Sommarföljetongen: Vegetarianen – del 10

Förebådad av ljudet av snabba, målmedvetna fotsteg närmar sig en ung läkare i vit rock från andra änden av korridoren. Han bugar sig lätt när In-hye reser sig upp för att hälsa på honom, och sveper ut med armen för att visa att hon ska följa med honom till hans mottagningsrum.

Läkaren, som är i trettiofemårsåldern, utstrålar kraft och hälsa. Hans bestämda min och sätt att gå antyder ett visst mått av självförtroende; han slår sig ner bakom skrivbordet och betraktar henne med rynkad panna. Hon anar att samtalet inte kommer att gå i positiv riktning och känner hur hjärtat blir tungt.

”Min syster …”

”Vi har gjort allt vi kan, men hon har inte blivit bättre”

”Så i dag …” Hon rodnar som om hon har begått ett pinsamt fel.

Läkaren väntar inte på att hon ska avsluta meningen. ”I dag ska vi försöka ge henne näring via sond, och har vi tur kan hennes tillstånd förbättras en liten aning. Annars har vi inget annat val än att flytta henne till en intensivvårdsavdelning på centralsjukhuset.”

”Skulle jag kunna få prata med henne, försöka få henne att ta reson, innan ni gör det?” frågar hon.

Hans blick avslöjar att han inte hyser något större hopp om att hennes övertalningsförsök ska lyckas. Han ser trött ut, försöker dölja ilskan han känner mot de patienter som inte lever upp till hans förväntningar. Han kastar en blick på klockan. ”Jag kan ge er trettio minuter. Säg till på sköterskeexpeditionen om ni skulle lyckas. I annat fall ses vi klockan två.”

Hon förväntar sig att han genast ska resa sig upp och skynda därifrån, men i stället väljer han att dra ut på samtalet en stund till. Kanske inser han att han har varit lite abrupt. ”Jag vet att jag sa det här förra gången, men femton till tjugo procent av anorexipatienterna svälter sig till döds. Även när de bara är skinn och ben är de övertygade om att de har gått upp i vikt. Det kan ligga alla möjliga psykologiska faktorer i botten, en maktkamp med en dominerande mor till exempel … men Kim Yeong-hye är ett av de speciella fall där patienten vägrar att äta och samtidigt lider av schizofreni. Vi var övertygade om att hennes schizofreni inte var allvarlig; vi hade ärligt talat ingen möjlighet att förutse att det hela skulle utvecklas som det har gjort. I de fall där patienterna är rädda för att bli förgiftade brukar man vanligtvis kunna tala dem till rätta. Eller så kan läkaren äta maten inför dem, visa dem att det inte är någon fara. Men vi vet fortfarande inte säkert varför Kim Yeong-hye vägrar att äta, och inga av de mediciner vi har gett henne verkar ha någon effekt. Det var inget lätt beslut att fatta, men det finns inget annat sätt. Vår främsta plikt som läkare är att rädda liv … och vi kan helt enkelt inte vara säkra på att vi kan hålla henne vid liv här.” Läkaren börjar resa sig upp, men sjunker tillbaka i stolen igen. ”Ni ser hemskt blek ut. Sover ni som ni ska?” Hans fråga tycks motiverad av yrkesmässig vana, och hon kommer inte på något snabbt svar. ”Anhöriga behöver tänka på sin egen hälsa också, glöm inte det.”

De bugar sig för varandra, sedan öppnar läkaren dörren och stegar i väg. Då hon går ut ur rummet ser hon hans rygg redan försvinna bort genom korridoren.

Faktum är att efter alla besök på mentalsjukhuset är det ibland lugna platser fyllda med så kallade ”normala” människor som framstår som egendomliga.

Just som hon kommer tillbaka till den långa bänken mittemot receptionsdisken kommer en pråligt klädd medelålders kvinna in genom entrédörrarna, arm i arm med en man i samma ålder. Har de kommit för att besöka en patient? I nästa ögonblick forsar en strid ström av okvädingsord ur kvinnans mun. Till synes van vid hennes svärande tar mannen ingen notis om henne medan han tar fram sjukförsäkringsbeviset ur plånboken och skjuter in det under glasrutan i receptionen.

”Era satans skitstövlar! Ni kommer inte att nöja er förrän ni har sugit ut precis allt jag har. Jag tänker emigrera. Jag kan inte stanna en dag till med skitstövlar som ni!”

Om intagningsprocessen blir klar i tid kommer kvinnan förmodligen att få tillbringa natten i isoleringsrummet. Hon kommer med all sannolikhet att bältas och injiceras med lugnande medel. In-hye stirrar på den grällt blommönstrade hatt som den skrikande kvinnan bär. Med ens slår det henne hur blasé hon har blivit inför de psykiskt sjuka. Faktum är att efter alla besök på mentalsjukhuset är det ibland lugna platser fyllda med så kallade ”normala” människor som framstår som egendomliga.

Hon minns dagen då hon första gången kom hit med Yeong-hye. En vacker vintereftermiddag. Den slutna av-delningen på Seouls centralsjukhus låg inte långt ifrån där hon bodde, men intagningsavgiften var mer än hon kunde skrapa ihop, så hon hade frågat runt lite innan hon bestämde sig för det här sjukhuset, som tydligen skulle vara riktigt bra. Det var under ett möte med läkaren på det andra sjukhuset, som ville skriva ut Yeong-hye, som hon fick rådet att överväga öppenvårdsbehandling.

”De resultat vi har sett hittills har varit goda. Hon kan förmodligen inte leva ett vanligt, produktivt liv riktigt än, men stödet från familjen skulle vara till stor hjälp.”

”Det var vad jag fick höra förra gången också”, sa hon till honom. ”Jag trodde på det och lät Yeong-hye bli utskriven. Men nu verkar det ha varit fel beslut.”

Även om det påstådda skälet till att hon inte ville att Yeong-hye skulle skrivas ut, det skäl hon gav läkaren, var oron för ett eventuellt återfall, kunde hon nu erkänna för sig själv vad det egentligen handlade om. Hon klarade inte längre av att hantera allt som hennes syster påminde henne om. Hon hade inte lyckats förlåta henne för att hon hade seglat ensam över en gräns som hon själv inte kunde förmå sig att överskrida, kunde inte förlåta den magnifika ansvarslöshet med vilken Yeong-hye hade kastat alla sociala restriktioner överbord och lämnat henne ensam kvar i ofrihet. Men innan Yeong-hye hade sprängt dessa bojor hade hon inte ens vetat om att de fanns.

Hon hade sett så normal ut att receptionisten faktiskt var tvungen att fråga vem av dem som var patient.

Lyckligtvis var Yeong-hye positivt inställd till att läggas in igen. Klädd i vanliga kläder och till synes lugn och sansad hade hon med klar och tydlig stämma talat om för läkaren att hon trivdes på sjukhuset. Hennes blick var klar och hennes min oberörd. Det var näst intill omöjligt att se någon skillnad mellan henne och vanliga människor, med undantag för det faktum att hon, som var smal redan till att börja med, vid det laget hade blivit alarmerande mager. I taxin på väg dit hade hon lugnt suttit och tittat ut genom fönstret och inte visat minsta tecken på oro, och när de klev ur hade hon lydigt följt med sin syster, som om de bara hade gett sig ut för att ta en promenad. Hon hade sett så normal ut att receptionisten faktiskt var tvungen att fråga vem av dem som var patient.

Medan de väntade på att Yeong-hyes papper skulle bli klara, sa In-hye till sin syster: ”Luften är fin här, det kommer att ge dig bättre aptit. Du kommer att kunna äta lite mer och gå upp i vikt.”

Yeong-hye, som nyligen hade börjat prata igen, vände blicken mot zelkovaträdet utanför fönstret och sa: ”Ja … det finns stora träd här.”

När hennes syster inte svarade viskade hon igen: ”In-hye … världens alla träd är som bröder och systrar.”

Efter att ha tillkallats av receptionisten kom en kraftigt byggd medelålders sjukvårdare och tittade igenom vad de hade tagit med inför sjukhusvistelsen. Underkläder, kläder, tofflor, toalettartiklar. Han bredde ut plaggen noga, gick igenom dem ett efter ett och verkade kontrollera att det inte fanns några band eller nålar. Han tog bort det långa, breda ylleskärpet från kappan som In-hye hade packat ner och bad dem att följa med honom.

Sjukvårdaren låste upp dörren till en sal för sex personer och visade in dem. Yeong-hye var alltjämt lugn medan hennes syster hälsade på sjuksköterskorna. Sedan ställde In-hye ner väskan och gick bort till fönstret, som var försett med kraftiga vertikala järnstänger. I det ögonblicket drabbades hon av dåligt samvete, något hon dittills hade lyckats hålla ifrån sig. Plötsligt bara fanns det där, som en tung klump i magen. Yeong-hye kom ljudlöst fram och ställde sig bredvid henne.

”Åh, man ser träden härifrån också.”

Bli inte svag nu, uppmanade In-hye sig själv med hårt sammanpressade läppar. Hon är i vilket fall som helst en börda du inte orkar bära. Ingen klandrar dig. Du har varit duktig som har klarat det så här långt.

Hon såg inte på Yeong-hye där hon stod bredvid henne. I stället blickade hon ner mot trädgården där vintersolens strålar spelade över lärkträden, som ännu inte hade fällt alla sina barr.

”In-hye”, sa Yeong-hye. Hennes röst var lågmäld och lugn, som om hon försökte trösta henne. Yeong-hyes gamla svarta tröja doftade svagt av malkulor. När hennes syster inte svarade viskade hon igen: ”In-hye … världens alla träd är som bröder och systrar.”

Hon går förbi det andra annexet och stannar framför ingången till det första. Hon ser patienter trycka sig mot glasdörren och kika ut. De känner sig antagligen lite klaustrofobiska, med regnet som tvingat dem att sitta och trycka inomhus de senaste dagarna. När In-hye ringer på dörrklockan kommer en manlig sjuksköterska i sena trettioåren ut från sköterskeexpeditionen som ligger i anslutning till entréhallen, med en nyckel i handen.

Han stänger snabbt dörren efter sig, sätter nyckeln i låset och vrider om den. In-hye märker att en ung kvinnlig patient stirrar på henne med kinden tryckt mot in-sidan av den låsta glasdörren. Hon spänner sina tomma ögon i In-hye som om hon vill borra sig in genom huden på henne; aldrig att hon skulle titta på en främling på det viset om hon var psykiskt frisk.

”Hur är det med min syster?” frågar hon när de går uppför trapporna till tredje våningen. Sjuksköterskan ser sig om över axeln och skakar på huvudet.

”Hon har slutat prata. Hon försöker också dra ut venkatetern, så vi blev tvungna att ta henne till isoleringsrummet och ge henne lugnande innan vi kunde sätta tillbaks den. Hur hon kan ha styrka nog att slita sig loss från oss …”

”Är hon kvar på isoleringen?”

”Nej. Hon vaknade för en stund sedan så vi tog henne tillbaka till salen. De har väl berättat att de ska sätta in sondmatning klockan två, eller hur?”

Hon följer efter sjuksköterskan in i entréhallen på tredje våningen. När det är vackert väder sitter äldre patienter på den långa bänken vid fönstret och njuter av solen, andra spelar bordtennis, allt medan munter musik strömmar ut från sköterskeexpeditionen. Men i dag tycks all aktivitet ha kvävts av det evinnerliga regnandet. Kanske är de flesta av patienterna i sina salar, det är inte mycket som händer i entréhallen. Bordtennisracketar ligger övergivna på bordet.

Hon kastar en blick längs avdelningens västra korridor mot det stora fönstret längst in, där eftermiddags-solen lyser in starkare än någon annanstans när det är fint väder. När In-hye kom för att träffa Yeong-hye i mars, bara några dagar innan hon försvann ut i den regniga skogen, vägrade hon att komma till besöksrummet. Då In-hye kontaktade översköterskan från receptionen sa denna att Yeong-hye konstigt nog inte hade velat lämna avdelningen på flera dagar. Till och med under den timme då patienterna tilläts ta en promenad utan sällskap av personal, något som alla patienter alltid såg fram emot, hade hon stannat kvar på avdelningen. När In-hye frågade om hon inte i alla fall kunde få gå och säga hej till sin syster, med tanke på att hon hade åkt hela långa vägen, kom sköterskan ner till receptionen för att följa med henne.

När hon möttes av den oväntade synen av en kvinnlig patient som stod på händer i bortre änden av den västra korridoren, kom hon inte ens på tanken att det kunde vara Yeong-hye. Först när sköterskan, som hon precis hade pratat med i telefon, ledde henne ditåt hade hon känt igen Yeong-hyes långa, tjocka hår. Hennes syster stod upp och ner och balanserade på händerna, nästan blåröd i ansiktet.

”Hon har hållit på en halvtimme redan”, sa sköterskan i en otålig ton. ”Det började för två dagar sedan. Det är inte det att hon är omedveten om omgivningen eller att hon inte pratar … hon är inte som de andra katatoniska patienterna. Fram till i går har vi fått tvinga henne tillbaka till salen, men vad vi än gjorde började hon stå på händer igen så fort hon kom dit, så … vi kan inte ens få henne att sluta.” Innan hon gick tillbaka till expeditionen sa sköterskan: ”Hon ramlar om man puffar till henne lite. Se om du inte kan få henne att prata med dig. Vi skulle ändå bli tvungna att knuffa omkull henne för att få henne tillbaka till salen.”

När In-hye blev ensam med Yeong-hye satte hon sig på huk och försökte fånga systerns blick. Allas ansikten ser annorlunda ut när de är upp och ner. Yeong-hyes ansikte såg sannerligen egendomligt ut, med det lilla hull hon hade på kinderna hängande ner mot ögonen. Ögon som klara och glittrande såg ut i tomma intet. Hon föreföll omedveten om sin systers närvaro.

”Yeong-hye.” Inget svar. ”Yeong-hye. Vad håller du på med? Ställ dig upp.”

Hon sträckte ut handen mot Yeong-hyes blodröda kind. ”Ställ dig upp, Yeong-hye. Får du inte ont i huvudet? Du är ju alldeles illröd i ansiktet!” Det var inget -annat att göra, så hon gav sin syster en försiktig knuff. Precis som sköterskan hade sagt dråsade Yeong-hye genast ihop på golvet och In-hye lyfte snabbt upp hennes huvud och stöttade nacken som man gör med ett -spädbarn.

”In-hye.” Yeong-hyes ansikte sprack upp i ett brett leende och ögonen lyste som om hon precis hade vaknat ur en lycklig dröm. ”När kom du hit?”

Sjuksköterskan, som hade stått och iakttagit dem, kom fram och ledde dem till ett mötesrum i anslutning till entréhallen. Här, förklarade hon, kunde anhöriga träffa patienter vars symptom var så allvarliga att de hade svårt att gå ner till besöksrummet i receptionen. In-hye förmodade att det också var där samtal med läkaren ägde rum.

”Jag visste inte. Jag trodde att träd stod upprätta. I själva verket står de med båda armarna i jorden. Allihop.”

När In-hye lade upp maten hon hade haft med sig på bordet, sa Yeong-hye: ”Du behöver inte ta med dig sådant där nu.” Hon log. ”Jag behöver inte äta längre.”

”Vad pratar du om?” In-hye stirrade på sin syster som om hon var helt besatt. Det var länge sedan hon sett Yeong-hye se så glad ut – nej, det var faktiskt första gången. Hon fullkomligt lyste. ”Vad i hela friden höll du på med nyss?” frågade hon.

Yeong-hye besvarade hennes fråga med en annan: ”Visste du?”

”Visste vad då?”

”Jag visste inte. Jag trodde att träd stod upprätta. I själva verket står de med båda armarna i jorden. Allihop. Titta, titta där borta, är det inte fantastiskt?” Yeong-hye störtade upp och pekade mot fönstret. Allihop, alla står på huvudet.” Yeong-hye skrattade upphetsat. In-hye mindes stunder i deras barndom, då Yeong-hye hade haft samma ansiktsuttryck som nu. Stunder då systerns ögon smalnade och blev alldeles mörka, och samma barnsliga skratt bubblade upp ur henne. ”Vet du hur jag kom på det? Det var i en dröm och jag stod på huvudet … det växte ut löv från kroppen och rötter trängde fram ur mina händer … så jag grävde mig ner i marken. Längre och längre ner … Jag ville att blommor skulle slå ut från underlivet så jag särade på benen, jag särade på benen så mycket jag kunde …”

In-hye stirrade förvirrat på Yeong-hyes blossande ansikte.

”Jag behöver vattna kroppen. Jag behöver inte den här sortens föda. Jag behöver vatten.”

”Tack så hemskt mycket för allt ni gör”, säger In-hye till översköterskan. ”Det betyder väldigt mycket.” Hon räcker fram riskakorna som hon haft med sig och hälsar på de andra sköterskorna i tur och ordning. Medan hon som vanligt förhör sig om hur det är med Yeong-hye, kommer en kvinnlig patient i femtioårsåldern, som har misstagit henne för en i personalen, framrusande och bugar sig lätt för henne.

”Jag har ont i huvudet. Kan ni vara snäll och säga till doktorn att byta ut min medicin.”

”Jag arbetar inte här. Jag är här för att besöka min syster.” Kvinnan ser In-hye djupt i ögonen.

”Snälla hjälp mig … jag har så ont i huvudet, jag orkar inte mer. Hur ska jag kunna leva så här?”

I samma stund kommer en manlig patient i tjugoårsåldern och trycker sig mot In-hyes rygg. Det är sådant som händer på sjukhuset, det är alls inte ovanligt, men det gör henne ändå nervös. Patienterna har ingen känsla för folks personliga revir, bryr sig inte om att det är oförskämt att stirra på andra. Å ena sidan är det många vars fullständigt tomma blickar antyder att de är instängda i sin egen privata värld, å den andra finns det de som förefaller så klara i huvudet att man lätt kan missta dem för någon i personalen. Yeong-hye hade en gång i tiden tillhört de senare.

”Varför kan ingen göra något åt den där killen?” skriker en kvinnlig patient i trettioårsåldern i aggressiv ton till översköterskan. ”Ni vet mycket väl att han jämt slår mig!” In-hye har sett henne många gånger förut; varje gång verkar hennes förföljelsemani ha förvärrats.

In-hye bugar sig åter mot sköterskorna.

”Jag ska bara gå och prata med min syster.” Att döma av sköterskornas miner är alla grundligt trötta på Yeong-hye. Det är uppenbart att ingen av dem hyser något hopp om att In-hyes övertalningsförsök kommer att ha någon effekt. Hon kryssar försiktigt fram mellan patienterna, noga med att inte snudda vid dem, och går genom den östra korridoren där Yeong-hyes sal ligger. Dörren är öppen och när hon går in kommer en kortklippt kvinna fram till henne.

”Aha, du är på besök i dag.”

Kvinnan heter Hee-joo och behandlas för alkoholism och hypomani. Hon är kraftigt byggd, men de runda ögonen får henne att se rar ut och hennes röst är alltid aningen hes. På det här sjukhuset får de patienter som är vid relativt sunda vätskor ta hand om dem som lider av mer akuta psykiska problem, och får lite fickpengar som belöning. När Yeong-hye började bli mer svårhanterlig och tvärvägrade att äta, hade Hee-joo fått ansvar för henne.

”Tack för allt du gör”, säger In-hye, och ska just till att pressa fram ett leende när Hee-joos aningen fuktiga hand griper tag i hennes.

”Vad ska vi göra?” säger Hee-joo. Hennes runda ögon blir blanka av tårar. ”De har sagt att Yeong-hye kan dö.”

”Hur mår hon?”

”Alldeles nyss kräktes hon blod. Hon äter inget, så magsyran fräter sönder hennes magsäck och hon kräks hela tiden. Och nu kommer det blod också!” Hee-joo är nära att brista i gråt. ”När jag började ta hand om henne var hon inte så här … om jag hade sett efter henne bättre hade hon kanske mått bra nu. Vad tror du? Jag visste inte att hon skulle bli så dålig. Det här kanske inte hade hänt om inte jag hade fått ansvar för henne.”

Hee-joo är på väg att jaga upp sig, så In-hye släpper hennes hand och närmar sig sakta sängen. Om andra människor ändå inte kunde se ens ögon. Om man ändå kunde gömma sina ögon för omvärlden.

Yeong-hye ligger raklång i sängen. Först ser det ut som om hon tittar ut genom fönstret, men vid en närmare granskning tittar hon inte på någonting alls. Hennes ansikte är utmärglat och hon har nästan inget hull kvar på halsen, axlarna och armarna. In-hye lägger märke till de fina men ovanligt långa hårstrån som växer på systerns kinder och underarmar, likt den fjuniga behåring man ofta ser hos spädbarn. Läkaren har förklarat att det beror på att Yeong-hyes hormonbalans är rubbad, något som inträffar efter långvarig svält.

Försöker Yeong-hye förvandla sig själv till en prepubertal flicka? Hon har inte haft mens på länge och nu när hon väger under trettio kilo har hon naturligtvis inga bröst kvar. Där hon ligger ser hon ut som ett groteskt förvuxet barn, helt asexuell.

In-hye lyfter det vita lakanet. Yeong-hye gör inget motstånd när hon vänder på henne för att kontrollera att hon inte har fått liggsår på svansbenet eller ryggen. Området som var inflammerat förra gången hon var här har fortfarande inte blivit bättre. In-hye låter blicken vila på det tydliga, blekblå mongolmärket mitt på ena skinkan, som nu bara är skinn och ben. Bilden av de målade blommorna, som bredde ut sig från det där märket likt rinnande bläck och täckte hela kroppen, flimrar för ett svindlande ögonblick inför hennes ögon.

”Tack för allt, Hee-joo.”

”Jag tvättar henne varje dag med en våt handduk, och pudrar hennes hud också. Det är det fuktiga vädret som gör att det inte vill läka.”

”Tack så hemskt mycket.”

”Förr behövde jag få hjälp av en av sköterskorna för att tvätta henne; nu väger hon så lite att jag lätt kan lyfta henne själv. Det är faktiskt som att ha hand om ett litet barn. Hur som helst tänkte jag ge henne ett bad i dag också – jag hörde att hon ska flyttas till ett annat sjukhus, så det blir sista gången …” Hee-joos stora ögon blir röda igen.

”Okej, vi kan väl tvätta henne tillsammans om en liten stund.”

”Gärna. Varmvattnet slås på klockan fyra …” Hee-joo torkar sina tårfyllda ögon, först det ena, sedan det andra.

”Bra, då ses vi om ett tag.”

In-hye nickar åt Hee-joo då hon lämnar rummet, lägger sedan tillbaka lakanet över Yeong-hye och rättar till det så att systerns fötter inte sticker ut. Hon söker efter brustna blodkärl och hittar dem överallt: på båda händerna, fotsulorna, till och med på armbågarna. Enda sättet att se till att Yeong-hye får protein och glukos är via dropp, men nu finns det inga oförstörda ådror kvar där en nål skulle kunna sättas in. Det enda som återstår är att sätta in en venport i ett av kärlen vid Yeong-hyes hals. Dagen innan hade läkaren ringt till In-hye och förklarat att eftersom det innebar ett riskfyllt kirurgiskt ingrepp, skulle man bli tvungen att flytta Yeong-hye till centralsjukhuset. De hade flera gånger försökt få i Yeong-hye lite näring genom att föra in en lång slang genom näsan på henne, men det hade misslyckats eftersom Yeong-hye helt enkelt hade stängt matstrupen. I dag skulle de pröva metoden en sista gång, men om det misslyckades igen skulle de inte längre kunna behålla Yeong-hye.

När sköterskan tvingade upp munnen på henne och lyste in med en ficklampa låg tabletterna kvar där.

För tre månader sedan, när In-hye kom för att besöka sin syster kort efter att hon hade hittats i skogen, sa de till henne i receptionen att Yeong-hyes läkare ville tala med henne. Det gjorde henne orolig, eftersom hon inte hade pratat med honom sedan Yeong-hye lades in.

”Vi vet att hon blir upprörd om hon ser en rätt som innehåller kött, så vi har varit extra noga med att se till att det inte ska hända. Men nu kommer hon inte ens ner till matsalen och även om vi tar upp en bricka till salen vägrar hon att äta. Det har pågått i fyra dagar redan. Hon har börjat bli uttorkad. Och eftersom hon blir våldsam så fort vi försöker sätta in ett dropp … jag vet faktiskt inte ens om vi kan få i henne medicin längre.”

Läkaren hade faktiskt tvivlat på att Yeong-hye alls hade tagit sina mediciner. Han anklagade rentav sig själv för att inte ha varit så vaksam som han borde, bara för att allt hade verkat gå bra i början. Så sent som samma morgon hade en sköterska blivit ombedd att se till att Yeong-hye tog sina tabletter, men Yeong-hye hade tydligen vägrat lyda när hon blev tillsagd att sticka ut tungan. När sköterskan tvingade upp munnen på henne och lyste in med en ficklampa låg tabletterna kvar där.

Den där dagen i mars, då Yeong-hye låg med en droppnål instucken i handens ovansida, hade In-hye frågat: ”Varför gjorde du det? Vad gjorde du där i den mörka skogen? Frös du inte? Tänk om du hade blivit sjuk, allvarligt sjuk?” Yeong-hye var fruktansvärt mager i ansiktet och hennes okammade hår var trassligt som sjögräs. ”Du måste äta. Jag förstår att du inte vill äta kött om du inte tycker om det, men varför har du slutat äta allt annat också?”

Det ryckte nästan omärkligt i Yeong-hyes läppar. ”Jag är törstig”, viskade hon. ”Ge mig lite vatten.” In-hye gick och hämtade ett glas. Efter att ha tagit en klunk drog Yeong-hye en ytlig suck och sa: ”Pratade du med läkaren?”

”Ja, det gjorde jag. Varför …”

Yeong-hye avbröt henne. ”De säger att mina inre organ är helt förtvinade.” In-hye visste inte vad hon skulle säga. Yeong-hye lutade sig närmare sin syster: ”Jag är inget djur längre”, sa hon, efter att först ha spanat ut över den tomma salen som om hon var på väg att avslöja en stor hemlighet. ”Jag behöver inte äta, inte nu längre. Jag kan leva utan mat. Det enda jag behöver är solljus.”

”Vad pratar du om? Tror du verkligen att du har förvandlats till ett träd? Hur skulle en växt kunna tala? Hur skulle du kunna tänka de här tankarna?”

Yeong-hyes ögon lyste. Ett mystiskt leende lekte på hennes läppar.

”Du har rätt. Snart kommer ord och tankar att försvinna. Snart.” Yeong-hye brast i skratt, och suckade sedan. ”Mycket snart. Vänta bara lite till, så får du se.”

Fortsättning följer…

Publicerad
5 days sedan
Arbetsplatsolycka golfbanan Österåker
Polisen utreder nu händelsen som vållande till annans död genom arbetsplatsolycka. Foto: Fredrik Sandberg/TT och Johan Nilsson/TT

Död efter arbetsplatsolycka på golfbanan i Österåker


En man har omkommit i en arbetsplatsolycka på en golfbana i Österåker strax norr om Stockholm. Det här sedan han klämts under ett arbetsfordon.

Olyckan inträffade strax efter klockan åtta på tisdagsförmiddagen. Det här i samband med ett anläggningsarbete på golfbanan där mannen av ännu oklar anledning hamnade under sitt fordon och klämdes svårt. Han fördes akut till sjukhus och på onsdagsförmiddagen meddelade polisen att han avlidit till följd av sina svåra skador.

Händelsen rubriceras nu som vållande till annans död genom arbetsplatsolycka. Flera förhör ska redan ha hållits med den omkomna mannens kollegor.

Hittills i år har minst 45 personer omkommit i samband med misstänkta arbetsplatsolyckor runt om i Sverige, enligt Arbetsmiljöverkets statistik.

Publicerad
2 weeks sedan
– Det som saknas i dag på många redaktioner är ett publicistiskt mod, säger journalisten Alexandra Urisman Otto. Foto: Roger Turesson

Alexandra Urisman Otto ny skribent i Arbetaren

I somras sa den prisade klimatjournalisten Alexandra Urisman Otto upp sig från sitt jobb på Dagens Nyheter, i protest mot tidningens rapportering om både Palestina och klimatet. I dag publiceras hennes första text sedan dess – som frilans i Arbetaren. 

Hur kommer det sig att du börjar skriva för oss på Arbetaren? 

– Arbetaren är en väldigt fin tidning som jag både tror och hoppas kommer att nå allt fler läsare med tiden. Jag lämnade Dagens Nyheter efter nästan ett decennium på grund av den ängsliga publicistiska kulturen och att tidningen inte förmådde hålla linjen vare sig när det gällde klimatjournalistiken eller bevakningen av folkmordet i Gaza. 

– Arbetaren har en sund inställning till journalistik och jag märker redan att det är högt i tak på redaktionen. Det är som att tidningens stolta historia av att stå rakryggad i sitt motstånd mot nazismen under andra världskriget på något vis sitter i väggarna här. Jag är stolt över att få vara en liten del av den här tidningen.

Vilken typ av journalistik önskar du se mer av?

– Det som saknas i dag på många redaktioner är ett publicistiskt mod. Att man står stadigt i sin syn på vetenskap, fakta och grundläggande, universella mänskliga rättigheter – och att man låter det vara utgångspunkten för journalistiken. Precis det här gör Arbetaren så bra och jag vill egentligen mest se mer av det – fler reportage, intervjuer med intressanta och relevanta personer och granskningar som ställer makten till svars.

– Helt enkelt mer klassisk, god journalistik som ger läsarna möjlighet att orientera sig i den här omvälvande tiden, med accelererande klimatkris och en destabiliserad omvärld med folkmord, krig, konflikter och stora hot mot demokratin.

Du har nyligen släppt en handbok i klimatjournalistik tillsammans med Lisa Röstlund. Hur ser dina planer ut framöver?  

– Jag har ett gäng artikelidéer som jag hoppas kunna få ur mig, och det kommer nya hela tiden. Parallellt skriver jag på en ny bok och tänker mycket på hur jag kan göra mest nytta under de här månaderna och åren när koldioxidbudgeten rinner bort framför våra ögon.

Här kan du läsa Alexandra Urisman Ottos första text i Arbetaren.

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
En städare har jobbat drygt 5 600 övertidstimmar utan att få betalt – på ett företag som påstår att ”kollektivavtal är en självklarhet”. Foto: Johan Apel Röstlund. Montage: Arbetaren

Amalthea Frantz:
Vem ska städa efter den svenska modellen?

Flosklerna om den svenska modellen har varit många senaste tiden. Den ”står stadigt”, trots det nya EU-direktivet, enligt bland andra LO och Svenskt Näringsliv. ”Bra villkor och kollektivavtal är en självklarhet för oss!” skriver Rengörare Näslund, samtidigt som Arbetaren rapporterar om hur en anställd arbetat flera tusen timmar övertid utan att få betalt.

”Den svenska modellen står stadigt”, påstår såväl tjänstemannafack som LO och Svenskt Näringsliv. Anledningen till utropet denna gång är att EU:s direktiv om lagstadgade minimilöner i stort drivits igenom. 

EU-domstolen har knappt brytt sig om Sveriges och Danmarks protester. Ändå vill alla kalla det en seger. 

Kanske har de stora svenska facken rätt i att direktivet inte kommer att innebära en avgörande förändring för inhemsk lönesättning på kort sikt. Men vad är det de försvarar egentligen? 

Hotet mot den så kallade svenska modellen kommer minst lika mycket inifrån, från dem själva, som från EU. 

Priset för att ”komma överens”

”Den svenska modellen” innebär i korthet att fackföreningarna och arbetsköparsidan ska komma överens själva, utan att staten lägger sig i. Men många (allt från stora fackföreningar till partier och näringslivet) hänvisar gärna till modellen som ett samlingsnamn för mycket mer: nöjda, stolta, trygga arbetare. Men arbetare som inte bråkar i onödan – som tillsammans med arbetsköparna skapar fred på arbetsmarknaden.

Detta har aldrig varit helt sant. I dag närmar det sig ren lögn. För vad är det värt att ”komma överens” om den part som redan från början var i underläge hela tiden får mindre och mindre inflytande? 

Arbetares inflytande har försvagats på flera punkter under många år nu. Inte bara i praktiken ute på arbetsplatserna – utan lika mycket genom just ingripande från stat och politik.

Några exempel: Strejkrätten försämrades kraftigt 2019. Regeringen leddes då av det påstådda arbetarpartiet Socialdemokraterna.

Samtidigt har lagen om anställningsskydd, LAS, urholkats rejält. Det började underifrån, genom att arbetsköpare tog sig allt större friheter. Motstånd kom också underifrån, förstås. Men lagändringen klubbades igenom i riksdagen 2022. Regeringen var även då socialdemokratisk.

Den svenska modellen döljer miljarder i stulna löner

Samma vecka som vissa utropar att ”den svenska modellen står stadigt” kan Arbetaren berätta om ett fall på den anrika städfirman Rengörare Näslund

En städare har jobbat cirka 5 600 övertidstimmar utan att få betalt. Det hela ska bygga på ett system som kallas ”fasttidsobjekt”: ett fast pris, långt under den normala ersättningsgraden, för varje städad lokal, och ofta flera lokaler samma dygn. 

Företaget skriver på sin sajt: ”Bra villkor och kollektivavtal är en självklarhet för oss!”

Det här har med rätta väckt upprörda känslor. Men det värsta är egentligen inte det enskilda fallet, eller företaget. Det är att det säkerligen finns tusentals fall som inte har kommit fram i ljuset – ännu. 

Arbetaren har rapporterat om många liknande ärenden inom olika branscher, inte minst byggsektorn, ofta hos företag som på papperet har ”schyssta villkor”. Men sannolikt är det knappt ens toppen av isberget som vi lyckats skrapa fram. 

Sveriges arbetare behöver inte mer nostalgi kring kollektivavtal eller den svenska modellen. Det som behövs är organisering för bättre villkor i praktiken och hårt motstånd mot alla försök att försämra. Oavsett vilken färg regeringen har – och oavsett om facktoppar väljer att kalla nederlag för seger.

Publicerad Uppdaterad
3 weeks sedan
Facklig blockad i Stockholm mot städbolaget Rengörare Näslund. SAC Solidariska städare Stockholms ls
Den 13 november sattes städbolaget Rengörare Näslund i indrivningsblockad av facket Solidariska städare. Foto: Johan Apel Röstlund

Lönedumpning bakom städjättens framgång: Nu sätts bolaget i blockad

Bakom den branschledande städjättens framgångssaga tycks det finnas grov lönedumpning. Nu sätts företaget i blockad av det syndikalistiska facket Solidariska städare efter att en anställd jobbat övertidstimmar motsvarande nästan tre års heltidsarbete – utan att få betalt.

– Det är bland det värsta jag sett, säger Emil Boss som är förhandlare på Stockholms LS, dit Solidariska städare hör.

Bolaget Rengörare Näslund, med omkring 1 200 anställda, grundades redan 1972 och har i många år varit en ledande aktör i Stockholms lukrativa städbransch. På sin hemsida skyltar de med kollektivavtal och att de månar om goda arbetsvillkor. Något som gjort att de vunnit flera offentliga upphandlingar och har många tunga städuppdrag på stadens kommunala skolor, idrottshallar och polishus.

Men bakom de fina orden och den välputsade fasaden döljer sig en helt annan verklighet: grov lönedumpning, utnyttjande av migrantarbetare och ett system grundat i vare sig lag eller gällande avtal.

Emil Boss, facklig förhandlare Stockholms ls
Emil Boss, förhandlare på Stockholms LS. Foto: Johan Apel Röstlund

– Kolla här. 405 arbetstimmar på en månad. Det motsvarar 13 timmar om dagen utan någon som helst ledighet, säger Emil Boss och bläddrar i pappershögen med lönespecifikationer och tidsrapporter.

5 600 timmar övertid

Det är en minst sagt hisnande historia som rullats upp av fackföreningenSolidariska städare sedan en av deras medlemmar slagit larm om sin arbetssituation.

Emil Boss tittar ner bland anteckningarna på bordet framför sig. Den anställde mannen, som ursprungligen kommer från Indien, har jobbat åt företaget sedan 2019. Han har de senaste åren städat dag som natt runt om i södra Stockholm. Tidiga morgnar och sena kvällar. Timme efter timme. Vecka ut och vecka in. Vardag som helg. Helt utan övertidsersättning eller ob-tillägg.

Exemplet med de över 400 arbetstimmarna på en månad är bara ett av många där bolaget låtit mannen jobba motsvarande två heltidstjänster utan full betalning.

Facklig blockad i Stockholm mot städbolaget Rengörare Näslund. SAC Solidariska städare Stockholms ls
Städjätten Rengörare Näslund satt i indrivningsblockad. Foto: Johan Apel Röstlund

Upplägget från städföretagets sida har i korta drag varit mannen haft sin heltidsanställning, samtidigt som han har städat under ett system som bolaget kallar ”fasttidsobjekt”. Det vill säga till ett fast pris, långt under den normala ersättningsgraden, för varje städad lokal. Ofta flera lokaler samma dygn vilket lett fram till de nu över 5 600 obetalda övertidstimmarna, motsvarande nästan tre års heltidsarbete för en person som jobbar 40 timmar i veckan.

– Det har helt enkelt fuskat för att göra det billigare, säger Emil Boss.

Städbolagets kontor satt i indrivningsblockad

Efter flera förhandlingar, där företaget visserligen erkänt att det använt sig av det tvivelaktiga upplägget med ”fasttidsobjekt”, sätts de nu i omedelbar indrivningsblockad.

På torsdagsförmiddagen spärrades därför huvudkontoret i centrala Stockholm av och ett tjugotal medlemmar i de båda facken Solidariska städare och Solidariska byggare samlades utanför med flaggor och flygblad.

– Vi har inte hört något från företaget sedan sent i går kväll. Då hade de fortfarande inte gått med på våra krav att betala 500 000 kronor till vår medlem i obetalda löner. Därför står vi här nu, säger Emil Boss vid entrén utanför företagets huvudkontor.

Indrivningsblockaden är en av flera liknande som genomförts de senaste åren i det pågående arbetet mot arbetslivskriminalitet, som drivs särskilt av facket Stockholms LS men också av andra lokala samorganisationer, LS, inom SAC Syndikalisterna.

Arbetaren har under torsdagsmorgonen sökt bolaget utan resultat.

Publicerad Uppdaterad
3 weeks sedan
– När jag fick kicken från jobbet mitt i varseltider och pandemi, bestämde mig för att satsa allt på det här, säger Mira Ray.

Mira Ray: Politisk utan kampsånger

Med karisma och fantastisk scennärvaro tog Mira Ray publiken med storm när hon turnerade ihop med Lars Winnerbäck och David Ritschard inför över 100 000 lyriska konsertbesökare. Nu ska rockmorsan från Bagarmossen äntligen stå på egna ben. Till helgen släpps debutalbumet Sanndrömmar och i samband med det gör hon en soloturné genom landet. För Arbetaren berättar hon om förväntningarna, vikten av att inte hålla käften och längtan efter det gamla Sverige.

Det är höst i södra Stockholm och i högsta huset ovanför det lilla sömniga förortstorget sitter Mira Ray uppkrupen i den lövgula soffan. På vardagsrumsväggarna gamla affischer från spanska inbördeskriget. A las Barricadas och kamp mot Francos fascister. Loppisfynd och arvegods från förr.

Nedanför balkongen en trött grönsakshandlare och förskoleklassens varselvästar på led in mot det kommunala biblioteket. Hon slår upp kaffe och tittar ut mot hallen. Disig torsdagsförmiddag och en dag närmare skivsläppet.

– Det är rätt mycket nu, så jag var tvungen att skaffa en sån där.

Mira Ray skrattar och pekar på den väldiga väggalmanackan. Typiskt varannan-vecka-liv med handbollsträning, läxor och egen tid för repningar och förberedelser inför det som snart kommer. Hektiskt.

– Jag är väl egentligen en helt vanligt tvåbarnsmorsa från Bagarmossen som håller på med musik men som för fyra år sedan, när jag fick kicken från jobbet mitt i varseltider och pandemi, bestämde mig för att satsa allt på det här.

Känsla av både 1970-talsprogg och prålig country

Mira Ray. Foto: Nada Flaih

Hon är visserligen långt ifrån okänd. Har turnerat med några av Sveriges mest folkkära artister som Lars Winnerbäck och spelat in den vansinnigt vackra Björn Afzelius-tolkningen av den nästan skrämmande aktuella Medan bomberna faller, tillsammans med David Ritschard, som på bara något år strömmats långt över 250 000 gånger.

Nu ska hon snart stå på helt egna ben. Skivbolaget Sonet har nappat och släpper i mitten av november hennes fullängdsdebut Sanndrömmar. Ett album inspirerat lika mycket av italiensk 1970-talsschlager som finskt vemod, och som dessutom för tankarna till både den svenska proggikonen Turids melankoliska vardagsrealism och amerikanska countrygiganten Gram Parsons pråligt dekadenta utsvävningar in i det okända.

Ett slags nyskapande nostalgi utan att på något vis vilja fastna i det förgångna. Mira Ray hymlar inte var hon musikaliskt har sina rötter: I 1970-talet.

– Men jag vill ju såklart att det ska låta nytt, som något man inte hört förut.

I skivbacken på golvet där mellan kök och vardagsrum står Pugh och Joni Mitchell. Två av husgudarna. På hennes instagram: Tältprojektets Vi äro tusenden. Den svenska musikrörelsens oförglömliga magnum opus från 1977. 

Sanndrömmare i släkten

Solen skiner in genom fönstret och Mira tittar ut.

– Jag har mina tår i väldigt många genrer. Proggen såklart, den är jag uppväxt med hemifrån. Men på skivan har jag försökt blanda allt jag gillar. Det är ett hopkok. Och sedan jag började skriva texter på svenska har det öppnat upp musiken. 

Det märks. Som textförfattare känns du väldigt personlig.

– Jag har nog svårt att inte vara personlig. Att skriva låtar är en form av terapi nästan. På gott och ont så klart. Ibland märker jag hur texterna förekommer mina egna tankar. Jag kan lyssna på något jag skrivit förut och inse att ja, så där blev det ju. 

Men finns det gränser för vad du inte skulle skriva om?

– Det finns det väl alltid, och ofta lägger jag ju till lite hittepå också. Allt behöver inte vara en sann historia från början till slut. Det går att blanda.

Albumet heter ju Sanndrömmar. Jag har hört att du tror på sånt där…

– Alltså, jag vet inte. Det är en konstig historia. Min morfar kommer från Indien och hans pappa var maharadja, en slags furste, och växte upp i palats med tjänare och elefanter och hela den biten. Men han var också sanndrömmare, sägs det. Folk kom till honom för att lyssna till hans drömmar och min morfar hade också sådana där upplevelser. Jag tror att jag fått lite av det med mig, och tycker framför allt att det är väldigt spännande. När jag precis skulle börja med den här skivan hittade jag ett röstmemo i telefonen från 2018 jag hade glömt bort: en kompis hade spått mig i tarot-kort och och jag hade spelat in allt. När jag lyssnade på vårt samtal var det bara, ”ah allt vi pratade om hände”. Så mycket på skivan handlar om det där.

Jag har också förstått att du träffat ett medium ..?

– Haha. Det var den där kompisen med tarot-korten. Jag är ju ateist i grunden men kan verkligen bli avundsjuk på den som har någon slags tro. Du vet, när livet känns hopplöst vore det skönt att bara tänka ”det finns en plan för allt”.

Powerballadkör på ABF

Mira Ray fyller på mer kaffe. Det är barnfri vecka och om några timmar dags för ännu ett rep. Sanndrömmar släpps den 14 november och redan dagen efter påbörjas turnén när hon ställer sig på scen uppe i Luleå. Trots det hektiska schemat är det annat som också ska hinnas med. Den omtalade Powerballadkören till exempel. 

– Vi firar tio år i januari, säger Mira och skiner upp.

– Det började med att jag var mammaledig och kände att jag ville göra något. En kollega ringde och frågade om vi skulle starta en kör och sedan har det vara växt. Det är en perfekt kreativ kanal att samlas i och sjunga. Vi är ett sextiotal medlemmar som ses på ABF en gång i veckan. Det är lite gamla Sverige över det där och det tycker jag om. Man kan komma dit och vara ledsen eller glad, det spelar liksom ingen roll. Det är så skönt att bara träffas och sjunga tillsammans.

Gamla Sverige?

– Ja, eller åtminstone min bild av det gamla Sverige. Där man krokade arm och samlade sig i något slags gemensamt solidaritetstänk. Så ser det ju verkligen inte ut längre. Herregud, det är bara att lyssna på politikerna i dag. Tänk att vi lever i en tid där Carl Bildt plötsligt känns som en reko snubbe. Allt har blivit så jävla individualistiskt där alla kör sitt eget race för att komma någonstans. Då är det skönt med en kör.

Mira Ray. Foto: Johan Apel Röstlund

Medan bomberna faller

Apropå solidaritet. Du är ju en av ganska få svenska artister som valt att inte vara tyst om vad som händer i Gaza just nu.

– Det där har jag fått från min morsa och det känns viktigt. Även om det så klart också kan vara svårt. Jag minns när vi uppträdde med Powerballadkören och jag läste upp namnen på barn som dödats i Gaza och bad om en tyst minut. Två äldre kvinnor i publiken började skrika och stormade därifrån. Då blev jag chockad, för jag har alltid tänkt att det inte är särskilt komplicerat att hedra döda barn. Och efter att ha framfört Medan bomberna faller under turnén med Lasse Winnerbäck kom det mejl om att jag var värsta terroristkramartjejen. Men att stå upp för mänskliga rättigheter får fan aldrig vara kontroversiellt och det där försöker jag också föra vidare till mina egna barn. Våga stå upp och höj era röster.

Kan du önska att fler artister tar ställning på samma sätt?

– Ja, även om jag har full förståelse för att det kan vara svårt. Det kan kosta mycket och man kan riskera en hel del. Men ju fler desto bättre. Men sedan vill jag ju naturligtvis också hålla isär kreativitet och det politiska. För även om jag är en politisk person så behöver jag inte sitta hemma och skriva kampsånger. Folk som vet vem jag är fattar att jag är vänster, det räcker så.

Nu är skivan färdig och du ska snart ut och spela. Men det känns som att du hela tiden tänker framåt. Har du mer på gång?

– Jag är väldigt peppad på att fortsätta släppa musik. Så snart ska jag börja skriva och spela in igen. Jag har så mycket material samlat. Förhoppningsvis är den här skivan bara startskottet. För jag vill göra många fler album.

Publicerad Uppdaterad
3 weeks sedan
Agnes Lansrot SAC:s generalsekreterare
Agnes Lansrot är SAC Syndikalisternas nya generalsekreterare. Foto: Vendela Engström

Agnes Lansrot blir SAC:s nya general­sekreterare

I helgen valde SAC Syndikalisterna en ny generalsekretare: Agnes Lansrot. Hon efterträder Gabriel Kuhn som haft posten sedan 2023.

Hur känns det att bli vald till SAC:s generalsekreterare? 

– Jätteroligt, känns fint att ha fått det förtroendet från medlemmarna att få representera SAC.

Hur ser du på rollen som generalsekreterare?

– Den är lite av en blandning av två saker. Dels att representera SAC utåt, dels innefattar den sekreterarbiten som handlar om det interna och att få det att fungera. Jag tänker att det kommer bli en spännande kombination och blandning av uppgifter. 

Är det något speciellt du ser fram emot?

– Vi har precis beslutat många spännande saker på kongressen som jag tänker att jag kommer få vara med och förverkliga och försöka skapa så bra förutsättningar som möjligt för. Under kongressen tänkte jag mycket på att när alla LS får chans att mötas så är det många bra saker som händer, så jag vill gärna vara med och främja mer dialog mellan LS. Att ha mer kontakt med alla LS känns som en av de roligaste uppgifterna.

Vad behövs för att fler ska välja att organisera sig fackligt inom SAC framöver?

– Att kunna vara medlem oavsett var i landet du bor eller oavsett vilket språk du pratar kommer underlättas utifrån beslut som fattades under kongressen. Ett medlemskap ska inte vara beroende av att bo i en ort med en resursstark LS, eller att du ska ha ett svenskt personnummer och prata svenska. När vi möjliggör medlemskap för fler personer så tror jag att det kommer locka fler medlemmar.


Publicerad Uppdaterad
3 weeks sedan
Regissören Kent Ekberg och förra årets föreställning Esmeralda på Teater Reflexen. Foto Elina Wahlstedt/ Jerry Malmberg

Kent Ekberg – ett liv med teater­kollektivets kraft

Kent Ekberg har ägnat sitt liv åt den kollektiva teatern i stort format. I sitt arbete vill han ta tillvara människors egna erfarenheter – han har arbetat med bland andra migranter och hemlösa. ”För att förstå en situation har du ett visst slags språk. Det berikar bilderna”, säger han.

Regissören och Teater Reflex konstnärlige ledare Kent Ekberg är känd för sina teateruppsättningar där det stora kollektivet möter professionella skådespelare.

– Som bäst befruktar de varandra. Det kollektiva berättandet är stimulerande. Jag ser hur människor växer och får självkänsla genom att spegla sig i andra. Den traditionella teatern fastnar lätt i en slags verklighet, säger Kent Ekberg engagerat.

Teater Reflex 2024: Esmeralda i regi av Kent Ekberg. Foto: Jerry Malmberg

Vi sitter i den grå och röda soffgruppen på Teater Reflex. De stora fönstren vetter ut mot Stockholmsförorten Kärrtorps torg, inramat av kastanjeträd. Jag får en lång lista över Kent Ekbergs alla regiuppdrag från 1977 och fram till nutid. Den börjar med barnteater och sträcker sig till förra höstens succé Esmeralda, en allvarsam komedi som utspelar sig i mellankrigstidens Paris. Varenda föreställning var utsåld, till glädje för alla sjuttiotalet medverkande.

Tar vara på erfarenheter

Från början var Kent Ekberg skådespelare, men tyckte inte om sig själv i den rollen. Han ville hellre hjälpa människor att utvecklas i det lilla och ta till vara människors egna erfarenheter och karaktärer i manus. Även i de stora klassikerna, med färdiga manus, som han har satt upp läggs passande repliker till. Flera människor delar också ofta på en replik för att få det mer levande.

– Men, understryker han, texten är inte så viktig, bara en komponent. Hantverket är svårt. För att det ska bli en del av dig själv gäller det ibland att hitta andra vägar.

Han beskriver sin syn på att vara regissör genom att berätta om sitt besök i Vietnam 1989. Kent Ekberg hade hört talas om ”Ho Chi Minh trail”. Det skulle finnas 50 mil tunnlar under marken som de inhemska soldaterna använt för att undkomma amerikanerna. Han frågade en vietnames var tunnlarna fanns. De stod på en höjd och hans sällskap pekade på landskapet och vegetationen. Kent Ekberg såg inga tunnlar. Då fick han det förklarat för sig: ”Ho Chi Minh trail” var stigar som inte syntes.

– Det spelar ingen roll vilken stig du tar, bara du hittar ett sätt att ta dig fram i djungeln, säger han.

Arbetarspel i Söderort

Enskedespelet 1983. Regi Kent Elberg. Foto: Björn Elgstrand

I 20 år regisserade Kent Ekberg Enskedespelen, som startade 1983 när han hade flyttat till just Enskede i södra Stockholm. På 1970- och 1980-talen framfördes många arbetarspel, exempelvis Seskaröspelet om hungerkravallerna 1917. Ofta kunde de spegla en arbetsplatskonflikt och kretsa kring temat ”gräv där du står”. Kent Ekberg ville berätta om Enskedes historia. I närheten fanns slakthuset som invigdes 1912 av kung Gustav V. En historia kretsade kring fackliga konflikter och starka karaktärer, som tarmrensenskorna.

Spelen fortsatte i det stora randiga tältet i Margaretaparken där det myllrade av människor i alla åldrar. 150 personer deltog i spelen, som många gånger var kaotiska men på något mystiskt sätt alltid blev en fin föreställning. 

Efter Slakthusspelen följde uppsättningar av bland andra Charles Dickens, Berthold Brecht, Victor Hugo och William Shakespeare. Kent Ekberg vill betona att allt vilade på den stora ensemblen tillsammans, och inte minst på den genialiske scenografen Sören Brunes (1938–2016). Brunes konstruerade scener som flyttade på sig och gled isär. Det kom publik enbart för att se hans scenografi. Där fanns också Ann-Margret Fyregård som stod för scenkläder.

Enskedespelen: Den kaukasiska kritcirkeln 1995, av Bertolt Brecht, i regi av Kent Ekberg. Foto: Cato Lein

– Och Mats Nörklit komponerade teatermusik i klass med Nino Rota, den dedikerade ensemblen gjorde också vad som helst i tältet. Det var en magisk period i mitt liv, konstaterar Kent Ekberg och ögonen lyser.

Enskedespelen: Samhällets olycksbarn 1997, efter Victor Hugos roman. Regi Kent Ekberg. Foto: Sven Nyberg

Samarbete i Sydafrika

År 1999 reste Kent Ekberg för första gången till Sydafrika utan att veta så mycket om landet. Han reste tillsammans med företagsledaren och scenografen Christina Björk som från mitten av 1980-talet var ansvarig för kulturbistånd till Sydafrika. Hon hade lyckats smuggla in pengar efter apartheidperioden. Men att strukturera om pengarna till teaterorganisationen där var inte lätt, eftersom den tidigare hade bestått av små celler som gärna ville fortsätta att behålla makten och pengarna.

Kent Ekberg skulle sätta upp Section E, som skildrar livet för de politiska fångarna på Robben Island utanför Kapstaden, och började med en workshop som inte alls gick hem bland deltagarna. De förstod sig inte på regissören och han förstod sig inte på dem. De var åtta personer,som kom från samma stam som Nelson Mandela. 

Efter överläggningar på var sitt håll började de i stället med sång och dans.

– Och då adopterade de mig. Jag fick ju inte vara ensam! Kent Ekberg ler vid minnet.

Section E sattes upp på nytt 2011 i sydafrikanska Betlehem med en ny grupp medverkande, men samma manus. Den spelades också på Stockholms stadsteater.

Resan två år senare resulterade i Duma, en traditionell afrikansk myt med dansare och skådespelare, för The LAB/Market Theatre i Johannesburg.

I början av 2000-talet har Kent Ekberg också hunnit med en tur till Alexandria och Jesuiternas scen.Där spelades tre föreställningar av hans Mefistos sten, efter berättelsen om Faust. Pjäsen spelades på egyptisk arabiska.

Åttio asylsökande i ensemblen

De internationella inslagen i Kents regikarriär fortsatte i Stockholm och Hammarbyhamnen när tältet från Margaretaparken flyttades dit 1999. En midsommarnattsdröm spelades med 80 asylsökande på 11 olika språk. Och året därpå Getterna i trädet, efter den marockanske författaren Tahar Ben Jellouns roman Med sänkt blick, med lika många asylsökande, som nu mötte svenska skådespelare.

Kent älskar språk och dialekter. Han berättar om den arabisktalande kvinnan som skulle vara arg och säga en replik på svenska. Hon lät ganska ynklig då, men när hon fick skälla på sitt modersmål slog det gnistor om henne. Om en medverkande har en dialekt eller ett annat språk får de ofta använda det. 

– För att förstå en situation har du ett visst slags språk. Det berikar bilderna.

Överraskande rekvisita

Efter åren med det stora tältet och flera gästspel utomlands flyttade Kent Ekberg in i Teaterhuset/Södra fot i Skarpnäck. Där spelades en föreställning baserad på Per Anders Fogelströms Stad i världen med 14 skådespelare och en stor folkensemble, och en föreställning om hemlöshet: Ringaren inspirerad av Victor Hugos berättelse om den puckelryggige Quasimodo i Notre Dame. 45 hemlösa deltog från början i folkensemblen, men tyvärr fanns, av olika anledningar, bara åtta kvar när det var dags för premiär, berättar Kent Ekberg.

I dag huserar han alltså sedan 15 år med Teater Reflex i Turteaterns gamla lokaler vid torget i Kärrtorp.

”Allt som är fast förflyktigas”, citerar Kent Ekberg den marxistiska filosofen Marshall Berman. Inget är bestående och stabilt i det moderna samhället. Efter sju år byts kroppens alla celler ut och en berättelse ändras hela tiden. Regissören Ekberg älskar att få publiken att förstå att allt är föränderligt, och att bjuda på överraskningar. Han använder billig återkommande rekvisita som tunnor, gummidäck, plastbackar och stolar. De kan byggas till hus och murar eller vad som helst. Fantasin är en rikedom, slår han fast.

En midsommarnattsdröm i Hammarbyhamnen användes 60 ton sand och 80 sängar i olika höjder som också utgjorde gradänger. 80 av skådespelarna var asylsökande. Grannarna undrade vad som var i görningen och ringde polisen.

Frizon för demokrati – och skönhet

Politiken är och har alltid varit viktig för Kent Ekberg. 

– I dag när de mörka molnen hopas och det militära har tolkningsföreträde vill vi bygga motkrafter. Det är kulturens viktiga roll. Vi gör så gott vi kan här för att stärka identiteten och låta människor mötas i teatern. Därför ordnar vi också en festival varje år, och jazzkvällar.

Minnet av nazisterna som invaderade torget i Kärrtorp 2013 lever kvar hos Kent Ekberg. Men han tänker att det är en annan anda i dag. Torget är en offentlig plats och ägs inte av något privat företag. På ett torg kan man försvara yttrandefriheten. Det är en frizon för demokratin.

– I kulturen har vi också ett behov av skönhet och sköna dimensioner. Vi vill ha känslomässiga relationer som är annat än vardagslunken. Det går inte att köpa allt för pengar.

När slutscenen i Esmeralda drar i gång och alla sjunger ”Lovsång till kärleken” (i original ”Hymne à l’amour” med Edith Piaf), då är energin medskapande. Då känns det som om världen är möjlig att förändra, säger Kent Ekberg.

Hela ensemblen i Esmeralda. Foto: Jerry Malmberg

Samarbete en röd tråd

I dag när världen är så digital och vi upplever den genom bilder vill han tro att här och nu-mötet kommer att bli allt viktigare. Ungdomarna har också kommit till teatern både som medverkande och som publik. Dessutom finns systerteatern Turteatern en trappa upp från torget. Skådespelarna där är unga och vänder sig till en yngre publik.

– Teatern är det äkta mötet. Här är vi levande. Utvecklingen går i tes-antites-syntes.

Kent Ekberg håller ändå bestämt på sin roll som arbetsledare. Några forskare som skulle observera repetitionerna med en stor ensemble blev upprörda över arbetet och tyckte att Kent var en diktator. Han förklarade då att deltagandet är frivilligt och demokratiskt. 

– Jag vill aldrig förtrycka någon, och under ytan har vi en överenskommelse om att ska vi nå det förlovade landet så får vi acceptera arbetsvillkoren. Om jag går på Friskis och Svettis vill jag ha en tuff ledare som får mig att kämpa för att nå målet.

Jag undrar hur länge han orkar.

– Det är en bra fråga. Så länge jag har lust att leka och är nyfiken på livet kommer jag att fortsätta.

I slutet av november har Teater Reflex premiär på Ön, med manus av Kent Ekberg och Kajsa Gordan. Berättelsen utspelar sig på en skärgårdsö. Stormen kommer till ön och människorna måste på något sätt lära sig att samarbeta.

Publicerad Uppdaterad
4 weeks sedan
Stieg Trenter, ”den svenska detektivromanens fader” enligt Arbetaren från 1954, hade ofta verkliga personer som förlagor. Foto:Arbetaren 1954, Svensk-Norsk Pressbyrås arkiv, Riksarkivet, Pressens Bild/TT, Ragnhild Haarstad / TT. Montage: Arbetaren

Stieg Trenter och gåtan med antifascistens pistol

En spionhuvudstad – så har Stockholm under andra världskriget beskrivits. Miljön i Klarakvarteren inspirerade en blivande deckarstjärna. Där kryllade det av antifascister, syndikalister, journalister och hemliga nätverk.

Våren 1943. Nazityskland har nyligen lidit ett avgörande nederlag vid Stalingrad, men världshistorien står ännu och väger – utgången av kriget är långtifrån klar. 

I neutrala Sverige har det under hela kriget pågått saker under ytan. Bland annat har antisovjetiska socialister, i samarbete med Storbritannien, förberett en svensk motståndsrörelse. 

Säkerhetspolisen är dem på spåren. En dag promenerar en medlem i det hemliga nätverket rakt ut från brittiska legationen i Stockholm med en väska innehållande en radiosändare och antinazistisk propaganda. Han är skuggad, och grips på sitt hotellrum samma kväll. 

Det finns väldigt få kända foton av Olle Jansson. Här ett ur hans personakt i Säkerhetspolisens arkiv, Riksarkivet.

Säkerhetspolisen beslutar att göra en större razzia mot nätverket. Söndagen den 18 april slår de till mot ett nybyggt smalhus i Hammarbyhöjden i sydöstra Stockholm.

I lägenheten bor ett gift par i 30-årsåldern: Olle Jansson och hans norska hustru Rakel Senora Stöber. Hos dem hittas handböcker i kryptering och radiosändning, flera kartor över Norge, samt en armépistol med tillhörande ammunition.

Olle Jansson är målare och aktiv i Syndikalistiska ungdomsförbundets Södermalmsklubb och fackföreningen Stockholms LS av SAC Syndikalisterna. Men han är också grundare av Svensk-Norsk Pressbyrå, han är med i det hemliga nätverket och han har varit frivillig i krigen i både Spanien och Finland. 

Drygt två månader senare dyker han, av allt att döma, upp i en spänningsföljetong i veckotidningen Allers, signerad Stieg Trenter.

Stieg Trenter, Stockholm och Klarakvarteren

”Säg Stieg Trenter och en stor del av svenska folket tänker på klassiska deckare, odödliga Stockholmsmiljöer och god mat.” Så börjar baksidestexten på den lilla boken Stieg Trenters mat av Ulla Trenter, som med tiden blev Stiegs medförfattare och hustru. Stieg Trenter (1914–1967) räknades på sin tid till de allra största svenska deckarförfattarna från 1940-talet och in på 1960-talet. 

Författaren Stieg Trenter (vänster) med sin vän fotografen K. W. Gullers, förlaga till deckarhjälten Harry Friberg. Foto: Wikimedia Commons

Baksidestexten stämmer nog fortfarande på det stora hela. Kanske att en minskande del av svenska folket läser Trenter. Men vi som gör det uppskattar ofta främst skildringarna av en stad som är så nära och ändå så långt borta: Klarakvarteren, restaurangerna, spårvagnarna. Böckernas miljöer är lite lagom bohemiska eller borgerliga – ett förlag, ett rederi, eller varför inte en Italienresa. I persongallerierna finns konstnärer, författare, direktörer och travkuskar. Ibland är det också en vanlig arbetartjej som snubblar över ett mysterium. Men trots alla mord är beskrivningarna rätt lättsamma, här finns ingen uttalad samhällskritik. Särskilt inte jämfört med det som blev nästa stora svenska deckarvåg, med det kommunistiska författarparet Sjöwall-Wahlöö i spetsen.

Precis i början av Trenters karriär satte dock kriget sina spår i hans historier. Som i novellen Neutral mark, ursprungligen publicerad som en följetong under juni och juli 1943. Den handlar om motstånd och flyktingar, och i rollerna tycks det finnas syndikalister, socialdemokrater och andra antifascister. 

I förbifarten får man förklaringen till Olle Janssons mystiska pistol. Kanske.

Svenskt – och norskt – motstånd

För ett par år var jag en av redaktörerna för Arbetarens hundraårsbok. Jag läste också Svenska anarkister och syndikalister i spanska inbördeskriget av Per Lindblom. I den har Olov ”Olle” Jansson (1913–1983) och hans tid i Durrutikolonnen ett eget kapitel.

Svenskarnas grupp i Durrutikolonnens Internationella kompani, i Pina de Ebro, Spanien, 1937. Olle Jansson inringad. Bredvid honom (till vänster i bild) den kände anarkisten Nisse Lätt. Foto: Socialistiska partiets fotoarkiv, privat ägo

I Arbetarenboken jobbade jag bland annat med Stellan Elebros bidrag Hur Arbetaren räddade svensk antinazism. Texten beskriver hur frihetliga socialister gick samman med radikala socialdemokrater vid andra världskrigets början, och utestängde Sovjettrogna kommunister. Tidningen Arbetaren och Federativs, på den tiden både förlag och tryckeri, blev oumbärliga för antinazismen genom att låna ut lokaler och pengar och inte minst: trycka sådant som andra inte vågade. Mitt i Klaras journalist- och bohemkvarter.

Både Elebro och Lindblom berör också hur syndikalisterna Olle Jansson och Einar Stråhle grundade den mytomspunna, men märkligt outforskade, Svensk-Norsk Pressbyrå i augusti 1942.

Olle Jansson fick ett startbidrag på tusen kronor från norska legationens Pressekontor för att starta Svensk-Norsk Pressbyrå. Byrån gav bland annat ut en bulletin med nyheter från det ockuperade Norge. Men bakom fasaden pågick helt annan verksamhet: Jansson och Stråhle hade värvats till den hemliga brittiska sabotage- och underrättelseorganisationen SOE (Special Operations Executive).

Olle Jansson och Einar Stråhle på Syndikalistiska ungdomsförbundets kongressfest i Klara Folkets hus den 7 april 1939. Jansson i talarstolen med böjt huvud, bakom honom, med fanan, står Stråhle. Foto: Arbetarens arkiv

Dess Stockholmskontor förestods vid denna tid av Peter Tennant (1910–1996), som formellt var pressattaché vid den brittiska legationen. (Det var för övrigt Tennant som sedermera lite väl oförsiktigt överlämnade den där väskan med radiosändaren till en socialdemokrat som råkade vara skuggad.) 

I Svensk-Norsk Pressbyrås arkiv finns en serie arrangerade foton som verkar visa olika metoder för spionage och smuggling av till exempel mikrofilm. Foto: Svensk-Norsk Pressbyrås arkiv, Riksarkivet (SE/RA/770157/K)

Tillsammans med kamrater runt om Sverige byggde Jansson och Stråhle upp ett nätverk som stöttade den norska motståndsrörelsen och smugglade antinazistisk propaganda. Det var just sådan propaganda som säkerhetspolisen hittade när de slog till mot Svensk-Norsk Pressbyrås kontor på Vasagatan 38 i april 1943. Sammanlagt greps 18 personer i sju svenska städer i razzian.

Tanken med nätverket var också att det skulle omvandlas till en svensk motståndsrörelse om Tyskland anföll Sverige. Jansson och flera andra hade försetts med radiosändare för att då kunna hålla kontakt med engelsmännen. 

En nyckelnovell?

När jag, kort efter att ha läst om detta, som ren förströelse läste Neutral mark i den sentida samlingen De döda fiskarna (i stort sett det enda av Trenter jag inte hade läst tidigare) hajade jag till. Först en gång. Sedan två, tre. Sammanträffandena kunde inte vara en slump.

Själva novellen Neutral mark tillhör inte det bästa Stieg Trenter skrivit. Inramningen är en ganska fånig kärlekshistoria, de osannolika förvecklingarna är många och slutet märkligt utdraget. 

Man får komma ihåg att det dels är ett tidigt verk, dels en följetong. Historien är för all del också rätt spännande och miljöerna intressanta: En ung kvinna, Karin, dras plötsligt in i ett mysterium när hon besöker Stadsbiblioteket. Hon drar i sin tur med sig en ung man, den flirtige Nils. Snart jagas de två huvudpersonerna av vad som verkar vara mordiska agenter tillhörande ett mystiskt nätverk; delar i ett väloljat, ondsint maskineri.

En av de viktigaste karaktärerna i detta nätverk heter Jansson. Efter några sidor insåg jag att hans kumpan hette Brandt – ett namn jag också precis hade stött på i samband med Svensk-Norsk Pressbyrå. 

När novellens Jansson sedan i förbigående säger att han ”lärt sig skjuta prick” som frivillig i spanska inbördeskriget var känslan av små pusselbitar som föll på plats oundviklig. Och i slutet får Jansson, från en skjuten fiende, av en slump tag i en pistol som han stoppar i fickan. Vilket Trenter torde ha skrivit ganska precis samtidigt som verklighetens Jansson åkte dit för olaga innehav av en pistol med okänt ursprung.

Men var fick Trenter förlagorna ifrån? Jo, det är inte enbart själva innehållet i novellen som övertygat mig om att karaktärerna har verklighetsgrund. Det visade sig att jag hela tiden haft en direkt koppling mellan Stieg Trenter och den svenska antinazismen framför ögonen.

Trenters första parhäst: antifascisten Holmström

Jag återvände till En bok om Stieg Trenter (Jury, 1982) för att leda ledtrådar. Däri har Arne Holmström (1912–2004), som var högst delaktig i skapandet av deckarfenomenet Trenter, skrivit kapitlet ”Så här började det”. I texten nämns inget politiskt. Men snart insåg jag att Arne Holmström var son till den kände anarkisten och förläggaren Nils Axel Holmström (1881–1947). Själv var Arne Holmström antifascist och socialdemokrat.

Teckning av förläggaren Axel Holmström med en Brand under armen. Foto: Arbetarens arkiv, okänd tecknare

Och så här började det: Under 1930-talet blev Arne Holmström vän med den man som kom att bli känd som Stieg Trenter (från början hette han Johansson). De jobbade båda för den nystartade fotojournalistiska tidningen LIV. Tidningen var inte så lite inspirerad av amerikanska LIFE, vars storhetstid just hade börjat.

Men svenska LIV blev inte långlivad. Den lades hastigt ner kort efter krigsutbrottet.

Arne Holmström kom att delta som ett slags inbäddad journalist i både Norge och Finland, och skrev framgångsrika reportageböcker om detta (Från finska fronten och Från norska fronten, båda 1940). 

De två vännerna behövde dock ständigt nya uppdrag under krigsåren. Holmström beskriver att de spånade frilansidéer ihop, och kom fram till att gemensamma skönlitterära projekt borde vara en bra inkomstkälla. 

Trenter hade tidigare fått en deckarnovell publicerad i LIV. Och nu sålde han in en spänningsföljetong till Allers – Neutral mark.

Stoffet till Neutral mark kom med största sannolikhet från Arne Holmström. Visserligen kan Trenter ha hört spännande rykten om motstånd och smugglare från andra i Klarakvarteren. Men Arne Holmström lär ha haft många bekanta i de antinazistiska nätverken. Det är inte alltför långsökt att tro att han kände Jansson personligen. Holmström höll föreläsningar på syndikalisternas Klara Folkets hus i början av 1940-talet: dels om sin tid i Norge, dels om den mystiske B. Traven – som var en av Olle Janssons favoritförfattare. De kan förstås även ha lärt känna varandra i vinterkrigets Finland.

Arne Holmström – en del av deckarkarriären

Det måste ha skett parallellt: tillkomsten av Neutral mark, razziorna mot Janssons nätverk, och skrivandet av nästa Trenter-följetong, Ingen kan hejda döden

Sista delen av Neutral mark publicerades i Allers nummer 29 år 1943. Ingen kan hejda döden startade i numret efter. Som en del i det gemensamma projektet var det Arne Holmström som skrev de två första kapitlen av Ingen kan hejda döden.

Denna gavs snart ut i sin helhet och blev Stieg Trenters debutbok. Även i den märks det pågående kriget, och i hans nästa bok Som man ropar … (1944) hamnar en journalist i kläm mellan den norska motståndsrörelsen och tyska Gestapo. Samma år övergav dock Trenter agenttemat och började skriva det han blev verkligt känd för: klassiska deckargåtor med den återkommande hjälten fotografen Harry Friberg. 

Deckarkarriären hade rivstartat. Det var inget som någon hade kunnat föreställa sig drygt ett år tidigare, när två frilansar spånade idéer. Men även om Holmström hoppade av själva det gemensamma skrivandet innan det ens riktigt börjat, så fortsatte han och Trenter att umgås kring skapandet av historier. Arne Holmström berättar i En bok om Stieg Trenter hur de under hela 1940-talet samtalade om intriguppslag och besökte Stockholmsmiljöer som deckarförfattaren ville skildra. 

Maskerad för ”främmande makt”

Men åter till novellen Neutral mark. Hur var det med Brandt och de andra? Jo, den tyske socialdemokraten och flyktingen Willy Brandt (1913–1992) var en av medarbetarna på Svensk-Norsk Pressbyrå. Mer känd är han dock för att han senare blev Västtysklands förbundskansler.

En typisk spion? Ur Svensk-Norsk Pressbyrås serie av arrangerade foton. Foto: Svensk-Norsk Pressbyrås arkiv, Riksarkivet (SE/RA/770157/K)

En tredje person i novellens nätverk kallas Christina Andersson. Här finns kanske inga poänger att göra. Men flera personer som var kopplade till det verkliga nätverket hade det efternamnet, till exempel Conny Andersson. Han var också antifascist och socialdemokrat, och hade enligt egen utsago en anställning på Svensk-Norsk Pressbyrå – en anställning som finansierades av norska legationen och i själva verket var en täckmantel för organisering av kurirlinjer mellan Norge och Sverige.

De resterande namnen i novellen pekar framför allt på nationaliteter, nödtorftigt maskerade. Under andra världskriget fick svenska tidningar inte ”störa fredliga förhållanden till främmande makter”. Det betydde att icke-neutrala texter om Nazityskland eller de allierade kunde leda till att tidningar togs i beslag eller åtalades. 

Just våren 1943 avtog de svenska myndigheternas repression mot pressen, i takt med att kriget började vända – men Allers ville nog inte chansa. I hela Neutral mark skrivs faktiskt inga landsnamn ut. Men det är lätt att lista ut vilka som är hjältarna. Mycket av historien kretsar kring en Harding som pratar ”utländska” (han är alltså engelsman). Han har flytt från ett land med landgräns till Sverige, och en Olesen är boss för det hela (det syftar så klart på Norge). 

Inte någon gåta egentligen

För ja – hjältar är de. (Hoppa över denna parentes om du vill läsa Neutral mark med spänningen i behåll: novellen går ut på att den otäcka organisationen som verkar jaga oskyldiga och mörda folk inte alls gör det. De är de goda, och sysslar i själva verket med flyktinghjälp.)

I detta ljus blir Neutral mark, som i dag kan framstå som en ganska oskyldig spänningsnovell, lite mer. De goda är antinazisterna. Något som kan verka självklart nu, men inte var lika självklart i en tid där det fortfarande kunde vara straffbart att skriva om det pågående kriget. Även titeln är dubbeltydig. Sverige var neutral mark, och ändå inte. 

Hur gick det för verklighetens Jansson? Jo, han förnekade allt. Pistolen påstod han sig ha köpt av en okänd. Just vid denna tid pågick, som Stellan Elebro skriver i sin artikel, ”en imponerade spaning från säkerhetspolisen, och en katt-och-råtta-lek över hela landet”, för att ”sätta dit Jansson eller Stråhle för något”. Men det enda som någon av dem befanns skyldig till var detta olaga innehav av en 9 mm armépistol. Jansson dömdes till böter. 

Och tiden hann som sagt ikapp de svenska myndigheterna. I Per Lindbloms bok beskrivs hur det stod allt mer klart att de allierade skulle vinna kriget, och att de gripna i razzian, med sina kopplingar till Storbritannien, därför släpptes snart. Olle Jansson fick efter kriget jobb på BBC:s svenska sektion i London (antagligen som tack) och var sedan verksam som journalist i Sverige.

Var den där pistolen verkligen kom ifrån vet vi förstås fortfarande inte. Kanske ville Stieg Trenter skapa en logisk (nåja) historia som knöt ihop och förklarade brottstycken han hade fått ta del av. Eller så visste han mycket mer om till exempel Svensk-Norsk Pressbyrå än vad som framgår i novellen. Kanhända var han noga med att inte avslöja något som inte redan var känt av säkerhetspolisen. 

Men antagligen var Stieg Trenters främsta drivkraft att han tyckte att det var spännande, det han hört talas om via sin kamrat Arne. Det är inte så mystiskt. Trenter hade ju för det mesta faktiska personer som förlagor till sina karaktärer: Harry Friberg byggde på vännen och fotografen K. W. Gullers och kriminalintendenten Vesper Johnson på Runar Karlströmer, chefredaktör på Allers. De två fick vara med om många osannolika äventyr i Trenters romaner. Men just i fallet Neutral mark var verkligheten mer spännande än skönlitteraturen. 

Publicerad Uppdaterad
1 month sedan
Gabriel Kuhn kommenterar KPÖ:s kongress
Gabriel Kuhn är skribent och SAC:s generalsekreterare. Foto: KPÖ, Annie Hellquist. Montage: Arbetaren

KPÖ – en växande vänster i Österrike

Hur blev ett österrikiskt kommunistparti, som inte var stort ens när det grundades 1918, plötsligt ett av Europas mest framgångsrika? Det finns förstås stora skillnader mot en frihetlig fackförening som SAC Syndikalisterna – men det är relevant att reflektera över KPÖ:s snabba förändring, skriver SAC:s generalsekreterare Gabriel Kuhn.

Fackföreningen SAC Syndikalisterna kommer snart hålla sin 34:e kongress. I november ska 70 representanter från 15 LS (lokala samorganisationer) mötas för att bestämma organisationens framtida riktning. SAC har bara kongress vart tredje eller fjärde år, vilket ger enskilda kongresser särskild betydelse.

Av olika anledningar kommer jag själv inte ställa upp till omval som generalsekreterare på denna kongress. Jag ska tillbaka till mitt vanliga jobb som frilansskribent och översättare. Jag har varit på journalistuppdrag även under de senaste två och ett halvt åren, när jag varit ledig från mitt SAC-uppdrag. Senast reste jag till Österrike för ett par veckor sedan för att, för en tysk tidnings räkning, bevaka det österrikiska kommunistpartiet KPÖ:s 39:e kongress.

KPÖ grundades 1918 och partiet var inte särskilt framgångsrikt i början. På 1920- och 1930-talen var den österrikiska socialdemokratin under dess ”austromarxistiska” ledning en stark politisk kraft, det fanns inte mycket plats på vänstersidan bredvid den. Under andra världskriget skaffade sig KPÖ ett stort moraliskt kapital när de, trots att de var förbjudna, var ledande i motståndet mot nazisterna.

Efter kriget hade de representanter i det nationella samt i flera regionala parlament – innan partiet från och med 1950-talet blev närmast betydelselöst.

Oanad framgång

Men sedan några år tillbaka är KPÖ, tillsammans med Belgiens arbetarparti (PTB-PVDA), Europas mest framgångsrika parti vänster om socialdemokratin. Graz, Österrikes andras största stad, har numera en kommunistisk borgarmästare. I turistmagneten Salzburg finns det en kommunistisk vice-borgmästare, och i min hemstad Innsbruck har partiet tre ledamöter i kommunfullmäktige sedan kommunalvalet 2024 – valet innan, 2018, ställde KPÖ inte ens upp.

Eftersom rollen som SAC:s generalsekreterare alltid följer med mig, även när jag inte är på officiellt uppdrag, var det omöjligt att närvara vid KPÖ:s kongress utan att tänka på SAC:s egen kongress. Även KPÖ har kongress bara vart tredje eller fjärde år, och den här gången var mer än hälften av alla 284 ombud inte ens medlemmar när partiet höll kongress 2021. En fråga blir oundviklig: Hur är det möjligt att en organisation som var dödförklarad runt millennieskiftet plötsligt kan växa sig så stark på bara några år?

Det är så klart svårt att jämföra KPÖ med SAC. Österrike är inte Sverige, och KPÖ är ett politiskt parti, medan SAC är en federation av lokala fackföreningar. Ändå går det att dra paralleller.

Fokus på lokala frågor

KPÖ:s framgångar började med att lokalavdelningen i Graz fokuserade på väldigt konkreta frågor, framför allt bostadspolitiken. Hyrorna i Österrike är höga, och familjer med låg inkomst kämpar hårt för att klara av räkningarna. KPÖ gjorde det till sin hjärtefråga. Folk kunde komma till deras kontor och få rådgivning, även materiellt stöd om det fanns ett akut behov.

Samtidigt gav KPÖ:s folkvalda representanter den största delen av sin inkomst till sociala projekt. De behöll enbart en lön som motsvarade den genomsnittliga inkomsten av en österrikisk yrkesarbetare. I dag är det standard inom partiet landet över. Det är likt hur SAC:s löner beräknas. 

Medan det lokala engagemanget prioriterades inom KPÖ, uttalade sig partiet sällan om stora geopolitiska frågor. Detta gav resultat även i andra delar av landet.

Men framgångarna i Graz hade aldrig kunnat sprida sig om det inte varit för en förnyelse av partiet. År 2018 blev vänsterfalangen av miljöpartiets ungdomsförbund oberoende, ändrade sitt namn till ”Ung vänster” och började samarbeta med KPÖ. Den största delen av de 144 nya partimedlemmar som deltog i årets kongress har sin bakgrund i Ung vänster, och det gäller även några av partiets mest kapabla organisatörer. Med dem kom en ny energi, nya idéer och utkast till ett nytt partiprogram, uppdaterade stadgar och en organisationsstruktur anpassad till dagens verklighet.

Federalistisk struktur

Det må överraska att KPÖ, likt SAC, är en federalistisk organisation, med tanke på att många förväntar sig ett centralistiskt styre bland kommunister. Men den regionala KPÖ-avdelningen från Steiermark (med Graz som huvudstad) hade inte ens skickat ombud till de nationella kongresserna på över tjugo år. Det var förnyelsen som gjorde att de var tillbaka den här gången.

En federalistisk struktur ofta leder till samma frågor, till exempel om resursfördelning. Hur mycket solidaritet med mindre avdelningar är rimlig för dem som har mest medlemmar och pengar? I KPÖ:s fall hade Wien hela 87 ombud på kongressen fast de inte har en enda ledamot i kommunfullmäktige. Tyrolen hade precis fyra, trots dundersuccén i huvudstaden Innsbruck. Här gäller det att hitta en bra balans mellan de lokala och regionala avdelningars autonomi och känslan av att agera tillsammans, i en enad organisation. Det låter välbekant för alla som är del av de kluriga diskussionerna inom SAC om relationen mellan centralorganisationen och LS.

På KPÖ:s kongress diskuterades det många sakfrågor; formalia och pengarna spelade mindre roll. Jag gillade det, men folk förklarade för mig att det också betyder att transparensen kan brista när det gäller både beslutsförfaranden och resursfördelningen. Återigen gäller det att hitta rätt balans.

Facket också på dagordningen

Fackföreningsrörelsen var också ett diskussionsämne. Som de flesta europeiska länder har Österrike ingen betydelsefull syndikalistisk organisation. Fackliga aktivister med syndikalistiska sympatier organiserar sig i lokala fackklubbar inom ÖGB (Österrikes LO). De har sitt eget nätverk, den fackliga vänsteralliansen GLB (Gewerkschaftlicher Linksblock).

Ombuden på KPÖ:s kongress betonade betydelsen av den fackliga aktivismen. Försök att bilda egna fackföreningar sågs som en alldeles för stor utmaning under de omständigheter som råder i landet. 

Även i Österrike undermineras den traditionellt starka fackliga strukturen. Fackliga aktivister har fullt upp med att försvara de rättigheter som arbetarrörelsen har vunnit under de senaste 150 åren. Det långsiktiga målet är en radikalisering av de stora fackens medlemsbas.

Det fanns också en mediedebatt som var relevant för SAC med tanke på hur mycket plats diskussionerna om Arbetaren, medlemstidningen Syndikalisten och sociala medier brukar uppta på kongressen. Argumenten för en starkare satsning på sociala medier var de vanliga: de konsumeras mest, framför allt av unga, och de var snabbare och billigare.

Men det artikulerades ett tungt motargument: fördelningen av flygblad och tidningar kan kontrolleras helt av organisationen själva, medan algoritmerna styr över sociala medier. En tankeställare.

Nu är jag tillbaka i Sverige, helt upptagen med de sista förberedelserna inför SAC:s kongress. Det var kul att bevittna en kongress med vissa likheter bara några veckor innan. Att SAC:s kongress kommer ha fler pauser och att det inte kommer konsumeras alkohol anser jag fördelaktigt.

Publicerad Uppdaterad
1 month sedan
Det nya ”facket” Samverkans vice ordförande säger att han är besviken på IF Metall som ”betedde sig illa” när de inte accepterade Teslas nej till kollektivavtal.

Borgerligt blå, arbetarfientligt gula

Sverigedemokrater gillar inte att bli kallade ”bruna”. Nå, här har vi några praktexempel på blågula: borgerligt blå, och arbetarfientligt gula.

Håller så kallade gula fack och avtalsshopping på att normaliseras i Sverige? Det var en av farhågorna när strejkrätten inskränktes år 2019. 

Senast i går skrev jag om hur fackföreningar måste ta striden både praktiskt och ideologiskt, i en analys kopplad till Teslastrejkens tvåårsdag. För arbetarrörelsen är under attack. Från näringslivet och högern, dit Sverigedemokraterna hör. Det nya ”facket” Samverkans vice ordförande säger för övrigt att han är besviken på IF Metall som ”betedde sig illa” när de inte accepterade Teslas nej till kollektivavtal.

De senaste åren har ett par företagsledare gjort utspel om ”egna fack”, till exempel Frilans Finans vd Stephen Schad. ”Det blir inte gulare än så här” sades det . Frågan är vad man ska kalla detta nya försök. Både företagets vd och Samverkans ordförande är aktiva sverigedemokrater. Och det finns kopplingar in i regeringen.

De stora fackförbunden behöver ofta bli påminda om själva grunden för sin existens: att relationen mellan anställd och chef/ägare är ojämlik. Därför är fackets roll att försöka fördela mer makt till den som arbetar.

Det här vet de flesta som någonsin jobbat på riktigt. Att vissa politiker inte fattar konceptet är förklarligt. Men man undrar om SD verkligen vill kommunicera denna syn på fackföreningar till sina väljare? Att det viktigaste är samarbete med arbetsköparna och att LO är för konfliktorienterade. 

Publicerad Uppdaterad