Sommarföljetongen: Vegetarianen – del 10

Förebådad av ljudet av snabba, målmedvetna fotsteg närmar sig en ung läkare i vit rock från andra änden av korridoren. Han bugar sig lätt när In-hye reser sig upp för att hälsa på honom, och sveper ut med armen för att visa att hon ska följa med honom till hans mottagningsrum.

Läkaren, som är i trettiofemårsåldern, utstrålar kraft och hälsa. Hans bestämda min och sätt att gå antyder ett visst mått av självförtroende; han slår sig ner bakom skrivbordet och betraktar henne med rynkad panna. Hon anar att samtalet inte kommer att gå i positiv riktning och känner hur hjärtat blir tungt.

”Min syster …”

”Vi har gjort allt vi kan, men hon har inte blivit bättre”

”Så i dag …” Hon rodnar som om hon har begått ett pinsamt fel.

Läkaren väntar inte på att hon ska avsluta meningen. ”I dag ska vi försöka ge henne näring via sond, och har vi tur kan hennes tillstånd förbättras en liten aning. Annars har vi inget annat val än att flytta henne till en intensivvårdsavdelning på centralsjukhuset.”

”Skulle jag kunna få prata med henne, försöka få henne att ta reson, innan ni gör det?” frågar hon.

Hans blick avslöjar att han inte hyser något större hopp om att hennes övertalningsförsök ska lyckas. Han ser trött ut, försöker dölja ilskan han känner mot de patienter som inte lever upp till hans förväntningar. Han kastar en blick på klockan. ”Jag kan ge er trettio minuter. Säg till på sköterskeexpeditionen om ni skulle lyckas. I annat fall ses vi klockan två.”

Hon förväntar sig att han genast ska resa sig upp och skynda därifrån, men i stället väljer han att dra ut på samtalet en stund till. Kanske inser han att han har varit lite abrupt. ”Jag vet att jag sa det här förra gången, men femton till tjugo procent av anorexipatienterna svälter sig till döds. Även när de bara är skinn och ben är de övertygade om att de har gått upp i vikt. Det kan ligga alla möjliga psykologiska faktorer i botten, en maktkamp med en dominerande mor till exempel … men Kim Yeong-hye är ett av de speciella fall där patienten vägrar att äta och samtidigt lider av schizofreni. Vi var övertygade om att hennes schizofreni inte var allvarlig; vi hade ärligt talat ingen möjlighet att förutse att det hela skulle utvecklas som det har gjort. I de fall där patienterna är rädda för att bli förgiftade brukar man vanligtvis kunna tala dem till rätta. Eller så kan läkaren äta maten inför dem, visa dem att det inte är någon fara. Men vi vet fortfarande inte säkert varför Kim Yeong-hye vägrar att äta, och inga av de mediciner vi har gett henne verkar ha någon effekt. Det var inget lätt beslut att fatta, men det finns inget annat sätt. Vår främsta plikt som läkare är att rädda liv … och vi kan helt enkelt inte vara säkra på att vi kan hålla henne vid liv här.” Läkaren börjar resa sig upp, men sjunker tillbaka i stolen igen. ”Ni ser hemskt blek ut. Sover ni som ni ska?” Hans fråga tycks motiverad av yrkesmässig vana, och hon kommer inte på något snabbt svar. ”Anhöriga behöver tänka på sin egen hälsa också, glöm inte det.”

De bugar sig för varandra, sedan öppnar läkaren dörren och stegar i väg. Då hon går ut ur rummet ser hon hans rygg redan försvinna bort genom korridoren.

Faktum är att efter alla besök på mentalsjukhuset är det ibland lugna platser fyllda med så kallade ”normala” människor som framstår som egendomliga.

Just som hon kommer tillbaka till den långa bänken mittemot receptionsdisken kommer en pråligt klädd medelålders kvinna in genom entrédörrarna, arm i arm med en man i samma ålder. Har de kommit för att besöka en patient? I nästa ögonblick forsar en strid ström av okvädingsord ur kvinnans mun. Till synes van vid hennes svärande tar mannen ingen notis om henne medan han tar fram sjukförsäkringsbeviset ur plånboken och skjuter in det under glasrutan i receptionen.

”Era satans skitstövlar! Ni kommer inte att nöja er förrän ni har sugit ut precis allt jag har. Jag tänker emigrera. Jag kan inte stanna en dag till med skitstövlar som ni!”

Om intagningsprocessen blir klar i tid kommer kvinnan förmodligen att få tillbringa natten i isoleringsrummet. Hon kommer med all sannolikhet att bältas och injiceras med lugnande medel. In-hye stirrar på den grällt blommönstrade hatt som den skrikande kvinnan bär. Med ens slår det henne hur blasé hon har blivit inför de psykiskt sjuka. Faktum är att efter alla besök på mentalsjukhuset är det ibland lugna platser fyllda med så kallade ”normala” människor som framstår som egendomliga.

Hon minns dagen då hon första gången kom hit med Yeong-hye. En vacker vintereftermiddag. Den slutna av-delningen på Seouls centralsjukhus låg inte långt ifrån där hon bodde, men intagningsavgiften var mer än hon kunde skrapa ihop, så hon hade frågat runt lite innan hon bestämde sig för det här sjukhuset, som tydligen skulle vara riktigt bra. Det var under ett möte med läkaren på det andra sjukhuset, som ville skriva ut Yeong-hye, som hon fick rådet att överväga öppenvårdsbehandling.

”De resultat vi har sett hittills har varit goda. Hon kan förmodligen inte leva ett vanligt, produktivt liv riktigt än, men stödet från familjen skulle vara till stor hjälp.”

”Det var vad jag fick höra förra gången också”, sa hon till honom. ”Jag trodde på det och lät Yeong-hye bli utskriven. Men nu verkar det ha varit fel beslut.”

Även om det påstådda skälet till att hon inte ville att Yeong-hye skulle skrivas ut, det skäl hon gav läkaren, var oron för ett eventuellt återfall, kunde hon nu erkänna för sig själv vad det egentligen handlade om. Hon klarade inte längre av att hantera allt som hennes syster påminde henne om. Hon hade inte lyckats förlåta henne för att hon hade seglat ensam över en gräns som hon själv inte kunde förmå sig att överskrida, kunde inte förlåta den magnifika ansvarslöshet med vilken Yeong-hye hade kastat alla sociala restriktioner överbord och lämnat henne ensam kvar i ofrihet. Men innan Yeong-hye hade sprängt dessa bojor hade hon inte ens vetat om att de fanns.

Hon hade sett så normal ut att receptionisten faktiskt var tvungen att fråga vem av dem som var patient.

Lyckligtvis var Yeong-hye positivt inställd till att läggas in igen. Klädd i vanliga kläder och till synes lugn och sansad hade hon med klar och tydlig stämma talat om för läkaren att hon trivdes på sjukhuset. Hennes blick var klar och hennes min oberörd. Det var näst intill omöjligt att se någon skillnad mellan henne och vanliga människor, med undantag för det faktum att hon, som var smal redan till att börja med, vid det laget hade blivit alarmerande mager. I taxin på väg dit hade hon lugnt suttit och tittat ut genom fönstret och inte visat minsta tecken på oro, och när de klev ur hade hon lydigt följt med sin syster, som om de bara hade gett sig ut för att ta en promenad. Hon hade sett så normal ut att receptionisten faktiskt var tvungen att fråga vem av dem som var patient.

Medan de väntade på att Yeong-hyes papper skulle bli klara, sa In-hye till sin syster: ”Luften är fin här, det kommer att ge dig bättre aptit. Du kommer att kunna äta lite mer och gå upp i vikt.”

Yeong-hye, som nyligen hade börjat prata igen, vände blicken mot zelkovaträdet utanför fönstret och sa: ”Ja … det finns stora träd här.”

När hennes syster inte svarade viskade hon igen: ”In-hye … världens alla träd är som bröder och systrar.”

Efter att ha tillkallats av receptionisten kom en kraftigt byggd medelålders sjukvårdare och tittade igenom vad de hade tagit med inför sjukhusvistelsen. Underkläder, kläder, tofflor, toalettartiklar. Han bredde ut plaggen noga, gick igenom dem ett efter ett och verkade kontrollera att det inte fanns några band eller nålar. Han tog bort det långa, breda ylleskärpet från kappan som In-hye hade packat ner och bad dem att följa med honom.

Sjukvårdaren låste upp dörren till en sal för sex personer och visade in dem. Yeong-hye var alltjämt lugn medan hennes syster hälsade på sjuksköterskorna. Sedan ställde In-hye ner väskan och gick bort till fönstret, som var försett med kraftiga vertikala järnstänger. I det ögonblicket drabbades hon av dåligt samvete, något hon dittills hade lyckats hålla ifrån sig. Plötsligt bara fanns det där, som en tung klump i magen. Yeong-hye kom ljudlöst fram och ställde sig bredvid henne.

”Åh, man ser träden härifrån också.”

Bli inte svag nu, uppmanade In-hye sig själv med hårt sammanpressade läppar. Hon är i vilket fall som helst en börda du inte orkar bära. Ingen klandrar dig. Du har varit duktig som har klarat det så här långt.

Hon såg inte på Yeong-hye där hon stod bredvid henne. I stället blickade hon ner mot trädgården där vintersolens strålar spelade över lärkträden, som ännu inte hade fällt alla sina barr.

”In-hye”, sa Yeong-hye. Hennes röst var lågmäld och lugn, som om hon försökte trösta henne. Yeong-hyes gamla svarta tröja doftade svagt av malkulor. När hennes syster inte svarade viskade hon igen: ”In-hye … världens alla träd är som bröder och systrar.”

Hon går förbi det andra annexet och stannar framför ingången till det första. Hon ser patienter trycka sig mot glasdörren och kika ut. De känner sig antagligen lite klaustrofobiska, med regnet som tvingat dem att sitta och trycka inomhus de senaste dagarna. När In-hye ringer på dörrklockan kommer en manlig sjuksköterska i sena trettioåren ut från sköterskeexpeditionen som ligger i anslutning till entréhallen, med en nyckel i handen.

Han stänger snabbt dörren efter sig, sätter nyckeln i låset och vrider om den. In-hye märker att en ung kvinnlig patient stirrar på henne med kinden tryckt mot in-sidan av den låsta glasdörren. Hon spänner sina tomma ögon i In-hye som om hon vill borra sig in genom huden på henne; aldrig att hon skulle titta på en främling på det viset om hon var psykiskt frisk.

”Hur är det med min syster?” frågar hon när de går uppför trapporna till tredje våningen. Sjuksköterskan ser sig om över axeln och skakar på huvudet.

”Hon har slutat prata. Hon försöker också dra ut venkatetern, så vi blev tvungna att ta henne till isoleringsrummet och ge henne lugnande innan vi kunde sätta tillbaks den. Hur hon kan ha styrka nog att slita sig loss från oss …”

”Är hon kvar på isoleringen?”

”Nej. Hon vaknade för en stund sedan så vi tog henne tillbaka till salen. De har väl berättat att de ska sätta in sondmatning klockan två, eller hur?”

Hon följer efter sjuksköterskan in i entréhallen på tredje våningen. När det är vackert väder sitter äldre patienter på den långa bänken vid fönstret och njuter av solen, andra spelar bordtennis, allt medan munter musik strömmar ut från sköterskeexpeditionen. Men i dag tycks all aktivitet ha kvävts av det evinnerliga regnandet. Kanske är de flesta av patienterna i sina salar, det är inte mycket som händer i entréhallen. Bordtennisracketar ligger övergivna på bordet.

Hon kastar en blick längs avdelningens västra korridor mot det stora fönstret längst in, där eftermiddags-solen lyser in starkare än någon annanstans när det är fint väder. När In-hye kom för att träffa Yeong-hye i mars, bara några dagar innan hon försvann ut i den regniga skogen, vägrade hon att komma till besöksrummet. Då In-hye kontaktade översköterskan från receptionen sa denna att Yeong-hye konstigt nog inte hade velat lämna avdelningen på flera dagar. Till och med under den timme då patienterna tilläts ta en promenad utan sällskap av personal, något som alla patienter alltid såg fram emot, hade hon stannat kvar på avdelningen. När In-hye frågade om hon inte i alla fall kunde få gå och säga hej till sin syster, med tanke på att hon hade åkt hela långa vägen, kom sköterskan ner till receptionen för att följa med henne.

När hon möttes av den oväntade synen av en kvinnlig patient som stod på händer i bortre änden av den västra korridoren, kom hon inte ens på tanken att det kunde vara Yeong-hye. Först när sköterskan, som hon precis hade pratat med i telefon, ledde henne ditåt hade hon känt igen Yeong-hyes långa, tjocka hår. Hennes syster stod upp och ner och balanserade på händerna, nästan blåröd i ansiktet.

”Hon har hållit på en halvtimme redan”, sa sköterskan i en otålig ton. ”Det började för två dagar sedan. Det är inte det att hon är omedveten om omgivningen eller att hon inte pratar … hon är inte som de andra katatoniska patienterna. Fram till i går har vi fått tvinga henne tillbaka till salen, men vad vi än gjorde började hon stå på händer igen så fort hon kom dit, så … vi kan inte ens få henne att sluta.” Innan hon gick tillbaka till expeditionen sa sköterskan: ”Hon ramlar om man puffar till henne lite. Se om du inte kan få henne att prata med dig. Vi skulle ändå bli tvungna att knuffa omkull henne för att få henne tillbaka till salen.”

När In-hye blev ensam med Yeong-hye satte hon sig på huk och försökte fånga systerns blick. Allas ansikten ser annorlunda ut när de är upp och ner. Yeong-hyes ansikte såg sannerligen egendomligt ut, med det lilla hull hon hade på kinderna hängande ner mot ögonen. Ögon som klara och glittrande såg ut i tomma intet. Hon föreföll omedveten om sin systers närvaro.

”Yeong-hye.” Inget svar. ”Yeong-hye. Vad håller du på med? Ställ dig upp.”

Hon sträckte ut handen mot Yeong-hyes blodröda kind. ”Ställ dig upp, Yeong-hye. Får du inte ont i huvudet? Du är ju alldeles illröd i ansiktet!” Det var inget -annat att göra, så hon gav sin syster en försiktig knuff. Precis som sköterskan hade sagt dråsade Yeong-hye genast ihop på golvet och In-hye lyfte snabbt upp hennes huvud och stöttade nacken som man gör med ett -spädbarn.

”In-hye.” Yeong-hyes ansikte sprack upp i ett brett leende och ögonen lyste som om hon precis hade vaknat ur en lycklig dröm. ”När kom du hit?”

Sjuksköterskan, som hade stått och iakttagit dem, kom fram och ledde dem till ett mötesrum i anslutning till entréhallen. Här, förklarade hon, kunde anhöriga träffa patienter vars symptom var så allvarliga att de hade svårt att gå ner till besöksrummet i receptionen. In-hye förmodade att det också var där samtal med läkaren ägde rum.

”Jag visste inte. Jag trodde att träd stod upprätta. I själva verket står de med båda armarna i jorden. Allihop.”

När In-hye lade upp maten hon hade haft med sig på bordet, sa Yeong-hye: ”Du behöver inte ta med dig sådant där nu.” Hon log. ”Jag behöver inte äta längre.”

”Vad pratar du om?” In-hye stirrade på sin syster som om hon var helt besatt. Det var länge sedan hon sett Yeong-hye se så glad ut – nej, det var faktiskt första gången. Hon fullkomligt lyste. ”Vad i hela friden höll du på med nyss?” frågade hon.

Yeong-hye besvarade hennes fråga med en annan: ”Visste du?”

”Visste vad då?”

”Jag visste inte. Jag trodde att träd stod upprätta. I själva verket står de med båda armarna i jorden. Allihop. Titta, titta där borta, är det inte fantastiskt?” Yeong-hye störtade upp och pekade mot fönstret. Allihop, alla står på huvudet.” Yeong-hye skrattade upphetsat. In-hye mindes stunder i deras barndom, då Yeong-hye hade haft samma ansiktsuttryck som nu. Stunder då systerns ögon smalnade och blev alldeles mörka, och samma barnsliga skratt bubblade upp ur henne. ”Vet du hur jag kom på det? Det var i en dröm och jag stod på huvudet … det växte ut löv från kroppen och rötter trängde fram ur mina händer … så jag grävde mig ner i marken. Längre och längre ner … Jag ville att blommor skulle slå ut från underlivet så jag särade på benen, jag särade på benen så mycket jag kunde …”

In-hye stirrade förvirrat på Yeong-hyes blossande ansikte.

”Jag behöver vattna kroppen. Jag behöver inte den här sortens föda. Jag behöver vatten.”

”Tack så hemskt mycket för allt ni gör”, säger In-hye till översköterskan. ”Det betyder väldigt mycket.” Hon räcker fram riskakorna som hon haft med sig och hälsar på de andra sköterskorna i tur och ordning. Medan hon som vanligt förhör sig om hur det är med Yeong-hye, kommer en kvinnlig patient i femtioårsåldern, som har misstagit henne för en i personalen, framrusande och bugar sig lätt för henne.

”Jag har ont i huvudet. Kan ni vara snäll och säga till doktorn att byta ut min medicin.”

”Jag arbetar inte här. Jag är här för att besöka min syster.” Kvinnan ser In-hye djupt i ögonen.

”Snälla hjälp mig … jag har så ont i huvudet, jag orkar inte mer. Hur ska jag kunna leva så här?”

I samma stund kommer en manlig patient i tjugoårsåldern och trycker sig mot In-hyes rygg. Det är sådant som händer på sjukhuset, det är alls inte ovanligt, men det gör henne ändå nervös. Patienterna har ingen känsla för folks personliga revir, bryr sig inte om att det är oförskämt att stirra på andra. Å ena sidan är det många vars fullständigt tomma blickar antyder att de är instängda i sin egen privata värld, å den andra finns det de som förefaller så klara i huvudet att man lätt kan missta dem för någon i personalen. Yeong-hye hade en gång i tiden tillhört de senare.

”Varför kan ingen göra något åt den där killen?” skriker en kvinnlig patient i trettioårsåldern i aggressiv ton till översköterskan. ”Ni vet mycket väl att han jämt slår mig!” In-hye har sett henne många gånger förut; varje gång verkar hennes förföljelsemani ha förvärrats.

In-hye bugar sig åter mot sköterskorna.

”Jag ska bara gå och prata med min syster.” Att döma av sköterskornas miner är alla grundligt trötta på Yeong-hye. Det är uppenbart att ingen av dem hyser något hopp om att In-hyes övertalningsförsök kommer att ha någon effekt. Hon kryssar försiktigt fram mellan patienterna, noga med att inte snudda vid dem, och går genom den östra korridoren där Yeong-hyes sal ligger. Dörren är öppen och när hon går in kommer en kortklippt kvinna fram till henne.

”Aha, du är på besök i dag.”

Kvinnan heter Hee-joo och behandlas för alkoholism och hypomani. Hon är kraftigt byggd, men de runda ögonen får henne att se rar ut och hennes röst är alltid aningen hes. På det här sjukhuset får de patienter som är vid relativt sunda vätskor ta hand om dem som lider av mer akuta psykiska problem, och får lite fickpengar som belöning. När Yeong-hye började bli mer svårhanterlig och tvärvägrade att äta, hade Hee-joo fått ansvar för henne.

”Tack för allt du gör”, säger In-hye, och ska just till att pressa fram ett leende när Hee-joos aningen fuktiga hand griper tag i hennes.

”Vad ska vi göra?” säger Hee-joo. Hennes runda ögon blir blanka av tårar. ”De har sagt att Yeong-hye kan dö.”

”Hur mår hon?”

”Alldeles nyss kräktes hon blod. Hon äter inget, så magsyran fräter sönder hennes magsäck och hon kräks hela tiden. Och nu kommer det blod också!” Hee-joo är nära att brista i gråt. ”När jag började ta hand om henne var hon inte så här … om jag hade sett efter henne bättre hade hon kanske mått bra nu. Vad tror du? Jag visste inte att hon skulle bli så dålig. Det här kanske inte hade hänt om inte jag hade fått ansvar för henne.”

Hee-joo är på väg att jaga upp sig, så In-hye släpper hennes hand och närmar sig sakta sängen. Om andra människor ändå inte kunde se ens ögon. Om man ändå kunde gömma sina ögon för omvärlden.

Yeong-hye ligger raklång i sängen. Först ser det ut som om hon tittar ut genom fönstret, men vid en närmare granskning tittar hon inte på någonting alls. Hennes ansikte är utmärglat och hon har nästan inget hull kvar på halsen, axlarna och armarna. In-hye lägger märke till de fina men ovanligt långa hårstrån som växer på systerns kinder och underarmar, likt den fjuniga behåring man ofta ser hos spädbarn. Läkaren har förklarat att det beror på att Yeong-hyes hormonbalans är rubbad, något som inträffar efter långvarig svält.

Försöker Yeong-hye förvandla sig själv till en prepubertal flicka? Hon har inte haft mens på länge och nu när hon väger under trettio kilo har hon naturligtvis inga bröst kvar. Där hon ligger ser hon ut som ett groteskt förvuxet barn, helt asexuell.

In-hye lyfter det vita lakanet. Yeong-hye gör inget motstånd när hon vänder på henne för att kontrollera att hon inte har fått liggsår på svansbenet eller ryggen. Området som var inflammerat förra gången hon var här har fortfarande inte blivit bättre. In-hye låter blicken vila på det tydliga, blekblå mongolmärket mitt på ena skinkan, som nu bara är skinn och ben. Bilden av de målade blommorna, som bredde ut sig från det där märket likt rinnande bläck och täckte hela kroppen, flimrar för ett svindlande ögonblick inför hennes ögon.

”Tack för allt, Hee-joo.”

”Jag tvättar henne varje dag med en våt handduk, och pudrar hennes hud också. Det är det fuktiga vädret som gör att det inte vill läka.”

”Tack så hemskt mycket.”

”Förr behövde jag få hjälp av en av sköterskorna för att tvätta henne; nu väger hon så lite att jag lätt kan lyfta henne själv. Det är faktiskt som att ha hand om ett litet barn. Hur som helst tänkte jag ge henne ett bad i dag också – jag hörde att hon ska flyttas till ett annat sjukhus, så det blir sista gången …” Hee-joos stora ögon blir röda igen.

”Okej, vi kan väl tvätta henne tillsammans om en liten stund.”

”Gärna. Varmvattnet slås på klockan fyra …” Hee-joo torkar sina tårfyllda ögon, först det ena, sedan det andra.

”Bra, då ses vi om ett tag.”

In-hye nickar åt Hee-joo då hon lämnar rummet, lägger sedan tillbaka lakanet över Yeong-hye och rättar till det så att systerns fötter inte sticker ut. Hon söker efter brustna blodkärl och hittar dem överallt: på båda händerna, fotsulorna, till och med på armbågarna. Enda sättet att se till att Yeong-hye får protein och glukos är via dropp, men nu finns det inga oförstörda ådror kvar där en nål skulle kunna sättas in. Det enda som återstår är att sätta in en venport i ett av kärlen vid Yeong-hyes hals. Dagen innan hade läkaren ringt till In-hye och förklarat att eftersom det innebar ett riskfyllt kirurgiskt ingrepp, skulle man bli tvungen att flytta Yeong-hye till centralsjukhuset. De hade flera gånger försökt få i Yeong-hye lite näring genom att föra in en lång slang genom näsan på henne, men det hade misslyckats eftersom Yeong-hye helt enkelt hade stängt matstrupen. I dag skulle de pröva metoden en sista gång, men om det misslyckades igen skulle de inte längre kunna behålla Yeong-hye.

När sköterskan tvingade upp munnen på henne och lyste in med en ficklampa låg tabletterna kvar där.

För tre månader sedan, när In-hye kom för att besöka sin syster kort efter att hon hade hittats i skogen, sa de till henne i receptionen att Yeong-hyes läkare ville tala med henne. Det gjorde henne orolig, eftersom hon inte hade pratat med honom sedan Yeong-hye lades in.

”Vi vet att hon blir upprörd om hon ser en rätt som innehåller kött, så vi har varit extra noga med att se till att det inte ska hända. Men nu kommer hon inte ens ner till matsalen och även om vi tar upp en bricka till salen vägrar hon att äta. Det har pågått i fyra dagar redan. Hon har börjat bli uttorkad. Och eftersom hon blir våldsam så fort vi försöker sätta in ett dropp … jag vet faktiskt inte ens om vi kan få i henne medicin längre.”

Läkaren hade faktiskt tvivlat på att Yeong-hye alls hade tagit sina mediciner. Han anklagade rentav sig själv för att inte ha varit så vaksam som han borde, bara för att allt hade verkat gå bra i början. Så sent som samma morgon hade en sköterska blivit ombedd att se till att Yeong-hye tog sina tabletter, men Yeong-hye hade tydligen vägrat lyda när hon blev tillsagd att sticka ut tungan. När sköterskan tvingade upp munnen på henne och lyste in med en ficklampa låg tabletterna kvar där.

Den där dagen i mars, då Yeong-hye låg med en droppnål instucken i handens ovansida, hade In-hye frågat: ”Varför gjorde du det? Vad gjorde du där i den mörka skogen? Frös du inte? Tänk om du hade blivit sjuk, allvarligt sjuk?” Yeong-hye var fruktansvärt mager i ansiktet och hennes okammade hår var trassligt som sjögräs. ”Du måste äta. Jag förstår att du inte vill äta kött om du inte tycker om det, men varför har du slutat äta allt annat också?”

Det ryckte nästan omärkligt i Yeong-hyes läppar. ”Jag är törstig”, viskade hon. ”Ge mig lite vatten.” In-hye gick och hämtade ett glas. Efter att ha tagit en klunk drog Yeong-hye en ytlig suck och sa: ”Pratade du med läkaren?”

”Ja, det gjorde jag. Varför …”

Yeong-hye avbröt henne. ”De säger att mina inre organ är helt förtvinade.” In-hye visste inte vad hon skulle säga. Yeong-hye lutade sig närmare sin syster: ”Jag är inget djur längre”, sa hon, efter att först ha spanat ut över den tomma salen som om hon var på väg att avslöja en stor hemlighet. ”Jag behöver inte äta, inte nu längre. Jag kan leva utan mat. Det enda jag behöver är solljus.”

”Vad pratar du om? Tror du verkligen att du har förvandlats till ett träd? Hur skulle en växt kunna tala? Hur skulle du kunna tänka de här tankarna?”

Yeong-hyes ögon lyste. Ett mystiskt leende lekte på hennes läppar.

”Du har rätt. Snart kommer ord och tankar att försvinna. Snart.” Yeong-hye brast i skratt, och suckade sedan. ”Mycket snart. Vänta bara lite till, så får du se.”

Fortsättning följer…

Publicerad
3 days sedan
Amalthea Frantz Stoppa utvisningarna
Anställda på Södersjukhuset i Stockholm protesterade mot utvisningen av två av sina arbetskamrater i december 2025. Foto: Johan Apel Röstlund och Henrik Montgomery/TT

En växande folkrörelse mot utvisningar

Utvisningarna kan påverka valet på ett sätt som partierna inte anade. 

Plötsligt är alla överens: de pågående utvisningarna är vansinniga. Vi hör det från såväl borgerliga ledarsidor som från Sveriges än så länge största parti. Socialdemokraterna svängde nyss i frågan om utvisningarna av tonåringar. Samtidigt uppstår tydliga sprickor kring en annan del av den så kallade migrationspolitiken: planen på att omvandla alla permanenta uppehållstillstånd till tillfälliga.

Men framför allt hörs ilskan från helt vanliga människor. De vars arbetskamrater eller klasskompisar enligt regeringen nu ska ut ur landet. Och det är därför makthavare har börjat lyssna. 

Riktigt alla är dock inte överens. Tidöregeringen håller fast vid sin linje, än så länge. Delvis säkert av ren prestige. Men de verkar också verkligen ha trott att de hade allmänheten med sig. De senaste åren har ju de politiska partierna allihop gjort ungefär samma analys: väljarna vill ha hårda tag. Fler i fängelse, fler ska utvisas, eller lockas med pengar för att lämna landet. Hårdare straff, mer övervakning, starkare militär. Allt till tonerna av mer eller mindre dold rasism. 

Drabbar fler och fler

Precis som många har varnat för börjar den här människosynen slå mot fler och fler. Det var länge sedan det räckte att ”göra rätt för sig”. Bakom det uppmärksammade fallet med åttaåriga Gabriella ligger ett annat av regeringens och SD:s märkliga påfund: försörjningskravet, eller lönegolvet, från 2023 som Arbetaren var bland de första att bevaka. 

Nu ser vi ett växande motstånd. På gatorna, i klassrum, från kommuner som är rädda att förlora sina arbetande invånare. Många måste hålla ihop, helt oavsett var de en gång föddes, och oavsett om de till exempel är lågavlönade, arbetslösa eller inget hellre vill än att få gå i pension innan livet tar slut.

Frågor om migration kan påverka valet – men inte på det sätt partierna trott. 

Publicerad
3 days sedan

Podd: Sveriges längsta lockout

Podd: Sveriges längsta lockout

I det här avsnittet av Arbetarens podd pratar Amalthea Frantz och Håkan Gustafsson om den dramatiska Lossmen-Ekträsk-konflikten – Sveriges längsta lockout som varade mellan åren 1924 och 1931 i Västerbotten.

Vad är det som är så speciellt med den här konflikten? Hur överlevde folk under en nästan sju år lång lockout? Vad var det som gjorde att man till sist vann, och vad kan dagens fackliga organisationer lära sig av striden?

Avsnittet bygger på en artikel som Håkan Gustafsson och kulturgeografen Johan Pries skrev för Arbetaren 2025.

35 år av arbetarhistoria

Mycket av materialet i både podden och artikeln kommer från Arbetarens digitala arkiv från 1920- och 1930-talen. Som prenumerant kan du själv bläddra i arkivet här: 35 år av arbetarhistoria

Gillar du Arbetaren Radio och vill höra fler avsnitt? Stöd oss genom att teckna en prenumeration

Om du inte har råd, skriv gärna upp dig Arbetarens nyhetsbrev där du varje vecka får uppdateringar helt gratis.

Publicerad Uppdaterad
6 days sedan
Ambulansmord i Harmånger, Hälsingaldn
Chocken och ilskan var stor i Hälsingland sedan en ambulanssköterska mördades under utryckning i den lilla orten Harmånger i höstas. Foto: Mats Andersson/TT

Hovrätten fastställer dom för ambulans­mordet i Hälsingland


Hovrätten fastställer nu domen mot den man som dödade ambulanssköterskan Helena Löfgren i Harmånger i september. Det meddelades strax innan lunch på måndagen.

Det var lördagen den 20 september som den fruktansvärda attacken på ambulanssköterskan Helena Löfgren ägde rum i den lilla orten Harmånger i norra Hälsingland. Händelsen skapade både ilska och sorg. Inte minst bland ambulansförbundet och annan sjukvårdspersonal inom Region Gävleborg fick den stor uppmärksamhet.

I början av december dömdes en 26-årig man till 18 års fängelse för mordet. En dom som nu fastslås av Hovrätten för Nedre Norrland. Det här trots att rätten inte var eniga i sitt beslut.

”Två ledamöter har ansett det bevisat att gärningsmannen haft en direkt avsikt att döda offret och att påföljden borde bestämmas till livstids fängelse”, skriver domstolen i ett pressmeddelande.

Publicerad Uppdaterad
1 week sedan
LO:s utspel den 3 februari låter inte lika hoppingivande när man tittar närmare på det.

Amalthea Frantz:
Håll inte andan i väntan på LO:s arbetstids­förkortning

Utspelet om förkortning av arbetstid ska ses i ljuset av att det är valår. Själva frågan löper stor risk att begravas i nästa avtalsrörelse.

Många har undrat varför inga partier verkligen prioriterar frågan om arbetstidsförkortning. Vi vet ju att det finns en mängd goda skäl till en sådan, och att Sverige har jämförelsevis hög arbetstid. Sänkt arbetstid borde rent krasst vara en fråga som kan locka väljare, helt enkelt.

I veckan gick så den stora fackliga centralorganisationen LO ut med att de vill sänka normalarbetstiden. Frågan är hur mycket det är att hurra över.

Vilka förhandlingar?

Innehållet i LO:s utspel, bortom rubrikerna, låter ärligt talat inte speciellt hoppingivande. Inte mycket konkret, till exempel inte hur lång arbetsvecka de vill ha. Detta ska preciseras under förhandlingarna. 

För det första: LO har inte utmärkt sig med att vinna stora strider på mycket länge. Faktum är att de knappt ens tar några strider. Med något enstaka undantag, mest omtalat strejken för kollektivavtal med Tesla, har det initierats ytterst få arbetsmarknadskonflikter från de stora fackliga organisationernas sida under de senaste 20 åren.

För det andra: Vilka förhandlingar? Vad är nästa steg? 

Förra året förhandlade LO och de andra centralorganisationerna om de flesta kollektivavtal – det var den största avtalsrörelsen på länge. Nu löper avtalen på och LO får inte ta till några stridsåtgärder. Med andra ord, vad skulle de ha att sätta emot den andra parten, Svenskt Näringsliv, i förhandlingarna? 

Svenskt Näringsliv svarade direkt NEJ på LO:s utspel om att förhandla. Förstås. Det här är inget som på riktigt förvånar LO-ledarna. Arbetsköparorganisationen Svenskt Näringsliv har motsatt sig arbetstidsförkortning sedan eviga tider. De vet dessutom att de har övertaget på arbetsmarknaden i dagens Sverige.

Att LO gör utspelet nu handlar om att det är val i höst. Som sagt: arbetstidsförkortning borde rent krasst vara en fråga som kan locka väljare. Om utspelet verkar få stöd bland allmänheten så lär Socialdemokraterna framöver gå ut med att de tar med sig frågan. För att visa att de hänger med, är lyhörda för krav underifrån. Men säkerligen inte genom att lova något konkret. Sedan skjuts frågan fram till nästa avtalsrörelse och där går den under i händerna på ett försvagat LO. 

Ta ett djupt andetag i stället

Tidningen Arbetaren kommer, oavsett, bevaka frågan om arbetstidsförkortning, som vi alltid gjort.

Och vi kan förstås hoppas på att jag har fel. På att LO tar striden, och vinner den. (Och på vägen stämmer Svenskt Näringsliv för förhandlingsvägran.)

I så fall kommer jag, och några miljoner till, bli väldigt glada. En kortare vecka skulle ge en stabilare grund för bättre arbetsmiljö, allmän hälsa och att orka göra något mer än bara arbeta och sedan försöka vila från arbetet. 

Men håll inte andan medan du väntar på LO. Ta ett djupt andetag och höj din egen röst i stället. 

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
Johan Ingelskog, avtalssekreterare Kommunal, Marie Nilsson, ordförande IF Metall, Veli-Pekka Säikkälä, LOs avtalssekreterare, Johan Lindholm, LOs ordförande och Eva-Lotta Ramberg, ordförande HRF, när LO-styrelsen presenterar förslag till hur LO vill sänka arbetstiden i Sverige, under en pressträff i LO-Borgen i Stockholm.
Flera tunga LO-toppar var på plats i Stockholm under tisdagsmorgonen där de presenterade förslaget om sänkt arbetstid. Foto: Lars Schröder/TT

LO kräver förhandling om kortare arbetstid för alla


LO kräver kortare arbetstid för samtliga av Sveriges arbetare. Vid en pressträff på tisdagsmorgonen beskrev förbundsordföranden Johan Lindblom förslaget om att kalla Svenskt Näringsliv till förhandling i frågan för ”historiskt”.

Den senaste tiden har flera studier visat att kortare arbetstid kan ge både friskare personal och ökad produktivitet. Nu kallar därför LO arbetsköparsidan till förhandling i frågan där de kräver kortare arbetsveckor med bibehållen lön. För alla yrkesgrupper oavsett bransch.

Svenskt Näringsliv har tidigare sagt nej till förslag om en lagstiftning i frågan men LO:s avtalssekreterare Veli-Pekka Säikkälä hoppas på konstruktiva förhandlingar. 

– Vi vill gärna lösa ut den här frågan under hösten, innan förhandlingarna om nya kollektivavtal 2027 drar igång. Samtidigt vet vi att sådana här stora frågor kan ta tid att förhandla, säger Veli-Pekka Säikkälä till tidningen Arbetet.

Grannländerna arbetar mindre

En av motiveringarna bakom LO-kravet är de höjda pensionsåldrarna och de ökade arbetsmiljöproblemen. Att alltför många, särskilt inom de klassiska arbetaryrkena, helt enkelt inte orkar jobba ett helt yrkesliv.

Som exempel lyfter LO Norge och Danmark som lämnat 40-timmarsveckan och i stället arbetar omkring 37 timmar.

Agnes Lansrot är nytillträdd generalsekreterare för SAC Syndikalisterna och hon välkomnar LO:s förslag.

Agnes Lansrot SAC Syndikalisterna
Agnes Lansrot på SAC Syndikalisterna är positiv till LO:s förslag. Foto: Johan Apel Röstlund

– Det är verkligen på tiden. Vi har haft 40 timmars arbetsvecka sedan 1973 så det är bra att hela arbetarrörelsen nu går samman. Jag tror att en sådan här reform skulle leda till ökad jämlikhet och vara extra viktig inom yrken med hög arbetsbelastning, säger Agnes Lansrot till Arbetaren strax efter LO:s pressträff på tisdagsmorgonen.

Enligt LO kommer facket att skicka en förhandlingsframställan till Svenskt Näringsliv inom några dagar med förhoppning om att förhandlingarna kan komma igång under våren.

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
Dödsolycka påp arbetsplats i skånska Staffanstorp
Dödsolyckan i Staffanstorp var den andra på lika många dagar i Skåne och hittills i år har minst sex personer omkommit på sina jobb runt om i Sverige. Foto: Johan Nilsson/TT

Nattsvarta statistiken: Ännu en dödsolycka på arbetsplats i Skåne


Ännu en dödsolycka på en arbetsplats i Skåne. Under måndagseftermiddagen omkom en kvinna i 45-årsåldern i Staffanstorp sedan hon klämts fast under någon form av ventilationsplåt.

Det blev en nattsvart start av februari på den svenska arbetsmarknaden med två döda på lika många dagar.

I söndags omkom en man inne på en verkstad i Landskrona hamn och bara ett dygn senare omkom en kvinna i 45-årsåldern i en klämolycka på sin arbetsplats i Staffanstorp.

Larmet kom strax efter lunch på måndagen och räddningstjänsten arbetade länge på plats för att få loss kvinnan, som enligt polisen ska ha klämts under någon form av ventilationsplåt som fallit över henne. Hon kunde senare föras akut till sjukhus med allvarliga skador men hennes liv gick inte att rädda.

Enligt vakthavande befäl vid Räddningstjänsten Syd pågick en renovering i byggnaden där kvinnan arbetade och en anmälan om arbetsplatsolycka och vållande till annan död har nu upprättats.

Dödsolyckan var den sjätte hittills i år på den svenska arbetsmarknaden och den andra i Skåne på bara två dagar, enligt Arbetsmiljöverkets statistik.

Publicerad
2 weeks sedan
Kollage: Arbetarens chefredaktör Amalthea Frantz: till till vänster i bilden, till höger i bakgrunden bild från en byggarbetsplats där en har kran vält
Amalthea Frantz, Arbetarens chefredaktör. Foto: Johan Apel Röstlund, Anders Wiklund / TT. Montage: Arbetaren

Amalthea Frantz:
Myten om det trygga Sverige lever kvar – på ett område

Att Sverige är ett särskilt tryggt land för arbetare är en seglivad myt. Vi har internationellt sett usel anställningstrygghet. I de branscher som drabbas mest av dödsolyckor har facket traditionellt varit starkt – men nu uppdagas värre och värre missförhållanden, inte sällan dolda bakom chimären kollektivavtal. 

Varje vecka dör en person på sitt jobb i Sverige. Fortfarande. De allra flesta är män. I kvinnodominerade yrken slits de anställda ut och blir sjuka på andra sätt. Vilket kan ha nog så dramatiska orsaker – exempelvis ligger hot och våld bakom 12 procent av de allvarliga arbetsolyckorna inom kommun- och regionsektorn, som Arbetaren uppmärksammade i höstas.

Själva dödstalen kunde förstås vara mycket värre. Så sent som på 1960-talet dog närmare en arbetare om dagen i Sverige. Att det inte är så längre är ingen slump. Som alltid finns de berördas egna drivkrafter bakom: anställda har kämpat för säkra arbeten och drägliga uppgifter, bland annat via skyddsombud. Gränsen för vad som var acceptabelt förflyttades. Dessvärre har denna gräns pressats tillbaka igen de senaste decennierna. 

Till exempel vittnar många fackligt aktiva om att skyddsombudens arbete försvåras allt mer. Samtidigt har medieskuggan brett ut sig över arbetares villkor i allmänhet, oavsett könstillhörighet.

Men, kanske har konflikterna synts lite mer än vanligt även i de stora medierna det senaste året. Vi minns skandalerna runt Northvolt och senare Stegra. Lönesänkningarna på Clas Ohlson. Den till synes ändlösa Tesla-strejken. Och förstås de omskrivna olyckorna med flera döda, senast i Söderhamn, tidigare i exempelvis Sundbyberg. Men de dödsolyckor som mest blir en siffra i statistiken är lika fruktansvärda.

Myten om tryggheten

Myten om Sverige som ett tryggt land för arbetare lever kvar. Det är uppenbart att många inte omfattas av tryggheten längre – särskilt inte migrantarbetare. Men försämringarna påverkar alla. Hur många är medvetna om att Sverige bedöms ha bland de sämsta anställningsskydden bland OECD-länderna, eftersom lagen om anställningsskydd (LAS) är så urvattnad? Det är därför stora delar av EU:s plattformsdirektiv inte kommer göra någon direkt skillnad för gigarbetare här. 

De stora facken har länge varit starka inom manligt dominerade branscher. Samtidigt är det just där de flesta dödsolyckor ännu sker – och där värre och värre missförhållanden uppdagas. Bygg, transport och jordbruk. Bland de många ljusskygga företagen finns förstås också ett mörkertal av olyckor. 

Tryggheten är på många sätt en chimär. I den omskrivna penningtvättshärvan hade ungefär hälften av de inblandade företagen kollektivavtal. Samma sak gäller de arbetsköpare som syndikalister drog till Arbetsdomstolen under 2025 – hälften av byggbolagen hade avtal med LO-facket Byggnads. 

Tecken i tiden

Att driva fall i domstol framstår kanske inte som det mest radikala fackföreningar kan göra. För syndikalisternas del beror de många fallen på två saker: för det första att man, i motsats till LO, har lyckats organisera en stor andel migrantarbetare. Dessas fall är ofta relativt enkla, till exempel att arbetsköparna förhandlingsvägrat. För det andra att lagändringen år 2019, som drevs igenom av Svenskt Näringsliv, LO, TCO, Saco samt S-regeringen, gjort det mycket svårare att ta till andra metoder. 

Fallen i AD är tecken i tiden. Samtidigt har de minskat kraftigt sedan 2024 – eftersom fler av syndikalisternas ärenden når en lösning genom andra sorters förhandlingar. Om vi ska försöka se något positivt i samtiden (inte det lättaste) så är det en liten ljusglimt. I samma ljus måste vi se att medlemmarna i SAC:s lokala samorganisationer nyligen valde flera migrantarbetare till viktiga poster.

Ett annat tecken i tiden är att en syndikalistisk fackförening för lantarbetare nyligen grundades i Stockholmsområdet.

Rikta ljuset mot klassfrågorna

Om arbetsköparna får som de vill flyttar de gärna villkoren 100 år tillbaka i tiden. Just nu bevakar Natacha López rättegången om fallet utanför skånska Skurup. Rubriken säger det mesta: Lockades till Sverige med löften om arbete – tvingades till slav­arbete.

Många rubriker i dag låter som tagna från förra seklets början. Men kamperna fortsätter, in i framtiden. Under 2026 väntar en dom om ifall Hamnarbetsköparna gjort sig skyldiga till föreningsrättskränkning. Samma sak som drabbade skogsarbetarna i Lossmen-Ekträsk – de fick inte organisera sig som de ville. För hundra år sedan. 

Efter en drygt sju år lång konflikt vann syndikalisterna den striden. IF Metalls ovanliga Tesla-strejk fortsätter även den, in på sitt tredje år. 

Detta år, valåret 2026, tävlar de politiska partierna i hårda åtgärder som ska råda bot på otryggheten i samhället. Visst är det lustigt att de samtidigt fortsätter låtsas som om just arbetare och arbetslösa lever under exceptionellt trygga förhållanden i Sverige? 

De vill inte rikta ljuset mot klassfrågor. 

Men som alltid är det de berördas kamp som avgör i slutänden. Anställda, deras familjer, hela samhällen måste hålla ihop, hålla ut och hjälpa varandra för att nå verklig förändring. 

Publicerad Uppdaterad
3 weeks sedan
Två män döda efter arbetsplatsolycka i Bergvik utanför Söderhamn
Polisen utreder händelsen som misstänkt grovt vållande till annans död i samband med arbetsplatsolycka. Foto: Fredrik Sandberg/TT

Två döda efter allvarlig arbetsplatsolycka utanför Söderhamn


Två medelålders män omkom under tisdagen efter en allvarlig arbetsplatsolycka i Bergvik strax utanför Söderhamn. Polisen är fortfarande förtegen om vad som hänt med meddelar att en utredning om misstänkt grovt vållande till annans död i samband med arbetsplatsolycka inletts.

Det var vid 13-tiden som larmet kom från en arbetsplats i Bergvik bara någon mil väster om Söderhamn. Två män hade då skadats i samband med en olycka och både ambulans, polis och räddningstjänst kallades till platsen. De båda männen, som enligt Svt Gävleborg var i medelåldern, fördes akut till sjukhus.

Senare under eftermiddagen meddelades det dock att de bägge dött till följd av sina svåra skador.

”Med hänvisning till förundersökningssekretess kommer polisen inte ge några ytterligare kommentarer om omständigheterna för olyckan”, skriver polisen på sin hemsida.

Dödsolyckan var den fjärde hittills i år. Förra året omkom minst 52 personer på sina arbetsplatser runt om i Sverige, enligt Arbetsmiljöverkets statistik.

Publicerad Uppdaterad
4 weeks sedan
Socialminister Jakob Forssmed (KD) vill att du ska skaffa fler barn trots att hans regering inte gör något vettigt åt vare sig arbetslösheten, boendekostnaderna eller jämställdheten. Foto: Johan Apel Röstlund, Claudio Bresciani / TT, Håkan Gustafsson

Amalthea Frantz:
Använd kondom tills vi vet om regeringen blir kvar

Kristdemokraten Jakob Forssmed är orolig över att det föds för få barn i Sverige. Men vem vill skaffa en större familj när arbetslösheten är rekordhög och regeringen skiter i klimatkrisen? Ha kul och ha sex – men inte för regeringens skull, skriver Arbetarens chefredaktör Amalthea Frantz.

”Staten behöver fundera på faktorer som utgör hinder för barnafödande, som boende, ekonomi, jämställdhet och livsbalans”, sade socialminister Jakob Forssmed (KD) på en presskonferens i somras.

Att förbättra just dessa områden är ju dock inte vad regeringen är bäst på. Tvärtom. Är det någon som förknippar nuvarande regering med till exempel rimliga boendekostnader, billiga hyresrätter, höjda löner, fungerande socialförsäkringar eller jämställdhet i hemmet? 

Att regeringen ändå bryr sig beror på att det rekordlåga barnafödandet kommer få allvarliga konsekvenser när arbetskraften och skatteintäkterna minskar. 

En utredning är tillsatt, i vanlig ordning. Ett delresultat ska presenteras nu i januari. 

Samtidigt är skolans sexualundervisning under attack, efter en annan sådan statlig utredning. I värsta fall ser vi snart ännu en nedmontering av ett område som Sverige länge var ett föregångsland inom. 

Ha kul och ha sex – men inte för regeringens skull

Tidningen Arbetaren ser sig tvungen att härmed skicka ut en allvarlig uppmaning: ha kul och ha sex – men inte för att skapa fler arbetare och skattebetalare åt staten. Tvärtom, använd preventivmedel om du är det minsta osäker. Till exempel tills vi vet om vi blir av med nuvarande regering. 

Den regering som skiter i klimatkrisen, vill ge både arbetare och arbetslösa sämre villkor, utvisar arbetare med utomeuropeiskt ursprung och planerar att sätta barn i fängelse.

Och passa samtidigt på att nominera någon kämpe till vårt Ottarpris till minne av Arbetarens medarbetare Elise Ottesen-Jensen som 1933 grundade RFSU, Riksförbundet för sexuell upplysning. För att nominera, mejla [email protected]. Skicka med din adress så får du hem ett exemplar av tidernas coolaste kondom.

Nominera någon till Ottarpriset och få Arbetarens kondom! Läs mer

Publicerad
4 weeks sedan
Israelisk militär i Hebron, Västbanken
Trots den så kallade vapenvilan har de israeliska attackerna mot palestinier inte upphört. Israeliska soldater under en räd i den palestinska staden Hebron på det ockuperade Västbanken tidigare i veckan. Foto: Mahmoud Illean)/TT

Israelisk attack mot FN-lokaler


Israel har attackerat och förstört delar av FN:s Unrwa-lokaler i det ockuperade östra Jerusalem på tisdagsförmiddagen. Det rapporterar nu flera internationella medier.

Enligt nyhetsbyrån AFP rullade bulldozrar in på området där Unrwa, FN:s organ för palestinska flyktingar, har sina lokaler under tisdagsmorgonen. Inredning förstördes och Unrwa skriver i ett eget uttalande att det utsatts för en ”aldrig tidigare skådad attack”.

Det israeliska  utrikesdepartementet har försvarat attacken och säger att de anser sig ha rätt att ta över och förstöra lokalerna som ligger i det illegalt ockuperade östra Jerusalem.

Samtidigt fortsätter, trots den påstådda vapenvilan, det israeliska våldet i Gaza och på Västbanken. Som Arbetaren rapporterade förra veckan har i snitt i ett barn om dagen dödats av israelisk militär i det sönderbombade Gaza sedan vapenvilan skrevs under i oktober förra året.

Sammanlagt har över 70 000 palestinier dödats i Gaza sedan Hamas attack på Israel den 7 oktober 2023. Många av dessa är barn.

Publicerad Uppdaterad