. De har väl berättat att de ska sätta in sondmatning klockan två, eller hur?”

Hon följer efter sjuksköterskan in i entréhallen på tredje våningen. När det är vackert väder sitter äldre patienter på den långa bänken vid fönstret och njuter av solen, andra spelar bordtennis, allt medan munter musik strömmar ut från sköterskeexpeditionen. Men i dag tycks all aktivitet ha kvävts av det evinnerliga regnandet. Kanske är de flesta av patienterna i sina salar, det är inte mycket som händer i entréhallen. Bordtennisracketar ligger övergivna på bordet.

Hon kastar en blick längs avdelningens västra korridor mot det stora fönstret längst in, där eftermiddags-solen lyser in starkare än någon annanstans när det är fint väder. När In-hye kom för att träffa Yeong-hye i mars, bara några dagar innan hon försvann ut i den regniga skogen, vägrade hon att komma till besöksrummet. Då In-hye kontaktade översköterskan från receptionen sa denna att Yeong-hye konstigt nog inte hade velat lämna avdelningen på flera dagar. Till och med under den timme då patienterna tilläts ta en promenad utan sällskap av personal, något som alla patienter alltid såg fram emot, hade hon stannat kvar på avdelningen. När In-hye frågade om hon inte i alla fall kunde få gå och säga hej till sin syster, med tanke på att hon hade åkt hela långa vägen, kom sköterskan ner till receptionen för att följa med henne.

När hon möttes av den oväntade synen av en kvinnlig patient som stod på händer i bortre änden av den västra korridoren, kom hon inte ens på tanken att det kunde vara Yeong-hye. Först när sköterskan, som hon precis hade pratat med i telefon, ledde henne ditåt hade hon känt igen Yeong-hyes långa, tjocka hår. Hennes syster stod upp och ner och balanserade på händerna, nästan blåröd i ansiktet.

”Hon har hållit på en halvtimme redan”, sa sköterskan i en otålig ton. ”Det började för två dagar sedan. Det är inte det att hon är omedveten om omgivningen eller att hon inte pratar … hon är inte som de andra katatoniska patienterna. Fram till i går har vi fått tvinga henne tillbaka till salen, men vad vi än gjorde började hon stå på händer igen så fort hon kom dit, så … vi kan inte ens få henne att sluta.” Innan hon gick tillbaka till expeditionen sa sköterskan: ”Hon ramlar om man puffar till henne lite. Se om du inte kan få henne att prata med dig. Vi skulle ändå bli tvungna att knuffa omkull henne för att få henne tillbaka till salen.”

När In-hye blev ensam med Yeong-hye satte hon sig på huk och försökte fånga systerns blick. Allas ansikten ser annorlunda ut när de är upp och ner. Yeong-hyes ansikte såg sannerligen egendomligt ut, med det lilla hull hon hade på kinderna hängande ner mot ögonen. Ögon som klara och glittrande såg ut i tomma intet. Hon föreföll omedveten om sin systers närvaro.

”Yeong-hye.” Inget svar. ”Yeong-hye. Vad håller du på med? Ställ dig upp.”

Hon sträckte ut handen mot Yeong-hyes blodröda kind. ”Ställ dig upp, Yeong-hye. Får du inte ont i huvudet? Du är ju alldeles illröd i ansiktet!” Det var inget -annat att göra, så hon gav sin syster en försiktig knuff. Precis som sköterskan hade sagt dråsade Yeong-hye genast ihop på golvet och In-hye lyfte snabbt upp hennes huvud och stöttade nacken som man gör med ett -spädbarn.

”In-hye.” Yeong-hyes ansikte sprack upp i ett brett leende och ögonen lyste som om hon precis hade vaknat ur en lycklig dröm. ”När kom du hit?”

Sjuksköterskan, som hade stått och iakttagit dem, kom fram och ledde dem till ett mötesrum i anslutning till entréhallen. Här, förklarade hon, kunde anhöriga träffa patienter vars symptom var så allvarliga att de hade svårt att gå ner till besöksrummet i receptionen. In-hye förmodade att det också var där samtal med läkaren ägde rum.

”Jag visste inte. Jag trodde att träd stod upprätta. I själva verket står de med båda armarna i jorden. Allihop.”

När In-hye lade upp maten hon hade haft med sig på bordet, sa Yeong-hye: ”Du behöver inte ta med dig sådant där nu.” Hon log. ”Jag behöver inte äta längre.”

”Vad pratar du om?” In-hye stirrade på sin syster som om hon var helt besatt. Det var länge sedan hon sett Yeong-hye se så glad ut – nej, det var faktiskt första gången. Hon fullkomligt lyste. ”Vad i hela friden höll du på med nyss?” frågade hon.

Yeong-hye besvarade hennes fråga med en annan: ”Visste du?”

”Visste vad då?”

”Jag visste inte. Jag trodde att träd stod upprätta. I själva verket står de med båda armarna i jorden. Allihop. Titta, titta där borta, är det inte fantastiskt?” Yeong-hye störtade upp och pekade mot fönstret. Allihop, alla står på huvudet.” Yeong-hye skrattade upphetsat. In-hye mindes stunder i deras barndom, då Yeong-hye hade haft samma ansiktsuttryck som nu. Stunder då systerns ögon smalnade och blev alldeles mörka, och samma barnsliga skratt bubblade upp ur henne. ”Vet du hur jag kom på det? Det var i en dröm och jag stod på huvudet … det växte ut löv från kroppen och rötter trängde fram ur mina händer … så jag grävde mig ner i marken. Längre och längre ner … Jag ville att blommor skulle slå ut från underlivet så jag särade på benen, jag särade på benen så mycket jag kunde …”

In-hye stirrade förvirrat på Yeong-hyes blossande ansikte.

”Jag behöver vattna kroppen. Jag behöver inte den här sortens föda. Jag behöver vatten.”

”Tack så hemskt mycket för allt ni gör”, säger In-hye till översköterskan. ”Det betyder väldigt mycket.” Hon räcker fram riskakorna som hon haft med sig och hälsar på de andra sköterskorna i tur och ordning. Medan hon som vanligt förhör sig om hur det är med Yeong-hye, kommer en kvinnlig patient i femtioårsåldern, som har misstagit henne för en i personalen, framrusande och bugar sig lätt för henne.

”Jag har ont i huvudet. Kan ni vara snäll och säga till doktorn att byta ut min medicin.”

”Jag arbetar inte här. Jag är här för att besöka min syster.” Kvinnan ser In-hye djupt i ögonen.

”Snälla hjälp mig … jag har så ont i huvudet, jag orkar inte mer. Hur ska jag kunna leva så här?”

I samma stund kommer en manlig patient i tjugoårsåldern och trycker sig mot In-hyes rygg. Det är sådant som händer på sjukhuset, det är alls inte ovanligt, men det gör henne ändå nervös. Patienterna har ingen känsla för folks personliga revir, bryr sig inte om att det är oförskämt att stirra på andra. Å ena sidan är det många vars fullständigt tomma blickar antyder att de är instängda i sin egen privata värld, å den andra finns det de som förefaller så klara i huvudet att man lätt kan missta dem för någon i personalen. Yeong-hye hade en gång i tiden tillhört de senare.

”Varför kan ingen göra något åt den där killen?” skriker en kvinnlig patient i trettioårsåldern i aggressiv ton till översköterskan. ”Ni vet mycket väl att han jämt slår mig!” In-hye har sett henne många gånger förut; varje gång verkar hennes förföljelsemani ha förvärrats.

In-hye bugar sig åter mot sköterskorna.

”Jag ska bara gå och prata med min syster.” Att döma av sköterskornas miner är alla grundligt trötta på Yeong-hye. Det är uppenbart att ingen av dem hyser något hopp om att In-hyes övertalningsförsök kommer att ha någon effekt. Hon kryssar försiktigt fram mellan patienterna, noga med att inte snudda vid dem, och går genom den östra korridoren där Yeong-hyes sal ligger. Dörren är öppen och när hon går in kommer en kortklippt kvinna fram till henne.

”Aha, du är på besök i dag.”

Kvinnan heter Hee-joo och behandlas för alkoholism och hypomani. Hon är kraftigt byggd, men de runda ögonen får henne att se rar ut och hennes röst är alltid aningen hes. På det här sjukhuset får de patienter som är vid relativt sunda vätskor ta hand om dem som lider av mer akuta psykiska problem, och får lite fickpengar som belöning. När Yeong-hye började bli mer svårhanterlig och tvärvägrade att äta, hade Hee-joo fått ansvar för henne.

”Tack för allt du gör”, säger In-hye, och ska just till att pressa fram ett leende när Hee-joos aningen fuktiga hand griper tag i hennes.

”Vad ska vi göra?” säger Hee-joo. Hennes runda ögon blir blanka av tårar. ”De har sagt att Yeong-hye kan dö.”

”Hur mår hon?”

”Alldeles nyss kräktes hon blod. Hon äter inget, så magsyran fräter sönder hennes magsäck och hon kräks hela tiden. Och nu kommer det blod också!” Hee-joo är nära att brista i gråt. ”När jag började ta hand om henne var hon inte så här … om jag hade sett efter henne bättre hade hon kanske mått bra nu. Vad tror du? Jag visste inte att hon skulle bli så dålig. Det här kanske inte hade hänt om inte jag hade fått ansvar för henne.”

Hee-joo är på väg att jaga upp sig, så In-hye släpper hennes hand och närmar sig sakta sängen. Om andra människor ändå inte kunde se ens ögon. Om man ändå kunde gömma sina ögon för omvärlden.

Yeong-hye ligger raklång i sängen. Först ser det ut som om hon tittar ut genom fönstret, men vid en närmare granskning tittar hon inte på någonting alls. Hennes ansikte är utmärglat och hon har nästan inget hull kvar på halsen, axlarna och armarna. In-hye lägger märke till de fina men ovanligt långa hårstrån som växer på systerns kinder och underarmar, likt den fjuniga behåring man ofta ser hos spädbarn. Läkaren har förklarat att det beror på att Yeong-hyes hormonbalans är rubbad, något som inträffar efter långvarig svält.

Försöker Yeong-hye förvandla sig själv till en prepubertal flicka? Hon har inte haft mens på länge och nu när hon väger under trettio kilo har hon naturligtvis inga bröst kvar. Där hon ligger ser hon ut som ett groteskt förvuxet barn, helt asexuell.

In-hye lyfter det vita lakanet. Yeong-hye gör inget motstånd när hon vänder på henne för att kontrollera att hon inte har fått liggsår på svansbenet eller ryggen. Området som var inflammerat förra gången hon var här har fortfarande inte blivit bättre. In-hye låter blicken vila på det tydliga, blekblå mongolmärket mitt på ena skinkan, som nu bara är skinn och ben. Bilden av de målade blommorna, som bredde ut sig från det där märket likt rinnande bläck och täckte hela kroppen, flimrar för ett svindlande ögonblick inför hennes ögon.

”Tack för allt, Hee-joo.”

”Jag tvättar henne varje dag med en våt handduk, och pudrar hennes hud också. Det är det fuktiga vädret som gör att det inte vill läka.”

”Tack så hemskt mycket.”

”Förr behövde jag få hjälp av en av sköterskorna för att tvätta henne; nu väger hon så lite att jag lätt kan lyfta henne själv. Det är faktiskt som att ha hand om ett litet barn. Hur som helst tänkte jag ge henne ett bad i dag också – jag hörde att hon ska flyttas till ett annat sjukhus, så det blir sista gången …” Hee-joos stora ögon blir röda igen.

”Okej, vi kan väl tvätta henne tillsammans om en liten stund.”

”Gärna. Varmvattnet slås på klockan fyra …” Hee-joo torkar sina tårfyllda ögon, först det ena, sedan det andra.

”Bra, då ses vi om ett tag.”

In-hye nickar åt Hee-joo då hon lämnar rummet, lägger sedan tillbaka lakanet över Yeong-hye och rättar till det så att systerns fötter inte sticker ut. Hon söker efter brustna blodkärl och hittar dem överallt: på båda händerna, fotsulorna, till och med på armbågarna. Enda sättet att se till att Yeong-hye får protein och glukos är via dropp, men nu finns det inga oförstörda ådror kvar där en nål skulle kunna sättas in. Det enda som återstår är att sätta in en venport i ett av kärlen vid Yeong-hyes hals. Dagen innan hade läkaren ringt till In-hye och förklarat att eftersom det innebar ett riskfyllt kirurgiskt ingrepp, skulle man bli tvungen att flytta Yeong-hye till centralsjukhuset. De hade flera gånger försökt få i Yeong-hye lite näring genom att föra in en lång slang genom näsan på henne, men det hade misslyckats eftersom Yeong-hye helt enkelt hade stängt matstrupen. I dag skulle de pröva metoden en sista gång, men om det misslyckades igen skulle de inte längre kunna behålla Yeong-hye.

När sköterskan tvingade upp munnen på henne och lyste in med en ficklampa låg tabletterna kvar där.

För tre månader sedan, när In-hye kom för att besöka sin syster kort efter att hon hade hittats i skogen, sa de till henne i receptionen att Yeong-hyes läkare ville tala med henne. Det gjorde henne orolig, eftersom hon inte hade pratat med honom sedan Yeong-hye lades in.

”Vi vet att hon blir upprörd om hon ser en rätt som innehåller kött, så vi har varit extra noga med att se till att det inte ska hända. Men nu kommer hon inte ens ner till matsalen och även om vi tar upp en bricka till salen vägrar hon att äta. Det har pågått i fyra dagar redan. Hon har börjat bli uttorkad. Och eftersom hon blir våldsam så fort vi försöker sätta in ett dropp … jag vet faktiskt inte ens om vi kan få i henne medicin längre.”

Läkaren hade faktiskt tvivlat på att Yeong-hye alls hade tagit sina mediciner. Han anklagade rentav sig själv för att inte ha varit så vaksam som han borde, bara för att allt hade verkat gå bra i början. Så sent som samma morgon hade en sköterska blivit ombedd att se till att Yeong-hye tog sina tabletter, men Yeong-hye hade tydligen vägrat lyda när hon blev tillsagd att sticka ut tungan. När sköterskan tvingade upp munnen på henne och lyste in med en ficklampa låg tabletterna kvar där.

Den där dagen i mars, då Yeong-hye låg med en droppnål instucken i handens ovansida, hade In-hye frågat: ”Varför gjorde du det? Vad gjorde du där i den mörka skogen? Frös du inte? Tänk om du hade blivit sjuk, allvarligt sjuk?” Yeong-hye var fruktansvärt mager i ansiktet och hennes okammade hår var trassligt som sjögräs. ”Du måste äta. Jag förstår att du inte vill äta kött om du inte tycker om det, men varför har du slutat äta allt annat också?”

Det ryckte nästan omärkligt i Yeong-hyes läppar. ”Jag är törstig”, viskade hon. ”Ge mig lite vatten.” In-hye gick och hämtade ett glas. Efter att ha tagit en klunk drog Yeong-hye en ytlig suck och sa: ”Pratade du med läkaren?”

”Ja, det gjorde jag. Varför …”

Yeong-hye avbröt henne. ”De säger att mina inre organ är helt förtvinade.” In-hye visste inte vad hon skulle säga. Yeong-hye lutade sig närmare sin syster: ”Jag är inget djur längre”, sa hon, efter att först ha spanat ut över den tomma salen som om hon var på väg att avslöja en stor hemlighet. ”Jag behöver inte äta, inte nu längre. Jag kan leva utan mat. Det enda jag behöver är solljus.”

”Vad pratar du om? Tror du verkligen att du har förvandlats till ett träd? Hur skulle en växt kunna tala? Hur skulle du kunna tänka de här tankarna?”

Yeong-hyes ögon lyste. Ett mystiskt leende lekte på hennes läppar.

”Du har rätt. Snart kommer ord och tankar att försvinna. Snart.” Yeong-hye brast i skratt, och suckade sedan. ”Mycket snart. Vänta bara lite till, så får du se.”

Fortsättning följer…

Publicerad
1 dag sedan
En historisk ägarkoncentration av medier sker i Sverige – samtidigt som det varnas för just det i hela Europa, skriver Amalthea Frantz, chefredaktör på tidningen Arbetaren. Foto: Johan Apel Röstlund, Christine Olsson / TT. Skärmdump: tidningen Journalisten, Skärmdump: Facebook

Amalthea Frantz:
Statliga mediestödet går till släkten Bonnier

Den politiska styrningen av medier ökar i Europa – samtidigt som medieägarna bli färre. I Sverige belönar man storägarna med statliga stöd. Bonniers delade nyligen ut en halv miljard till sina ägare. Och de stora medierna är påfallande ointresserade av att debattera situationen. 

Små, fristående nyhetstidningar har de senaste åren nekats mediestöd. Flera slogs ut ganska direkt: främst mindre tidningar med vänster- eller miljöprofil, men också ett par kristna och liberala.

Tidningen Arbetaren klarar sig just nu, även om vi redan har tvingats skära ner på antalet anställda. Men snart hotas även vår verksamhet på allvar.

Egentligen skulle jag vilja att tidningar som vår stolt kunde tacka nej till statligt stöd. Men när man jämför med vart det statliga stödet – alltså våra skattepengar – går, så blir det snabbt absurt. 

Över en miljard i vinst

Låt några enorma siffror sjunka in: 

Förra året fick Bonniers dagstidningar drygt 270 miljoner kronor i statligt mediestöd. Det motsvarar cirka en tredjedel av det totala mediestödet. Räknar man även in Gota Media och Erna Media, som Bonnier är delägare i, så går ungefär hälften av mediestödet dit. 

Samtidigt gjorde Bonnier News (som är en del av Bonnier Group) rekordvinst: drygt en miljard kronor.

Därefter delade Bonnierskoncernen ut nära en halv miljard till sina cirka 100 delägare. Man håller det inom familjen. Av privatpersonerna ligger dessa i topp: 72-årige Pontus Bonnier kunde förgylla pensionen med nära 25 miljoner. Lillebror Åke Bonnier, som är biskop, fick drygt 23. Till holdingbolaget Albert Bonnier AB, som ägs av samma personer som Bonnier Group, gick strax över 93 miljoner. 

Det här är egentligen inga nyheter, siffrorna har varit kända länge. Men den stora debatten uteblir. 

Ägarkoncentration, pengar och politik

Facktidningen Journalisten har just gjort en gedigen sammanställning om bland annat lokaljournalistiken, som det förändrade mediestödet skulle gynna, och om varför företag får dela ut så stora vinster och ändå ta emot statligt stöd.

Stöd till levande lokaljournalistik är viktigt. Men flera av Bonniers lokaltidningar går med överskott, och de riktigt stora vinsterna dras in av Dagens Nyheter och Dagens Industri, säger Jonas Ohlsson, föreståndare för medieinstitutet Nordicom vid Göteborgs universitet.

Både han och Journalistförbundets ordförande Ulrika Hyllert tror att flera lokaltidningar hade lagts ner de senaste åren – om de inte hade köpts upp av Bonnierskoncernen. ”Från att nästan inte ha ägt några lokaltidningar alls äger man i dag halva lokaltidningssverige. En sådan koncentration av titlar till en enda ägare saknar motstycke i svensk historia”, säger Jonas Olhsson i artikeln.

Det var just det, ja. Ägarkoncentrationen. I slutänden är pengarna tätt sammanlänkade med politik. I Journalistens granskning står Jan Scherman, publicist och tidigare TV4-chef, för den kritiska rösten. Han påminner om hur han en gång blev uppmanad av medlem i familjen Bonnier, som då ägde TV4, att stoppa ett reportage om drottningens pappas nazistiska engagemang. Scherman sammanfattar: ”Jag tycker att det är både oroväckande och oerhört märkligt att vi i Sverige inte har en diskussion om medieägandet. Det räcker att titta ut över USA för att se vilka konsekvenser ett koncentrerat medieägande kan få.”

Vi kan titta närmare än USA för att hitta skräckexempel. EU har nyligen infört en så kallad mediefrihetsförordning – eftersom det behövs. 

Hög risk i samtliga EU-länder

I somras kom en ny viktig mätning av mediers mångfald och frihet. Vartenda EU-land löper hög risk för ägarkoncentration i mediebranschen. Ganska många känner nog till situationen i Ungern, där regeringen under Viktor Orbán i princip kontrollerade medierna mellan 2010 och 2026. Samtidigt ägs nästan alla privata medier av ett fåtal miljardärer i exempelvis Frankrike. Och i Italien minskar pressfriheten, bland annat med politiska så kallade munkavlelagar.

Rapporten slår också fast att politikers inflytande över medier ökar i EU. Just i Sverige bedöms denna risk vara låg, än så länge. Men risken för ägarkoncentration i Sverige är hög. Och sambandet mellan hög ägarkoncentration och ökad risk för politisk påverkan har varit tydlig i många länder.

Jan Scherman säger till Journalisten att han ”försökt föra den här diskussionen i decennier, men på något sätt avvisas den hela tiden. Man kommer med naiva motargument som att i Sverige har vi upplysta medieägare som inte lägger sig i eller att i Sverige har vi ett system som innebär att ägarmakten är åtskild från det publicistiska ansvaret.”

Här kan säkert finnas en del svensk naivitet. Blandad med självgodhet. Och förstås kallt beräknande – det går ju utmärkt att tala vackert om pressfrihet och samtidigt äga stora delar av pressen, plus få skattepengar.

De som har får mer

När annonsmarknaden tappat har europeiska medier blivit mer beroende av statliga annonser. Eller andra statliga stöd. Just statliga annonsintäkter måste nu börja redovisas öppet av medier i EU. Andra finansiärer kan fortfarande hållas hemliga. 

Vi på Arbetaren har inget att dölja. När övergångsstödet från Mediemyndigheten tar slut kommer våra pengar uteslutande från våra prenumeranter, medan vår ägare, fackföreningen SAC Syndikalisterna, skjuter till det de kan. Inga miljardärer vill sponsra våra perspektiv. Med små, krympande resurser gör vi allt vi kan för att lyfta röster som annars inte hörs. Rapportera om underbetalda eller arbetslösa, om utsatta och kämpande människor.

Samtidigt går Sveriges statliga mediestöd till dem som redan har.

Publicerad Uppdaterad
2 dagar sedan
Fackföreningar och bostadsaktivister blockerar vägar under den stora generalstrejken i Spanien
I bland annat Pamplona blockeras vägar när fackföreningar och bostadsrättsaktivister gått samman i de gemensamma protesterna. Foto: Miguel Oses/TT

Miljontals ilskna spanjorer i historisk generalstrejk

Fabriker, butiker och kollektivtrafik. Stora delar av Spanien står i dag stilla när miljontals arbetare gått ut i en generalstrejk mot den omfattande bostadskrisen i landet.

Strejken, utlyst av bland annat syndikalistiska CGT och CNT, där de två dominerande fackförbunden UGT och CCOO snabbt anslöt sig, kommer efter en höst av omfattande protester i ett Spanien som kokar av ilska över den omfattande bostadskrisen. 

Frågan om kraftigt höjda hyror har dominerat den politiska dagordningen i landet den senaste tiden och har bland annat fått premiärminister Pedro Sánchez att utlysa nyval den 29 november.

Under onsdagsmorgonen stannade därför stora delar av landet när miljontals anställda lade ner sina arbeten under huvudparollen ”Löner, bostäder, priser”. 

På sina håll har vägblockader satts upp av strejkande som gått samman med bostadsaktivister. Enligt den amerikanska tv-kanalen ABC News har även strejkvakter drabbat samman med polis vid en gigantisk grossistmarknad i utkanten av Madrid.

Polis mötte demonstranter med tårgas på gatorna i Madrid under den omfattande strejken. Foto: Francisco Seco/TT

Enligt uppgifter från facken så deltar omkring 90 procent av arbetarna inom bilindustrin och den betydelsefulla hamnsektorn i landet. Även inom andra stora branscher rapporteras deltagandet vara högt och generalstrejken beskrivs som historisk och den mest omfattande på 14 år.

– Vi kommer inte att sluta förrän vi har förändrat landets bostadsmodell från grunden, så att bostäderna finns till för att bo i och inte bara för en minoritet, sade en talesperson för hyresgästförbundet i Madrid till Reuters när strejken inleddes vid midnatt.

Redan imorgon torsdag kommer den sittande vänsterregeringen med Pedro Sánchez i spetsen att försöka få igenom två bostadsdekret i parlamentet som tidigare röstats ned.

Nyval den 29 november

Samtidigt har partiet Sumar, som också ingår i koalitionsregeringen, gett de strejkande fullt stöd. 

– Vänstern behöver att landets arbetare mobiliserar sig. Rättigheter vinns först ute på gatorna och därefter i de politiska institutionerna, sade Sumars talesperson Verónica Martínez nyligen i ett uttalande.

Från högerhåll har dock facken kritiserats och anklagas bland annat för att ägna sig åt ”politiskt spel för att hjälpa regeringen att behålla makten” vid det kommande valet.

– Det här är ingen generalstrejk, det är en valstrejk, sade Partido Populars talesperson Miguel Tellado i tisdags.

Publicerad Uppdaterad
1 vecka sedan
Biildmontage: Till vänster i bilden skribenten Håkan Gustafsson, i bakgrunden två undersköterskor i en korridor
Håkan Gustafsson jobbar som arbetslivsredaktör och marknadsförare på Arbetaren. Foto: Fredrik Sandberg / TT, Mika Kastner Johnsson. Montage: Arbetaren

Den som har hårdast jobb borde också ha kortast arbetsdag

”Högern och näringslivet har haft fel hela tiden – vi har visst råd”, skriver Håkan Gustafsson, med anledning av den arbetstidsförkortning som just nu genomförs i Göteborgs stad.

640 undersköterskor och vårdbiträden i Göteborg kommer, med start hösten 2027, att få sex timmars arbetsdag under resten av mandatperioden.

Det beskrivs som den största arbetstidsförkortningen någonsin i en svensk kommun. Och det visar att högern och näringslivet har haft fel hela tiden – vi har visst råd! I slutändan visar det också att sex timmars arbetsdag inte är alls är så dyrt som näringslivets dysterkvistar har hävdat.

Den kommunala reformen i Göteborg kommer nämligen att kosta 25 miljoner per år. Det kan låta mycket. Men utslaget på hela Göteborgs stads årsbudget på över 40 miljarder – är det egentligen ganska lite

Samtidigt driver det rödgröna styret i Göteborg också en politik för arbetstidsförkortning inom förskolan och inom socialtjänsten.

Reformerna borde egentligen vara större. De borde ha gällt all personal på golvet inom äldreomsorgen och inom förskolan.

7 av 10 inom äldreomsorgen vill byta jobb

Just äldreomsorgen, förskolan och socialtjänsten, tillsammans med skola och fritids, är några av de kommunala verksamheter där marginalerna är som minst och där arbetsrelaterad stress och ohälsa är som störst. 

Det är med andra ord några av den kommunala sektorns hårdaste yrken.

Det har lett till att många inte klarar att jobba heltid, eller ens kommer att kunna jobba kvar till pensionen. Enligt en rapport från Stockholms universitet vill nästan sju av tio anställda inom äldreomsorgen lämna sina jobb.

Och en rapport från Socialstyrelsen 2026 visar att undersköterskor i äldreomsorgen har dubbelt så höga sjuktal, jämfört med alla yrkesgrupper på arbetsmarknaden.

Resultatet är hög personalomsättning och arbetskraftsbrist.

Men de dåliga arbetsvillkoren är inte bara farliga för undersköterskorna, vårdbiträdena, lärarna, barnskötarna och förskollärarna. De drabbar i förlängningen barn, äldre – och oss alla som har nära och kära med behov av omsorg.

Vem ska betala?

Näringslivets andra stora invändning mot kortare arbetstid brukar vara: vem ska ska betala?  Men faktum är att personalen på golvet inom den offentliga sektorn redan betalar – med sitt arbete, med sina kroppar och med sina låga löner.

En arbetstidsförkortning kostar så klart pengar. Men exemplet från Göteborg visar att det inte kostar så mycket som näringslivet vill göra gällande. Samtidigt innebär kortare arbetstid också mer återhämtning – och därmed lägre kostnader för sjukfrånvaro.

Socialtjänst samt omsorg om barn och äldre är gemensamma behov. Därför måste kostnaderna för sänkt arbetstid hämtas ur det gemensamma.

Att personal bryts ner och ständigt byts ut är det största slöseriet – ett slöseri med människor och erfarenhet.

Publicerad Uppdaterad
1 vecka sedan
Salla och Masse, Salazar Brothers
The Salazar Brothers avtryck i den svenska musikhistorien är enormt. De har producerat storheter som Linda Pira, Labyrint och Mando Diao. Foto: Jan-Åke Eriksson

Hiphopens röda linjer

Samtidigt som de upplevde ett land i kraftig förvandling förändrade de den svenska musikscenen för all framtid. Nu är bröderna Salla och Masse Salazar aktuella med den nya biografin Mejor Futuro, Sverige, Hiphop och Röda linjer. Arbetaren mötte upp för en intervju i den mytomspunna Redline-studion någonstans i Stockholm.

Mejor Futuro, boken om Salazar Brothers skriven av Amat Levin

– Det kunde vi ju inte veta då, när vi grundade Redline, att uttrycket skulle användas så mycket i dag 30 år senare.

DJ Salla lägger telefonen på bordet och sneglar mot brorsan Masse som rycker lite sömnigt på axlarna åt påståendet. Att röda linjer aldrig känts så aktuellt som här och nu. I spåren av eftervalsanalyser och de än så länge havererade regeringsförhandlingarna är det svårt att inte komma in på frasen. Redline, ett av Sveriges genom tiderna mest inflytelserika skivbolag, firar just nu 30 år och bakom alltihop står Salla och Massa. Den legendariska producentduon Salazar Brothers från Botkyrka i södra Stockholm.

– Det där de håller på med är väl mest strategi. Själv håller jag mig helst utanför politik faktiskt, säger Masse.

– För oss handlar den röda linjen om varifrån vi kommer. Men det är klart att man drar gränser också. Saker man inte gör. Som att producera musik enbart för pengar eller berömmelse, fyller Salla i.

Fittja, Tunnelbana
Fittja i norra Botkyrka. Härifrån förändrades den svenska musikhistorien för all framtid. Foto: Fredrik Sandberg/TT

I mitten av 1960-talet invigdes tunnelbanans röda linje. Några år senare utvidgades spårnätet och i dag går en av de två linjerna mellan Ropsten, rikemansgettot Karlaplan och det fashionabla Östermalmstorg vidare mot miljonprogramsområdena i Fittja, Alby och Norsborg. En tågtur på 42 minuter men där det skiljer fem år i medellivslängd bland befolkningen. En urban klassresa genom Sveriges huvudstad som är svår att blunda för. Från pengar och välstånd till hårt arbete, förslitningsskador och rabattkuponger.

Det var hit, till Norra Botkyrka, som familjen Salazar kom från militärdiktaturen i Pinochets Chile på 1970-talet och det var här allt började. Musiken som växte fram under det tidiga 1990-talet i ett Sverige präglat av ekonomisk kris, Lasermannens härjningar och Ny Demokratis framfart. Samtidigt toppade vitmaktrockarna i Ultima Thule listorna och Bingolotto med Leif Loket Olsson stod för fredagsunderhållningen i ett land mitt i en stor förändring.

Masse och Salla Salazar
Masse ler åt minnet från när brorsan Salle och de andra i The Latin Kings kom hem med sin första singel, genombrottet Snubben. Foto: Jan-Åke Eriksson

Redan 1991 bildades den banbrytande och sedan länge kultförklarade hiphopgruppen The Latin Kings av Salla, Chepe, Dogge och Rodde. Masse, född senare än de andra, var för ung men minns tiden tydligt.

– För mig som bara var 13, 14 år då var det stort. Jag kommer ihåg när de kom hem med cd-singeln ”Snubben”. Ren glädje alltså, och jag var så otroligt stolt över vad de gjort.

Salla och Masse, Salazar Brothers, i redline studion
I den legendariska studion. Foto: Jan-Åke Eriksson

Låten var TLK:s första singel och slog ned som en bomb i ett musiksverige som törstade efter något nytt. Med nyfikenhet och lekfulla samplingar av bland annat Georg Riedels Emil i Lönneberga-klassiker Hujedamej Sånt Barn Han Var lade gruppen grunden till vad som ett knappt årtionde senare skulle explodera: Svensk hiphop.

– Shit alltså, vi har verkligen inte gjort det lätt för oss. Bara det där med att rappa på svenska. Det var ju ingen som trodde på oss då i början. ”Varför kör ni inte bara på engelska”, tjatade alla på oss om. Men vi ville ju beskriva vår verklighet och det vi upplevde här hemma. Därför byggde vi upp ett svenskt ljudkollage. Snappade alltid upp saker. Från nyheter till samplingar av gamla svenska klassiker. Vi utvecklade den här stilen till vår grej, säger Salla.

Amat Levin och nya boken

Nu, 30 år efter bildandet av brödernas bolag Redline, är de aktuella med journalisten och den tidigare Augustnominerade författaren Amat Levins biografi Mejor Futuro, Sverige, hiphop och röda linjer.

En fantastiskt fin berättelse om ett inte betydelselöst stycke svensk nutidshistoria.

– Det har varit lite som terapi faktiskt. Att gå tillbaka till alla gamla minnen, säger Masse och Salla nickar.

– Jag tänker att det här faktiskt är viktigt. Att vi får dela våra föräldrars historia om hur de lämnade Chile och började om helt på noll i Sverige. Men det är inte bara deras och vår historia. Det är så många andra här i landet som delar samma bakgrund och som kommit hit från Latinamerika eller andra delar av världen.

Både Salla och Masse beskriver uppväxten som trygg. Föräldrarna fick visserligen slita hårt, barnen följde ofta med på städjobben bland innerstadens kontorslokaler, men det var ett kärleksfullt hem. Samtidigt ett land och en stad i snabb förvandling.

– För mig var 80-talet mer harmoniskt. Som målat i pastellfärger, men sen hände det något. Den där löpsedeln om du kommer ihåg den? Då kände man sig inte så välkommen längre, minns Masse.

”KÖR UT DEM!”

Den svarta rubriken på det skrikigt kritvita löpet stack ut och lyste upp de många tobakbutikernas skyltfönster. Tre ord i aggressiva versaler som skapade både oro, ilska, sorg och stor debatt. Det var i september 1993 och Expressen byggde sin kontroversiella artikelserie Svart på vitt kring en Sifo-undersökning om svenskars attityd till flyktingar. Löpsedeln, ett pressetiskt magplask, ledde till hård kritik och fick till följd att tidningens dåvarande chefredaktör Erik Månsson avskedades.

Samtidigt bubblade Latin Kings musik under ytan och kom kort senare att plockas upp av både tv-kanaler och nyfikna kvällstidningsjournalister.

– Stämningen i samhället då var ju bara en försmak av hur det ser ut i dag. Fast nu är det mer globalt, säger Salla.

Jag minns ju det där själv. Det var liksom Ultima Thule på skolor och fotbollsläktare. Men så kom ni som någon slags motkraft. För många kände det nog som en befrielse…

– Det var nog mest media som gjorde oss till en motkraft. På den tiden ville vi bara göra en skiva och bli respekterade för vår berättelse om Sverige. Jag tänker att de överdrev hur politiska vi var. Vi hade kanske en politisk låt annars körde vi ju bara på och hade kul.

Masse tittar ner i bordet.

– Men å andra sidan. Att sådana som oss bara fanns och syntes upplevdes nog som politiskt för många då…

Latin Kings och framförallt Redline har banat väg för en lång rad artister och har påverkat den svenska musikscenen mer än kanske några andra under de senaste årtiondena. Namn som Linda Pira, Labyrint och Stor har alla nära band till bröderna Salazars nästan mytomspunna bolag.

Salle Salazar, redline records och Latin Kings
Salla tror på en ny generation som kan bygga hiphopen igen. Foto: Jan-Åke Eriksson

Samtidigt har det parallellt med deras framgångar vuxit fram en ny undergren på hiphopscenen. Svensk gangsterrap är lika omdiskuterad som kontroversiell och har under 2020-talet tagit över allt mer av strömningstjänsternas topplistor. En genre som är djupt sammankopplad med grov gängkriminalitet.

– Det har ju vart lite svårt de senaste åren med den vågen. För vi har valt att inte jobba med den genren. Vi vill ha sammanhållning och glädje i det gör, även om texterna ofta kan vara mörka, förklarar Masse allvarligt.

– Vår musik ska vara medveten och där har vi ett ansvar. För oss handlar hiphopkulturen om att samarbeta. Som en sport nästan. Att man tävlar lite fast med kreativitet och att hitta ett nytt språk. Å andra sidan förstår jag ju att många av de som rappar i dag inte har samma bakgrund som oss, säger Salla.

Han tittar mot Masse och det märks att frågan om utvecklingen av det de själva en gång startade, svensk hiphop, inte är helt lätt att diskutera.

– En del av musikens själ dog när det gick så långt att vissa till och med dödades.

– Jag tror, säger Salla efter en kort stunds koncentrerad tystnad, på en ny generation som kan bygga hiphopen igen. Med en positiv vibe, precis som vi hade.

Men hur gör ni då. När ni går till jobbet i studion varje dag. Är det inte svårt att bevara nyfikenheten och försöka komma på något nytt hela tiden?

Masse svarar snabbt.

– En fördel med att bli äldre är att jag inte måste köra i samma hastighet i dag. Samtidigt måste man ju hela tiden våga prova sig fram och testa nya grejer.

– Ja. Att utmana sig och att hela tiden leta ny musik att lyssna på. Inte bara hiphop, utan på allt. Jag försöker lära mig genom att lyssna på vad andra gjort. Höra musik från hela världen som ofta producerats med väldigt små medel. Det handlar om kreativitet, säger Salla.

Ni har hållit på mer än 30 år och hela tiden varit centralfigurer i utvecklingen av svensk musik. Vad har ni för råd till unga personer som sitter där hemma och vill börja producera själva?

– Fortsätt göra din grej och samla en klick som tänker likadant. Hjälp varandra och jobba kollektivt.

– Exakt, säger Salla.

– Hjälp varandra att bygga nått tillsammans. Det är alltid bättre att vara ett kollektiv. Vi hade aldrig varit där vi är i dag utan alla personer vi jobbat med genom åren.

Publicerad Uppdaterad
1 vecka sedan
Students attend a protest against the government's release of next year's draft budget, in Paris, Tuesday, Sept. 29, 2026. Placards read:" No fascists here," "More funds for education, not for the military."
Demonstrerande studenter i Paris, den 29 september 2026. På ett av plakatet i mitten står ”Mer pengar till utbildning, inte till militären”. Foto: Teresa Suarez/TT

Frankrike: Storstrejk för ”rättvis fördelning av rikedom”

De franska studenterna går i bräschen för de landsomfattande protesterna, som har utvecklats från att handla om resursbrist i skolan till att rikta sig mot skenande priser och den förda politiken. Under torsdagen väntas nya protester då fackföreningsrörelsen kallat till storstrejk. 

Sedan mitten på september har hundratusentals fransmän gått ut på gator och torg för att visa sitt missnöje och kräva förändring. Protesterna inleddes av gymnasiestudenter som har fått nog av lärarbrist, nedgångna skolbyggnader och överfulla klassrum. Snart anslöt sig även de gula västarna, fackföreningar och andra grupper till protesterna.

Till följd av det franska höstlovet har skolorna i landet varit stängda mellan den 17 oktober och 2 november. I måndags, när eleverna återvände, sattes återigen skolor i blockad. 

Fotografen Patrik Öberg, från Pråmfilm, är på plats för att dokumentera proteströrelsen för en kommande dokumentä, och berättar att det pågår blockader, protester och politiska evenemang ”överallt” i Paris.

– Det är en fantastisk stämning i staden, säger han.

Tvärfacklig storstrejk den 5 november

CGT:s generalsekreterare Sophie Binet i samband med en demonstration i Paris den 29 september 2026. Foto: Teresa Suarez/TT

Den 5 november manar den stora fackliga centralorganisationen CGT tillsammans med andra franska fack till en nationell storstrejk. Fackens krav handlar bland annat om löneökningar samt en annan stats- och socialförsäkringsbudget.

”Med tanke på de höga levnadskostnaderna, löner som står stilla, otrygga anställningar och försämringen av den offentliga servicen är det brådskande att kraven från arbetslivet blir hörda”, skriver CGT i ett pressmeddelande och tillägger:

”Högre löner och pensioner, resurser till den offentliga servicen, finansiering av det sociala trygghetssystemet – låt oss mobilisera den 5 november för att uppnå sociala framsteg!”

– När arbetarna stannar av, stannar landet av, ekonomin tvärstannar och det kommer tillåta att våra krav hörsammas, sade CGT:s generalsekreterare Sophie Binet enligt Aftonbladet i samband med att strejken annonserades.

Även den franska syndikalistiska fackföreningen CNT-SO uppmanar till en tvärfacklig strejk den 5 november med utgångspunkt från arbetsplatserna, för att ”få en bestående inverkan på ekonomin” med ”en rättvis fördelning av rikedom och arbete” som mål. 

I ett pressmeddelande skriver facket att ”vi måste ta tillfället i akt att skapa strukturer för självorganisering – såsom stormöten och strejkkommittéer – för att hålla rörelsen vid liv framöver”. 

Även syndikalistiska CNT-F uppmanar till strejk och samma dag planerar studenterna att inleda en ny våg av blockader. 

A person holds a French national flag during a protest against under-resourced schools in Paris, Thursday, Oct. 8, 2026.
Demonstration i Paris, oktober 2026. Foto: Aurelien Morissard/TT

Protesterna sprider sig i Europa

Men det är inte bara i Frankrike som studenterna har fått nog. Likande protester har under hösten blossat upp i bland annat Grekland, Spanien, Belgien, Italien, Albanien och Tyskland. I Serbien har studentrörelsen, som startade efter tågolyckan i Novi Sad, resulterat i att Aleksandar Vucic och hans nationalistiska parti SNS, som styrt landet i 12 år, förlorade makten i parlamentsvalet den 25 oktober. Valets vinnare blev ”Studentlistan”, ett parti sprunget ur studentrörelsen. 

Även fransmännen står inför en valrörelse. Landet ska hålla presidentval i två omgångar den 18 april och 2 maj. Nuvarande president Emmanuel Macron kommer inte kunna ställa upp i ytterligare ett presidentval enligt konstitutionen, då han har suttit två mandatperioder. 

Just nu leder högerextrema Marine Le Pen, med partiet Nationell samling (tidigare Front National) i opinionsundersökningarna. 

Förra året dömdes Le Pen, och åtta partikamrater, för att ha förskingrat drygt 32 miljoner kronor ur EU-kassan mellan åren 2004 till 2016, och i stället använt pengarna till sin nationella partikassa.

Domen överklagades och i somras dömdes hon i högsta instans till tre års fängelse, två av dessa villkorligt och ett under elektronisk övervakning. Trots detta får hon ställa upp i valet, konstaterade domstolen den 7 juli. 

Saint-Denis borgmästare Bally Bagayoko från vänsterpartiet La France Insoumise, LFI. Foto: Teresa Suarez/TT

På opinionsundersökningarnas andra plats hittar vi vänsterkandidaten Jean-Luc Melenchon från partiet La France insoumise, LFI ( på svenska: ”Det okuvliga Frankrike”). 

Medlemmar i LFI har deltagit i protesterna och ett videoklipp blev viralt när Bally Bagayoko, tillhörande LFI och borgmästare i Parisförorten Saint-Denis, ställer sig mellan studenter och kravallpolis för att skydda ungdomarna och dämpa spänningarna. Polisen valde då att använda tårgas.

Högerextrem konferens stoppades

I vissa fall har de franska protesterna kantats av skadegörelse och plundring, liksom våld från både demonstranter och polis. Det är något som utnyttjats av högerextrema grupperingar som i sin propaganda hävdar att upploppen är en effekt av invandringen. Exempelvis planerades en högerextrem konferens om ”återvandring” i Paris den 31 oktober. Franska myndigheterna valde att stoppa konferensen.

Den 23 oktober genomfördes en masskjutning i Trappes utanför Paris, ett dåd som av president Emmanuel Macron klassificeras som ett ”rasistiskt terrordåd” då gärningsmannen enligt honom ska ha riktat in sig på personer utifrån hudfärg. En 26-årig man dödades och fem personer skadades. 

Publicerad Uppdaterad
1 vecka sedan
Olyckan inträffade i Stuvsta, söder om Stockholm
Olyckan skapade kaos i tågtrafiken till och från Stockholm på torsdagsmorgonen. Foto: Adam Ihse/TT och Anders Wiklund/TT

Banarbetare svårt skadade i tågolycka söder om Stockholm


En allvarlig arbetsplatsolycka inträffade natten till torsdagen när ett tåg kolliderade med en grävmaskin i Stuvsta strax söder om Stockholm. En person vårdas just nu med allvarliga skador.

Det var vid 02-tiden som tåget av oklar anledning körde in i en grävmaskin vid ett pågående banarbete. Maskinen ska då ha skjutit iväg och material från platsen ska ha träffat två arbetare i 30-årsåldern. Räddningstjänst kallades till platsen och bägge männen fick föras akut till sjukhus. En av dem i ambulanshelikopter med allvarliga skador, enligt polisens uppgifter.

Skadeläget var under torsdagsmorgonen fortfarande oklart. Olyckan har gjort att en del av järnvägssträckan stängts av vilket medfört stora förseningar i tågtrafiken till och från Stockholm.

Publicerad Uppdaterad
1 vecka sedan
Bildmontage: I förgrunden till höger Arbetarens chefredaktör Amalthea Frantz, i bakgrunden bild från senatorn James Talarico valmöte i Texas
Makten måste tas tillbaka på riktigt, inte via politiska partier, skriver Arbetarens chefredaktör Amalthea Frantz. Foto: Eric Gay/TT, Johan Apel Röstlund. Bildmontage: Arbetaren

Amalthea Frantz:
Resultaten är hoppfulla – men bara rörelser kan ta tillbaka makten

Protester i Europa och val i USA inger hopp. Men den farligaste fällan för alla som vill förändra samhället i grunden är att hoppas på partipolitiken.

Resultatet i USA:s mellanårsval är hoppfullt. Inte egentligen för att fler röstar på Demokraterna, som är ett av två högerpartier. (Även om det är fascinerande hur extremhögern delvis lyckats med den otroligt fantasifulla skräckpropagandan om att de är ”kommunister”.)

Resultatet är snarare hoppfullt för att det visar att väljarna är som folk är mest: de röstar till stor del utifrån sin egen ekonomiska situation, sin vardag. Missnöjet är stort med priserna på bränsle, bostäder, vård, utbildning. De röstar inte blint på Trump av ideologiska skäl. Snarare verkar många ha tröttnat på den galna personkult som presidenten själv oblygt försöker driva på.

I Texas vann den jämförelsevis progressiva demokratiska kandidaten James Talarico i senatorsvalet. Resultatet beskrivs av många som en rörelseseger över den republikanska kandidaten Ken Paxton, vars kampanj sponsrades av Elon Musk med flera hundra miljoner. Också i det viktiga guvernörsvalet vann den demokratiska kandidaten Gina Hinojosa i Texas. Även i andra traditionellt republikanskt dominerade delstater som Ohio och Kansas vann demokratiska kandidater.

Protester ger mer hopp än partier

Det är lätt att spontant sortera in Demokraternas valresultat bland andra skeenden den senaste tiden, som framgångar för vänsterpartier i olika länder. Eller de pågående stora protesterna i Europa.

Visst finns delvisa samband. Men europeiska väljare är fortfarande, mer än allt annat, djupt splittrade mellan höger och vänster. Protesterna, däremot, bär på mycket mer hopp än någon partipolitisk vänstervåg. Samtidigt som de innebär stora faror.

Hopp, för att de visar att det tillsammans fortfarande går att påverka samtiden från gator, skolor och arbetsplatser. Till och med vinna delsegrar. 

En fara ligger i avsaknaden av organiserade och erfarna folkliga rörelser bakom, som kan förvalta segrarna och formulera gemensamma mål. I exempelvis Spanien är läget kanske något bättre, eftersom man har en lång tradition av stadsdelsorganisering och liknande.

Partipolitik är farligt

För den största faran på sikt är just – partipolitiken. Att rörelser sugs upp, oskadliggörs, av olika partiledare som lovar det ena eller andra. Partier som sedan antingen vinner ett val och sviker vad de lovat – eller inte vinner valet, och då skapar hopplöshet och passivitet hos dem som hoppades.

För att återkoppla till USA: i P1 Morgon i dag sammanfattar korrespondenten det som att trenden över tid är att politiker efter politiker lovar bättre ekonomi, får röster, misslyckas att ge folk bättre ekonomi, och sedan förlorar nästa val. 

Så kan vi ju inte ha det. Varken där eller här. Men låt oss inte sätta hoppet till någon ”vänstervåg” i politiken. Låt oss i stället göra allt för att bygga upp verkliga alternativ. Så att alla maktlösa, i stället för att splittras, själva kan ta makten över sina liv: ekonomi, boende, arbete. För att det ska lyckas behövs de gemensamma målen, och redskapen: solidaritet, frihet och jämlikhet.

Publicerad Uppdaterad
2 veckor sedan
Tidöregeringen Silas Aliki
Simona Mohamsson (L), Ulf Kristersson (M), Ebba Busch (KD) och Jimmie Åkesson (SD) i samband med ett bokslut av Tidöavtalet, maj 2026. Foto: Jessica Gow/TT, Lo River Lööf

Silas Aliki:
Nya Nürnberg­lagar stiftas i Sverige

”Att föra en politik för att frånta politiska motståndare och etniska minoriteter sina medborgarskap har en tydlig förlaga. I vårt svenska tjugotal stiftas Nürnberglagar för öppen ridå. Den utpekade fienden, personer med utomeuropeisk bakgrund som migrerat till Sverige, blir inte läst som skyddsvärd, eftersom vi accepterat bilden av att medborgarskapet är något man förtjänar”, skriver Silas Aliki.

Den 15 september 1935 infördes de så kallade Nürnberglagarna i Nazityskland. På tyska kallades de Lagen för skydd av det tyska blodet och den tyska äran och Riksmedborgarlagen. 

Lagarna berövade judar sina fullvärdiga tyska medborgarskap, eftersom endast människor av ”tyskt eller besläktat blod” kunde vara medborgare med fullständiga rättigheter. Äktenskap och sexuella relationer mellan judar och icke-judar förbjöds också. Det var början på en formell avhumaniseringsprocess som syftade till att få majoritetsbefolkningen att känna att de tyska judarna var fundamentalt annorlunda än de själva, och att särbehandling därför var både acceptabel och rimlig. 

För många framstår det alltjämt som obegripligt hur dessa lagar kunde stiftas utan att den tyska befolkningen protesterade. Likhet inför lagen är trots allt den mest centrala principen för att en rättsstat ska kunna kalla sig för just det. Tyvärr är det bara att se sig omkring i vår svenska samtid för att förstå hur det kunde hända. 

Medborgarskap kan återkallas

Sedan den 6 juni 2026 gäller skärpta regler för svenskt medborgarskap. Nu för tiden krävs längre tid som boende i Sverige, krav på viss inkomst, samt prov i svenska och samhällskunskap för att kunna bli svensk medborgare. Kraven infördes dessutom utan så kallade övergångsregler, vilket innebär att de tillämpas på ansökningar som lämnades in långt innan reglerna trädde i kraft.

I maj röstade riksdagen om grundlagsändringar som innebär att medborgarskap i vissa fall ska kunna återkallas. Socialdemokraterna, som i dagsläget för en politik som bara kan beskrivas som Tidö light, röstade även de för att införa regler om att återkalla medborgarskap för vissa personer. Sedan oktober 2026 gäller också betydligt högre inkomstkrav för anhöriginvandring, vilket i princip innebär att många redan ingångna äktenskap i praktiken inte kan innebära ett gemensamt familjeliv för de som tjänar för lite. 

Enligt delar av den högerextrema borgerligheten kan inte processen med att neka och frånta icke-vita personer medborgarskap gå fort nog. SD-politikern Tobias Andersson skrev för några dagar sedan på plattformen X, att ”riksdagen har påbörjat grundlagsändringar för att underlätta återkallelse av medborgarskap. Vi borde rösta en andra gång nu och sedan prova lagen på Mohamed Ali.” Han syftar på den vänsterpartistiske ledamot som tog sig in i riksdagen med personkryss, och som sedan dess fått utstå ett våldsamt rasistiskt drev.

En demoniserad fiende

Den amerikanske professorn i statsvetenskap Robert O Paxton har, i sin välkända bok The Anatomy of Fascism, konstaterat att ”Fascister behöver en demoniserad fiende för att kunna mobilisera sina anhängare, men fienden behöver naturligtvis inte vara judisk. Varje kultur definierar sin egen nationella fiende.”

Att föra en politik för att frånta politiska motståndare och etniska minoriteter sina medborgarskap har en tydlig förlaga. I vårt svenska tjugotal stiftas Nürnberglagar för öppen ridå. Den utpekade fienden, personer med utomeuropeisk bakgrund som migrerat till Sverige, blir inte läst som skyddsvärd, eftersom vi accepterat bilden av att medborgarskapet är något man förtjänar. Tystnaden som omgärdar det som pågår berättar just nu allt om vilka vi varit om vi levt i Tyskland 1935. 

Publicerad Uppdaterad
2 veckor sedan
Agnes Lansrot SAC:s generalsekreterare
SAC:s generalsekreterare Agnes Lansrot. Foto: Vendela Engström

”Stora byggen utan kollektivavtal öppnar för syndikalister”

I veckan har det första svenska kollektivavtalet ”av och för migrantarbetare” undertecknats och kommer att gälla på Microsofts serverhallsbygge utanför Gävle. Men varför är det så ovanligt att syndikalistiska fack tecknar kollektivavtal? SAC:s generalsekreterare svarar.

Varför är det så ovanligt att syndikalistiska fackföreningar tecknar egna kollektivavtal? 

– Innan strejkinskränkningen 2019 handlade det ofta om friheten med att inte vara bunden av ett avtal. Det fanns till exempel större frihet att gå ut i strejk eftersom man då inte var förbunden till fredsplikten i kollektivavtalet.

– Men nu är strejkrätten ändå så begränsad och anledningen till att det fortfarande är ganska ovanligt med kollektivavtal kan bero på flera saker. I vissa fall har det det handlat om att man kanske inte är så många organiserade syndikalister på sin arbetsplats, i andra fall kanske det handlar om att det redan finns ett kollektivavtal och att det är en större uppförsbacke att kämpa för ett andrahandsavtal.


– Arbetsplatser som inte har kollektivavtal är ofta mindre arbetsplatser, och det är ofta där vi har avtal. Då handlar det ofta om att våra medlemmar är en stor del av de arbetsstyrkan.

Varför sker detta just nu, tror du? 



– Fenomenet med stora serverhallsbyggen har resulterat i stora byggarbetsplatser, med företag som inte har kollektivavtal. Avsaknaden av stark facklig närvaro har inneburit en öppning för syndikalister, inte minst eftersom att många av arbetarna talar andra språk än svenska. Detta har inneburit att de hamnat utanför den svenska modellen, eftersom att många LO-förbund inte organiserar migrantarbetare eller har information på flera språk. 


Innebär det nya avtalet alltså fredsplikt för de anställda på bygget? 



– Ja, det gör det.

Publicerad Uppdaterad
2 veckor sedan
Solidariska byggare kollektivavtal tecknas med bolag på Microsofts serverhallsbygge.
Den 25 oktober undertecknades det ”första svenska kollektivavtalet som skrivits för och av migrantarbetare.” Foto: Valeriia Eltarenko

Syndikalistiska bygg­arbetare röstade ja till historiskt avtal på Microsoft-bygget

Facket Solidariska byggare har tecknat ett kollektivavtal med ett av bolagen som bygger Microsofts serverhallar utanför Gävle. Bolaget, som betalat ut felaktiga löner, kommer även att betala ut 15 miljoner kronor i retroaktiva löner till arbetarna. 

Söndagen den 25 oktober samlades omkring femtio byggarbetare på Joe Hill-gården i centrala Gävle. Under flera månaders tid har de, tillsammans med sitt fack Solidariska byggare, förhandlat med ett av bolagen – Benbau AB – som bygger Microsofts serverhallar utanför Gävle. Under helgen låg slutligen ett bud som inkluderade ett kollektivavtal på bordet, vilket fackets medlemmar fick möjlighet att rösta om. 

– Det blev ett enhälligt ja, säger Pelle Sunvisson, migrantorganisatör på SAC Syndikalisterna. 

Avtalet, det första för byggarbetare på arbetsplatsen, höjer lönerna till 260 kronor i timmen, vilket enligt Pelle Sunvisson ligger över branschens snittlön. Avtalet ger även rätt till en tidsbank som möjliggör längre perioder av ledighet i hemlandet. Under mötet på Joe Hill-gården valdes även sju egna skyddsombud. 

Avtalet inleds med orden: ”Följande kollektivavtal är det första svenska kollektivavtalet som skrivits för och av migrantarbetare. Avtalet utgår från de särskilda villkor som kommer av att arbeta i ett land och ha sin familj i ett annat. Det innebär bland annat att särskild vikt lagts vid möjligheten att få längre perioder av ledighet i hemlandet. Avtalet syftar inte till att ge samma villkor som svenska arbetare. Det syftar till att ge villkor som är minst lika bra.”

15 miljoner i uteblivna löner

Utöver kollektivavtalet antogs även ett bud om 15 miljoner kronor i uteblivna löner och skadestånd till arbetarna, detta efter att bolaget tidigare ertappats med felaktiga löneutbetalningar.

– Det gäller inte bara medlemmarna, utan alla anställda på bolaget kommer få ut rätt lön retroaktivt, säger Pelle Sunvisson. 

Medlemmar i Solidariska byggare efter att avtalet tecknats den 25 oktober 2026. Foto: Valeriia Eltarenko

Organiseringen på Microsofts byggen inleddes för ungefär ett halvår sedan. I mitten av april besökte Solidariska byggare serverhallsbygget i Stackbo, utanför Gävle. Syftet var att informera om fackliga rättigheter i Sverige och ta puls på intresset för organisering.

– Andra fack har inte lyckats organisera Microsoftarbetarna. Men eftersom vi har större erfarenhet av migrantorganisering är det värt ett försök även från oss, sa Philipp Galtsov, från Solidariska byggare, i samband med arbetsplatsbesöket i april. 

Under det halvår som gått sedan dess har mycket hänt. En driftsektion har bildats och nästan hundra av Benbaus anställda har gått med i Solidariska byggare. Totalt har företaget cirka 200 anställda, som nu omfattas av kollektivavtalet, på bygget.

Publicerad Uppdaterad